Arbetsplenum - Avancerat ramavtal mellan europeiska unionen och dess medlemsstater, å ena sidan, och republiken chile, å andra sidan - 2024-10-23

Fru talman! Ingen i den här kammaren kan förneka handelsrelationernas betydelse för att förbinda olika regioner och kulturer och att de tvingar oss att förhålla oss till varandra. Vänsterpartiet menar att handeln är ett verktyg för att utbyta produkter, färdigheter och kreativitet som berikar livet för människor som bor i de inblandade områdena. Handeln ska föra utvecklingen framåt både för oss och för dem som är i andra sidan om handeln. Men alltför ofta har handeln använts som ett verktyg för att utnyttja, plundra och ytterligare berika de rika länderna på andra länders bekostnad. Det behöver förändras, men tyvärr ser vi inte en sådan utveckling i de avtal som Europa gör med tredjeländer. Snarare handlar det om att trygga råvaror som vi behöver till vår utveckling och att säkerhetsställa att våra exportföretag ökar sina vinster. Det finns inte utrymme att tillåta utveckling och välstånd på samma nivå som för Europa för exempelvis och i detta fall Chile.

Denna utvidgning av tidigare avtal med Chile kan i slutändan hota ansträngningarna för att bekämpa den globala upphettningen. Den kan undergräva Chiles planer för industriell utveckling och hota små och medelstora jordbrukare. Avtalet skyddar investeringar i fossila bränslen samt ger investerarna undantag från att följa den chilenska regeringens klimatpolitik. Avtalet saknar också effektiva verktyg för att ta itu med korruption, fattigdom och ojämlikhet. Det skyddar inte arbetstagarnas rättigheter tillräckligt. Det skyddar inte små och hållbara jordbruk. Det garanterar inte urfolkets rättigheter eller de demokratiska rättigheterna i landet.

Det här avtalet innebär egentligen en begränsad suveränitet för Chile, där transnationella företag, som redan har för stor makt, nu får ännu mer utrymme. De kan faktiskt stoppa Chile från att vara ambitiösare när det kommer till miljö- och klimatmål. Det här avtalet får inte Chile att växa. Det låser in landet i att fortsätta vara råvaru- och jordbruksproducent.

Det här avtalet adresserar inte heller den stora ekonomiska ojämlikheten i Chile eller den diskriminering av urfolk, miljöförstöring och försäljning av vattenrättigheter som förekommer i Chile. Dessa står fast. Det här avtalet kommer att leda till mer av den negativa spiral som Chile är i, där de möter upp jordbruksvolymer genom monokultur, genom dränering av hela dalar, genom att svälta ut småbrukare och genom att sälja vattenkällor till bland annat europeiska företag och på så sätt fördriva folk från de bördiga lantbruksområdena.

Ett exempel är Petorca, som jag har tagit upp här i kammaren tidigare. Där köper europeiska företag upp avokadon som planteras i dalens monokultur. Avokadon bevattnas av uppköpta vattenrättigheter. De behöver använda ungefär 600 liter vatten per kilo avokado. Eftersom vattenkällorna är uppköpta får de inte användas av någon förutom avokadoodlarna. Det har gjort att man har stoppat det naturliga vattenflödet och torkat ut floden. I princip alla småbrukare har fått se sina djur törsta ihjäl och sina odlingar torka ut. De har tvingats fly därifrån eller jobba åt de stora monokulturerna som tog ifrån dem deras levebröd. Om du åker längs de gamla jordbruken i Petorca - de är inte så gamla, kanske fem eller tio år - möts du av stängsel fulla av djurkranier, som en påminnelse om alla djur som dog av torkan.

Ett annat exempel är södra Chile, där europeiska företag bygger vattenkraftsdammar mot urfolkets vilja där dess samhällen, kyrkogårdar, vägar och skogar dränks. Om de protesterar kriminaliseras de - som machi Millaray, som jag träffat flera gånger, en mapucheledare som försöker skydda floden Pilmaiken men som upprepade gånger fängslats, förföljts och attackerats av polisen. I detta område har över 130 mapuchesamhällen gått ihop för att försöka skydda floden, men de blir ändå inte lyssnade på.

Jag kan dra fler exempel. Om vi tittar lite längre bak i historien ser vi Bolidens avfall, ett giftigt avfall som enligt Boliden var för dyrt att hantera i Sverige. Man hittade då möjligheten att skicka det till Chile, som då var en diktatur. Och så gjorde man det, utan krav eller uppföljning. Än i dag förgiftas barn och vuxna av avfallet, som fortfarande inte hanteras rätt.

Avtalet som skrivs i dag reparerar inte den skamfläck som det giftiga avfallet är. Det reparerar inte heller den miljöförstörelse som de stora europeiska företagen är skyldiga till i dag och kommer antagligen inte heller att reparera den framtida miljöförstörelsen. Detta kommer antagligen helt och hållet att betalas av den drabbade lokalbefolkningen.

Vi från Vänsterpartiet önskar att man hade alla folkens intresse för ögonen när man skriver sådana här avtal, i synnerhet då EU har i åtanke att säkra en del av mineralförsörjningen genom exploatering av bland annat litium. Just litiumexploateringen, som jag tagit upp tidigare här i kammaren, är en process som kräver stora volymer vatten, vilket kommer att drabba områden som redan har problem med vattenförsörjning.

Om Chile ska säkra vår försörjning måste vi bidra till att säkra inte bara de lokala samhällenas välstånd utan även möjligheterna till vidareförädling. Vattenfrågan är som sagt en återkommande kritik då Chile har privatiserat vattnet, och i dag är en stor del av de företag som äger vattenrättigheterna europeiska. Vi har alltså ett stort ansvar i detta. De som drabbas är som vanligt småbrukare, urfolk, kvinnor och barn. Detta är också någonting som vi behöver ta ansvar för.

Att de här delarna inte finns med beror på att avtalet är skrivet av och för den ekonomiska och politiska eliten. Här har inga urfolk fått vara delaktiga, inte heller småbrukarna som tvingas lämna sina marker, barnen som förgiftas av europeiska bekämpningsmedel eller de som i dag dör på grund av Bolidens avfall. Hade dessa grupper fått vara med, så som en demokratisk process bör gå till, hade avtalet gynnat många i stället för några få. Det hade även gynnat oss genom att våra småbrukare hade fått bättre konkurrensvillkor, att vi hade fått bättre mat på bordet och att vårt välstånd inte hade byggt på förstörelse av andra länders miljö och människoliv.

Om jag ska lyfta någonting positivt med avtalet är det delen om att parterna förbinder sig till insatser för att motverka spridning av massförstörelsevapen. Då kanske det vore lämpligt om Sverige införde en nationell lagstiftning som förbjuder införsel, lagring och transitering av kärnvapen. Det hade varit konsekvent.

Jag yrkar bifall till reservationen.

Fru talman! I dag skulle vi debattera utrikesutskottets betänkande Avancerat ramavtal mellan Europeiska unionen och dess medlemsstater, å ena sidan, och Republiken Chile, å andra sidan. Men det verkar inte bli så mycket debatt, då Tidölaget inte ens har lyckats skicka en enda ledamot. Man kanske skulle kunna få uppfattningen att regeringspartierna inte tycker att handelsavtal är en viktig fråga.

Hur som helst ska jag inte stå här och klanka ned på mina meningsmotståndare utan i stället lyfta upp vad Miljöpartiet tycker om just detta ramavtal.

EU har sedan 2003 ett associeringsavtal, som inkluderar ett frihandelsavtal, med Chile. Sedan 2016 har ett nytt avtal förhandlats fram i syfte att inkludera ytterligare handelsliberaliseringsbestämmelser som går utöver WTO-åtagandena, de så kallade nya generationens frihandelsavtal. Moderniseringen eller uppdateringen inkluderar också kapitel om mänskliga rättigheter, rättsstatens principer och god förvaltning, jämställdhet och kvinnors och flickors egenmakt, rättsligt samarbete, narkotikaproblem, internationell migration och asyl, brottsbekämpning och kampen mot korruption och gränsöverskridande organiserad brottslighet samt hållbar utveckling. Allt detta är såklart bra.

Fru talman! Under många år har Miljöpartiet efterlyst en grundläggande översyn av EU:s frihandelsavtal och kämpat för en hållbar, utvecklingsinriktad handelsagenda som bidrar till, och inte hindrar, en rättvis och inkluderande grön omställning.

Tack vare den gröna gruppens kontinuerliga tryck i Bryssel för att sätta hållbarhet högt i EU:s handelsavtal har vi lyckats få igenom handelssanktioner i händelse av brott mot Parisavtalet och ILO:s kärnkonventioner som en del av EU:s nya strategi i kapitel efter kapitel om handel och hållbar utveckling. Handelsavtalet mellan EU och Nya Zeeland till exempel var det första som inkluderade ett sådant tillvägagångssätt, vilket var mycket positivt. Just handelsavtalet med Nya Zeeland borde utgöra en mall för framtagandet av nya handelsavtal.

Men trots ambitionen om nya generationens avtal har EU:s målmedvetenhet inte varit tillräckligt stark vad gäller hållbarhet i många av avtalen. Så även i detta fall.

Samtidigt som vi stöder stärkandet av politiska och ekonomiska band med Chile är uppdateringen av avtalet mellan EU och Chile ett försakat tillfälle när det gäller att stärka genomförandet av hållbarhetskriterier.

Fru talman! En av de största bristerna i avtalet med Chile är i vår mening bristen på verkställbarhet av kapitlet om handel och hållbar utveckling. Kapitlet om investerarskydd strider dessutom mot EU:s klimatåtaganden.

De politiska och samarbetande pelarna täcker i allmänhet de flesta av våra bekymmer, särskilt i relation till bland annat mänskliga rättigheter, jämställdhet, klimatförändringar, hav, narkotikahandel och deltagande av icke-statliga organisationer. Avtalet innehåller också ett antikorruptionsprotokoll.

Vi är dock skeptiska till att de politiska och samarbetande pelarna saknar bindande åtaganden eller obligatoriska åtgärder. Dessutom saknar avtalet en sammanhängande global arkitektur som kopplar samman de olika delarna av avtalet för att säkerställa tillämpligheten av åtaganden om mänskliga rättigheter inom de olika pelarna, inklusive just handel och investeringar.

Kapitlen om hållbara livsmedelssystem och jämställdhet har ett bra språk, men dessa förblir samarbetsbaserade och är inte rättsligt verkställbara.

Arbetsrättigheter, i synnerhet ILO:s kärnstandarder, behandlas i kapitlet om handel och hållbar utveckling. Men dessa bestämmelser är inte heller verkställbara eftersom kapitlet inte omfattas av den allmänna tvistlösningsmekanismen.

Kapitlet om handel och hållbar utveckling är resultatorienterat, och i denna mening går det i rätt riktning. Men det uppfyller inte riktmärket för Nya Zeelands frihandelsavtal eftersom Parisavtalet och ILO:s kärnkonventioner inte omfattas av just det allmänna tvistlösningskapitlet. Dessutom tog motsvarande kapitel i avtalet med Nya Zeeland upp andra viktiga frågor som saknas i avtalet med Chile, såsom skyldigheten att avstå från varje åtgärd eller underlåtenhet som väsentligt motverkar syftet med Parisavtalet, bestämmelser om subventioner för fossila bränslen och bestämmelser om handel och investeringar som stöder hållbar utveckling.

Fru talman! Om de nämnda kapitlen inte är tillräckligt långtgående eller verkställbara är problemet med kapitlet om investeringsskydd, inklusive ett system för investeringsdomstolar, det motsatta. Det är för långtgående. Kapitlet ger ett stort tolkningsutrymme för skiljemän och riskerar att skada den legitima rätten att reglera arbetsrätt som finns för offentliga myndigheter.

Kapitlet skyddar spekulativa investeringar, såsom terminer, optioner och andra derivat, och kortsiktiga investeringar, såsom portföljinvesteringar, som inte involverar en betydande närvaro av investeraren i Chile. Det öppnar även upp för att filialer eller brevlådeföretag kan kvalificera sig som investerare. Slutligen ger kapitlet inte tillräckliga garantier för att investeringar tvingas lyda under åtaganden enligt Parisavtalet och parternas respektive klimatneutralitetsmål.

Fru talman! Slutligen finns det problem vad gäller litium- och kopparbrytningen och kopplingar eller snarare bristen på kopplingar till ILO-konvention 169 om ursprungsfolkens rättigheter och FN:s princip om fria företrädare och informerat samtycke. Avtalet innehåller endast löften och inga skyldigheter i detta avseende.

Fru talman! Det nyzeeländska avtalet är ett föredöme, tycker vi. Miljöpartiet vill se att alla avtal når upp till denna höga standard. Avtalet med Nya Zeeland innehåller tillämpning av sanktioner vid bristande efterlevnad av Parisavtalet och ILO:s kärnkonventioner. Om det avtal vi debatterar i dag levde upp till samma standard hade jag gladeligen stått här i talarstolen och berömt det. Men det gör det inte, vilket gör att jag yrkar bifall till reservationen.

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut fattades under § 13.)