Interpellationssvar - Felaktig förskrivning av läkemedel - 2024-11-07

Fru talman! Mikael Dahlqvist har frågat mig hur min plan ser ut för att lösa felaktigheter och oegentligheter inom förskrivningen av läkemedel samt vad jag är beredd att göra nu.

Inledningsvis vill jag framhålla att regeringen och jag själv är väl medvetna om de utmaningar som belysts av Uppdrag gransknings program om Ozempic. Det handlar, precis som Mikael Dahlqvist lyfter, bland annat om felaktigheter inom förskrivningen av läkemedel, där vi ser en växande problematik med oseriösa eller kriminella aktörer. Men problembilden är större än så. Vi har sett en ökning av olagliga och förfalskade läkemedel och illegal läkemedelsförsäljning via falska nätapotek. Dessa är en del av den kriminella ekonomin och en inkomstkälla för organiserad brottslighet. Vidare sätter programmet även ljus på den ökade problematiken med bristsituationer avseende läkemedel. Om vi tar exemplet med Ozempic har det återkommande varit restnoterat sedan 2022. Alla dessa problem tar regeringen på största allvar och arbetar aktivt med.

Inspektionen för vård och omsorg, Ivo, har en viktig roll i att förhindra och motverka välfärdsbrottslighet inom hälso- och sjukvården, tandvården och omsorgen. Inom ramen för sitt tillsynsuppdrag har Ivo befogenheter att förbjuda vissa verksamheter inom vård och omsorg och återkalla tillstånd, så att oseriösa eller kriminella aktörer inte tillåts fortsätta vara verksamma. Tidigare i år gav regeringen Ivo två olika uppdrag för att förstärka tillsynen mot välfärdsbrottslighet inom hälso- och sjukvården och tandvården respektive omsorgen. För att kunna genomföra uppdragen har myndigheten tilldelats totalt 14 miljoner kronor för 2024.

Ivo kan fatta beslut med kritik mot en enskild förskrivare men har ingen möjlighet att förena ett sådant beslut med ett föreläggande eller ett förbud. Vidare finns det begränsningar i den tillsyn över läkemedelsförskrivningar som Ivo kan utöva. Riksrevisionen påtalar bland annat i sin rapport om läkemedelsförskrivningar att Ivo saknar möjlighet att använda sig av de uppgifter som behövs för att kunna genomföra en riskbaserad egeninitierad tillsyn.

Den 12 september 2024 gav regeringen därför en utredare i uppdrag att utreda vissa frågor om dokumentation, begränsningar och tillsyn avseende läkemedelsförskrivningar (dir. 2024:82). Syftet med utredningen är att säkerställa att det finns ett system som motverkar felaktiga läkemedelsförskrivningar samt förhindra att offentliga medel går till kriminella och oseriösa aktörer. Utredaren ska bland annat analysera om Ivo behöver fler uppgifter om förskrivningar av läkemedel för att kunna bedriva en mer effektiv tillsyn, se över tillsynen över läkemedelsförskrivningar som belastar läkemedelsförmånerna samt analysera om det finns behov av att kunna begränsa förskrivningsrätten och även rätten att expediera läkemedel vid bristsituationer. Uppdraget ska slutredovisas senast den 12 mars 2026. Givet den ökning av bristsituationer för läkemedel som vi har sett på sistone har regeringen dock valt att tidigarelägga redovisningen av den del av uppdraget som handlar om att begränsa förskrivning och expediering av vissa läkemedel vid bristsituationer. Uppdraget i den delen ska i stället redovisas redan den 15 april 2025.

Felaktiga eller oegentliga förskrivningar riskerar också att leda till rest- och bristsituationer inom läkemedelsförsörjningen. Inom detta område har regeringen vidtagit ett stort antal åtgärder. Säkerställd tillgång till läkemedel är numera även en punkt i Tidöavtalet för att arbetet med att öka förmågan att förebygga och hantera rest- och bristsituationer i fråga om läkemedel ska fortsätta. I maj 2023 gav regeringen Läkemedelsverket i uppdrag att förebygga och hantera rest- och bristsituationer i Sverige. Myndigheten ska kartlägga, analysera och föreslå åtgärder som syftar till att förebygga och hantera rest- och bristsituationer avseende läkemedel för den svenska marknaden. Den 1 juli 2023 trädde även lagändringar i kraft som ska stärka försörjningsberedskapen och därmed också förhindra eller minska konsekvenserna av bristsituationer. Regleringen innebär bland annat en möjlighet att ta ut sanktionsavgifter av läkemedelsföretag som inte anmäler försäljningsuppehåll på föreskrivet sätt och en lagerhållningsskyldighet för öppenvårdsapotek.

För att motverka ökningen av olagliga och förfalskade läkemedel har regeringen i dag gett Läkemedelsverket i uppdrag att göra en fördjupad kartläggning och analys av förekomsten av och problematiken kopplad till köp av läkemedel utanför den legala handeln. I uppdraget ingår även att analysera och föreslå relevanta och kraftfulla motåtgärder samt informera allmänheten och relevanta myndigheter och aktörer om riskerna med falska läkemedel och apotek. Syftet med informationskampanjen är att öka insikten om de stora hälsoriskerna med att köpa falska läkemedel och öka kunskapen om att endast apotek med den godkända apotekssymbolen ska användas.

För att avsluta där vi började, med Ozempic, som är avsett för behandling av vuxna med otillräckligt kontrollerad typ 2-diabetes men som används utanför indikation för patienter med övervikt, vill jag även kort nämna det uppdrag som regeringen har gett till Socialstyrelsen att kartlägga, analysera och utvärdera vården vid folksjukdomen obesitas. Den ökade förskrivningen av Ozempic för viktnedgång belyser de stora behov som finns hos obesitaspatienter, och målsättningen är att detta uppdrag i förlängningen ska leda till bättre vård för den patientgruppen.

Med det vill jag tacka Mikael Dahlqvist för frågorna. Jag ser fram emot debatten.

Fru talman! Jag tackar statsrådet Acko Ankarberg Johansson för svaret, som är välavvägt och uttömmande. Det pågår många initiativ, vilket jag välkomnar. Men statsrådets svar visar på ett stort samhällsproblem som kanske är större än vad många är medvetna om.

I och med Uppdrag gransknings program om Ozempic, som är avsett för behandling av typ 2-diabetes, blev många svenskar medvetna om det akuta problemet. Ozempic skrivs nämligen ut felaktigt av läkare då det har visat sig ha god effekt på övervikt. Indikationen för att få läkemedelssubvention för det här preparatet är enbart diabetes. Trots det signeras subventionslistan i alla fall även om läkemedlet skrevs ut för exempelvis övervikt, vilket belastar våra skattebetalare på ett felaktigt sätt.

Det kanske allvarligaste med det här problemet är att det mer eller mindre blir brist på medicin, vilket gör att patienter som verkligen behöver det här läkemedlet och som har svårt att få bra värden utan Ozempic inte får det. Journalisten som gjorde programmet var själv otroligt förvånad över hur enkelt det var att få ut det här preparatet. Journalisten tyckte att de ansvariga på kliniken där det här skedde inte tog frågan på fullt allvar.

Fru talman! Det här är tyvärr inget nytt problem. Sedan 2022, under drygt två år, har Ozempic återkommande varit restnoterat. För nästan ett år sedan gick Läkemedelsverket ut och bad förskrivarna att följa regelverket vid förskrivning av Ozempic, vilket borde vara självklart. Riksrevisionen har uppmärksammat problemet i en granskning som vi för kort tid sedan debatterade här i kammaren.

Fru talman! Problemet är dock större och djupare än så. Ozempic är bara en liten del. Felaktiga förskrivningar av läkemedel kan naturligtvis ske av både okunskap och misstag. Det är en helt annan fråga att debattera. Jag menar att det finns en välfärdskriminalitet även inom det här området, och så tolkar jag också statsrådets svar. Det här görs medvetet av oseriösa och kriminella aktörer.

Fru talman! Ett annat problem är när läkaren skriver ut narkotikaklassade läkemedel helt på felaktiga grunder, ofta av ekonomiska skäl. Sådan verksamhet kan pågå i många år utan att åtgärder vidtas. Det finns många orsaker till det, exempelvis bristande informationsöverföring mellan myndigheter och apotek. Min poäng med hela den här interpellationsdebatten är att det här inte är några nya uppgifter för oss som jobbar med dessa frågor. Problemet är att det tar så himla lång tid att komma till rätta med detta.

Jag välkomnar sjukvårdsministerns svar att flera utredningar och åtgärder är på gång. Men både ministern och jag vet att det kan ta flera år innan skarpa åtgärder beslutas. Därför, fru talman, frågar jag ministern ännu en gång: Finns det något speciellt vi kan göra här och nu för att påskynda processen?

Fru talman! Jag tackar ledamoten för interpellationen. Det ger belysning åt frågan att vi får diskutera den i kammaren i dag.

Låt mig börja med frågan hur snabbt det kan gå. Ledamoten har rätt i att utredningar tar tid. Jag tycker att det är nödvändigt att de får ta viss tid. Vi är överens om problemet, men när man ska hitta lösningar måste man också värdera dem. Vilka lösningar är bra? Finns det lösningar som är sämre? Vilka konsekvenser får de? Efter en utredning är det också en remisstid. Sedan ska man landa i vad man tycker. Det tar alltså tid. Nu har vi valt att i några delar korta tiden, så att vi kan få svar lite snabbare. Jag vill dock understryka att man inte bara kan läsa i tidningen eller se ett tv-program och sedan fatta beslut. Vi behöver tid på oss att säkerställa att vi vidtar kloka åtgärder.

Precis som ledamoten säger är det klart att det här har varit känt ganska länge. Jag minns att Ivo lämnade en lista till den tidigare regeringen med 40 punkter som skulle åtgärdas, men det har varit en pandemi. Det finns i någon mening skäl till att allt inte kunde göras under pandemin. I stället är det ganska många åtgärder som vi behöver vidta nu, och det gör vi på bred front.

Det som också är problematiskt är att det inte bara är läkemedelsbrist i den meningen att läkemedel används till fel saker. Låt mig använda begreppet semaglutid i stället för namnen på olika produkter, fru talman, för semaglutid är det verksamma innehållet i läkemedlet. Semaglutid har visat sig vara väldigt effektivt mot ganska många sjukdomar, inte bara diabetes typ 2 eller obesitas. Det finns många fler sjukdomar som man kan se att det är verksamt mot.

Det har gjort att de företag som producerar de här läkemedlen inte hinner med att producera den mängd som folk vill köpa eller som man vill förskriva. Det görs ju på olika sätt i olika länder; ibland kan de köpas över disk, och ibland behöver de förskrivas - som i Sverige. Företagen har alltså inte hunnit med att producera de läkemedel som har behövts. Det kanske också är skälet till att det förekommer falska läkemedel på nätet. I värsta fall riskerar människor att drabbas oerhört hårt av ohälsa eller skador från läkemedel som inte är kontrollerade och korrekta. Det är viktigt att agera också i den delen, vilket vi gör.

Bristsituationen beror alltså dels på att företagen inte hinner producera de läkemedel som behövs, dels på att Europas konkurrenskraft är för dålig. Jag vill gärna lyfta den delen i diskussionen i dag, för oavsett vilken president som hade vunnit valet i USA tror jag att presidenten hade värnat USA. Det är inget konstigt att man vill värna sitt eget land, men USA är ett land som har ställt upp handelshinder gentemot andra delar av världen och även arbetat med statsstöd. Det är en utmaning inte bara för Sverige utan även för Europa.

Nu behöver Europa samla sig i en konkurrenskraftig läkemedelslagstiftning som gör att vi får produkter på marknaden i Europa. Där är jag väldigt orolig, men jag är glad över den breda politiska enighet vi har i Sverige om att vi ska stärka konkurrenskraften genom en god läkemedelslagstiftning. Jag tror därför att det kommer att vara en beståndsdel i det framtida arbetet för att säkerställa att vi har den goda tillgång på läkemedel som patienter behöver, fru talman.

När det gäller vad vi gör här och nu: Läkemedelsverket kan vid bristsituationer redan nu uppmana - inte tvinga, men uppmana - förskrivande att tänka på vilken indikation det handlar om. Det går de återkommande ut och gör vid olika slags bristsituationer. Jag vill därför ändå säga att Läkemedelsverket använder sina verktyg fullödigt i dag. Det vi vill är dock att ge dem fler verktyg, och vi vill också ge Ivo fler verktyg att agera när man upptäcker felaktigheter och när man faktiskt behöver gå skarpare fram.

Jag bedömer därför att vi ändå har många åtgärder på gång, fru talman. Det handlar både om det man kan göra nu, på kort tid, och om den utredning som verkar.

Fru talman! Jag tackar Acko Ankarberg Johansson för svaret.

Statsrådet berör flera delar av problemet som jag är fullt medveten om. En del handlar naturligtvis om tillgången på läkemedel både i vårt land och globalt. Det är ett särskilt kapitel, som jag välkomnar ministerns engagemang i. Vi socialdemokrater stöder det fullt ut och räcker ut handen och vill verkligen hjälpa till, för det behövs. Vi behöver säkert också stärka Europas beredskap, men det har statsrådet och jag diskuterat tidigare.

Det här är egentligen en sorglig diskussion att behöva ha. Här talar vi nämligen om högutbildad arbetskraft som har fått ett enormt stort förtroende i och med den fria förskrivningsrätten och som missbrukar systemet, medvetet eller omedvetet. Det är ännu sorgligare när vi ser att det görs i organiserad form eller rent ut sagt för ekonomisk vinning. Jag vet att Acko Ankarberg Johansson delar min frustration över de här välfärdskriminalitetsproblemen.

Tiden tickar dock på, och jag känner att vi lite grann står på ruta ett eller ruta två och stampar, fru talman. Min poäng med den här interpellationsdebatten är dels att lyfta frågorna, vilket jag tycker att vi har gjort på ett bra sätt, dels att se här och nu om det finns något snabbspår. Finns det någon genväg? Kan man plocka någon frukt som hänger lågt?

Jag tänker till exempel på den nationella läkemedelslista vi har i dag. Den ger en helhetsbild av vilka läkemedel som förskrivs, vilka patienter som får dem och vilka som förskriver dem. Det kan man ha nytta av på många sätt, men jag hävdar att den möjligheten inte nyttjas fullt ut. Man kan tidigt få indikationer på felaktigheter i förskrivning. Nu talar vi om den oseriösa delen, men det finns även möjlighet att förhindra att preparat som patienter har fått på olika sjukhus interagerar med varandra. Det händer ju, och det är något som statsrådet gärna får kommentera. Finns det mer att göra kring den nationella läkemedelslistan och tillgången till den?

Det andra som jag tänker på här i talarstolen, fru talman, är arbetsplatskoder. Arbetsplatskoder behövs för att patienter ska få subvention av läkemedel. Sedan behövs naturligtvis en förskrivarkod och så vidare, men grunden för en arbetsplatskod är att patienter ska kunna ta del av subventionen. Det går att ifrågasätta om hanteringen av detta är effektiv. Det är i så fall regionerna som kan se över tillstånd och sedermera lämna över till Socialstyrelsen för beslut. Görs det i full utsträckning? Säger man nej? Jag har ingen klar uppfattning om hur det här sker, men jag får en känsla av att det finns lite att skruva i där.

Det finns säkert fler saker vi kan göra här och nu, och jag har självklart respekt för att man måste utreda och att remissbehandling ska ske. Men det här är lite grann symtomatiskt för Sverige, och vi kanske skulle våga lossa lite grann på hängslena? Det är därför min avslutande fråga i den här omgången: Finns det något snabbspår som ministern ser? Finns det någonting man ändå kan göra lite snabbare, här och nu?

Fru talman! Jag tackar ledamoten för hans kompletterande frågor.

Det är helt rätt att det förekommer både felaktig förskrivning och brottslig förskrivning, om jag får uttrycka mig så. Fel kan begås av slarv och så vidare, men det kan även finnas annat i bakgrunden. Det måste man förstås också hantera. Felaktig förskrivning måste alltid hanteras på bästa sätt.

Vi har haft ett framgångsrikt arbete med att få ned antibiotikaanvändningen i Sverige. Vi vet att antibiotika är oerhört kraftfullt men att det också har en baksida: Det föder resistens. Antibiotikaresistens är livsfarligt om någon verkligen behöver sin antibiotika och kroppen inte tar emot det. Det får förödande konsekvenser, inte minst för många cancerpatienter som behöver antibiotika.

Därför har vi i Sverige arbetat länge med att få rätt användning av antibiotika, men det kan ändå förekomma felaktig, det vill säga för stor, förskrivning av antibiotika. Det är ett område där vi arbetar brett i dag och där vi ligger i framkant. Det arbete som sker kallas Strama och bedrivs med hjälp av statistik och uppföljningar, och jag vill säga att vi faktiskt har kommit ned till bra nivåer. Vi kan på goda grunder säga att vi inte i generella termer har en felaktig förskrivning av antibiotika i Sverige i dag. Vi ligger faktiskt i topp, och det är därför vi har varit drivande för den deklaration som kunde antas av FN i september månad. Jag var på plats då.

Det förekommer dock även brottslig förskrivning, det vill säga att man inte är där för att man vill tjäna hälso- och sjukvården eller hjälpa patienter utan nyttjar vårt system för att tjäna pengar. Precis som ledamoten lyfter är systemet med arbetsplatskoder ett av de sätt man kan använda för att snabbt komma in och kunna använda våra gemensamma pengar.

Problemen är dock ganska stora, för har man en legitimation ska den vara godkänd oavsett var inom EU man har fått den. Det är vi överens om inom EU. Man kan ha fått sin utbildning i ett annat land än Sverige, och i flera av de länderna är den lite mer teoretisk. Det är inte så mycket praktiskt utan mer teoretiskt, och när man väl kommer till Sverige med en sådan legitimation kan det leda till felaktig förskrivning. Det vi har sett just när det gäller den här delen är dock att arbetsplatskoderna används i brottslig verksamhet, vilket är förödande för alla de övriga med en utländsk utbildning som förstås vill göra ett gott arbete i Sverige. De skuldbeläggs, och vi måste absolut se till att inte hamna där.

Vi måste dock även ta itu med dem som faktiskt använder vårt system för brottsliga syften. Problemet är att vi inte får neka dem att förskriva eller att få en arbetsplatskod i Sverige. Så ser nämligen överenskommelsen ut inom EU - vi accepterar varandras legitimationer. Men vi behöver göra någonting, och det är därför vi har bett en utredare att titta på detta.

Det är möjligt att utredaren ser annorlunda på det, men i dag bedömer jag att regionerna har små möjligheter att stoppa detta. De säger själva att det kan vara upp till 10 000 som har en arbetsplatskod men som det inte ens finns ett personnummer på. Vi vet alltså inte vilka de är. Regionerna har ändå känt sig tvingade att så att säga godkänna systemet, och det är likadant för Socialstyrelsen.

Det här visar ju att vi måste ta reda på detta. Vi måste säkerställa att vi vet vem som förskriver, att vi har laglig möjlighet att begära personnummer eller samordningsnummer och att vi kan följa förskrivningen så att man arbetar i enlighet med den evidens som vi använder oss av i Sverige.

Det är ganska många frågor som behöver utredas. Det är därför Anders Ahlsson har fått dem som utredare, för att se vad vi kan göra. Jag tror att vi kommer att behöva göra förändringar i lagar och kanske i förordningar för att komma åt problemet, som är mycket stort i dag.

Jag vill säga några ord om NLL, nationella läkemedelslistan. En enig riksdag har uttalat ganska länge att den är viktig. Regionerna arbetar på så mycket de kan, men de kommer inte fullt ut att klara de lagkrav som gäller för 2025. Vi kommer att behöva gå till riksdagen och be om en viss förlängning. Men jag vill ändå säga att regionerna har ökat takten ordentligt det senaste året för att kunna genomföra detta. Vissa delar finns alltså redan på plats, men som ledamoten säger: Om allt finns på plats kan vi bättre följa detta och kanske få bättre verktyg.

Fru talman! Tack, Acko Ankarberg Johansson, för ditt svar!

Jag har inte så mycket mer att tillägga - det som är sagt är sagt - men jag vill trycka på vikten av att regeringen och ministern jobbar på så snabbt som möjligt. Jag tror att all välfärdskriminalitet som sker i dag undergräver förtroendet för svensk hälso- och sjukvård och allmänt för välfärdssystemet. Det gäller inte bara det här området, utan vi har ju också debatten om HVB-hem och om styrelser i bolag. Detta är alltså ett utbrett problem.

Det är också så att det här är en ny tid som vi måste hantera och som man behöver fundera en hel del kring. Detta är i alla fall ett akut problem. Jag vet att ministern och regeringen är medvetna och engagerade i den här frågan, men jag vill understryka vikten av att det som pågår här och nu måste kunna ske.

Jag tror att det går att få lite bättre informationsutbyte. Det finns ganska mycket kunskap som inte delas mellan regionerna om personer som cirkulerar och som kanske får avsked från ett ställe och sedan helt plötsligt jobbar på ett annat - även inom Norden.

Det finns oerhört mycket sådant här som man blir frustrerad över, och jag tror att allmänheten också blir frustrerad. Vår uppgift är att se till att det funkar så bra som möjligt, med ett så effektivt system som möjligt.

Fru talman! Jag tackar ledamoten för att han lyfter frågan om att det inte finns någon samordning eller transparens mellan regionerna. De har i dag ingen möjlighet att se om någon har stoppats i en annan region. Vi behöver ha den sortens samkörning av register och delande av uppgifter. Hälso- och sjukvårdens system är, enligt min uppfattning, inte 21 olika system i Sverige utan ett samlat, och vi har en och samma lag. De borde ha möjlighet att dela information. Om man har bedömt att någon har agerat olämpligt, och om den kanske har fått en anmärkning på något vis, måste denna information på ett enkelt sätt vara tillgänglig för andra vårdgivare.

Tyvärr har vi sett exempel i medier på att personer åker från den ena regionen till den andra och arbetar. Samma problematik återkommer, vilket innebär en risk för varje patient som träffar en medarbetare som inte fullgör sitt arbete på bästa sätt.

Avslutningsvis vill jag ta upp att vi kommer att behöva göra lagändringar och säkert ändringar i förordningar och föreskrifter. Jag kommer att vara mån om att vi håller balansen, så att vi inte häver på massor av kontrollsystem som försvårar för personalen och för alla som gör rätt för sig och gör rätt. Det är viktigt att vi hittar rätt åtgärder och att vi gör det på ett balanserat sätt.

Jag tycker att vi har byggt upp en fungerande verksamhet som bygger mycket på tillit. Vi får inte rasera den tillit som finns genom en massa kontrollsystem för att vi misstänkliggör alla, utan vi behöver hitta en balans. Låt oss behålla tilliten där det fungerar och är effektivt och sedan komplettera med kontroll för att säkerställa att resurserna hamnar rätt.

Vi behöver varenda krona av välfärdens resurser, och vi befarar att det handlar om miljarder som kommer i kriminellas ägo. Detta måste vi stoppa, också därför att varje patient löper risk att få en felaktig förskrivning eller ett felaktigt läkemedel.

Jag tackar ledamoten för frågan och för debatten.

Interpellationsdebatten var härmed avslutad.