Fru talman! Jag vill börja med att säga att Vänsterpartiet yrkar bifall till propositionen om att ansluta oss till Europeiska åklagarmyndigheten, Eppo.
Det finns flera anledningar till att vi vill göra det. Det handlar inte minst om att bekämpa den korruption som tyvärr pågår och som angriper de medel som vi med gemensamma skatteintäkter från medlemsländerna har levererat till EU-projektet.
Eppo är, som anfördes alldeles nyss, relativt nytt - myndigheten startade verksamheten så sent som i juni 2021. Vi inser också att risken för korruption med och förluster av EU-medel kan minska för samtliga medlemsstater, och ju fler länder som ansluter sig, desto effektivare skulle systemet kunna vara. Andra länder har gjort undantag. Ni kunde nyss höra att det är få som numera inte ansluter till Eppo.
Själva konceptet för Eppo är att det finns en central nivå i Luxemburg, som består av ett antal europeiska åklagare. Varje medlemsstat i Eppo ska skicka åklagare till Luxemburg, till kärnan. Det ska Sverige också göra i och med beslutet. Allt tyder ju på att det blir ett bifall till förslaget. Dessutom ska det finnas europeiska delegerade åklagare placerade i Sverige, precis som i de andra medlemsstaterna.
De brott som kan ligga inom Eppos behörighet är större bedrägerier, penningtvätt, korruption och mutbrott. Vissa gränsöverskridande skattebrott avseende mervärdesskatt omfattas också av behörigheten för Eppo.
Anledningen till att vi ville utveckla ett särskilt yttrande i ärendet är att det finns både för- och nackdelar med beslutet. Vi menar att fördelarna överväger, men det finns också markeringar som gör det lite problematiskt. När Sverige går med i Eppo innebär det en maktöverföring till EU från Sverige. Det handlar om den typ av brott som Eppo får ensambehörighet att hantera. Vi från Vänsterpartiets sida - och jag har även sett det i argumentationen från andra partier - vill markera att det är viktigt att kretsen inte vidgas utan att Sverige håller fast vid kärnan i Eppos uppdrag.
Det som är lite problematiskt och oroande är att när Sverige går med i Eppo tappar vi en del av det som vi tar för givet av svensk kontroll över åklagarväsendet. Den tillsyn som vi i vanliga fall ser från Riksdagens ombudsmän, alltså JO, överåklagare, Säkerhets- och integritetsskyddsnämnden med mera, kommer inte att omfatta Eppos verksamhet och deras åklagare. Där får vi lita till de kontrollinstanser som Europeiska datatillsynsmannen tillhandahåller.
Detta kommer att leda till en del lagstiftningsmässiga och principiella svårigheter inom systemet eftersom Eppoåklagarna som är verksamma här i Sverige kommer att lyda under reglerna från Eppo, vilket innebär tystnadsplikt. Vi kan inte heller göra någon tillsyn i Eppos byggnader eller lokaler. De får inte genomsökas, och man får inte beslagta eller konfiskera något. Det blir en bubbla som det svenska kontrollsystemet inte kommer åt. Därför behövs regler för att undanta de svenska åklagarna vid Eppo från den nationella tillsyn som vi är vanliga fall har i Sverige.
STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Sveriges deltagande i Europeiska åklagar-myndigheten
En annan principiell fråga som ofta kommer upp i samband med att Sverige går in i ett internationellt samarbete är att vissa regler som vi tar för givna ska fungera här inte blir tillämpliga. Till exempel de svenska bestämmelserna om handlingsoffentlighet, sekretess och meddelarfrihet kommer inte att gälla för handlingar och uppgifter inom Eppo, även om det är sådant som förvaras i Sverige.
Offentlighetsprincipen är grundläggande för oss men inte inom EU och dess institutioner, och denna fråga gäller inte bara för Eppo utan även mer generellt. Där vill vi agera för ett mer transparent EU, och jag hoppas att vi kan göra det tillsammans och på sikt.
Det finns en annan aspekt som jag också vill markera och som jag hoppas att många är medvetna om. Den är lite svårare att hantera. Enskilda kan komma sämre ut i det här systemet än om rättsordningen hade hanterats traditionellt svenskt och enbart i det svenska systemet. Det innebär till exempel att skadeståndslagen inte tillämpas gentemot Eppo om myndigheten eller anställda skulle vålla skada för någon. Ersättningsansvaret för svenska staten enligt lagen om ersättning vid frihetsberövande och andra tvångsåtgärder gäller inte heller när Eppoåklagaren har fattat beslut om anhållande, reseförbud eller anmälningsskyldighet, som också kan komma i fråga.
Dessa noteringar om försämringar för enskilda gör att det finns risk för tillämpningssvårigheter. Det är frågor som vi också får återkomma till och försöka hantera och lösa på ett bra sätt efter hand som de visar sig, även om de har flaggats för redan i lagstiftningsprojektet.
Precis som jag sa inledningsvis, trots de anmärkningar som vi tycker är viktiga att offentliggöra, vill vi inte yrka avslag, utan i stället yrkar vi bifall till propositionen om att ansluta Sverige till Eppo.
