Interpellationssvar - Barns kontakt med båda föräldrarna vid vårdnadstvister - 2024-08-20

Fru talman! Runar Filper har frågat mig vad jag avser att göra för att barn inte felaktigt ska skiljas från den ena föräldern vid vårdnadstvister efter att en förälder har utövat otillbörliga påtryckningar på och manipulation av barnet.

Jag har under året besvarat liknande riksdagsfrågor från Runar Filper. Som jag sagt då är det en självklarhet för mig och denna regering att barn ska skyddas från alla former av våld och andra kränkningar. Det är inte ovanligt att uppgifter om våld och påståenden om att barn otillbörligen har påverkats förekommer i en och samma vårdnadstvist. I den praktiska tillämpningen kan det därför vara svårt att behandla frågorna helt separat. Oavsett är det barnets bästa som är avgörande vid alla beslut om vårdnad, boende och umgänge.

Tvister om vårdnad, boende och umgänge är svåra för alla inblandade och särskilt för barnen. I det sammanhanget är det oerhört viktigt att barnets åsikter och upplevelser verkligen kommer fram och beaktas. Att ett barn har rätt att framföra sina åsikter innebär inte att barnet ska tvingas att välja mellan sina föräldrar.

För regeringen är det högt prioriterat att synliggöra och stärka barnrättsperspektivet i frågor om vårdnad, boende och umgänge. Det var därför som jag i juni bjöd in ett antal riksdagsledamöter och företrädare för myndigheter och intresseorganisationer till ett rundabordssamtal för att diskutera hur barns ställning kan stärkas ytterligare i dessa situationer. Vid det samtalet hölls flera intressanta diskussioner, och de synpunkter som lämnades kommer att utgöra ett viktigt underlag till det fortsatta arbetet med att stärka barns ställning i frågor om vårdnad, boende och umgänge.

På familjerättens område pågår det även ett intensivt arbete i Regeringskansliet med att ta fram förslag på åtgärder som stärker barns rätt till en trygg uppväxt, fri från våld, med avstamp i betänkandet Tryggare hem för barn. En proposition planeras till september i år.

Fru talman! Jag tackar statsrådet för svaret. Det jag i denna interpellation belyser är ett oerhört stort men dolt problem som drabbar både mammor och pappor men framför allt de barn som mister sin relation med den ena föräldern efter en vårdnadstvist.

Att inte få umgås och vara förälder eller få se sitt barn på månader, år eller decennier är för drabbade föräldrar en tragedi och många gånger en livslång sorg. Barn tvingas ofrivilligt att ta ställning i en vårdnadstvist, pressade till att inför socialtjänstens utredare säga saker som boendeföräldern kanske ofta förväntar sig. Det kan vara sådant som barnen kanske dagligen har matats med i åratal.

Ett barn som är i beroendeställning till boendeföräldern säger saker som förväntas av det av den som har barnet i sitt grepp. Barnet används som vapen för att nå egen framgång i vårdnadstvisten. Barn kan hamna i en situation där de ofrivilligt tvingas att förtränga sin kärlek till mamman eller pappan, vilket i förlängningen betyder att kontakten, kanske för all framtid, bryts med mor- eller farföräldrar. Det är en tragedi och livslång sorg.

Barnen lider av samvetskval, skam och skuldkänslor över att ta ställning mot sin förälder. Det är en skuldkänsla som är så stark att det är lättare att slå den ifrån sig, och det är lättare att göra det som förväntas och att förtränga och ta avstånd än att ta strid för att få återförenas med sin mamma eller pappa igen.

De barn som kanske är i tioårsåldern blir så präglade av allt detta och mår så dåligt i så ung ålder att de inte klarar av att hålla sig neutrala och opartiska i föräldrarnas konflikt. All påverkan om hur dum den andra föräldern är och hur dålig den är, allt prat om att pappa inte tycker om eller bryr sig om dig, alla suckar direkt när den andra föräldern kommer på tal, all kontroll och allt sms:ande och ringande till barnet när det är hos den andra föräldern blir sammantaget en form av fullständig alienering där pappan tar form av en utomjording och dålig människa.

Fru talman! Det här drabbar så många - tro mig!

Min interpellation till den förre justitieministern, Morgan Johansson, år 2021 bemöttes med oförstående svar som om jag ville tvinga barn att träffa föräldrar som de inte vill träffa. Att det är viktigt att skydda barn från våld är vi alla eniga om, men den problematik som jag belyser här handlar inte om de barn som utsätts för våld och kränkningar, som ministern pekar på. Det här är en helt annan problematik; det är som att blanda ihop äpplen och päron.

Det här handlar om att det måste iscensättas ett arbete, en utredning, om hur man bättre kan identifiera manipulation, indoktrinering och föräldraalienation, vilket outbildade föräldrar och närstående har förmåga att identifiera men tydligen inte akademiker, myndighetspersoner och politiker. Jag tror och hoppas att ministern öppnar ögonen för denna mycket utbredda problematik och i kommande utredningar utvecklar det resonemang som vi för här. Jag har stor respekt för ministerns arbete.

Fru talman! Flera av Sveriges främsta experter skrev nyligen i Psykologtidningen under rubriken "Föräldraalienation är pseudovetenskap". Bland undertecknarna fanns Maria Eriksson, Ole Hultmann och många fler. De beskriver hur och varför denna så kallade teori har kritiserats för att urholka barns rätt till delaktighet och skydd samt förminska betydelsen av barns egna utsagor. Artikelförfattarna slår hål på argumenten att detta skulle röra sig om vetenskap. Det gör det inte. Det är med experternas egna ord pseudovetenskap.

Fru talman! Jag vet att justitieministern har träffat Sanam Gharaee, mamma till Tintin som mördades under tvångsumgänge. Hon har tillsammans med flera andra experter nyligen larmat om att personer som är misstänkta för brott mot barn använder pseudovetenskapen om föräldraalienation som bevis för att få domstolen att lämna barns berättelse utan avseende. De skrev nyligen i GP om hur familjerättsliga tvister blir en arena för eftervåld där den våldsutsatta utmålas som tvivelaktig och den som påverkar barnet negativt. De skrev att domstolar, familjerätter och andra myndigheter ofta bortser från barns uttryckliga vilja mot bakgrund av teorin om föräldraalienation.

Fru talman! Förra veckan nåddes jag av allvarliga uppgifter från Uppsala Kvinnojour. Man beskrev hur våldsutsatta barn och föräldrar, ofta mammor, i domstolar tvingas försvara sig mot de våldsamma männens påståenden att barnen är rädda för sina pappor - inte på grund av pappans våld utan för att mamman tillämpar det som kallas föräldraalienation, en pseudovetenskap. Till domstolarna kallas "sakkunniga" som utger sig för att vara experter på just föräldraalienation. Det är som att kallas sakkunnig om att jorden är platt, också det pseudovetenskap. Dessa "sakkunniga" redogör i svensk domstol för hur föräldraalienation är en psykisk diagnos som behandlas med exponering. Men, fru talman, enligt Socialstyrelsen, som är ansvarig svensk myndighet i fråga om säkerhet kring diagnoser och behandling, finns ingen psykisk diagnos som kallas föräldraalienation. Ändå tillämpar svensk domstol, som sorterar under justitieministern och Justitiedepartementet, just föräldraalienation i resonemangen som domsluten vilar på.

Detta är kanske det yttersta exemplet på Regeringskansliets och svenska myndigheters stuprörstänk och det svek det innebär för våldsutsatta. Enligt uppgifter dömer alltså svenska domstolar våldsutsatta barn till umgänge, vårdnad och boende hos våldsamma föräldrar baserat på just föräldraalienation, trots att Socialstyrelsen säger att det inte är någon diagnos och trots att expertisen säger att det är en pseudovetenskap och beskriver på vilket sätt det är skadligt för barnen. Det är häpnadsväckande att detta får fortgå inom Regeringskansliets och riksdagens ansvars- och tillsynsområde.

Fru talman! FN:s särskilda rapportör om våld mot kvinnor och flickor rekommenderade förra året alla stater att förbjuda användningen av föräldraalienation och till det relaterade pseudobegrepp i familjerätt och användningen av så kallade experter i detta. Flera länder har redan i lag gjort detta för att kunna skydda barn från våld. Lagarna har ofta tillkommit efter att barn mördats under tvångsumgänge som våldsamma män drivit igenom med hjälp av denna teori. Jag har från engagerade svenska advokater och psykologer fått information om att förbud införts i Spanien, Kroatien, Skottland och flera amerikanska delstater, bland andra Colorado, Kalifornien, Utah, Tennessee, Maryland och Pennsylvania. I Kanada, Irland och England pågår arbete med förbud. Det är angeläget att vi gör något liknande här i Sverige för att skydda barnen här från att utsättas för domar som vilar på pseudovetenskap.

Jag frågar därför: Hur avser ministern att agera för att skydda utsatta barn mot denna pseudovetenskap?

Fru talman! Jag tackar Runar Filper för möjligheten att få diskutera dessa viktiga frågor och Laila Naraghi för ännu ett engagerat inlägg i frågan. Jag har stor respekt för båda ledamöternas genuina engagemang, som jag är säker på bygger på personliga erfarenheter, relationer, kunnande, omfattande kontakter med civilsamhället och annat.

Låt mig börja med att säga att själva utgångspunkten för en prövning när det gäller vårdnad, umgänge och boende är att det är barnets intresse som ska beaktas. Det är alltid omständigheterna i det enskilda fallet som ska utgöra grunden för de beslut som domstolar fattar. Det är helt avgörande att barn fritt ska få uttrycka sina åsikter och perspektiv i dessa frågor. Barn ska inte utsättas för otillbörlig påverkan av någon förälder, pressas att ange vissa viljor eller uppfattningar eller fråntas rätten att komma till tals. Detta gäller redan i dag och följer också av andra åtaganden vi har, till exempel barnkonventionen.

Vi vet dock att det i vårdnadstvister kan förekomma att barn hamnar i kläm och att föräldrar försöker påverka barn i olika riktningar. Det har ingenting med en teoribildning om föräldraalienation att göra, utan det är realiteten i alltför många vårdnadstvister.

Med det sagt vill jag ändå understryka att utgångspunkten måste vara att barn ska skyddas från alla former av våld och andra kränkningar. Det är också utgångspunkten för det arbete som görs i Regeringskansliet för att stärka barns rätt till en trygg uppväxt fri från våld, och vi tar avstamp i betänkandet Tryggare hem för barn. Vi skickade en lagrådsremiss före sommaren och ser fram emot att återkomma med en proposition till riksdagen under hösten. I betänkandet föreslås bland annat att det ska tydliggöras att det är bedömningen av barnets bästa som ska ligga till grund för dessa beslut. Det handlar om en helhetsbedömning av alla omständigheter som är aktuella för det enskilda barnet, men det ska vara ett mycket tydligare fokus på att det inte ska finnas risk att barnet far illa. Jag räknar som sagt med att lägga fram en proposition med detta innehåll i september i år.

För egen del är jag tveksam till att politiskt förbjuda möjligheten att föra fram olika påståenden eller hänvisa till olika underlag oavsett den vetenskapliga graden i underlagen. Domstolarna måste förhålla sig sakligt och kritiskt till allt som anförs från olika parter i en tvist, också när det gäller vårdnad, boende och umgänge och förstås basera sina bedömningar på fakta och omständigheter som kan beläggas objektivt, och de måste hela tiden utgå från vad som är bäst för barnet. Jag är övertygad om att domstolarna är väl skickade att göra det. Jag är också övertygad om att när vi får den nya lagstiftningen på plats, baserad på betänkandet Tryggare hem för barn kommer förutsättningarna att skydda barn från att fara illa att bli ännu bättre än i dag.

Herr talman! Socialtjänstens utredningar är en viktig grund för domstolen i familjerättsfall. Den i sammanhanget kände familjerättsadvokaten Bertil Begander menar dock att de långt ifrån alltid är nog objektiva. Han har över 30 års erfarenhet av vårdnadsfall i hela landet och har skrivit den populära boken Sveket i ämnet. Han säger att den typiska vårdnadstvisten inte handlar om en förälder som slår den andra föräldern eller som super under helgen när den har umgänge med barnen. Det är i stället familjesituationer där den ena föräldern utsätts för den andra förälderns lögner och manipulationer i syfte att skära av föräldern från ett älskat barn. Detta är den typiska vårdnadstvisten.

Herr talman! Sådana fall finns i tusentals. Det är oftast den utsatta föräldern som tar fallet till domstol. Det blir den yttersta lagliga möjligheten att återknyta kontakten med barnet. Manipuleringen av barnet kan ha hållit på en lång tid. Barnet har då av lojalitetsskäl blivit tveksam till föräldern och lärt sig att pappa är farlig, dum och elak och att pappa inte bryr sig om en. Dessa barn bär på rädslor som en förälder orsakar med en bild av den andra föräldern som barnen inte själva har upplevt men lärt sig att tro på. Barnen blir en bricka i föräldrarnas konflikt.

Tingsrätten ger socialtjänstens familjerättsavdelning i uppdrag att utreda och bedöma familjens situation i fråga om vårdnad, boende och umgänge. Men har föräldern lyckats få lögnerna att slå rot också hos socialförvaltningen, var finns då sakligheten? Den lämnar förslag till beslut till domstolen som inte sällan mer eller mindre grundar sig på den manipulerande förälderns lögner och utredarens egna antaganden. Domstolen utgår ju från att familjerättsutredningen är sakligt och objektivt utförd, och en domare utgår från att en myndighetsperson är saklig och objektiv. Vårdnadsutredningar väger tyngst vid domstolars bedömning, men många familjerättsjuristers erfarenhet är att socialtjänsten oftast tar mammans ord för självklara. Detta drabbar som sagt också pappor. Många familjerättsjurister vill se att umgängessabotage kriminaliseras, så som i vissa delstater i USA.

Intresset för psykisk misshandel av barn är för svagt i samhället. Man stirrar sig blind på det fysiska våldet, men man måste även titta på det psykiska våldet.

Det är nu straffbart att låta barn bevittna våld mellan föräldrar, vilket är en framgång i lagen. Nästa steg måste vara att även psykisk misshandel, manipulering av barn, kriminaliseras. Det infördes 2019 i Danmark.

Självklart ska man fortsätta att arbeta mot mäns våld mot kvinnor - det är jätteviktigt - men man får inte glömma de barn som utsätts för manipulering, så att de tror att den andra föräldern utan någon grund är farlig eller olämplig. Det är psykisk barnmisshandel och bör kriminaliseras även i Sverige.

Herr talman! Tack, justitieministern, för resonemanget! Jag vill kvittera och visa min uppskattning för arbetet med Tryggare hem för barn. Det var ju vår regering som tillsatte utredningen, och det är fint att detta nu tas vidare. Vi uppskattar också de samtal vi har haft i utskottet.

Antingen det är teoribildning eller ej konstaterar vi socialdemokrater att flertalet experter på området - psykologer och några av Sveriges främsta barnrättsadvokater, Lex Tintin-föreningen och andra föreningar - har larmat om att användningen av denna pseudovetenskap slår direkt mot våldsutsatta barn. Detta är något som vi i riksdagen och förhoppningsvis också i regeringen behöver reagera på. Hur hanterar vi detta?

Andra länder stoppar användningen av denna pseudovetenskap. Hur kan vi göra det i Sverige? Det är ju pseudovetenskap. Det är inte mitt ord utan experternas.

För tydlighets skull: Enligt Svenska Akademiens Ordlista betyder prefixet pseudo- "oäkta, sken-". Det handlar alltså om oäkta vetenskap, skenvetenskap, som används i beslut när det gäller våldsutsatta barn.

Att denna typ av skenvetenskap används av svenska myndigheter och domstolar är oroväckande. Det är vår uppgift att ta detta till oss och göra något åt det. Det är angeläget att Sverige gör som Spanien, Kroatien, USA med flera och förbjuder denna användning.

Vi har själva talat om att vi behöver höja kunskapsnivån i de här frågorna i domstolarna. Men hur möter vi då detta? Kan det åtminstone vara möjligt att titta på hur man har gjort i Spanien och Kroatien och i flera delstater i USA?

Jag vill hoppas och tro att regeringen och justitieministern instämmer i att något måste göras. Jag vet att många följer den här debatten, och jag vill säga att jag tar det på mycket stort allvar när det kommer larm om att detta används för att tvinga in barn i farliga situationer.

Herr talman! Jag tar alla rapporter om att barn far illa eller misshandlas, antingen det är i rättsprocesser eller i andra sammanhang, på väldigt stort allvar. Därför är min utgångspunkt att allt vi gör ska vara ägnat att ge domstolar och andra aktörer så goda förutsättningar som möjligt att göra adekvata riskbedömningar. Det är också därför vi i den nya lagstiftningen tydliggör, vilket inte var fullt så tydligt uttryckt i den utredning vi tog över, att just risken att barn utsätts för våld eller andra övergrepp ska få avgörande betydelse på ett tydligare sätt än i dag när man ska bestämma vilken förälder som ska få vårdnad, umgänge och boende med ett gemensamt barn.

Däremot är jag tveksam till att vi ska fatta politiska beslut om att förbjuda domstolar att ta upp något. Det känns, om jag får använda uttrycket, väldigt osvenskt. Nu är ju detta ingen straffrättslig process, men den fria bevisprövningen är ett fundament i vår rättsstat. Parterna måste få anföra argument och föra fram olika underlag till stöd för sina påståenden, och motparten måste argumentera emot dem och visa i vilken utsträckning underlaget är pseudovetenskap eller inte. Nu har jag i och för sig inte bekantat mig med den här påstådda forskningen, men domstolen måste förstås vara rustad för att ställa sådana frågor. Det kan vara en del - vi skriver ju det i betänkandet Tryggare hem för barn.

Även om politiken inte ska bestämma hur domare ska utbildas för vi ju resonemang om att Domstolsverket lämpligen skulle kunna ta initiativ till utbildningsinsatser när det gäller ännu bättre riskbedömningar i den här typen av tvister. Den här typen av frågor kan säkerligen ingå i en sådan diskussion.

Men att fatta politiska beslut om vilka argument som ska få anföras och vilka underlag som ska få läggas till grund för de påståendena i ett domstolssammanhang ställer jag mig milt sagt väldigt tveksam till.

Däremot tror jag att en kritisk vetenskaplig debatt med forskare på området och med aktiva ombud i domstolarna kan vara sådana forum där den här diskussionen lämpligen ska föras. Om det är så att underlagen inte håller är jag också säker på att det kommer att få genomslag också i de enskilda fallen.

Antingen jag lyssnar på Laila Naraghi eller på Runar Filper kommer jag tillbaka till att det avgörande här faktiskt inte är föräldrarnas rättigheter utan barnens rättigheter. På ett allmänmänskligt plan kan jag ha väldigt lätt att förstå vad det som förälder skulle innebära att få möjligheten att umgås med sina barn begränsad. Det är inte den upplevelsen eller erfarenheten som jag underkänner. Men rättsligt sett är den enda rimliga utgångspunkten att det inte ska vara föräldrarnas rätt i något avseende som ska vara i fokus för en prövning utan barnets rätt och barnets bästa i det konkreta enskilda fallet.

Som sagt: Vi tydliggör detta i den lagstiftning som vi avser att lägga på riksdagens bord i september. Det är risken för att barn far illa som i ännu högre grad än i dag ska vara helt avgörande för besluten.

Herr talman! Tack, statsrådet, för svaret! Föräldraalienation erkänns nu i Danmark. Efter en överenskommelse mellan regeringen och partierna i Danmark får samarbetssabotage, inklusive föräldraalienation, en framträdande plats i föräldraansvarslagen. Konsekvensen av sabotaget görs till en av lagens grundläggande principer.

Centralt är också att det inte kommer att innebära att en förälder som har verkliga skäl att avbryta barnets umgänge med den andra föräldern avstår från att göra det av rädsla för att bli anklagad för samarbetssabotage eller föräldraalienation.

På Social-, bolig- og ældreministeriets webbplats kan man läsa att avtalet ska stärka barnets rätt till båda föräldrarna. Det är föräldrarnas skyldighet att se till att barnet inte används som ett vapen. Därför ska samarbetstrakasserier, inklusive föräldrafrämlingskap, stoppas i större utsträckning än i dag. Där det handlar om barnets bästa ska detta få konsekvenser för den förälder som förhindrar barnets kontakt och medvetet undergräver den andra förälderns anknytning till barnet.

Här har jag en bok som heter Barn som tvingas välja bort en förälder, som ministern ska få sedan. Det ligger ett brev i den, där det står så här:

"Hej Gunnar! Tack för att du läser den här boken. Med ett öppet sinne kan du förändra situationen för väldigt många barn och familjer som far illa i spåren av den psykiska barnmisshandlarens ord: Din mamma, eller pappa, älskar inte dig. Hon eller han bryr sig bara om sina andra barn.

Barnet lämnas ensamt att sörja och sakna i en omgivning där avsky är den enda känsla som får yppas gentemot mamma eller pappa.

Anina Laroma, mamma till en älskad och saknad 17-åring och ordförande för Saknade Barn."

Jag får påminna ledamoten om att det enligt kammarens ordningsregler inte är tillåtet med rekvisita i debatterna.

Herr talman! Än en gång tack till Runar Filper och Laila Naraghi för möjligheten att få diskutera dessa angelägna frågor i dag!

Jag får avsluta där jag egentligen började. Utgångspunkten för lagstiftningen är och måste ännu tydligare även i framtiden vara att barnets bästa ska stå i centrum. Vi vet att barn kan hamna i kläm i vårdnadstvister. Vi vet också att föräldrar kan vilja påverka sina barn också på ett otillbörligt sätt i den här typen av tvister. Det är också omständigheter som domstolarna ska beakta när de avgör vad som är barnets bästa.

Sedan är det också viktigt att understryka att ur ett barnperspektiv är denna typ av påverkan inte nödvändigtvis oförenlig med vad som är bäst för barnet. Det handlar kort och gott om vilka omständigheter i övrigt som gäller i det konkreta fallet.

En väldigt entydig sak är att om det finns risk för att barnet far illa i umgänget med en av föräldrarna ska det i praktiken vara avgörande för hur frågan ska avgöras. Det är alltså barnets rätt som står i fokus, inte föräldrarnas rättigheter.

Jag kan på ett allmänt plan säga att jag tror att det ofta är bra att barnen har relation med båda sina föräldrar - eller hur nu familjekonstellationen ser ut. Sedan vet vi att det inte alltid är på det sättet. Det är det som domstolarna ska reda ut i det konkreta fallet.

Jag menar att den lagstiftning som vi lägger på riksdagens bord i september kommer att ge domstolarna ännu tydligare vägledning i hur den typen av bedömningar ska göras, och det kommer att resultera i rättvisare processer och rättvisare utgångar och att fler barn skyddas mot att fara illa. Jag är väldigt glad över att vi kommer att kunna genomföra det med ett brett stöd här i kammaren.

Interpellationsdebatten var härmed avslutad.