Interpellationssvar - Brister i det kommunala arbetet mot hedersförtryck - 2024-09-12

Fru talman! Nima Gholam Ali Pour har frågat mig om jag avser att verka för att stärka kommunernas skyldighet att motverka hedersförtryck och hur jag avser att motverka normaliseringen av hedersförtryck bland viss kommunal personal i invandrartäta områden. Jag har även tillfrågats hur jag avser att agera för att vissa kommunförvaltningars och kommunledningars ängslighet att uppmärksamma hedersförtryck inte ska förbli ett hinder för att arbeta mot hedersförtrycket samt hur jag avser att verka för att hotbilden mot kommunal personal inte ska leda till att hedersförtryck inte uppmärksammas.

Jag vill tacka riksdagsledamoten för engagemanget i denna fråga. Hedersrelaterat våld och förtryck kan och får aldrig accepteras. Individuell frihet och mänskliga rättigheter ska i Sverige gälla för alla. Alla har rätt att bestämma över sig själv och sin egen kropp. Det är inte självklart för alla, och därför är detta en fråga som jag och regeringen prioriterar.

Hedersrelaterat våld och förtryck är komplext och innebär särskilda utmaningar. En av nycklarna för att komma åt problematiken är ökad kunskap hos yrkesverksamma. Det gäller både möjligheterna att upptäcka detta och möjligheterna att skydda och ge stöd till dem som lever i en hederskontext, eftersom hedersrelaterat våld och förtryck kan kräva en annan typ av insatser än i fall där hedersmotiv saknas.

I åtgärdsprogrammet för att förebygga och bekämpa mäns våld mot kvinnor, våld i nära relationer och hedersrelaterat våld och förtryck samt prostitution och människohandel 2024-2026 samlas en rad insatser mot hedersrelaterat våld och förtryck. Arbetet omfattar en stärkt långsiktig styrning, bättre stöd och skydd för utsatta, skärpt lagstiftning, ökad kunskap och metodutveckling. Låt mig ge några exempel.

Statens skolverk har i uppdrag att stärka skolornas systematiska arbete mot hedersrelaterat våld och förtryck. Myndigheten har även i uppdrag att kartlägga skolans arbete med att förebygga, upptäcka och åtgärda hedersrelaterat våld och förtryck.

Statens skolinspektion har i uppdrag att utifrån de reviderade läroplanerna bland annat granska skolors arbete mot hedersrelaterat våld och förtryck i syfte att öka kvaliteten ytterligare.

En särskild utredare har i uppdrag att analysera förbättrad elevhälsa, vilket kan underlätta bland annat för hedersutsatta elever.

Regeringen avser att under hösten 2024 tillsätta ytterligare en utredning för att motverka hedersrelaterat våld och förtryck i förskolan, i skolan och på fritidshem. Därutöver har regeringen gett andra myndigheter, däribland Socialstyrelsen, Myndigheten för ungdoms- och civilsamhällesfrågor och länsstyrelserna, i uppdrag att öka kunskapen om hedersrelaterat våld och förtryck på kommunal nivå. Det handlar bland annat om att socialtjänsten ska öka upptäckten av våld mot barn och unga, tillhandahålla utbildningsinsatser och främja den systematiska uppföljningen av insatser till individer som är utsatta för hedersrelaterat våld.

Regeringen har också presenterat förslag till en ny socialtjänstlag med fokus på det förebyggande arbetet och en mer tillgänglig och kunskapsbaserad socialtjänst. Utöver detta har Socialstyrelsen i uppdrag att stödja inrättandet av familjecentraler i områden där utanförskapet är stort.

Regeringen finansierar vidare en nationell stödlinje dit personer som är utsatta för hedersrelaterat våld och förtryck kan vända sig. Regeringen förstärker även arbetet med regionala resurscentrum för personer som utsätts för hedersrelaterat våld och förtryck.

Regeringen fortsätter med full kraft att arbeta för att mäns våld mot kvinnor, våld i nära relationer och hedersrelaterat våld och förtryck ska upphöra.

Fru talman! Även om denna regering har prioriterat kampen mot hedersförtryck på ett seriöst sätt, vilket regeringen borde få beröm för, äger mycket av arbetet för att motverka hedersförtryck rum på lokal nivå. De som är drabbade av hedersförtryck vänder sig inte i första hand till regeringen eller statliga myndigheter, utan de vänder sig kanske till elevhälsan, en lärare, socialtjänsten eller någon som arbetar i kommunal regi.

Men vad händer om kommunen inte bryr sig? Vad händer om kommunen av diverse skäl inte prioriterar kampen mot hedersförtryck? Vilket ansvar har regeringen då? Ska man låta unga människor fara illa eftersom vissa kommunpolitiker inte bryr sig, eller behöver regeringen agera? Det är detta vi ska diskutera i dag.

I min interpellation refererar jag till en rapport från Malmö stads revision där det framkommer att stadens arbetsmarknads- och socialnämnd inte ens tar fram kartläggningar och analyser av förekomsten av hedersrelaterat våld. Detta är någonting som kommunen ska ta fram, enligt Socialstyrelsens föreskrifter och allmänna råd om våld i nära relationer.

När det saknas en sådan kartläggning kan stadens politiker över huvud taget inte se hur stort problemet är. Detta passar självklart stadens styrande socialdemokratiska politiker, som har en vana att dölja problemen, men när man inte kartlägger hedersförtrycket vet man inte heller hur man ska hjälpa dem som är drabbade och hur insatserna ska se ut.

Det som gör detta ännu mer upprörande är att det varit känt sedan flera år tillbaka att just Malmö är en stad där hedersförtrycket är ett större problem än vad det är i andra kommuner. Ändå har kommunen valt att åsidosätta att skapa de grundläggande verktyg som behövs för att motverka hedersförtryck.

Om Malmö kan negligera de drabbade på det här sättet, vad kan man då förvänta sig av mindre kommuner, där problemet inte är lika stort och där resurserna är mindre än i Malmö stad? Jag tror till och med att det är sannolikt att någon kommun med mindre erfarenhet av detta problem tittar på hur Malmö stad hanterar hedersförtrycket. Om Malmö stad inte fäster större uppmärksamhet vid det här problemet blir det en trend bland landets kommuner att inte bry sig om offren för hedersförtrycket.

Det är därför jag frågar statsrådet om hon avser att verka för att stärka kommunernas skyldighet att motverka hedersförtryck. I Malmös fall är det uppenbart att kommunen inte känner någon större skyldighet att ta tag i detta problem.

Det som är rätt skrämmande är att rapporten från Malmö stads revision har bemötts med kritik från stadens styrande politiker. I stället för att stadens styrande politiker tar till sig kritiken menar de att alltför få anställda har blivit intervjuade när man tagit fram rapporten.

Vad avser regeringen att göra när det finns kommuner som vägrar agera när de blir kritiserade för att negligera hedersförtrycket? Vi vet att det kommer att finnas fler sådana kommuner ju mer vissa främmande värderingar får fäste i Sverige. Hur kommer regeringen att hantera en sådan situation?

Fru talman! Till att börja med vill jag säga att jag håller med interpellanten om att det är ett jätteproblem att många kommuner förhåller sig alltför passiva till denna enorma problematik.

Som jag ser det är grundproblemet att vi har låtit detta gå alldeles för långt. Förtrycket har blivit normaliserat i många förskolor och skolor i Sverige. I rapporten från Malmö stad framgår att mer än var femte niondeklassare i Malmö anses leva under hedersförtryck. Man ger exempel från Malmös förskolor, där man har noterat att barn av olika kön inte får leka med varandra. Flickor får inte ha kortärmat eller kortbent - inte ens på sommaren. Det finns pojkar som säger att de inte behöver lyssna på den kvinnliga personalen eftersom de är kvinnor.

Alla dessa exempel visar med all tydlighet hur omfattande denna problematik är. Det här är företeelser som över huvud taget inte ska förekomma i Sverige. Kommunerna har ett enormt ansvar att agera på det här området.

Rapporten jag nu pratar om rör Malmö, men vi ska komma ihåg att Malmö tyvärr inte är unikt när det gäller denna fråga. Det finns en liknande rapport från Göteborg, och vi vet att samma problematik finns på många andra ställen i Sverige.

Fru talman! Det finns i dag lagstiftning som kommunerna kan luta sig mot för att agera på ett mycket tydligare sätt. Det finns en skyldighet, exempelvis för personal i förskolor och skolor, att göra en orosanmälan när man misstänker att ett barn far illa. Jag vill vara väldigt tydlig med att ett barn som befinner sig i en hederskontext och utsätts för hedersförtryck far illa.

Lagstiftningen ger också möjligheter att implementera sanktioner mot dem som inte följer lagstiftningen. Man kan exempelvis prata om tjänstefel när någon inte gör det som den är ålagd att göra enligt lagstiftningen.

Regeringen kan som bekant inte lägga sig i enskilda fall och göra kommunernas uppgifter. Men genom de åtgärder jag presenterade i mitt interpellationssvar hoppas regeringen kunna kartlägga omfattningen av detta på ett tydligare sätt och tydliggöra att kunskapen finns så att man inte kan ursäkta sig med att man inte visste eller förstod. Det ska aldrig finnas någon som helst ursäkt att fortsätta förhålla sig passiv till denna problematik, för varje gång detta sker sviker vi dessa utsatta barn. Detta är en av de absolut mest utsatta grupperna i Sverige, och jag är rent ut sagt förbannad över att detta fortsätter på det sätt det gör i Sverige.

Fru talman! Ett problem som förekommer i flera kommuner där det finns en stor invandrarbefolkning från länder där hedersförtryck är vanligt är att personal som anställs av kommuner själv börjar upprätthålla hedersnormer på sina arbetsplatser. Det kan handla om personal som själv har växt upp med hedersnormer och därför upprätthåller hedersnormer i förskolor och skolor i strid med de styrdokument som finns. Själva fenomenet är inte märkligt. Om det sker en massinvandring tar de nyanlända ofta sina värderingar med sig, speciellt om integrationsprocessen är misslyckad, som den har varit i Sverige.

Här finns en stor utmaning för regeringen. Vad gör vi när hedersnormerna blir de rådande normerna i samhället? Vad gör vi när hedersförtrycket normaliseras på grund av demografiska förändringar i samhället? Just detta har skett i Malmö, och där har man inget svar på dessa frågor. De som stöder hedersförtrycket arbetar i kommunens regi, och ingen har agerat mot detta. För varje dag som går normaliseras hedersförtrycket mer och mer på grund av de styrande kommunpolitikernas passivitet. När vi vet att detta sker, hur kan regeringen motverka och hindra detta?

En annan konsekvens av en sådan normalisering är att den personal som inte upprätthåller hedersförtrycket inte vågar säga ifrån eftersom man är rädd för den hotbild som finns från vissa vårdnadshavare. Vem kan då skydda barnen från det hedersförtryck som de utsätts för ända från förskolan fram till sitt tvångsäktenskap och därutöver? Det är helt oacceptabelt och en förlust för det demokratiska samhället när de som stärker hedersförtrycket är avlönade av kommunen.

Det måste finnas en ordning där människor som upprätthåller hedersförtryck inte ska få arbeta med barn. Precis som vissa kriminella inte får arbeta med barn är det en självklarhet att de som upprätthåller hedersnormer inte ska få arbeta med barn. Men ändå äger detta rum i invandrartäta områden. De mest förtryckande normerna upprätthålls av förskolepersonal anställda av kommunen, det vill säga personal som i mångas ögon har en viss auktoritet och står för ett normerande beteende.

Det är därför jag ställer frågan till statsrådet hur hon avser att motverka normaliseringen av hedersförtryck bland viss kommunal personal i invandrartäta områden. Det är visserligen inte regeringen som tar de beslut som sker i kommunerna, men när kommunerna agerar laglöst måste regeringen agera. Denna normalisering sker här och nu, och för varje dag som går blir hedersnormerna vanligare och vanligare i institutioner i invandrartäta områden.

Utöver att denna normalisering av hedersnormer har sina offer innebär den också att det kulturella utanförskapet i dessa invandrartäta områden förvärras.

Hur avser statsrådet att skydda barn från anställda som i dag arbetar i förskolor och utsätter barn för hedersförtryck?

Även om detta inte är ett statligt ansvar menar jag att personal som upprätthåller hedersnormer inte borde få arbeta med barn. Om staten kan hindra kriminella från att arbeta med barn borde man också kunna hindra personal som upprätthåller hedersnormer från att arbeta med barn.

Fru talman! Det finns som jag ser det tre skäl till att personal i förskola och skola inte ingriper trots tydliga tecken på hedersförtryck. Ett är att kunskap saknas. Det finns personal som inte ser de tydliga tecknen och därför inte använder den lagstiftning som finns, till exempel lagstiftningen om utreseförbud, som är ett bra och viktigt verktyg för att förhindra att barn förs utomlands för exempelvis tvångsäktenskap eller könsstympning. Om denna lagstiftning ska kunna tillämpas behöver man ha kunskap om hedersnormer för att förstå när man måste agera.

Kunskapsbrist är bara ett av skälen. Precis som interpellanten var inne på är ett annat skäl ängslighet bland personalen. Man kan vara rädd för hot från vårdnadshavare, och man kan också ha påverkats av den LVU-kampanj som bedrivs kontinuerligt i Sverige och känna ängslighet för vad som händer om man agerar.

Ett tredje skäl, och det absolut allvarligaste, är det interpellanten också är inne på: att vi i dag i Sverige har personal i förskola och skola som själv aktivt upprätthåller hedersnormer.

Fru talman! Låt mig vara tydlig med att svensk förskola och skola inte ska vara en plats för hedersförtryck. Det ska vara en frizon från hedersförtryck, utan undantag. Så är det dock inte i dag. Tvärtom ser vi att hedersförtrycket upprätthålls.

Regeringen jobbar med denna fråga från flera olika håll, och jag nämnde vissa konkreta delar. Vi har också gett en utredning direktiv om att ta fram en ny nationell strategi avseende det sjätte jämställdhetspolitiska delmålet: Mäns våld mot kvinnor ska upphöra. Vi har gett utredaren i uppdrag att hitta sätt att sätta större fokus på att hedersrelaterat våld och förtryck är av en sådan särart att det inte kan ligga under detta delmål på det sätt det hittills har gjort. Vi måste i stället hitta sätt att verkligen betona att detta är en problematik som kräver sitt eget fokus.

Vi kommer att fortsätta att jobba med att ta fram olika åtgärder på detta sätt, för som jag sa kan regeringen inte ingripa i specifika kommuner. Kommunerna måste ta sitt ansvar. Regeringen kan göra allt den kan för att hjälpa kommunerna att få förutsättningar att ta sitt ansvar, men ansvaret ligger på kommunerna själva.

Detta är förstås viktigt för de utsatta barnen eftersom detta som sagt är en av samhällets mest utsatta grupper. Men ska vi på riktigt vända den väldigt oroande utvecklingen där hedersförtrycket breder ut sig över vårt land måste vi också se till att detta inte går i arv. Barn som utsätts för hedersförtryck i både hemmet och skolan kommer givetvis att bära med sig dessa normer resten av livet och riskerar att som vuxna föra dem vidare till sina egna barn. Det viktigaste vi kan göra för att förebygga att detta problem fortsätter är att ingripa mycket mer kraftfullt här och nu för att sätta stopp för denna utveckling.

Fru talman! Jag vill tacka statsrådet för denna debatt och för hennes arbete och uttalanden mot hedersförtryck. Jag tror inte att vi någonsin haft en regering med lika uppriktig vilja att motverka hedersförtrycket. Det är mycket som görs. Problemet är dock mycket komplext, och det finns fortfarande passiva socialdemokratiska kommunpolitiker runt om i landet som sviker dem som drabbas av hedersförtrycket.

Om normaliseringen av hedersförtryck får fortsätta i invandrartäta områden blir det svårt att vända utvecklingen. Personal som vill skydda barn och motverka hedersförtryck måste känna att de har stöd från både myndigheter och regering och även i lagstiftning. Så ser det inte ut i dag. Personal som vill motverka hedersförtryck känner inte alltid att de har stöd, medan personal som upprätthåller hedersförtryck känner sig trygga i sina anställningar. Så ska det inte vara.

Hedersförtryck skadar barn. Det är helt orimligt att personal som upprätthåller hedersförtryck och därmed skadar barn får jobba med barn över huvud taget. Jag menar att det borde framgå av någon föreskrift eller lagstiftning på ett mycket tydligt sätt. När en rektor eller arbetsledare ser att personal upprätthåller hedersnormer ska det vara grund för att hindra den anställda att komma i kontakt med barn, för om vi låter en sådan anställd komma i kontakt med barn låter vi den personen fortsätta skada barn. De som upprätthåller hedersförtrycket ska veta att de inte är välkomna i Sverige eller på svenska arbetsplatser.

Fru talman! Detta borde vara självklart, men trots det behöver det sägas: Sverige ska vara ett land där alla - pojkar och flickor, män och kvinnor - får bestämma helt själva över sina liv och kroppar.

Vi har som land gjort stora jämställdhetsvinster genom åren. Jag som jämställdhetsminister kommer aldrig att acceptera att vi börjar röra oss bakåt, men jag känner en reell rädsla för att det är en verklighet för vissa i vårt land och att de rättigheter som många av oss tar för givna i praktiken inte gäller för alla.

Varje person som jobbar inom förskola, skola eller socialtjänst och som ser detta förtryck utan att agera bär ett tungt ansvar och sviker de utsatta.

Jag och regeringen kommer att fortsätta växla upp det här arbetet. Det ska vara tydligt för alla att det här förtrycket inte har någon plats i det svenska samhället. Vi kommer aldrig någonsin att kompromissa med grundläggande värderingar om jämställdhet och jämlikhet i Sverige.

Interpellationsdebatten var härmed avslutad.