Interpellationssvar - Nedskärningar i landets skolor - 2024-03-19

har frågat mig vad jag avser att göra för att stoppa nedskärningarna på landets skolor.

Regeringens prioritering är skolan. Den svenska förskolan och skolan befinner sig i en svår situation med starkt ökade kostnader för varor, tjänster och löner. Regeringen tillsköt därför cirka 1,2 miljarder kronor till skolan för 2024. Regeringen har bland annat förstärkt kunskapsbidraget med 850 miljoner kronor, och bidraget uppgår nu till 7,5 miljarder kronor. Tanken är att statsbidraget bland annat ska kunna användas för att sätta in tidiga stödinsatser. Statens bidrag till skolan i budgeten för 2024 är det största på 20 år mätt i löpande priser och beräknas bli det tredje största under samma period i fasta priser.

Dessa förstärkningar kommer att bidra till att mildra den svåra ekonomiska situation som många förskolor och skolor befinner sig i, men situationen kräver även att kommunerna tar sitt ansvar. För att stötta kommunsektorn förstärkte regeringen även de generella statsbidragen till kommuner och regioner med 10 miljarder kronor för 2024, varav 7 miljarder kronor fördelas till kommunerna. Förstärkningen av de generella statsbidragen motsvarar en fjärdedel av det totala reformutrymmet i budgeten. Andelen av statsbudgeten som går till skolan och det statliga bidraget till skolan mätt som andel av bnp 2024 är också några av de största bidragen från staten någonsin.

Regeringen har tillsatt utredningen En nationell skolpengsnorm för ökad likvärdighet (U 2023:05), som ska föreslå ett system för resursfördelning som utgår från en nationellt bindande skolpengsnorm. I dag finns det stora skillnader i hur mycket olika kommuner satsar på skolan och brister i hur resurser fördelas till fristående skolor.

Regeringen gör stora budgetsatsningar på skolan, varav några har beskrivits här, och följer den ekonomiska utvecklingen noggrant. Alla barn och elever ska få en bra start i livet.

Fru talman! Jag tackar statsrådet för svaret. Jag har frågat statsrådet vad hon avser att göra för att få stopp på de nedskärningar som sker på skolor runt om i landet. Jag uppfattade inget svar på detta, utan svaret handlade om vad regeringen har gjort i sin budget, det vill säga inget som leder framåt.

Vi ser nu runt om i landet resultatet av regeringens budget. Vi ser det på lokalnyheter, i upprörda Facebookgrupper och i de enkäter som fackförbunden har genomfört bland sina medlemmar. De vittnar tydligt om att det skärs ned på majoriteten av landets skolor. Det skärs ned på elevassistenter. Det skärs ned på särskilt stöd. Det skärs ned genom att klasser slås ihop, och det skärs ned på alla möjliga sätt.

Detta är förstås inte vägen framåt för en kunskapsnation som Sverige, som ska konkurrera med kunskap och kompetens med resten av världen. Och det är inte vägen framåt för en nation som redan i dag slår ut mellan 15 och 17 procent av de elever som går i grundskolan som inte får godkända betyg och därmed inte blir behöriga på ett nationellt program. Redan i dag ser vi en stor sådan utslagning, och det som alla lärare och andra anställda inom skolan vittnar om är att stödet för just de elever som behöver lite extra försvinner med regeringens politik.

Regeringen tog över makten i en kostnadskris, men man skröt om att man satsade stort på skolan. Det var rekordsatsningar i den första budgeten, men vid närmare granskning visade det sig att det man egentligen gjorde var att man skar ned på skolan med 2 miljarder i fasta priser. För landets skolor blev det 3 000 färre lärare med den här regeringens budget det första året än vad det blev för landets skolor under den socialdemokratiska regeringens sista år.

Utvecklingen har fortsatt. Det är inte så att regeringen har reparerat skadan, utan nedskärningen ligger kvar - och det är den som får reella effekter runt om i landet.

Många av regeringens företrädare har pekat på att kommunerna har ett ansvar, och det har de givetvis. Men kommuner har inte verktyg att parera för så stora inflationskriser som vi har upplevt, utan det är staten som har de musklerna och de verktygen i sin hand. Då måste man gå in och stötta kommuner och regioner och därmed den välfärd som skolan utgör en viktig del av.

Vi socialdemokrater har i varje steg i processen visat att vi kan prioritera annorlunda. Vi har lagt mer på skola och utbildning, och vi har lagt mer än regeringen på generella statsbidrag för att förhindra den typen av neddragningar. Vidare har vi gjort detta genom att säga nej till, eller inte prioritera, stora skattesänkningar. Det är regeringens stora satsning: I varje budget är den stora satsningen skattesänkningar. I den första budgeten valde man att ge 12 miljarder i skattesänkningar för dem som tjänar mest samtidigt som skolan fick 2 miljarder mindre i fasta priser räknat.

Det är en medveten prioritering, och jag beklagar den. Det gör Sverige som land svagare. Men jag vill ändå ställa frågan igen: Vad kommer regeringen att göra för att motverka de nedskärningar vi nu ser i svensk skola över hela landet?

Fru talman! Jag tackar statsrådet för svaret på Åsa Westlunds viktiga fråga.

Kanske skulle man som politiker i opposition tacka särskilt för ett så utomordentligt tondövt svar. Skolministern upprepar sitt och regeringens mantra om de största bidragen någonsin. Problemet för Lotta Edholm är att landets lärare, föräldrar och elever varken är blinda eller döva. De ser nu vad som händer i den svenska skolan, och det som händer i dag är nedskärningar av resurser och minskningar av personal i de allra flesta kommuner.

När kartan och verkligheten inte går ihop tar ministern och regeringskollegorna tillsammans med Sverigedemokraterna ett allt fastare grepp om kartan: Det är kommunerna som inte prioriterar. Det skulle ha gjorts annorlunda, och det har minsann visst satsats, och så vidare.

Men människor förstår. De ser sin egen ekonomiska utveckling där årets lön i och för sig är den största någonsin, men problemet är att kostnadsutvecklingen för vanligt folk vida överstiger årets historiskt höga lön. Hyran och räntan har höjts kraftigt, och matpriserna ligger inte långt därefter. De flesta människor har därför fått en så kallad reallönesänkning. Det begriper de flesta.

De begriper dessutom att landets kommuner också drabbas av samma reallönesänkning som de själva. Vidare ser de att regeringen inte bryr sig om att åtgärda den kostnadskris som vi nu ser breda ut sig runt om i landets skolor, det vill säga att kostnadsökningarna vida överstiger de eventuellt ökade intäkterna. I till exempel Göteborgs kommun ökade bara hyreskostnadskostnaderna med nästan 200 miljoner inför 2024.

I min egen hemkommun Ale ser vi kraftiga minskningar av antalet vuxna i skolan, inte primärt av tillsvidareanställda lärare men ofta av den så viktiga personalen runt omkring - de som ska avlasta lärarna, för att stötta de elever som har det extra tufft. Det är elevassistenter, fritidsledare och skolvärdar som skärs bort. Det är en utveckling vi ser i otroligt många kommuner. Den redan tuffa arbetsmiljön för Sveriges lärare blir kraftigt försämrad.

Ministern kommer nog längre fram att säga att lärartätheten inte har minskat; det var nog bara Socialdemokraterna som ropade varg. Men jag är övertygad om att lärare och föräldrar ser den verklighet som innebär nedskärningar och försämringar i skolan, även när kommunerna gör sitt yttersta för att freda just lärares anställningar.

Jag vill fråga skolministern hur hon skulle vilja beskriva verkligheten i landets skolor. Jag har gjort en kort beskrivning av den verklighet som vi socialdemokrater ser och som vi hör landets lärare vittna om. Men hur beskriver skolministern situationen i landets skolor? Ser ministern en verklighet där skolorna tack vare regeringens, som hon säger i svaret, ökade resurser kan satsa och öka tillgången på till exempel tidiga stödinsatser? Eller ser hon att i verkligheten dras stödinsatserna ned eller försvinner helt på de allra flesta skolor?

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

(Applåder)

Fru talman! Runt om i landet drabbas förskolor, skolor och fritis av nedskärningar. Sveriges Lärare har frågat sina medlemmar hur regeringens budget drabbar deras verksamheter. 60 procent uppgav att det under 2023 och 2024 genomförs, eller kommer att genomföras, nedskärningar på deras skola eller förskola. Även Kommunal har sänt ut en enkät bland sina arbetsplatsombud inom samma verksamheter och även inom fritidsverksamhet. Hälften uppger att det har gjorts, eller väntas, nedskärningar under detta år.

Kostnaderna ökar snabbare än vad intäkterna gör, samtidigt som de flesta kommuner har aviserat ett minskat barnantal. Ser man några år framåt kommer barnkullarna att öka igen, men eftersom ekonomin ser ut som den gör i dag kan man inte ha den framförhållning man skulle önska.

När det gäller förskola och barnomsorg aviserar 56 procent av kommunerna besparingar i dessa verksamheter. Nu när barnantalet minskar är det ett alldeles ypperligt tillfälle för kommunerna att minska barngruppernas storlek, men ekonomin gör det näst intill omöjligt. Statsbidragen har gått från att utgöra hälften av kommunernas intäkter till att utgöra en tredjedel. Med andra ord får kommunerna ta en större del av kakan av det som de är ålagda. Sedan säger ministern att kommunerna får prioritera.

I den enkät som Kommunal sände ut framgår det att kommuner infört köpstopp, och personalen beskriver att de får köpa material för egna pengar och förbereda pyssel hemma. Fruktstunderna är slopade, och så vidare.

Det finns någon liten kommun som pausar sin OB-omsorg för att spara 68 000 kronor. Då kan man fråga sig hur man ska klara kompetensförsörjningen längre fram, och även nu inom äldreomsorgen och sjukvården. En kommun tycker att man har för hög andel förskollärare eftersom det kostar att ha förskollärare anställda. Man erbjuder alla förskollärare sex månadslöner om de säger upp sig, så slipper kommunen säga upp dem och gå efter LAS-listan.

En kommun tycker att det är viktigt att femåringarna ska vara i förskola fler timmar än de lagstadgade 15 timmar i veckan, och man erbjuder därför 25 timmar. Men nu går man tillbaka till 15 timmar eftersom man inte har möjlighet att erbjuda mer. Samtidigt sänker man barnomsorgspengen med 2 procent.

Listan kan göras hur lång som helst när det gäller hur det kommer att se ut inom de olika skolformerna. Det som lyfts fram av båda förbunden är att de är oroliga och uttrycker att det finns svårigheter att leva upp till målen i den läroplan som har antagits här i kammaren och som kommunerna är skyldiga att leva upp till. Skolinspektionen granskar hur de lever upp till läroplanens mål, men jag tror inte att kommuner kan åberopa bristande resurser som skäl till att inte leva upp till läroplanens mål.

Min fråga till ministern är därför: Hur tänker ministern säkra att kommunerna får de medel de behöver så att de klarar av att leva upp till läroplanens mål i de olika skolformerna?

(Applåder)

Fru talman! Tidigare i dag var jag och Lotta Edholm på samma seminarium, arrangerat av Sveriges Lärare som i dag släpper en rapport om hur lärare upplever situationen för extra anpassningar och särskilt stöd.

Man kan konstatera att mellan 65 och 77 procent av de svarande lärarna i Sveriges Lärares enkät säger att det på deras skola i låg eller mycket låg grad finns resurser för att följa skollagens krav när det gäller extra anpassningar och särskilt stöd. Omkring 70 procent av lärarna säger alltså att resurserna inte räcker för att möta skollagens krav. Låt den siffran sjunka in!

Lotta Edholm säger att regeringen tillförde 1,2 miljarder kronor till skolan för 2024 och att regeringens prioritering är skolan. Det är ungefär lika mycket som man förstärkte skatterabatten med för dem som lyxrenoverar sitt kök.

Jag tänker också ta ett exempel ur verkligheten. Jag är även lokalpolitiker i Älvsbyns kommun. Älvsbyn är en ganska liten kommun i Norrbotten, på gränsen till inlandet. Den har 8 000 invånare och en total skolbudget från förskola till vuxenutbildning som omfattar 184 miljoner kronor. För 2023 och 2024 är nedskärningen, alltså besparingskravet, på verksamheten 5,1 miljoner, vilket motsvarar ungefär 2,7 procent. Om man tar de 184 miljonerna och kör dem i prisomräknaren hos SCB blir de plötsligt inte värda mer än 165 miljoner. Utöver de 2,7 procenten behöver man alltså lägga till en värdeurholkning på 10 procent av budgetutrymmet, och besparingen blir därför nästan 13 procent under två år.

Detta, fru talman, är resultatet av regeringens politik. Detta är resultatet av att regeringen inte räknar upp statsbidragen, vare sig de riktade till skolan eller de generella, med det som inflationen kräver. Resultatet, alltså vad det kokar ned till i verksamheterna, är till exempel att man måste säga upp personal i den anpassade grundskolan i Älvsbyn och att gymnasiet måste slå ihop och samläsa i större grupper eller samnyttja resurser med vuxenutbildningen i mycket större utsträckning.

Lotta Edholm hänvisade till utredningen En nationell skolpengsnorm. Ja, Riksrevisionen har konstaterat att skolpengsmodellen är ett otroligt ineffektivt nyttjande av de befintliga resurserna i skolan. Det finns ju färdigberedda förslag på Lotta Edholms bord för att ändra skolpengen så att vi kan få ett mer effektivt resursutnyttjande och minska läckaget i form av vinst som försvinner till privata aktieägarfickor. Detta är resurser som hade kunnat underlätta i en sådan här situation.

Jag tycker att Lotta Edholm fortfarande är svaret skyldig på frågan i interpellationen, alltså vad hon ska göra för att stoppa nedskärningarna i landets skolor. Om svaret är att regeringens prioritering är skolan skulle jag inte vilja vara prioriterad av den här regeringen.

(Applåder)

Fru talman! Jag vill börja med att tacka interpellanten Åsa Westlund för möjligheten att debattera frågan om kostnadskrisen i skolan. Det är en fråga som berör mig djupt.

Mitt första kommunalpolitiska uppdrag var som ersättare i barn- och utbildningsnämnden hemma på Gotland, och jag kan verkligen sätta mig in i den vånda man känner som förtroendevald i barn- och utbildningsnämnder runt om i Sveriges kommuner nu när kostnaderna skenar och SD-regeringen tittar på.

För oss socialdemokrater är bildning och utbildning fundamenta i vår syn på hur vi bygger det starka samhället. Genom utbildning frigör vi människors inneboende potential och styrkor. Det kan låta lite slitet, men det är också genom att bygga bildade, trygga barn som vi kan förebygga lagningen av trasiga vuxna med ofullständiga betyg och trasslig skolgång.

Hemma hos mig på Gotland är kostnadskrisen oerhört kännbar. Det finns en överhängande risk att just det som inte får ske ändå kommer att ske, nämligen att det kompensatoriska uppdraget - detta outsägligt viktiga uppdrag - kommer att få stryka på foten när SD-regeringen tvingar ned svenska kommuner på knä.

Just eftersom vi alla har så olika förutsättningar i fråga om bakgrund, studietradition och funktionsvariation faller ansvaret tungt på skolorna att erbjuda möjligheter för alla att komma i kapp och hänga med och att möta eleverna där de är. Detta tarvar särskilda undervisningsgrupper, anpassad grundskola och - på sina håll, såsom hemma hos mig - en relativt spridd skolorganisation på en liten yta.

Svensk skola är inte perfekt, men den är likväl bland det viktigaste vi har för att bygga den starka välfärdsstaten. Att den sverigedemokratiskt ledda regeringen så lättvindigt äventyrar svensk skola är ansvarslöst, och detta kommer att kosta oss alla väldigt mycket under lång tid.

Det här rimmar dessutom extra illa sett till att SD-regeringen har ett påstått fokus på brottsbekämpning. Det bästa vaccinet i världen mot att hamna på glid är ju en fullföljd skolgång. Det brottsförebyggande arbetet handlar i vissa delar, i all enkelhet, om att ge förbättrade livschanser. Det är i skolan detta händer.

Att bedriva undervisning i Sveriges enda öregion är utmanande. Våra möjligheter att ha effektiviserande samarbete med andra kommuner är av naturliga skäl begränsade. Likväl löser lärare, rektorer och annan skolpersonal uppdraget på ett enastående sätt varje dag, och jag är oerhört stolt över den gotländska skolan. Jag är själv en produkt av den och har varit med och beslutat om den, men jag vet också att det på sina håll under ganska lång tid har varit nettojämnt - precis på håret.

Vi har en otrolig tur som har lärare som fortsätter att gå till jobbet, som fortsätter att jobba i den gotländska skolan och som inte byter kommun eller jobb. Våra möjligheter hemma på Gotland att fortsätta att erbjuda attraktiva arbetsvillkor och en attraktiv arbetsplats över huvud taget, så att lärarna kan vara sitt bästa jag i klassrummet, utmanas starkt i och med den skenande kostnadskrisen. Det är på det sverigedemokratiska regeringsinnehavets skift som detta sker.

Jag förstår ärligt talat inte hur svensk skola ska kunna fortsätta att leverera under de här premisserna.

(Applåder)

Fru talman! Jag tar dessa frågor på största allvar. Vi har stora ekonomiska problem i Sverige, bland annat inom offentlig sektor men naturligtvis också bland enskilda individer, och det har vi haft under en tid nu. Det är därför regeringen gör stora satsningar på skolan.

Det är dock viktigt att komma ihåg att det är ett delat ansvar. Det kan inte vara enbart staten som gör satsningar, utan kommunerna måste också kunna möta de behov som finns, givet att vi har en kommunaliserad skola.

Åsa Westlund sa någonting i stil med att kommunerna inte har verktyg för att parera problemen. Nej, det är väl exakt just så det är. Vi har ett skolsystem där små kommuner många gånger har väldigt svårt att just parera problemen. Mitt svar på det problemet är en nationell skolpengsnorm, det vill säga en norm som kommunerna inte kan gå under.

Hur mycket pengar kommunerna faktiskt satsar på sin skola skiljer sig väldigt mycket åt i dag. Det skiljer ungefär 70 000 kronor per elev och år mellan den kommun som satsar mest och den som satsar minst. 70 000 kronor är ganska mycket pengar. Hälften av de 70 000 finns det objektiva förklaringar till. Man kan ha stora kostnader för skolskjutsar, stora socioekonomiska utmaningar, långa avstånd och så vidare. Men när det gäller den andra hälften är det ingen som vet. Sannolikt har de kommuner som valde att satsa lite på sin skola när skolan kommunaliserades fortsatt att göra det.

Vi måste komma till rätta med detta. Skolsystemet är av nationell betydelse och kan inte avgöras på ett sådant sätt som i dag. Jag är helt övertygad om att vi behöver ha en starkare statlig styrning. Men till dess behöver vi satsa på skolan från statligt håll men också från kommunerna själva. Det är därför regeringen har gjort de satsningar som jag nämnde i mitt första svar. Jag kommer naturligtvis att kunna svara på fler frågor om det.

Herr talman! Tack för svaret, statsrådet!

Det jag försökte säga innan var att vi i det här landet har budgetregler som gör att Sveriges kommuner och regioner har ett balanskrav, vilket staten inte har. Staten kan på ett helt annat sätt anpassa sin budget utifrån en väldigt stor kostnadskris eller för den delen en annan samhällskris, som corona.

Det gjorde vi socialdemokrater, faktiskt delvis tillsammans med Liberalerna, när vi hade regeringsmakten. Staten gick in med stora resurser för att bära upp samhället, för att se till att sjukvården skulle fungera och för den delen att landets skolor skulle kunna erbjuda de elever som just då gick i skolan bra kvalitet.

Nu har vi en helt annan kris i landet: en kostnadskris. Den slår rakt in i svensk välfärd. Den drabbar eleverna här och nu. De får aldrig tillbaka sin skoltid. Den är här och nu.

Tanken med det ekonomiska systemet, budgetreglerna, som vi har i Sverige är att staten ska gå in och täcka upp för den stora kostnadsökning som kommuner och regioner nu ser. Men det gör alltså inte den här regeringen.

Jag hörde återigen statsrådet stå och prata om att kommuner prioriterar dåligt, att vissa kommuner prioriterar skolan för lite. Då vill jag igen påminna om regeringens egen prioritering. Det är den som vi diskuterar här i riksdagens kammare i dag.

Vad är regeringens egen prioritering? Det är skattesänkningar. I regeringens första budget gick 12 miljarder till dem som tjänar mest samtidigt som det skars ned på skolans finansiering från staten med 2 miljarder räknat i fasta priser. Det är regeringens prioritering. Att man då står och pekar finger och säger att kommuner prioriterar dåligt tycker jag är pinsamt.

Likadant är det med den budget som vi nu lever med. Linus Sköld påpekade här tidigare - och det stämmer - att lyx-rot för dem som renoverar köket för över 600 000 kronor mitt under en kostnadskris får regeringens stöd. Regeringen tycker att det är de som behöver stöd. Man lägger nästan lika mycket pengar där som man lägger på svensk skola i en budgetsatsning. Jag tycker att det är hemskt.

Jag skulle vilja berätta om ett antal saker som händer i kommuner i min valkrets. Där ser man nu att personer sägs upp. I Botkyrka, en kommun i Stockholmsregionen med väldigt stora utmaningar, varslas nu socialpedagoger, lärarassistenter och barnskötare. Och de är inte tillsvidareanställda. De är nämligen redan borta. Så tufft är det i den kommunen.

I Österåker, en visserligen välmående kommun, riskerar de små och särskilda undervisningsgrupperna att försvinna. Kanske ännu värre är att skolkostnaderna kommer att öka och bli gigantiska, eftersom en ny friskola ska lockas att etablera sig i kommunen.

I Nacka ser vi att klasser slås ihop; fler elever ska gå i samma klass. Och till exempel hyr man inte idrottshallar utan låter eleverna ha idrott utomhus under hela året. Det är några exempel.

Skolan står inför en dubbel kostnadskris, och regeringen sviker skolan dubbelt. Dels har man sedan man tillträdde skurit ned i fasta priser på den statliga finansieringen av skolan, dels stoppar man inte överkompensationen till friskolorna. Den gör att kommunernas resurser dräneras ännu mer och försvinner iväg till våffelstugor, strandtomter och annat. Det är pengar som hade behövts inom skolan.

(Applåder)

Herr talman! Vi fortsätter diskussionen om det ekonomiska läget i kommunerna. Jag vill hänvisa till SKR:s senaste ekonomirapport från i höstas. Man prognostiserar att det samlade underskottet för Sveriges kommuner 2024 pekar mot ungefär 7 miljarder kronor - i underskott. Det handlar alltså inte om god ekonomisk hushållning med 2 procent i resultat och så vidare, utan 7 miljarder i underskott. Skolan kan lite grovt sägas utgöra ungefär hälften av den kommunala budgeten. Bara det borde få Lotta Edholm att förstå allvaret.

Man kan fråga sig varför det är barn och elever i skolan som nu ska betala priset för inflationskrisen som är orsakad av det ryska anfallskriget i Ukraina. Varför anser inte den här regeringen att staten måste ta ett större ansvar för dessa massiva kostnadsökningar som ligger helt utanför kommunernas kontroll?

Jag vill lyfta fram den senaste världshändelsen som kraftigt påverkade kommunernas ekonomi: pandemin. Den då socialdemokratiskt ledda regeringen såg till att kommunerna kompenserades för kostnadsökningarna så långt det bara var möjligt. Under pandemin hörde jag inga liberala politiker som stod och, som Lotta Edholm nu gör, krävde att kommunerna skulle ta sitt ansvar. Varför tycker man att kostnader orsakade av en global pandemi ska kompenseras i större utsträckning än kostnader orsakade av en global inflationskris?

Till sist: Varför verkar skolministern över huvud taget inte tycka att kostnadskrisen i den svenska skolan är något som hon och regeringen borde ta ansvar för?

(Applåder)

Herr talman! Oavsett vad ministern säger kvarstår faktum: Kommunerna får stå för en större del av kakan än tidigare. Jag tänker på statsbidraget för kvalitetshöjande åtgärder i förskolan, som den tidigare regeringen införde och som man har fortsatt med. Hur de pengarna kunde användas välkomnades ute i kommunerna.

Men när jag nu pratar med kommuner hör jag att de är oroliga, eftersom de kan läsa ut att det aviseras neddragningar i detta och i maxtaxan. Konsekvenserna blir då dubbla för kommunerna. Det är både minskade barnkullar och urholkade statsbidrag.

Statsbidraget för de kvalitetshöjande åtgärderna välkomnades som sagt av kommunerna, och många kommuner satsade på att göra en långsiktig planering. Men kan man lita på att man kan fortsätta med det man har påbörjat?

Ofta pytsas statsbidrag ut i verksamheten, och man gör samma sak som tidigare. Men nu fick många kommuner, bland annat min egen hemkommun Malmö, möjlighet att dels dela ut pengar generellt, dels se över om de skulle göra något annat för att se om det kunde vara bättre än att göra mer av samma sak. Man är orolig för att man inte ska kunna fortsätta med detta om de aviserade neddragningarna görs.

Jag tänker på de 800 miljoner som den tidigare regeringen tillförde i samband med att riktmärken för barngruppernas storlek infördes. Det pytsade man in i de kvalitetshöjande åtgärderna. Nu ska de 800 miljonerna försvinna. Det är man jätteorolig över.

Min fråga är, förutom hur man ska leva upp till läroplansmålen som kvarstår, hur kommunerna ska våga göra satsningar eller fortsätta med de långsiktiga satsningar som de redan påbörjat när man redan nu kan befara neddragningar av statsbidragen.

(Applåder)

Herr talman! Konsekvenserna av regeringens politik och prioriteringar är tydliga. Som Paula Örn påpekade prognostiseras ett underskott på 7 miljarder för kommunerna, totalt. Var tredje kommun budgeterar med underskott. Samtidigt ser vi de största kommunalskattehöjningarna sedan Alliansen satt vid regeringsmakten. Detta är konsekvenserna av den statliga underfinansieringen.

Statens största enskilda utgift är generella statsbidrag till regioner och kommuner. När man inte räknar upp dem får det dramatiska konsekvenser för kommunernas möjlighet att finansiera välfärden. Kommuner måste antingen budgetera med underskott - gå med underskott trots att de försökt få ihop sin budget - eller höja skatten.

När regeringen sänker skatten på att renovera köket eller på de allra mest välbärgades inkomster får kommunerna höja skatten för alla inkomsttagare. Så hänger det ihop. Konsekvenserna för skolorna i Älvsbyns kommun innebär nedskärningar med 13 procent av verksamheten över två år. Jag skulle vilja fråga Lotta Edholm om det är de avsedda konsekvenserna. Var det vad Lotta Edholm ville - att skolan i Älvsbyn skulle bli tvungen att spara 13 procent - när hon sa att hon skulle göra historiska satsningar på skolan?

(Applåder)

Herr talman! Mycket har sagts. Jag funderade på om vi har kommit framåt genom den här debatten. Min insikt har i alla fall stärkts: Vi måste fortsätta påpeka hur grav kostnadskrisen är i svensk skola. Givet svaren eller kanske snarare de uteblivna svaren i dag måste vi fortsätta poängtera hur illa det är i våra svenska kommuner. Det är en kostnadskris av stora mått, och den pågår i detta nu.

I dag till exempel sitter mina partikamrater och politiker av annan kulör hemma på Gotland och svettas på nämndsammanträdet. De är givetvis stolta över förtroendet de har fått att besluta om gotländsk skola men oerhört svettiga över hur de ska orka leverera på ett av välfärdsstatens viktigaste uppdrag: en bildad och utbildad befolkning.

Jag är klar över att SD-regeringen inte har några nya besked att ge till alla som berörs av svensk skola. Vi är rätt många. Det är elever, föräldrar till elever, lärare, personal - kort sagt alla vi som ser skolan som fundament för att det ska gå väl för Sverige.

Statsrådet säger att regeringen gör historiskt stora satsningar på skolan, men det är också en historiskt stor prövning. Jag är själv ett barn av 90talskrisen. Vi betalade av på de skulderna länge, och en del betalar fortfarande.

Statsrådet säger att svenska kommuner ska ta sin del av ansvaret, och jag tycker att det är oförskämt. När ska regeringen ta sin del av ansvaret, och hur ska svensk skola kunna leverera på de här premisserna?

(Applåder)

Herr talman! Regeringen tar situationen på djupaste allvar. Vi satsar till exempel 850 miljoner mer genom kunskapsbidraget för en bättre kunskapsutveckling i svensk skola. Utöver alla riktade statsbidrag får kommunerna stöd genom de generella statsbidragen. Det är alltså de stora statsbidragen. Kommunerna är fria att använda dem på det sätt som de finner bäst. De generella statsbidragen har regeringen förstärkt, vilket jag har försökt beskriva i tidigare inlägg. Vi ser också att den förstärkningen naturligtvis kommer att komma svenska elever och barn till del.

Utöver de riktade och generella statsbidragen försöker vi underlätta för kommunerna att söka de statsbidrag som finns. Vi har slagit ihop statsbidrag och försökt förenkla regelverket för att det ska bli enklare för kommunerna att söka dem. Den utvecklingen kommer att fortsätta. Vi vill ju inte ha statsbidrag som är så krångliga att söka att kommunerna avstår från att göra det. Exempel på statsbidrag som är lätta att söka är statsbidrag för läromedel och för skönlitteratur till skolbiblioteken.

Vi jobbar alltså på båda fronterna samtidigt. Det handlar både om att öka de statliga satsningarna på skolan och om att försöka förenkla för kommunerna att söka de statsbidrag som finns.

Herr talman! Tack, statsrådet, för svaret! Jag fick en känsla av att statsrådet använder tvärtomspråket.

När regeringen säger att man satsar på skolan, då skär man ned i fasta priser räknat. Det blir färre lärare och mindre pengar till det som behövs i svensk skola.

När regeringen säger att man vill ha färre riktade statsbidrag menar man egentligen att man inrättar fler, för det är ju det man har gjort. Det har blivit krångligare för kommunerna att få de pengar till skolan som de ändå får.

När regeringen säger att man prioriterar skolan prioriterar man inte skolan utan i stället skattesänkningar - och mest skattesänkningar till dem som tjänar mest. Det är regeringens övergripande prioritering. Det syns i varenda budgettabell, och det syns också när finansministern uttalar sig i medierna.

Eftersom jag inte har fått några besked om nya pengar utgår jag från att det än så länge inte ligger några nya pengar i regeringens vårbudget, men det borde det verkligen göra. Finansministern har sagt att hon ser skattesänkningar framför sig. Jag hoppas att skolministern kan slå ett slag för svensk skola och stå upp för att den behöver de pengar som finns i statskassan för att förbättra Sveriges framtid.

Om inget annat hjälper har jag ett förslag på argument. Det verkar ju inte vara tillräckligt att säga att eleverna i svensk skola i dag har samma rätt till en bra skola som de som gick för fyra fem år sedan. Det verkar inte räcka som argument för regeringen att satsa på riktigt på skolan, men det kanske kan vara ett argument att fråga vad som händer med de elever som i dag inte får stöd i skolan. Vad händer när gängkriminella lockar med en annan framtid när unga människor slås ut för att de inte får det stöd de behöver på grund av regeringens nedskärningar? Använd det argumentet!

(Applåder)

Herr talman! I den här diskussionen har jag försökt föra fram två olika linjer. Vi gör stora satsningar från statens sida på kommunerna, både genom de generella statsbidragen och genom de riktade statsbidragen. Vi försöker också förenkla och slå ihop statsbidrag. Ett sådant exempel är det som Rose-Marie Carlsson nämnde: Statsbidragen till förbättrad kvalitet i förskolan har slagits ihop till ett statsbidrag.

Det är också viktigt att föra en diskussion om hur vi långsiktigt ska lösa problemen med att det är väldigt stora skillnader i hur mycket pengar kommunerna satsar på våra skolor. Dessa skillnader gör att skolan inte är jämlik i Sverige i dag. Om vi fortsätter att satsa stora summor pengar kommer ändå skillnaderna att bestå om vi inte gör någonting mer radikalt. Med någonting mer radikalt menar jag en nationell skolpengsnorm som kommunerna inte kan gå under. Jag är övertygad om att vi behöver mer av statlig styrning av svensk skola, eftersom skolan är ett nationellt ansvar och inte bara ett ansvar för varje enskild kommun.

Tack för debatten!

Interpellationsdebatten var härmed avslutad.