Interpellationssvar - Åtgärder mot dödsolyckor på arbetsplatser - 2024-04-05

Herr talman! Johanna Haraldsson har frågat mig, med anledning av de möten om dödsolyckor som hölls med företrädare för arbetsmarknadens parter den 13 och 14 februari 2024, vilka slutsatser jag drar efter mötena om vilka åtgärder som är nödvändiga för att vända utvecklingen med ett ökat antal dödsolyckor samt vilka ytterligare åtgärder jag kommer att vidta för att minska antalet dödsolyckor, särskilt inom de mest drabbade branscherna.

Jag vill börja med att tacka Johanna Haraldsson för engagemanget i dessa viktiga frågor, ett engagemang som jag och den övriga regeringen fullt ut delar. Det är viktigt att vi har en samsyn i grunden i dessa allvarliga frågor, och det är en förutsättning för att kunna ställa tydliga krav på alla aktörer i arbetslivet.

Att möta de mest berörda arbetsgivarföreträdarna och arbetstagarorganisationerna i februari 2024 var betydelsefullt och gav en god bild av nuläget.

Arbetsmiljölagstiftningen är tydlig: Det är alltid arbetsgivaren som har arbetsmiljöansvaret. Arbetsgivarna måste förebygga både de risker som kan leda till dödsolyckor och de arbetsmiljörisker som leder till ohälsa på längre sikt och i värsta fall en för tidig död. I detta arbete är det mycket viktigt med kunskap om arbetsmiljö och om var riskerna finns samt om hur dessa kan förebyggas.

Vid Arbetsmiljöverkets inspektioner av dödsolyckor kan det ofta konstateras att det har funnits brister i det systematiska arbetsmiljöarbetet. I vissa fall har bristerna samband med arbetslivskriminalitet. Arbetslivskriminaliteten innebär bland annat att konkurrensen snedvrids så att seriösa företagare konkurreras ut av oseriösa företag och arbetsmiljön blir mer otrygg och osäker. Det är därför viktigt att också bekämpa brott, fusk och missbruk kopplat till arbetsmarknaden för att förebygga dödsolyckor på arbetsplatserna.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Herr talman! Jag tackar statsrådet för svaret på mina frågor.

Precis som statsrådet sa: Mot bakgrund av de många dödsolyckorna på svenska arbetsplatser under 2023 träffade arbetsmarknadsministern och biträdande arbetsmarknadsministern företrädare för arbetsmarknadens parter i de värst drabbade branscherna.

Den första dagen träffade man arbetsgivarna och den andra dagen facken. Jag kan tycka att det är en lite udda lösning. Parterna på svensk arbetsmarknad är vana vid att mötas och har många gånger samsyn i viktiga frågor på arbetsmarknaden. Att vara i samma rum skapar förutsättningar att komma överens.

Hur kommer det sig att man på Arbetsmarknadsdepartementet inte ville träffa båda parterna samtidigt? Det är en fråga som jag gärna vill ha svar på.

Jag tycker, trots att man inte mötte parterna samlat och samtidigt, att det är viktigt att från regeringens sida bjuda in parterna till möten om hur man kan förhindra att människor förolyckas på jobbet.

Jag och många med mig är väldigt intresserade av vad som kom ut av de här samtalen. Därför skickade jag också mina frågor till Paulina Brandberg. Hon får gärna utveckla svaren på dem i sina kommande inlägg, då de första svaren enligt min mening inte var så omfattande.

En förutsättning för att arbetsmiljöarbetet ska funka är att man faktiskt vet vad man ska göra och hur man ska göra det. Statsrådet nämnde i sitt första inlägg hur viktigt det är med kunskap om arbetsmiljö hos arbetsgivarna. Hon nämnde även att det har funnits brister i det systematiska arbetsmiljöarbetet på arbetsplatser där dödsolyckor skett. Utifrån de två påståendena undrar jag givetvis fortfarande vilka åtgärder statsrådet anser är nödvändiga för att lösa problemet med bristande kunskap och bristande riskbedömningar.

Är det de åtgärder som flera fackförbund har lyft upp tidigare och som jag förutsätter att de lyfte upp också på mötet man hade med dem i februari? De säger att kunskapen behöver stärkas bland arbetsgivare och de ansvariga på företagen om arbetsmiljölagar och föreskrifter och deras skyldighet att arbeta systematiskt med arbetsmiljön. Tycker statsrådet att det är nödvändigt? Hur ska statsrådet i så fall agera för att det ska bli verklighet att kunskapen om arbetsmiljö stärks hos arbetsgivarna?

Redan i dag finns det ju krav på att arbetsgivare ska se till att de som har uppgifter i arbetsmiljöarbetet har tillräcklig kompetens för att bedriva ett väl fungerande och systematiskt arbetsmiljöarbete. Men trots att det är så grundläggande krav finns det inte några sanktioner kopplade till just detta. Det är otydligt vad som avses, och det finns inget tillförlitligt sätt att kontrollera att man faktiskt har tillräcklig kompetens.

Byggnadsarbetareförbundet har bland annat föreslagit att det ska finnas kvalitetssäkring av arbetsmiljöutbildningar och utbildare och kunskapsprov för arbetsmiljöansvariga. Tycker statsrådet att det är bra förslag? Kommer hon att lägga fram nya krav på utbildning, och hur ska de i så fall följas upp?

Herr talman! Det stämmer att vi hade två separata möten, ett med arbetstagarorganisationerna och ett med arbetsgivarorganisationerna. Vid båda mötena deltog även Arbetsmiljöverket, ska jag också meddela.

Anledningen till att vi delade upp det på det här sättet är att det var möten med olika perspektiv.

Mötet med arbetstagarorganisationerna var i huvudsak inlyssnande, för att vi skulle få ta del av deras perspektiv och syn på vilka åtgärder som kan vända den här utvecklingen.

Mötet med arbetsgivarorganisationerna var såklart också inlyssnande, men från regeringens sida ville vi också tydliggöra det ansvar som arbetsgivarna har. Det är ytterst arbetsgivarna som är de som kan säkerställa att vi har ett fungerande systematiskt arbetsmiljöarbete på våra arbetsplatser, och det här mötet syftade delvis till att från regeringens sida inskärpa det ansvar som arbetsgivarna har.

Det är precis så som har sagts. Vi vet att nyckelfaktorn är att vi har ett systematiskt arbetsmiljöarbete. Om vi har det på plats och om det följs kan väldigt många av de här olyckorna undvikas. Vi vet det och har sagt det många gånger. Frågan är hur vi ser till att det här arbetet fungerar.

Vid de båda mötena togs flera saker upp. Precis som nämndes här är det mycket en fråga om kunskap. Vi pratade om hur vi säkerställer att det finns kunskap även hos de arbetstagare som inte talar svenska språket och inte är bekanta med den svenska säkerhetskulturen på våra arbetsplatser.

Vi pratade också om den kultur som finns på vissa arbetsplatser där man inte tar frågorna på riktigt stort allvar. Man kanske inte sätter på sig säkerhetsutrustningen trots att man vet att man ska.

Vi hade bra diskussioner, och Arbetsmiljöverket informerade också vid mötet om hur de arbetar med frågorna och hur de tar sitt ansvar för att bidra till ett kunskapslyft i dessa frågor. Med det sagt är det uppenbart att vi behöver hitta sätt för att ytterligare höja kunskaperna.

Vi pratade också om arbetslivskriminaliteten. Precis som jag sa i mitt inledande anförande finns det en stark koppling mellan arbetslivskriminaliteten och det bristande arbetsmiljöarbetet samt i förlängningen också dödsolyckorna som sker på arbetsplatserna. Här uttryckte både arbetsgivarorganisationerna och arbetstagarorganisationerna en stark oro över hur arbetslivskriminaliteten brer ut sig och det skuggsamhälle som finns på svensk arbetsmarknad. Det gör det svårt för de seriösa företag som vill ha ett fungerande systematiskt arbetsmiljöarbete att konkurrera med de oseriösa aktörerna.

Allt det som kom fram i arbetet var ett viktigt underlag för Arbetsmiljöverket, som deltog vid mötet, för deras fortsatta arbete, för regeringens fortsatta plan för hur vi ska arbeta med frågorna och i vårt arbete med arbetsmiljöstrategin när den väl löper ut.

Herr talman! Jag tackar för tydliggörandet om upplägget på mötena. Det är viktigt att regeringen är tydlig med att det största ansvaret ligger hos arbetsgivarna. Det gäller även att skapa den kultur som statsrådet nämner. Det är ett gemensamt ansvar, men det tyngsta ansvaret ligger alltid hos arbetsgivaren.

Jag frågade hur kunskapen ska öka. Jag vill ändå återkomma till frågan om hur vi ska göra. Det finns en del förslag på bordet, och jag är övertygad om att de lyftes upp på mötena. Är det förslag som de tar med sig för fortsatt beredning?

Det är bra att regeringen fortsätter arbetet mot arbetslivskriminalitet som vi socialdemokrater påbörjade, men jag tycker att det är problematiskt att ministern så snabbt hamnar i resonemang om arbetslivskriminalitet när vi diskuterar dödsolyckor. En majoritet av dem som omkom på jobbet under förra året jobbade inte på företag som jag eller ministern skulle kalla kriminella. Problem med bristande kunskap och dåliga riskbedömningar finns på hela arbetsmarknaden. Därför behöver vi skärpta krav och bättre uppföljning på hela arbetsmarknaden, inte bara riktade mot kriminella aktörer. Men det är viktigt att vi parallellt med det arbetet stärker arbetet mot arbetslivskriminalitet.

Ett annat stort problem som påverkar flertalet aktörer, särskilt inom byggbranschen, är att det finns mängder av underentreprenörer på en och samma arbetsplats. Det resulterar ofta i att ingen tar arbetsmiljöansvaret och ser till att hela arbetsplatsen är säker. Det är som att ansvaret försvinner i långa kedjor av underentreprenörer.

På arbetsplatsen där fem personer omkom i hissolyckan i december fanns det över 100 underentreprenörer registrerade i fyra led. I flera länder har man begränsat antalet underentreprenörsled för att komma åt problemen. Norge lyfts ofta fram som ett gott exempel. Jag kan inte tänka mig att statsrådet har missat att det även finns krav i Sverige på att begränsa antalet underentreprenörer, och jag är också ganska säker på att det lyftes upp under samtalen i februari.

Hur ställer sig regeringen till att begränsa antalet underentreprenörer? Är det något man kan tänka sig att titta på? Om det funkar i Norge borde det funka här.

Det finns även andra saker som kan göras för att göra ansvaret för arbetsmiljö och säkerhet på arbetsplatserna tydligare. Den socialdemokratiska regeringen utredde ett utökat rådighetsansvar. Sedan 2022 finns förslag som innebär att den som kan påverka utformningen av arbetsplatsen och arbetsmiljön också är den som har arbetsmiljöansvaret, för att uttrycka det enkelt. Det gäller också förslag på lagändringar som ger skyddsombud utökad rätt att kräva åtgärder och stoppa arbete hos underleverantörer.

Har Paulina Brandberg tagit ställning till det förslaget? Är det något man kommer att gå vidare med? Kommer regeringen att göra något åt att arbetsmiljöansvaret tycks försvinna i långa kedjor av underentreprenörer?

Herr talman! Som det tidigare har sagts finns inte en åtgärd som löser problemen, utan vi behöver jobba med en bred palett av åtgärder.

Regeringen arbetar kontinuerligt med frågorna. Mötena i februari var viktiga och givande, men vi har löpande andra möten och vidtar löpande åtgärder på området. Som exempel kan jag nämna att jag för någon månad sedan besökte Riksenheten för miljö- och arbetsmiljömål. Det är en enhet inom Åklagarmyndigheten som arbetar med arbetsmiljöbrott. Jag fick höra hur de arbetar med utredningarna. Närvarande fanns också de poliser som jobbar med utredningarna. Det är såklart viktigt att det inte råder straffrihet för den typen av brottslighet.

Från det mötet tog vi med oss flera viktiga perspektiv. Vi kunde också konstatera att vissa av de saker de berättade om, exempelvis arbetsplatser med flera entreprenörsled, är något som vi också fått till oss från andra aktörer.

Det senaste vi har fått är en redovisning från Delegationen mot arbetslivskriminalitet, som har lagt fram ett delbetänkande. Den handlar om myndighetssamverkan om arbetslivskriminaliteten. Man presenterar lärdomar från bland annat Belgien och gränsöverskridande arbete. Genom delbetänkandet får vi med oss ytterligare åtgärder att jobba med.

Parallellt med att delbetänkandet presenterades gav regeringen också nya tilläggsdirektiv till Delegationen mot arbetslivskriminalitet. Delegationen har nu fått i uppdrag att analysera arbetslivskriminella upplägg i branscher där risken för att arbetslivskriminalitet ger stora samhällsproblem är som störst. Det gäller bland annat byggbranschen, som är en bransch vi ofta återkommer till när vi pratar om de allvarligaste olyckorna på våra arbetsplatser. Här ser jag fram emot att få ta del av delegationens slutsatser när man tittar specifikt på de branscher som är mest relevanta.

Precis som interpellanten säger är det inte bara fråga om arbetslivskriminalitet. Jag kan berätta att vi i närtid har gett ett uppdrag till Arbetsmiljöverket att ta fram en ny modell för redovisning av den regionala skyddsombudsverksamheten. Uppdraget ska genomföras i samråd med LO, TCO, Saco och Svenska Hamnarbetarförbundet. Vi tror från regeringens sida att skyddsombuden har en jätteviktig roll i att se till att det systematiska arbetsmiljöarbetet fungerar. Vi har alltså gett det uppdraget till Arbetsmiljöverket, och sedan tidigare finns ett uppdrag som syftar till att få fler att engagera sig som lokala skyddsombud.

Regeringens arbete kommer på det sättet att fortsätta från flera olika infallsvinklar för att vi ska få effektiva åtgärder på plats.

Herr talman! Jag tackar för debatten.

Nu lyfter man i förslaget fram uppdraget till Arbetsmiljöverket att införa en ny redovisningsmodell. Man har alltså tagit sig tiden att plocka ut en liten administrativ del ur utredningen om de regionala skyddsombuden och ska implementera den. Men den stora frågan i utredningen om de regionala skyddsombuden handlade om att se till att de regionala skyddsombuden kan hjälpa till att stötta arbetsmiljöarbetet på fler arbetsplatser. Där har regeringen inte förmågan att komma fram med åtgärder.

Vi vet att de regionala skyddsombuden bidrar till bättre arbetsmiljö, särskilt på små arbetsplatser. I ett läge då de lokala skyddsombuden blir färre skulle de regionala skyddsombuden kunna bidra i mycket större utsträckning än i dag, om man tog steget och faktiskt gjorde det som föreslås i huvudförslaget om utökad tillträdesrätt i utredningen om de regionala skyddsombuden.

Jag tycker också att det är märkligt att statsrådet lyfter fram uppdraget till Arbetsmiljöverket om fler skyddsombud. Det har dömts ut av den samlade fackföreningsrörelsen som ett första steg mot att skilja skyddsombuden från facken.

Jag vill uppmana biträdande arbetsmarknadsministern att presentera en bred palett av förslag. Det råder nämligen inte brist på förslag från oppositionen men också från arbetsmarknadens parter och från myndigheterna på vad man kan göra för att hindra att fler får sätta livet till på arbetsplatserna. Det är dags att agera.

Herr talman! Även jag vill tacka för denna debatt och för möjligheten att komma hit och återigen presentera regeringens arbete för att vända utvecklingen gällande inte bara dödsolyckor utan olyckor generellt på svenska arbetsplatser.

Vad gäller regeringens konkreta åtgärder har jag presenterat vissa här i dag. När det gäller de regionala skyddsombuden stämmer det att det finns fler förslag, som nu bereds inom Regeringskansliet. Här finns invändningar från vissa remissinstanser som är viktiga att noggrant beakta när man tar ställning till hur eller om man ska gå vidare med vissa förslag.

Med det sagt kommer regeringen att fortsätta inhämta relevanta synpunkter och perspektiv från de aktörer som är aktuella och har insyn i frågorna och ha ett kontinuerligt arbete för att få ett bättre fungerande arbetsmiljöarbete på våra arbetsplatser. Vi ska göra det lätt att göra rätt och se till att få bort aktörer som av olika skäl inte gör rätt och därmed skaffar sig konkurrensfördelar.

Interpellationsdebatten var härmed avslutad.