Fru talman! I dag debatterar vi alltså skatteutskottets betänkande 12, vilket som vi redan har hört handlar om skattefrågor rörande företag, kapital och fastigheter.
I betänkandet behandlas många motioner och därmed en stor mängd förslag och frågor. På så sätt skulle man kunna debattera betänkandet hela dagen, men det ska vi såklart inte göra.
Vi socialdemokrater står bakom alla våra yrkanden i betänkandet, men för tids vinning yrkar vi bifall enbart till reservationerna 5 och 16.
Jag skulle till att börja med vilja säga någonting mer generellt om skatter, både företagsskatter och kapitalskatter, för att sedan beröra några av förslagen mer i detalj. Låt mig börja med det generella om skatter!
I jämförelse med många andra länder har Sverige en hög skattenivå. Mätt som exempelvis skattekvot, det vill säga totala skatteintäkter i förhållande till bnp, har Sverige en högre skattenivå än många länder - även om skattekvoten i dag är lägre än för ett par decennier sedan.
Med det sagt är det ibland problematiskt att prata om skatter i ett vakuum eftersom skatterna sällan har ett egenvärde. Skatter ska vara effektiva, det vill säga uppnå sitt syfte på bästa sätt, och de ska vara enhetliga, neutrala och likformiga. Skatterna ska aldrig vara högre eller mer omfattande än vad som behövs för deras syfte. Allt annat lika vill vi såklart betala så låga skatter som möjligt. Problemet är bara, fru talman, att "allt annat lika" inte existerar. Du kan inte både ha kakan och äta den. Därför kan skatter inte debatteras i ett vakuum - de finansierar ju det vi håller kärt i Sverige.
Vi socialdemokrater har alltid drivit en politik för att alla svenskar, oavsett bakgrund, yrke och inkomst, ska kunna välja sin egen väg i livet. På så sätt är vi ett frihetstörstande parti. Vår förste kongressvalde partiledare och förste statsminister, Hjalmar Branting, uttryckte det som att alla måste ges möjligheten att förverkliga sina bästa stämningars längtan.
Ett jämlikt och jämställt samhälle har varit en förutsättning för detta mål, och politik för full sysselsättning har varit ett medel - kanske det viktigaste instrumentet - för att närma oss just fria och jämlika individer i ett fritt och jämlikt samhälle. Denna politik för full sysselsättning har tillsammans med uppbyggnaden av den generella välfärdsstaten varit, och är alltjämt, en av grundpelarna i den svenska folkhemsmodellen.
Denna politik har också ett mycket starkt stöd i stora delar av den svenska befolkningen. Folkhemmet och välfärdsstaten hade varit omöjliga utan skatter. Folkhemmet och välfärdsstaten hade faktiskt varit omöjliga utan skattenivåer som överstiger dem i andra länder i Europa. Det är för att vi har olika ambitioner med staten.
Vi socialdemokrater ser alla fördelarna med den starka svenska modellen, där skattesystemet spelar en central roll i att främja jämlikhet genom att hjälpa till att omfördela rikedom och finansiera offentliga tjänster som trygghetssystem, utbildning och sjukvård - vilket är viktigt för att ge alla medborgare lika möjligheter. Därför kan vi som sagt inte diskutera skatter i ett vakuum.
Detta betänkande handlar delvis om skatterna på företagen i Sverige, som vi hörde i ett tidigare anförande. Om man tittar på internationella undersökningar ser man att utgångspunkten är att företag i Sverige har mycket goda förutsättningar och ramvillkor i förhållande till omvärlden. Sverige har i åratal prenumererat på tio-i-topp-placeringar i olika rankningar gällande konkurrenskraft, exempelvis OECD:s index.
Denna typ av index mäter saker som infrastruktur, hälsa och utbildning, högre utbildning och innovationskraft. Den som tror att Sveriges konkurrenskraft enbart handlar om och avgörs av en enstaka skattesats här - eller, som vi hörde i tidigare anförande, flera skattesatser både här och där - misstar sig alltså. Här är vi tillbaka i att det är det som skatterna finansierar som är så oerhört viktigt för Sverige, och i detta fall är det också viktigt för svensk konkurrenskraft.
Sverige har historiskt visat - och med en framtida ny regering kommer vi också att visa - att Sverige är en kunskapsintensiv nation som ligger i framkant när det gäller innovation, digitalisering och grön innovation. Ska vi fortsätta att ligga i framkant behöver vi en handlingskraftig politik, och där skiljer partierna sig åt. En handlingskraftig politik för grön innovation åstadkoms inte genom sänkta skatter utan snarare genom att vi gör vårt samhälle starkare.
I detta betänkande har vi socialdemokrater inga förslag till förändringar av skatter på företagande, men totalt sett har vi en progressiv politik för ett bra näringsklimat i Sverige. Det vi vill på detta område är att 3:12-reglerna fortsatt ska utredas så att de är balanserade. Syftet med skattereglerna för fåmansföretag är att vi ska ha neutrala skatteregler, det vill säga neutrala mellan att vara anställd och att vara företagare, och i det avseendet beklagar vi regeringens tilläggsdirektiv kopplat till den pågående utredningen. Som jag nämnde tidigare, fru talman, yrkar vi bifall till reservation 5.
Fru talman! Om jag tillåts vill jag göra en liten utvikning kring vad som inom forskning ibland kallas tillväxtens djupa bestämningsfaktorer, det vill säga vad som på sikt - över tid - leder till tillväxt. Forskningen är inte alltid entydig, men det finns några faktorer man alltid brukar peka på. Det är saker som utbildning, infrastruktur, tillit och låg korruption. Statistiskt vet vi att exempelvis både tillit och låg korruption brukar vara kopplat till mer jämlika samhällen.
Varför nämner jag då detta i en debatt om företagsskatter? Jo, precis som att vissa skatter kan vara tillväxthämmande kan även sänkta skatter vara tillväxthämmande om de slår mot faktorer som leder till tillväxt.
Just nu har vi en regering som uppenbarligen inte ser hur vanligt folk har det och som dessutom prioriterar ned saker som utbildning och infrastruktur. Man väljer aktivt att minska tilliten i samhället genom att helt bortse från det man lovade i valet. Man tar också steg i auktoritär riktning, med Orbán som förebild, vilket på sikt troligen leder till korruption. Ett exempel är den stoppade insynen i elstödet, och det finns många andra exempel. Dessa steg läggs samman till en riktning som är fel också om man vill skapa ett bättre företagsklimat.
Vi socialdemokrater ser de naturliga samband jag nämner, alltså vad som leder till långsiktig tillväxt, men det verkar inte regeringen göra. Som lök på denna företagarfientliga lax riskerar man dessutom att erodera stödet för frihandel i vårt land. Frihandeln är ju det mest centrala för ett litet, exportberoende land som Sverige. Innan krisen sysselsatte exportindustrin 1,4 miljoner svenskar, och nästan halva vår bnp kommer från exporten. Därför måste vi i alla sammanhang värna frihandeln.
Det fungerar på samma sätt här: Vi vet från historien att man minskar stödet för frihandel om man urgröper trygghetssystemen och utbildningssystemen. Genom att hota tryggheten lyckas regeringen på så sätt hota även stödet för frihandeln, vilket på lång sikt kommer att vara extremt skadligt för det svenska näringsklimatet.
Här står alltså en viktig strid i svensk politik. Frågan är om vi ska värna handeln, som är betydligt viktigare än enskilda eller många skattesänkningar, exempelvis bolagsskatt, 3:12-regler och bankskatt, som vi hörde i tidigare inlägg. Ibland undrar man om det ska finnas några skatter kvar efter att en borgerlig regering har styrt.
Jag menar att det är viktigt, riktigt och nödvändigt att föra en politik som håller ihop landet om vi på sikt vill ha ett stöd för frihandel, EU:s inre marknad och tillväxt. Om vi vill skapa full sysselsättning är det den typen av politik som behövs. I stället, fru talman, har vi en regering som inte ser dessa samband. Det gör mig orolig.
Dagens regering för en politik där man sänker skatterna för de rikaste - för övrigt inte för företagen; det finns ju inte ett förslag på sänkningar för företagen, även om man pratar om det. I stället vill man sänka skatter för de rikaste individerna. Samtidigt eroderar man det som har skapat det goda svenska näringsklimatet, och då är frågan hur det svenska näringsklimatet kommer att se ut om ett antal år.
Jag ser att tiden rinner iväg, så jag ska bara säga några väldigt korta ord om skatter på kapital. Då behöver vi zooma ut lite grann, eftersom ojämlikheten ökar i världen och har gjort så i decennier. En busslast av världens rikaste personer äger lika mycket som halva jordens befolkning tillsammans. Samma sak gäller faktiskt vårt eget land: fem personer äger mer än fem miljoner svenskar.
Just nu uppger tre av tio ensamstående med en lön under 35 000 kronor i månaden att de inte kan sätta näringsrik mat på bordet till sina barn. Jag tycker att det behöver sjunka in: Tre av tio ensamstående kan inte sätta näringsrik mat på bordet till sina barn!
Då är det uppenbart att Sverige behöver en annan politik, en politik som minskar klyftorna. För att klara det behöver vi inte lägre skatter utan kanske i vissa avseenden faktiskt högre skatter för att göra någonting åt de ökande klyftorna och den ökande ojämlikheten. Men i stället har vi en regering som med kirurgisk precision har sänkt skatten för de rikaste, lagt ned utredningar som skulle kunna göra Sverige mer rättvist och nu remitterar ytterligare skattesänkningar för de absolut rikaste.
Här behöver de som har det bäst också bidra mest, och det är därför vi socialdemokrater vill utreda en beredskapsskatt. Det var något som vi också pratade om i valet och som skulle kunna finansiera de ökande behoven i försvaret och samtidigt frigöra resurser för exempelvis dem som har det allra tuffast. Med en beredskapsskatt som betalas av dem som har allra mest i Sverige blir Sverige lite rättvisare. Det är synd att den svenska högern inte ser det.
Avslutningsvis, fru talman, är vi socialdemokrater alltid beredda att delta i diskussioner om en stor och bred skattereform. Det skulle vara bra för Sverige. En sådan måste såklart ha som utgångspunkt att Sverige även framåt ska vara ett framgångsrikt, progressivt och rättvist land. Det står i bjärt kontrast till den politik som förs av regeringen, som just nu sänker skatterna för de rikaste med ökad ojämlikhet som resultat.
Tyvärr leder det till ökad orättvisa och faktiskt också ett sämre företagsklimat, och det är dåligt. Det är dåligt för Sverige, det är dåligt för Europa och det är faktiskt dåligt för världen, eftersom Sverige historiskt har varit ett föredöme i de här frågorna.