Interpellationssvar - Kriminalisering av psykiskt våld - 2023-06-26

Herr talman! Sanna Backeskog har frågat mig om jag och regeringen kommer att verka för att psykiskt våld ska kriminaliseras och när riksdagen i så fall kan se fram emot att få ta del av ett sådant lagförslag.

Att förebygga och bekämpa mäns våld mot kvinnor och våld i nära relationer är en högt prioriterad fråga för regeringen liksom för riksdagen. Mäns våld mot kvinnor och våld i nära relationer är ett allvarligt samhällsproblem som aldrig kan accepteras. I grund och botten är det en fråga om att alla människor i vårt land har samma rätt att vara fria och att vara trygga.

Begreppet psykiskt våld är inte definierat i svensk strafflagstiftning. Enligt både Socialstyrelsens och WHO:s definitioner kan dock våld vara både fysiskt och psykiskt. Detta anknyter till hur våldsbegreppet används i flera internationella rättsliga dokument, till exempel FN:s deklaration om avskaffande av våld mot kvinnor och Europarådets aktuella konvention om förebyggande och bekämpning av våld mot kvinnor och våld i hemmet, Istanbulkonventionen.

Att psykiskt våld är ett verkligt och allvarligt problem står alltså utom allt rimligt tvivel. Psykiskt våld kan förekomma i en nära relation, tillsammans med eller utan annat våld. Det kan också förekomma i samband med hedersrelaterat våld och förtryck. Psykiskt våld sker ofta systematiskt och vid upprepade tillfällen, och det är vanligare att utsättas för psykiskt våld än fysiskt våld i en nära relation. Det är därför av stor vikt att det finns rättsliga verktyg för att bekämpa gärningar som orsakar psykisk skada eller som innebär negativ social kontroll.

Som Sanna Backeskog anger har en utredare haft i uppdrag att lämna förslag på hur det straffrättsliga skyddet mot psykiskt våld kan stärkas ytterligare. Utredaren har i promemorian Straffansvar för psykiskt våld gjort bedömningen att psykiskt våld till viss del redan är straffbelagt men att det finns ett behov av att stärka det straffrättsliga skyddet ytterligare. Utredaren föreslår därför att det ska införas en ny särskild brottstyp som tar sikte på just psykiskt våld.

Promemorian har remitterats, och remisstiden gick ut i november 2022. Promemorian och remissvaren bereds för närvarande inom Regeringskansliet. Jag vill inte föregripa resultatet av den processen annat än genom att på nytt framhålla att den grundläggande frågan om mäns och kvinnors lika rätt till trygghet och därmed även frihet står högt upp på regeringens prioriteringslista.

Herr talman! Tack för svaret, justitieministern!

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Här i riksdagen har de flesta av våra kollegor plockat ihop sina saker och lägger nu de sista dagarnas jobb på hemmaplan eller i Almedalen. Riksdagsledamöternas barn har haft skolavslutning och ser fram emot ett för dem evighetslångt sommarlov. Men, herr talman, våldet tar inte sommarlov. Tvärtom tenderar våldet mot kvinnor och barn att eskalera under sommaren. Ingen arbetsgivare håller koll på att kvinnan tar sig till jobbet varje dag. Ingen lärare ser barnet i ögonen och frågar hur hen mår. Sommarloven och julhelgerna som för de flesta barn skapar de allra härligaste, pirrigaste och varmaste minnena är för andra barn rena skräckupplevelser som sätter djupa och livslånga spår.

Den här interpellationsdebatten handlar om psykiskt våld. Precis som justitieministern nämner förekommer psykiskt våld i många olika former och variationer och är långt mer förekommande i nära relationer än det fysiska våldet. Många är de kvinnor som levt under våld från en man som vittnar om att det första slaget föregåtts av en lång tids psykiskt våld. Det är våld som kan skada och kränka minst lika mycket som det fysiska. Det är också genom det psykiska våldet mannen ofta upprätthållervåldsutövandet även sedan kvinnan lämnat relationen genom att utöva så kallat eftervåld.

Det psykiska våldet i nära relationer handlar om makt och kontroll. Psykiskt våld förekommer i hela samhället, i alla samhällsgrupper och i såväl samkönade som i heterosexuella relationer. Särskilt hårt kan det drabba barn, unga, hbtqi-personer, funktionsnedsatta och äldre.

Som justitieministern nämner finns det inte någon heltäckande definition av psykiskt våld, men det kan röra sig om upprepade kränkningar, att skämma ut den utsatta inför andra och att skam- och skuldbelägga.

Ofta handlar det om att man vill ta kontroll över och inskränka den utsattas livsutrymme genom att bestämma vem den utsatta får träffa eller var hon får röra sig. Det kan också röra sig om ekonomisk kontroll - att ta fullständig kontroll över en annans ekonomi och undanhålla inkomster eller att skuldsätta den utsatta och slösa bort besparingar.

Att utöva fysiskt våld mot eller till och med döda husdjur för att skada den utsatta är alltför vanligt förekommande. Det larmar länsstyrelsen om.

Eftervåldet kan även här handla om upprepade hån och kränkningar och om att prata illa om och sprida lögner om den utsatta till familj och gemensamma vänner. Många kvinnor vittnar om undanhållande av ekonomiska medel eller om att förövaren återkommande startar olika typer av processer, till exempel vårdnadstvister - allt för att hindra den utsatta att leva ett tryggt och lugnt liv efter att ha lämnat förövaren.

Psykisk misshandel handlar också om att systematiskt och upprepat kränka offret. Ofta är förövaren en väldigt manipulativ person. Det är vanligt att offret till slut börjar tro på förövarens kränkningar. Dessa kan vara riktade mot allt det som definierar personen: föräldraförmågan, intelligensen, humorn, klädstilen, sexualiteten och relationerna inom såväl privat som arbetslivet.

Den psykiska misshandeln i en relation är den våldsyttring som först visar sig. Det är också ofta det våldet som upplevs som mest kränkande, oförutsägbart och stressande.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

I mitt hemlän Gävleborg är det fler kvinnor som dör till följd av mäns våld i nära relation än personer som dör i gängkontext. Det handlar i båda fallen om mycket grova och allvarliga brott.

Herr talman! Justitieministern och jag tycks vara överens om att det är angeläget att arbeta mot all form av våld, även psykiskt våld. Det är bra. Därför skulle jag vilja fråga efter ett tydligt besked från statsrådet. Vill den här regeringen att psykiskt våld ska kriminaliseras? Om ja, varför har propositionen inte lagts fram än? När kan jag och alla som tittar på debatten förvänta oss att den kommer till riksdagen?

Herr talman! Jag vill tacka min riksdagskollega för denna otroligt viktiga interpellation. Jag vill också tacka statsrådet för svaret. Det kändes bra att höra. Det var ett bra resonemang. Det slogs fast en rad saker som jag håller med statsrådet om.

Statsrådets svar drog mig tillbaka till ett arrangemang jag var på här i Stockholm, som inte är mitt hemlän. Därför var det lite annorlunda för mig. Det var ett opolitiskt arrangemang, men jag tror att initiativet kom från ett moderat oppositionsråd här i Stockholm. Där pratade vi om just jämställdhet. Många aktörer var inbjudna. Det var otroligt givande att lyssna till så många delar av samhället diskutera detta. Bland annat den här utredningen kom upp där. Man frågade sig vart den har tagit vägen och om det blir något av den. Därför tänker jag tillbaka till den kvällen.

Jag vill i detta sammanhang liksom jag gjort såväl då som vid ett flertal andra interpellationsdebatter och vid utskottssammanträden med jämställdhetsministern diskutera att det handlar om flera våldsformer. Det är bland annat det fysiska våldet. Vi ser också det som den här debatten handlar om: det psykiska våldet. Men det handlar även om det ekonomiska våldet och det sexuella våldet. Det finns alltså flera våldsformer. Det är viktigt att sätta det i en större kontext. Men det ska inte debatten i dag handla om.

Det psykiska våldet är ett omfattande problem som leder till dessa stora konsekvenser för dem som utsätts. Det finns ett stort behov av att synliggöra det i ett straffrättsligt system. Jag vill understryka flera av de delar och de stora konsekvenser som interpellanten lyfter fram, kanske framför allt att det psykiska våldet utförs systematiskt över tid, före det första slaget, innan det går över till fysiskt våld.

Vi här i riksdagen, som statsrådet inledde med att säga, men också regeringen vill att det ska stå högt upp på agendan att bryta mäns våld mot kvinnor. Med tanke på det bör det vara ett särskilt fokus på att kunna bryta det psykiska våldet i tid.

Det handlar dock även om vad en lagstiftning som kriminaliserar detta skulle kunna leda till. Det är viktigt att prata med många, framför allt den yngre generationen. Det är viktigt att våld i unga parrelationer sätts på agendan. Och människor inom olika instanser i samhället bör utbildas för att kunna bryta det. Vi måste synliggöra det på ett sätt som medför det. Jag vill understryka att det är viktigt.

Därav är det angeläget för oss att fråga statsrådet när reformen kommer att finnas på riksdagens bord. Vad är nästa steg? Det har ändå gått en tid sedan remissvaren kom in. Reformtakten har kanske inte varit jättehög än. Jag tänker därför att det borde finnas luckor för att få fram denna typ av reform.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Herr talman! Först och främst vill jag rikta ett stort tack till Sanna Backeskog, som har rest frågan. Stort tack även för en utmärkt beskrivning av problemets djup och vidd för de enskilda människor som berörs omedelbart men också för samhället i stort. Redan det är en utomordentligt viktig insats.

Det är helt riktigt att frågan utreddes under förra mandatperioden. Betänkandet har skickats ut på remiss, och vi har nu tagit del av remissvaren. Det här är väl min bild av svaren, och det kanske säger något om vägen framåt.

Överlag finns det en bejakande inställning till det här greppet. Jag tycker också att det kan bekräftas att det är hög kvalitet på utredningsarbetet.

Ett antal remissinstanser som ligger ganska nära vad vi kan kalla den straffrättsliga praktiken - åklagare, domstolar och andra - har hissat ett par varningsflaggor. De är egentligen av två slag. Den ena gäller det man kallar legaliteten, alltså om den nya påföljden är tillräckligt precist utformad för att kunna tillämpas i praktiken.

Den andra varningsflaggan gäller att man har pekat på Danmark, som ju redan har det här. Att andra jämförbara länder tillämpar det är för mig ett starkt argument för att ha som utgångspunkt att vi också bör göra det. Men likafullt har det praktiska genomslaget av kanske precis det här sättet att möta denna väldigt reella och allvarliga problematik inte nödvändigtvis fått den praktiska effekt som man sett framför sig.

Det är för mig inte argument som leder till slutsatsen att vi inte ska genomföra det. Men jag tror att det är förklaringen till att beredningsarbetet på departementet går ganska ordentligt på djupet för att analysera de invändningar som har kommit på ett ordentligt sätt.

Jag kan inte säga vilken dag propositionen kommer att komma. Men jag kan försäkra både Sanna Backeskog och Sofia Amloh att arbetet drivs framåt mycket målmedvetet på departementet.

Min utgångspunkt är att de problem som beskrivs är reella. Det råder nog ingen tvekan om att det finns ett större utrymme inom ramen för befintliga påföljder för att förmodligen komma åt en del av problematiken, men inte hela problematiken, som interpellanten tar upp. Det fordrar att vi hittar ett sätt att adressera det psykiska våldet i särskild ordning. Det är min riktning eller instinkt i frågan.

Jag håller gärna interpellanten och alla andra här i kammaren och riksdagen som känner ett särskilt engagemang i frågan underrättade om hur processen går framåt. Den gör det med målet att hitta en lösning som är i linje med det som föreslagits i betänkandet.

Det finns också en annan aspekt, som anknyter till det som interpellanten tog upp. Sättet som detta våld tar sig uttryck kan också vara sådant att varje enskild handling inte nödvändigtvis når upp till det som i dag är straffbart, men mönstret eller upprepningen över längre tid gör att det sammantaget är stötande om det inte går att komma åt med vår strafflagstiftning. Hur det här våldet utövas i praktiken talar starkt för att vi ska hitta en väg framåt som är i linje med innehållet i utredningen.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Jag ber att alldeles strax få komma tillbaka till några andra saker på området. Men eftersom detta var frågan fokuserade jag detta svar på det.

Herr talman! Jag skulle vilja att vi uppehåller oss lite extra vid barnen. Tyvärr växer barn upp med psykiskt våld, antingen som direkt utsatta eller i och med att en förälder utsätts. Det medför stor skada för det enskilda barnet men också för samhället i stort.

Vi vet att barn som utsätts för eller upplever våld i hemmet löper större risk att i vuxen ålder utsätta andra för våld eller själva bli utsatta. Vi vet också tyvärr alltför väl att precis som när det gäller våld mot kvinnor föregås oftast fysisk misshandel av psykisk misshandel.

Barns rättigheter måste ständigt bevakas och förstärkas, och det är hög tid att ta fler steg i såväl det förebyggande som det straffrättsliga arbetet. Stiftelsen Allmänna Barnahusets kartläggning från 2022 visade att 15 procent av eleverna rapporterade att de utsatts för psykiskt våld av en vuxen. 12 procent rapporterade att de utsatts av en förälder.

Ett barn från kartläggningen beskriver det så här: "Bor bara med min pappa och han brukar ha en tendens att bli arg väldigt lätt. Det har påverkat mig negativt och gett mig ångest. Upplever hans ilska som väldigt läskig då jag känner mig osäker hemma, han har aldrig misshandlat mig fysiskt men ibland känns det som att han kan vara kapabel till det. Har blivit så paranoid att jag brukar övervaka min dörr in till mitt rum för att jag är rädd att han ska storma in och skrika på mig. På grund av det, har jag utvecklat social ångest och depression, det har påverkat mig negativt."

Herr talman! Vi får inte svika de här barnen. Straffansvar är ett steg på vägen för barnens rätt till upprättelse, men att komma med straff är självklart inte den enda lösningen. För varje krona som satsas på rättsväsendet borde minst lika mycket satsas på det förebyggande arbetet.

Jag är orolig över det stålbad som kommuner och regioner utsätts för, för neddragningar i välfärden är det sämsta som kan hända vårt land just nu. Sverige behöver fler lärare, socionomer, fältassistenter och sjuksköterskor. Det är personer som kan arbeta förebyggande, se varenda unge och fånga upp alla tecken på att allt kanske inte står riktigt rätt till hemma - för tecknen finns oftast.

Kunskaperna om våld i nära relation och våld i hederskontext måste förstärkas i hela samhället men kanske framför allt inom rättsväsendet, i skolan, inom vården och i socialtjänsten. Jag skulle därför önska, herr talman, att justitieministern ger besked till kommuner och regioner om vilka resurser de kan räkna med framöver för att kunna bedriva detta livsviktiga kompetenshöjande och förebyggande arbete.

Herr talman! Jag förstår att statsrådet och hans departement vill fördjupa sig i de olika remissvaren. Jag ser också att det kan skilja sig lite vilket fokus remissvaren har, men jag vill ändå heja på regeringen när det kommer till att plocka en lågt hängande frukt - en reform att lägga på riksdagens bord.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Regeringen säger att brottsoffret behöver komma mer i fokus, och jag kan inte understryka det nog. Jag hoppas att det också väger väldigt tungt när en reform väl kommer på bordet och att vi verkligen understryker vikten av det och allt som sagts tidigare i den här debatten.

Jag förstår att statsrådet inte kan ge oss ett datum eller en dag i det här läget, men jag tänker att det finns ett par steg till på vägen genom Regeringskansliet till riksdagens bord. Någon typ av tidsplan är nog inte orimligt att kräva nu när vi är så rörande överens om att det här är viktigt och behöver komma på plats. Vi socialdemokrater är väldigt noga med att säga att vi tycker att detta inte ska konkurreras ut av annat våld, till exempel mäns våld mot andra män och gängkriminalitet. Det här ska inte stå tillbaka på grund av sådant.

Kommer vi att behöva stå här och ha en interpellationsdebatt om exakt ett år igen för att vi inte har fått detta på bordet? Den frågan väljer jag att ställa till statsrådet.

Herr talman! Jag vänder på steken och säger att om detta inte ligger på riksdagens bord om ett år får ni jaga mig med blåslampa här i talarstolen vid den tidpunkten. Jag vill bara bekräfta att brottsofferperspektivet är ett väldigt starkt skäl till att lagstifta mot handlingar som uppenbarligen inte fångas upp av straffrätten i dag men som vi av en rad skäl menar att hela samhället, ytterst genom staten och straffrätten, måste markera skarpt emot. Det är angeläget att hitta en väg framåt.

Jag säger att det är viktigt att göra detta noggrant, och där upplever jag inte att det är någon som säger emot. Jag läste Brås remissvar, och de pekar bland annat på Danmark där denna typ av lagstiftning redan finns, vilket är ett starkt skäl för att införa den även här. Brå undrar möjligtvis vilket praktiskt genomslag den har fått och lyfter sedan fram att den kan ha normerande eller mer symbolisk verkan. Det tycker jag kan vara viktiga skäl för lagstiftning.

Det enda kruxet är att straffrätten måste kunna tillämpas i praktiken och fungera när åklagare väcker åtal eller domstolar ska tillämpa den. Det gör att de rätt seriösa synpunkter som har kommit på den delen ändå måste beaktas och analyseras ordentligt. Men ta inte det som ett uttryck för en låg ambitionsnivå eller en annan uppfattning om riktningen! Det är bara ett uttryck för att detta är så pass viktigt att lagstiftningen måste bli så bra att den när den väl kommer också får avsedd effekt. Som sagt: Jaga mig gärna här om ett år om den vid den tidpunkten inte ligger på riksdagens bord.

Om jag får vidga perspektivet något vill jag säga att arbetet som sagt sker i ett bredare sammanhang. Det ligger mycket i synpunkten att det finns en risk för att andra frågor hamnar i bakvattnet när vi har en samhällsutveckling med 62 dödliga skjutningar förra året, men låt mig ändå bara säga ytterligare några saker på det här området.

I det här sammanhanget ska vi också ta oss an det psykiska våldet på straffrättens område. Vi ser över kontaktförbudslagstiftningen och straffskalorna när det gäller barnfridsbrott, grov fridskränkning och grov kvinnofridskränkning. Vi har en annan utredning igång som tittar på skärpta regler för villkorlig frigivning och permission, inte minst när det gäller den typ av brottslighet som vi nu talar om.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Regler om vistelseförbud efter dom är tänkta att ge ökat skydd för den som utsätts för våld i nära relationer eller hedersrelaterat våld och förtryck. Vi har skärpt direktiven till en pågående utredning i syfte att föreslå en kriminalisering av oskuldskontroller och oskuldsoperationer, med tanke på att det psykiska våldet som vi talar om också sker i den hederskulturella kontexten.

I EU-sammanhang, mot bakgrund av det ordförandeskap som går in i slutspurten den här veckan, har vi drivit fram en allmän riktlinje som vi har fått alla medlemsstater att ställa sig bakom i form av ett nytt direktiv för att bekämpa våld mot kvinnor och våld i nära relationer.

Jag vill också lyfta fram sådant som inte ligger inom det straffrättsliga området, eftersom den frågan var uppe. Vi har nyligen påbörjat arbetet med ett nytt nationellt åtgärdsprogram mot mäns våld mot kvinnor som ska gälla 2024-2026. Vi ska ta fram ytterligare en långsiktigare strategi när det gäller att förebygga och bekämpa könsrelaterat våld, våld i nära relationer och hedersrelaterat våld och förtryck. Åklagarmyndigheten har fått tydligare återrapporteringskrav i regleringsbrevet när det gäller de här frågorna - och så vidare.

Jag säger inte detta för att dra ljuset från dagens huvudfråga utan för att säga att den finns i ett bredare sammanhang som övergripande syftar till en sak: att stå upp för brottsoffren och säkerställa att våld och förtryck, oavsett hur det utövas, tas på största allvar och får precis de konsekvenser vi har rätt att förvänta oss av en modern strafflagstiftning.

Herr talman! Det är väldigt glädjande att justitieministern och hans parti och vi i vårt parti tar brottsofferfrågorna på största allvar.

Under en lång följd av år har Socialdemokraterna i regeringsställning steg för steg sett till att det har blivit fler poliser med bättre verktyg samtidigt som straffen har skärpts.

Polisen har förstärkt arbetet mot mäns våld mot kvinnor med 350 nya utredare. Samtyckeslagen, som gör det än tydligare att sex som inte är frivilligt är olagligt, utgör en av milstolparna. I regeringsställning skärpte vi straffen för flera sexualbrott liksom för misshandel, grov kvinnofridskränkning och överträdelse av kontaktförbud.

Det är dessutom numera straffbart att utsätta ett barn för att se och höra våldsbrott i en nära relation. Barn som utsätts för detta betraktas även i lagens mening som brottsoffer. Det här är bra, men det räcker uppenbarligen inte.

Det vore ytterst angeläget att i högre grad synliggöra det psykiska våldet även i straffrättsliga sammanhang med tanke på den påverkan och skada som psykisk misshandel får på en utsatt person. Jag och mitt parti vill se ny lagstiftning mot psykisk misshandel.

Det behövs också en brottsofferlag som samlar och förstärker brottsoffers rättigheter. Jag vet att Moderaterna och Socialdemokraterna är helt överens om det.

Nu pågår mycket gott arbete runt om i landet. Polis och socialtjänst krokar arm för att förebygga och upptäcka våld. Men jag tror att vi även behöver koppla på regionerna tydligare. Mödravården, barnhälsovården, hälsocentralen och psykiatrin är kanske de viktigaste institutionerna för samverkan. För detta behöver välfärden pengar. Man behöver bättre förutsättningar för att kunna delta i det förebyggande arbetet.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Herr talman! Jag vill tacka justitieministern för en viktig och konstruktiv debatt. Jag känner mig försiktigt positiv till att våra partier ska kunna samverka i en kraftsamling mot de grova brott som drabbar främst kvinnor och barn inom hemmets väggar.

Herr talman! Jag vill än en gång tacka interpellanten Sanna Backeskog för att hon har lyft upp en utomordentligt viktig fråga i kammaren i dag och att hon även har satt ljuset på det lagstiftningsarbete som pågår mot bakgrund av den utredning som blev klar före jul och som har remitterats.

Jag vill bekräfta riktningen i hela lagstiftningsarbetet på det område som berör förtryck och våld som drabbar kvinnor och barn och för den delen även män i vissa utsatta situationer. Jag hoppas hitta breda allianser i Sveriges riksdag för det angelägna lagstiftningsarbetet.

Nu råkar jag vara justitieminister och är ansvarig för den straffrättsliga delen, men låt mig bekräfta att det är uppenbart att även andra delar av samhället måste mobiliseras för att både förebygga och förhindra brottslighet som denna. När den väl äger rum måste tillräckligt högkvalitativt underlag också tas fram så att man kan använda de straffbestämmelser som finns i lagstiftningen. Juridiken är en del, men det är helt avgörande att få fram vad som faktiskt har hänt för att lagstiftningen ska ha verkligt liv och genomslag i den delen.

Stort tack för möjligheten att få diskutera en viktig fråga i dag! Låt oss återkomma till varandra under arbetets gång i såväl detta som i annat lagstiftningsarbete.

Interpellationsdebatten var härmed avslutad.