Arbetsplenum - Hälso- och sjukvårdens organisation - 2023-05-04

Herr talman! Svensk sjukvård är bra på många sätt, men alltför många människor har väntat för länge på vård eller har någon nära som har fastnat i vårdköerna. Det kan vara en mamma, morbror, mormor eller en nära vän.

Tillgängligheten inom svensk sjukvård brister. Det finns för få vårdplatser, och vårdköerna är för långa, bland annat för att villkoren för personalen inte alltid är tillräckligt bra. Det gör att den som är sjuk inte alltid får vård i tid. Den som är sjuk möts inte heller alltid av en jämlik vård.

Chansen att i ett tidigt skede upptäcka svåra cancersjukdomar när någons pappa har drabbats eller chansen att få komma i kontakt med barn och ungdomspsykiatrin när dotterns kompis mår dåligt skiljer sig kraftigt åt beroende på om man bor i Värmland, Västmanland eller här i Stockholm. Det är varken rimligt eller rättvist.

Den nya borgerliga regeringens prioriteringar handlar därför om att sätta fokus på att kapa vårdköerna, på att få fler vårdplatser och på att öka den statliga styrningen så att vi kan erbjuda människor i hela landet en god och jämlik vård i tid.

Fru talman! Hur hälso-och sjukvården organiseras är naturligtvis centralt för möjligheten att ge patienterna den vård de behöver. Från Kristdemokraternas sida har vi varit tydliga med att vi vill avskaffa regionernas ansvar för sjukvården och låta staten ta över ansvaret och finansieringen. Vi menar att den medicinska och tekniska utvecklingen helt enkelt har sprungit ifrån dagens modell med 21 självstyrande regioner.

Vi är överens med våra tre samarbetspartier Moderaterna, Sverigedemokraterna och Liberalerna om att statens ansvar för sjukvården successivt ska öka. Ett helt eller delvis statligt huvudmannaskap för svensk sjukvård ska nu utredas.

Det handlar bland annat om att nationella principer för ersättning och avgifter behöver införas. Vi behöver en stärkt uppföljning av vårdens effektivitet och kvalitetsredovisning. Det handlar till exempel om att statliga myndigheter ska ges befogenhet att också granska de medicinska resultaten.

Inte minst behöver vi en gemensam digital infrastruktur för svensk sjukvård. Att som patient i dag behöva sitta och upprepa hela sin sjukdomshistorik vid varje vårdbesök är inte rimligt. Det är en fråga om respekt och värdighet, men det handlar ytterst också om patientsäkerheten. Det handlar om omsorg om dem som är sjuka.

Fru talman! Det viktigaste inom svensk sjukvård är tillgängligheten till god vård. Svensk sjukvård har lägst antal vårdplatser per invånare i hela EU, och det märks bland personalen på landets sjukhus. Vi behöver därför en nationell plan för fler vårdplatser, förändrade arbetssätt och bättre villkor för personalen om vi på allvar ska kunna korta vårdköerna och öka tillgängligheten.

Allt detta jobbar regeringen för. Utöver de tre kömiljarderna har regeringen dubblerat satsningen på att öka antalet vårdplatser. Det handlar om 2 miljarder årligen i form av en prestationsbaserad ersättning för de regioner som exempelvis klarar målet att ta bort överbeläggningar och minska antalet undvikbara vårdskador.

Vi tar också initiativ till en nationell vårdförmedling som synliggör var i landet vårdkapaciteten finns. Detta gör vi för att ge människor mer makt i en situation där de annars ofta känner sig maktlösa. Människor ska helt enkelt kunna välja att få behandlingen eller operationen utförd på annat håll i landet, alltså där man klarar av att ge den som är sjuk vård i tid.

Herr talman! Omställningen till en god och nära vård behöver nu ta fart, och vi behöver bygga ut primärvården kraftigt under flera års tid. Såvitt jag kan bedöma råder det relativt stor enighet om detta. Men omställningen av svensk sjukvård behöver ske i praktiken, och det behöver också märkas mer i regionernas budgetar. En välfungerande primärvård utgör nämligen basen för ett effektivt hälso- och sjukvårdsystem.

Jag är övertygad om att en ökad statlig styrning av primärvårdens mål, ersättningsmodeller och uppföljning skulle kunna underlätta omställningen.

Kompetensbristen inom primärvården måste åtgärdas genom att villkoren för personalen som jobbar där förbättras. Socialstyrelsens riktvärde ligger på 1 100 invånare per specialist inom primärvården, och i dag saknas hälften av alla specialister i allmänmedicin. Det duger givetvis inte.

Kristdemokraternas ambition är att det på sikt ska finnas en fast vårdkontakt för alla med en namngiven läkare och distriktssköterska och ett tak för antal patienter både på en enskild vårdcentral och för den enskilde distriktsläkaren. Det skulle ge distriktsläkare och sjuksköterskor en bättre arbetsmiljö, skapa kontinuitet och bygga relationer mellan patient och läkare, skapa trygghet för den enskilde patienten och framför allt ge läkaren kännedom om patienten för att kunna ge vård av god kvalitet.

När vi nu stärker hälso- och sjukvårdens organisation tar vi fasta på att vårdkedjan fungerar bättre när läkare och patient känner varandra, är trygga och har förtroende för varandra.

Fru talman! Nu debatterar vi ett av socialutskottets allra bredaste betänkanden. Det handlar om betänkande 12 Hälso- och sjukvårdens organisation. I betänkandet samlas alla de motioner skrivna av riksdagens ledamöter under allmänna motionstiden i höstas och som rör det område vi nu debatterar

Det är uppenbart att det finns ett stort intresse hos riksdagens ledamöter att diskutera dessa viktiga frågor. I betänkandet behandlas 120 olika yrkanden som rör primärvården, vårdval, valfrihet, tillgänglighet, privata sjukvårdsförsäkringar, rätten till tolk och mycket mer.

Fru talman! Jag brukar i alla sammanhang där jag får möjlighet att prata om svensk hälso- och sjukvård lyfta fram det faktum att vi i Sverige har en sjukvård i absolut världsklass. Jag tänker ta tillfället i akt att också i detta anförande lyfta fram alla de enastående läkare, sjuksköterskor och undersköterskor som arbetar på våra sjukhus och som gör allt de kan för att ge oss god vård i rätt tid. De svenska sjukhusen och de svenska läkarna är några av de bästa i världen. Sjuksköterskorna och undersköterskorna som arbetar på våra sjukhus gör det med hela sin kropp och själ och med total hängivenhet.

Men svensk hälso- och sjukvård står inför oerhört stora utmaningar. Vi ser återkommande problem i form av långa väntetider till vård, bristande vårdkedjor och sjunkande produktivitet.

Vi hör oron från allmänheten: Kommer vi att få vård i rätt tid? Kommer vi att behöva sitta på en stökig akutmottagning i flera timmar utan att få hjälp? Kommer jag att få ligga i en sjukhussäng i korridoren och inte hinnas med? Kommer jag att behöva stå tillbaka för någon som har köpt sig förbi mig i kön?

Fru talman! Vi hör också oron från sjukhuspersonalen: Kommer jag att orka en dag till? Kommer jag att behöva springa fortare än vad jag redan gör? Kommer jag att begå ett misstag i tjänsten på grund av den höga arbetsbelastningen? Kommer fler av mina kollegor att säga upp sig?

Svensk sjukvård är i absolut världsklass, men det är inget permanent tillstånd som vi kan ta för givet. Den fantastiska sjukvårdspersonalen kan inte trolla. De kan inte få fram fler vårdplatser och fler kollegor från en trollerihatt. De kan inte springa snabbare än vad de redan gör. De kan inte plocka fram mynt ur guldbyxorna för att fylla hålen i regionernas budgetar.

Det är här politiken kommer in. Det är nu vi måste ta ansvar.

Det råder en allvarlig kris i svensk hälso- och sjukvård. Det handlar om en omfattande personalbrist som leder till en omfattande platsbrist. Det handlar om en kass arbetsmiljö för de anställda och många års underfinansiering av den offentliga vården.

Så många som 17 av 21 regioner har budgeterat med underskott för 2023, och fler än hälften av regionerna uppger att bemanningsläget under sommaren kommer att vara lika dåligt eller till och med sämre än förra året.

Trots detta valde regeringen att i sin budget satsa dubbelt så mycket på skattesänkningar till höginkomsttagare än på generella statsbidrag till kommuner och regioner och inte ens i närheten av vad SKR menar behövs för att man ens ska kunna bibehålla dagens nivå.

I min hemregion Skåne presenterade styret, som består av Moderaterna, Kristdemokraterna, Liberalerna och Sverigedemokraterna, en budget som innebär nedskärningar på över 800 miljoner kronor på skånsk sjukvård nästa år. I praktiken innebär detta givetvis att personal kommer att sägas upp. Det väntar alltså ett riktigt stålbad för skånsk sjukvård som redan har några av landets längsta vårdköer och som redan har sämst tillgänglighet i landet. Det är naturligtvis helt orimligt.

Så här ser det ut i många regioner. Åratal av nedskärningar, besparingar och privatiseringar har gradvis monterat ned den offentliga vården. De borgerliga marknadsexperimenten och privatiseringarna har gått före patienterna och sjukvårdspersonalen. Det saknas ordning och reda i vården.

Fru talman! Om svensk hälso- och sjukvård ska fortsätta vara i absolut världsklass måste den stärkas och ges tillräckliga resurser. Vi måste ta tillbaka kontrollen över vården för att ge vårdpersonalen fler kollegor och bättre arbetsvillkor, skapa nya vårdplatser och korta köerna.

Vården ska inte vara en marknad, utan vi ska i stället bygga ut vårdcentralerna och garantera vård efter behov i hela landet.

Systemet med privata sjukvårdsförsäkringar är i grunden orättvist och leder fel när det gäller vem som får vilket slags vård och när. Ingen ska kunna köpa sig före i kön i den offentligt finansierade sjukvården.

Arbetet med primärvårdsreformen måste fortsätta, och huvudregeln bör vara att alla ska ha en fast läkarkontakt i primärvården.

Fru talman! För oss socialdemokrater är att åtgärda bristerna när det gäller arbetsmiljö, arbetsvillkor och kompetent personal i svensk hälso och sjukvård en av de allra viktigaste utmaningarna under mandatperioden för att komma till rätta med de långa köerna och personalbristen.

Vi är också alldeles övertygade om att svaret på dessa utmaningar inte är fler privatiseringar, fler sparbeting på våra sjukhus eller fler privata sjukvårdsförsäkringar - eller för den delen ytterligare försämrad arbetsmiljö för sjukvårdspersonalen när de ska tvingas bryta mot både tystnadsplikt, etik och moral och ange vårdsökande papperslösa till Migrationsverket.

Fru talman! En stor person sa en gång: Politik är att vilja. För mig är politik att ständigt göra valen. Det är dags att prioritera hälso- och sjukvården och dess personal. Jag vill med detta yrka bifall till vår reservation 1.

(Applåder)

Fru talman! Vi debatterar i kväll socialutskottets betänkande SoU12 Hälso- och sjukvårdens organisation. Jag vill börja med att yrka bifall till utskottets förslag till beslut.

Fru talman! Behovet av att reformera svensk hälso- och sjukvård är alldeles tydligt. Vi styrs i dag av hälso- och sjukvårdslagen, vilken anger att det åligger våra regioner och kommuner att ansvara för att leverera vård till dem som lever i respektive kommun och region. Behovet av att tydliggöra gränssnittet mellan statens, regionernas och kommunernas ansvarsområden är viktigt, då vi i dag ser tendenser till att patienter faller mellan stolarna. Därför är det glädjande att vi i Tidöavtalet kommit överens om att utreda frågan grundligt. Däremot är nog inte lösningen på svensk sjukvårds problematik ytterligare administration eller centralstyrning.

Fru talman! Det är lätt att tro att organisationsförändringar alltid är lösningen på alla problem, men att det i dag finns otydligheter inom ansvarsområdena leder till att vi får en ojämlik vård, beroende på var man bor och att skillnaderna är stora över landet. Detsamma gäller när begreppet högspecialiserad vård förs upp på agendan. Vem bestämmer vad som är högspecialiserad vård, och vilka riktlinjer arbetar man efter? Här tror jag att statens ansvar behöver öka när det gäller att specificera den högspecialiserade vården och skapa strategier och mål för den vård som ska bedrivas. Man behöver också ta ett större ansvar för måluppfyllelsen och för att bestämda strategier följs.

Det får dock inte gå så långt att det påverkar de mindre sjukhusens förmåga att kunna hantera det akuta uppdraget. Sveriges geografi är speciell. Utifrån det behövs alla de akutsjukhus som finns i dag, dels för att lösa tillgänglighetsproblematiken, dels för att kunna rädda liv vid akut livshotande sjukdom eller skada. Vi ska kunna leverera en god och jämlik vård i hela landet utifrån de förutsättningar som råder.

Fru talman! Det finns flera områden där staten skulle kunna ta ett större ansvar, såsom strategiarbete, högspecialiserad cancersjukvård, nationell helikopterorganisation, specifik barnkirurgi och övrig avancerad kirurgi. Arbetet med en nationell förlossningsplan och inrättandet av en nationell vårdförmedling är redan avtalat mellan Tidöpartierna. Vi ser att skillnaderna i svensk förlossningsvård är markanta, och givetvis kan detta inte fortsätta. Man behöver ta ett större ansvar när det gäller ny teknik och nya behandlingsformer som nu når marknaden på ganska bred front. Det gäller specifikt utvecklingen av genomsekvensering och precisionsmedicin.

Fru talman! Framtidens hälso- och sjukvård kommer att präglas av god och nära vård samt ökad digitalisering, detta för att vi över huvud taget ska kunna kompetenssätta denna verksamhet i framtiden. Tidöpartierna har därför kommit överens om satsningar när det gäller den digitala infrastrukturen inom vården och satsningar på primärvård och utvecklad sjukvård på landsbygd och i glesbygd. Närhetsprincipen och ett utökat mandat för primärvården kommer att leda till en bättre och effektivare vård för patienten. Det finns redan i dag goda exempel på hur man kan jobba i glesbygd. Vi har Glesbygdsmedicinskt centrum, som är en föregångare. Där har man drivit hälsocentralerna i Västerbotten till helt nya nivåer. Ett sådant arbetssätt minskar också trycket på våra sjukhus där man kan koncentrera sig på sina kärnområden. Rätt vård ska ges på rätt ställe.

Fru talman! Vi ser i dag en ganska stor psykisk ohälsa hos våra medborgare, och i Tidöavtalet gör man satsningar inom området. Dels ser man behovet av en nationell strategi inom området, dels är behovet av en nationell samordningsfunktion av yttersta vikt.

Psykisk ohälsa är vanligt förekommande i samhället. Trots detta är det fortfarande både stigmatiserande och svårt att prata om. Här finns stora vinster med att se till att primärvården har de resurser som behövs för att klara första linjens psykiatri. Även detta område är något som staten behöver ta ett övergripande grepp om, både när det gäller det förebyggande arbetet och uppföljningen av hur regionerna sköter sitt åtagande.

Fru talman! Vi ska prata om hälso- och sjukvårdens organisation. Det är en stor och komplex fråga som i allra högsta grad behöver utredas för att det ska bli så bra som möjligt och vi ska få den effekt vi önskar.

Som sjukvården är organiserad i dag och har varit en lång tid framgår det med tydlighet att något måste göras, för så här kan det inte fortsätta. Långa vårdköer, oklara direktiv, personal som slutar på grund av en högst bristfällig arbetsmiljö och inte minst en kommunal hälso- och sjukvård som lämnats mer eller mindre åt sitt öde är bara några av alla de mindre smickrande problem sjukvården brottas med.

Det är dags att göra någonting åt detta. Vi sverigedemokrater ser många områden som behöver förbättras. Bland annat ser vi vikten av att införa ett tillgänglighetskrav för ambulanssjukvården, som har en oerhört viktig roll i omhändertagandet av sjuka och skadade patienter i det akuta och ofta livshotande stadiet. Överlevnadsmöjligheterna är direkt relaterade till tiden från att skadan sker till dess att patienten kommer under kvalificerad vård.

De senaste åren har tiden från larm till dess att ambulans kommer fram till den skadade ökat. Det inte är acceptabelt att svårt sjuka och skadade patienter ska behöva vänta länge på en ambulans och därmed riskera livet, speciellt inte i ett stadie då de redan är otroligt sårbara och utsatta. I ett flertal länder finns det lagstadgade tillgänglighetskrav och mål för hur skadade eller svårt sjuka patienter ska nås inom en viss tid. I Sverige finns inte några sådana tydliga mål eller krav på hur stor tillgängligheten till ambulanser ska vara, vilket vi anser vara en brist. Sverigedemokraterna verkar för att detta ses över. Alla ska få rätt till god vård i rätt tid i ett välfärdsland som Sverige.

Vi sverigedemokrater har tillsammans med regeringspartierna höga ambitioner och många viktiga steg i arbetet för att stärka den svenska hälso- och sjukvården. I Tidöavtalet står det bland annat att en utredning tillsätts med uppdrag att analysera och belysa för- och nackdelar samt lämna förslag på möjligheterna att långsiktigt införa ett delvis eller helt statligt huvudmannaskap.

Utredningen ska även beakta för- och nackdelar med de regionala organisationernas geografiska område, baserat på exempelvis dagens sex sjukvårdsregioner. Utredningen ska genomföras i nära samverkan med företrädare för patienter, professioner, regioner, privata vårdgivare och akademin i syfte att åstadkomma en hälso- och sjukvård som ges bättre förutsättningar än i dag och erbjuda en god och jämlik vård som bygger på behovsprincipen. Inte minst ska utredningen lägga fram genomförbara förslag.

När det gäller frågan om styrning och uppföljning av statliga medel framgår följande: "Nationella principer för ersättning och avgifter införs. Dessa ska bygga på behovsprincipen och att en medicinsk bedömning görs så att patienten kommer till rätt del av vården. Staten tar ett helhetsansvar över styrning och uppföljning av statliga medel till sjukvården."

Förutom dessa två åtgärder finns ytterligare 22 punkter i Tidöavtalet som ska genomföras eller som är på god väg att genomföras. De är uppdelade i elva kluster eller områden som gör att förslagen har en god spridning inom många områden.

Förutom Tidöavtalet ser vi sverigedemokrater att ytterligare åtgärder behöver vidtas under kommande mandatperiod. Som det största partiet i regeringskoalitionen kommer vi att arbeta för att tydliggöra en ansvarsfördelning där staten får en mer övergripande roll. Detta är oerhört viktigt för svensk hälso- och sjukvårds framtid.

Vi anser exempelvis att det inte ska finnas tolkningsföreträde i rekommendationer från Socialstyrelsen. Som det är i dag är det för många regioner som inte förhåller sig helt till det som Socialstyrelsen rekommenderar, vilket resulterar i en ojämn vård över landet.

Jag som ledamot för Sverigedemokraterna menar att det behövs ett tydligt statligt omtag för att på riktigt göra skillnad inom svensk hälso- och sjukvård. Sverige har en lång tradition av att ha en stark sjukvård i framkant, och detta måste hela tiden vara målet när vi alla i socialutskottet går till våra kontor. Här menar jag att samarbetspartierna med Tidöavtalet som grund har viktiga fyra år att förvalta väl. Och jag är helt övertygad om att vi kommer att göra precis detta.

Fru talman! Svensk sjukvård behöver bli bra igen. Med detta sagt vill jag yrka bifall till reservation 7.

Fru talman! Före valet talade alla partier om att det behövs fler vårdplatser. Kommer ni ihåg det? Nu undrar jag: Kommer det att bli fler vårdplatser? Det handlar om personal, så jag är skeptisk.

Vården går med underskott i hela Sverige. Detta beror på de väldigt marginella statsbidragen från SD och regeringen. I vissa regioner är underskotten så stora som 10 procent av den totala budgeten. Genom att vägra skjuta till de pengar som krävs vältrar den SD-beroende regeringen över kostnaderna och skuldsättningen på regionerna. Detta drabbar personalen hårt och förstås också patienterna.

För att behålla dagens personaltäthet och kvalitet måste därför resurserna öka i samma takt som vi ser att befolkningen och de äldre ökar. Det är ganska lätt att läsa detta i olika tabeller och så vidare. Vi anser att det på nationell nivå saknas tillräcklig styrning för att öka antalet vårdplatser, säkerställa specialistvårdens utformning och främja medicinsk forskning, som tyvärr har backat.

Så, SD och regeringen: Skjut till de medel som behövs, och presentera en långsiktig plan för hur vården ska finansieras! Alternativet är att säga åt personal och patienter att bita ihop för att inte äventyra riskkapitalisternas vinster eller de rikas skattesänkningar. Ta till er behovet av välfärd! Det är oerhört viktigt.

Svensk ekonomi befinner sig i kris. Regionerna och kommunerna, framför allt regionerna, har stora ekonomiska bekymmer. Detta har jag redan nämnt. Därför satsar Vänsterpartiet 8 miljarder extra på regionerna i sin vårbudget. Man kan säga att det är ett slags räddningspaket för sjukvården.

Sjukvården lider av personalbrist, som inte har blivit bättre utan kan vara livsfarlig för patienterna. Ivo rapporterar att hjärtsjuka patienter vårdas i korridorerna, och sjukhus delar ut grytlock till patienterna att använda som larm. Det är helt otroligt. Låt kommuner och regioner - tillfälligt eller tills vidare - använda riktade medel som generella! Byt ut det under ett år, under denna kris!

Sedan måste staten garantera långsiktiga förutsättningar för kommuner och regioner. Indexera statsbidragen så att de följer kostnadsutvecklingen! Annars kommer vi att ligga risigt till.

Fru talman! När det gäller primärvården - en god och nära vård - undrar jag vad som händer med den. Är den nära vården i själva verket anhörigvård?

Vi har bestämt att alla patienter ska vara listade hos en namngiven läkare på sin vårdcentral som i bästa fall är inläst på journal och sjukdomshistorik. Vi har föreslagit att varje läkare ska ha ansvar för 1 100 listade patienter - det var vårt bud från ett enigt utskott. Siffran är i dag i stället över 2 000 patienter per läkare på de flesta vårdcentraler. Forskning har visat att en fast läkarkontakt leder till lägre dödlighet, och det skulle dessutom spara mycket pengar för regionerna.

De stora skillnader i folkhälsa som finns mellan olika klasser, där de som har lägre utbildning lever kortare tid, kan bäst mötas med bra primärvård. Hur går det då med detta viktiga arbete? Inte så värst bra, säger Myndigheten för vård- och omsorgsanalys, som har släppt en rapport. Antalet specialistläkare i allmänmedicin minskar, och arbetsmiljöproblemen är stora.

Precis som med klimatkrisen har vi inte råd att vänta längre, utan vi måste göra något. Var finns långsiktigheten och planen? Vi vill att staten ska ta över ansvaret för läkares allmän- och specialisttjänstgöring. Vi behöver en långsiktig ekonomisk nationell plan för grundutbildning, vidareutbildning och fortbildning inom vården - helt enkelt en nationell primärvårdsreform. Statliga resurser måste tillföras som kan garantera vårdcentralernas långsiktiga finansiering.

Inför etableringskontroll i lagen om valfrihet! Vårdbolagen har rätt att etablera sig var de vill, och då blir det oftast på ställen där folk är rika och friska. Detta undergräver hälso- och sjukvårdslagen.

Ett aktivt uppsökande arbete är superviktigt. Uppsökande hälsokontroller bör prövas. Och vi vill se ett nationellt basuppdrag för att förtydliga vilken specialistkompetens en vårdcentral ska ha. Det handlar om jämlik vård i hela landet.

Fru talman! Jag yrkar bifall till reservation 14.

Systemet med privata sjukvårdsförsäkringar är inte bara orättvist och leder fel när det kommer till vem som får vilken vård och när, utan systemet är också kostnadsdrivande. Om jag har en försäkring vill jag ju använda den, inte sant? Då vill jag ha en second opinion nästan varje gång, och det kostar ganska mycket.

Samtidigt har de privata vårdgivarna intresse av att sälja så mycket sjukvård som möjligt. Det är inte rimligt att det ska vara tillåtet att utforma försäkringar som strider mot hälso- och sjukvårdslagen. Vi vill förbjuda privata sjukvårdsförsäkringar inom den offentligt finansierade vården, det vill säga den vård som har avtal med regionerna och som därmed har två dörrar in - en för oss utan försäkring och en för dem med försäkring. Och ni kan förstå vem som får vård först; det har man nämligen tittat på.

Nu övergår jag till något helt annat. Förskrivningen av psykofarmaka, speciellt ångestdämpande och antidepressiva medel, till barn och unga har ökat markant i Sverige. I dag är forskningen ganska delad när det gäller vad man kan göra, vad effekterna blir och hur de långsiktiga konsekvenserna av barns bruk ser ut.

För att inte riskera att barn i behov av psykiatrisk vård faller mellan stolarna eller får vänta alldeles för länge på insatser behöver vi göra mycket mer. En viktig åtgärd är att samverkan mellan olika vårdinstanser fungerar och att det finns tydliga riktlinjer och gränsdragningar mellan bup och andra instanser. Det är emellertid så att fler barn behandlas inom barn- och ungdomspsykiatrin än inom primärvården och elevhälsan. Köerna till bup växer. Detta måste vi titta på. Det behövs tidiga förebyggande insatser när det gäller barn- och ungdomspsykiatrin, och man måste hitta andra dörrar in.

Vi kan också se en tydlig tendens att medikalisera normala reaktioner hos barn och unga. Det har bidragit till en ökad vårdkonsumtion, och vi måste följa upp detta på ett "tajt" sätt. Vi kan se en ökning av diagnostiserade depressions- och ångesttillstånd och att förskrivningarna av antidepressiva psykofarmaka har ökat för barn och unga, liksom kontakterna med bup. Vi vill att man tar ett initiativ till en nationell genomlysning av hela utvecklingen innan den helt försvinner ut från våra händer.

Fru talman! Det betänkande vi debatterar nu i kväll handlar om vårdens organisation. Det är ett område där det har kommit 120 olika förslag från riksdagsledamöterna. I utskottet är vi överens om ganska mycket, men på 45 punkter finns reservationer - varav 20 kommer från Centerpartiet. Jag tänker inte i denna sena timme gå igenom alla 20 reservationer, utan i stället kommer jag att lyfta fram några av mer principiell betydelse.

Den första frågan handlar förstås om hur vården ska organiseras framöver. Där finns vissa som har en enkel lösning, nämligen att om vi bara förstatligar den svenska hälso- och sjukvården kan alla problem lösas. Svaret på varenda fråga om problem i sjukvården blir då att förstatliga, att låta hela den svenska sjukvården med hundratusentals anställda styras av en generaldirektör på Kungsholmen i Stockholm. Det löser alla problem.

Den här regeringen har sagt att man åtminstone ska titta på frågan, även om intresset verkar vara något begränsat från de andra partierna. Det kan jag förstå eftersom det ju finns en hel del forskning på området. Den senaste stora forskningsgenomgången gjordes av Ratio, som är näringslivets forskningsinstitut. I rapporten Myten om centralisering var slutsatsen att om man vill skapa fullständigt kaos i svensk sjukvård ska man göra en jättelik omorganisation där man lägger allt under statlig kontroll. Inte minst skulle det bli bra för alla administratörer. Vid en jämförelse med andra länder som har en helt statlig organisation räknade man med att det kanske skulle behövas så många som 250 000 administratörer. För oss handlar det här i stället om att det behövs mer nationell styrning av svensk sjukvård - men ingen stor omorganisation.

Det finns däremot ett antal konkreta områden där vi måste se till att förändra sjukvården. Ett område är det vi lärde oss från pandemin, nämligen att vården av våra äldsta fungerar dåligt. Om man som äldre bor på ett äldreboende eller har hemsjukvård i sitt hem och blir akut dålig är, tyvärr, alternativet en ambulansfärd på fem tio mil till närmaste akutsjukhus där man sedan får ligga på en brits och vänta i ett antal timmar innan man får hjälp. Där måste vi omorganisera vården så att de allra äldsta som har hemsjukvård också akut kan få en läkarbedömning dygnet runt.

Det finns problem i den svenska sjukvården, och vi behöver inte skapa nya, men tyvärr har den här regeringen valt att skapa ytterligare problem. Jag talar om till exempel angiveriplikten. Hälso- och sjukvårdspersonalen ska få i uppdrag att ange, ringa till gränspolisen, om man hittar en svårt sjuk patient som inte har de fyra sista siffrorna. Och möjligheten att använda tolk i hälso- och sjukvården ska begränsas.

I det här betänkandet yrkar jag bifall till reservation 10. Det är en reservation om att riksdagen må uttala att det även i fortsättningen ska vara kostnadsfritt att i Sverige använda sig av tolk i sjukvården i ett läge där man inte behärskar det svenska språket.

Ett annat område som är i behov av stora förändringar är primärvården. Även om Sverige har ett sjukvårdssystem som presterar i absolut världsklass, vilket det finns många olika undersökningar som visar, är primärvården ett problem. Där är vi mitt inne i en stor reformering, och vi går mot mer nära vård. Men mycket talar för att en av utmaningarna kommer att vara att se till att få kompetens i primärvården. Kompetens finns redan i dag, men vi ska få sjuksköterskor och läkare som gärna vill jobba i primärvården.

Det handlar om att sänka trösklarna för att gå över från övrig sjukvård till primärvård. Att jobba i primärvården måste vara ett av de absolut bästa jobben inom hela hälso- och sjukvården; ett begränsat antal patienter, att få arbeta med hela spektrumet av sjukdomar och åldrar samt följa patienter under lång tid. Men tyvärr är villkoren i primärvården i dag sådana att man inte söker sig dit.

Vi i Centerpartiet har lagt fram ett antal förslag på hur man skulle kunna öka attraktiviteten. Mycket handlar om att göra det lättare för unga sjuksköterskor och läkare att etablera sig privat i den svenska primärvården. Vi ser att de privata företagen har lättare att attrahera arbetskraft.

I det här betänkandet har vi ett förslag, som vi har reserverat oss för men som jag inte har yrkat bifall till, om att styra så att den minsta enheten i primärvården ska vara en läkare och en sjuksköterska. Då skulle det bli möjligt för många yngre att starta en mottagning. I dag krävs det att man anställer ett stort antal personer och har ett eget kapital på upp till 10 miljoner för att dra igång en mottagning.

Det sista jag vill lyfta upp är frågan om att göra något för valfriheten för patienter som dessutom skulle minska köerna i Sverige, det vill säga att gå vidare med det förslag som allianspartierna drev redan i valet 2014. Det handlar om att ge patienterna rätt att söka slutenvård var som helst i landet. Det skulle skapa möjligheter för patienterna att välja sjukhus där det erbjuds högre kvalitet och kortare köer. Om vi kunde få till stånd de spelreglerna skulle det bli möjligt för ett antal aktörer att öka sin kapacitet. Det är med genuin besvikelse jag ser att den nuvarande regeringen har släppt tanken och i stället har dammat av ett gammalt socialdemokratiskt förslag, nämligen att det räcker med att starta en vårdplatsförmedling i Stockholm - ett kontor dit regionerna kan höra av sig och fråga om det finns ledig kapacitet någonstans i landet. Det förstår var och en som lyssnar på debatten att det inte kommer att leda till någonting över huvud taget. Här krävs strukturella förändringar.

Jag yrkar bifall till reservation 10.

Fru talman och kära kollegor denna afton! Vi debatterar hälso- och sjukvårdens organisation.

Tillgången till vård är ojämnt fördelad. För Miljöpartiet är det självklart att ett genus- och jämlikhetsperspektiv ska genomsyra all vård och omsorg. Likvärdig vård oberoende av till exempel kön och socioekonomiska faktorer borde vara en självklarhet. De skillnader som i dag finns mellan kvinnor och män inom hälso- och sjukvården kan ta sig uttryck i olika tillgång till vård, olika långa väntetider och olika tillgång till högkvalitativa behandlingar eller läkemedel. Exempelvis visar studier att kvinnor i mindre utsträckning än män får tillgång till bra vård vid hjärtinfarkt eftersom kvinnor ofta visar annorlunda symtom än män och i större utsträckning skickas hem igen medan männen blir inlagda. Det behövs mer forskning på kvinnors sjukdomar och hälsa.

Ojämställdheten i vården tar sig även uttryck i att vård som riktar sig till kvinnor alltför ofta prioriteras lägre än vård som riktar sig till män. Undersökningar har även visat att vårdpersonalens föreställningar och uppfattningar om kvinnor och män har en påverkan på hur de bemöts i vården. Kvinnor måste uttrycka mer smärta för att få samma behandling, och så kallade kvinnosjukdomar ses fortfarande som något som kvinnor förväntas leva med i stället för sjukdomar som kan behandlas.

Kvinnor tas alltså inte på allvar och blir stigmatiserade. Många tvingas till en flerårig kamp för att få korrekt diagnos och behandling för vanliga problem, till exempel endometrios, vestibulit och förlossningsskador. Vi behöver ett feministiskt perspektiv på folkhälsan.

Miljöpartiet ser därför ett behov av att alla regioner öppet redovisar hur jämställd vården är. Det kan handla om hur köerna till och kvaliteten i kvinnosjukvården ser ut och om hur vården arbetar för att göra hälso- och sjukvården mer jämställd. Könsuppdelad statistik ska alltid finnas tillgänglig.

Fru talman! Vården ska vara solidarisk och jämlik. Alla ska känna sig säkra på att välfärden är tillgänglig när de behöver den, oavsett hur deras privata ekonomi ser ut. Vården ska utgå från patienten och hälso- och sjukvårdslagen. Den offentligt finansierade vården ska kunna säkerställa vård genom en förbättrad vårdgaranti.

I dag finns stora hälsoklyftor som måste minska. Det kräver både fler strukturella folkhälsoinsatser och bättre möjligheter att stödja enskilda som vill bryta ohälsosamma vanor. Den som har det största behovet av hälso- och sjukvård ska ges företräde till vården. När privata sjukvårdsförsäkringar tillåts utnyttja resurser inom ramen för den offentligt finansierade vården riskerar den här principen att urholkas. Sjukhusen finansieras offentligt och ska inte ha en gräddfil för privata försäkringspatienter. Vården ska alltid hålla en hög kvalitet och ha en god tillgänglighet, så att det upplevda behovet av privata sjukvårdsförsäkringar minskar.

Fru talman! Det är såklart omöjligt att diskutera hälso- och sjukvårdens organisation utan att beröra några av de punkter i Tidöavtalet som påverkar hälso- och sjukvården. Mest uppmärksamhet har kanske frågorna om anmälningsplikt och begränsat tolkstöd fått. Vårdförbundets ordförande Sineva Ribeiro har uttryckt att förslaget om anmälningsplikt vid möte med papperslösa patienter strider mot professionsetik och skulle påverka möjligheterna att skapa förtroendefulla vårdmöten och ge god och säker vård. Förslaget om att ta bort rätten till tolk försvårar ytterligare yrkesutövningen i vården och innebär uppenbara patientsäkerhetsrisker. Den påstådda besparingen kommer snabbt att ätas upp av ytterligare vårdbesök eller vårdskador. Rätten till hälsa gäller alla, och hälso- och sjukvårdens grundläggande principer är tydliga. Vård ska ges med respekt för alla människors lika värde, och de med de största behoven ska ges företräde till vården.

Jag står som vanligt bakom Miljöpartiets samtliga reservationer, men jag yrkar bifall endast till reservation 31, som handlar om vikten av en jämställd och jämlik vård. Jag har också nu i kväll uppmärksammat att vi har missat att ställa oss bakom reservation 10, som lyftes fram av Centerpartiet. Det blir en utmaning för mig att uppmärksamma mina partikollegor på detta vid voteringen nästa vecka.

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut skulle fattas den 10 maj.)