Interpellationssvar - Regeringens minskning av antalet platser i högre utbildning - 2024-10-15

Fru talman! Linus Sköld har frågat mig om jag har analyserat effekterna av de sänkta takbeloppen för 2025 och hur jag avser att agera för att den minskande tillgången till utbildningsplatser inte ska försämra kompetensförsörjning och matchning på arbetsmarknaden. Slutligen har Linus Sköld frågat vilka insatser regeringen gör för att en ökad andel arbetslösa ska ha adekvat tillgång till högre utbildning.

Regeringens utbildningspolitik ska skapa förutsättningar för utbildning och forskning av hög kvalitet. Genom stärkt kompetensförsörjning kan Sverige möjliggöra en effektiv klimatomställning, stärka industrins konkurrenskraft, stärka kvaliteten i skola och vård samt skydda och värna vårt demokratiska och öppna samhälle.

Vad gäller den högre utbildningen anser regeringen att det är viktigt att värna den campusbaserade utbildningen för att upprätthålla en kvalitativ utbildnings- och forskningsmiljö samt ett kvalitativt utbildningsutbud på alla universitet och högskolor.

För att stärka förutsättningarna för god kvalitet i utbildning och utbildningsutbud höjer regeringen därför i den senaste budgetpropositionen ersättningen för utbildningsområdena humaniora, samhällsvetenskap, juridik och teologi inom ramen för nuvarande resurser. Det möjliggör mer lärarledd tid och förbereder studenterna bättre för deras kommande yrkesliv. Det är en viktig signal om att fokus är hög kvalitet snarare än en fortsatt expansion av antalet studenter i högskolan inom dessa områden.

I budgetpropositionen för 2024 presenterades insatser för att stärka drivkrafterna för ett utbildningsutbud av hög kvalitet för att förse arbetsmarknaden med stärkt kompetens avseende ingenjörer. Detta finansieras delvis via sänkta takbelopp. Det är upp till lärosätena att avgöra hur många studenter de tar in och på vilka utbildningar, vilket innebär att den här förändringen kan se olika ut på olika lärosäten.

Det är viktigt att poängtera att det inte enbart är antalet platser som är avgörande utan utbildningarnas kvalitet och inriktning. Syftet är tvärtom att stärka drivkrafterna för ett utbildningsutbud med hög kvalitet som kan förse arbetsmarknaden med den kompetens som behövs. Regeringen avser vidare att utreda hur lärosätenas utbildningsutbud mer effektivt kan styras mot ett utbildningsutbud av hög kvalitet som är relevant för samhällets och arbetsmarknadens behov av framtida kompetens, samtidigt som möjligheterna till bildning är goda.

Vad gäller frågan om vilka insatser regeringen gör för att en ökad andel arbetslösa ska ha adekvat tillgång till högre utbildning konstaterar regeringen att välfärden och näringslivet har svårt att hitta arbetskraft med rätt kompetens trots att det finns många som kan arbeta.

Arbetsmarknadsutbildning, yrkeshögskola och regionalt yrkesinriktad vuxenutbildning kan öka arbetslösas anställbarhet. Regeringen har därför gjort omfattande satsningar inom utbildningspolitiken och föreslår även i denna proposition ytterligare medel för fler platser inom regionalt yrkesvux. Fler arbetslösa behöver i större utsträckning ta del av utbildningsinsatserna för att få ett arbete. Såväl antalet deltagare inom arbetsmarknadsutbildning som övergångarna till reguljär utbildning behöver öka, inte minst bland arbetslösa med kort utbildning.

Fru talman! Till skillnad från Johan Pehrson tycker jag att det i tider av ökande arbetslöshet och lågkonjunktur är smart att satsa på att fler människor ska kunna utbilda sig.

Den här regeringen gör i budgeten för 2025 nedskärningar i antalet utbildningsplatser, det vill säga att färre kommer att kunna utbilda sig under 2025 än vad som var fallet 2024. Det står helt klart. Det gäller för övrigt både de akademiska utbildningarna och de av Johan Pehrson uppräknade andra utbildningsformerna för vuxna. Både arbetsmarknadsutbildning, regionalt yrkesvux och yrkeshögskolan kommer att få färre platser som en direkt konsekvens av den budget som regeringen har lagt på riksdagens bord. Tro inget annat!

Jag övergår nu till saken för den här debatten. Jag har frågat Johan Pehrson om han har gjort någon analys av effekterna av dessa förändringar, och jag skulle vilja uttolka hans rätt långa svar som det enkla ordet nej. Det finns ingen sådan analys. Han kan inte svara på hur antalet platser på olika utbildningar kommer att påverkas som en följd av de föreslagna förändringarna med de omfördelningar av takbelopp eller de ökningar av prislappar som regeringen gör. Johan Pehrson vet inte. Han för politik i blindo. Han gör inte ens antaganden om det.

För att få detta bekräftat ställde jag en skriftlig fråga den 29 september i år, då jag frågade ministern rakt ut hur många färre platser han planerar att denna förändring kommer att leda till. Inte heller på den frågan - hur många färre platser ministern antar att förändringarna kommer att rendera - finns det något svar. Jag tycker att det är oroväckande att vi har en utbildningsminister som tar så lättvindigt på sitt uppdrag och helt enkelt gör förändringar helt i blindo.

Jag tänker ändå att Johan Pehrson kanske har gjort ett mer utförligt arbete inför den här debatten och har ett svar med sig, så den första fråga jag skulle vilja att Johan Pehrson besvarar är: Hur många färre platser i högre utbildning, totalt i hela landet, kommer det att bli 2025?

När det gäller omfördelningen av takbeloppen rör det sig totalt om 100 miljoner fördelat på ett antal olika lärosäten runt om i landet. Regeringen skriver själv i budgetpropositionen att man siktar in sig på utbildningar som går på distans och som har låg genomströmning.

Jag skulle vilja höra Johan Pehrson berätta vilka utbildningar det är som han tycker ska skalas ned eller avvecklas som en följd av minskningarna av takbeloppen. Det är helt klart att pengarna ska användas till en specifik sorts utbildningar. Det står nämligen i svaret på den skriftliga fråga jag ställde att det är just ingenjörsutbildningar som ska finansieras med de här medlen.

Vilka utbildningar är det alltså som ska skäras ned, Johan Pehrson? Det är min andra fråga. Hur många platser färre blir det, och på vilka utbildningar blir det färre platser? De frågorna tycker jag att Johan Pehrson är skyldig både mig och hela Utbildningssverige ett svar på.

(Applåder)

Fru talman! När man hör statsrådet redogöra för SD-regeringens utbildningspolitik låter det som att man satsar på utbildningen i Sverige. Det hade ju varit bra om man faktiskt hade gjort det, med tanke på var vi befinner oss i konjunkturen. Så sent som i dag har vi fått ta del av nya siffror där arbetslösheten och varslen i Sverige ökar ännu mer. Då hade en offensiv utbildningspolitik varit ett bra verktyg.

Så är dock inte fallet, fru talman. När vi nu får ta del av SD-regeringens budget kan vi konstatera att man gör precis tvärtom.

Låt mig, fru talman, ta ett konkret exempel från norra Sverige. Där skär man ned på de fyra nordligaste lärosätena med 40 miljoner kronor de kommande två åren. Det innebär 40 miljoner mindre till att satsa på undervisning. Det innebär 40 miljoner mindre till att se till att fler människor kommer i utbildning.

Det är klart att ingen här inne har någonting emot att man satsar på ökad kvalitet eller på fler campusbaserade utbildningar. Men det blir helt fel inriktning om man gör det på bekostnad av antalet utbildningsplatser. Det är precis det vi ser nu kommer att ske - inte minst i norra Sverige, en del av landet där den gröna omställningen har pågått i flera år, där man skriker efter kompetens när man ska bygga upp ny verksamhet och där vi verkligen behöver satsa på utbildning. Där ska SD-regeringen alltså skära ned.

Och det är inte nog att man ska skära ned rent generellt på utbildningsplatser; konsekvensen av SD-regeringens inriktning är också att man vill se mindre distansundervisning. Just i norra Sverige, där kompetensväxling behövs, är distansutbildning en av nycklarna för att människor mitt i livet över huvud taget ska kunna gå en högre utbildning med tanke på de långa avstånd vi har i norra Sverige. Det funkar helt enkelt inte att ta sig till campus när man är mitt i livet, har familj och barn och kanske redan har en anställning men ändå vill kompetensväxla och utbilda sig vidare.

Min fråga, fru talman, till utbildningsministern är alltså: Vad är ministerns besked till alla de människor som har drömt om och är redo att kompetensväxla mitt i livet men som nu med SD-regeringens politik inte kommer att få den chansen?

(Applåder)

Fru talman! Vi är många som kan vittna om betydelsen av att det har funnits en högskola i relativ närhet till där vi bor. Så här skriver TCO:s tidigare ordförande Sture Nordh: "Jag är uppvuxen i mammas stora bondkök, som den tredje sonen i syskonskaran på vår västerbottniska gård. . Jag är ganska säker på att om inte Umeå universitet funnits i rimlig geografisk närhet, så hade min studieväg blivit annorlunda."

Samma resonemang är tillämpligt för många unga killar och tjejer i min valkrets, Jämtland. I Jämtlands län har vi en av de lägsta övergångfrekvenserna till högre utbildning i landet. Men det faktum att vi har Mittuniversitetet, att vi har vackra campus i Östersund och Sundsvall och därtill väldigt goda möjligheter till distansutbildning, har väsentligt bidragit till att vi har kunnat sänka trösklarna för högre utbildning och möjliggöra för fler att skola om sig eller bygga på tidigare utbildningar.

Nej, alla vill inte bli akademiker, men alla ska ha rimliga förutsättningar att hitta sin väg i livet, oavsett var man bor och oavsett klassbakgrund. Har man inte med sig studietraditionen hemifrån blir det ännu viktigare att det, precis som för Sture Nordh, finns goda möjligheter att ändå ta steget. Då kan, utöver campusförlagd utbildning, just möjligheten till distansutbildning vara en väg. Enskilda kurser kan vara en annan.

Tidigare i år kom Johan Pehrsons företrädare Mats Persson ut med en debattartikel. Han hade upptäckt några distanskurser med lite lustiga namn och tog det till intäkt för att här behövs en politisk storstädning. Mats Persson nämnde några fristående kurser som han inte tyckte om. Johan Pehrson kanske i samma klåfingriga anda kan föra det resonemanget vidare och här i kammaren i dag tydliggöra vilka kurser i Mittuniversitetets utbildningskatalog som han inte tycker om och som borde strykas till nästa år.

Jag gick själv igenom katalogen lite snabbt inför debatten. Tycker han att distansprogrammet Webbutveckling, som alltså utbildar webbutvecklare, en yrkesgrupp som arbetsmarknaden nu skriker efter, ska bort? Eller ska distansutbildningen till systemutvecklare bort? Det är samma sak där. Eller ser Pehrson problem med de fristående kurserna inom datavetenskap och elektronik?

Klart är i alla fall att nästa år väntar miljonbesparingar på Mittuniversitetet, liksom åren efter det. Det är ett faktum att det, precis som vi har hört, kommer att bli mindre högre utbildning i Jämtland och Västernorrland med regeringens budget. Det blir mindre högre utbildning, samtidigt som behovet av välutbildad arbetskraft är skriande. Det blir sämre möjligheter för människor att ställa om mitt i livet för att ta de nya jobb som växer fram, inte minst kopplat till den gröna omställningen. Det blir ett större steg för en person för vilken det inte är ett alternativ att bryta upp och lämna familj och hemort för att påbörja högre studier någon annanstans om möjligheterna till distansutbildning minskar, vilket ju är regeringens uttalade ambition.

Det är möjligt att ministern och regeringen har rätt i så måtto att det finns utbildningar på distans som inte håller måttet. Så kan det absolut vara, precis som det finns campusförlagda utbildningar som inte håller måttet. Poängen är förstås, fru talman, att all utbildning i vårt land ska hålla hög kvalitet. Men kvalitet kommer inte genom neddragningar. Då får man bara neddragningar.

Eller menar Johan Pehrson på allvar att de miljonbesparingar på Mittuniversitetet som vi nu har att vänta oss på något sätt kan bidra till att förbättra kompetensförsörjningen i Jämtland och Västernorrland? I så fall skulle det vara väldigt intressant att veta hur det ska gå till.

(Applåder)

Fru talman! Tack, Linus Sköld, för möjligheten till denna viktiga interpellationsdebatt med utbildningsministern!

Som Linus Sköld lyfter fram kommer färre att kunna utbilda sig trots att behoven är större. Peder Björk lyfter också mycket riktigt fram att det blir 40 miljoner mindre.

Just nu i Västerbotten pågår den gröna industriella omställningen. Samtidigt har Northvolt varslat över 1 000 medarbetare. Även många andra företag har aviserat varsel i spåren av detta. Detta är människor som har kommit från hela Sverige och hela världen till en region med extremt stor kompetensbrist, där samtliga företag, kommuner och regioner skriker efter arbetskraft: Kom hit och jobba hos oss!

Men man behöver också ha rätt utbildning. LTU och Umeå universitet planerar för att starta särskilda kurser för att de som kanske blir entledigade från Northvolt ska kunna gå in med en omställningsutbildning och jobba hos LKAB, Vattenfall, Stegra - tidigare H2 Green Steel -, kommunerna eller regionerna.

Kommer universiteten att ha möjlighet att bidra i omställningen, Johan Pehrson? Det är en ganska lätt, konkret och direkt fråga. Kommer universiteten att få de medel som behövs för att kunna bidra till att förstärka kompetensen i norra Sverige?

(Applåder)

Fru talman! Tack, Linus Sköld, för möjligheten att debattera den här frågan i dag!

Jag vill uppehålla mig vid framför allt en sak i utbildningsminister Johan Pehrsons svar på Linus Skölds fråga: campusbaserad utbildning. Jag tycker att det har tagits fram alltmer sedan skiftet av utbildningsminister. Under denna korta tid har det pratats ganska mycket om campusbaserad utbildning.

Det som jag vill lyfta fram är perspektiv och vad ministern ser att campusbaserad utbildning är. Precis som de socialdemokrater som varit uppe i talarstolen tidigare i dag har talat om kan campusförlagd utbildning se väldigt olika ut. Decentraliserad utbildning är faktiskt campusutbildning. På olika campus och lärosäten runt om i vårt land bedrivs campusutbildning.

Jag skulle vilja veta om utbildningsministern delar synen som vi socialdemokrater har på utbildning som bedrivs på lärcentrum, så som på Campus Värnamo som jag besökte förra veckan. Där bedrivs utbildning till förskollärare och sjuksköterska, men där finns också korta kurser i hållbart ledarskap i kris och förändring. Räknas ledarskapskurser som bedrivs på distans men med campusförlagd utbildning som campusförlagd utbildning? Är utbildning till 3D-tekniker som ger högskoleexamen kvalitativ campusutbildning? Oftast får vi inte de svaren i debatten.

Vi socialdemokrater vill att utbildning ska finnas nära medborgarna, nära människor som behöver utbilda sig. Jag kommer från Jönköpings län. Vi har femte lägst utbildningsbakgrund i landet. Då ligger vi ändå mitt i södra Sverige där det med korta avstånd borde finnas alla möjligheter att ta sig till olika lärosäten. Trots det ligger mitt hemlän femte lägst i landet när det gäller hög utbildning.

Samtidigt har vi en industri som är på fjärde eller femte plats av exportlänen i hela Sverige. Det visar att vår potential är enorm. Men det visar också bekymren i fråga om framtida teknologisk utveckling. Om länet ska kunna fortsätta bidra till svensk konkurrenskraft behöver företagen fylla på kompetens hos både alla som är mitt i arbetslivet och alla som står utanför arbetslivet, som Linus Skölds fråga också handlar om. Hur ser vi till att de som är arbetslösa faktiskt kommer i arbete? Och hur ser vi till att de utbildas för att kunna ta det arbetet nära där de bor? Jag tror att det är där nyckeln finns.

När takbeloppet omdefinieras och omprioriteras är risken stor att det blir färre platser på campusförlagda utbildningar långt ifrån lärosätets huvudort. Det är egentligen den stora oron. Därför är det viktigt att vi diskuterar det. Då kan regeringen nämligen inte gömma sig bakom att det är lärosätena som prioriterar hur man förlägger utbildningsplatser. Riktningen från regeringen är tydlig. Det går inte att tolka två år av högerstyre på annat sätt än att utbildningsplatser långt ifrån lärosätesorterna, gärna universitetsorter, är sämre utbildningsplatser.

Därför vill jag att Johan Pehrson fortsätter att reflektera över och diskutera om lärcentrumen, de decentraliserade utbildningarna, ingår i begreppet campusbaserad utbildning.

(Applåder)

Fru talman! Jag tackar för frågorna.

För mig är det viktigt att vi tror på de högskolor och universitet vi har och att vi säkrar deras självbestämmande när det gäller att efter de styrmedel som vi nu diskuterar leverera det som förväntas.

Syftet med omfördelningen är att stärka drivkrafterna för ett utbildningsutbud av hög kvalitet, just för att förse arbetsmarknaden med den kompetens som behövs inom bland annat Stem och även många andra områden. Därför baseras den föreslagna förändringen, som innebär neddragningar, på vissa utbildningar med låg aktivitet och låg genomströmning samt på omfattningen av fristående kurser. Det gäller framför allt fristående kurser på distans inom områden där det inte bedöms råda motsvarande brist på arbetsmarknaden, vilket har varit uppe till diskussion här.

Neddragningen har också möjliggjort för satsningar på höjda ersättningsbelopp inom natur och teknik. Det är en permanent satsning som uppgår till över 300 miljoner kronor. Kvalitetssatsningen har kommit alla lärosäten som har just natur och teknik till del. För oss är det viktigt att stärka kvaliteten, och vi prioriterar just detta tydligt.

Distansutbildning och decentraliserade utbildningsmiljöer är viktiga för att till exempel möjliggöra för vidareutbildning och för att studerande ska kunna kombinera både arbete och familjeliv med studier, vilket också har påpekats här. Samtidigt ställer distansutbildning av hög kvalitet stora krav på både pedagogik och tekniska lösningar.

Att nästan hälften av de som går en fristående kurs på distans inte fullföljer kursen är en allvarlig varningssignal som vi måste ta på största allvar. Det pekar på någon sorts kvalitetsproblem. När studenterna inte fullföljer sina studier på kurserna lär de sig helt enkelt mindre och högskolan i fråga får inte den ersättning den skulle ha fått om studenterna hade fullföljt sina studier.

Vi vill också värna kvaliteten och utbildningsutbudet, det vill säga att lärosätena har goda förutsättningar att bygga ut utbildningar som kan förse arbetsmarknaden med den kompetens som behövs. Det hade jag också med i svaret, inte minst vad gäller resurser och behov i omställningens tid. Men det handlar också om att ge studenter en utbildning av hög kvalitet som rustar dem för det kommande arbetslivet. För det krävs prioriteringar. Då väljer vi högre kvalitet framför fler platser med lägre kvalitet.

Fru talman! Det är just prestationsgraden inom fristående kurs på distans som är problemet. Det finns inget generellt genomströmningsproblem för distansstuderande. Prestationsgraden inom programutbildning på distans är faktiskt likvärdig den på campus, i intervallet 75-90 procent. Jag skulle önska att den var ännu högre. Det utgår jag från att interpellanten och medfrågande också gör.

Det ligger därför på högskolor och universitet att hantera detta ökade fokus på kvalitet och att se till att genomströmningen är god. Då spelar såklart också distansutbildning en stor roll.

Fru talman! Jag vill inleda med att notera att Johan Pehrson inte besvarade mina frågor, det vill säga hur många färre platser han räknar med att det blir 2025 och vilka utbildningar det är som kommer att skalas ned eller läggas ned.

En ledtråd fick vi. Det var låg genomströmning. Vi vet att de här pengarna ska satsas på ingenjörsutbildningar och att det ska skäras ned på utbildningar av låg kvalitet. Det säger Johan Pehrson. Det enda mått vi får på vad det skulle vara är alltså låg genomströmning, låg prestationsgrad, som ministern sa.

Då skulle jag vilja fråga ministern hur genomströmningen ser ut på ingenjörsutbildningarna som man ska finansiera genom den här omfördelningen. Hur ser genomströmningen och prestationsgraden ut på dem? Det är en relevant fråga i sammanhanget.

Jag tänker att det egentligen är två förändringar vi debatterar här. Den ena är omfördelningen av takbeloppen, som vi har berört djuplodande. Den andra är förändringen av prislapparna, den ersättning som lärosätena får per student.

Det sker två sådana i år. Den ena aviserades i 2024 års budget, och den andra aviserades i 2025 års budget.

Den som aviserades i 2024 års budget gäller natur- och teknikutbildningar. Prislappen har en höjning med precis under 1 000 kronor för helårsstudenter. Det som aviseras i årets budget innebär en höjning med precis över 1 000 kronor för studenter inom humaniora eller samhällsvetenskapliga utbildningar, men det gäller inte helårsstudenter utan helårsprestationer.

Jag skulle vilja höra Johan Pehrson motivera skillnaden i dessa finansieringsmodeller. Natur- och teknikutbildningarna får en höjning för att man antar studenter, medan man inom humaniora och samhällsvetenskap får en höjning när man examinerar studenter. Varför gör Johan Pehrson skillnad på hur man stärker finansieringen av humaniora och samhällsvetenskap respektive natur och teknik? Jag kan inte se något skäl till att det skulle vara någon skillnad mellan dessa båda områden.

Slutligen har jag en fråga som jag också tycker att Johan Pehrson borde svara på. Behöver vi fler eller färre utbildningsplatser i tider av ökande arbetslöshet? Vi förväntar oss att arbetslösheten kommer att fortsätta öka nästa år. Kommer vi att behöva fler eller färre utbildningsplatser i Sverige då? Frågan är ytterst relevant. Enligt den politik som regeringen för kommer det att bli färre. Om Johan Pehrson nu svarar "fler" har han en hemläxa att göra.

Hur många färre platser blir det? Vilka utbildningar ska skalas ned? Varför finns det en skillnad i hur man höjer ersättningen? Och i tider av arbetslöshet: Behövs det fler eller färre utbildningsplatser?

Det är ett antal rätt enkla frågor som jag tycker att Johan Pehrson borde svara på.

(Applåder)

Fru talman! För två veckor sedan debatterade jag och utbildningsministern en snarlik frågeställning här i en interpellationsdebatt. Senare samma vecka deltog jag vid Mittuniversitetets årshögtid. Det var ett tillfälle att fira de prestationer som gjorts på universitetet, med promovering av nya doktorer och installationen av nya professorer. Det var en fantastiskt trevlig tillställning.

Jag har varit med vid flera sådana tillställningar tidigare, och det var en sak som var annorlunda i år. Det fanns ett surr runt omkring detta när jag talade med representanter för universitetet, näringslivsföreträdare och andra som deltog vid årshögtiden. Det fanns en djup oro över vad som håller på att hända med svensk universitetsutbildning och konsekvenserna av de neddragningar som SD-regeringen nu gör.

Jag hörde tidigare utbildningsministern säga "kvalitet" väldigt många gånger. Det var kvalitet hit och kvalitet dit. Men på vilket sätt blir kvaliteten i den svenska högskole- och universitetsundervisningen bättre av att man drar ned på antalet utbildningsplatser runt om i hela landet? På vilket sätt blir kvaliteten bättre av att människor nekas möjligheten att mitt i livet karriärväxla eller kompetensutveckla sig på annat sätt?

Utbildningsministern är fortfarande mig svaret skyldig om vad vi ska säga till dem som nu inte får en sådan chans. Vad tycker utbildningsministern att vi ska säga till näringslivet när man därifrån undrar varför det inte blir fler utbildningsplatser?

Fru talman! Jag kan bara bekräfta Peder Björks bild. Oron liksom upprördheten är påtaglig över de neddragningar som nu sker, inte minst i vår del av landet. Mittuniversitet är en av de stora förlorarna när regeringen skär ned inom Högskolesverige. På Mittuniversitetet talar man nu om hur man ska hantera neddragningarna. Bland annat ska man satsa mer på att öka antalet internationella avgiftsbelagda studenter.

Man kan inte, fru talman, bortse från ironin i ett sådant scenario: en SD-ledd regering som driver fram en utveckling där fler utlänningar ska studera vid våra universitet samtidigt som färre svenskar bereds plats. Om inte Johan Pehrson ser några problem med det kan man ju fundera på om Jimmie Åkesson är lika nöjd med en sådan utveckling. Men det är en parentes i sammanhanget.

Det beklagliga här, fru talman, är att i en tid när i stort sett alla - kommuner, företag och enskilda - efterfrågar fler möjligheter till kompetensutveckling och fler vägar till omställning drar regeringen ned på den högre utbildningen. Det är en skadlig politik. Det är en politik som går stick i stäv med den tillväxtagenda som regeringen säger sig företräda.

Fru talman! Man kan fråga sig vad SD-regeringens ambitionsnivå är. Vad är ambitionen? Är det att vi ska fortsätta i EU:s bottenskikt när det gäller tillväxt eller att vi ska ha högst arbetslöshet bland alla EU-länder?

Sverige har genom tiderna konkurrerat med omvärlden genom att ligga i framkant. Nu behöver vi fler utbildningsplatser, inte färre. Skillnaderna i landet är väldigt stora. I vissa delar är arbetslösheten väldigt hög. Samtidigt har vi särskilt i norra Sverige en extrem kompetensbrist.

Kan man matcha ihop det här, Johan Pehrson? Har regeringen någon ambition? Kommer LTU och Umeå universitet att ha möjlighet att ta hand om dem från Northvolt som eventuellt blir varslade? Det är en enkel och konkret fråga.

Vilka ambitioner har man? Kommer universiteten att ha medel att genomföra omställningsinsatser för att möta kompetensbristen?

Fru talman! Frågan om hur ministern ser på campusförlagd och campusbaserad utbildning lovar jag att ministern kommer att kunna svara på framgent. Det får bli en interpellationsdebatt om specifikt den frågan. Det är trots allt viktigare att grotta i frågan om vad som är högkvalitativ undervisning och utbildning på högre nivå.

När jag besökte Värnamo kunde jag på plats i klassrummet se personer sitta i Oskarshamn och i Hultsfred och ta del av den undervisning som bedrevs i Värnamo. Det var inte ensamma studenter framför en dataskärm, utan studenter satt i ett sammanhang med personal runt omkring sig. De fick på så sätt del av undervisning och studier på annan ort. Det här är en fantastisk möjlighet vi har i vårt land, och vi kommer att diskutera detta mer.

Jag tycker inte att jag ska ställa nya frågor, för en av de tre frågor som Linus Sköld ställde till ministern förtjänar verkligen att vi grottar vidare i den. Det handlar om hur man ser på sådant som helårsstudenter, och prislappen för dem, och helårsprestation. Konstruktionen för det senare är annorlunda. Regeringen gör där en tydlig prioritering. Det går inte att tolka regeringens användning av prislapp på något annat sätt.

Om det är något som ministern ska fokusera sitt svar på i nästa anförande är det att besvara Linus Skölds fråga om hur han ser på att de tekniska utbildningarna ska få betalt per helårsstudent medan man för studenter inom humaniora, samhällsvetenskap och liknande ska få betalt per helårsprestation.

Fru talman! Vi får viktiga vittnesbörd från hela vårt vackra land om hur viktigt det är med utbildning. Utbildningen börjar någonstans i förskolan. Det kommer sedan att bli en tioårig grundskola - äntligen, skulle man kunna säga. Utbildningen fortsätter i gymnasiet. Man tar sedan sikte på högre utbildning, men inte bara sådan. Jag får här frågor om vad vi ska göra åt människor som riskerar att bli arbetslösa eller har blivit det. För dem finns det mängder av utbildningar utöver det som erbjuds vid högskolor och universitet i form av högre utbildning.

Jag får också frågan vad ambitionen är. Svaret är att den är hög. Jag får frågan hur många platser det blir och vilka förändringar det här medför. Vi är tydliga med att det behövs större satsningar på naturvetenskap och teknik. Nu nämndes både Umeå universitet och LTU, och de är väldigt glada över det här framåtlutet. Det är fråga om nödvändig kompetens som saknas i Sverige i dag för att vi ska kunna klara den gröna omställningen i en industrination. Det är detta vi håller på med.

Jag vill återupprepa att det finns mängder av distansutbildningar som har god genomströmning och inriktning på att ingå i en mer samlad utbildning. Jag ber att få återkomma till den ersättningsmodell vi tittar på för att bättre matcha arbetsmarknadens och inte minst företagens behov med de människor som väljer att utbilda sig mycket offensivt med det unika och starka stöd till vidareutbildning mitt i livet som omställningsstödet innebär i Sverige. Det är en fantastisk möjlighet.

Det vore förmätet att peka på exakt vad varje högskola och universitet ska prioritera. Det måste de avgöra själva. De sitter ju inte alldeles i tomma intet. De har intensivt samarbete med regionen, kommunerna och näringslivet i bygden för att se vad det är man behöver ha utbildning till. De har mängder av samarbeten. Det är upp till dem att prioritera.

Jag hade också önskat att vi haft pengar till utbildning för alla hela tiden. Vad vi pekar på är att genomströmningen är ett problem. Jag fick en fråga om ingenjörsutbildningen. Den är också för dålig. Det är därför vi gör den här speciella satsningen. Att den ser annorlunda ut jämfört med humaniora är helt korrekt.

Varför gör vi då detta? Jo, för att Sverige är i ett skriande behov av människor som kan hjälpa till att klara den fortsatta industrialiseringen och hela den gröna omställningen. Detta är en prioritering. Vi vet att det behövs mer lärarledd utbildning där. Även inom humaniora i bred bemärkelse behövs det lärarledd utbildning. Varhelst jag är säger man att man har för lite undervisning. Nu gör vi en förstärkning för att få mer lärarledd utbildning. Jag tycker att det är bra. Jag hör att ni vill ha ännu fler utbildningar som man kan söka, men risken är att det fortsätter att vara lite för låg kvalitet och för liten genomströmning.

Fru talman! Johan Pehrson sa nu att det kvalitetsmått man använder för att skära ned, det vill säga låg genomströmning, används för att omfördela till annan utbildning som också har låg genomströmning. Resonemanget går inte riktigt ihop. Johan Pehrson är fortfarande svaret skyldig - varför gör man skillnad mellan å ena sidan natur och teknik och å andra sidan humaniora och samhällsvetenskap när det gäller hur medlen fördelas? Om svaret varit att det sker utifrån genomströmning hade vi ju fått det solklara svaret att ingenjörsutbildningarna ska ha samma typ av prestationsbaserade peng. Men det kan ju inte vara det som det handlar om. Varför är det skillnad mellan å ena sidan humaniora och samhällsvetenskap och å andra sidan natur och teknik i hur man gör uppräkningen av prislappen? Johan Pehrson är fortfarande svaret skyldig.

Jag har fortfarande inte hört Johan Pehrson säga hur många färre utbildningsplatser det blir 2025. Tycker inte Johan Pehrson att det är relevant att göra en sådan analys? Är det inte intressant att veta vilken tillgång befolkningen, med en ökad andel arbetslösa, har till platser i högre utbildning? Behöver vi fler eller färre utbildningsplatser i tider av ökad arbetslöshet?

Jag hör inte Johan Pehrson svara på de frågor vi ställer. Jag vet inte riktigt vad det är Johan Pehrson försöker säga. Vad är det Johan Pehrson vill åstadkomma med de förändringar som han genomför? Det finns ingen analys av vilket utfallet blir. Han kan inte säga vilka utbildningar som det ska skäras ned på, bara att de som har låg genomströmning ska minska till förmån för annan utbildning som också har låg genomströmning.

Snälla Johan Pehrson! Svara på mina frågor nu! Hur många färre platser räknar han med att det blir 2025? Vilka utbildningar är det som ska minska?

(Applåder)

Fru talman! Autonomi! Det måste finnas förutsättningar för myndigheter att själva fatta sina beslut i enlighet med den budget som fördelas och de lagar vi stiftar i den här kammaren. Det måste vara upp till myndigheterna att själva fatta besluten. Jag kommer aldrig - likt en tendens som kanske finns - att åka runt och peka och tala om exakt vad de ska göra för att jag har förstått vad som är bra. Det här förändras ju också över tid. Tittar man tillbaka på vad högskolor och universitet har erbjudit för olika former av utbildning de senaste tio åren kan man se att det milt sagt har varierat.

Svaret på frågan vad vi prioriterar måste jag nästan bokstavera, känns det som. Kvalitet graderas upp och kvantitet graderas ned. Om människor går en utbildning och kanske tar studielån för att investera i sin egen framtid och därmed i Sveriges framtid gör man dem en otjänst om utbildningen inte håller den kvalitet som omvärlden kräver. Det är därför detta görs.

När det gäller ingenjörsutbildningar vet vi att kritiken är omfattande mot hur svårt det är att ta igenom nya studenter. Varför är det så? Jo, för att grundnivån hos dem som lämnat gymnasiet är så låg. Flera ganska högprofilerade rektorer säger att vi behöver göra något åt studenternas kunskaper, så att de kommer mer förberedda till högskolor och universitet för att läsa vidare. Det är en annan sak som vi måste jobba med parallellt. Men på plats måste vi hjälpa dem som går ingenjörsutbildning att ta till sig utbildningen, för de behövs. De är avgörande för att vi ska kunna utveckla näringslivet i norra Sverige, mellersta Sverige och södra Sverige. Det finns ingen annan väg.

Interpellationsdebatten var härmed avslutad.