Fru talman! Jag kommer också att i stort yrka bifall till propositionen, men jag yrkar också bifall till reservation 2. Vänsterpartiet står självklart bakom de andra reservationer som vi har undertecknat.
Det vi står inför nu är att klubba beslut om en juridisk innovation i svensk rätt. Men vi står också inför nya utmaningar i tillämpningen. Genom att nu acceptera självständigt förverkande av egendom ska det bli möjligt att förverka den när vi tror att den härrör från brottslig verksamhet utan att vi samtidigt genomför en process om ett straffrättsligt ansvar. Förverkandet frikopplas från ett specifikt brott. Det är inte alls nödvändigt och ska inte krävas.
Ambitionen är förstås det viktiga, nämligen att slå sönder den kriminella ekonomin genom att skapa möjligheter att beröva de kriminella tillgångar som kommer från vad vi tror är brottslig verksamhet.
Jag tror alla är för att brott inte ska löna sig. Det är sunt förnuft, men det finns också en grund i forskningen - vilket inte alltid annars finns i de lagstiftningsförslag som den borgerliga regeringen lägger fram. Men det här bottnar också, som vi hörde nyss, ursprungligen i en annan regerings förslag och initiativ.
Brå markerar internationell forskning som visar att detta att angripa tillgångarna är ett viktigt och kraftfullt verktyg mot den organiserade brottsligheten. Men man lyfter också fram att vi måste vara beredda på att de kriminella snabbt anpassar sig till ändrade regler och myndighetsstrategier. Vi bör alltså förvänta oss att de kriminella aktörerna kommer att göra sitt bästa för att förhålla sig till de nya lagreglerna och i ännu större utsträckning försöka dölja sina pengar och sin egendom. Men det här är också något som vi kan beakta som en komplikation i den kriminella verksamheten i och med att vi skapar ökade utgifter för de kriminella. Enligt Brå är också detta en brottsförebyggande effekt.
Sammanfattningsvis är det här en förverkandeform som skulle utgöra ett verkningsfullt och strategiskt komplement till konventionell brottsbekämpning.
Sedan har vi rättssäkerhetsperspektiven. Vi går snabbt fram. Lagstiftningen ska träda i kraft den 8 november, trots att ett helt nytt institut inrättas och med en delvis komplex regelmassa.
Samtidigt kan vi säga äntligen. Det är 50 år sedan vi reviderade regelmassan, och det görs vissa saker som absolut kommer att förenkla tillämpningen genom att slå ihop regler och samordna dem under en hatt i brottsbalken med få specialbestämmelser i stället för en enorm flora av sådana.
Det är enkelt att starta detta. Det räcker att någon gör en anmälan, lämnar ett tips eller dylikt och att polis och åklagare tycker att det finns anledning att anta att det finns kriminalitet bakom att en person har viss egendom. Här är det naturligtvis angeläget att man inte jobbar med att försöka skanna av vissa grupper eller områden för att man tror att där finns något. Det är en av varningstexterna när det handlar om tillämpningen. Den måste vara rättvis och lika för alla. Det som man ska försöka få varningssignaler om är vad man kallar oförklarliga tillgångar som inte står i proportion till vad en person rimligen kan ha förvärvat genom legal verksamhet, förvärvskällor eller förmögenhetsförhållanden. Jag tror mycket på det självständiga förverkandet, men det finns också varningstecken för hur det tillämpas.
Man gör alltså vad man kan för att göra lagstiftningen enhetlig och så effektiv och ändamålsenlig som möjligt. Men det finns också varningstecken.
Det handlar till exempel om fall där flera skulle kunna vara ägare till egendomen. Hur gör man då? Man säger att man ska följa presumtionsregler för vem som ska anses vara ägare. Bland annat ska den som har lös egendom, juridiskt sett - prylar, kan man säga, det vill säga sådant som inte är fastigheter - i sin besittning vara ägare. Men där kan det uppstå komplikationer, framför allt om många bor tillsammans och det kanske är komplicerat att bestämma vem som egentligen är ägare.
Ingripandet ska alltså rikta sig mot själva egendomen eller kapitalet som man hittar, till skillnad från vad som gäller i andra situationer.
Man säger också att detta ska börja tillämpas genast när lagen träder i kraft. Och när är det? Jo, den 8 november. Då kan vi fundera på när brottet skedde. Det vet vi inte. Vi vet inte alltid när egendomen hamnade hos personen i fråga. Det kan finnas tecken på att det var alldeles nyss, men det kan också finnas andra tecken. Här har man i lagstiftningsprocessen funderat över något som egentligen är ett förbud i hela det svenska rättssystemet. Vi ska inte ha retroaktiv lagstiftning.
Nu står vi inför detta, och jag tror att det är nödvändigt att vi fullföljer denna lagstiftning. Men mot bakgrund av att det ser ut på det här sättet skulle jag önska att vi också, i enlighet med reservationen, för in en preskriptionstid, något som flera av remissinstanserna också har yttrat sig om.
En annan problematik handlar om barnen. Barnombudsmannen med flera har riktat kritik mot att barn skulle ha samma position som vuxna och hänvisar förstås till barnkonventionen och barnets bästa. Barn saknar juridiskt sett i princip självständig besittningsrätt till egendom som finns i familjens bostad. Hur ska vi då göra med beslagen? De ska inte drabba barn, och framför allt ska vi inte rikta tvångsåtgärder mot barn. Där finns lagen om unga lagöverträdare som ett visst värn. Dessutom pågår, som jag antar att många vet, en särskild utredning om hur vi ska förhålla oss till barn som inte har fyllt 15 år. Kanske kommer vi att kunna laborera även med dessa luckor.
Avslutningsvis vill jag säga att jag tror att detta kommer att bli en viktig lagstiftning, men jag skulle önska att man hade arbetat mer med rättssäkerhetsfrågorna och givetvis att vi hade tagit efter andra länder och arbetat mycket mer seriöst med den förebyggande verksamheten i hela samhället, som inkluderar oss alla. Vi ska markera mot vad som kanske är tendenser till mobbning, trakasserier och andra oegentligheter för att bromsa så tidigt som möjligt så att unga inte kommer in i kriminella karriärer.