Interpellationssvar - Särskilda utvisningsanstalter - 2023-12-20

Fru talman! Adam Marttinen har frågat mig hur jag ser på att införa en särskild typ av utvisningsanstalt som genom det särskilda ändamålet om utvisning anpassar innehållet till det mest basala utöver att verkställa strafftid i förvar.

Jag börjar med att konstatera att den omläggning av kriminalpolitiken som regeringen nu genomför medför att fler kommer att sitta i fängelse och göra det under längre tid än i dag. Det ökande inflödet av dömda förutsätter prioriteringar och omprövning av arbetssätt. Det handlar bland annat om att anpassa verksamheten till ökad grad av förtätning, bland annat i form av dubbelbeläggning. Utgångspunkten är att tiden i fängelse ska fyllas med rätt insatser till rätt person. Allmänt sett gör sig förstås intresset av återfallsförebyggande insatser i högre grad gällande för intagna som efter avtjänat fängelsestraff ska återanpassas till det svenska samhället. Samtidigt finns andra hänsyn som motiverar meningsfull sysselsättning, i synnerhet säkerheten för både anställda och intagna.

Kriminalvården har under hösten redovisat ett uppdrag om att vidareutveckla det återfallsförebyggande arbetet och där identifierat att det går att få en mer effektiv verksamhet om de återfallsförebyggande insatserna differentieras i högre grad genom att man fokuserar på rätt insatser till rätt klient. Det är angeläget att Kriminalvården prioriterar befintliga resurser på ett så effektivt sätt som möjligt, särskilt i ett läge med en ansträngd beläggningssituation.

För att möjliggöra regeringens omläggning av kriminalpolitiken jobbar regeringen på alla fronter för att öka antalet platser i både häkte och anstalt och samtidigt se över andra möjligheter att frigöra platser. Exempelvis har vi tillsatt en utredning som ser över möjligheten att hyra anstaltsplatser utomlands. Vidare arbetar vi med att öka antalet överföranden av intagna för att de ska avtjäna sitt fängelsestraff i sitt hemland och med att öka effektiviteten i dessa processer. Det är särskilt viktigt om den kriminelle har dömts till både fängelse och utvisning.

Det är ett faktum att utbyggnaden av Kriminalvården kom igång alldeles för sent. Jag vill understryka att det inte på något sätt är något som myndigheten ska lastas för utan den tidigare regeringen. Till detta kommer en rad andra faktorer som ökar trycket på Kriminalvården: samhällsutvecklingen med den systemhotande grova organiserade brottsligheten, nya verktyg till brottsbekämpningen som gör att polis och åklagare ges förutsättningar att klara upp och lagföra fler brott och de lämpliga och nödvändiga skärpningar av straffen som görs för att stärka brottsoffers upprättelse och samhällets behov av skydd.

Allt detta medför givetvis utmaningar för Kriminalvården, och regeringen är fast besluten att hantera de utmaningarna på ett bra sätt i nära samspel med myndigheten. Jag är förvissad om att en kraftig expansion och nya prioriteringar och nya arbetssätt är möjliga att genomföra samtidigt som ett innehåll med hög kvalitet kan värnas.

Fru talman! Tack för svaret, justitieministern, på frågan! Frågan rör som bekant delar av den expansion som kriminalvården står inför och de tankar och idéer som kan uppstå kring hur vi ska utveckla kriminalvården framgent i vårt land. Det finns stora möjligheter när vi expanderar att också ändra innehållet i våra anstalter. Och som jag lite grann poängterade i den fråga som jag ställde till justitieministern är det en väldigt stor andel av dem som är intagna på svenska anstalter som är utländska medborgare.

I allt bra arbete som Sverigedemokraterna gör tillsammans med regeringen finns det synpunkter från Sverigedemokraternas sida på om det verkligen är nödvändigt att alla utlänningar som sitter på våra anstalter ska få allt det som andra intagna får på våra anstalter.

Syftet med att vi har en ganska bra standard på våra anstalter är förhoppningsvis att alla de som avtjänar straff ska komma ut som bättre människor och kunna återintegreras i det svenska samhället. Just det behovet finns inte när det gäller de personer som ska utvisas. Vi är också överens om att fler av de utlänningar som sitter på våra anstalter ska utvisas, vilket gör att det blir en större kategori av intagna på våra anstalter som saknar behov av att återanpassas till det svenska samhället.

Min fråga till justitieministern är ganska konkret. Innehållet på våra anstalter anpassas såklart efter individuella behov och förutsättningar. Det kan vara utbildning. Det kan vara behandling. Det kan vara andra saker. Det kan vara sysselsättning i övrigt. Det kan till exempel handla om kontakt med samhället och om kontakt med anhöriga som hjälper de intagna.

När det kommer till dem som är utlänningar och som ska utvisas saknas som bekant behovet av återanpassning och egentligen allt annat. Inte minst lär det saknas acceptans från svenska skattebetalare för att man har ett ganska påkostat innehåll för personer som ska utvisas och inte komma tillbaka till Sverige.

Frågan är därmed ganska konkret och begränsad till de människor som sitter på svenska anstalter och som ska utvisas. Behöver vi ha en hög standard för de individerna, som ska utvisas ur vårt land? Kan statsrådet tänka sig en möjlighet att göra en särskild anstaltstyp som anpassar innehållet till det mest basala utöver att verkställa tid i anstalt för de personer som ska utvisas?

Jag tycker att svaret hittills är något svävande, men jag tycker att frågan är ganska konkret och bör kunna besvaras.

Fru talman! Jag vill börja med att bekräfta analysen. Det är klart att olika intagna har olika behov. Det gäller inte minst behovet av olika åtgärder som är ägnade att främja en återanpassning till det svenska samhället.

Om du är utländsk medborgare och har dömts till ett fängelsestraff kombinerat med en utvisning är det klart att det inte är fråga om en återanpassning till det svenska samhället. Från återanpassningssynpunkt innebär det naturligtvis också att behovet av de åtgärderna inte finns där på det sätt som det gör för andra intagna.

Den aspekt som jag ändå vill lyfta fram och som jag tror är reell är säkerhetsaspekten. Sysselsättningen i anstalterna har åtminstone två syften.

Det ena är förstås att förbereda intagna på ett liv utanför anstaltens väggar genom, som Adam Marttinen också är inne på, utbildning, yrkesträning och behandling - alltså att använda tiden i fängelse på ett sådant sätt att man i alla fall ökar möjligheten till en återanpassning i samhället och minskar risken för återfall i brottslighet.

Det andra är som sagt var säkerhetsaspekten. Vi vet att det är viktigt att ha en sysselsättning som gör att säkerhetsfrågorna kan tillgodoses på ett bra sätt, och det gäller säkerheten för både intagna och personal. Kort sagt vill man inte bygga upp tryckkokare i de här anstalterna, utan man ska erbjuda en meningsfull tillvaro så att man kan tillgodose behovet av trygghet och säkerhet inte minst för medarbetarna.

Med det sagt vill jag också bekräfta Adam Marttinens poäng att differentiering är betydelsefullt, både på individnivå och, kan man tänka sig, på kategorinivå.

Nu kommer vi med gemensamma krafter att möjliggöra en väldig expansion av kriminalvården. Det handlar om en ökning från 9 000 till 27 000 nya anstaltsplatser över tio år. En närmare titt på den planering som kriminalvården nu lägger fram visar att det innebär rejäla omtag när det gäller hur kriminalvården kommer att se ut i framtiden. Inte minst talas det om väldigt stora anstalter, och det är klart att inom ramen för dessa anstalter kommer det också att vara möjligt att bedriva verksamhet i ännu högre grad differentierat utifrån olika kategorier av intagna.

Jag är inte beredd att svara ett rakt ja på Adam Marttinens raka fråga om jag är beredd att verka för särskilda anstalter för den här kategorin. Däremot vill jag gärna fortsätta en diskussion huruvida volym och stora anstalter även möjliggör en differentiering inte bara på individnivå utan också på kategorinivå. Den diskussionen för jag gärna vidare mot bakgrund av den fråga som har ställts i dag.

Fru talman! Tack, ministern, för ytterligare svar!

Även om man inte kan ge ett rakt svar på frågan i dag tycker jag, utöver det bra arbete som redan sker med kriminalvårdens utveckling, att man ändå kan ge en fingervisning om man tycker att det är rimligt att människor som ska utvisas hanteras inom en kriminalvård med en ganska hög dygnskostnad i jämförelse med jämförbara länder i Europa. Det är väl något så när allmänt erkänt att vi har en hög standard på svenska anstalter, och utifrån en skattebetalares synvinkel kan det ju tyckas vara helt och hållet bortkastade pengar att en sådan hög standard kommer människor till del som inte har behov av det som den högre standarden syftar till.

Kanske ligger det också någonstans i frågans riktning om man ska se över innehållet generellt utifrån ett kostnadsperspektiv. Går det att göra generella effektiviseringar på våra anstalter? Kan man tänka sig att vissa typer av intagna får ett sämre innehåll, exempelvis utefter en bedömning av om de kan vara mottagliga? Det är ju bortkastade pengar att personer som visar ointresse för att delta ska erbjudas och genomgå behandlingar.

Man borde kunna utreda frågan brett och då också inkludera frågan om en särskild kategori av just utländska medborgare som ska utvisas. Kan det vara av något som helst intresse för regeringen att kika på frågan om kostnadsaspekten, hur man kan minska kriminalvårdens utgifter generellt per intagen och kanske i ett bredare perspektiv också titta på kategorin utlänningar som ska utvisas?

Det kan väl vara en försiktig öppnare till min första fråga.

Fru talman! Jag tycker att vi absolut ska ha en öppen och frimodig diskussion om innehållet i kriminalvården. Om man tar del av de underlag som kriminalvården nu presenterar vad gäller utbyggnaden över en tioårsperiod ser man också att den expansionen i hög grad bygger på en omprövning av kriminalvårdens arbetssätt i olika delar.

När det gäller det återfallsförebyggande arbetet skulle jag vilja ta det i den här ordningen: Det första är att jag tycker att vi ska ha en hög ambitionsnivå när det gäller det återfallsförebyggande arbetet i fängelse, för det ligger ett så starkt allmänt intresse i att använda tiden så produktivt som det bara går. Det betyder, kan jag tänka mig, att vi i olika avseenden skulle höja ambitionsnivån och se över om det finns beprövad erfarenhet, beprövade metoder och best practice på olika ställen som vi borde implementera i svensk kriminalvård för att få bättre siffror när det gäller återfallsstatistiken. Det är en av mina utgångspunkter.

Det andra är differentiering och att tänka just individuellt. Det uppfattar jag att kriminalvården i hög grad gör men kanske i ännu högre grad kommer att behöva göra i ljuset av de prioriteringar som måste göras när trycket i så hög grad ökar på kriminalvården. Ur det perspektivet tror jag säkert att man kan diskutera både på individnivå och på kategorinivå.

Kategorifrågan är relevant även av andra skäl. Vi hade gemensamt en pressträff för några dagar sedan gällande den utredning som regeringen har tillsatt med stöd av Sverigedemokraterna för att se över möjligheten att hyra anstaltsplatser utomlands. Den som orkar ta sig förbi den lite slagordsmässiga dagspolitiska debatten och verkligen tränga ned i de här direktiven ser att det är en mycket seriös ansats i detta.

Vi vet att det finns både positiva och negativa erfarenheter att hämta i andra länder som Norge, Danmark och Belgien, som på olika sätt och med olika grad av framgång har lyckats med detta. En relevant fråga är naturligtvis den att om vi hittar sätt att gå framåt, vilka kategorier av intagna är det framför allt vi talar om? Som Adam Marttinen själv lyfte fram på pressträffen är det framför allt i sådana fall personer som är intagna under längre tid och rimligen också personer som efter avtjänat straff ändå ska lämna landet. Att tala om kategorier är alltså meningsfullt också i en diskussion när det gäller helheten.

Att det generellt sett måste ske en effektivisering tycker jag ligger i sakens natur. En dimension som kriminalvården själv lyfter fram är de möjligheter som digitaliseringen ger kriminalvården, till exempel vad gäller förflyttningar mellan olika enheter som i dag är väldigt personalresurskrävande. Det handlar också om att man med hjälp av digitalisering och modern teknik kan effektivisera kriminalvårdens verksamhet och säkerligen också på det sättet ta ett effektiviserande tag om kostnaderna.

Med allt detta sagt vill jag komma tillbaka till att jag tycker att vi ska en hög ambitionsnivå när det gäller expansionen, en hög ambitionsnivå när det gäller att hitta nya lösningar, inklusive att hyra anstaltsplatser utomlands, men också en hög ambitionsnivå när det gäller det återfallsförebyggandet arbetet för de individer där det är meningsfullt både ur ett individuellt och ur ett samhälleligt perspektiv.

Jag har stort förtroende för att kriminalvården redan i dag gör det jobbet, men jag är säker på att det kan utvecklas och bli ännu bättre framöver.

Fru talman! Tack, återigen, justitieministern, för svaret och för en utvecklad bild av de utmaningar vi står inför!

Trots detta ligger nog min åsikt ganska fast där jag började: att det är intressant inte bara utifrån ett generellt samhällsperspektiv utan även från ett ekonomiskt perspektiv att titta på hur låg standard vi kan erbjuda i Sverige generellt sett och ändå upprätthålla någon form av nivå som inte äventyrar mänskliga rättigheter. Den nivån är intressant att undersöka just för kategorin utlänningar som ska utvisas, eftersom de saknar behov av återanpassande åtgärder i anstalt.

Det är trots allt en kategori som är betydande i våra anstalter i dag. Jag tror att siffran är någonstans kring 3 000 utländska medborgare som årligen skrivs in på våra anstalter. Det är ett ansenligt antal individer som vi gemensamt ska se till att utvisa fler av och som går på en hög dygnskostnad. Jag tror att det saknar stöd hos den svenska befolkningen att vi har ett så generöst innehåll för personer som har kommit hit och misskött sig å det grövsta så att de nu sitter i anstalt och som dessutom ska utvisas efter sina straff.

I den expansion som regeringen nu gör av kriminalvården tycker jag att det är befogat att titta på möjligheterna för kriminalvården att göra en särskillnad mellan utländska och svenska medborgare och erbjuda den absolut lägsta standarden för de utlänningar som ska utvisas ur vårt land.

Fru talman! Jag vill avslutningsvis tacka Adam Marttinen för möjligheten att få diskutera dessa viktiga frågor i dag.

Vi har det gemensamt att vi har en oerhört hög ambitionsnivå när det gäller utvecklingen av svensk kriminalvård. Vi vet att behovet drivs av en rad viktiga faktorer, dels förstås samhällsutvecklingen, dels det faktum att polis och åklagare ska ha verktyg så att de kan klara upp fler brott i framtiden. Det kommer att öka trycket. Dessutom finns ett starkt intresse av generella reformer av straffrätten som gör att straffen på ett bättre sätt än i dag återspeglar brottens allvar, vilket också innebär att fler personer kommer att sitta i fängelse längre.

Allt detta skapar ett omvandlingstryck på Kriminalvården med stora möjligheter. Jag ser framför mig att det nu är mycket fokus på volym och antalet platser. Det är inte så konstigt eftersom Kriminalvården redan i dag på grund av att utbyggnaden kommit igång alldeles för sent dignar under trycket av samhällsutveckling och utebliven utbyggnad. Men när vi väl har tagit hand om kapaciteten - volymen - ska vi verkligen diskutera innehållet. En rimlig utgångspunkt är att titta på detta individuellt. Det är helt riktigt att personer som är utländska medborgare som ska sitta i fängelse och sedan utvisas naturligtvis inte har ett behov av återanpassningsåtgärder i syfte att komma in och återanpassas i det svenska samhället.

Jag vill avsluta med att ändå peka på en annan viktig dimensionerande faktor, nämligen säkerheten. Vi ska ändå ha en verksamhet också för personer som ska utvisas som gör att vi inte bygger tryckkokare runt om i landet. Det kommer att försämra kriminalvården för andra intagna och för alla de medarbetare som naturligtvis ska gå trygga och säkra till jobbet.

Interpellationsdebatten var härmed avslutad.