Interpellationssvar - Åtgärder för att förhindra gängens fortlevnad - 2023-10-17

Fru ålderspresident! Jag tackar Marcus Wennerström för möjligheten att diskutera de här viktiga frågorna gemensamt. Tre interpellationsdebatter med snarlika teman kommer i rad, så det finns en risk för att åtminstone det initiala svaret framstår som något fantasilöst. Frågan som jag fått att besvara är hur jag avser att agera för att stoppa nyrekryteringen till gängen.

När rekryteringen till de kriminella gängen kryper allt längre ned i åldrarna utmanas både rättsstaten och socialstaten. Båda måste mobiliseras för att stoppa nyrekryteringen och trycka tillbaka den organiserade brottsligheten.

Regeringen satsar stort på rättsväsendet. Låt mig först konstatera att det i högsta grad också har ett brottsförebyggande syfte och en brottsförebyggande effekt. Vi satsar på polisen, på längre straff och på ungdomsfängelser, som alltihop skapar bättre förutsättningar att förebygga återfall i brott. Det handlar också om att stärka det sociala brottsförebyggande arbetet. Jag är väldigt stolt över de ungefär 2,8 miljarder som satsas i vår budget på olika insatser som förebygger kriminalitet bland barn och unga bara under 2024. Det här är pengar som bland annat ska gå till utökade hembesöksprogram, förstärkta föräldraskapsstödjande insatser, skolsociala team, utvecklad idrottsverksamhet och en satsning på fritidskort för barn och unga. Det handlar om tidiga stödinsatser för att minska risken för allvarlig problematik och framtida kriminalitet. Nästa år kommer regeringen dessutom att presentera en ny socialtjänstlag för en långsiktigt hållbar, mer förebyggande och kunskapsbaserad socialtjänst. För att stimulera omställningen av verksamheten har vi föreslagit en kompetens- och bemanningssatsning på kort sikt och en rejäl investering på totalt över 8 miljarder under de kommande åren i svensk socialtjänst.

Den 19 september, på min födelsedag, hade regeringens råd mot organiserad brottslighet ett extrainsatt möte om lägesbild och åtgärder för att bryta nyrekryteringen av barn och unga till de kriminella gängen. 15 myndigheter och andra nyckelaktörer deltog. Den 29 september redovisade tre av dessa - Polismyndigheten, Socialstyrelsen och Statens institutionsstyrelse, Sis - det uppdrag de fick av regeringen i april och lämnade bland annat förslag om att inrätta ett antal samverkansråd, så kallade bob-råd - förkortningen står för barn och unga i organiserad brottslighet - runt om i landet. Syftet med den föreslagna samverkansstrukturen är att bryta rekryteringen av barn till kriminella gäng och att vidta mer effektiva, träffsäkra åtgärder när barn och unga redan hamnat i grov kriminalitet.

Är det här då bara ytterligare en i raden av administrativa överbyggnader? Nej, det är det verkligen inte. Förebilden för den här strukturen är den relativt sett framgångsrika myndighetssamverkan mot organiserad brottslighet. Där har man upparbetat samverkansformer som kan visa sig vara väldigt verkningsfulla, när vi nu också ger riktiga verktyg till myndigheten att slå mot den kriminella ekonomin. Det finns alltså en väldigt effektiv och operativ förebild för de här strukturerna.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Nåväl! En viktig del i arbetet är också olika socialpreventiva satsningar som regeringen tagit initiativ till. Effektivare samverkan nämnde jag. Rivna sekretesshinder är avgörande. Det handlar även om tidigare och tydligare påföljder, förstärkt föräldraansvar, utbyggt familjestöd och ökade resurser till socialtjänst och lärare i utsatta områden.

Vi arbetar också för att säkerställa att socialtjänsten har de verktyg den behöver för att kunna jobba effektivt. En utredning ser nu över hur socialnämnden ska kunna besluta om krav riktade mot barn och unga, som att den unge ska vara hemma på vissa bestämda tider, praktisera på en arbetsplats eller delta i regelbunden fritidsaktivitet. Utredningen ska även föreslå en ordning som ger socialnämnden möjligheter att besluta om öppna insatser till vårdnadshavare utan samtycke. Vi arbetar också för att skapa förutsättningar för en effektiv informationsdelning, det vill säga att riva sekretesshinder, så att bland annat polis, skola och socialtjänst ska kunna utbyta information med varandra på ett effektivt sätt.

Sammantaget gör regeringen stora satsningar på att utveckla och stödja det förebyggande arbetet för att stoppa rekryteringen av unga till kriminella nätverk. Vi överväger förstås löpande nya åtgärder och insatser.

Fru ålderspresident! Jag vill precis som talare i tidigare debatter börja med att uttrycka min bestörtning över det som hände i Bryssel i går. Jag vill tacka såväl justitieministern som polisen och andra aktörer som - precis som justitieministern sa - varit involverade i att hantera händelsen och se till att svenskar även utomlands kunnat få det så tryggt som möjligt i denna svåra situation.

Jag vill också passa på att tacka justitieministern för svaret på interpellationen. Som justitieministern nämnde är det den tredje interpellationen i rad från Socialdemokraterna som han besvarar. Vi får väl se det som ett kvitto inte på fantasilöshet utan på att vi prioriterar det här området väldigt högt.

Tyngdpunkten ligger, som justitieministern var inne på i svaret, på satsningen på bob-råd, som för övrigt spännande nog presenterades på min födelsedag. Den innebär samverkan, föräldrastöd och annat, och det är verkligen jättebra. Jag skriver under alla dagar i veckan på att samverkan, informationsdelning och så vidare är otroligt bra. Men som andra varit inne på i föregående debatter: Tror vi verkligen att samverkan kommer att prioriteras fullt ut när kommunernas budgetar slaktas?

Jag skulle också vilja lyfta fram att vi inte får stirra oss blinda på samverkan och informationsdelning mellan aktörer, eftersom det inte löser grundproblematiken med gängbrottsligheten.

Ta Uppsala som exempel. Kommunen har under flera år byggt upp ett robust och långsiktigt brottsförebyggande arbete. Uppsala har infört nya metoder, byggt upp kompetens och stärkt samverkan. De har anställt socialarbetare i skolan, och de har startat kommunal avhopparverksamhet.

Men ändå har vi under de senaste veckorna sett hur Uppsala dyker upp i rubrik efter rubrik när det kommer till jobbiga eller svåra våldsdåd. Skrapar vi på ytan på dem som ligger bakom dåden börjar det visa till att de personerna inte nödvändigtvis är från Uppsala utan kommer från andra delar av landet.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Jag vill ställa frågan: Vad lär vi oss av det? Det vi lär oss av det är att ingen ensam kan råda bot på situationen. I det uppskattar jag det som justitieministern på slutet var inne på om att vi löpande överväger andra åtgärder.

Min fortsatta fundering är: I skedet där gängproblematiken ser ut som den gör, hur långt är regeringen villig att gå i tankarna om åtgärder? Ser regeringen till exempel att det finns strukturproblem i Sverige som vi behöver adressera?

När jag nyligen talade med representanter i Uppsala lyftes problemen med HVB-placeringar upp. Den fria HVB-marknaden gör det svårt för mottagande kommuner att skapa goda förutsättningar för de barn från andra kommuner som placeras där.

Barn och unga som är placerade utifrån LVU eller SoL har oftast större behov och sämre förutsättningar för att lyckas i skolan. Samtidigt kommer de skolor där barnen placeras att ha svårt att möta behoven. Vi har varit inne på bristen på pengar och behovet av stödresurser i skolan tidigare.

Vi ska inte heller ducka för det faktum att många av de barn som slutar i nyheterna som dem som skjuter och dem som blir skjutna är barn som samhället genom placeringar på ett eller annat sätt har sagt sig ta över ansvaret för. Avslutningsvis vill jag ställa frågan om justitieministern delar samma problembeskrivning som jag försöker att ge uttryck för.

Är regeringen villig att se över de konsekvenser som marknadiseringen av samhällstjänster haft för samhällets förebyggande förmåga? Kommer justitieministern genom förändringar i synsättet på en marknadiserad välfärd att ge det stöd som kommuner som Uppsala behöver?

Fru ålderspresident! Även jag vill inleda denna debatt med att uttrycka mina djupaste sympatier och mitt stöd för de anhöriga till de brottsoffer som i natt miste livet och en som skadades svårt i terrordådet som skedde i Bryssel. Jag vill tacka regeringen för det arbete som ni har genomfört för att få hem dessa andra i säkerhet som varit kvar där.

Marcus Wennerström har kallat till debatten i dag därför att vi ser en oroväckande utveckling inte bara i Uppsala utan även på andra platser i Sverige. Gängkriminaliteten är något som just nu skakar vårt samhälle i grunden. Det har nått så långt att vi ser barn som skjuter mot barn. Vissa av dem som är med i gängen är knappt fyllda tolv år.

En del av dessa barn har gått med frivilligt. Men det förekommer också att barnen hotas till att gå med i dessa gäng. Jag har nyligen samtalat med olika poliser om barn i gängkriminalitet. De samtalen har dessvärre fått mig att förstå att det är väldigt svårt att få dessa barn att lämna gängen när de väl är med. Solskenshistorierna är kort sagt få.

Därför är det nu viktigare än någonsin att vi tillsammans försöker att stoppa det våld som vi just nu ser ske. Men vi ska också bädda för en bättre framtid där vi kan känna oss betydligt tryggare än vad vi gör i dag. Det krävs många krafter för att stoppa den våldsamma utvecklingen, och så även från denna kammare.

I statsrådets svar i denna interpellationsdebatt nämner han att både socialstaten och rättsstaten måste mobilisera för att stoppa utvecklingen. Jag skulle vilja uppehålla mig lite kring dessa lösningar för att se till att barn inte rekryteras in i kriminalitet.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

På kort sikt finns det mycket vi kan göra genom att ge polisen rätt resurser och rätt förutsättningar. Vi måste även ge tullen förutsättningar att stoppa de droger som kommer in i landet och finansierar dessa gäng. Men på längre sikt måste vi också arbeta förebyggande, som flera av mina kollegor här har varit inne på i tidigare debatter.

Min förhoppning är att vi i dag kan lämna denna debatt bakom oss och vara överens om att satsningar på skolan är en väldigt viktig nyckel för att bryta nyrekryteringen till dessa gäng. Att det är så kan allt från poliser i Detroit till grundskollärare och forskare i nationalekonomi skriva under på. Skolan har väldigt stor betydelse, och den behöver resurser.

Speciallärare kan hjälpa den som har det svårt i skolan så att eleven inte hittar en identitet hos gängen snarare än bland vänner i skolan. Mer skolpersonal kan motverka skolfrånvaron. Vi vet också att det är väldigt många av dem som är intagna som inte har klarat av skolan.

Därför vill jag i dag fråga statsrådet Strömmer: Anser statsrådet att regeringen satsar tillräckligt på skolan för att den ska kunna motverka att fler barn dras in i gängkriminalitet?

Fru ålderspresident! Tack till Marcus Wennerström och Sanne Lennström för viktiga inlägg.

Jag är verkligen beredd till omprövningar i en rad olika avseenden. Jag hoppas att den beredvilligheten är lika stor i riksdagen i stort. Jag är inte beredd att säga, vilket kanske möjligtvis en del drömmer om, att vi ska kasta ut alla företagare och företrädare för civilsamhället från den offentliga välfärden. Det skulle kunna leda till enorma välfärdsförluster.

Däremot råder det ingen tvekan om att det inte finns någon plats för en enda oseriös aktör. Det ska inte finnas någon plats för en enda som försöker att sko sig på skattebetalarnas bekostnad, och inte en enda som använder HVB-hem, avhopparverksamheter eller annan verksamhet som en plattform för rekrytering av barn och unga in i ny kriminalitet.

Man kan utan tvekan säga att inte bara vårt välfärdssystem med bidrag eller andra sociala förmåner i hög grad bygger på tillit. Det gör också våra valfrihetssystem. Det råder ingen som helst tvekan om att vi måste göra ett skifte från tillit till kontroll i en utsträckning som vi förmodligen egentligen inte tycker är så svenskt, eftersom vår samhällsmodell i grund och botten bygger på någonting annat.

Snart är den så kallade Utbetalningsmyndigeten på plats. Det är ett sätt att få ordning och reda på utbetalningarna från välfärden. Vi behöver motsvarande strukturella grepp för att få ordning och reda också på dem som levererar välfärden inklusive de privata aktörer som bidrar men som i några fall tyvärr också bidrar på ett negativt sätt.

Omprövningen sträcker sig också vidare än så. Jag kan ta en utgångspunkt, barn under 15 år. Vi talar väldigt mycket om barnen mellan 15 och 17 år, eftersom det är där de är straffmyndiga. Det är där de kan åtalas och vi kan sätta in ingripande åtgärder oavsett om det handlar om Sis eller så småningom när de blir något äldre Kriminalvården. Men det är 15-årsgränsen om är omsprungen. Det gäller hur man får hantera sekretessfrågor. Det handlar om hur man får använda öppna insatser mot föräldrars vilja utan samtycke. Det gäller påföljderna.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Det är klart att det är rätt otillfredsställande när polisen tar 12-åringar, 13-åringar och 14-åringar i bilar fulla med vapen och sprängmedel och det man kan göra är att skicka tillbaka dem till socialtjänst och skola. De ska hantera en kriminalitet och en social utsatthet som de inte alls är rustade för.

Jag hoppas att fler partier i riksdagen ska vara beredda att överväga en sänkning av straffmyndighetsåldern. Det kan låta som en väldigt repressiv åtgärd. Men det handlar i grund och botten om att öppna en verktygslåda som i dag är helt otillgänglig för samhället mot barn som behöver någonting annat än returen från bilen med vapnen och sprängmedlen in i otillräckliga sociala system.

Det handlar inte bara om att kasta barn i fängelse. Där finns den utökade ungdomsövervakningen, ungdomsvården och ungdomstjänsten. Det finns en helt annan kvalitet och ett helt annat tryck i den verktygslådan. Det tror jag kommer att vara en mycket viktig del av den socialpreventiva omprövningen.

När det gäller synen på föräldrarnas ansvar för barns brottslighet tog vi över en utredning som pågick. Den handlade om hyresgästernas ansvar för boende i lägenheten och deras brottslighet. Den gällde alla utom barnen. Jag ser inte logiken. Varför ska en familj ha ett större ansvar för en 17åring som är inneboende än en 17-åring som är ens eget barn? Det är oerhört viktigt att vi på det hyresrättsliga området vågar ta föräldraansvaret hela vägen ut om vi ska bryta mönster för att kunna komma åt problematiken.

All in all finns det väldigt mycket att säga om de ekonomiska resurserna. Men det finns otroligt mycket att säga om vad vi ska använda de ekonomiska resurserna till. Den stora prövningen för riksdagen blir när vi ska tala om innehållet i resurserna.

Fru ålderspresident! Tack, justitieministern, för ditt svar, även om jag tycker att det är olyckligt att man drar en tydlig gräns vid att inte ompröva synen på marknadseffekterna på samhällssystemet när det blir så pass spretigt och så pass ostyrigt som vi ser att resultatet har blivit.

Vi ser att marknaden många gånger består av aktörer som, precis som justitieministern är inne på, har orätta ingångsvärden - om man uttrycker sig milt. Vi har sett kriminell verksamhet som har startat HVB-hem. Vi har sett att detta, precis som justitieministern säger, har blivit en grund för rekrytering till gängen.

Detta är i direkt motsats till det jag tänker att vi syftar till när vi som en av de sista åtgärderna för ett barn tar barnet ifrån sin familj och sina förhoppningsvis - men troligtvis inte - trygga hemförhållanden. Detta är alltså vad som sker när vi tar barnen från de förhållanden som ett barn borde få uppleva och tar in dem i samhällets förvar - även om det är i ett HVB-hem, som är lösare än till exempel en Sis-placering.

Det är viktigt att vi inte binder fast oss bara vid ideologier och tankar kring att marknaden kommer att lösa detta. Jag blir därför lite besviken på det svar som jag får. Justitieministern säger att vi ska väga upp detta med kontroll och kontrollmekanismer. Det är tyvärr någonting som jag känner igen från regeringens politik: Man bygger upp en kontrollverksamhet i samhället som blir oproportionerlig. Vi pratar aldrig om vad kostnaden är för de kontrollmekanismer som vi bygger upp.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Justitieministern får gärna laborera lite med hur många miljarder vi ska pytsa in i att hålla marknadsstyrningen av HVB-marknaden öppen för att inte se andra lösningar. Jag säger alls inte att vi inte kan ha andra aktörer på plats än de statliga eller kommunala. Jag säger bara att vi inte ska ha de grundläggande marknadsmekanismer som nu styr med fri etableringsrätt och med potential att lyfta ut pengar, vilket då sker på bekostnad av vården av de ungdomar som faktiskt kommer in där.

Till detta tänker jag som ett avslutande moment ta upp att justitieministern lyfter något viktigt: den 15-årsgräns som länge har funnits. Som du är inne på tror jag att vi måste tänka längre ned i åldrarna, men vi måste också ha i åtanke att det är barn som vi pratar om. Det är barn som på ett eller annat sätt har insocialiserats i ett sammanhang som jag misstänker är helt världsfrånvänt för dig och mig.

För några veckor sedan var jag på ett Sis-hem. Det har tidigare varit ett Sis-hem för barn mellan 15 och 17 år, och nu är medelåldern strax under 15. Det har alltså gått ned i åldrarna. Jag pratade med dem som arbetar där, och för deras del var det väldigt tydligt att det var en sådan enorm skillnad att ta hand om 13-14-åringarna i bemärkelsen vilket konsekvenstänk de hade och hur mycket man behövde arbeta med dem. Samtidigt har man samma resurser; det är ingen skillnad i bemanning på Sis-hemmen för de yngre barnen i relation till dem för de äldre. Jag tror att det finns mycket som vi behöver jobba med där.

Jag håller med justitieministern i mycket kopplat till att vi måste tänka nytt och våga göra nya saker. Men jag är uppriktigt bekymrad över att ministern i svaret står så fast vid att marknaden ska fortsätta att styra HVB-hemmen.

Fru ålderspresident! Tack så mycket, statsrådet Strömmer, för debatten här i dag och för dina svar! De är viktiga, och debatten är viktig eftersom vi befinner oss i en nationell kris.

I en kris måste vi tillsammans se över lösningar och åtgärder. Politiska poänger får läggas åt sidan, för prestigen måste släppas om vi ska få ett Sverige som inte blir farligare för var dag som går.

Som jag nämnde tidigare måste vi orka och våga se längre framåt än vi gör just nu. Vi behöver en långsiktighet när det gäller att se över alla politikområden för hur vi kan stoppa utvecklingen. I dag har vi 200 000 barn och unga som lever i områden med kriminell närvaro och social utsatthet. Inkomsterna är inte sällan väldigt låga, skolan är undermålig och bostadsförhållandena kan också vara svåra.

Alla unga vill såklart ha en roll i samhället. Man vill vara någon, man vill bli respekterad och man vill helt enkelt höra till. Samtidigt vet vi att skolan har en viktig roll att spela i detta identitetsskapande. Men vi vet också att den står inför stora nedskärningar i stället för de tillskott som den egentligen hade behövt.

Regeringen skulle behöva omvärdera och omprioritera eftersom politik handlar just om prioriteringar. Att då lägga väldigt många miljoner på att ta bort en plastpåseskatt eller att sänka skatten på snus är inte rätt prioriteringar i ett läge där skolan och välfärden behöver resurser för att klara de utmaningar som man just nu står inför.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Därför undrar jag om statsrådet anser att regeringen satsar tillräckligt på skolan för att se till att den kan motverka att barn dras in i den gängkriminalitet som vi just nu ser.

Fru ålderspresident! Vi hör då och då att Moderaterna ska släppa på prestigen. Det känns nästan som att Socialdemokraterna snart måste släppa talepunkten att släppa på prestigen, för den skivan har börjat gå några varv.

Det finns ingen prestige alls. Däremot vill man gärna lyssna om det finns något bra att ta fasta på. Det gör det ibland, och då ska vi göra bra saker av det. Ibland finns det inte något bra, och då vill vi lämna det och gå vidare.

Apropå ideologiska blockeringar kanske man ändå måste spetsa öronen och lyssna lite grann på statsrådens svar. Det är tvärtom så att jag tycker att det finns goda skäl att ompröva inslag i vår valfrihetsmodell, för det är uppenbart att inte minst kriminella aktörer kan använda strukturer som bygger på tillit till en rad olika kriminella syften. Hela grundslagen i planen för att knäcka de kriminella gängen handlar om att slå mot våldet, slå mot den kriminella ekonomin - där har man de oseriösa aktörerna - och bryta nyrekryteringen av barn och unga.

Det jag är rädd för är möjligtvis den som ser chansen att slå hårt mot välfungerande vårdcentraler och välfungerande skolor som är i privat regi när nu vissa aktörer är oseriösa. Jag är rädd att man i denna ideologiska blockering eller ideologiska chanstagning kanske missar någonting som är utomordentligt väsentligt att ta in. Det är alltså inte bara de privata innehavarna av HVB-hemmen som kan vara föremål för de kriminellas aktiviteter. Vi vet att påtryckningsoperationerna och infiltrationen omfattar socialtjänsten, kommunala stadsbyggnadskontor och politiska partier. Det finns klanstrukturer som äter sig in i stora delar av offentligheten.

Om vi ska se klart på frågan och kunna slå mot den ekonomiska basen och mot de system genom vilka man drar in barn och unga i kriminaliteten måste vi nog utan skygglappar, som det heter, gå både mot de inslag i det privata som inte fungerar och för den delen också de sårbarheter och inslag som inte fungerar i det offentliga.

Den så kallade insocialiseringen och 15-årsgränsen när vi talar om barn och unga är förstås en realitet som vi arbetar med hela tiden. Det gör vi alla i våra olika roller. Vi talar om barn; det gör vi redan när det gäller 15-17-åringarna.

Men en insikt som jag tror kommer att vara omvälvande för utformningen av effektiv politik på området är insikten om att alla gamla erfarenheter av hur barn insocialiseras i kriminalitet kommer på skam när det gäller den grova kriminaliteten. Hela vår modell bygger på att barn börjar sniffa lite lim och skolka lite grann. Man gör någon olovlig körning, och man luckar och drevar sin moped. Så där glider man i väg in i någonting som så småningom blir lite stölder och en misshandel på krogen - och så är man på väg.

Men så är det ju inte! 12-åringar, 13-åringar och 14-åringar dras in - det kan gå på fem tio minuter - i den allra grövsta kriminaliteten. Den verkligheten kommer vi inte att kunna möta med en modell som bygger på en föreställning om att det är en längre karriär eller en längre insocialisering. Det kommer att kräva helt andra insatser också mot de allra yngsta. Det kommer att handla om de repressiva och de mer krävande inslagen, oavsett om de kommer från Kriminalvården, från Statens institutionsstyrelse eller från kommunala och sociala insatser. Den kravfyllda delen av socialstaten kommer att behöva kliva fram på motsvarande sätt som den mer repressiva rättsstaten.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

All in all är det läge för omprövning. Behovet kommer att gälla politikens alla delar. Jag är i väldigt hög grad beredd till omprövning. Jag hoppas verkligen att fler delar av denna kammare också är det.

Fru ålderspresident! Jag ska försöka fatta mig kort.

Jag ber om ursäkt om jag misstolkade justitieministern, men jag har fortfarande inte riktigt hört vilka delar av denna marknad som är under potentiell omprövning. Fungerande verksamheter vill inte jag heller ta bort, men kan vi åtminstone få ett exempel kopplat till etableringsfriheten för HVB-hem som gör att de kan centraliseras till vissa poster, vilket blir en tung belastning för skolorna? Eller kan vi få höra om justitieministern åtminstone ser något behov av att utöka stödet till de skolor som ofrivilligt, om man uttrycker det så, tar emot många av de HVB-placerade barnen? Det blir ju en väldigt stor belastning för de skolorna när resurskrävande barn kommer in som har rätt till en obruten skolgång - så långt det nu är möjligt; ofta blir det ett teoretiskt exempel.

Här skulle jag bara vilja få en tydligare bild från justitieministern. I övrigt har jag ingenting att invända mot den bild han ger av insocialiseringen. Det var inte meningen att ge intrycket att jag står kvar i någon förlegad bild, utan jag tror att vi båda ser samma verklighet och förskräcks över hur snabbt det går. I princip är det barn som är på väg hem från skolan och råkar passera fel gäng på vägen, och sedan har de inget annat val än att bli gängkriminella. Så snabbt kan det gå.

För att avsluta vill jag ändå känna justitieministern på pulsen och be honom exemplifiera vilka delar av denna marknad som möjligen kan omprövas.

Fru ålderspresident! Jag tackar för den här debatten och också för den avslutande frågan.

För att komma tillbaka till grundslagen är det oerhört viktigt att vi, om vi ska lyckas vända utvecklingen, behöver göra flera saker samtidigt - slå hårt mot det grova våldet, strypa den kriminella ekonomin och metodiskt arbeta för att bryta nyrekryteringen av barn och unga till den här brottsligheten. Inte sällan finns det snitt som går mellan dessa delar.

När det gäller vilka aktörer som ska vara med och bidra till att lösa de stora samhällsproblem som vi står inför, eller är mitt uppe i, är det viktigt att säga att olika aktörer med hög kvalitet och seriösa intentioner - kommunala aktörer, aktörer från civilsamhället och ideella strukturer samt aktörer från företagsamheten - alla kommer att behövas om man ska mobilisera samhällets resurser kring detta.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Ett oerhört stort problem när det gäller HVB-hemmen i Sverige är att antalet platser är alldeles för lågt. Ett väldigt kritiskt och skriande problem runt om i landets kommuner är att alldeles för få familjer kan tänka sig att bidra med sitt hem till barn och unga på glid som behöver bryta sin destruktiva tillvaro och hamna i ett tryggare, säkrare, bättre och värderingsmässigt mer högkvalitativt sammanhang. Det kommer vi inte att kunna lösa med mindre än att civilsamhället kliver fram och är berett att ta sin del.

Jag tror att de grepp man måste ta handlar om tillståndssidan, om tillsynssidan, om att arbeta mycket mer offensivt med näringsförbud och om en screening av olika aktörer som måste ha ett helt annat intentionsdjup. Många fler måste få nej i första läget. Kraven för att få tillstånd att driva HVB-hem måste höjas. Det är det sätt jag bedömer är det bästa för att driva bort oseriösa aktörer.

Sedan kan vi prata om resursfrågan. Den är seriös och viktig när det gäller skolorna i de kommuner där HVB-hemmen finns.

Interpellationsdebatten var härmed avslutad.