Arbetsplenum - Polisfrågor - 2023-04-27

Fru talman! Vi ska nu debattera justitieutskottets betänkande om polisfrågor med anledning av de motioner som väckts på detta område under den allmänna motionstiden.

Ett välfungerande polisväsen är avgörande för att minska brottsligheten och öka tryggheten. Att polisen behöver fungera bättre och att det finns en rad brister som behöver åtgärdas är tydligt. Det är därför glädjande att förståelsen och engagemanget för detta är stort i riksdagen. Det finns över 190 yrkanden som berör organisation, arbetsmiljö, metoder, prioriteringar med mera.

I flera av motionerna återfinns goda idéer och konstruktiva förslag. Utskottsmajoriteten föreslår dock att samtliga motioner avslås, i de flesta fall därför att det redan finns tillkännagivanden från tidigare riksdagsår, därför att arbete pågår i Regeringskansliet samt därför att polisen fått flera särskilda uppdrag från regeringen.

För Moderaterna och regeringen är det viktigt att polisen upprätthåller tillräcklig närvaro i hela landet, både i storstad och i glesbygd. Regeringen har vässat regleringsbrevet med fokus på tydliga mål och förbättrade resultat, och polisen har ålagts att särskilt redovisa hur myndigheten ska frigöra resurser till förmån för den polisiära kärnverksamheten.

Regeringen har gett polisen i särskilt uppdrag att redovisa vilka åtgärder som behöver vidtas för att nå målet om en polistäthet som motsvarar genomsnittet i EU. Av redovisningen ska framgå vilka åtgärder som behöver vidtas, av vem och vid vilken tidpunkt samt vilka förutsättningar som måste finnas för att nå målet så snart som möjligt. Regeringen ställer således höga krav på polisen.

Härtill har polisen tillförts särskilda medel som ska användas för höjda löner och annan ersättning i syfte att stärka polisyrkets attraktivitet.

Regeringen har även gett polisen i uppdrag att säkerställa ökad operativ förmåga att bekämpa grov kriminalitet, med särskilt fokus på utredning och ökad uppklaring av grova brott med koppling till kriminella nätverk. Detta uppdrag redovisas redan i morgon. Tempot är högt.

Fru talman! Låt mig vara tydlig med att polisen har allvarliga problem. Det finns för få poliser som patrullerar gatorna och som kan rycka ut när medborgarna behöver akut hjälp. Ingripandeverksamheten är kraftigt underbemannad. Trots detta utökades den bara med 143 anställda under föregående år.

Det finns också för få utredare och en otillräcklig utredningsorganisation. Handläggningstider inom den forensiska verksamheten är ett av flera allvarliga problem. Antalet ärenden som redovisades till åklagare minskade med nästan 10 procent förra året, i samtliga brottskategorier.

Även uppklaringen av skjutvapenvåldet är låg, och andelen uppklarade mord med skjutvapen har minskat de senaste åren.

Polisen har för många pappersvändare och byråkrater. Det är alldeles för få som patrullerar gatorna och utreder brott. Ska vi få ordning på Sverige måste vi också få ordning på polisen. Kraftigt skärpta straff är nödvändigt, men det räcker inte. Vi behöver också ett starkare polisväsen. Medborgarna ska inte frukta de kriminella; de kriminella ska frukta medborgarnas polis.

Lika viktigt som ett effektivt polisarbete är att de förbrytare som lagförs får proportionerliga och ordentliga straff. Låt mig ta ett konkret exempel. Förra året dömdes över 200 personer för grovt vapenbrott. Det genomsnittliga straffet var blott två års fängelse.

Beväpnade gängkriminella har alltför länge dömts till för låga straff och har alltför snabbt befunnit sig på fri fot igen och fortsatt att begå brott. Nu är det slut med det. Nu fördubblar vi minimistraffet för grovt vapenbrott. Gängkriminella ska få ytterligare dubbelt straff. Det innebär minst 8 år och upp till 20 år. Nu är det slut med saft och bulle.

De avskräckande och förebyggande effekterna av att fler brottsaktiva individer lagförs och straffas kan inte nog understrykas. Polisen behöver därför stärka och effektivisera sin operativa verksamhet och utredningsverksamhet så att arbetet i större utsträckning leder till resultat i form av lagföring.

De senaste åren har den negativa utvecklingen med gängkriminalitet och annan organiserad brottslighet tyvärr accelererat. Det är ett allvarligt misslyckande. Som en följd av det ser vi en kraftig ökning av det dödliga skjutvapenvåldet.

Under 2022 dödades över 60 personer till följd av skjutvapenvåldet. Det grova våldet och den organiserade brottslighet som skjutvapenvåldet är ett uttryck för är systemhotande. De underminerar medborgarnas rättstrygghet och undergräver tilltron till myndigheter och tilliten mellan människor. I längden hotar de vårt fria och öppna samhälle. De orsakar också fysisk otrygghet genom att människor utanför gängmiljöerna riskerar att skadas eller i värsta fall dödas i våldsdåd.

Vi får i sammanhanget inte glömma att även den vardagliga brottsligheten, som inbrott, stölder och bedrägerier, i hög utsträckning påverkar människors trygghet och livskvalitet. Utvecklingen med grovt skjutvapenvåld och annan brottslighet har inneburit en ökad belastning på polisens utredningsverksamhet, och det grova våldet tar en allt större andel av polisregionernas utredningsresurser i anspråk. Detta måste polisens organisation och arbete anpassas till. Det är samtidigt polisens uppdrag att bekämpa våldet. Polisen bör utvärderas utifrån dess förmåga att effektivt minska brottsligheten, inte ursäktas med att vara ineffektiv för att brottsligheten blir grövre.

Fru talman! Regeringen bedriver ett omfattande, genomtänkt och strategiskt arbete för att få polisen att fungera bättre. Mot denna bakgrund yrkar jag bifall till utskottets förslag i betänkandet och avslag på samtliga motioner.

(Applåder)

I detta anförande instämde Martin Melin (L).

Fru talman! Det finns mycket som kan sägas om gängkriminaliteten i Sverige i dag. Vi är alla överens om att den måste bekämpas. Regeringen har gått fram med ett stort antal straffskärpningar, och några av dem kan Miljöpartiet hålla med om.

Det som jag har lite svårt att förstå är dock förslaget om dubbla straff för gängbrottslighet, för det signalerar på något sätt att mord i gängkriminella kretsar är värre än mord som sker någon annanstans. Säg att en man mördar sin partner i hemmet - varför ska det brottet anses mindre grovt än när en gängkriminell mördar en annan gängkriminell?

Jag kan se många fördelar med att vissa straffskärpningar görs. Miljöpartiet har gått fram med några. Men kan det ändå inte anses att ett mord är ett mord, och att mäns våld mot kvinnor - för att ta ett exempel - är lika illa som en gängkriminells mord på en annan gängkriminell?

Fru talman! Tack för frågan, Malte Roos! Det gläder mig att höra att Miljöpartiet sent omsider medger allvaret i gängkriminaliteten. Det är också glädjande att MP förstår att åtminstone vissa av de många straffskärpningar som genomförs nu behövs.

Frågan om mord är mindre relevant, enligt mitt förmenande. Mord ska som huvudregel alltid leda till livstidsstraff. Vad gäller annan brottslighet finns det flera kvalifikationsgrunder för grova brott, till exempel vapenbrott. Om du bär vapen på allmän plats är det en kvalifikationsgrund som gör att det blir ett grovt vapenbrott. Det finns flera försvårande omständigheter som innebär straffskärpningar.

Jag tycker att det är rimligt att brott som begås i kriminella miljöer av gängkriminella straffas hårdare just för att det är att betrakta som en försvårande omständighet - inte minst mot bakgrund av att gängkriminaliteten är systemhotande. Det innebär ju faktiskt att de beslut som du och jag fattar här inne, i god demokratisk ordning, inte efterlevs på grund av att statens makt är utmanad. Det är ett hot vi måste ta på stort allvar, och det kräver att vi vässar lagstiftningen på det här sättet.

Fru talman! Tack, Fredrik!

Jag kan köpa några argument som lyfts fram här, men vi behöver ändå konstatera faktum: Ett brott är ett brott. Förra mandatperioden gick Miljöpartiet fram med ett stort antal straffskärpningar, men vi såg också att den stora bristen i dag inte är att de kriminella som grips och döms till straff inte får tillräckliga straff. Det stora problemet är att de kriminella inte grips från första början och att de inte ställs till svars.

Jag tycker att regeringen och regeringspartierna lämnar lite walkover och fokuserar alldeles för mycket på de delar som handlar om att straffa dem som redan har åkt fast. Sverige har ganska skarpa straff, och det får man ändå ge de den rättsstat vi har i dag att många problem sköts ganska väl. Men varför prioritera att straffa gängkriminella över vanliga kriminella? Jag tycker tyvärr inte att argumenten går ihop.

Fru talman! Det här handlar inte om prioriteringar. Det finns inget motsatsförhållande mellan att få polisen att fungera effektivt, att tillse att fler brottsaktiva individer lagförs, och att samtidigt skärpa straffen.

Utgångspunkten när det gäller straffskärpningarna är att det ska vara proportionerliga och rättvisa straff som bygger på att brottsoffer får upprättelse och att samhällets skyddsbehov tillgodoses. Genom att flera straff nu skärps och att brott som begås i kriminella miljöer straffas hårdare tillgodoses samhällets skyddsbehov. Regeringen har ett praktiskt förhållningssätt för att lösa en väldigt allvarlig brottsproblematik som är systemhotande.

Fru talman! Polismyndigheten är landets största myndighet. Den har omfattande, många gånger unika, befogenheter att ingripa mot enskilda och grupper. Den är också ett av de mest kraftfulla redskapen för att hantera det kanske allra trasigaste i vårt land: konsekvenserna av den organiserade brottsligheten. Det är därför helt naturligt att den politiska dagordningen i mångt och mycket har präglats av hur polisens resurser allokerats, de verktyg polisen har fått och de ramar som straff- och processrätt utgör och som direkt eller indirekt påverkar polisens arbete.

Det offentliga samtalet präglas också av de förväntningar politiken har på Polismyndigheten avseende effektivitet och nivå på verksamheten. Höga förväntningar måste vi ha, givet de politiska och ekonomiska prioriteringar som gjorts inom Polismyndigheten det senaste decenniet. Det är pengar som har tagits från andra sektorer av samhällskroppen - skola, vård, försvar och annat - och lagts på polisen. De höga förväntningarna kommer sig alltså av de resurstillskott man fått. I denna kammare har vi tillsammans över blockgränserna påvisat en historiskt hög lagstiftningstakt.

Vi socialdemokrater har sammantaget 13 reservationer, men jag väljer för tids vinning att yrka bifall endast till reservation 12 under punkt 9. Några av våra reservationer är ganska allmänt hållna och handlar om behovet av spetskompetens och förmåga att arbeta relationsskapande eller med tidiga insatser medan andra har lite högre konkretionsnivå, såsom antalet poliser och de mål som finns för det samt hur vi - kanske med ett slags "peka med hela handen"-metodik - anser att poliserna ska placeras. Vi vill också lyfta fram exempel såsom Sluta skjut, som ska exporteras från Malmö till andra delar och platser i landet.

Det är framåtsyftande reservationer, men jag ska titta lite bakåt i mitt anförande.

Målet med den nya polisorganisationen 2015 var en tydligare ledningsstruktur och en enhetligare verksamhet. En annan bärande tanke var att verksamheten dessutom skulle öka sin effektivitet och bedrivas närmare medborgarna.

Man skulle vidare byta fokus. Under lång tid hade polisen ägnat sig åt så kallad pinnjakt - vad det nu är. Det är ett svårdefinierat begrepp. Men jag ska försöka tolka vad det handlar om. Polisen hade i väldigt stor utsträckning ägnat sig åt att hantera "enkla brott" - initiativbrott som i det närmaste uppklarades samtidigt som det ingreps mot dem - till exempel ringa narkotikabrott, rattfylleri och trafikbrott. Dessa brott ledde till att väldigt många ärenden diskades av snabbt i systemet, och det blev en hög uppklaringsprocent. Många kritiker påvisade då, med all rätt, att vi kanske borde lägga allt större kraft på den grövre och mer dramatiska brottslighet som vi såg växa fram. Och ganska mycket sådan finns som sagt än i dag att hantera.

Jag har suttit i utskottet under egentligen hela den här resan; jag kom in i riksdagen 2014. Jag har sett hur polisorganisationen har gjort storartade insatser när det gäller hanteringen av terrordådet på Drottninggatan, Encrochat och andra appar som knäckts och framför allt efterbörden i utredningsfasen efter dessa genombrott.

När vi har besökt verksamheten har vi många gånger sett en metodutveckling i världsklass inom myndigheten. Vi har sett personal som ger allt för att klara sitt uppdrag. Det finns många vardagshjältar där ute, och det ska vi ta med oss.

Efter detta lite söta kommer vi såklart till det salta. Många här inne från både opposition och regeringspartier får en klump i magen när vi ser den låga uppklaringsprocenten när det gäller mord i gängmiljöer. Och våld i nära relationer ligger på förfärande nivåer än i dag. Vi får inte riktigt ut det vi förväntar oss av myndigheten.

Vi har starka utvärderingsinstrument, såsom Riksrevisionen, Statskontoret och Brottsförebyggande rådet, som ger oss rapporter som inte direkt lindrar frustrationen. Även medier och andra externa aktörer påvisar handhavandefel och, vilket för oss politiker kanske är viktigare, allvarligare systembrister.

Den sosseledda regeringen gav tidigt Statskontoret i uppdrag att följa upp polisorganisationens omorganisation. År 2018 kom en stor rapport som påvisade att man hade lyckats med den första delen av omorganisationen, nämligen att få en struktur och ledning i en gemensam myndighet. Enmyndigheten var en verklighet. Men de andra krav som vi ställde på omorganisationen, nämligen verksamhetsresultatet och den högre kvaliteten, upplevde man inte hade uppfyllts 2018 - snarare tvärtom. Inte minst hade uppklaringsprocenten inom vissa brottskategorier gått i fel riktning.

Vi noterade också i rapporten att organisationen var uppstyckad, inte nedifrån och upp utan uppifrån och ned. Man började med cheferna och mellancheferna, och när man kom ned till lokalområdespolisnivå fanns det inga poliser kvar att tillsätta tjänsterna med. Då var det tomt. Det fanns inga förråd med färdigutbildade poliser att stoppa in där, helt enkelt. Det blev ett misslyckande i den delen.

I dagarna har vi tagit del av en annan rapport av många. Riksrevisionen har tittat på polisens hantering av mängdbrott. Även den är i många stycken en dyster läsning. Man påpekar, och jag citerar ur Riksrevisionens rapport även om jag kanske inte står bakom det själv: "Polisen har inte en lärande kultur" drämmer man till med, samtidigt som man konstaterar att läget är allvarligt och att arbetet är ineffektivt och inte evidensbaserat. Det är ord och inga visor. Det är en bild som ifrågasatts av rikspolischefen och som naturligtvis kan nyanseras, men ändå.

Fru talman! Vi socialdemokrater tror att politiken kanske behöver spetsa till tydligheten något. Här får vi också vara efterkloka efter de åtta år som vi själva har suttit vid makten. Vi anser att vi medborgare och politiker behöver kräva lokalt närvarande polis i hela landet. Därför yrkar vi bifall till den reservationen.

Det är vår bestämda uppfattning att de relationsskapande områdespoliserna i våra underprivilegierade områden är verksamhetens kärna. Det kanske är lite saft och bullar som krävs där ute för att skapa relationer och för att få information och lösa brottslighet - apropå saft och bullar. Här får det inte fallera. Så enkelt är det. I dessa områden måste det finnas poliser som verkar.

Vi måste leverera resurser, så att det kommer fler kollegor på plats. Och det har vi gjort under lång tid. Vi kommer troligtvis nästan att klara målet om 10 000 nya polisanställda, inte minst med hjälp av etableringen av de två nya utbildningsplatserna Borås och Malmö.

Jag tror faktiskt också, om jag ska vara ärlig, att den nuvarande regeringen, trots att man generellt sett är lite seg upp ur startblocken, har en stark ambition att klara en fortsatt utbyggnad och expansion.

Också i ett bredare perspektiv ska vi se till att vi i vårt samhälle står enade sida vid sida i kampen mot kriminaliteten. Det här är inte enbart en justitieutskottsfråga. Rikspolischef Thornberg sa när han var hos oss en gång att han skulle vilja sitta i socialutskottet. Han kanske skulle besöka och ha de här perspektiven även i utbildningsutskottet. Det är hela parlamentets, alla utskotts, ansvar att se till att lösa de här problemen.

Utanför den här byggnaden har vi ett av de starkaste samhällen som har funnits i världshistorien. Sverige är starkt och i grunden på många sätt bättre rustat än någonsin.

Vi bistår mer än gärna polisen i dess uppdrag. Framgången kommer att mätas i hur väl man lyckas, framför allt tillsammans med andra aktörer, civilsamhälle, övriga samhällsorgan, närsamhället och medborgarna. Därför blir man naturligtvis lite extra orolig när direkt skadliga eller kontraproduktiva förslag som visitationszoner lyfts fram av Tidöavtalets samarbetspartier. Detta blir nog föremål för framtida debatter från den här talarstolen och på andra ställen. Vi ses där.

(Applåder)

Fru talman! Jag har själv varit verksam som polis i drygt 40 år, så låt mig först säga att jag hyser den största respekt för mina forna kollegor som sliter hårt och gör ett förtjänstfullt arbete i första linjen. De förtjänar allt vårt stöd i sitt svåra och ansvarsfulla arbete.

Fru talman! Polisen har det primära ansvaret för vårt lands inre säkerhet och är samhällets spjutspets för att bekämpa en kriminalitet som hotar människors trygghet och som dessvärre växer sig allt starkare. I grunden utgör den nu ett hot mot såväl vår demokrati som vår välfärd.

Tidigare i veckan besökte vi Europol och Eurojust i Haag och fick då en lägesrapport om brottsligheten i ett internationellt perspektiv. Läget är minst sagt bekymmersamt. Den organiserade brottsligheten förgrenar sig inom EU men också till länder i Latinamerika, Mellanöstern och Afrika.

Mycket av det som nu händer i Sverige i form av våldsbrott, narkotikabrott, välfärdsbrott och gränsöverskridande brottslighet har starka band till organiserad brottslighet i andra länder. Våldskapitalet är oerhört stort liksom de ekonomiska musklerna. Ofta styrs verksamheten från länder som i sig är korrupta och där utlämningsavtal saknas.

Till skillnad från rättsväsendet har kriminella nätverk inga regelverk att följa. När brottsligheten passerar en landgräns uppstår omedelbart legala trösklar som i sig utgör ett hinder för polis och åklagare. Europol och Eurojust är till stor hjälp och ett steg på vägen, men mer måste göras så att vi och övriga länder får en lagstiftning som är bättre anpassad för en globaliserad kriminalitet.

I Haag träffade vi även den holländska polisen, som redogjorde för ett fall med ett kronvittne som lämnat viktiga uppgifter om en brottsorganisation. Priset var högt. Anhöriga till kronvittnet har mördats liksom en kriminalreporter som bevakade fallet, och det finns tydliga tecken på försök att underminera rättsväsendet med infiltration och hot mot poliser, åklagare och domare. Det finns anledning för oss här i Sverige att vara vaksamma mot en sådan utveckling - tecknen finns.

Fru talman! Kampen mot den organiserade brottsligheten är resurskrävande, tidskrävande och kostsam. Polis och åklagare måste framgent avsätta stora resurser för att möta hotet, och vi måste som sagt få en lagstiftning som är bättre anpassad för ändamålet. Ett ökat internationellt polissamarbete är nödvändigt som en framgångsfaktor i det arbetet.

Samtidigt finns det en önskan om en ökad polisiär närvaro i lokalsamhället. Det är ju inte så att vad vi kan kalla traditionell brottslighet och ordningsstörningar har upphört. Den stora omorganisationen med skapandet av en polismyndighet gjordes med devisen - som också nämnts tidigare - "En polis närmare medborgaren". Men det blev snarare tvärtom, med en ökad centralisering, lokala indragningar och stängda polisstationer. Vi kan se att väntetiderna för att göra en anmälan är orimligt långa, och många upplever en frånvaro av lokal polis som besvärande och något som påverkar tryggheten.

Förtroendet för polisen är fortfarande högt, men missnöjet pyr bland dem som utsatts för brott. Enligt en undersökning av Brå är det endast 25 procent av de brottsutsatta som upplever att polisen är effektiv. Andelen uppklarade brott är generande låg inom flertalet brottsområden, och trafikövervakningen har också stora brister.

Vad gör vi då för att få en bättre och väl fungerande polis? I grunden handlar det om fyra komponenter.

Den första komponenten är rekrytering och utbildning. Vi måste få en mer verksamhetsanpassad rekrytering och utbildning. Under senare år har stort fokus lagts på att utbilda poliser för yttre tjänst. Det är absolut inget fel i det, men vi behöver fler kompetenta polisiära utredare med ökad specialisering som kan ta sig an de mer vardagsnära brotten. I dag är utredningsverksamheten den svaga länken i rättskedjan. Vi behöver rekrytera poliser med intresse och fallenhet för utredningsverksamhet och även trafikpoliser. Vi underskattar trafikpoliserna som en bra resurs. Många kriminella far runt ute på vägarna. Det handlar inte bara om trafikövervakning i sig, utan det är fråga om att fånga upp mycket i nätet.

Den andra komponenten är lokal polis. En bra polisverksamhet grundas till stor del på god person- och lokalkännedom, kontinuitet och ett gott samarbete med övriga lokalsamhället. Det är fråga om en polis som är tillgänglig för medborgarna i kommunen där man verkar och som inte äts upp av förstärkningsrörelser till andra delar av landet.

Kommunerna får nu ett brottsförebyggande ansvar, och då krävs säkerligen ett stärkt och närmare samarbete kommun-polis. Klart är att ordningsvakter, trots ökade befogenheter, inte kan ersätta poliser.

Den tredje komponenten, som vi har varit inne på tidigare, är en förbättrad utredningsverksamhet för traditionella brott. Jag har varit inne på det, men jag säger det igen: Polisen måste stärka utredningsverksamheten. Vid ett möte med Livsmedelshandlarna berättade de att de för en tid sedan gjorde en pilotstudie om stöld och andra störningar i butik. Före polisanmälan gjordes en avstämning med en före detta åklagare för att pröva om anmälan höll måttet så att den kan leda till lagföring. Man skickade in 100 polisanmälningar. Hur många av dessa ledde till lagföring? Noll! Alla skrevs av.

Då ska vi ha i åtanke att dessa brott är instegsbrott bland de unga. Det är där det kan ta sin början. Det sänder ut fel signaler när de märker de att det inte blir någon form av straff. Sådant skapar också en uppgivenhet bland brottsdrabbade. Man slutar helt enkelt att anmäla. Det ligger i farans riktning att det biter sig fast - om inte polisen lyckas vända på det hela.

Stölder, våldsbrott, sexualbrott, brott i nära relation och bedrägerier är alla exempel på brott som måste få en bättre handläggning med ökad uppklaring. Den är alldeles för låg i dag.

Den fjärde komponenten är en vässad verksamhet för den organiserade och internationella brottsligheten. Här krävs en högre grad av specialisering med ett antal skilda kompetenser och ökat internationellt samarbete. För vår del måste vi vara lyhörda för behov av ny eller förändrad lagstiftning som identifierats av åklagare och polis. Det är vår uppgift i kammaren att se till att de får de verktyg de efterfrågar.

Fru talman! Regeringen arbetar nu intensivt med de områden jag nu har lyft fram. Med detta yrkar jag bifall till utskottets förslag att avslå liggande motioner med hänvisning till pågående utrednings- och beredningsarbete.

(Applåder)

Fru talman! Ett väl fungerande polisväsen är en förutsättning för en trygg rättsstat. Svensk polis har stora utmaningar att fullfölja sitt uppdrag och behöver ökade resurser både ekonomiskt och lagföringsmässigt, men det är även en ledningsfråga.

Den grova kriminaliteten slukar i dag väldigt mycket resurser från övrig polisiär verksamhet. Utredningar av vardagsbrott bortprioriteras. Många gånger är enda anledningen för en privatperson att göra en polisanmälan att få ut ersättning från sitt försäkringsbolag.

Vanliga medborgare känner sig utlämnade till vardagsvåld eftersom varken polis eller politiker har tid att bry sig om vad som händer. Polisen hänvisar till att det finns grövre brott som kräver deras uppmärksamhet.

Tidöavtalet innehåller nödvändiga förslag som lägger grunden för en ny era för svensk kriminalpolitik. Men för att få bukt med den grova kriminaliteten och otryggheten som brett ut sig i dess spår räcker det inte med ny lagstiftning och ekonomiska resurser. Det krävs en sund polisorganisation och en effektiv polis.

Polismyndigheten behöver fortfarande ökade resurser, men den behöver även effektivisera sin organisation. Under en längre tid har myndigheten inte lyckats leverera förväntade resultat utifrån de stora budgettillskott den har fått.

Polisens budget har sedan 2015 fördubblats till nästan 40 miljarder kronor per år. Under Anders Thornbergs fem år som rikspolischef har han fått vad andra myndighetschefer bara kan drömma om, nämligen mångmiljardtillskott, tusentals nya anställda, utökade befogenheter och lagskärpningar. Dessvärre har resultaten uteblivit och till och med försämrats inom viktiga områden. En vd i näringslivet hade aldrig fått förnyat förtroende om en mångmiljardinvestering resulterat i minskad produktivitet.

Polisens utredningsverksamhet har sedan 2015 ökat med nästan 30 procent fler anställda. Trots detta har det totala antalet ärenden som årligen redovisas till Åklagarmyndigheten sjunkit.

Stödavdelningar som HR och IT har förvandlats till styravdelningar på bekostnad av kärnverksamhetens inflytande över den verksamhet som bedrivs. Nationellt forensiskt centrum, som bland annat analyserar dna, har extremt långa kötider. Handläggningstider på över ett år för allvarliga våldsbrott är inte ovanliga, vilket hämmar polisens förmåga att bekämpa brott.

Fru talman! Svensk polis har en av världens bäst utbildade poliskårer med en hög kompetensnivå. Det här handlar alltså inte om den enskilda polisen, utan det är ytterst en ledningsfråga.

Det finns en ledningskultur inom svensk polis som hämmar en sund utveckling. Det strategiska och operativa polisarbetet analyseras och utvärderas inte som det borde. De problem som Polismyndigheten har i sitt sätt att bedriva sin verksamhet beror på att grundläggande analysarbete saknas. Kritik undertrycks ofta, och projekt utvärderas inte som de borde.

Riksrevisionen har i en färsk rapport granskat Polismyndighetens hantering av mängdbrott och det stora antalet tillsatta särskilda händelser gällande den grova brottsligheten, och rapporten visar på en myndighet som inte klarar av sitt uppdrag. Rikspolischefens svar på den kritik som riktades i rapporten var: Jag håller inte med. Det är mycket ovanligt att inte ta till sig av den kritik som Riksrevisionen framför, och det visar på en myndighet som befinner sig i en destruktiv cirkel.

Ett exempel är passverksamheten, som är en självfinansierad enhet och borde fungera friktionsfritt. Men Polismyndigheten kunde inte ens förutse ett ökat behov av passansökningar efter pandemin.

Fru talman! Det räcker inte med fokus på 10 000 fler polisanställda till slutet av 2024, skärpt lagstiftning och ökade resurser. I andra länder där polisen tillämpar problemorienterat polisarbete har man efter ett grundläggande analysarbete snabbt kunnat påverka våldsbrottsligheten inom ett visst område.

Det är angeläget att införa ett tydligare ansvar för resultatredovisning och resultatuppföljning inom Polismyndigheten. En oberoende kontrollfunktion behöver inrättas. I dag ligger internrevisionen och tillsynsmyndigheten direkt under rikspolischefen. Av förklarliga skäl är det inte en bra ordning att kontrollera den som är ens chef.

Ett exempel i närtid är de tre internrevisorerna som inte ville skriva under sin egen rapport gällande en granskning av Nationellt forensiskt centrum på grund av att den var tillrättalagd efter önskemål från en av dem som ingick i granskningen. Det mynnade ut i att den ansvarige revisorn omplacerades på grund av illojalitet mot den närmaste chefen, som det uttrycktes.

Enligt 14 § polisförordningen ska en anställd vid Polismyndigheten och Säkerhetspolisen underrätta sin förman om sådana förhållanden i polisarbetet som förmannen bör känna till. Men när man försökte efterleva den här underrättelseplikten blev den ansvarige revisorn omplacerad på grund av "illojalitet". Det hade inte skett om internrevisionen varit en oberoende funktion på riktigt.

Sverigedemokraterna vill i stället att polisens internrevision samt tillsynsenhet ska ligga direkt under Justitiedepartementet och inte som i dag under rikspolischefen eftersom det är tydligt att det inte fungerar. Vi måste komma bort från genant svaga kontrollfunktioner för att i stället bygga ett system som kännetecknas av robusthet och hållbarhet och som inte minst har ett otvetydigt fokus på uppdraget.

Fru talman! Under en lång tid har dåliga löner och arbetsvillkor men framför allt en alltmer otrygg tillvaro att jobba i lett till att färre poliser vill arbeta i yttre tjänst, och det har blivit svårare att rekrytera polisstudenter.

Kraven för att bli polis har i etapper sänkts för att nå det uppställda målet om 10 000 fler polisanställda. Det har lett till att det i dag antas personer till polisutbildningen som med tidigare krav hade bedömts som svagbegåvade och olämpliga. Men trots sänkta antagningskrav och ett förenklat ansökningsförfarande fylls inte studieplatserna. Målet om 26 200 poliser till slutet av 2024 kan inte klassificeras som något annat än orealistiskt.

Däremot är kvoten för civilanställda nådd. Antalet polisanställda inom denna kategori har ökat med 20 procent medan antalet utbildade poliser bara har ökat med 3,5 procent.

Polisyrket är tufft, och för att man ska lyckas attrahera rätt personer krävs en fortsatt uppvärdering av yrket med höjda antagningskrav, riktade lönesatsningar, bättre arbetsförhållanden, fler karriärvägar och betald polisutbildning.

En betald polisutbildning kommer att locka till sig fler kompetenta sökande i form av personer som befinner sig mitt i livet med familj och allt vad det innebär och inte kan leva på studielån. Betald utbildning är även ett förslag som Polismyndigheten nyligen har lagt fram till regeringen.

Fru talman! Ett stort hot mot polisverksamheten är polisernas höga utsatthet för påverkansförsök, det vill säga otillåten och otillbörlig påverkan, kartläggning, trakasserier och självcensur.

Av de enkätundersökningar som Polismyndigheten genomfört framgår att i ett nationellt perspektiv har 68 procent av ingripandepoliserna blivit utsatta för minst ett men oftast fler påverkansförsök under en tolvmånadersperiod. Motsvarande utsatthet för poliser i utsatta områden är i vissa fall nästan 100 procent.

Orsaker som angavs till att poliser har hamnat i självcensur, det vill säga inte utfört sina arbetsuppgifter som de borde, var rädsla för repressalier och att utsättas för våld eller hot, underbemanning i ingripandesituationer och risk för eskalerande situationer vid ingripanden.

Normaliseringen av hot och trakasserier ur såväl arbetsmiljöperspektiv som lagföringsperspektiv har nått en oacceptabel nivå. Denna utveckling är mycket bekymmersam, och om den inte redan är det riskerar den att bli systemhotande.

Det är angeläget att rätten till kränkningsersättning för poliser stärks. Ingen ska behöva utstå våld, hot eller kränkningar i sin yrkesutövning. I förlängningen riskerar det att bli ett demokratiproblem om enskilda poliser inte vågar utföra sitt arbete på grund av rädsla för att de själva eller deras anhöriga ska bli utsatta för våld, hot eller trakasserier.

Polisen skyddar medborgarna, och ett angrepp mot polisen är ett angrepp på rättsstaten.

Kränkningsersättningen har utvidgats så att poliser lättare ska få ta del av den, men det anses fortfarande att poliser ska tåla lite mer än övriga medborgare. Självklart ska poliser omfattas av samma skydd som övriga medborgare, vilket även är något som finns med inom ramen för Tidöavtalet.

Fru talman! När poliser i yttre tjänst går på knäna, när utredningsresultaten försämras, när de lagstadgade tidsfristerna överträds, när utbildningsplatserna inte fylls trots sänkta krav på dem som antas, när passhaveri lamslår medborgarnas resande och när skjutvapenvåldet slår rekord men få lagförs - då behövs en förändring.

Trots de stora budgettillskotten fungerar inte polisorganisationen som den borde. De förväntade resultaten kommer inte. Frågan är hur länge vi ska behöva vänta.

Det behövs ett helt nytt fokus. Det behövs nya tankesätt. Det behövs nya metoder och nya mål. Kort sagt: Hela den svenska polisen skulle må bra av ett totalt genomgripande paradigmskifte med avstamp från toppen.

Anders Thornberg är ytterst ansvarig för hela Polismyndigheten. Han har mandat att leda och fördela arbetet på det sätt han finner lämpligt. Men trots konstant ökade resurser underpresterar Polismyndigheten. Därför behövs en ny högsta polisledning samt inrättande av en oberoende kontrollfunktion.

Jag yrkar bifall till reservation 19.

Fru talman! Jag tänkte börja med att läsa upp några siffror: 2, 4, 4, 63.

Tvåan är antalet skjutna och dödade i Finland förra året. Den första fyran är antalet skjutna och dödade i Norge förra året. Den andra fyran är antalet skjutna och dödade i Danmark förra året. Siffran 63 är antalet skjutna och dödade i Sverige förra året.

Siffrorna 2, 4, 4, 63 - för mig är de talande, och de säger en hel del om att vi har en mycket allvarlig situation i Sverige.

Förra året blev alltså 63 personer skjutna och dödade. De flesta av dem var unga män som blev ihjälskjutna på grund av konflikter i den undre världen.

Att det uppstår konflikter inom kriminella kretsar är inget nytt. På 90talet hade vi bland annat konflikter inom olika etniska grupper. Vi hade mc-kriget och porrkonflikterna. I alla dessa konflikter sköt man, ibland med dödlig utgång. Man sprängde även portar och hus. Men inga av dessa konflikter kan mäta sig med den konflikt vi har fått uppleva i Sverige de senaste åren, den som populärt kallas gängkriget.

För sex år sedan skrev jag en debattartikel i en av kvällstidningarna där jag varnade för det stup vi var på väg mot när det gällde det ökade grova våldet bland unga män. Jag varnade för att om vi inte gjorde något åt det skulle vi få se en eskalering som vi förmodligen inte skulle kunna få stopp på.

Vi är nu vid det stupet. Jag undrar till och med om vi inte redan har halkat utför det.

I dag höll regeringen och justitieministern en presskonferens där man presenterade regeringens nya, mer effektiva rättspolitik och konkreta åtgärder mot den organiserade brottsligheten. Det var mycket bra som sades - tuffa reformer och konkreta förslag. Några av dem kommer jag att prata mer om här senare.

Fru talman! Jag har under det halvår jag varit riksdagsledamot använt delar av tiden till att träffa och prata med poliser, socialarbetare, kriminologer, lärare, jurister och före detta kriminella för att försöka ta reda på vad det är som är fel - och med fel tänker jag då på siffran 63.

Varför skiljer sig Sverige så mycket från övriga Norden när det gäller det dödliga skjutvapenvåldet, och hur ska samhällets olika aktörer göra för att få ned den här siffran?

Till att börja med är alla poliser jag har träffat överens om att de är för få. Och de har för många uppdrag som inte borde vara polisiära.

Det fattas poliser på alla positioner. Det fattas poliser i ingripandeverksamheten, det vill säga de poliser som jobbar längst fram i ledet och åker på akuta uppdrag. Och det fattas poliser som kan utreda brott.

En polis berättade för mig att man nu har så många skjutningar att man knappt tittar på ärenden där en person är skjuten från höften och nedåt och inte dör. De utredningarna hamnar i så kallad balans, alltså i högen av utredningar som får vänta. Så var det inte förr. Då var ett sådant ärende prioriterat.

En annan polis som jobbar med utredningar har berättat att han har fyra våldtäktsanmälningar med utpekad gärningsman som han inte ens har hunnit börja titta på, för han har fullt upp med att hjälpa till att utreda skjutningar med dödlig utgång.

Ett annat problem är att allt fler viktiga specialister och experter inom Polismyndigheten slutar, vilket leder till försämrade utredningsresultat.

Poliser som jobbar i utsatta områden är överens om vad de vill. Jag har träffat områdespoliser i Malmö, Göteborg och Stockholm, och de säger i princip samma sak: Låt oss jobba i fred, och låt oss få jobba med en insats under den tid vi behöver.

Det tar tid att jobba upp förtroende för polisen i vissa områden, och det är viktigt att förtroende skapas, inte minst när det gäller ungdomar. Det tar tid att lära känna dem som bor och verkar i ett område, och det tar tid att få en bild av hur det ser ut. Både de onda och de goda krafterna måste identifieras - det är först då man ser förändringar. Ungdomar som träffar på bra poliser och får förtroende för dem blir svårare för kriminella att locka över till den kriminella världen.

Det är nämligen det som sker i dag. Äldre kriminella påverkar barn att tro att polisen är ond och att polisen är fienden - detta i kombination med att barnen i området får pengar för enklare kriminella sysslor, som att gömma vapen eller knark eller hålla vakt vid brott. Man rekryterar helt enkelt barnen till sin verksamhet. Och med barn menar jag tioåringar.

Poliserna jag pratar med säger att det förr om åren var skolungdomarna i högstadiet som de besökte och pratade med, dels för att man blir straffmyndig vid 15 år, dels för att det är i högstadiet som många provar på alkohol, tobak och narkotika för första gången och den vägen ibland tyvärr hamnar i kriminalitet. Nu menar samma poliser att mer fokus måste läggas på att besöka skolorna tidigare och prata med elever redan i mellanstadiet, för det är därifrån de kriminella nu rekryterar.

Jag fick ta del av hur polisen i Malmö under några år hade jobbat mot en kriminell gruppering som helt hade tagit över ett litet centrum i Lindängen i Malmö. Gänget rekryterade ungdomar som fick göra allt från att hålla vakt till att förvara narkotika. De yngsta var så unga som 13 år. Gänget kontrollerade det lilla centrumet, och folk var rädda för dem.

Polisen bestämde sig för att göra en insats och fick här jobba ostört. Man jobbade systematiskt med att kartlägga vilka individer som gjorde vad och kunde sedan, genom både fysisk spaning och kameraövervakning, slå till mot gänget. Man fick till fällande domar, och flera av de yngsta förmågorna kom faktiskt bort från den kriminella världen.

Detta var ett lyckat arbete som gav resultat genom att poliserna fick jobba långsiktigt och utan att behöva avbryta för andra uppdrag. Man kartlägger, man spanar, man samlar in bevis och man slår till. Det är polisarbete 1.0. Men på grund av polisbristen i dag hinner poliserna knappt klart med kartläggningen innan man måste avbryta för att hantera andra uppdrag.

Det områdespoliserna efterfrågar från polisledningen är en mer renodlad och tydlig prioritering, och jag tycker att polisledningen måste vara skarpare mot regeringen och fråga vad den vill prioritera. Ibland undrar jag lite grann om rikspolischefen vet vilken verksamhet som fungerar och vilken som inte fungerar, och varför. Hur ser rapporteringen uppåt ut inom svensk polis, och rapporteringen vidare till den politiska ledningen? Och ställer rikspolischefen några krav nedåt i organisationen?

En annan sak som blir lidande genom att vi har för få poliser i Sverige är att viktiga utbildningar och fortbildningar för poliser får stå tillbaka. Sverige har, som vi hörde förut, en av världens bäst utbildade poliskårer, och det ska vi fortsätta ha; det är viktigt.

Faktum är att hela vår demokrati kräver att vi har en väl fungerande poliskår. Om de kriminella får ta över kommer det att påverka hela vårt samhälle. Vi vet att kriminella redan i dag tar sig in, eller försöker ta sig in, i myndigheter, i politiken och i förvaltningar. Detta är ett hot som måste tas på mycket större allvar än jag upplever är fallet i dag. Vi vill inte att personer med kopplingar till kriminella nätverk ska vara delaktiga i beslut som gäller till exempel brottsbekämpning. Jag höjer återigen ett varningens finger här.

Jag nämnde siffrorna 2, 4, 4 och 63 - att vi har ett gigantiskt problem med att unga män skjuter ihjäl varandra här i landet. Och frågan är vad vi ska göra för att inte stå här nästa år med samma dystra siffror. Vad är lösningen?

Till att börja med kommer detta att ta tid och kosta pengar, och det kommer att kräva både svåra och tuffa reformer, som dem vi hörde regeringen presentera i dag. Men jag tror faktiskt att det finns åtgärder som kan bromsa upp den negativa utvecklingen. Man måste åtminstone hoppas och tro.

Vi har i dag cirka 9 000 individer som är aktivt kriminella i olika nätverk. Om man räknar in svansen, det vill säga de som står med ena foten i kriminalitet och den andra i ett ordnat leverne, är siffran nästan 20 000. Och för varje individ som på ett eller annat sätt plockas bort från kriminaliteten och gatan kommer det två nya.

Primärt är alltså den viktigaste åtgärden att stoppa nyrekryteringen. Det är det absolut viktigaste som samhället nu måste ta tag i. Hur gör vi då det?

Jag säger: skolan. Där måste barn som har det svårt tidigt få hjälp, från årskurs 1. Det måste finnas stödresurser som kan avlasta lärarna och hjälpa dem som har det svårt. Lärarnas roll måste bli mer renodlad så att de kan fokusera på det rena lärandet.

Jag förespråkar att man inrättar specialklasser, sådana som fanns förr. Kritiker mot detta säger att barn som placeras i sådana klasser blir exkluderade och får dålig självkänsla. Jag kan meddela att de blir exkluderade och får dåligt självförtroende redan när de sitter i klassrummet eftersom de hela tiden blir påminda om och får höra att de är sämst. Och om du inte får respekt i klassrummet kan du genom att bli involverad i kriminella nätverk få respekt på skolgården. I vissa områden fungerar det tyvärr så.

Förskolan har också en viktig roll. De barn som inte pratar svenska i hemmet och inte heller lär sig det i förskolan kommer direkt att hamna i underläge när de sedan börjar i årskurs 1 i skolan. Att kunna svenska språket är viktigt.

Skolan har alltså en jätteviktig roll i att stoppa nyrekryteringen. Och jag vet att skolan i dag skriker efter mer pengar så att de kan anställa till exempel stödresurser.

Jag har träffat lärare i utanförskapsområden, och de är uppgivna. Ingen vuxen skulle få arbeta i en sådan miljö som våra barn befinner sig i, i klassrummet, sa en av dem till mig. Flera lärare berättade att de inte blir förvånade när tidigare elever hamnar i grov kriminalitet. Det hade de kunnat berätta redan i årskurs 5, sa de.

Skolan är alltså viktig, kanske det viktigaste, för att stoppa nyrekryteringen.

Fru talman! Det andra som måste göras är att öka den polisiära närvaron, framför allt på de platser och i de områden där kriminella rör sig, förvarar vapen och narkotika, styr de boende, kontrollerar och hotar näringsidkare och i vissa fall även har påverkan på kommun och förvaltning. Det måste bli jobbigt att vara kriminell. De ska ha polisens ögon på sig 24:7, 365 dagar om året.

Låt oss prata om det omstridda förslaget om visitationszoner i ett begränsat område under en begränsad tid. Det kan röra sig om ett område där olika kriminella uppehåller sig - ett torg i ett utanförskapsområde där det ett tag har varit oroligt med många skjutningar eller varför inte Stureplan i Stockholm, där många kriminella rör sig. Det ska vara en plats där det finns ett behov för polisen av att kunna leta efter vapen och på så sätt förhindra skjutningar.

Lagen om visitationszoner ger polisen rätt att visitera en person i syfte att eftersöka vapen, och det krävs inte skälig misstanke för att göra detta. Det betyder inte att polisen kommer att visitera varenda person de ser. Tittar man på hur detta används i Danmark ser man att det är extremt sällan som en visitation genomförs av en person som inte tidigare har varit föremål för polisens insatser. Man har således en hög träffrekvens. Dessutom används visitationszoner sparsamt. I Danmark handlar det om ungefär 200 gånger på 20 år.

Visitationszoner är ett i raden av bra och användbara verktyg vid riktade insatser. I Danmark är det dessutom dubbla straff om man påträffas med vapen inne i en visitationszon. Man går lite mer all-in i Danmark.

Man kan absolut, som vissa politiker gör, misstro polisen och tro att med visitationszoner kommer polisen att leta i väskor och fickor på alla de ser. Men då har man inställningen att polisen är en yrkeskår som missbrukar sitt förtroende, och den inställningen skulle jag önska att folkvalda skulle sluta att ha. Stå i stället upp bakom den poliskår vi har - fördöm gärna enskilda polisers ingripanden, men döm inte kollektivet!

Visitationszoner är ett bra verktyg i kampen mot skjutvapenvåldet. Jag tycker att det är synd att jag inte kan vara kvar i riksdagen för att följa den debatten vidare.

Poliserna i de här områdena välkomnar ett annat lagförslag, nämligen vistelseförbud. I de länder där det används är det ett väldigt effektivt och bra redskap för att slå sönder gängkonstellationer. Även i Danmark, såklart, används vistelseförbud med framgång. Faktum är att många länder i Europa använder sig av det.

Kameraövervakning är för vissa liberaler ett svårt dilemma. Det handlar om den personliga integriteten kontra förmågan att lösa brott och på så sätt ge människor mer frihet genom ett tryggare samhälle.

Kameror förhindrar sällan brott, men de är ett bra verktyg för att samla in bevis för att kunna lösa brott. Och näst bäst, efter att kunna förhindra brott, är ändå förmågan att lösa brott.

Redan i dag blir vi filmade varje gång vi går in i en butik eller mataffär, när vi åker tåg och båt eller flyger. Varför är vissa så rädda för att bli filmade när de går på en gata - en filmad sekvens som med 99,9 procents sannolikhet aldrig kommer att betraktas av någon?

Anonyma vittnen är ett förslag som ligger på regeringens bord. Där möts jag av axelryckningar hos poliser. Även garvade åklagare är inte helt säkra på vad de tycker, så jag välkomnar en utredning som kan bringa klarhet i vad ett sådant förslag skulle leda till rent praktiskt.

I dag finns brottet övergrepp i rättssak om någon hotar ett vittne, där syftet är att skrämma vittnet och tysta vittnet. Där måste samhället bli mycket mer tydligt om hur man vill reagera när ett vittne skräms. I dag är det alldeles för lamt. Jag vill se en automatisk häktning och ett minimistraff på två år för brottet. Detta skulle också vara en markering från samhället att det inte är okej att hota dem som ställer upp och vittnar. Vi har under alltför lång tid försummat brottsoffren. Vi måste flytta fokuset från förövaren till offret. Ett vittne förtjänar alltid stöd av samhället.

Det måste också utredas noggrannare vad vi kan göra för att skydda poliser och åklagare. Där gör offentlighetsprincipen att det i dag är alltför enkelt för kriminella att få tag på personliga uppgifter om tjänstemän. Ingen polis eller åklagare ska tvivla på att samhället står bakom dem i kampen mot kriminaliteten. Inget hot ska få en polis att tveka inför ett ingripande. Det är viktigt att de som jobbar med brottsbekämpning, och där inkluderar jag även domare och personal inom kriminalvården, skyddas genom lagar och förordningar som fungerar.

Brotten övergrepp i rättssak och hot mot tjänsteman måste uppvärderas när det kommer till straffskalor, eller om det är i praxis det brister. Vissa individer som polisen i dag möter är personer utan konsekvenstänk. Sådana individer är farliga, både för poliser och för allmänheten, och de bör sitta inlåsta.

Fru talman! Det tredje vi bör göra är att sluta vara naiva och att sluta gissa och tro. Vi måste börja lyssna mer på vad verkligheten säger än på vad våra förhoppningar och viljor säger. Om vi tror att unga män blir kriminella för att de bor i ett fattigt område och formar vår politik utifrån det blir det ju fel när all forskning och alla röster från dem som vet säger att det inte alls är det som avgör. Då blir politiken fel, och insatser och resurser hamnar inte där de ska.

Vi vet alla här att majoriteten av de ungdomar som växer upp med fattiga eller outbildade föräldrar i ett utanförskapsområde inte blir kriminella. Där dör ju tesen att fattigdom är orsak till kriminalitet. Inte sällan hör jag hur partier på den vänstra falangen påstår sådant, helt utan belägg.

Dessutom finns det unga män med mycket pengar som ändå fortsätter med sin kriminalitet. Det är alltså i stället något annat som styr eller lockar. De flesta insatta nämner respekt och värderingar när jag frågar vad det handlar om. De unga som ger sig in i eller blir indragna i kriminalitet gör detta för att de vill vara någon. De vill synas och få respekt. Följdfrågan då blir såklart: Hur ger man en ung man den självkänsla som behövs för att han ska känna sig sedd och hörd utan att behöva begå brott?

Där har jag inget svar, och jag läser sällan att andra har det heller. Men för att återknyta till det jag sagt tidigare om skolan tror jag att vi där någonstans har en lösning. En lyckad skolgång leder sällan till kriminalitet.

Man får inte glömma bort att de unga män som i dag är djupt indragna i kriminalitet, kanske med skulder både ekonomiskt och i form av tjänster, inte har några andra vänner än de kriminella de umgås med. Om samhället då genom avhopparverksamhet tar de här männen från den grupp de brukar vara i och placerar dem någon annanstans är det ett liv i ensamhet som erbjuds. De före detta kriminella som jag har träffat på har haft turen att träffa rätt personer från socialtjänsten eller från polisen och har fått en rejält uppbackad nystart med stöttning. Några av dem är numera välutbildade, och vissa jobbar med att förhindra att fler blir som de en gång var. En före detta kriminell som fått skuldsanering på en halv miljon säger att han nu jobbar med ungdomar för att han på så sätt vill betala tillbaka till samhället.

Avslutningsvis skulle jag vilja uppmana justitieutskottet att fortsätta bevaka svenska folkets intresse och vilja - att vi ska ha ett tryggt och säkert samhälle, ett samhälle där ingen ska känna oro över att bli utsatt för brott. Det är ett samhälle där unga och gamla, män som kvinnor, eller vad man än identifierar sig som, får leva i fred - ett samhälle där de goda krafterna få råda och där polisen inte är något som väcker uppmärksamhet när den kommer utan är ett naturligt inslag i gatubilden.

(Applåder)

(forts. § 14)

Polisfrågor

Herr talman! Excuse me for speaking Swedish! Nice to have guests here. Welcome!

Som vänsterpartist står jag bakom samtliga våra reservationer, men jag väljer att yrka bifall till reservation nummer 4 om polisberedning och strategiskt arbete.

Ombildningen till en sammanhållen polismyndighet 2015 är en av de mest omfattande förändringar som har genomförts inom staten. Reformen var viktig, men samtidigt måste vi konstatera att resultaten inte har motsvarat förväntningarna. Nya utmaningar har dessutom tillkommit. Utvärderingar visar ett fortsatt behov av att stärka strategisk planering, styrning och verksamhetsutveckling samt ett behov av att utveckla uppföljning och stärka det lokala polisarbetet.

Vänsterpartiet menar därför att det behövs ett brett och visionärt grepp om Polismyndighetens verksamhet. Såväl organisationen som verksamhetens former behöver anpassas till samhällsutvecklingen och de utmaningar som följer av denna, till exempel när det gäller digitaliseringens inverkan på brottsligheten och informationsteknikens möjligheter i brottsbekämpningen.

Våldets till dels helt traditionella former med mäns våld mot män och mäns våld mot kvinnor och barn har förstärkts med bland annat nya former av grymma sexuella exploateringar. Till detta kommer narkotikamarknaden, gängkriminaliteten och omfattande bedrägerier riktade särskilt mot gamla personer och företag liksom mot våra välfärdssystem, för att nämna några av många väldigt allvarliga utmaningar.

Samhället har blivit mer komplext. Polisens arbete måste ändra karaktär i relation till detta. Stöd till nya kunskaper behövs om såväl polismetoder som organisation och styrning.

Jag yrkar därför på att regeringen tillsätter en polisberedning. Syftet med den skulle vara att genomlysa och stärka Polismyndighetens verksamhet med både kapacitet och kompetens så att myndigheten långsiktigt ska kunna hantera den komplexa och varierande utvecklingen.

Den samhällsutveckling vi har sett har medfört vidgade klassklyftor som utmanar. Utvecklingen sedan 1990-talet har inneburit en samhällsplanering som skapat segregerande boendeformer. Vi har tagit politiska beslut i vårt land om avregleringar och utförsäljningar av offentlig verksamhet kombinerat med en övertro på marknadslösningar, vilket har flyttat arbetstillfällen från glesbygd och förorter till tätorterna och storsamhällena.

Den svenska välfärden krackelerar medan de redan välbeställda blir allt rikare. Ojämlikhet provocerar. Dåliga socioekonomiska villkor skapar ökad risk för bland annat gängkriminalitet och våld. Andra brott förutsätter att gärningspersonen har en rimligt god ekonomi, så kallade white-collar crimes. Polisen måste fungera som en av flera aktiva spärrar för att bekämpa båda delar.

Som vänsterpartist och därmed feminist menar jag att klass och kön är centrala bakgrundsfaktorer till kriminalitet. Majoriteten av gärningspersonerna är män, oavsett brottstyp. Men dominansen är särskilt tydlig vid våldsbrotten. Vid det riktigt grova våldet, som utlöses på grund av gängen, handlar det om män eller till och med små pojkar från de lägre socioekonomiska skikten. Mäns våld riktat mot kvinnor och barn är däremot oberoende av klass och finns inom alla samhällsgrupper.

Det bästa av samhällen präglas av jämlikhet och jämställdhet. Därmed vänder jag mig återigen emot den dominerande åsikten bland regeringspartierna, ledda av Sverigedemokraterna, att utvecklingen av kriminaliteten och våldet inte minst skulle vara resultat av en stor invandring till Sverige.

Jag menar att vi måste följa upp det dödliga våld som finns både inom gängen och inom familjen. Där är det ofta männen som står för våldet mot kvinnor och ibland även mot barn.

Vi måste också fokusera på andra dödsfall som ökar i Sverige, nämligen på våra arbetsplatser. Arbetet mot arbetsmiljöbrott behöver förstärkas för att förbättra möjligheterna för särskilt polis men också åklagare att utreda brotten. Man bör tilldelas mer resurser. Det bör även anställas mer personal som utreder och arbetar specifikt och specialiserat mot arbetsmiljöbrotten.

Jag vill även fokusera lite på hur vi formulerar lagtexten om vad polisen ska göra. Bland polisens uppgifter i 2 § polislagen nämns inte upprätthållande av trygghet. Däremot nämns bland annat att polisen ska övervaka ordning och säkerhet och ingripa när störningar har inträffat. Det är självklart viktigt. Men polisen bör också få bättre verktyg för att arbeta mer säkerhets- och trygghetsskapande.

En markering för detta skulle vara att göra polisens brottsförebyggande uppdrag tydligt i polislagen. Det skulle öka möjligheterna till samverkan för dem som i ännu högre grad kan vara med och förebygga rekrytering till ny kriminalitet, oavsett om det handlar om gängvåld eller våld i nära relation och mäns våld mot kvinnor.

Förskola och skola behöver arbeta med machoideal och att manligt och kvinnligt förknippas med rimliga positioner i vårt samhälle. Även socialtjänsten behöver gripa in. Då skulle man tidigt kunna upptäcka och åtgärda sådant som riskerar att gå snett, kanske inom bara några år för de här unga.

Jag skulle också vilja fokusera på att vi alltför ofta pratar om antalet poliser i tjänst inom Polismyndigheten. Det är naturligtvis viktigt att vi har välutbildade sådana och att de är tillräckligt många. Det är de ännu inte. Men det finns en obalans i hur vi ser på dem som kan bidra på ett avgörande sätt inom Polismyndigheten. Det gäller de civilanställdas positioner och hur många av dem vi anställer. Man måste också undvika att skapa klyftor mellan polisutbildade och civilanställda.

Fler civilanställda skulle kunna avlasta polisen med mycket administrativa uppgifter. Det är det ena. Men det kan dessutom handla om något som skulle kunna vara avgörande: att civilanställda med specialistkompetens kan förstärka och förbättra det rent brottsutredande arbetet på ett avgörande sätt. Det har börjat, men det behöver fortsätta.

Innan jag slutar vill jag nämna att polisen återigen har börjat fokusera på att ha brottsofferkompetens och särskilda insatser för brottsoffer som anses särskilt utsatta. Det är bland andra kvinnor och barn som blivit utsatta för mäns våld i olika former. Det är oerhört viktigt att det arbetet fortsätter.

Med god kontakt med brottsoffer och målsägande underlättas polisens arbete med bevisupptagning på ett avgörande sätt. Men polisen måste möta de brottsoffren med stor respekt och lyfta det som inte ska vara brottsoffrens ansvar och själva göra dokumenterande insatser, till exempel när det gäller hemmet, som kan vara en brottsplats. Där kan man filma, och man kan filma de ursprungliga förhören med både gärningsperson och offer. Det är extremt viktigt för att kunna öka uppklaringsprocenten. Man ska förstås också dokumentera skador på såväl brottsoffret som den misstänkte gärningspersonen.

Man skulle dessutom kunna prata länge här, vilket jag inte ska göra, om vad vi har lärt oss av att försöka bekämpa gängkriminaliteten. Det pågår flera lovvärda projekt om hur skjutvapen hanteras. Det är bland annat fasmodellen, och det är Sluta skjut, som andra har nämnt tidigare. Det som jag vill fokusera ytterligare på, och som jag har nämnt i talarstolen tidigare, är att många barn tyvärr lär sig om våld som maktmedel i hemmet om de ser pappa använda våld, och de riskerar att gå vidare i samma grymma fotspår.

Med bifall till reservation 4 hoppas jag att vi ska kunna klubba igenom en bättre utveckling för ett mer jämställt och jämlikt Sverige.

(Applåder)

Herr talman! Det är en viktig debatt vi har här i dag. Polisyrket är ett av samhällets viktigaste yrken. Det är ett fundament för ett rättvist och tryggt samhälle där allas rättigheter värnas och våra demokratiskt beslutade lagar efterlevs. Vårt ansvar som riksdagsledamöter är därför att se till att de poliser som jobbar ute på fältet med ingripandeverksamhet, brottsförebyggande arbete och utredningar får rätt förutsättningar för att göra sitt otroligt viktiga jobb. Det får de tyvärr inte i dag.

Samtidigt som det totalt är färre svenskar som utsätts för brott har den grova brottsligheten i Sverige blivit mer synlig och påtaglig, inte minst den organiserade brottsligheten och det grova våldet. Det har gjort att alldeles för många brott prioriteras bort. Utredningar läggs på hög, och det förebyggande arbetet stryker på foten eftersom polisen helt enkelt inte har tillräckligt många anställda för att klara sitt uppdrag. Ska polisen kunna lösa fler brott och bygga upp sitt förtroende bland medborgarna behöver Polismyndigheten mer personal.

Det lokala brottsförebyggande arbetet ligger mig och Miljöpartiet särskilt varmt om hjärtat. Ska gängens återväxt strypas och brottsligheten långsiktigt minskas behöver fattigdomen och utanförskapet bekämpas minst lika hårt som de som begår brott. Det behövs storskaliga satsningar på områdesutveckling, skola, trygghetssystem och arbetsmarknadsåtgärder.

Men för att hålla oss kvar vid polisens roll är det ofrånkomligt att för att deras del i det brottsförebyggande arbetet ska fungera krävs många fler områdespoliser som har rätt förutsättningar och rätt verktyg för att jobba brottsförebyggande i nära samverkan med sina respektive lokalsamhällen, bygga förtroende, bygga relationer och agera gränssättande.

Under Miljöpartiets tid i regeringen utökade vi antalet platser på Polishögskolan kraftigt, och vi sköt till mer resurser än på decennier för att anställa fler poliser. Tyvärr ser vi i dag att det fortfarande är svårt att fylla utbildningsplatserna, och även om fler utbildar sig till polis i dag än för tio år sedan går utvecklingen alldeles för långsamt. Det räcker helt enkelt inte att säga att fler poliser ska anställas, när det inte finns tillräckligt många att anställa. Fler åtgärder behöver sättas in.

En alltför stor del av polisens resurser finns i dag i centrala funktioner och en för liten del ute i polisområdena. Det finns också poliser som är områdespoliser och jobbar brottsförebyggande eller repressivt som sitter i receptioner eller på polisens kontaktcenter på grund av brist på pengar och kollegor. Här behöver det göras ett omtag. Polisens kompetens ska användas på ett förnuftigt sätt, och uppgifter som kan utföras av civila handläggare ska inte behöva läggas på polisutbildad personal.

Utöver fler polisutbildade anställda behöver de civila utredarnas och administratörernas roll, status och arbetssituation inom Polismyndigheten prioriteras upp. Vi i Miljöpartiet vill därför se en kontinuerlig, riktad satsning på den civila personalen. På så sätt kan poliser få ägna sig åt polisarbete. Det skapas även bättre förutsättningar för Polismyndigheten att bygga upp särskild kompetens som i dag saknas, till exempel hatbrottsutredare och specialister som driver myndighetens utvecklingsarbete mot hatbrott i samspel med organisationer som företräder de särskilt utsatta grupperna. Polismyndighetens anställningar måste vara behovsstyrda, inte baserade på siffersatta mål, och just nu är behovet av fler civilanställda uppenbart.

Herr talman! Något som polisen och alla relevanta myndigheter måste prioritera är kampen mot sexuellt utnyttjande av barn. Under flera års tid har det i interna och externa rapporter riktats skarp kritik mot hur Polismyndigheten hanterar utredningar av sexualbrott, men trots det vidtas inte tillräckligt stora åtgärder för att på riktigt komma till rätta med problemen.

Riksdagen har riktat flera tillkännagivanden till regeringen i denna fråga, men en aspekt som inte berörts tillräckligt i dem är arbetet mot kommersiell sexuell exploatering av barn och hur polisens uppsökande arbete kan förbättras. Miljöpartiet vill därför att Polismyndigheten ges i uppdrag att utarbeta ett metodstöd för sitt uppsökande arbete och bredda det uppsökande arbetet till att omfatta fler digitala plattformar. Jag uppmanar verkligen övriga partier att ställa sig bakom detta.

Herr talman! Som Malmöbo är det omöjligt för mig att delta i den här debatten utan att lyfta fram katastrofen som är gränskontrollerna mellan Sverige och Danmark. För ungefär en och en halv vecka sedan meddelade den danska regeringen att Danmark den 12 maj avskaffar sina gränskontroller mot Sverige. Det var ett klokt beslut och ett steg tillbaka mot det normala, öppna läge som ska gälla längs vår södra gräns. Tyvärr meddelade den svenska högerregeringen så sent som i veckan att de förlänger de svenska gränskontrollerna mot Danmark från samma datum, den 12 maj.

Gränskontrollerna skadar Sverige. De river sönder den skånsk-danska arbetsmarknaden genom att försvåra och försena pendlingen, de minskar gränsturismen och de motarbetar själva fundamentet i det nordiska och europeiska samarbetet, vilket är den fria rörligheten.

Sedan gränskontrollerna infördes har de gång på gång förlängts med nya, kreativa argument för varför de behövts. I början var det för att hantera flyktingströmmar, sedan för att motverka gängkriminalitet, och nu senast handlade det om Rysslands invasion av Ukraina. Men sanningen är, herr talman, att gränskontrollerna bara förlängs för att signalera en självutnämnd hård invandrings- och kriminalpolitik till väljarna.

Polisfrågor

Gränskontrollerna gör oss inte säkrare utan tar endast resurser från myndigheter som kunde ha använt dem till verklig brottsbekämpning. Det är tydligt att vi har en regering som prioriterar signalpolitik gentemot de egna väljarna över vad som är bäst för Skåne och för Sverige. Jag vill därför uppmana regeringspartierna att lyssna på sin egen devis: Titta på Danmark! Tänk om, och avskaffa gränskontrollerna nu!

Herr talman! Miljöpartiet kommer att fortsätta att verka för en effektiv och stark polismyndighet och en rättspolitik byggd på forskning och beprövad erfarenhet snarare än signal- och symbolförslag.

Jag står bakom Miljöpartiets alla motioner och reservationer på området och yrkar bifall till reservation 29 och 45.

I detta anförande instämde Emma Berginger (MP).

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut skulle fattas den 3 maj.)