Interpellationssvar - Sveriges röstnedläggning i fn:s omröstning om israel och västbanken - 2024-10-03

Herr ålderspresident! Azra Muranovic har bett mig att redogöra för den information eller de överväganden som ligger till grund för att Sverige avviker från Internationella domstolens rådgivande yttrande om att Israels ockupation är olaglig samt för vad som ligger bakom att Sverige inte längre ställer sig bakom internationella rättsliga bedömningar.

Sverige stöder Internationella domstolen, FN:s främsta rättsliga organ, och respekterar som medlem dess oberoende och dess roll enligt FN-stadgan. Vi betraktar domstolens rådgivande yttranden som i grunden auktoritativa tolkningar av folkrätten.

Sverige avstod i omröstningen i FN:s generalförsamling tillsammans med en grupp likasinnade länder vid antagandet av resolutionen. Det svenska ställningstagandet följde av en sammanvägning av ett antal aspekter, som alla är viktiga.

Den israelisk-palestinska konflikten kräver en politisk lösning. Resolutionen går delvis längre än domstolens yttrande och innehåller bland annat krav på israeliskt tillbakadragande från ockuperat område inom tolv månader. Den tidsgränsen menar vi skapar problem för en förhandlad tvåstatslösning. Vi skulle ha föredragit att mer tid hade getts att diskutera hur en uppföljning av domstolens yttrande bäst kan bidra till målsättningen om just en förhandlad tvåstatslösning.

Sverige, och EU, fortsätter att betona att folkrätten, inklusive den humanitära rätten, måste efterlevas.

Herr ålderspresident! Vi står här i dag för att diskutera en fråga som är av yttersta vikt. Det handlar om Sveriges hållning till folkrätten och vår inställning till den israelisk-palestinska konflikten. Det är en fråga som rör vår trovärdighet som försvarare av internationella lagar och mänskliga rättigheter och vårt ansvar att verka för en rättvis och hållbar fred i en av världens mest långvariga konflikter.

Som utrikesministern nämnde frågar jag varför Sverige har valt att avvika från den internationella domstolens rådgivande yttrande som fastslår att Israels ockupation är olaglig och varför vi inte längre ställer oss bakom internationella rättsliga bedömningar i denna fråga. Det är centrala frågor som förtjänar en tydlig och utförlig diskussion.

Utrikesministern har svarat att Sverige stöder Internationella domstolen som FN:s främsta rättsliga organ och respekterar dess oberoende. Jag citerar från svaret: "Vi betraktar domstolens rådgivande yttranden som i grunden auktoritativa tolkningar av folkrätten". Men när det rör sig om Israel och Palestina gäller inte den synen längre.

Den internationella domstolens rådgivande yttranden är mycket viktiga som juridisk princip och moralisk auktoritet för förebyggande diplomati och fredsbevarande egenskaper. Rådgivande yttranden bidrar också på sitt sätt till att klargöra och utveckla internationell rätt och därigenom till att stärka fredliga relationer mellan stater.

Folkrätten måste alltid stå i centrum för vårt lands agerande oavsett vilka aktörer det rör sig om. Ändå valde Sverige att avstå i omröstningen i FN:s generalförsamling där resolutionen om Israels ockupation antogs. Regeringen motiverar detta med att resolutionen går längre än vad Internationella domstolen föreslår och att den inkluderar en tidsgräns. Denna tidsgräns sägs försvåra en förhandling om tvåstatslösning som Sverige tillsammans med EU fortsätter att sträva efter.

Det är ett resonemang som jag har svårt att acceptera utan vidare. Jag delar fullt målsättningen om en tvåstatslösning där Israel och Palestina lever sida vid sida i fred och i säkerhet. Men en förhandlad lösning kan inte frikopplas från folkrätten. Ockupationen är och förblir olaglig enligt internationell rätt. Men när Sverige lägger ned sin röst framstår det som att man inte håller med.

Herr ålderspresident! Folkrätten är inte förhandlingsbar. Vi måste återta vår ledarroll inom FN och det internationella samfundet när det gäller att främja mänskliga rättigheter och upprätthålla internationella lagar. Det är vår skyldighet att både stödja palestiniernas rätt till självbestämmande och Israels rätt till säkerhet. Men detta måste ske inom ramarna för internationell rätt.

Därför är att avstå från att stödja en resolution som syftar till att påminna om ockupationens olaglighet ett svagt ställningstagande, och det skadar vårt rykte som en principfast röst för fred och rättvisa.

Min fråga till utrikesministern är: Vad är det man har hängt upp sig på gällande tidsgränsen för ett israeliskt tillbakadragande inom tolv månader? På vilket sätt skulle aspekten av tidsgränsen äventyra en tvåstatslösning? Vilken tidsgräns anser i så fall utrikesministern i stället bör gälla när en stat ska dra sig tillbaka från ett territorium om det har ockuperat i strid med folkrätten?

Herr ålderspresident! Gång på gång gör regeringen valet att lägga ned Sveriges röst i FN när det kommer till frågor som rör Palestina. Redan veckan efter den senaste nedlagda rösten fick utrikesministern möjlighet att tala till FN:s generalförsamling. Under 15 minuter hade utrikesministern generalförsamlingens och statsledarnas fulla uppmärksamhet.

Jag kan konstatera att utrikesministern under sina minuter absolut lyfte fram oron för ett regionalt krig. Hon lyfte fram lidandet i Gaza och det viktiga arbete som FN-organisationerna bedriver. Men i samma andetag övergick hon till att tala om Israels rätt att försvara sig.

I en interpellationsdebatt med mig för två veckor sedan uttryckte utrikesministern att hon absolut står upp för de internationella domstolarna och deras domslut. Precis som i dag menade utrikesministern att det var hur resolutionen var formulerad som var problemet.

Men om det nu var formuleringarna i resolutionen som var skälet till att Sverige lade ned sin röst, hade det då inte varit läge att ta chansen att i sitt tal i FN markera att Sverige står upp för ICJ:s rådgivande yttrande och att Israel bör upphöra med sin olagliga ockupation? Nej, i stället väljer Sverige att än en gång endast fokusera på Israels rätt att försvara sig.

Min fråga till utrikesministern är därför: Om det nu verkligen bara var hur resolutionen var formulerad, varför valde man inte då att ta chansen att i FN tydliggöra var Sverige står i den här frågan?

Herr ålderspresident! Den som inte vill kan alltid finna ett skäl. Det blir något av den obotfärdiges förhinder över det hela. Att Sverige skulle stå bakom en tvåstatslösning borde knappast vara en nyhet. Vi har erkänt Palestina i ett beslut som fattades under Stefan Löfvens ledning. Palestina har en ambassad i Stockholm.

Att vi nu hamnar i en situation där vi tillsammans med 43 länder avstår, och där 124 röstade för resolutionen och 14 emot, är en oerhörd svaghet. Vi klarar inte av att stå upp för en ståndpunkt som har bekräftats i så många FN-beslut genom tiderna där man har förordat tvåstatslösning, och där den internationella domstolen nu också har ställt krav. Det måste ställas krav på Israel. Israel nonchalerar internationell lag och rätt i en så stor omfattning att det är mycket uppseendeväckande och dessutom upprörande.

Vi har 100 000 skadade, 40 000 döda, 14 000 barn döda, och 21 000 barn försvunna i Gaza, förstörd infrastruktur och förstörda hem, och stora flyktingskaror. Detta är någonting som går långt utöver den försvarsrätt som regleras i internationell rätt. Det står också i internationell rätt att man inte får gå hur långt som helst, så att det blir vedergällning gentemot civila.

Det som har skett på exempelvis Västbanken genom åren är en systematisk urholkning av tvåstatstanken. I dag kvarstår palestinska enklaver. Bosättningar med israeler har brett ut sig till en sådan nivå att vi i dag har över 750 000 bosättare. Alltihop är emot internationell lag och rätt. Det stämmer inte.

Sverige hade en gång en röst, kunde peka på det och orkade stå upp för den internationella rätten. Men jag anser inte att nuvarande regering gör det mer än i en form av läpparnas bekännelse.

Budskapet är klart och tydligt när det gäller Ukraina. Där känner man att det stämmer. Men när det gäller Mellanöstern, palestinierna och vad som är den internationella lagen och rätten där är inte rösten på samma sätt. Då är viktningen på ett sådant sätt att man börjar tvivla på det hela.

Det bekräftas slutligen när man avstår i en sådan viktig omröstning i FN. Dessutom blir det stora numret i utrikesministerns tal Israels självförsvarsrätt, och det andra bleknar ut i kanten.

Det är en stor förändring som har skett under både den förra utrikesministern och den nuvarande utrikesministern när det gäller synen på hur man tolkar internationell lag och rätt och framför allt om man skapar sig någon position för att kunna göra någonting i Mellanösternkonflikten.

Nu säger man att tvåstatslösning är någonting som är viktigt och att man ser det långsiktigt. Men när tiden tickar iväg urholkas varje dag genom den israeliska regeringens aktivitet och beslut möjligheten att arrangera en tvåstatslösning. Man fattade dessutom i somras, mitt under brinnande Gazakrig, ett beslut om att upprätta ett stort antal nya bosättningar på Västbanken i strid mot internationell lag och rätt.

Var finns protesterna mot det från den svenska regeringen? Svaret är att de inte finns. Jag tycker att ministern har väldigt mycket att fundera på när det gäller detta, och jag skulle vilja höra en lite mer fördjupad analys av varför man nu agerar på det sätt man gör.

Herr ålderspresident! Peter Hultqvist sa att den som inte vill alltid kan finna ett skäl. Av någon outgrundlig anledning kommer jag att tänka på Natoprocessen.

Regeringen fäster alltså största vikt vid de internationella domstolarna, som är viktiga för att upprätthålla folkrätten och en regelbaserad världsordning. Internationella domstolen är FN:s främsta rättsliga organ, och vi värnar dess oberoende. Folkrätten förblir en hörnsten i den svenska utrikespolitiken. Begäran om ett rådgivande yttrande gjordes i slutet av december 2022 genom en resolution i FN:s generalförsamling.

Regeringen har tagit del av domstolens rådgivande yttrande från den 19 juli. Det är en utförlig redogörelse för folkrättsliga förhållanden rörande det ockuperade palestinska territoriet. Internationella domstolen konstaterar i yttrandet att Israel bryter mot flera centrala folkrättsliga regler och principer.

Rådgivande yttranden är inte rättsligt bindande, men domstolens yttrande har stor folkrättslig tyngd. Jag har flera gånger under min ganska korta tid som utrikesminister uttalat att domstolens avgörande är viktigt, även om det inte har noterats av debattörerna i kammaren. Jag har också uttalat detta till Israels utrikesminister.

Jag noterar att domstolens yttrande i avgörande delar också sammanfaller med EU:s politik, som Sverige är en viktig del av. En sådan del är synen att bosättningarna strider mot folkrätten. Jag har sagt det tidigare, men låt mig understryka det och säga det igen ifall det har råkat gå någon förbi: Bosättningarna undergräver tvåstatslösningen och bidrar till en förhöjd konfliktnivå. Bosättningsexpansionen samt demoleringar och vräkningar måste upphöra. Detta är budskap som vi för fram med stor tydlighet, inklusive direkt till Israel, precis som jag nämnde.

EU är också tydligt i att inte erkänna några förändringar av 1967 års gränser som inte parterna själva har kommit överens om. Den här politiken ligger fast.

Att Sverige avstod i omröstningen i generalförsamlingen innebär inte på något sätt ett minskat stöd för Internationella domstolen, folkrätten och en regelbaserad världsordning.

(Applåder)

I detta anförande instämde Ann-Sofie Alm (M).

Jag vill påminna om att kammarens överläggning inte får störas av åhörare på läktaren. Jag får be vakterna att snarast avlägsna de personer som stör ordningen.

Jag vill påminna om att det enligt brottsbalken kan vara ett brott att störa kammarens sammanträde.

Herr ålderspresident! Först vill jag påpeka att det som precis hände här på läktaren är otroligt olämpligt, oavsett vad man har för åsikter. Att dessutom kasta ett föremål mot utrikesministern är helt oacceptabelt. Jag hoppas att vi inte kommer att få se mer av det. Jag är glad att utrikesministern är tillbaka.

Jag återgår till interpellationen. Vi i Sverige har alltid värnat om folkrätten. Utrikesministern sa att vi ledamöter inte hörde det. Jag citerade utrikesministern just gällande de rådgivande yttrandena från Internationella domstolen, där jag tyckte att det var väldigt viktigt att ta fasta på att Sverige ser dessa yttranden som i grunden auktoritativa tolkningar av folkrätten.

Det är tydligt att Israel genom sin ockupation underminerar de fredsprocesser som borde leda till en tvåstatslösning. Ockupationen är inte bara en politisk fråga utan också en fråga om mänskliga rättigheter och rättvisa. FN:s säkerhetsrådsresolutioner och Internationella domstolens rådgivande yttranden är tydliga: Ockupationen är olaglig. Den internationella gemenskapen, inklusive Sverige, har en skyldighet att inte stödja denna situation.

Att sätta en tidsgräns för ett israeliskt tillbakadragande från ockuperade områden ses av regeringen som problematiskt, men frågan vi måste ställa oss är: Hur länge ska det internationella samfundet tillåta att olagliga handlingar fortsätter utan att vi agerar? Israel har ockuperat palestinska områden i över 50 år, och varje år som går utan att vi vidtar åtgärder är ett år där palestinska män, kvinnor och barn fortsätter att leva under ockupationens förtryck. På så vis skapas både rädsla och terrorism.

Om vi på riktigt vill ha en förhandlad tvåstatslösning måste vi också vara tydliga med vad som gäller. Vi måste tydligare stå upp för den humanitära rätten och påpeka när den bryts, oavsett vilka svårigheter det innebär för en pågående förhandling. Låt oss också komma ihåg att en rättvis fred inte kan uppnås utan rättvisa för alla inblandade parter, både palestinier och israeler.

Jag uppmanar därför regeringen att fortsatt stå upp för internationell rätt genom att klart och tydligt markera mot den pågående ockupationen i alla diplomatiska sammanhang, genom att avstå från ekonomiskt samarbete eller handelsrelationer som på något sätt legitimerar eller förstärker den olagliga situationen i ockuperade områden samt genom att främja en rättvis och varaktig fred i regionen genom stöd för en tvåstatslösning baserad på, som utrikesministern sa, 1967 års gränser, med Jerusalem som en delad huvudstad för både Israel och Palestina.

Kommer utrikesministern att beakta någon av uppmaningarna? Vilka konkreta steg är utrikesministern beredd att ta för att uppnå en tvåstatslösning och samtidigt respektera folkrätten? Är hon beredd att arbeta för att EU ska pausa associeringsavtalet med Israel, eller ska Sverige bidra till att man fortsätter handla med denna stat och på vis bidra till upprätthållandet av en ockupation som strider mot internationella principer?

(forts. § 12)