Arbetsplenum - Frågor om public service och film - 2023-04-26

Herr talman! Ibland - ganska ofta - påstås vi i Sverige vara världens, eller i alla fall ett av världens, mest ensamma folk. Det stämmer kanske när det gäller hur vi bor, för i Sverige bor var femte person ensam. Det handlar om över 2 miljoner vuxna människor utan barn. Det är förmodligen den högsta siffran i världen; möjligen har Island fler enmanshushåll. På det sättet är vi alltså väldigt ensamma.

Tittar man sedan på hur många människor som upplever sig ensamma i Sverige ser man dock att det ser ganska bra ut. I Sverige är det bara var tionde person som säger sig vara ensam och leva i ofrivillig ensamhet. Det är i och för sig också en alldeles för hög siffra, men den är långtifrån den värsta i världen. I Polen upplever sig var femte människa vara ofrivilligt ensam, och i Italien - som vi ser som ett familjeorienterat land - säger sig var fjärde människa vara alldeles för ensam.

Jag är övertygad om att en av anledningarna till att vi ändå upplever oss ha sällskap och inte leva i ofrivillig ensamhet är vårt fantastiska utbud av tv-program och vår fantastiska public service. Vi har underbar underhållning 24 timmar om dygnet. Vi får utbildning, nyhetsförmedling, underhållning och glädjande budskap, och det är säkerligen ett stort sällskap för alla ensamma människor.

Vi svenskar tittar mycket på tv, herr talman - 114 minuter per dag, enligt de senaste siffrorna. Det är dock något lägre än året dessförinnan, då vi tittade lite mer; förra året hade en minskning med 8 procent skett jämfört med tidigare år. I vissa grupper har det minskat ännu mer, framför allt bland de yngre, som inte längre tittar på linjär tv.

Förra året var faktiskt TV4 för första gången den kanal som människor tittade mest på. Flest timmar tittades på TV4. Men det program som är oslagbart när det gäller att nå höga tittarsiffror är På spåret, som ses av mer än 2 miljoner svenskar. Det är helt fantastiska siffror.

Herr talman! Vi har ett högt förtroende för public service i Sverige - 75 procent har förtroende för SVT1 och SVT2, och 72 procent har förtroende för radion. Det är också höga siffror, men det har börjat polariseras. Vissa grupper har lägre förtroende medan vissa grupper och åldrar har mycket högre förtroende.

Det syns i motionsfloran från både partier och enskilda att vi har ett stort engagemang i public service-frågor. Därför är det glädjande att regeringen nu har tillsatt en parlamentarisk kommitté, där jag har fått nöjet att ingå. Den ska titta just på public service: Hur kan vi se till att public service får möjlighet att verka och ha det fantastiska utbud av program den har? Hur kan public service jobba för att få ännu större förtroende hos alla grupper av invånare i Sverige?

Det är krig i Ukraina, vilket naturligtvis också har gett helt nya förutsättningar för tv och radio då vi vet att förtroendet för public service är väldigt stort under kris eller krig. Vi måste tyvärr förbereda oss på att värre saker kan hända i Sverige, så hur kan vi förbereda public service för att verka även under de förhållandena och ge förutsättningar för det?

Med det, herr talman, yrkar jag bifall till utskottets förslag till beslut när det kommer till våra motioner om public service och film.

(Applåder)

Herr talman! Precis som Kristina Axén Olin påpekade lever vi i en orolig tid, och vikten av oberoende journalistik har kanske aldrig varit större. Rysslands invasion av Ukraina sätter press på journalistiken och på det fria ordet, naturligtvis i berörda länder men också här i Sverige, där behovet av saklig information och oberoende journalistik är oerhört stort. Vi ser dessvärre hot och hat mot journalister bre ut sig. Desinformation och propaganda från olika länder ökar kraven på oberoende nyhetsförmedling.

Herr talman! Public service, alltså Sveriges Television, Sveriges Radio och Utbildningsradion, spelar en omistlig roll för vår demokrati och för en vital mediemarknad. Det gäller nyhetsförmedling i hela landet, speglings- och folkbildningsuppdragen, sändningar på de nationella minoritetsspråken och naturligtvis public services bidrag till ett rikt kulturliv, bland annat genom dess bidrag för att stärka det svenska språket och för en levande film- och tv-produktionsmarknad.

I tider av höjd beredskap vet vi att public service spelar en viktig roll. Under pandemin sökte sig många till SVT:s sändningar, Sveriges Radios rapportering eller Utbildningsradions förklarande program för unga. Det är likadant nu under Rysslands brutala invasion av Ukraina.

Herr talman! Precis som tidigare har påpekats har arbetet i den parlamentariska public service-kommittén nu påbörjats inför sändningsperioden 2026-2033. Miljöpartiet kommer att delta konstruktivt i kommitténs arbete, där frågor som berörs i detta betänkande kommer att diskuteras. Därför har vi valt att inte lämna en reservation gällande den generella public service-politiken. Vi har i stället lämnat ett särskilt yttrande med hänvisning till det kommande arbetet i kommittén.

Våra ingångar är dock kända. Vi värnar en bred public service som främjar allmänhetens kännedom om public service-bolagen och deras relevans, bland annat som en del av speglingsuppdraget. Alla ska känna att public service är någonting för dem.

Vi är kritiska till de signaler som initialt skickades från regeringen om ett avsmalnat uppdrag. Samtidigt har jag noterat att kulturministern betonat att public service-kommitténs uppdrag är öppet och att public services breda uppdrag naturligtvis har betydelse.

Jag hoppas, inte minst med hänvisning till den viktiga roll som public service spelar, att vi kan hitta vägar framåt så att vi stärker förtroendet för public service ytterligare i samtliga grupper i samhället utan att nagga på den bredd som har en avgörande betydelse för det breda förtroendet.

Herr talman! Synliggörandet av de nationella minoriteterna och minoritetsspråken i samhället genom public service är av stor betydelse för att åstadkomma en ökad medvetenhet och kunskap om de nationella minoritetsspråken. Nyheter och information liksom kulturupplevelser i både radio och tv synliggör minoritetsspråken och därigenom också minoriteterna som talar dem.

Med public service ges minoritetsspråken en självklar plats i samhället. Detta främjar många människors möjligheter att ta del av sitt minoritetsspråk och sin kultur oavsett var i Sverige de bor. Inte minst gör ett brett tv och radioutbud på de nationella minoritetsspråken att de yngre generationerna får bättre möjligheter att hålla sitt språk och sin kultur levande.

I det förra sändningstillståndet ökades förstasändningarna på vart och ett av de nationella minoritetsspråken, alltså finska, jiddisch, meänkieli, romani chib och samiska. Vi menar att riksdagen redan nu bör ge till känna att public services programutbud på de nationella minoritetsspråken ska öka i kommande sändningstillstånd. Det behövs både mer nyhetsinslag och mer kulturinslag för att hålla minoritetskulturer och minoritetsspråk levande. Exakt hur detta ska göras blir en fråga för kommittén, naturligtvis efter dialog med de nationella minoritetsorganisationerna.

Herr talman! Andra viktiga och stora frågor för public service-kommitténs arbete kommer att vara hantering av beredskapsfrågorna, en teknikneutral reglering, en public service-lag, det viktiga folkbildnings- och kulturuppdraget samt, inte minst, arbetet med lokal journalistik i hela landet.

Häromdagen besökte kulturutskottet SVT i Norrbotten. Det var glädjande att höra att den förstärkning av lokal journalistik som vi enades om i förra sändningstillståndet bland annat har inneburit att man öppnat en ny redaktion i Arvidsjaur. I ett län av Norrbottens storlek är det naturligtvis omöjligt att all bevakning sker från residensorten. Närheten till det som händer är viktig i journalistiken - det gäller både i glesbygd, på landsbygd, i småstad, i förort och i storstad.

Herr talman! Att SVT och SR under innevarande sändningsperiod har stärkt sin lokala nyhetsförmedling är viktigt, och detta är ett arbete som bör fortsätta. Det ska inte finnas några vita journalistiska fläckar i vårt land.

Jag går över till den andra delen av betänkandet, herr talman, nämligen filmpolitiken.

Sverige är ju ett fantastiskt filmland som är fullt av producenter, manusförfattare, regissörer, skådespelare och filmarbetare i alla yrkeskategorier av högsta klass. Under de senaste rödgröna regeringarna har flera steg tagits för att stärka svensk films förutsättningar. Jag tänker bland annat på övergången till en ny statlig filmpolitik, de omfattande kris- och återstartsstöden under pandemin och det efterlängtade införandet av produktionsincitament för film.

Men mer behöver göras för att svensk film ska stå stark i en tid av snabb förändring och nya förutsättningar för såväl produktion och distribution som konsumtion av film. Miljöpartiet menar att regeringen snarast bör tillsätta en ny filmpolitisk utredning. Sedan den nya filmpolitiken sjösattes 2017 har förutsättningarna för svensk film drastiskt förändrats. Pandemin, strömningstjänsternas explosionsartade utveckling, införandet av produktionsincitament och nya beteendemönster för hur vi tar del av film är exempel på att det nu är tid att både utvärdera den förda filmpolitiken och staka ut en ny riktning framåt.

Jag noterar att utskottsmajoriteten i sitt svar hänvisar till att det pågår en diskussion inom regeringen och att nya överväganden ska ske på detta område. Jag väljer att se positivt på det och ser fram emot att regeringen återkommer i denna fråga.

Vi menar att det finns olika frågor som bör analyseras och övervägas i en ny filmpolitisk utredning. Jag hoppas till exempel att regeringen väljer att titta på hur kompetensförsörjningen och breddad rekrytering kan stärkas inom svensk film, på filmarbetares villkor, på hur biograferna kan värnas framöver i hela landet och på möjligheten att införa en avgift för medfinansiering av inhemsk produktion av film och tv-drama. Detta är någonting som tack vare EU-lagstiftning kan tas ut från plattformarna. Det är någonting som har införts eller är på gång i flera av Sveriges grannländer. Jag menar att det är väl värt att titta vidare på detta och analysera om det kan vara ett tillskott till den svenska filmmarknaden och till filmpolitiken i hela landet.

Herr talman! Att produktionsincitamenten nu finns på plats är väldigt viktigt för att filmsektorn ska återhämta sig efter pandemin och för att jämna ut konkurrensförutsättningarna gentemot andra länder i Europa. Redan nu finns det dock skäl att reflektera över införandet och tillämpningen av dem. Vi vet att Tillväxtverket fick stänga ned ansökningssystemet för produktionsincitamenten redan efter en dag på grund av den stora tillströmningen. Regeringen bör skyndsamt utvärdera lärdomarna och se över hur mer resurser kan tillföras systemet.

Herr talman! Hela Sverige har att tjäna på att produktionsincitamenten för film utvecklas och att Sverige blir en gynnsam plats att spela in film på. Det ger ökade intäkter för turistbranschen och gynnar ekonomin och den kulturella näringen i regionerna samtidigt som filmsektorn stärks i hela landet.

Herr talman! Jag står givetvis bakom samtliga våra reservationer, men för tids vinning yrkar jag bifall endast till reservation 2.

Herr talman! Hur är det i vårt land - får man diskutera vad som helst, eller finns det en rädsla för att vara annorlunda som har gjort att vi har skapat en enhetskultur och ett slags politisk korrekthet som är tråkig och inte särskilt utvecklande?

I dag diskuterar vi public service och film. Public service, alltså Sveriges Television, Sveriges Radio och Utbildningsradion, är ett område där det ställs - och får ställas - många frågor. Är det för mycket med nästan 9 miljarder av skattepengar till public service varje år? Är det okej att skriva upp kostnaden med 2 procent varje år? Jag har kanske inte rätt på decimalen, men det lär handla om 175-180 miljoner kronor per år.

Borde inte de ideella krafterna i Öppna kanalen och närradion få del av denna stora kaka? De får ju ingenting. Den som känner till deras ideella, viktiga demokratiska arbete kan tycka att de borde kunna få en liten del. Det skulle göra stor skillnad för Öppna kanalen och närradion runt om i Sverige.

En annan fråga är om granskningen av public service fungerar.

Är public service vänstervridet? Det är en intressant fråga som man måste få lov att ställa. Först fanns bara en enda tv-kanal, men 1969 startades TV2. Man rekryterade personer från journalisthögskolorna, och de var så starkt präglade av 60-talets revoltrörelse att till och med socialdemokrater i mitten av 70-talet reagerade på att det blev lite väl mycket vänster i tv-utbudet.

Det har hänt mycket sedan dess, men frågorna måste ställas även om svaret inte är enkelt.

I Tidöavtalet mellan Moderaterna, Kristdemokraterna, Liberalerna och Sverigedemokraterna står det: "Public service-mediernas oberoende ska bestå och dess långsiktiga finansiering vidmakthållas. I ett delvis nytt medielandskap behöver public service-verksamheten utvecklas som en del av den demokratiska infrastrukturen."

Herr talman! Vi vet att en ny public service-utredning ska se över framtidens public service, och det är väl det som är det riktigt intressanta. Om ganska exakt ett år ska man redovisa vad man kommit fram till. Syftet med utredningen är att hitta lösningar som långsiktigt värnar ett oberoende public service. Dessutom ska man utreda hur förtroendet för public service kan stärkas ytterligare.

Det handlar framför allt om att se vad som behöver förändras inför det nya sändningstillståndet 2026-2033. Under dessa åtta år kan man inte lägga sig i så mycket, utan då rullar det på i public service. Eftersom det handlar om hela åtta år är det otroligt viktigt vad utredningen kommer fram till, framför allt när det gäller de tillägg som behöver göras till public services uppdrag.

Så lite historik igen. Inför nuvarande sändningstillstånd, 2020-2025, gavs ett antal nya uppdrag till public service. Det handlade bland annat om att minoritetsgrupper skulle få mer plats och att personer med funktionsnedsättning skulle få mer rättvisa möjligheter att tillgodogöra sig public service. Det handlade också om de så kallade vita fläckarna, alltså områden med liten lokal nyhetstäckning.

Frågorna är många, och jag hoppas att den nystartade utredningen ger oss svaren om ett år.

Herr talman! I veckan besökte kulturutskottet Filmpool Nord, som tillsammans med Film i Väst är de två största regionala filmpoolerna i Sverige. Filmpool Nord är ett regionalt resurscentrum för film, och cirka 75 långfilmer och 400 kort- och dokumentärfilmer har gjorts i länet. Bland långfilmerna finns de två kända och uppskattade filmerna Jägarna och Så som i himlen.

Som vi tidigare hörde är det goda tider för svensk film, och filmpolitiken är väl förankrad.

För den tidigare regeringen gick det dock trögt att åtgärda kritik från riksdagen. Dåvarande kulturminister Alice Bah Kuhnke kom 2015 med förslag på ny filmpolitik, Mer film till fler, men fick underkänt på bland annat finansiering, organisation, produktionsförutsättningar och samverkan. Dessutom chockhöjde hon biografmomsen från 6 till 25 procent.

Men svensk film är en överlevare, och vi ska inte bara kritisera den tidigare regeringen. Man satsade 100 miljoner på produktionsincitament för film för att locka utländska bolag att filma i Sverige och för att också stärka svensk produktion. Det är för tidigt att dra några slutsatser om effekterna av stödet som infördes förra våren. Men det blev en huggsexa om pengarna när de skulle delas ut, vilket tyvärr skapade en del orättvisor och irritation i branschen. Denna gång var det dock inte politikens fel.

Jag yrkar bifall till utskottets förslag.

I detta anförande instämde Leonid Yurkovskiy (SD).

Herr talman! Morgonen den 24 februari 2022 var Sveriges Televisions och Sveriges Radios utrikeskorrespondenter de första på plats för att rapportera till den svenska befolkningen om Rysslands invasionskrig i Ukraina. Beredskapsuppdraget, med ständig rapportering om krigets utveckling, har med tiden kommit att kräva fler krigskorrespondenter, säkerhetspolitisk expertis, resurser för att säkra korrekt bevakning och en utvecklad digital förmåga för att genomskåda falska videor, ljudupptagningar och desinformation. SVT har sedan krigets utbrott varit den mest använda informationskällan i Sverige och även den med högst förtroende.

Att Sveriges Television och Sveriges Radio är de mediebolag som uppbär högst förtroende och som svenskarna vänder sig till i händelse av kris är inget man får ta för givet. Den tidigare parlamentariska public service-kommitténs slutsatser om att erkänna den omvälvande förändringen i det svenska medielandskapet har varit helt avgörande. Det hade mycket väl kunnat vara så att befolkningen som främsta informationskälla vänt sig till partiska nyheter eller, än värre, desinformativa kanaler.

Vi vet i dag, inte minst med anledning av Sveriges process för att bli ett Natoland, hur antidemokratiska stater agerar för att missleda och polarisera. Därför är det av största vikt att svenska folket i dag och i framtiden har tillgång till oberoende, säker och saklig nyhetsbevakning som verkar i allmänhetens tjänst.

Herr talman! Medielandskapet är tack vare teknikutvecklingen och digitaliseringen numera globaliserad. Vi konsumerar i dag nyheter, serier, filmer, musik, dokumentärer, granskningar och poddar från hela världen. Dessutom vi vill bestämma när och var vi trycker på play-knappen.

Att förra public service-kommittén beslutade att tillåta SVT, SR och UR få utveckla plattformar och programtjänster digitalt får vi i dag vara tacksamma för. Det har varit avgörande för bolagens snabba transformering från linjär radio och tv till tjänster på internet.

I dag kan allt detta tyckas vara en självklarhet, men när besluten skulle tas befann vi oss inte i det medielandskap vi nu ser växa fram. Kommittén oroade sig även för att bolagen skulle ta för stora marknadsandelar om de fick finnas på andra plattformar på internet.

Men det vi ser är tydligt. Sedan 2018 har veckoräckvidden för det linjära tv-tittandet hos befolkningen minskat från 75 procent till 61 procent. Lyssnandet på marksänd linjär radio minskar också, nästan i samma takt som lyssnandet ökar på de digitala plattformarna. Vi kan alltså konstatera att den viktigaste nyhetsförmedlingen sker online och att svenska folket aktivt väljer public service-bolagens digitala programinnehåll.

Herr talman! Globaliseringen, digitaliseringen och teknikutvecklingen medför nya utmaningar, och det är upp till 2023 års public service-kommitté att adressera dessa.

Allt fler internationella medieaktörer etablerar sig just nu i Sverige. De senaste åren har det stöpt om förutsättningarna för både medieekonomin och innehållsmarknaden. Numera är det globala storbolag som har störst medieverksamhet i Sverige. Exempel är Apple, Disney, Amazon, Byte Dance och Netflix. De konkurrerar med inhemska svenska aktörer om såväl intäkter som svenska folkets tid och uppmärksamhet.

SVT, med en budget om 5 miljarder kronor, jämförs nu av mediekonsumenterna med globala storbolags innehållsproduktioner vad gäller både utbud och kvalitet. Konkurrensen om kompetens, teknik och digital infrastruktur medför budgetökningar för alla audiovisuella aktörer på upp till 30 procent, enligt internationella undersökningar. Motsvarande situation råder på ljudmarknaden. Spotify med sina 489 miljoner användare i månaden eller poddplattformen Acast med sina 5,1 miljarder lyssningar konkurrerar med Sveriges Radio om den moderna publiken som är nyfiken på nya tjänster och nytt innehåll.

Fru talman! Att i en sådan omvärld och situation på mediemarknaden vilja göra SVT, SR och UR smalare skulle vara rent ut sagt förödande. Inget tyder just nu på att svensk public services marknadsandelar, i händelse av ett smalare uppdrag, skulle främja andra svenska kommersiella mediebolag. 90-tals debatten om public services storlek på marknaden hör verkligen hemma på 90-talet. Det är en fundamentalt annan medietid nu. Resultatet av ett smalt svenskt public service innebär i dag, 2023, att globala kommersiella aktörer förstärker sin position på den svenska mediemarknaden och hos den svenska publiken. Sedan 2008 har reklamintäkterna för medier med journalistiskt innehåll i Sverige minskat med över 60 procent, vilket gått direkt till stora internationella bolag - globala bolag som Google och Facebook.

För ett litet språkland som Sverige innebär globaliseringen och digitaliseringen att innehållsproduktioner på det svenska språket utmanas av innehåll på världsspråk, som engelska, kinesiska och arabiska. När flera av strömningstjänsterna dessutom aviserat att de helt slutar med svenskspråkig originalproduktion behövs en ny insikt om värdet och vikten av SVT:s, SR:s och UR:s betydelse för det svenska språkets status. Jag menar att det måste råda en total kulturpolitisk uppfattning om att globala storföretags vilja att investera i lokala produktionsmarknader och små språkländer faktiskt är begränsad.

Fru talman! Att slå vakt om public services breda uppdrag måste ses i ljuset av både den nya säkerhetspolitiska situationen och den nya mediemarknaden där innehållet är brett. Det handlar om folkbildning, kultur och allt det som vi alla konsumerar när vi tittar på våra telefoner, paddor, datorer och skärmar. Men var befolkningen tar del av saklig, oberoende och säker information i händelse av kris har blivit en samhällelig angelägenhet och en fråga för det svenska totalförsvaret. Vi ser siffror i dag på att andelen i befolkningen som aktivt undviker nyheter har ökat från 22 procent till 32 procent 2022 på bara några få år - 2019 till 2022. Det är alarmerande siffror. Ökningstakten är anmärkningsvärd och har att göra med att allt fler väljer bort nyheter till förmån för underhållande program.

För många är public services breda uppdrag med kultur-, sport- och folkbildningsprogram en avgörande ingång till samhälls- och nyhetsprogrammen. Därför är det av samhällelig vikt att SVT, SR och UR även i framtiden konsumeras av den största andelen av befolkningen. Nu är vi också alla med och kollektivt finansierar public service. Det måste finnas ett utbud för alla.

Sverigedemokraterna, Kristdemokraterna och Moderaterna har under en tid opinionsbildat och föreslagit ett smalt public service. Det är förslag som jag menar riskerar att få långsiktiga negativa verkningar för svenskspråkig innehållsproduktion och den oberoende, sakliga och säkra nyhetsförmedlingen. Sett till den nya säkerhetssituationen och det ökade behovet av oberoende information hoppas jag att den nya parlamentariska kommittén kan ta avstamp i ett nytt läge där vi inkommer med nya förslag.

2023 års parlamentariska public service-kommitté, som beslutar om de framtida villkoren för bolagen, kommer nu att ha som kanske viktigaste uppgift att för tio år framåt analysera hur mediemarknaden av globalisering, teknikutveckling och digitalisering tar fart och vart den tar vägen. Det är väldigt svårt att veta i dag vad som kommer att hända om två år och hur vi konsumerar medier om tre, fyra eller fem år. Men uppgiften är tio års sändningstillstånd. Därför är det av yttersta vikt att det breda uppdraget kvarstår och att vi arbetar för att hitta framgångsrika förslag tillsammans.

I betänkandet har vi socialdemokrater därför ett särskilt yttrande under punkt 1, men jag vill ställa mig bakom betänkandet och hänvisa den filmpolitiska debatten till min kollega Lars Mejern Larsson i denna debatt. I övrigt ställer jag mig bakom betänkandet.

Fru talman! Sedan förra året pågår en internationell desinformationskampanj mot den svenska socialtjänsten. Islamister och stora nyhetsorganisationer sprider konspirationsteorier där det hävdas att svenska myndigheter stjäl muslimska barn från deras familjer för att de ska uppfostras i icke-muslimska hem.

Socialsekreterare i landets kommuner vittnar om hot, rädsla och otillräckligt stöd uppifrån. Sajten Doku uppmärksammar att deltagare i demonstrationer utanför socialkontor, bland annat i min hemstad Göteborg, har filmat socialsekreterare och sedan publicerat filmerna i grupper på sociala medier. Rädslan för repressalier från upprörda anhöriga gör att socialtjänstens medarbetare drar sig för att fatta avgörande beslut. Tystnadskulturen breder ut sig bland tjänstemännen, som inte vågar anmäla hot och brott. Detta visade bland annat alarmerande rapporter från biblioteket i Hammarkullen i Göteborg i veckan.

Bristande svenskkunskaper och okunskap om svenska lagar utnyttjas av islamister som försöker slå in en kil mellan svenska muslimer och myndigheter. Riskerna med desinformationen är flera. Dels kan familjer undvika att söka hjälp av obefogad rädsla över att deras barn ska separeras från dem, dels kan uppskrämda föräldrar föra barnen utomlands. Det hela riskerar också att stärka parallellsamhället som har tillåtits växa fram i Sverige, spä på polariseringen och i längden utgöra ett hot mot vår demokrati.

Det finns också flera andra skäl att vara orolig, bland annat Rysslands vidriga invasion av Ukraina med ett fullskaligt krig i vårt närområde som gör det viktigare än på länge att oberoende medier finns i hela landet, såväl i storstäderna som på landsbygden, för att bevaka, granska, upplysa och folkbilda.

Fru talman! Det är viktigt att trollfabriker och andra krafter som sprider desinformation för att skrämma människor och skapa falska motsättningar möts av en motkraft. Den motkraften menar vi liberaler är public service och våra fria oberoende granskande medier. Liberalerna menar att public service bör få ett ännu tydligare uppdrag kring desinformation och att nyheter på de stora minoritetsspråken behöver finnas kvar som ett alternativ till desinformation som exempelvis sprids på somaliska eller arabiska i sociala medier. Men då måste de självklart också vara korrekta, vilket har varit ett problem. Jag anser också att de ska fokuseras mer på integrationsfrågor och andra mer grundläggande frågor för samhället.

Det är Liberalernas åsikt att public service fortsatt ska ha ett brett uppdrag och sträva efter både kvalitet och relevans. Liberalernas åsikt delas också av det svenska folket: Förtroendet för medier i Sverige ligger fortsatt på höga nivåer. Sett över tid rör det sig om exceptionellt stabila resultat. Högst förtroende har SVT med 75 procent och SR med 72 procent. Därefter kommer TV4 med 57 procent och lokala tidningar med 51 procent. Men man bör också notera att det finns en skiljelinje i förtroendet hos människor som anser sig vara mer högerlutande och som anser det är mer vänstervridet i public service. Det är en oro som public service måste ta på allvar.

Fria och oberoende medier som granskar den politiska makten är avgörande i varje demokrati. Vi ser hur situationen ser ut i Ryssland. Liberal mediepolitik innebär att staten garanterar full frihet för medieföretagen i konkurrens samtidigt som den stöttar public service och kvalitetsproduktioner. Även Tidöavtalet är tydligt gällande detta: Mediernas frihet och mångfald ska främjas. Public service-mediernas oberoende ska bestå och dess långsiktiga finansiering vidmakthållas. I ett delvis nytt medielandskap behöver public service-verksamheten utvecklas, som en del av den demokratiska infrastrukturen. Liberalerna ser fram emot den parlamentariska public service-utredning som Göran Hägglund, före detta partiledaren för Kristdemokraterna, just nu leder och där Liberalerna företräds av Lars Leijonborg.

Public service-verksamheten behöver faktiskt utvecklas, och jag blir beklämd när vissa politiker och även debattörer påstår att vi på något sätt skulle vilja granska och straffa journalister. Det stämmer inte över huvud taget, utan verksamheten behöver de facto utvecklas för att möta verkligheten, till exempel för att nå ut till unga generationer på de plattformar där ungdomar finns i dag. Ett sådant exempel är UR:s digitala redaktion som heter Tänk till, som jag kan rekommendera till alla.

Fru talman! Vi liberaler gillar fakta, och vi gillar kunskap. Vi gillar inte alternativa fakta, fake news eller desinformation. De är alla fiender till liberalismen. Mot bakgrund av att det just pågår en public service-utredning yrkar vi avslag på alla motioner och ja till utskottets förslag.

(Applåder)

Fru talman! Som har sagts flera gånger har det tillsatts en ny parlamentarisk kommitté som ska utreda och föreslå hur public service-bolagen ska regleras. Utredningen ska givetvis hantera många olika detaljfrågor, men jag vill fokusera på det som är viktigast för oss och det som av en slump har blivit allra mest uppmärksammat i den allmänna debatten.

Låt oss börja med det vassa uppdraget. Vi är flera partier som under en längre tid har tittat med längtande blick efter en sådan inriktning och formulering, och i utredningsdirektiven står nu att kommittén ska "föreslå hur innehållsuppdraget för public service ska utformas under nästa tillståndsperiod, med fokus på folkbildning och journalistik för hela landet".

Fokus på folkbildning och journalistik är precis vad som behövs. Kantar Sifos undersökningar visar att andelen som upplever att SVT ger trovärdiga nyheter minskar över tid. Det gäller också kunskapsförmedlingen. Detta är ju kärnuppdraget.

Vi har även en rykande färsk Demoskopundersökning som visar att väljare från i princip alla partier utom Vänsterpartiet och Miljöpartiet ställer sig negativa till att public service ägnar sig åt exempelvis nischade underhållningsprogram. Men alla partier vill såklart se att public service-avgiften går till nyhetsförmedling med mera.

Därutöver har vi, som också nämnts i ett tidigare anförande, en oroväckande trend vad gäller en nyhetsundvikande befolkning. Det är forskning från Reuters Institute som har lyft fram det här som en allvarlig trend. I Sverige bedöms andelen vara runt 32 procent.

Jag hoppas att alla förstår att det inte finns någon välvillig, god kraft som vill ha en befolkning som inte vill, orkar eller vågar bry sig om vad som händer i samhället. Det är ännu en uppenbar anledning till att verkligen fokusera på nyhetsjournalistiken.

Utöver allt detta finns även ett ideologiskt argument i grunden, nämligen att en aktör med en påtvingad och garanterad finansiering inte ska ägna sig åt allt möjligt som faller utanför kärnuppdraget eller som för den delen fullt ut tillgodoses av andra mediala aktörer som man kan betala för frivilligt.

Demoskopundersökningen som jag nyss nämnde visar även att det är en stor andel högersympatisörer som egentligen inte vill se något public service alls. Det här bör tolkas som ännu ett tecken på bristande förtroende som tyvärr återigen endast slår mot dem som inte röstar vänster.

Låt mig här påminna om de tidigare undersökningar som har gjorts gällande förtroende för public service sett till partisympati. Det är samma sak där - lägst förtroende på högersidan.

Visst kan en del av detta förklaras med att vissa partier kanske har en ideologisk skepsis till offentligt ägande. Men det gäller inte den grupp väljare som har allra lägst förtroende för public service, nämligen sverigedemokratiska sympatisörer.

Public service har alltså ett stort förtroende överlag. Det finns dock en diskrepans mellan höger- och vänsterväljare, och det är symtom på ett annat sorts problem, nämligen partiskhet.

Med anledning av detta har jag en väldigt stor förhoppning om att kommittén kommer att utforska transparensfrågan närmare. Förutom fokus på kärnuppdraget, som jag nämnde, är det vår uppfattning att transparens är en enkel väg till ökat förtroende. Behovet av ökad transparens gäller främst nyheter och samhällsprogram. Vilka ämnen man aktualiserar, vilka personer som man väljer ska medverka, vilka expertyttranden som inslaget förhåller sig till - allt detta har enorm påverkan på mottagarens upplevelse men också för opinionsbildningen. Därför är min förhoppning att de nya direktiven, direkt eller indirekt, kommer att leda till att public service-bolagens beslutsprocesser framgår tydligare.

Något ytterligare konkret som faktiskt skulle öka förtroendet i SD-gruppen är att återgå till ett sunt och mer värderingsneutralt speglingsuppdrag.

Fram till tillståndsperioden 2014-2019 framgick det att programutbudet ska spegla förhållanden i hela landet, vilket naturligtvis är rimligt sett till att nyheter och samhällsinformation ska vara relevanta för allmänheten oavsett var i Sverige man råkar bo.

Den dåvarande regeringen valde dock att utöka speglingsuppdragets omfattning genom att inkludera människors identitetsmarkörer som något slags relevant parameter. Som exempel i handlingarna lyfter man etnisk och kulturell bakgrund, religion, sexuell läggning, kön, könsidentitet och könsuttryck. Samtidigt med den förändringen införde man också ett krav på att programverksamheten i dess helhet ska bedrivas utifrån ett jämställdhets- och mångfaldsperspektiv.

Nu står det i utredningsdirektiven att kommittén ska "analysera om speglingsuppdraget är ändamålsenligt utformat och vid behov föreslå förändringar". Det här tycker vi är bra. Sverigedemokraterna har jobbat för detta, och vi är glada att det finns med.

Nu ser vi fram emot att följa kommitténs arbete, där Sverigedemokraterna kommer att verka för dessa goda värden med transparens, ökat förtroende med mera. Närmare i tid kan vi se fram emot att min partikollega kommer att redogöra för den filmpolitiska delen av detta betänkande.

Fru talman! Tack, ledamoten Leonid Yurkovskiy, för ett intressant anförande!

Man redogör utifrån några underlag för att tilliten till public service skulle ha minskat över tid, att befolkningen i stort inte gillar nischade innehållsprogram och att vi har en nyhetsundvikande befolkning. Detta, tolkar man, beror på public service-bolagens politiska uppfattning och så vidare.

Jag tror att man ändå måste bryta ned dessa siffror och se vad de de facto säger. Vad vi ser nu är att stödet och förtroendet för public service i händelse av kris har ökat dramatiskt. Det finns knappt några public service-bolag i hela Europa som har de siffror som SVT och Sveriges Radio just nu uppvisar. Det gällde både under coronapandemin och nu med de senaste uppdaterade siffrorna från den 24 februari 2022 till i dag.

Gällande frågan om tillit tittar SOM-institutet på om befolkningen har tillit till samhällsinstitutioner, där public service-bolagen ingår. Den del av befolkningen som inte upplever någon stark tillit till public service-bolagen har inte heller tillit till myndigheter, dessvärre inte till Sveriges riksdag och inte heller till den svenska regeringen i den omfattning vi alla hade önskat.

Uppgiften kan åläggas public service-bolagen själva, enligt den retorik som här framförs, men jag menar att det är en ytterst bristfällig analys. Man måste också titta på vad alla samhällets representanter ska göra för att utöka tilliten hos de grupper som lyftes fram. Uppgiften kan därmed inte enbart åläggas bolagen.

Nu betalar vi alla, hela svenska folket, till public service-bolagen, som har ett brett kulturellt uppdrag och ska agera för samhällsnyttig information för oss alla. Min fråga är om Sverigedemokraterna i den nya mediepolitiska situationen och mediemarknaden kommer att verka för ett fortsatt brett uppdrag för bolagen.

Fru talman! Tack, ledamoten, för den stora äran att få ta det första replikskiftet i detta block!

Jag vill börja med att kommentera den första frågan angående förtroendet för public service och public services uppdrag. Vi håller med om att public service gör ett bra jobb när det gäller rapporteringen. till exempel i kris. Vi vill gärna att fokus ska hamna där, och det var det jag försökte lyfta fram i mitt anförande. Det är det som public service gör bäst. Det är där förtroendet byggs upp, och det är där relationen med tittarna byggs upp - inte med diverse underhållningsprogram som görs mycket bättre på annat håll.

Konkret när det gäller den sista frågan eftersträvar vi en public service, som jag sa i anförandet, med ett smalare och vassare uppdrag. Det är svaret på frågan, och motiveringen är att det enligt oss är det bästa sättet att bygga upp förtroende och en god relation till allmänheten.

Fru talman! I anförandet lyftes också frågan om nyhetsundvikande befolkning, som enligt statistiken kraftfullt ökar. Jag lyfte också fram i mitt anförande att det här är siffror som man verkligen måste titta på.

Den undersökning som hänvisas till är en global undersökning av hur det faktiskt ser ut med nyhetsundvikandet, i alla fall med betoning på de västerländska länderna. Det är en global trend vi ser att allt fler människor hellre tittar på underhållningsprogram än på nyhetsprogram. Det är en stor utmaning att försöka bryta den trenden och faktiskt få människor att följa nyheterna och samhällsrelevanta program. Men är svaret på den uppgiften ett smalnande public service, när vi vet att folk inte tittar på nyheter och samhällsprogram utan vänder sig till underhållningsprogram? Är det då inte klokt att i stället satsa på ett brett public service som just har kultur och folkbildningsprogram dit flera av den svenska publiken kan vända sig?

Den risk vi ser med ett smalare public service är att mediekonsumenterna i Sverige i stället kommer att vända sig till amerikanska storbolags innehållsprogram eller arabiska innehållsprogram, som tidigare nämndes här i debatten. Vi vill gärna se svenskspråkig innehållsproduktion, för om man väl har kommit in på SVT:s eller Sveriges Radios app kommer man att hitta nyhetsprogrammen i händelse av kris och i värsta fall krig.

Därför är min fråga: Tror inte ledamoten att det är klokare att satsa på ett brett uppdrag för att just nå den nyhetsundvikande grupp som tittar på underhållningsprogram för att också den ska nå nyhetsprogrammen? På vilket sätt skulle ett smalare uppdrag relatera till att nå just den gruppen av befolkningen?

Fru talman! Jag förstår logiken i resonemanget. Men jag tycker inte att det håller fullt ut.

Om det är ett problem att det är fler som undviker nyheter och väljer att titta på underhållning bör inte det primära fokuset vara på att erbjuda mer underhållning. Jag förstår resonemanget om att det blir något slags proxy för att sedan få en relation till public service. Där menar vi att det är nyhetsprogrammen, men inte bara Rapport och Aktuellt utan även de mer kreativa formaten, som vi ser faktiskt attraherar tittare och bygger relation. Det är där man har lyckats, och det är därför vi vill satsa mer på det. Vi ser inte samma sak med till exempel Drag Race eller programmen om hundar, som vi alltid gillar att lyfta fram som exempel på något som skulle kunna skötas privat. Det är det som är vårt resonemang.

Fru talman! Den här debatten rör sig över både villkoren för public service, det vill säga SVT, Sveriges Radio och Utbildningsradion, och filmpolitiken. Det finns många beröringspunkter däremellan. Men jag kommer i dag att fokusera på filmfrågorna, då vi inom kort kommer att debattera en proposition från regeringen på public service-området. Det finns ju så mycket att säga om båda dessa områden.

Företag inom svensk film och tv befinner sig i skärningspunkten mellan kulturpolitik och näringslivspolitik. Många är beroende av offentligt stöd från nationell och även regional nivå på hemmaplan. Samtidigt befinner sig många på en internationell arena och en global marknad.

Vi ser fram emot den kommande behandlingen av utredningen Kreativa Sverige! Nationell strategi för främjande av hållbar utveckling för företag i kulturella och kreativa branscher, som haft i uppdrag att sätta fokus just på de verksamheter som ligger i skärningspunkten, i gränslandet mellan kulturpolitik och näringsliv.

Svensk film har nått stora framgångar de senaste åren med många internationella utmärkelser. Parallellt är det ett tydligt mönster att biopubliken minskar markant och att besökarna i mindre utsträckning ser svensk film när man väl går på bio.

Lönsamheten är låg i de flesta led inom svensk filmbransch. Under coronapandemin var många biosalonger stängda eller halvtomma, och det har varit svårt att locka tillbaka publiken. Bedömare menar dock att det egentligen är de förändrade och förbättrade möjligheterna att se film på annat sätt som spelar in i minskningen, för redan mellan 2018 och 2019 minskade antalet biobesök med närmare 1 miljon.

För oss i Vänsterpartiet är det viktigt att även fortsättningsvis stötta biografer runt om i landet genom Svenska Filminstitutet. Biografernas digitalisering och framväxten av de nya digitala visningsformerna för live-sändningar av scenföreställningar som dans och opera från andra länder har gett möjligheter till ett ökat och mer flexibelt kulturutbud i hela landet. Det finns också föreningsdrivna och kommunala biografer som en förutsättning för verksamheter som skolbio och filmklubbar. Att uppleva och samtala om film med andra är en annan sorts kulturupplevelse än att streama film hemma.

Streamningstjänsterna tillgängliggör ett enormt utbud av både film och serier. Den finansieringsmodell av den statliga filmpolitiken som slogs fast så sent som 2017 har stora utmaningar, då den bygger på biografintäkter. Även andra delar av den affärsmodell som vi beslutade om då utmanas när de så kallade visningsfönstren inte är desamma som tidigare och streamningstjänsterna i allt större utsträckning gör sina egna filmer som inte ens har premiär på bio. Film i Väst, en stor regional filmfond, har tagit fram rapporter för att analysera både de publikförändringar och produktionsförändringar som detta har lett till. De påtalar hur lockande det kan vara för den som vill göra film i Sverige att bara ha en finansiär och en garanterad visningsplattform i till exempel ett streamningsbolag som Netflix eller HBO. I den "vanliga" modellen tvingas du söka pengar hos en mängd olika finansiärer. Denna utveckling är inte bara av godo, utan nya frågetecken har uppstått kring vilken lagstiftning som ska tillämpas om amerikanska bolag köper upp rättigheterna till de svenska filmerna och tvserierna. Vi hoppas att den kommande implementeringen av upphovsrättsdirektivet ska stärka kulturskapares och upphovspersoners intäkter i praktiken framöver.

Sammantaget menar vi att de senaste årens förändringar inom produktion, distribution och publikmönster och de utmaningar som det medför aktualiserar frågan om en ny filmpolitik. Vi skulle vilja bredda det och kalla det för en audiovisuell politik, så att man kan greppa ett lite större område än den tidigare filmpolitiken.

Därför har vi lagt fram ett förslag om en sådan utredning. Jag är glad att även Socialdemokraterna och Miljöpartiet i dag ställer sig bakom vårt förslag.

Samtidigt som vi ser utmaningarna, fru talman, är det viktigt att påpeka att streamningstjänsternas expansion har inneburit att det har kommit in mycket mer pengar i systemet, stora intäktsflöden till produktion av både serier och film. Och prognoserna har fortsatt att peka uppåt under lång tid. Men vid en sådan expansion i den här sektorn uppstår andra, nya problem, och det är att man får svårt att få tag i medarbetare. Det krävs faktiskt ökad kompetens inom dessa yrkeskategorier i Sverige. Det kan leda till att inspelningar hamnar i andra länder, om vi saknar rätt kompetens här, eller att man tvingas rekrytera från annat håll och får ökade kostnader för sin inspelning när man ska flyga hit medarbetare.

Tidigare har vägarna in i branschen varit för informella. Det har varit svårt att veta hur man ska kunna få ett filmjobb. De olika yrkesrollerna har inte varit så definierade. Man vet inte vilken utbildning som krävs egentligen. Men under de senaste åren har branschen bildat ett yrkesråd som ska titta på den här frågan. Det finns nu också ett antal utbildningar som bedrivs inom yrkeshögskolan.

Förra våren tog Myndigheten för yrkeshögskolan fram en områdesanalys inom film och tv. Där konstaterar man att branschen har ytterligare behov av utbildningsplatser, till exempel inom postproduktion, alltså det som sker efter en inspelning. Men utrymmet för att utöka antalet platser kommer inte att finnas om inte myndigheten får mer medel kommande år, skrev man då. Men det som hände i höstas, när vi fick en ny regering, var ju att man skar ned på utbildningsplatserna inom yrkeshögskolan, vilket är väldigt beklagligt. Man skar även ned på folkhögskolorna, som kan ha både konstnärlig och allmän kurs.

När utbildningen hos de arbetslösa inte matchar det som efterfrågas inom tillväxtbranscher som film och tv behöver politiken hjälpa till och skapa förutsättningar för karriärväxling och vidareutbildning. I de senaste veckornas debatt har vi tyvärr sett att regeringens linje verkar vara att göra arbetslösa fattigare i stället för att matcha dem. Man dammar av gamla begrepp från alliansregeringen utan att fundera på hur verkligheten ser ut i dag. Det är inte fett att vara arbetslös. Det är inte heller fett att leva på studiemedel från CSN.

För att det ska vara enkelt att utbilda sig i vuxen ålder behövs kvalitativa utbildningar i hela landet liksom goda ekonomiska villkor och tillgång till praktikplatser. Det är sådana områden regeringen behöver fokusera på.

Fru talman! Ett annat av de filmpolitiska målen är att vi ska ha ett filmarv som bevaras, används och utvecklas. I dag görs och visas nästan all film uteslutande digitalt. Den analoga filmtekniken är helt på väg ut. Samtidigt har vi stora arkiv, bland annat hos Svenska Filminstitutet. Även ute hos föreningar, företag, kommuner och regionala museer finns arkiv med analoga filmer.

Hos Svenska Filminstitutet finns för övrigt ett av världens äldsta filmarkiv med tusentals filmer. Dessa måste vi snabbt digitalisera för att kommande generationer ska kunna ta del av vårt filmiska kulturarv. Det är filmer från sent 1800-tal fram till dags dato som behöver digitaliseras.

Fru talman! Vi är lite oroliga över att filmerna kommer att förfalla och inte blir tillgängliga för allmänheten. Enligt oss finns en historisk möjlighet i att tillgängliggöra de äldre filmerna i stor skala. Men som jag talat om tidigare handlar det om kompetens. Praktiska saker såsom reservdelar till maskiner för att läsa upp filmerna är sådant som riskerar att försvinna om vi inte snabbar på. Därför behöver vi se till att det finns goda möjligheter till det här.

Vi skulle vilja att Svenska Filminstitutet också får ett ansvar att titta på de lokala filmarkiven, eftersom de har den kompetens som krävs. Det behövs vidare satsningar på nya lokaler för att man ska kunna hantera kommande klimatförändringar.

Sammantaget vill vi uppmana regeringen att vidta lämpliga åtgärder för att digitaliseringen av det filmiska kulturarvet ska påskyndas. Därför yrkar jag bifall till vår reservation 10 som handlar om just detta.

Fru talman! Jag vill inte föregripa den parlamentariskt tillsatta kommitté som ska utreda villkoren och uppdraget för public service under åren 2026-2033 men vill ändå lyfta upp några saker.

Centerpartiet värderar public services viktiga uppdrag att granska makten högt. Vi vet att när auktoritära och illiberala ledare tar makten är public service i många fall bland de första offren. Därför måste oberoendet skyddas. Det är grundläggande viktigt för vår demokrati.

Grundtanken med public service är att alla ska kunna få tillgång till saklig och opartisk bevakning av det som händer och sker runt om i samhället, både i det nära sammanhanget och runt om i världen. För civil beredskap är Sveriges Radio, som är en del av public service, troligen helt avgörande. Om elen ligger nere är det bara radion som fungerar. När Ryssland anföll Ukraina och hela det säkerhetspolitiska läget i Sverige och omvärlden förändrades i grunden stärkte SVT nyhetsbevakningen. Där gjorde public service verkligen skillnad. Från barn och unga runt om i landet fick Lilla Aktuellt in tiotusentals frågor.

Dessutom spelar public service en stor roll för speglingen av hela landet. Den behövs sida vid sida med de privata aktörerna för att ge en mångfald av perspektiv. Ett fortsatt brett uppdrag är centralt för att utbudet ska vara relevant för många i Sverige. Att public service finns tillgänglig i hela Sverige med närvarande lokala redaktioner är väldigt viktigt för oss i Centerpartiet.

Fru talman! Film hör till de mest tillgängliga kulturformerna i Sverige. Så vill vi att det ska förbli. Momsen på biobesök höjdes i januari 2017. Den gör det dyrare för besökare att gå på bio och ökar risken att biografer på mindre orter slås ut.

Den tidigare regeringen lade under våren 2016 fram en filmproposition. När den behandlades av riksdagen beslutades om sju tillkännagivanden, däribland att regeringen skyndsamt skulle utreda en alternativ finansiering av filmpolitiken med utgångspunkt i att behålla den nuvarande mervärdesskattesatsen.

Biografer på mindre orter betyder mycket mer för kulturlivet än bara en plats att se film på. De utgör en viktig del i en kulturell infrastruktur som sammantaget ger tillgång till ett brett kulturliv i hela landet. Det är också viktigt att det finns goda förutsättningar att göra svensk film. En del i detta är en väl fungerande parts- och branschsamverkan inom filmområdet. Hur den kan förbättras behöver utredas.

Jag vill yrka bifall till reservation 8.

Fru talman! På den 73:e upplagan av Berlins filmfestival, som kanske är den mest politiska av de tre stora festivalerna i Europa, inledde Ukrainas president Zelenskyj sitt tal med orden: Film kan inte förändra världen, men den kan påverka och inspirera människor som kan förändra världen.

När vi nu ska diskutera framtidens filmpolitik vill jag berätta om när jag fick en förfrågan om jag var villig att ta bort skägget och klippa mig.

En prästs hemliga dagbok ligger till grund för den första spelfilmen om den norske nazisten och landsförrädaren Vidkun Quisling. "Det som skildras är ett möte mellan en humanist och en fascist. Föreställ dig att du skulle hamna i en hiss med Putin i en och en halv timme. Var skulle man ens börja?" säger regissören Erik Poppe i en intervju i DN.

Mitt direkta svar var "Självklart!" till frågan om att medverka som statist under inspelningen av Poppes första spelfilm om Quisling. Tyvärr, fru talman, är den än mer aktuell i och med allt det fruktansvärda som händer just nu i Europa.

Jag är med i en scen som spelades in i Trollhättan. Scenen utspelar sig i en domstol där Quisling får sin dödsdom. Stämningen i rättssalen gick att ta på. Poppe filmar gärna långa sekvenser. Det kräver noggranna förberedelser och krav på alla inblandade. De tog bort mitt skägg, klippte mig i en tidstypisk frisyr och satte en tänd cigarett i min mungipa. Varje detalj är lika viktig. Kläder, skor, inredning, ljus, fotovinklar och repliker bygger på väldigt noggrann research.

Att på plats få känna den energi som Poppe lockar fram hos alla för att uppnå bästa resultat var häftigt. Premiären är hösten 2024.

När vi ska blicka framåt måste jag ändå se bakåt och hamnar då självklart hemma i Värmland. Som med så mycket annat när det gäller kulturen bidrar Sveriges kulturlän Värmland med mycket.

Betydelsen av Selma Lagerlöfs berättelser för det som kommit att kallas den svenska filmens första guldålder går knappt att sätta ord på. Filmatiseringen av Lagerlöfs Körkarlen 1921 räknas som ett av filmhistoriens största verk och har påverkat Charlie Chaplin, Ingmar Bergman och Stanley Kubrick.

Fru talman! Tillbaka till dagens filmdukar! Att få gå på bio är en speciell upplevelse. Jag kommer ihåg när jag tog barnbarnet Lova i handen och hon satte sig framför den vita duken för första gången. Hon var totalt fängslad när duken blev större. Ögonen lyste.

Barn på mindre orter vill också gå på bio. Vi har en skyldighet att möjliggöra detta, inte minst då det fyller en viktig funktion för att öka tillgången till kultur. Det är sorgligt, som jag beskrev, om det är ekonomin som ska begränsa bredden i vilka filmer vi erbjuds att se.

Men utmaningarna för filmindustrin stoppar inte där. Som många har bekräftat är tiden inne för en ny filmpolitisk utredning som tar hänsyn till de senaste årens förändringar inom produktion, distribution och publikmönster och som reflekterar vilka grundläggande värderingar som ska prägla filmpolitik och audiovisuell politik. Därför yrkar jag bifall till reservation 3, fru talman. Självklart står jag även bakom våra särskilda yttranden.

Det är viktigt att vi tar de rätta besluten som stärker den svenska filmindustrin ytterligare. Vi måste belysa detta och stå samlade med en röst för att stärka varumärket svensk film, särskilt om vi nu är på väg in i en ny guldålder. Årets fem Oscarsnomineringar talar för sig själva. Film i Väst har stora framgångar, och Ruben Östlund har stärkt sin ställning som en av Sveriges mest framgångsrika filmskapare. Svensk film röner med rätta stora internationella framgångar, och filmindustrin börjar på riktigt bli en viktig näring på många håll runt om i landet.

Fru talman! Vi socialdemokrater vill att vi gör om, gör rätt och ändrar förordningen när det gäller produktionsincitamenten för film. Vi anser att Sverige har goda förutsättningar att vara ett land som förutom svenska filmbolag även lockar utländska bolag att lägga sina produktioner i vårt vackra och mångfaldiga land.

Film- och tv-industrin är viktig för framtiden. Det är en viktig kulturform med massor av möjligheter och en enorm tillväxtpotential. Sektorns snabba omvandling kräver dock snabba politiska åtgärder för att gynna den nya industri som är på framfart och som skapar så många jobb och arbetstillfällen.

Fru talman! Den amerikanske regissören David Fincher sa: I don''t want to tell you how to do your job. But someone has to.

Fru talman! I dag debatterar vi kulturutskottets betänkande Frågor om public service och film. Vi sverigedemokrater står naturligtvis bakom samtliga reservationer från oss i det här betänkandet, men för tids vinnande nöjer jag mig med att yrka bifall till reservation 4 från Sverigedemokraterna.

Min partikollega Leonid Yurkovskiy har tidigare under debatten riktat in sig på public service-frågorna, så jag tänkte tala lite mer specifikt om vad Sverigedemokraterna vill med filmpolitiken. Sverigedemokraterna har en bred filmpolitik, som framkommer i betänkandet, med förslag om allt från ett nytt och moderniserat filmavtal till småortsbiograferna och förändringar av de filmpolitiska nationella målen.

I slutet av januari deltog jag vid det filmpolitiska toppmötet i Göteborg i anslutning till invigningen av Göteborg Film Festival. Under filmtoppmötet var vi flera ledamöter från kulturutskottet som var på plats för att debattera och prata filmpolitik. De nationella filmpolitiska målen och frågan om principen om armlängds avstånd fick mycket uppmärksamhet. Frågan om armlängds avstånd har ju fått mycket fokus i debatten i allmänhet på sistone.

Fru talman! Filmpolitiken är kanske det hårdast drabbade området i den nationella kulturpolitiken när det gäller vänsterinriktad identitetspolitik och inskränkt konstnärlig frihet. Exemplen är många.

Vid filmfestivalen i Cannes 2018 hotade Svenska Filminstitutets dåvarande vd Anna Serner med att avsätta hela 2020 års marknadsstöd enbart till kvinnliga sökande om inte branschen hjälpte till med att uppnå målet om hälften kvinnor bakom kameran till 2020.

Svenska Filminstitutet krävde för ett antal år sedan utbildning i normkreativitet för att få stöd till filmprojekt, något man sedan fick massiv kritik för och fick dra tillbaka, eftersom de här kraven av många sågs som politiserade och uppfostrande.

People of Film är ett slags tjänst och plattform som syftar till att ge fler icke-vita filmarbetare anställning inom den svenska filmbranschen, vilket följaktligen innebär att man verkar för att färre filmarbetare som uppfattas som vita ska anställas inom svensk film. Den här tjänsten lanserades för ett par år sedan. Den fick stöd av Svenska Filminstitutet och är således finansierad med våra skattepengar.

Fru talman! Hur konstnärlig frihet inskränkts vid bidragsansökningar på filmområdet under tidigare rödgröna regeringar framgår med tydlighet i rapporten Så fri är konsten, som för ett par år sedan kom från Myndigheten för kulturanalys. I rapporten granskade man flera svenska kulturmyndigheter. Statens kulturråd, Konstnärsnämnden och Svenska Filminstitutet såg man över. Just Filminstitutet stack ut genom att ha störst problem gällande den konstnärliga friheten.

I enkätsvar i rapporten framgår en rad uppseendeväckande uppgifter. 60 procent av dem som sökt bidrag hos Svenska Filminstitutet svarade att de i någon ansökan anpassat innehållet i ett planerat konstnärligt verk eller i en kulturverksamhet med förhoppning om att öka möjligheterna att få bidrag. 43 procent svarade att de någon gång avstått från att söka bidrag från Filminstitutet på grund av bedömningskriterier de upplevt stå i konflikt med konstnärlig frihet. Detta är de högsta och värsta siffrorna, ser man om man jämför de granskade kulturmyndigheter som togs upp i rapporten.

I rapporten Så fri är konsten har man också i en enkät frågat respondenterna följande: "I vilken utsträckning tog du/ni hänsyn till Filminstitutets formulering att filmområdet ska präglas av jämställdhet och mångfald och att stöden ska gå till berättelser med olika perspektiv, uttryck och en mångfald av röster, både framför och bakom kameran?" Som svar på det får vi återigen allvarliga siffror. Av dem som tog del av skrivningen svarade 41 procent att de i stor eller mycket stor utsträckning tog hänsyn till skrivningen i det konstnärliga innehållet. Nästan hälften svarade att de tog stor eller mycket stor hänsyn till formuleringen i sammansättningen av produktionsteamet, och 39 procent svarade att de tog stor eller mycket stor hänsyn till skrivningen i sammansättningen av skådespelare.

Fru talman! Följden av rapporten från Myndigheten för kulturanalys blev att den dåvarande socialdemokratiska regeringen kände sig tvingad att stryka sina egna formuleringar i riktlinjerna till Svenska Filminstitutet vad gäller att verksamheten ska genomsyras av jämställdhet och mångfald. Det är mycket tydligt att jämställdhets- och mångfaldsskrivningarna i såväl riktlinjerna till Filminstitutet som de nationella målen för filmpolitiken när de omsätts blir till vänsterinriktad identitetspolitik som inskränker och stryper den konstnärliga friheten.

Frågor om public service och film

Som svar på detta, och för att återerövra den konstnärliga friheten från denna identitetspolitik, har Sverigedemokraterna i detta betänkande därför ett yrkande om att avskaffa det filmpolitiska målet om att jämställdhet och mångfald ska prägla filmområdet. Vi har också ett yrkande i betänkandet om att minska den politiserade detaljstyrningen vid stödgivning i svensk filmpolitik.

Fru talman! Svensk filmpolitik och svenska skattepengar ska inte leda till att man genom kvotering eller skattefinansierade lobbygrupper rensar bort personer som medverkar i filmproduktioner för att de har fel kön eller på annat sätt fel bakgrund. Inte heller ska den som ansöker om bidrag för sina filmprojekt tvingas underkasta sig vänsterns identitetspolitik. Det är inte vackert att se hur många partier skriker sig hesa och hetsar upp sig om armlängds avstånd och konstnärlig frihet men plötsligt blir väldigt tysta när de själva bär ansvar för problemen, vilket är fallet i filmpolitiken.

I detta anförande instämde Leonid Yurkovskiy (SD).

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut fattades under § 15.)