Fru talman! Jag vill passa på att välkomna Anders Alftberg till denna debatt. Den har föranletts av Sverigedemokraternas inflytande över svensk skolpolitik, som dessvärre genomförs av Liberalerna.
I anförandet nämndes ingenting om den svenska ojämlikhetsutvecklingen de senaste 30 åren eller om hur EBO har förvärrat den segregation som har gjort att vi enligt polisens lista i dag har 59 utsatta områden där majoriteten av befolkningen har utländskt påbrå.
Det sades ingenting om den precisionsbemanning vi har i förskolorna, som gör det omöjligt för pedagoger och förskollärare att ta sig tid att utveckla sig själva i det svenska språket och möta den elevsammansättning som finns i många av de förskolor där ingen i elevunderlaget talar det svenska språket.
Det sades heller ingenting om marknadsskolan, om hur man kan förstärka det svenska språket eller om behovet av kvalitetshöjning i välfärden. I stället lades all kraft på modersmålsundervisningen.
Fru talman! Modersmål är ju det språk som föräldrar talar med sitt barn. Förstaspråk är det språk barnet lär sig först, vilket inte alltid är det språk som föräldrarna talar. Jag har själv frågat mig vad som blev mitt förstaspråk. Var det modersmålet kurdiska, eller var det svenska, som är det samhällsbärande språket i mitt födelseland Sverige? I dag är det otvetydigt att jag har ett rikt språkligt kapital i båda två. Förmodligen har jag fått kvalitetssäkring både i den svenska grundskolan och genom modersmålsundervisningen.
Modersmålsundervisning ger de svenska barn som inte kan peka på rötter i det här landet rätt att ändå känna stolthet över sin bakgrund. För dessa barn är frågan om tillhörighet viktig, för de möts av den någon gång under sin uppväxt eftersom de har andra förutsättningar än majoritetssamhället.
Jag är övertygad om att undervisning i modersmålet ger mer än ett rikt språk och språkprogression. Den svarar mot det grundläggande behov varje människa har av att få kunskaper om sin härkomst och - på något sätt - kontakt med sina rötter. Rätten till undervisning i modersmål är, menar jag, en manifestation för det demokratiska samhällets empatiska och solidariska förmåga att erkänna våra olikheter. Jag är dock den första att välkomna kvalitetssäkring när det gäller både modersmålsundervisningen och svenskundervisningen i svenska grundskolor, förskolor och gymnasieskolor.
Som tidigare talare har sagt infördes modersmålsundervisning på 70talet. Då var det främsta syftet att underlätta återvandringen till det gamla landet. Eleverna skulle ges goda förutsättningar att behålla det egna språket, att utöva kulturell egenverksamhet och att upprätthålla kontakt med ursprungslandet.
Det är en annan tid nu. Faktum är att freden kommit till vissa platser medan krigen fortsatt på andra. Detta har gjort att människor i takt med tiden fått flera tillhörigheter. Föräldragenerationen kan sakna hemlandet och samtidigt älska sitt nya land. Man kan se barnen växa upp i det nya landet och inse att deras självklara etnicitet, plats och framtid finns här i Sverige.
I dag växer dessvärre en ideologisk och politisk kraft som försöker angripa det vetenskapen säger och hävda att språkutveckling i modersmålet skulle inverka negativt på elevers andraspråksinlärning. Jag vill vädja till statsrådet att inte frånta barn i Sverige rätten till undervisning i modersmålet. Många växer upp med svåra identitetsfrågor, men denna process kan underlättas längs vägen. Angrip gärna kvalitetssäkringen och hur svenska språkets utveckling och modersmålsundervisningen kan stärkas i den svenska grundskolan, men frånta inte barnen denna rättighet!
(Applåder)