Interpellationssvar - Tvåstatslösningen - 2024-08-20

Fru talman! Ola Möller har frågat mig hur jag menar att Sveriges nedlagda röst vid omröstningen i FN:s generalförsamling, om huruvida Palestina skulle ges fullvärdigt medlemskap i organisationen, gynnar en tvåstatslösning.

Som Möller framhåller avstod Sverige i omröstningen den 10 maj 2024, som främst handlade om utökad observatörsstatus och proceduraspekter rörande Palestinas status i FN. Detta var i likhet med likasinnade länder såsom Finland, Nederländerna och Kanada.

För att en grund för hållbar fred mellan Israel och Palestina ska läggas krävs en förhandlad tvåstatslösning. Detta reflekterades tyvärr inte tillräckligt tydligt i generalförsamlingens resolution. Regeringen anser att stegen mot Palestinas fulla medlemskap i FN inte bara ska vara symboliska utan vara en del av en tvåstatslösning, där Israel och Palestina kan samexistera i fred och säkerhet. En förhandlad tvåstatslösning, med fast förankring i folkrätten, med Jerusalem som huvudstad för båda stater, är och förblir den enda hållbara vägen mot fred och säkerhet i hela regionen.

Utvecklingen i Gaza efter terroristorganisationen Hamas fruktansvärda terroristattacker mot Israel för snart ett år sedan har lett till ofattbara konsekvenser för civilbefolkningen. Regeringen stödjer de initiativ som tas för att förmå parterna att acceptera och genomföra den fredsplan som presenterats av USA, inklusive en omedelbar humanitär vapenvila och frigivande av gisslan. Detta skulle också bidra till att minska de regionala spänningarna samt möjliggöra utökad och mer säker distribution av humanitär hjälp till de behövande i Gaza.

Fru talman! År 2014 erkände den socialdemokratiskt ledda regeringen Palestina som stat. Utrikesminister Billström har under sina två år som ansvarig för utrikespolitiken försvarat det erkännandet och stått upp för det mot högerradikala i det egna regeringsunderlaget. Detta ska man såklart berömma utrikesministern för. Jag förstår att det inte är lätt att förklara vare sig internationella relationer eller diplomati för det gänget. Men detta ska ministern ha heder för.

Därför blev jag förvånad när utrikesministern avstod i omröstningen i FN i våras kring Palestinas medlemskap och utökade rättigheter. Det blir helt obegripligt. Det är en suverän stat som vi har erkänt - varför då inte välja att rösta för den? Det är dessutom en stat som behöver allt stöd den kan få eftersom den enligt ICJ de facto är ockuperad av en annan stat. Genom att inte ställa upp och stötta Palestina i detta förnekar man Palestinas rätt att vara en självständig stat, vilket inte gynnar tvåstatslösningen.

Man kan ju fundera över angriparen i det här fallet. I över 300 dagar har Israel angripit Palestina den här gången. Man började knappast det angreppet den 7 oktober, men den senaste eskaleringen skedde då. År ut och år in har Israel på olika sätt och i olika grad förstört och omöjliggjort för en palestinsk stat att existera. Man har utökat bosättningarna - olagligt. Man har blockerat Gaza - olagligt. Man har förnekat och förnedrat palestinierna - som land, som folk och som individer. Man har inte tillåtit dem deras mänskliga rättigheter.

Det är precis som FN:s generalsekreterare tidigare har sagt: Saker sker inte i ett vakuum. Därför blir också omröstningar i FN, om än av symbolisk karaktär i generalförsamlingen, oerhört viktiga.

Efter Hamas vedervärdiga och folkrättsvidriga attack mot Israel - terrorgruppens attack kan aldrig försvaras eller legitimeras, och de håller fortfarande gisslan fångna - har kulorna, bomberna och döden fallit oavbrutet mot det palestinska folket. Att Hamas inte släpper gisslan och lovar att upphöra med sina attacker mot Israel är en skam och förlänger bara det palestinska folkets lidande. Det visar varför Hamas på intet sätt är en rörelse som vill det palestinska folket väl och att Hamas är ett hinder mot tvåstatslösningen. Men utan en danspartner i den dödsdans som pågår, en som heter Benjamin Netanyahu, skulle detta aldrig fortsätta - en premiärminister som ICC:s åklagare har begärt ska utlämnas för brott mot mänskligheten.

Fru talman! I ljuset av detta är det helt obegripligt att Sverige väljer att svika den palestinska statens strävan efter fullvärdigt medlemskap i FN. Hur det kan förnekas att folkrätten står på det palestinska folkets sida begriper jag inte. Argumentationen som minister Billström driver här är att om en motståndare, en ockupant, är tillräckligt stark och om bomberna är tillräckligt stora kan man förneka ett suveränt folk deras rätt att vara en del av världssamfundet.

Jag tycker inte att det är en rimlig argumentation. Därför vill jag ställa frågan till utrikesminister Billström varför han och regeringen i detta fall inte agerar mot den ockupationsmakt som förvägrar det palestinska folket deras suveränitet och frihet.

Fru talman! Det är en jävla skam att Israel kan utföra ett folkmord och en ockupation mitt för våra ögon utan att Sveriges regering gör någonting för att stoppa det men verkar göra allt för att underhålla det.

Regeringen erkänner att tiotusentals palestinier har dött, inklusive tusentals barn, och att det mänskliga lidandet är enormt för palestinierna. Men, utrikesminister Tobias Billström, hur dör palestinierna? Vilka mördar dem? Vilka orsakar det mänskliga lidandet för palestinierna? Säg något om Israels 76-åriga ockupation av Palestina! Det är helt ofattbart att man kan vägra att tala sanning.

Terror har gjorts till ett legitimt verktyg av Israel. Vi har aldrig sett något liknande i den moderna historien, och Sveriges regering är inte ens arg över det vi ser.

Dag för dag ser vi hur det palestinska folket, som inte har någonstans att fly, bombas på platser de har blivit förvisade till av Israel, förvägrade mediciner, vatten, bedövningsmedel och mat. Palestinierna får plocka ihop sina käras kroppsdelar i plastpåsar! Tycker Sveriges regering att det är okej? Är det okej att man hittar bakbundna palestinska barn som har begravts levande i massgravar eller palestinska barn som fängslats och som vittnar om hunger, misshandel, sexuella övergrepp och tortyr? Palestinska män torteras i fängelse och våldtas med rör så att lungorna skadas. Palestinska kvinnor tvingas genomgå kejsarsnitt utan bedövning. Uppenbarligen tycker regeringen att det är okej, för vem försöker sätta stopp för detta?

Israels finansminister säger att det är rättfärdigat och moraliskt att svälta ut två miljoner palestinier. Israels försvarsminister kallar palestinier för mänskliga djur som ska behandlas som sådana. Netanyahu förnekar palestiniernas rätt till en palestinsk stat. Är detta verkligen dem utrikesminister Tobias Billströms regering vill alliera sig med? Är det dem regeringen försvarar - ett gäng barnamördare, extremister och kriminella?

Palestinska barn svälts ut, våldtas och mördas, och Israel är ytterst ansvarigt. Tycker Tobias Billström att man får göra så här mot barn? Får man våldta och mörda barn? Är det ministerns och regeringens värderingar?

Det är dessa extremister som Tidöregeringens representanter har åkt och besökt med våra skattepengar. Det är denna terrormilitär som regeringens representanter har poserat med på bilder och som regeringen till och med vill fördjupa relationen med.

Vad är det för fel på den här regeringen, fru talman? Det är uppenbart att den svenska regeringen är Israels lilla knähund. Regeringen är knähundar till barnamördare, extremister och kriminella - inte försvarare av våra grundläggande mänskliga rättigheter.

Den här regeringen kommer inte att driva på för några sanktioner mot Israel och inte heller verka för att stoppa Israels ockupation eller ens verka för en fri palestinsk stat, för den bryr sig inte ett dugg om palestinska liv och rättigheter.

Min fråga är därför: Hur kan den svenska regeringen och alla riksdagsledamöter som på något sätt försvarar Israel alliera sig med barnamördare, extremister och kriminella?

Jag vill uppmana ledamoten att använda ett mer vårdat språk i kammaren. Vi brukar inte använda oss av svordomar.

Fru talman! Jag tackar Nadja Awad för tydligheten.

Först av allt en hälsning till den palestinska rörelsen, som är fredlig men som får stå ut med hat och våld, bland annat genom terrorattacken i Borås.

Vi lever i en tid då vi demokrater tydligt behöver stå upp för människors frihet och medborgliga rättigheter. I detta behöver vi stärka det internationella arbetet. Vi behöver stärka fredsarbetet och de internationella avtalen. Man kan tycka mycket om FN, men det är vårt internationella forum för bland annat mänskliga rättigheter.

Vi har som land erkänt Palestina. Borde inte det innebära att vi ska jobba för att Palestina ska få ett fullvärdigt medlemskap i FN? Det var minst sagt pinsamt att Sverige var ett av de få länder som inte röstade för att Palestina skulle få utökad status.

Ministern stöttar USA:s fredsplan, en plan som bland annat har övergett förslaget om eldupphör och i stället föreslår en humanitär vapenvila. Den kräver inte heller att israelisk militär ska lämna Palestina. Den kräver att gisslan som hålls av Hamas ska släppas - det är bra - men den nämner inget om den palestinska gisslan. Tror ministern att ett sådant avtal kommer att vara hållbart?

Det största problemet är och har varit att Israel har haft en total makt över Palestina. Palestina har inte fått sina rättigheter respekterade. Den israeliska regeringen har flera gånger annonserat att man kommer att jämna Palestina med marken och att Palestina inte kommer att existera. Israel begår gång på gång krigsbrott och respekterar inte folkrätten.

Vill vi få till en lösning måste Palestinas makt och röst stärkas, med ord och handling. Det kräver att vi står upp för Palestinas rättigheter. Det kräver vapenembargo, och det kräver att reella krav ställs på Israel, med riktiga konsekvenser. Ett land kan inte begå så avskyvärda brott utan några som helst konsekvenser.

Här kan ingen låtsas att man inte vet hur människor i Gaza och på Västbanken mördas eller hur fångar torteras, våldtas och mördas i israeliska koncentrationsläger, även barn. När ska Sverige jobba för att stoppa detta? När ska Sverige agera mot Israel? Och när ska Sverige bli den internationella rösten för mänsklighet? Inte under den här regeringen i alla fall; det har man visat gång på gång. Man är alldeles tyst inför småbarnsslaktandet i Gaza. Det är en skam.

Fru talman! Kvinnor och barn blir nästan alltid särskilt drabbade i kriser. Så är också fallet i Gaza. Mer än 1 miljon människor lever i humanitär nöd. Det är brist på allt: mat, vatten, sanitet, sjukvård, el och en bostad att komma hem till. Människor dör, lider och känner stor vanmakt.

Majoriteten av dem som dödats i Gaza är kvinnor och barn. Fler än 17 000 kvinnor och barn har dödats sedan kriget började i oktober. Vi vet att kvinnoledda hushåll har sämre tillgång till mat och andra resurser. Nästan nio av tio kvinnor har svårare än män att få mat. Närmare 1 miljon kvinnor och flickor är på flykt i Gaza utan tillgång till tillräckligt stöd. Gravida kvinnor är dessutom särskilt utsatta. De tvingas genomgå kejsarsnitt utan bedövning.

Allt detta ger en bild av hur situationen faktiskt är på plats. Risken är stor för våld mot framför allt kvinnor och flickor. I överfulla flyktingläger ökar nämligen risken för sexuella trakasserier och sexuellt och könsbaserat våld.

Nu saknar befolkningen också hopp om framtiden. Detta är också viktigt när man lever i en tuff situation.

Sverige är en del av världssamfundet. Sveriges röst är också viktig. Vi kan inte säga att Sverige är en bland andra när vi agerar. Vår röst är viktig. Om vi lägger ned vår röst eller inte spelar roll.

Därför måste alla vi som är här också ta ansvar för att fråga det som människor faktiskt undrar. I det här fallet vet jag att många som är på plats i Gaza särskilt tittar på Sverige, för man har - eller hade - hopp. Frågan måste alltså besvaras, utrikesministern: Varför röstar man som man gör, och varför ger man inte det lilla hopp som ändå kan ges? Nu måste det till ett eldupphör. Situationen måste lösas, men på vägen dit är viktiga signaler också väsentliga för att kanske ge ett litet hopp om en framtid. Allt det som jag har nämnt är förskräckligt och borde upphöra, men signaler och politik är också viktiga i detta läge.

(Applåder)

Fru talman! Jag vill tacka deltagarna för deras frågor i debatten.

Palestina har sedan 2012 status som observatörsstat i FN. Resolutionen från den 10 maj innebär att Palestina får vissa utökade rättigheter som observatör i FN. Exempelvis kommer Palestina nu att placeras bland medlemsstaterna vid FN-möten, i alfabetisk ordning. Palestina får också rätt att göra uttalanden å en grupps vägnar i FN, rätt att presentera ändringsförslag till resolutioner och rätt att ansluta sig som medförslagsställare. Palestina har fortsatt inte rätt att rösta i generalförsamlingen och kan inte kandidera till FN-organ. Allt detta sammantaget visar att resolutionen således främst handlar om proceduraspekter rörande Palestinas deltagande i FN.

Som jag lyfte i mitt första inlägg anser regeringen att stegen mot Palestinas fulla medlemskap i FN inte bara ska vara symboliska utan ska vara en del av en politisk process som kan leda till en tvåstatslösning, där Israel och Palestina kan samexistera i fred och säkerhet. Då resolutionen inte tillräckligt tydligt reflekterade nödvändigheten av en framförhandlad tvåstatslösning valde Sverige, i likhet med flera andra likasinnade länder, att avstå.

Jag vill understryka att Sveriges erkännande av Palestina och stödet för en tvåstatslösning inte förändrats av vår röst om den här resolutionen. Regeringens syn på och förhållningssätt till det beslut som den dåvarande socialdemokratiska regeringen fattade 2014 har jag redogjort för tidigare i den här kammaren, vilket interpellanten Ola Möller också berörde i sitt inlägg. Omröstningen i generalförsamlingen handlade inte om detta utan snarare om i vilken ordning stegen bör tas för att nå en tvåstatslösning.

Resolutionen från den 10 maj lades fram för generalförsamlingen mot bakgrund av USA:s veto den 18 april mot en säkerhetsrådsresolution om fullvärdigt palestinskt medlemskap i FN. Jag kan konstatera att generalförsamlingsresolutionen från den 10 maj innehöll en uppmaning till säkerhetsrådet, där frågan först ska behandlas, att behandla frågan igen. Det är dock en grundförutsättning att det finns stöd i FN:s säkerhetsråd för dels en tvåstatslösning, dels ett fullvärdigt palestinskt medlemskap i FN.

Några av frågeställarna har också undrat över regeringens bredare politik på detta område. Låt mig först och främst understryka nödvändigheten av en omedelbar vapenvila. Europeiska rådet och FN:s säkerhetsråd har länge varit tydliga när det gäller detta, och det har även Sverige varit, givet den fruktansvärda situationen i Gaza, som flera av deltagarna i interpellationsdebatten har berört.

Sverige stöder de ansträngningar som under de senaste månaderna har gjorts av medlarna - USA, Egypten och Qatar - för att nå fram till en vapenvila och har uppmanat parterna att godkänna det förslag som president Biden presenterade den 31 maj. Det innebär en fullständig vapenvila i en första fas på sex veckor, som ska övergå i en överenskommelse om permanent vapenvila i en andra fas. Frigivandet av gisslan, israeliskt tillbakadragande och återuppbyggnaden av Gaza är också centrala komponenter i detta förslag.

Om förslaget godkänns av alla parter ger det förhoppningar om att ett slut på kriget i Gaza ska kunna nås. Det är viktigt att förutsättningarna för den palestinska myndigheten att återta styret i Gaza säkerställs. Detta är en fråga som behöver klargöras inom ramen för fortsatta förhandlingar. Varken fortsatt israelisk ockupation av Gaza eller fortsatt Hamasstyre är ett hållbart alternativ. Det långsiktiga målet måste vara, och är för regeringen, att inom ramen för en trovärdig process mot en framförhandlad tvåstatslösning uppnå detta mellan Israel och Palestina.

Fru talman! Tack återigen för svaret, utrikesministern! Och tack till alla deltagare i debatten! Det är glädjande att det finns ett så stort engagemang här i kammaren för denna fråga.

Jag märker att vi inte kommer längre i frågan om FN-omröstningen - jag har hört vad utrikesministern säger. Vi är överens om hur förfärliga Hamas är och hur fel de agerar, så det kan vi också lämna därhän. Det vi däremot inte är överens om är angriparen, ockupanten, hur vi ska agera mot dem och vad de faktiskt verkar göra.

Den 7 oktober och det som hänt därefter saknar likheter i den moderna historien. Det är svårt att hitta liknande exempel. Det aktiva mördandet sker inte bara i Gaza utan också på Västbanken, i Libanon och på andra platser runt om. Vi ser att det sker olagliga blockader, och detta har pågått under lång tid. Vi vet att man nekar människor livsnödvändigheter och till och med skydd; människor nekas rätten att slippa få en bomb i huvudet. Man flyr till skolor, sjukhus och flyktingläger.

Det pratas ofta om 40 000 döda nu, en förfärlig siffra. Men för en månad sedan kom en uppskattning i The Lancet där man faktiskt pekade på att det kan vara 178 000 döda - det är alltså för en månad sedan. Det är 7,8,9 procent av Gazas befolkning som har dött av följderna av det angreppskrig som sker. Dessutom har vi hundratusentals skadade. Det är en hel befolkning som lider av PTSD, och alla har fått familj, släktingar och vänner mördade.

Detta är ingen slump. Det är ingen olyckshändelse. Det är ingen arbetsplatsolycka. Det är en medveten strategi som har använts. Man spränger vattensystem. Man bränner ned olivlundar. Man låter människor plundra mattransporter som ska in och hjälpa nödställda. Man bombar platser på Västbanken där det inte finns tillstymmelse till Hamasanhängare. Man låter detta ske. Ministrar står och delar ut automatkarbiner till människor för att de ska göra detta.

Det är en systematik. Vi har tidigare här hört om våldtäkterna på palestinska fångar, men det är inget nytt. Detta är israelisk apartheid på steroider. Detta är konsekvensen av decenniers avhumaniserande. Det sitter människor, fascister, i den israeliska regeringen och avhumaniserar människor till den grad att de är djur, och djur kan man behandla på detta vis. Detta är en degeneration av civilisation och mänsklighet.

Här klarar vi inte av att agera med mer än ord. Det jag ser är ett folkmord. Då har vi skyldigheter enligt konventioner som vi har skrivit på. Men jag tänker på oss som människor, när vi tittar på detta i historiens ljus. Vad gjorde jag under den här tiden? Vad tänkte jag? Jag kan fråga mig om jag klarade av att stå upp för det uns av mänsklighet som det innebär att se den andre och tänka: Jag behöver inte tycka som du. Jag behöver inte känna som du. Jag kan vara raka motsatsen till dig. Men jag står upp för din rätt att existera.

Man citerar Voltaire felaktigt om åsikter. Jag ska dö för din rätt att tycka. Men här handlar det om att få rätten att leva. De palestinska barnen har inte gjort något annat fel än att de råkat födas i helvetet på jorden.

Om inte Sveriges regering klarar av att agera mot detta med mer än ord skäms jag för detta land.

Fru talman! Vi vet alla varför den här regeringen vägrar ta fajten mot Israels ockupation och folkmord. De är knähundar till barnamördare, extremister och kriminella. Att denna regering inte skäms.

Det har ansökts om en arresteringsorder mot mördaren Netanyahu. Det kom ett beslut om att Israels ockupation är olaglig och om att Israel ska förhindra ett folkmord.

Varken Sveriges statsminister eller Sveriges utrikesminister har uttalat sig om detta. Denna regering sponsrar till och med folkmordet genom att köpa och sälja krigsmateriel med Israel. Mitt under folkmordet tecknas ett vapenavtal med israeliska Elbit Systems på 1,7 miljarder kronor. Detta är utöver att regeringen tidigare har lagt ned sin röst om vapenvila i FN. De vägrar hjälpa dödssjuka barn från Gaza trots EU:s vädjan.

Varför är Sverige med och stöttar det pågående folkmordet, Billström?

Regeringen har mage att tala om Israels rätt att försvara sig. Israel är en ockupationsmakt. Att ockupera, våldta, mörda och svälta ut är inte självförsvar, Tobias Billström. Det är folkmordspraktiker.

Men sker det minsta brott på andra platser, för att det just handlar om vita européer, är ni snabba på bollen och fördömer det. I Borås när en terrorist kör in i en Palestinademonstration och skadar ett tjugotal fördömer inte ens Sveriges statsminister attacken.

Fru talman! Israel ska hållas ansvarigt för folkmord. Israel ska ut ur Palestina och lämna tillbaka stulen mark, och palestinierna ska få rätten att återvända. Tills regeringen följer den internationella rättens ordning fortsätter den att stå på barnamördares sida. Den har blod på sina händer.

Fru talman! Jag tycker att det är intressant att man lyfter tvåstatslösningen som ett krav för palestiniernas fullständiga medlemskap i FN. Det är inte Palestina som ockuperar - det är Israel. Det är inte Palestina som begår folkmord - det är Israel. Så med den logiken, herr Billström, är det kanske så att Israel inte borde vara medlem.

Nu är över 20 000 barn mördade. Och enligt The Lancet, som Ola Möller lyfte tidigare, är siffran på mördade antagligen närmare 186 000 - barn, kvinnor och män.

Vikten bomber som fallit över Gaza är större än den totala vikten av bomber som har fallit i alla andra historiska folkmord.

Internationella domstolen har sagt sitt och krävt att Israel och bosättarna omedelbart ska lämna Palestina och att rättvisa måste till för de brott som har begåtts.

Minister Billström pratar om att folkrätten ska ha vikt i lösningen för Palestina och Israel. Men hur hanterar man då en stat som ockuperar och begår folkmord? Det kan ju inte vara genom att fortsätta bidra till Israels ekonomi och stötta deras vapenindustri eller skriva avtal med Elbit Systems mitt under rådande folkmord. Det kan ju inte vara genom att konsekvent rättfärdiga morden genom att säga att Israel har rätt att försvara sig - som Nadja förklarade samlar man barn i plastpåsar. Och det kan inte vara genom att ge fri passage till de svenskar som faktiskt deltagit i krigsbrott och folkmord i Israel mot Palestina genom åren. Där har jag inte sett att regeringen har agerat över huvud taget. De personerna får fritt komma tillbaka till Sverige.

Jag kan bara konstatera att regeringen inte gör det som krävs. Det handlar om sanktioner, om vapenembargo och om att bojkotta Israel.

Fru talman! Låt oss återigen gå tillbaka till att tänka på, precis som flera här har varit inne på, vad denna situation faktiskt handlar om. Män, kvinnor och barn mördas. De lever med fruktansvärda förutsättningar, och kvinnor och barn blir särskilt drabbade i kriser.

Min poäng i mitt inlägg var att det i detta är viktigt att skicka lite, lite hopp, signaler om att det finns en eventuell framtid för de människor som lider.

Det är naturligtvis väldigt bra att utrikesministern uttalar det fortsatta stödet för staten, erkännandet av Palestina och också en tvåstatslösning. Men det vi pratar om här är den ytterligare signal som utrikesministern och den svenska regeringen gav när man lade ned sin röst.

Jag uppfattade att utrikesministern förklarade detta med att de inte vill stå bakom symboliska handlingar. Jag minns inte exakt hur utrikesministern uttryckte det, men jag tror att vi faktiskt vet att symbolhandlingar är viktiga för att skicka signaler.

Vi vet att en nedlagd röst inte innebär att krisen och dödandet nu upphör. Men signaler är viktiga. Det handlar om signaler om att det finns ett hopp och en tro på framtiden och om att Sverige faktiskt ska vara en bidragande del i det. Hur ska utrikesministern fortsätta efter detta för att ge lite hopp och lite tro?

Fru talman! Kriget i Gaza efter terroristorganisationen Hamas fruktansvärda terroristattacker mot Israel för snart ett år sedan har lett till ofattbara konsekvenser för civilbefolkningen och har även orsakat en ökad spänningsnivå i hela regionen med risk för en större konflikt. Regeringen ser med mycket stor oro på den tilltagande eskaleringen både mellan Israel och Hizbollah och mellan Israel och Hamas liksom på de ökande spänningarna mellan Israel och Iran. Regeringen uppmanar alla sidor att visa återhållsamhet. Med gemensamma diplomatiska ansträngningar kan vi motverka fortsatt upptrappning och ytterligare spridningseffekter i regionen.

Regeringen anser att det är viktigt att stödja väl avvägda initiativ som kan lugna situationen och minska polariseringen. Arbetet med att förmå parterna i Gazakriget att acceptera och genomföra den plan som har presenterats av USA och som inkluderar en omedelbar humanitär vapenvila, ökat tillträde för humanitär hjälp och frigivande av gisslan måste fortsätta. Detta har jag framfört direkt till både Israels och Palestinas utrikesministrar såväl som i samtal med andra regionala aktörer. Gårdagens besked att Israel sägs acceptera medlarnas senaste förslag om vapenvila är givetvis glädjande. Det är nu upp till Hamas att godta förslaget, så att stridigheterna upphör, gisslan släpps och den katastrofala humanitära utvecklingen kan vändas.

Samtidigt behöver vi se bortom det akuta krisläget och vidta åtgärder som kan leda till en genuin fredsprocess. Här ingår att stoppa återkommande våldscykler, hantera underliggande orsaker till konflikten och bidra till att öka förtroendet mellan israeler och palestinier. Hamas, som sedan drygt 20 år tillbaka är listat som en terroristorganisation av EU, måste upphöra med sina våldshandlingar. Regeringen stöder och deltar aktivt i det arbete för ytterligare restriktiva åtgärder mot Hamas som pågår i bland annat EU:s medlemsländer. Exempelvis har EU fattat flera beslut om sanktioner mot ledande företrädare för Hamas, och man har inrättat en särskild sanktionsregim efter den 7 oktober förra året för att på ett mer effektivt sätt kunna begränsa terroristorganisationens finansiering.

Samtliga palestinska grupper som vill spela en roll i ett framtida Palestina måste - som den palestinska myndigheten har gjort - ta avstånd från våld och terrorism, erkänna Israels rätt att existera och hålla fast vid de avtal som på palestinsk sida har ingåtts med Israel. Israel måste å sin sida stå fast vid tvåstatslösningen och upphöra med sin bosättarpolitik, som strider mot folkrätten, undergräver tvåstatslösningen och bidrar till en förhöjd konfliktnivå.

Påståendet att regeringen inte vidtar åtgärder i de här avseendena stämmer inte. Sverige har bland annat - jag tittar på den lista som finns - varit tydligt med sina krav på respekt för den internationella humanitära rätten. Vi har krävt att Israel ska respektera och följa besluten från Internationella domstolen. Det gäller de beslut om provisoriska åtgärder som domstolen fattat i år i Sydafrikas mål mot Israel. Domstolen har dock inte avgjort det målet i sak.

Vi har också aktivt verkat för listning av extremistiska bosättare inom ramen för EU:s sanktionsregim. Vi har givit stöd till ett associeringsråd mellan EU och Israel för att förmedla tydliga budskap. Vi har även framfört tydliga budskap till den israeliska regeringen om våra krav på respekt för internationell humanitär rätt samt humanitärt tillträde och om den humanitära situationen i Gaza, liksom uttryckt vår oro över offensiven i Gaza. Vi har tillsammans med det internationella samfundet och EU öppet krävt att Israel ska avbryta offensiven i Rafah i ljuset av dess humanitära konsekvenser. Vi har tillsammans med det internationella samfundet och EU gett ett tydligt stöd till den vägkarta för vapenvila och hållbar fred som har presenterats av USA och "endorserats" av FN:s säkerhetsråd.

Allt det här är naturligtvis viktiga åtgärder, fru talman. Det är inte tillräckligt - vi behöver fortsätta att hålla trycket uppe. Men den som säger att regeringen inte är aktiv i den här frågan talar inte sanning.

Jag vill påminna om att ledamöter som är i salen som åhörare ska vara tysta när den som står i talarstolen talar.

Fru talman! Jag är i grund och botten sociolog. I sociologin talar man tydligt om skillnaden mellan att säga saker och att agera och göra saker. Vi vet, Tobias Billström, att regeringen säger många saker. Det är jättebra. Det ska man göra. Men orden fylls inte med handling. Det finns inga sanktioner, men hade det varit Nordkorea hade sanktionerna haglat. Det sker ingen bojkott, men hade det varit Iran hade det bojkottats. Det har inte skett någon form av stopp för utbyten, men hade det varit Ryssland hade man slängt ut varenda kulturarbetare - och så vidare. I fallet Israel väljer Sverige att inte fylla orden med handling. Det är inte aktiviteten utan de faktiska konsekvenserna av aktiviteten som vi kritiserar. Detta är viktigt att komma ihåg.

Men det är många som ska kritiseras. Jag tycker till exempel att USA och Bidenadministrationen bör skämmas. Man kan inte säga till det palestinska folket att det ska acceptera fortsatt ockupation och sedan fortsätta sälja vapen till ockupanten, som dagen efter kommer att fortsätta anfalla på Västbanken. Det håller inte. Jag hoppas att Kamala Harris inte bara kommer att vara tuff i orden utan faktiskt också kommer att våga göra någon form av handling, till skillnad från den svenska regeringen.

Jag har inte fler frågor till utrikesminister Billström. Tiden för det är slut. Frågorna är ställda. Det som nu kommer att avgöra är vad som görs, handlingen - hur orden fylls med faktiska konsekvenser för den part som ockuperar den andra i strid med folkrätten. Framför allt tycker jag att alla ska titta sig själva i spegeln och fundera: Vad gjorde jag under den tid då det som historien kommer att kalla folkmordet i Gaza skedde?

(Applåder)

Fru talman! Jag tackar interpellanten för interpellationen. Hur den dystra utvecklingen i den israelisk-palestinska konflikten ska vändas är en fråga som inte har något enkelt svar. I grunden handlar det om att man på israelisk och palestinsk sida måste komma till insikt om att en framförhandlad tvåstatslösning är den enda hållbara lösningen, att den ligger i både Israels och Palestinas intresse och att alternativet, det vill säga fortsatt våld och konflikt, inte tjänar någons intressen.

Därför är det positivt att samtalet mellan parterna om USA:s färdplan har återupptagits och att Israel ska ha accepterat det senaste förslaget. Bollen ligger nu, som nämnts, hos Hamas. En humanitär vapenvila i Gaza är också en förutsättning för att deeskalera situationen mellan Israel och Hizbollah såväl som för att få en mer varaktig avspänning i regionen i stort.

Regeringen tror stort på vikten av diplomatiskt engagemang och arbetet för att nå en fredlig lösning. Sverige och EU, liksom det internationella samfundet i stort, behöver hålla fast vid en tydligt folkrättsbaserad politik som grund för fortsatta ansträngningar i förhållande till bägge parter. Israeler och palestinier har lika rätt att leva i fred och säkerhet och att åtnjuta mänskliga rättigheter. Detta är en viktig och betydelsefull fråga som enligt min uppfattning inte kan upprepas tillräckligt många gånger.

Interpellationsdebatten var härmed avslutad.