Fru ålderspresident! Jag tackar miljö- och klimatministern för svaret.
Vi står mitt i ett klimatnödläge. År 2023 kommer troligen att bli världens varmaste år, enligt vad som hittills uppmätts. Med de åtgärder som finns på plats i dag går vi mot en uppvärmning på 2,5-3 grader, vilket kommer att göra delar av jorden obeboeliga.
För att hålla oss inom Parisavtalets ramar har vi råd med ett globalt genomsnittligt klimatutsläpp på cirka 1 ton per person och år. Själv bor jag i Stockholms stad, precis som nästan 1 miljon andra personer. Om man sätter en ostkupa över Stockholms stad och sedan undersöker hur mycket växthusgaser som släpps ut under kupan är det ungefär 1,5 ton växthusgaser per person varje år. Det mesta kommer från trafiken och avgasrören, men en mätbar del kommer även från uppvärmning och el.
Planen är att klimatutsläppen i Stockholm ska vara nere på noll år 2040. Det är ett av Stockholms egna klimatmål. Det är ett hårt arbete att trycka ned de lokala utsläppen, men samtidigt är det lättare att påverka utsläpp som man har egen kontroll över än klimatutsläpp som sker på en helt annan plats.
Det är viktigt att vi gör detta arbete, för det finns ett klimatarbete som är ännu svårare: arbetet för att minska våra konsumtionsutsläpp. Det är det som jag vill debattera i dag.
Vi använder nämligen också en hel del saker som inte tillverkas under vår egen ostkupa, oavsett om det gäller Stockholm, Skellefteå eller Sverige som helhet. Det ger utsläpp någon helt annanstans. Kanske köper jag till exempel solceller till mitt hustak som tillverkats av kolkraft i Kina. Man kanske bygger ett hus av cement från Tyskland på min granntomt. Kanske är mina jeans tillverkade i Turkiet, eller jag kanske bestämmer mig för att ta flyget ut genom ostkupan för en semester i Spanien.
De utsläpp som inte har sitt ursprung under Stockholms egen ostkupa räknas inte med i de 1,5 ton som jag som stockholmare släpper ut. Dessa utsläpp, konsumtionsutsläppen, som inte är helt enkla att beräkna, ligger i stället på runt 7-8 ton i genomsnitt för en medelstockholmare - mindre för en del och mycket mer för andra. Mer än hälften av dessa utsläpp görs också utanför den svenska gränsen. För att minska dessa utsläpp krävs rejäla krafttag och en hel bukett av åtgärder.
Som de flesta förstår finns det ett stort behov av aktivitet inom det här området då konsumtionsutsläppen i dag står för den större delen av de utsläpp som vi svenskar ger upphov till. År 2022 ställde sig därför en enig miljömålsberedning bakom ett nytt nationellt mål för att minska konsumtionsutsläppen. Utredningen lämnade också ett betänkande på 850 sidor med bland annat förslag på hur man kan jobba för att minska dessa utsläpp.
Miljömålsberedningen slår fast att ansvaret för att minska konsumtionsutsläppen vilar på en rad olika aktörer. För den del av utsläppen som sker genom privat konsumtion - som för övrigt står för ungefär två tredjedelar av de totala konsumtionsutsläppen - är det mycket angeläget att skapa incitament för att underlätta och skapa förutsättningar för konsumenten att minska sitt klimatavtryck.
STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer
Miljömålsberedningen lyfter åtgärder som information, till exempel olika former av märkning på produkter och tjänster och en stödjande transportinfrastruktur, men även ekonomiska styrmedel och regleringar som till exempel produktkrav. Man föreslår även införandet av styrmedel och åtgärder som kan bidra till en övergång till en mer cirkulär och biobaserad ekonomi.
Miljömålsberedningens förslag lades fram i april 2022. Det har snart gått två år, och jag kan inte se att något händer på detta otroligt viktiga område.
Många tidigare förslag och reformer och påbörjade projekt har dragits undan av den sittande regeringen. Min fråga är därför vad regeringen och miljö- och klimatministern gör för att bidra till att Sveriges konsumtionsutsläpp minskar. Och hur hjälper regeringen svenska konsumenter att kunna minska sin klimatpåverkan?