Interpellationssvar - Situationen på kvinnoanstalter - 2024-01-30

Fru talman! har frågat mig hur jag avser att säkerställa situationen för både intagna och anställda på våra kvinnoanstalter. Vidare har Anna Wallentheim frågat hur jag och regeringen ser på det växande antalet kvinnor på Sveriges anstalter kopplat till gängkriminalitet och om jag avser att vidta några åtgärder utifrån vår syn på frågan.

Även om pojkar och män är kraftigt överrepresenterade i brottsstatistiken är det tydligt att också flickor och kvinnor förekommer i kriminella miljöer. Det finns också oroande tecken på att kvinnors delaktighet inom dessa miljöer ökar. Trots det finns det en risk att relevanta aktörer i samhället inte identifierar dem. Det är bakgrunden till att Brottsförebyggande rådet har fått regeringens uppdrag att ta fram kunskap om könsnormer och skillnader mellan pojkars och mäns respektive flickors och kvinnors delaktighet i kriminella nätverk och andra typer av organiserad brottslighet.

Antalet intagna kvinnor ökar inom kriminalvården. På landets största anstalt för kvinnor, Hinseberg, ser personalen att sammansättningen av intagna har förändrats under de senaste åren. Exempelvis tar Hinseberg emot fler kvinnor dömda för våldsbrott. De intagna är också yngre och har ofta en stark kriminell identitet.

Den ansträngda beläggningssituationen på Kriminalvårdens samtliga anstalter beror framför allt på att utbyggnaden inleddes alldeles för sent och inte har matchat brottslighetens utveckling. Den försenade expansionen har fått stor påverkan på alla anstalter och häkten och har lett till platsbrist på anstalter för både kvinnor och män.

Kriminalvården kommer att behöva expandera, och många nya anstalts- och häktesplatser kommer att behövas. Det är en prioriterad fråga för regeringen. Flera åtgärder har därför redan vidtagits. Regeringen har bland annat tillfört medel för en fortsatt kapacitetsförstärkning.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Kriminalvården har också fått i uppdrag att redovisa en platsrapport utifrån behoven till följd av reformerna i Tidöavtalet. Kriminalvården har nu redogjort sin bedömning av platsbehovet. Rapporten bereds i Regeringskansliet. Regeringen avser att återkomma med en mer preciserad analys och plan.

Det är Kriminalvårdens uppgift att se till att verksamheten bedrivs både effektivt och säkert. I det arbetet är personalen en av de allra viktigaste tillgångarna. Myndigheten har också redovisat en plan för kompetensförsörjningen de kommande åren.

Alla som avtjänar ett fängelsestraff har en personlig planering för sin verkställighet. Där står vilka insatser den dömde behöver för att inte återfalla i brott eller missbruk samt vilka förberedelser som måste göras inför livet i frihet. De särskilda behov som kvinnor har ska därför införlivas i planen. Jag vet att Kriminalvården kontinuerligt utvecklar sitt arbete för att minska risken för återfall i brott. Det gäller alla dömda, både män och kvinnor.

Att få människor att bryta med en kriminell livsstil är en av de viktigaste brottsförebyggande uppgifterna. Under vår tid i opposition uppmanade riksdagen i ett tillkännagivande den dåvarande regeringen att kriminalvårdens arbete med att förebygga återfall i brott skulle förstärkas. Regeringen kommer att verka för att svensk kriminalvård är effektiv och välfungerande och för att det bedrivs verksamhet som minskar återfall i brott.

Fru talman! Jag känner mig kanske inte lika pigg och fräsch som ministern. Men jag är tacksam över att vi har kommit till dagens sista debatt och att jag får möjlighet att diskutera de här frågorna.

Det är en bekymrande situation vi ser på våra häkten och anstalter. Det är bekymrande för de intagna, för kriminalvårdare och för samhället. När det inte fungerar inne på våra anstalter fungerar nämligen inte heller den kriminalvård som vi i Sverige bör och ska kunna vara stolta över.

I Sverige tror vi på principen att människor, både män och kvinnor, ska ha möjlighet att få en andra chans. Man ska ges möjligheten att få rätsida på sitt liv och ska ha rätt att avtjäna ett straff och sedan bli en del av samhället igen. Det ska vi vara stolta över.

Men för varje dag blir den typen av uppgift allt svårare för kriminalvården att genomföra. Det är sedan länge ett problem på våra anstalter för män. Nu ser vi att det också börjar bli ett problem på våra kvinnoanstalter. Platsbristen på landets kvinnofängelser är ett växande problem. I fjol var beläggningen rekordhög.

Samtidigt har de dömda kvinnorna och klimatet inne på anstalterna, precis som ministern nämnde i sitt svar, förändrats drastiskt de senaste åren. Kvinnorna som kommer till våra anstalter tillhör allt oftare kriminella nätverk.

I min interpellation nämnde jag att beläggningsgraden på kvinnoanstalterna var runt 70 procent för bara några år sedan. Förra året steg den graden tyvärr med uppemot 120-130 procent under vissa tidpunkter.

Personal på både anstalten i Ystad och Hinseberg som jag har varit i kontakt med menar också att klienterna har förändrats det senaste året. Förr hade man framför allt ett långt narkotikamissbruk bakom sig. Men nu ser vi allt oftare att en tydligare majoritet av kvinnorna på våra anstalter är dömda för våldsbrott. Precis som ministern nämnde är de nu yngre och har en stark kriminell identitet. Flera är dessutom väldigt utåtagerande. Vi vet att den kvinnliga medelklienten fortfarande är äldre än manliga klienter. Men snittåldern på våra kvinnoanstalter går alltså nedåt.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Fru talman! Våldet och hoten på de svenska kvinnofängelserna ökar. Det är ord som har etsat sig fast hos mig efter mina besök på både Hinseberg och anstalten i Ystad. Det är bakgrunden till att jag har ställt denna interpellation.

Personalen pekar på att det beror på den ökade trängseln och dubbelbeläggningarna. Det är också allt svårare för kriminalvården att placera kvinnorna på våra anstalter på grund av att de nu också tillhör kriminella gäng och har gängidentiteter.

Just nu pekar allt på att behovet av nya kvinnoanstalter är stort och att det skulle behövas ett fängelse i säkerhetsklass 1 även för kvinnor.

Jag vill därför fråga ministern om regeringen har tagit med kvinnorna när man har pekat på det ökade behovet av häkten och anstalter, eller måste vi ta höjd för ännu mer? Och kommer vi i närtid att kunna se en anstalt i säkerhetsklass 1 för kvinnor?

(Applåder)

Fru talman! Jag vill tacka Anna Wallentheim för en intressant interpellation.

I höstas lade Moderaterna fram ett utskottsinitiativ i socialutskottet om en ny könstillhörighetslagstiftning. Det är en lagstiftning som togs fram av den förra socialdemokratiska regeringen och som i högsta grad påverkar arbetet även i justitieutskottet. Utskottet ska i veckan yttra sig om förslaget.

I korthet innebär Moderaternas utskottsinitiativ att det ska bli enklare att byta kön och att åldersgränsen ska sänkas till 16 år. Det ska inte längre krävas att man diagnostiseras med det som kallas könsdysfori, utan det ska räcka med ett samtal med läkare eller psykolog för att få byta kön.

De delar som berör justitieutskottets beredningsområde är ändringar i fängelselagen (2010:610) och häkteslagen (2010:611) i de bestämmelser som reglerar placering av en intagen tillsammans med intagna av motsatt kön.

I dag anges att en intagen inte får placeras så att han eller hon vistas tillsammans med intagna av motsatt kön. En intagen får dock medges vistas med intagna av motsatt kön om det är lämpligt och de intagna samtycker till det. Den sista meningen föreslås ändras enligt följande: "En sådan placering får dock göras om det finns särskilda skäl för det och om det i övrigt är lämpligt." Det innebär att Moderaterna eller egentligen alla partier bortsett från Sverigedemokraterna och Kristdemokraterna tycker att samtyckesdelen ska tas bort samtidigt som man gör det enklare att byta kön.

Vid placering på anstalt placeras kvinnor och män utifrån personnumret, vilket ändras vid könsbyte. Vid placeringen tas inte hänsyn till hur en person identifierar sig eller om man använder typiskt sett manliga eller kvinnliga attribut.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Runt om i världen har vi sett skräckexempel på vad som kan hända när män som anser sig vara kvinnor placeras på kvinnoanstalter. I New Jersey fick en kvinna för två år sedan bli flyttad till en avdelning för män sedan hon gjort två kvinnor gravida. Eller jag får ju säga han, eftersom en kvinna omöjligt kan göra en annan kvinna gravid. Han satt på en kvinnoanstalt eftersom han ansåg sig vara kvinna, och därför gick hans rätt före kvinnornas på kvinnoanstalten. Det finns även ett fall i Skottland där en man begick två våldtäkter, bytte kön till kvinna och placerades på en kvinnoanstalt.

Fru talman! Ibland känns det som att vi lever i en sketch. I Sverige placerar vi som sagt kvinnor och män på anstalt med grund i personnumret, och placeringen tar inte hänsyn till hur en person identifierar sig. Samtidigt vill man nu göra det enklare att byta kön och då ta bort samtyckesdelen.

Tycker justitieministern att de föreslagna förändringarna av lagstiftningen är bra? Och för att återkoppla till Anna Wallentheims och Socialdemokraternas fråga i interpellationen: Hur säkerställer ni säkerheten för de intagna på kvinnoanstalter när man nu eventuellt gör det enklare för män som anser sig vara kvinnor att hamna på sådana anstalter?

Fru talman! Jag hade egentligen inte tänkt delta i debatten utan var mest här som åhörare eftersom det här är en fråga som berör en av de största arbetsplatserna i min hemkommun, nämligen anstalten i Ystad som Anna Wallentheim nämnde i sitt anförande. Jag och Anna besökte faktiskt den anstalten tillsammans för några månader sedan.

Jag vill ta tillfället i akt att beskriva den mycket svåra situation som jag upplevde rådde på kvinnoanstalten i Ystad. Precis som ledamoten Wallentheim sa var beläggningen stundtals långt över 100 procent. Man fick i stort sett använda varenda vrå på anstalten för att försöka få in intagna. Det är givetvis ett bekymmersamt läge.

Min uppfattning efter samtalen vi hade med personalen är att man var föga intresserad av att det här skulle bli något slags partipolitisk strid. Det upplever jag inte heller att justitieministern för fram i sitt svar. Men det finns ibland vissa tendenser att de här frågorna ska bli partipolitiska konflikter och att man ska kasta diverse saker på varandra. Man påstår att någon borde ha gjort något för länge sedan och hamnar plötsligt i 1980-talet. Då, minsann, skulle man ha agerat.

Det viktiga är att vi löser den här situationen, ser till att ha kvinnoanstalter av till exempel klass 1, som ledamoten Wallentheim lyfte fram, och också ser till att bygga ut kvinnoanstalterna. Det ska vara en dräglig situation för alla dem som jobbar där, inte minst i min hemstad Ystad. Det är som sagt en stor arbetsgivare, och många blir anställda där eller har blivit anställda där de senaste åren.

Jag vill alltså ta tillfället i akt att lyfta fram den här frågan ytterligare och tycker att justitieministern lämnar ett svar som visar på förståelse för situationen. Jag ser fram emot att höra justitieministern utveckla sina resonemang i frågan.

(Applåder)

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Fru talman! Jag tackar för möjligheten att diskutera de här viktiga frågorna i afton. Jag tar gärna min utgångspunkt i Ystad. Jag har också besökt kvinnofängelset där och pratat med såväl chefer som medarbetare och intagna. Det är en i grund och botten fantastiskt väl fungerande verksamhet, men den påverkas naturligtvis av det generella tryck som finns mot kriminalvården.

Trycket är förstås ett resultat av en brottsutveckling som tagit sig uttryck i en gradvis förändrad karaktär när det gäller kvinnor på anstalter, som Anna Wallentheim var inne på. Det handlar om allt yngre kvinnor, allt grövre brott, allt fastare förankring i kriminella miljöer och så vidare. Men i grund och botten är det som sagt en mycket väl fungerande verksamhet.

Det är alldeles uppenbart att när vi nu lägger grunden för en historisk expansion av kriminalvården måste den möta de behov som finns när det gäller kvinnor. Det uppfattar jag att Kriminalvården i högsta grad tar höjd för, även om det ännu inte är konkretiserat exempelvis genom att det också ska byggas anstalter av säkerhetsklass 1. Man kan säga att ingenting av det som nu pågår i processen på något sätt utesluter det. Det är en bedömning som Kriminalvården måste göra. Om det krävs ska det också ske.

Jag vill även säga att skälen till trycket ju är en lång rad olika saker. De har lett fram till den situation man befinner sig i nu, som är en kombination av brottslighetens utveckling och otillräcklig utbyggnad. Även andra saker kommer att påverka. Vi vill skärpa straffen i olika hänseenden. Den fulla effekten av de straffskärpningarna kommer att märkas först längre fram i tiden.

Häromdagen kunde Dagens Nyheter rapportera om att brottsuppklaringen i Stockholm när det gäller det dödliga våldet, alltså dödsskjutningarna, har gått upp från 15 procent 2022 till 70 procent 2023. Det är en enorm framgång för rättsväsendet i brottsbekämpningen. Men det är klart att det också kommer att innebära ett ännu mer påtagligt tryck på kriminalvården när allt fler grova brottslingar lagförs, hamnar i fängelse och får sitta där längre. Allt det är dock en önskad effekt av de insatser vi nu gör för att bryta brottslighetens utveckling.

Det här kommer att innebära omvandlings- och förändringstryck på kriminalvården även i ett läge då vi expanderar historiskt vad gäller antalet platser. Det handlar om omprövning av arbetssätt, nya prioriteringar och nya rationaliseringar. Det finns redan långtgående planer på hur digitalisering kan användas för att förändra kriminalvården på olika sätt. Allt det här tror jag är väldigt positivt och kommer att ge nya möjligheter att klara av det återfallsförebyggande arbetet.

Vad gäller frågan som togs upp av Pontus Andersson Garpvall kan jag bara konstatera att kriminalvården härbärgerar extremt farliga personer, på daglig basis sköter placering av farliga personer och ägnar sig åt differentiering som en del av sin kärnverksamhet. Det kommer förstås också att gälla den fråga som Pontus Andersson Garpvall tog upp.

Fru talman! Jag skulle vilja återvända till ett par saker i ministerns första inlägg som jag ser väldigt positivt på, nämligen vikten av att kriminalvården kontinuerligt utvecklar sitt arbete för att minska risken för återfall i brott. Ministern pekade på att vi ju ska få människor att bryta den kriminella livsstilen och att det faktiskt är en av de viktigaste brottsförebyggande uppgifterna som kriminalvården har.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Att dömas till ett fängelsestraff har många dimensioner. Dels ska det vara kännbart för den som begår grova brott att samhället aldrig accepterar den typen av utveckling eller ser mellan fingrarna, dels handlar det om att brottsoffer ska få upprättelse. Det handlar också om att vi vill se till att tiden i fängelse gör att man bryter den kriminella livsstilen. Ministern är lika medveten som jag om att det sistnämnda tyvärr är något som börjar prioriteras ned eftersom överbeläggningen på anstalterna leder till ökad psykisk ohälsa, längre inlåsningar för att hantera det praktiska, färre möjligheter till utevistelse, färre aktiviteter och färre möjligheter att bryta mönstret.

Hela 65 procent av de anställda på Sveriges anstalter anser att kriminalvården har små möjligheter att klara sitt uppdrag, enligt Sekos rapport från förra året. Det är en ökning med nästan 100 procent jämfört med motsvarande siffror 2017. Under bara några år har siffran alltså ökat radikalt. Det gäller andelen av personalen som anser att kraven inte går att leva upp till.

Enligt Seko slår krisen väldigt hårt mot deras medlemmars arbetsmiljö. Den kommer också att slå mot samhället när myndigheten inte klarar sitt uppdrag. För kvinnorna blir det extra påtagligt.

Det har framkommit i diskussioner med personal att intagna inte längre kan ha sina spädbarn hos sig. För dem som lyssnar och inte riktigt förstår detta eller vet hur det går till kan jag berätta att intagna har rätt att vara med sina spädbarn om det anses vara för barnets bästa. Det kan till exempel uppstå sådana situationer när föräldrar har väldigt korta strafftider, när frigivningen är nära eller när det inte finns någon lämpligare placering för barnet. Det är kriminalvården och socialnämnden i respektive kommun som beslutar om det. Men dubbelbeläggningen gör att kriminalvården själv nu uppger att man inte längre kan stå för säkerheten för spädbarnen. Självklart är det så att vi inte kan låta spädbarn vistas i dubbelbelagda rum. Det finns inte utrymme för att ha sina barn där.

Det här är något som inte underlättar vare sig en kvinnas psykiska mående eller hennes möjlighet att fokusera på att förändra livsstilen. Än en gång vill jag lyfta fram frågan hur vi ser till att säkerställa arbetsmiljön inom kriminalvården, där man upplever att man inte kan leva upp till sitt uppdrag, och stärka de intagnas välmående, så att de kan bryta med sin kriminella livsstil.

(Applåder)

Fru talman! Jag hör vad ministern säger - han har förtroende för Kriminalvårdens arbete. Det har jag också. Men är det verkligen rimligt att samtyckesdelen gällande placering av personer av motsatt kön tas bort?

För att återkoppla till Anna Wallentheims egen fråga i interpellationen: Hur säkerställer ni säkerheten för de intagna på kvinnoanstalterna när man nu gör det enklare för de män som anser sig vara kvinnor att hamna på den typen av anstalter?

Vi får helt enkelt hoppas att Sverige inte tvingas uppleva situationer som de i exempelvis Skottland och New Jersey. Men det finns ett enkelt sätt att undvika situationer som dessa, och det är helt enkelt att män som fötts som män sitter på anstalter för män och att kvinnor som fötts som kvinnor sitter på anstalter för kvinnor.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Just denna typ av könsbytesdiskussioner har kommit att betraktas som en del av något slags kulturkrig. Jag vill understryka att det inte är min intention att bedriva något sådant. I Sverige har vi länge haft kulturen att vi placerar män på anstalter för män och kvinnor på anstalter för kvinnor. Jag skulle inte säga att det är jag som bedriver någon form av kulturkrig. Snarare är det så att jag försvarar den kultur som rått. Min uppfattning är att den som bedriver kulturkrig är den som vill förändra den rådande kultur som vi har och som tycker att det ska bli enklare att byta kön och enklare att hamna på en anstalt för det motsatta könet. Men vad vet jag? Jag kan konstatera att det är en mycket märklig värld vi lever i.

Fru talman! Visst är det en märklig värld vi lever i. Jag tänker inte invända mot det.

Ledamoten Wallentheim redogör återigen förtjänstfullt för situationen på landets kvinnoanstalter. Jag har tyvärr aldrig varit på Hinseberg och besökt den verksamheten, men jag är övertygad om att man har samma utmaningar som hemma i Ystad.

Jag uppskattar fortsatt mycket av det som justitieministern säger. Jag tycker att det är trevligt och glädjande att höra justitieministern i det här fallet. Jag vet att justitieministern har varit i Ystad, precis som han sa. Om jag är hemma i Ystad och träffar personer som är anställda på anstalten är jag glad att kunna berätta för dem att min upplevelse är att justitieministern är införstådd med situationen. Det gläder mig att kunna ta med mig det hem till Ystad.

Jag vet att justitieministern gjorde ett ganska omfattande besök i Ystad när han var där. Det rapporterades om det i lokaltidningen. Även detta gläder mig. Jag vet inte om justitieministern fick information om det arbete som pågår där hemma med till exempel Backa barnet, där man försöker arbeta aktivt med barn som riskerar att hamna snett. Det bästa är trots allt om vi kan förhindra att brott över huvud taget begås, så att vi inte behöver bygga allt fler anstalter och stå här och prata om arbetsmiljön för anställda och intagna på överfulla anstalter.

När vi ändå står här och pratar om anstalten och andra saker hemma i Ystad vill jag slå ett slag för det förebyggande arbetet och särskilt arbetet med Backa barnet. Vi vill gärna ha en bättre arbetsmiljö för anställda på anstalter och en dräglig miljö för dem som är intagna på anstalter. Men helst vill vi ha ett gott förebyggande arbete, så att vi ser till att människor aldrig hamnar på de där anstalterna.

(Applåder)

Fru talman! Jag börjar med Sekos rapport från 2022, som jag haft anledning att återkomma till några gånger under mina första 14-15 månader i den här rollen. Vi ska verkligen inte avsluta det här trivsamma utbytet denna tisdagskväll i polemisk anda. Men det är väl ändå svårt att inte ta fasta på att den siffra som Anna Wallentheim redogjorde för, nämligen fördubblingen av problematiken i kriminalvården mellan 2017 och 2022, får ses som ett ganska brutalt bokslut över den politik som fördes fram till regeringsskiftet.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

När vi sökte mandat hos väljarna för att få ordning på Sverige, som vi sa, tyckte en del att det lät lite anspråkslöst. Men i det låg i väldigt hög grad att få ordning på brottsligheten och rättsväsendet och ge rättsväsendets alla aktörer, inte minst Kriminalvården, bättre förutsättningar att fullgöra sina uppgifter.

Det här är lite av en atlantångare - ingenting man vänder på en femöring. Men jag är övertygad om att det vi gör nu har goda förutsättningar att hantera krisläget på kort sikt. Detta har egentligen inte alls någonting att göra med Tidöavtalets straffrättsliga reformer. Dessa är som sagt ännu inte på plats och har ännu inte fått någon effekt på kriminalvården. Likafullt måste situationen hanteras. Men det måste också skapas långsiktiga förutsättningar för att möta samhällsutvecklingen och öka brottsuppklaringen. Fler personer kommer att sitta i fängelse i framtiden, och det under längre tid. I det sammanhanget vill jag också ta fasta på att det inte minst är betydelsefullt att säkerställa att kvinnor som sitter i fängelse får göra det under rimliga villkor.

Jag skulle också vilja ta upp det här med dubbelbeläggning, eftersom det har nämnts i ett par inlägg. Jag tror att vi bara måste ta in att det är det nya normala. Det är i hög grad så redan i dag. Naturligtvis hanteras det nu under lite mer krävande omständigheter, eftersom dagens anstalter inte är byggda med sikte på dubbelbeläggning. Men allt som är på gång kan planeras med utgångspunkten att man ska dela cell.

Mitt intryck är faktiskt inte att dubbelbeläggningen innebär ett generellt problem för vare sig trygghet och säkerhet eller möjligheten att bedriva en meningsfull återfallsförebyggande verksamhet. Jag får snarare intrycket att det som innebär problem vad gäller exempelvis trygghet, säkerhet och integritet med det nu rådande trycket är att så många personer ska dela på gemensamhetsytor.

Det är väldigt individuellt hur man upplever att dela cell med någon annan. Det sker ett mycket metodiskt arbete från Kriminalvårdens sida för att se till att rätt personer delar cell med varandra och så vidare. Jag tror att det finns ett positivt utvecklingstryck i det läget. Sett i ett internationellt perspektiv är detta inte alls någonting konstigt. Tvärtom förekommer det i många andra länder att det är ännu fler personer som delar cell.

Jag tror att det här kommer att vara en nödvändig del av den förändring som sker. Men det är klart att det alltid kommer att finnas individuella behov av olika slag som måste kunna tillgodoses även i ett sådant normalläge. Det kan gälla allt från psykosociala problem till möjligheten för intagna kvinnor att träffa sina barn. Det är klart att kriminalvården måste ha kapacitet att hantera den typen av individuella behov även i det nya normalläge som vi ser framför oss.

Fru talman! Det finns få personer jag har kommit i kontakt med den senaste tiden som har en sådan yrkesstolthet som kriminalvårdare. Men som jag framhållit i mina inlägg är det så att både fler och fler anställda och facken pekar på att situationen börjar bli ohållbar. Inom några år ser vi ut att ha en kriminalvård som har fler platser än vad sjukvården har vårdplatser. Det är enorma belopp som kommer att behöva läggas på att bygga ut häktena och bygga ut våra anstalter. Men verksamheten inom kriminalvården riskerar att bli resultatlös. Vi vill ju inte ha en kriminalvård som blir ännu sämre på att förebygga återfallen i kriminalitet.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Vi vill inte ha en kriminalvård där vi ser ännu fler incidenter riktade mot personal eller mellan intagna. Vi vill inte heller se en kriminalvård som skapar ytterligare ohälsa hos intagna. Jag hoppas att inte vare sig regeringen eller ministern heller vill se den utvecklingen.

Jag vill också passa på att säga att dubbelbeläggningen inte alltid är negativ. Många klienter som jag har samtalat med kan också se det som någonting positivt att ha någon att samtala med under den tid de är inlåsta. Men det blir ett problem på de gemensamma ytorna och när man inte kan hantera situationen med att ge de intagna möjlighet till yrkestimmar och när de inte ges samma möjlighet att vistas ute och så vidare.

Det gör att jag är orolig för att det är en början på att kanske gå SD:s ärenden ännu en gång. Sverigedemokraterna är tydliga i detta. De vill döpa om Kriminalvården till Straffverket. De vill att man ska fokusera på att straffa kriminella och sluta att fokusera på det brottsförebyggande. Jag är otroligt rädd för att det är den utvecklingen vi går till mötes.

Det brottsförebyggande är enligt oss socialdemokrater det absolut viktigaste vi kan fokusera på för att bryta den negativa utvecklingen vi ser i samhället. Det gäller även intagnas möjlighet att leva ett demokratiskt liv efter sina straff. Jag hoppas att regeringen också står fast vid detta.

(Applåder)

Fru talman! Jag vill än en gång rikta ett tack till Anna Wallentheim för möjligheten att få diskutera de här angelägna frågorna i afton.

Man kanske måste backa bandet och fråga sig: Vad är straffens syfte? Det gäller att komma rätt in i frågan om vad som är kriminalvårdens syfte. Straffen har det syftet att utkräva ansvar för handlingar som har brutit mot samhällskontraktet och brutit mot lagen. Inlåsningen i sig är en väldigt viktig och central del av kriminalvårdens verksamhet.

När vi vill skärpa straffen handlar det om att vi vill att straffen på ett bättre sätt än i dag ska återspegla brottens allvar. Det gäller inte bara den grova organiserade brottsligheten som begås i kriminella nätverk utan även annan brottslighet, exempelvis sexualbrottslighet och annan allvarlig brottslighet.

Vi vill också på ett tydligare sätt än i dag ge brottsoffren upprättelse och att det omgivande samhället ska ges ett bättre skydd mot grov brottslighet genom att farliga personer låses in längre. Inlåsningen är fundamental del av kriminalvårdens uppdrag. Det är jag beredd att stå för varje dag i veckan.

I den mån någon tror att det är Sverigedemokraterna som har kommit på den hållningen rekommenderar jag ett straffrättsfilosofiskt studium som sträcker sig många hundra år bakåt i tiden. Det uppkom långt innan Sverigedemokraterna kom in riksdagen. Det är en viktig del av i varje fall liberalkonservativ tradition och syn på det här området.

Med det sagt råder det heller inte någon tvekan om att kriminalvården också har ett väldigt viktigt syfte i att försöka säkerställa att så många som möjligt kommer ut som bättre människor på andra sidan. Det uppdraget ska inte förändras utan snarare förstärkas.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Jag får allra sist ta fasta på det kollegan från Ystad sa. Vi vill allra helst att så få som möjligt ska hamna där. Det är klart att det i allra första läget handlar om preventiva insatser. Det talar vi gärna om en annan kväll.

(Applåder)

Interpellationsdebatten var härmed avslutad.