Interpellationssvar - Våld mot äldre kvinnor - 2024-10-15

Fru talman! Sanna Backeskog har frågat justitieministern vad han avser att göra för att fler fall av våld mot äldre ska förebyggas, upptäckas och stoppas. Interpellationen har överlämnats till mig.

Jag vill inleda med att tacka ledamoten för möjligheten att diskutera denna viktiga fråga. Alla äldre ska kunna leva sina liv i trygghet och frihet från våld. Detta är en självklar del i såväl regeringens brottsförebyggande arbete som arbetet för att bekämpa mäns våld mot kvinnor, våld i nära relationer och hedersrelaterat våld och förtryck.

För att motverka brottsligheten och öka tryggheten behöver vi kombinera satsningar på rättsväsendet och straffrättsliga åtgärder med ett effektivt och proaktivt brottsförebyggande arbete.

Arbetet för att bekämpa mäns våld mot kvinnor, våld i nära relationer samt hedersrelaterat våld och förtryck fortsätter på bred front och med full kraft. I detta arbete ingår att synliggöra och stödja särskilt sårbara grupper och individer, såsom äldre som utsätts för våld.

Jämställdhetsmyndigheten fick i juni 2023 i uppdrag av regeringen att kartlägga kunskapen hos kommuner, regioner och myndigheter om våldsutsatthet bland personer över 65 år. Den 15 september 2024 överlämnade myndigheten rapporten Ett värdigt liv - att åldras fredad från våld till regeringen. Kartläggningen visar att våld mot äldre många gånger inte upptäcks inom vård och omsorg och att äldre personer ofta inte vet att de kan ta del av det stöd som samhället ger till våldsutsatta. Personal inom bland annat äldreomsorgen och hälso och sjukvården saknar också ofta kunskap om våld mot äldre.

Som ledamoten tar upp kan äldre vara särskilt sårbara eftersom deras beroende av omgivningen, både av närstående och av personal, kan ha ökat. De kan utsättas för våld i parrelationer och av närstående men också av personal inom vården och omsorgen. Kunskapen om våld mot äldre är fortfarande bristfällig, och stödet till dem som utsätts behöver bli bättre.

Jämställdhetsmyndighetens rapport visar också att äldre kan utsättas för ekonomiskt våld genom att fråntas tillgång till pengar och bankinloggning. Regeringen gav den 30 maj 2024 ett antal myndigheter med klientnära verksamheter i uppdrag att sammanställa och sprida information till sina målgrupper om ekonomiska aspekter av våld i nära relationer. Eftersom ekonomiskt våld kan utövas i olika kontexter, och eftersom vissa grupper kan vara särskilt sårbara, ska insatserna målgruppsanpassas för att möta de utsattas individuella behov. Uppdraget ska slutredovisas den 26 februari 2026.

För regeringen är det här högt prioriterade frågor. Vi beslutade i juni om ett åtgärdsprogram med 132 punkter för att bekämpa mäns våld mot kvinnor, våld i nära relationer, hedersrelaterat våld och förtryck samt prostitution och människohandel.

Fru talman! Jag tackar jämställdhetsministern för svaren. Jag ser verkligen fram emot en framåtsyftande diskussion här i kammaren i kväll.

Äldre kvinnor som utsätts för våld är en grupp som uppmärksammas alltför sällan. Samtidigt kan just äldre kvinnor befinna sig i en särskilt sårbar situation. Det kan handla om att vara i beroendeställning på grund av omsorgsbehov, men det kan också handla om att våldet har pågått så länge att det har normaliserats totalt och känns väldigt skamfullt att prata om.

Dålig ekonomi och låga pensioner ökar utsattheten. Bristande kunskap och stereotypa föreställningar om att äldre kvinnor inte kan utsättas för våld, eller att äldre män inte kan vara förövare, medför risker när det gäller förmågan att upptäcka och lagföra våldet.

I min valkrets har den här viktiga frågan aktualiserats av länsmedier. Arbetarbladet har precis skrivit om de nystartade tantjourer som drivs av kvinnojourerna i Gävle och Sandviken. Tack vare externa medel har de kunnat starta detta i projektform. Även deras erfarenhet visar att äldre ofta är en bortglömd och utsatt grupp. I P4 Gävleborg underströk kriminologen Anders Östlund att våldet i parrelationer mellan äldre, när det väl har blivit känt, ofta har pågått oerhört länge. Dessa personer har varit utsatta för våld hela livet.

Fru talman! Våldet går inte i pension. Jämställdhetsmyndighetens rapport, som statsrådet hänvisade till, belyser samma problem. Med detta sagt är det bra att såväl myndigheter som olika medier nu synliggör problematiken och de brister som finns i samhället vad gäller fördomar, resurser, rutiner och kompetens. Jag tycker att det är väldigt bra att vi kan ha denna interpellationsdebatt i dag.

Jag uppskattar flera delar i jämställdhetsministerns svar, och jag delar självfallet till 100 procent uttalandet om att alla äldre ska kunna leva sina liv i trygghet och i frihet från våld. För att uppnå det krävs såväl satsningar på rättsväsendet och straffrättsliga åtgärder som tydliga brottsförebyggande insatser.

Det är också bra att det psykiska våldet lyfts alltmer i diskursen om mäns våld mot kvinnor. Det kan röra sig om upprepade kränkningar och nedvärderande kommentarer eller försummelse - att inte hjälpa den som är i beroendeställning. Ofta handlar det om att ta kontroll över och inskränka hela den utsattas livsutrymme och alla sociala relationer, vilket kan bli extra svårt för någon som är äldre och kanske inte längre förvärvsarbetar utan i stället tillbringar hela dagarna med sin förövare.

Det kan också handla om ekonomiskt våld, precis som ministern nämnde, alltså att ha fullständig kontroll över någon annans ekonomi, undanhålla inkomster, slösa bort besparingar eller skuldsätta. Psykiskt våld är med dagens lagstiftning väldigt svårt att komma åt.

När det gäller mäns våld mot äldre kvinnor finns det många frågor som jag i dag vill lyfta och diskutera med jämställdhetsministern. Jag börjar därför med två frågor nu.

Fru talman! Gällande att upptäcka och lagföra våldet anser jag och mitt parti att regeringen behöver ta utredningen om straffansvar för psykisk misshandel vidare och se till att psykiskt val blir kriminaliserat. Hur ställer sig statsrådet till det?

Vidare är polisen och polisens samverkan med andra aktörer avgörande för att lagföra de här grova brottslingarna. I Bollnäs finns någonting som heter Trygghetens hus, där utsedd polis och medarbetare från socialtjänsten samverkar med den lokala kvinnojouren och brottsofferjouren i ständig dialog med kommunen och hälsocentralerna. Ser statsrådet att det kanske behövs mer av sådana samverkansformer i Sverige?

Fru talman! Jag skulle vilja börja med att tacka min kollega Sanna Backeskog för en otroligt viktig interpellationsdebatt som lyfter något som tyvärr alldeles för ofta förblir osynligt, nämligen våld mot äldre kvinnor.

Våld mot kvinnor är ett stort samhällsproblem med ett alldeles för stort mörkertal oavsett vilket kvinnovåld vi pratar om, och det ska vi alltid ha i åtanke när vi pratar om brottslighet. När det drabbar äldre kvinnor blir situationen ofta än mer komplicerad och svårare att upptäcka, för med åldern kommer ett ökat beroende av andra, både av närstående och av personal inom vård och omsorg, vilket gör dessa kvinnor särskilt utsatta.

Fru talman! Många tänker kanske inte på att förövaren när det kommer till våld mot äldre kvinnor ofta är en nära anhörig. Det kan vara kvinnans egen son, det kan vara en svärdotter eller en bror. Det kan också vara en partner. I dessa fall kan våldet handla om såväl psykisk som fysisk misshandel men också om kontroll och försummelse. När en kvinna behöver hjälp med de mest basala sakerna, som att gå på toaletten eller komma upp ur sängen, finns det därför en risk att hon blir beroende av sin förövare. Den som utövar våldet har en maktposition som kan vara mycket svår att bryta.

För äldre kvinnor som har lämnat arbetslivet minskar dessutom kontaktytorna med omvärlden. Kollegor eller en chef som kanske hade upptäckt tecken på våld finns inte längre där, och den sociala isoleringen gör att våldet kan fortgå utan att någon reagerar. Samtidigt har vi sett alarmerande rapporter om övergrepp och försummelse inom äldreomsorgen, rapporter om att våra äldre inte är trygga ens på den plats där de ska vara som tryggast - i sitt eget hem.

Under hösten har vi nämligen dessvärre fått läsa om fall från till exempel Uppsala kommun, där det har framkommit att hemtjänstpersonal som ska vara ett stöd och en trygghet har utnyttjat sin ställning och utsatt äldre kvinnor för både våldtäkter och andra sexuella övergrepp. Det här är ett svek på den allra högsta nivån.

Extra alarmerande är såklart att det framkommit att i ett av fallen togs mannen inte ur tjänst ens när kvinnan hade brutit ihop och berättat för sin biståndshandläggare om våldtäkten. Under flera dagar kunde personen i fråga fortsätta att besöka äldre och utsatta. När man sedan gick ut och informerade om det som hade hänt var det ytterligare kvinnor som trädde fram.

Det här är inte något unikt för Uppsala; tyvärr ser vi rapporter runt om i hela Sverige om att hemtjänstpersonal utsätter dem som de är där för att hjälpa.

Detta pekar såklart på allvarliga brister i hur vi organiserar och övervakar vår omsorg. Människor som inte hör hemma inom välfärden, människor som begår kriminella handlingar, lyckas alltså få anställning inom till exempel hemtjänsten, vilket är helt oacceptabelt. Våra äldre kvinnor förtjänar trygghet och respekt, och vi behöver se över hela strukturen - från hur vi rekryterar och utbildar personal till hur vi övervakar omsorgen för att säkerställa att de här brotten aldrig mer sker.

Med anledning av detta vill jag ställa följande fråga till statsrådet: Hur avser regeringen att vi nationellt kan agera så att äldre kvinnor inte ska behöva vara rädda för våld och övergrepp från de personer som är satta att vårda dem?

Fru talman! Tack till interpellanten och ledamoten för inläggen!

Jag delar helt bilden av att detta är en fråga som har hamnat i skuggan och som vi har pratat för lite om. Det här är inget nytt problem utan ett problem som har existerat under väldigt lång tid. Men när vi har pratat om mäns våld mot kvinnor har vi ofta sett framför oss personer i yrkesför ålder och medelåldern.

Att det här är en fråga som behöver belysas är också anledningen till att regeringen gav uppdraget till Jämställdhetsmyndigheten, där vi har fått svart på vitt hur utbrett problemet är. Vi ser att äldre personer har en särskild utsatthet beroende på en svårare ekonomi. Det kan också ha med kognitiv svikt att göra. Ibland kan våldsutsattheten ha funnits under lika lång tid som relationen har funnits, men det kan också vara så att en kognitiv svikt ger upphov till en aggressivitet som gör att man i äldre år börjar utsätta sin partner för våld.

Denna komplexitet gör att det här är en problematik som kräver speciella lösningar. Ledamoten Wallentheim lyfte även problemet med att vi faktiskt har personal inom bland annat äldreomsorgen som utövar våld mot den här gruppen.

Jag är glad att vi nu har tagit emot rapporten från Jämställdhetsmyndigheten, där man visar på de olika bakomliggande faktorerna och också pekar på behovet av särlösningar. När det gäller mäns våld mot kvinnor och våld i nära relationer kan vi inte jobba utifrån någon one size fits all, utan vi behöver specifika lösningar som når specifikt den här gruppen. Vi behöver såklart också komma åt problemen bland dem som faktiskt arbetar med dessa personer.

I Jämställdhetsmyndighetens rapport som nu bereds inom Regeringskansliet finns också flera konkreta förslag på lösningar som vi kommer att få återkomma till. Bland annat föreslår Jämställdhetsmyndigheten att det ska införas krav på obligatoriskt utdrag ur misstanke- och belastningsregistret vid anställning av personal inom äldreomsorgen. Det är ett konkret förslag som regeringen nu bereder.

När vi jobbar med det här problemet och som vi också har tagit upp i åtgärdsprogrammet på 132 punkter och i den nationella strategi som regeringen nu har tillsatt en utredning om att uppdatera är det viktigt att vi faktiskt ser att utsattheten för olika grupper ser väldigt olika ut och kräver speciallösningar. Jag ser fram emot att ta del av slutbetänkandet kring den nationella strategin, och regeringen kommer såklart att jobba vidare med de 132 punkterna och se till att ingen våldsutsatt lämnas utanför.

Fru talman! Jag tackar jämställdhetsministern för hennes svar och förtydligandet av att vi behöver speciella lösningar för speciella utsatta grupper.

Jag vill kommentera de två frågor som jag tog upp i mitt första inlägg.

Spetskompetensen inom ett antal områden är nödvändig för att klara upp brott, lagföra gärningsmannen och ge stöd till brottsoffer. Man vet att erfarenhet och särskild kompetens är avgörande för att rädda liv.

Här ser vi socialdemokrater med oro på att polisen avslutar riktade projekt mot brott i nära relation. Polisen måste handlägga brotten gällande mäns våld mot kvinnor på samma sätt som andra grova brott. De fredade specialistgrupperna i vissa polisregioner har, med några undantag, försvunnit de senaste åren. Att lägga in den verksamheten i linjen, eller under kortare eller längre tid prioritera till andra viktiga insatser, innebär ofta att kompetens och arbetssätt försvinner. Det är förmågor som är svåra att bygga upp igen, och det är de människor som blir utsatta för grovt våld i nära relation som får betala priset. Vi behöver fler Trygghetens hus, mer samverkan och fler med specialistkunskap, inte färre.

Gällande det psykiska våldet visar Socialstyrelsens senaste rapport om skade- och dödsfallsutredningar hur allvarlig kopplingen mellan psykiskt och fysiskt våld faktiskt är och att det finns flera ärenden där det bara har förekommit psykiskt våld innan ett mord har begåtts. Man ser också att det psykiska våldet inte tas på allvar när en person söker hjälp för det.

Justitieministern lovade mig under våren 2023 att vi skulle få jaga honom med blåslampa om inte en proposition fanns på plats inom ett år. Till min besvikelse lyser det lagförslaget med sin frånvaro.

När det gäller att förebygga och upptäcka våld som äldre kvinnor utsätts för tycker jag att de flesta av Jämställdhetsmyndighetens förslag till regeringen är bra. Många av de brister man ser är samma som många av oss har lyft upp i kammaren gällande mäns våld mot kvinnor. Det finns många viktiga lagar och riktlinjer. Men det saknas ibland kompetens och resurser, och det saknas riktig samverkan.

Om man någon gång har suttit ned med Kommunal eller har praktiserat med en medarbetare inom hemtjänsten vet man att arbetssituationen för välfärdens medarbetare är långt ifrån glassig. Jag är övertygad om att de allra flesta medarbetarna skulle tacka ja till en konferens om att få lära sig mer om hur våldet kan upptäckas och hur man ska hantera det och handla.

Jag är också övertygad om att man gärna stannar en stund extra hos brukarna för att prata i lugn och ro och märka om allt inte står rätt till. Det är i kommunerna och i regionerna som det viktigaste förebyggande arbetet sker, och det är välfärdens medarbetare som borde ha störst förutsättningar att se och upptäcka våld. Men när regionerna går med stora underskott och kommunerna larmar om en tuffare ekonomisk situation än under 90-talskrisen, menar jag att det krävs ett större ekonomiskt ansvar från regeringen.

Jag vill också slå ett slag för civilsamhället. Många våldsutsatta kan vittna om vilket fantastiskt stöd som landets kvinnojourer och brottsofferjourer kan ge. För det finns en alldeles särskild kraft i civilsamhället, och jourerna behövs för att erbjuda stöd till den enskilda och även för att engagera och folkbilda, opinionsbilda och vara en viktig röst i samhällsdebatten.

Civilsamhället är en viktig del av vår grundläggande demokrati, men också det behöver långsiktig och trygg finansiering. I mitt län har alla kvinnojourer fått lägga sina skyddade boenden vilande eftersom den nya lagstiftningen är underfinansierad. Medlen för verksamheter och lokaler minskar också i många fall, och det sker samtidigt som brottsofferjourens medel från Socialstyrelsen för arbetet med våld i nära relation minskat med 66 procent under de senaste två åren, vilket såklart får betydelse för verksamheten.

Därför undrar jag om jämställdhetsministern för en dialog med övriga regeringspartier och driver frågan om mer resurser för stöd till våldsutsatta.

Fru talman! Jag tackar statsrådet för svaret.

Självklart måste vi ställa krav på dem som är satta att vårda våra äldre och för att höja kunskaperna om dessa frågor för personal inom äldreomsorgen och inom hälso- och sjukvården.

Precis som ministern själv nämner går det att i Jämställdhetsmyndighetens rapport läsa att våld mot äldre ofta inte upptäcks eller att personal inom välfärden ofta har bristande kunskap om hur våld mot äldre ser ut eller hur det ska hanteras.

Viljan finns dock eftersom flera kommuner arbetar aktivt med att höja kunskapen om våld mot äldre. Många inom äldreomsorgen vittnar om att de verkligen vill lära sig mer. Men tyvärr krockar denna vilja ofta med den verklighet vi i dag ser inom välfärden.

Den pågående välfärdskrisen, vårdkrisen som innebär besparingar och uppsägningar, gör att det är svårt att vända denna trend. Brist på tid och resurser gör det helt enkelt svårt att ge personalen den kunskap och de verktyg de behöver för att identifiera och agera vid misstankar om våld.

Vi socialdemokrater vill få till ett systemskifte när det gäller en bottenplatta till svensk välfärd. Bottenplattan innebär att de generella statsbidragen till välfärden ska räknas upp i takt med inflation och kostnadsökningar varje år för att säkerställa en trygg och säker välfärd. De pengar som regeringen presenterar som en satsning täcker inte de kostnadsökningar vi ser, och det innebär större nedskärningar inom välfärden och vården.

Min slutliga fråga till statsrådet blir därför: Är regeringen beredd att rösta ja till vårt förslag om en bottenplatta så att resursbrister inom välfärden aldrig får bli ett hinder för att skydda våra äldre mot våld och övergrepp?

Fru talman! Jag sa i mitt tidigare inlägg att detta är ett problem som kräver speciallösningar, men jag vill vara noga med att det finns lösningar som den här regeringen presenterar på bred front som har stor betydelse för gruppen.

Det har nämnts i debatten att polisens arbete spelar en stor roll. Det här är brott som ofta blir olösta och i princip helt straffria. Vi behöver specialistkunskap och samverkan.

Fru talman! Den kris vi har haft med en skenande brottslighet har försatt svensk polis och hela rättsväsendet i en situation där man varken har mäktat med att lösa den organiserade brottsligheten, den här typen av grova brott eller annan brottslighet som drabbar människor i vårt land.

Regeringen har därför i budgeten gjort stora satsningar på rättsväsendet för att mäkta med även denna typ av brottslighet. Samtidigt har vi vidtagit åtgärder för att fler ska kunna söka sig till Polishögskolan så att vi kan få fler poliser.

Vi har också lagt fram konkreta lagförslag som är jätteviktiga även i det här sammanhanget.

När jag tidigare jobbade som åklagare hade jag ett ärende med en 80-årig kvinna. Vi kan kalla henne Birgitta. Hon hade fått cancer, och hon bestämde sig för att lämna den våldsamma relation hon levde i med våldsamma Bertil. Bertil vägrade att acceptera detta, och han fortsatte att trakassera henne varje dag. Trots att hon ansökte om kontaktförbud, vilket hon fick, kontaktade han henne varje dag och skrev brev till henne. Gång på gång begärde jag Bertil häktad, och gång på gång bedömde man att han inte skulle häktas därför att han var 86 år. Den här historien slutade med att Birgitta dog i sin cancer. Hon blev aldrig fri, och hon fick dö trakasserad av Bertil.

Den här historien visar så tydligt på vikten av det perspektivskifte i rättspolitiken som den här regeringen genomför, nämligen ett perspektivskifte där brottsoffrens perspektiv spelar roll. Vi ska inte låta sjuka människor dö trakasserade av förövare därför att vi inte vågar ingripa tillräckligt kraftfullt mot förövaren.

Regeringen genomför detta viktiga perspektivskifte, och en pusselbit i detta är att vi ser över kontaktförbudslagstiftningen. Vi sänker kraven för att man över huvud taget ska kunna utfärda kontaktförbud. Vi ser till att fler kontaktförbud förenas med elektronisk fotboja och att de kan avse större geografiska områden - i vissa fall hela kommuner. Regeringen har nu tagit emot en utredning med dessa förslag, och vi ser nu till att genomföra dem.

Hade den lagstiftningen funnits när jag hade målet med Bertil och Birgitta hade Birgitta kunnat få dö i frid, och det tror jag hade spelat väldigt stor roll för henne.

Jag är glad att vi genomför det här perspektivskiftet. Det kommer att hjälpa inte bara de äldre utan såklart väldigt många våldsutsatta i vårt land.

Fru talman! Ja, utredningen om kontaktförbud som vår regering tillsatte är oerhört viktig, och det gläder mig att arbetet med en proposition är på väg framåt.

Jag hoppas att det också gäller utredningen om psykiskt våld. Jag tror att även den skulle kunna göra skillnad för våldsutsatta, oavsett ålder.

Jag skulle vilja lyfta fram ytterligare ett perspektiv i kvällens debatt.

Under riksdagens frågestund den 26 september ställde riksdagsledamoten Sofia Amloh en fråga angående att rika män är de stora vinnarna på regeringens budget. Amloh lyfte samtidigt fram att sex av tio kvinnor känner att de inte kan lämna sin relation av ekonomiska skäl. Jämställdhetsministern svarade då att regeringen i sin budget möjliggör för alla människor att genom ISK-reformen ha ett så kallat fuck off-kapital.

Fru talman! Våldet kan finnas i alla samhällsklasser och i alla åldrar. Att ha hög inkomst är inget skydd mot att utsättas för grovt våld av en partner, men ens inkomst kan ändå spela en roll när det gäller förutsättningar att våga lämna relationen.

I DN:s granskning av regeringens budget kan vi se att en ensam höginkomsttagare får 1 300 kronor i månaden kvar i plånboken medan ett pensionärspar får 300 kronor tillsammans. Delar de rättvist kan alltså varje person spara 150 kronor på ett ISK-konto. Det blir inte mycket till handlingsutrymme för en 75-årig kvinna som behöver lämna sin partner. Vi vet också att när man är utsatt för våld innefattar våldet inte sällan ekonomiskt våld, vilket gör att den våldsutsatta aldrig ser något eget kapital.

Fru talman! Det gläder mig att jämställdhetsministern och vi är överens om allvaret i våld mot äldre, och det gläder mig att arbetet på många plan är igång. Jag har också stor respekt för jämställdhetsministerns erfarenhet som åklagare.

Den stora skiljelinjen ser jag ändå i de ekonomiska prioriteringarna, för om det ska märkas skillnad på individnivå och om fler förövare ska lagföras och brottsutsatta få stöd och skydd krävs det mer pengar som märks i plånboken, i äldreomsorgen och i socialtjänsten, hos polisen, på hälsocentralerna och i våra viktiga ideella jourer.

Med det vill jag tacka så mycket för kvällens debatt.

Fru talman! Jag vill börja med att tacka för den viktiga debatten som vi haft här i kväll.

När det gäller det så kallade fuck off-kapitalet är det jätteviktigt för att möjliggöra för fler att lämna våldsamma relationer eller relationer som man av någon annan anledning inte vill stanna i. ISK-reformen är en pusselbit men såklart inte hela lösningen. Det är inte heller någonting som alla kan använda sig av, för alla har helt enkelt inte den bufferten.

Den här regeringen har lagt en budget för tillväxt. Vi sänker skatten för att kunna få tillväxt och stärka vårt välstånd på sikt. Vi har också haft budgetar som haft som syfte att bekämpa inflationen, vilket har spelat en helt avgörande roll för att pengarna ska räcka längre för dem med minst i plånboken.

När det gäller den ekonomiska frihet som behövs för att man ska kunna frigöra sig vill jag också lyfta fram att regeringen är på väg att tillsätta en utredning för att se över lagstiftningen kring bodelning för att man på ett bättre sätt än i dag ska kunna få de pengar man har rätt till efter en bodelning och för att bodelningsregelverket inte ska användas som ett verktyg i det ekonomiska våldet, vilket ofta görs i dag.

När det gäller frågan om psykiskt våld kan jag svara att också det är en fråga som bereds inom Regeringskansliet, så även den frågan kommer vi att kunna återkomma till.

Jag vill som sagt verkligen tacka för dagens debatt och för att vi tillsammans sätter ljus på denna viktiga fråga.

Interpellationsdebatten var härmed avslutad.