Herr talman! Detta betänkande, Författningsfrågor, kan väl med ett pretentiöst uttryck sägas behandla fundamentet för vår demokrati.
Betänkandet är till sin karaktär väldigt brett. Det rör allt från införande av republik till lobbyister och hur riksrevisorer ska arbeta. Naturligtvis är det bra om ett fundament är brett, men det gör det också helt omöjligt att i ett sammanhang behandla alla de förslag som finns här.
Herr talman! Jag har valt att titta på fyra av de frågor som är uppe, inte för att de är de tyngsta eller viktigaste men för att de kan illustrera den hållning man bör ha i sådana ärenden som är just fundamentala och grundläggande.
Låt mig börja med frågan om republik, herr talman! Visst vore det ett historiskt beslut om vi skulle fatta det i dag. Vi skulle med all sannolikhet skriva in oss i historieböckerna. Jag tycker dock inte att vi ska fatta det beslutet, och det är av två skäl.
Det ena är att jag inte tycker det. Vilka uppfattningar vi har i frågan om republik är vi förmodligen rätt klara över, var och en, och jag tror inte att det är jättelätt att hitta en debattlösning på det.
Det andra är att det är få frågor där det vore så olämpligt att vi skulle vara splittrade i två mer eller mindre jämnstora grupper, för det är lite svårt att tänka sig en situation där en stat byter statsskick med fyraårsintervall. Det är ett beslut som fattas en gång, och då ska det vara väldigt väl förankrat. Därför är det lätt att säga nej, det kan vi inte ställa oss bakom i dag - även om jag vet att det finns de som är övertygade för det och de som liksom jag är rätt övertygade om att det inte är ett bra beslut.
Herr talman! En annan fråga som kommer upp här är den om register över lobbyister. Det blev visst ett rim, men det var inte meningen.
Låt mig börja med att säga att det är en självklarhet att vi alla bör sträva efter att lyssna på åsikter. Det är liksom själva uppdraget som förtroendevald att höra vad folk säger, värdera det och få det att omsättas till politiska ställningstaganden.
Jag tycker att man ska lyssna på alla. Det innebär att jag lyssnar på kompisar och på dem jag möter en kort stund. Jag lyssnar på föreningar, intresseorganisationer och företag. Frågan är var jag drar gränsen för när det blir en lobbyist. Är det när man tycker något? Då skulle jag ju inte lyssna på någon. Är det när man är anställd för att tycka något? Var drar man gränsen?
Det här är problemet. Det är lätt att säga att vi skulle vilja ha ett register över lobbyister. Det är mycket svårare att definiera det - kanske framför allt när man i statsvetenskaplig litteratur i dag allt oftare ser att föreningslivet har gått från att vara ett kitt för att bygga samhällen, som det var när det kom till för ett femtiotal år sedan eller kanske hundra år sedan, till att mer och mer bli intressebevakning eller vad vi skulle kunna kalla lobbyism. Just därför är detta en fråga som det är farligt att fatta beslut om. Definitionerna gör det svårt att veta var vi hamnar.
Herr talman! Den tredje frågan gäller det jag sett någonstans här - att man skulle grundlagsfästa att ha kronan i Sverige.
Jag kan förstå att det finns de som tycker att det är bra med euron och de som tycker att det är dåligt med euron och vill ha kvar kronan. Även det är en fråga där positionerna är ganska tydliga.
Den fråga vi ska ställa oss är: Ska vi grundlagsfästa någon uppfattning eller synpunkt i en pågående diskussion? Är det inte så att vi då nästan börjar skriva grundlagar mot dåligt omdöme hos de förtroendevalda? Ska inte de förtroendevalda tvärtom ha möjligheten att äga ett antal frågor?
Vi kan också se att det kommer att förändras över tid. Jag kan lätt erkänna att jag i början, när jag var ungdomspolitiker, var emot att vi skulle gå med i Europeiska unionen. Hade det varit grundlagsfäst hade det varit en svårare process. Om den hade blivit annorlunda kan jag inte bedöma. På samma sätt är det inte så länge sedan vi hade en större spridning i åsikterna om Natomedlemskap än vi har i dag.
Därför känns det som att allt som är föremål för debatt också ska kunna ägas i den allmänna debatten och därmed är en dålig kandidat för grundlagsfästning.
Den sista frågan jag vill lyfta upp är det som står i betänkandet om hot mot förtroendevalda.
Först av allt: Det är naturligtvis fullständigt orimligt att man ska utsättas för hot för att man tar ett uppdrag. Vi ska allihop kunna stå här stolta och säga: Jag låter mig inte hotas till ett ställningstagande. Jag står trygg i min övertygelse. Å andra sidan tror jag att vi alla är så mänskliga att vi kan erkänna att om hotet börjar komma nära kommer vi nog att se till vår egen bekvämlighet först.
Vad jag egentligen vill lyfta fram med det här är naturligtvis en farhåga för hoten men också det faktum att det redan i dag är olagligt att hota. Därför är det svårt att se hur vi ska kunna stärka skyddet mot hot ytterligare. Skulle det hjälpa att vi skriver in i regeringsformen att man inte får hota förtroendevalda? Skulle det bli fler poliser som kan skydda förtroendevalda då? Eller skulle vi låsa in oss i bunkrar och därmed sannolikt minska öppenheten? Det är också en fråga som måste leva. Sedan förstår jag oron, och jag är den förste att skriva under på den.
Herr talman! Jag har beskrivit fyra frågor i detta betänkande: den om det historiska beslutet, den där det är tolkningsproblem, den där vi har en aktuell debatt och den som är het just nu. Min slutsats i alla de fyra fallen är att man kan ha uppfattningar och förstå uppfattningar. Vi kan debattera sakfrågorna, men när det gäller konstitutionen ska det ganska mycket till innan det är läge att skriva in något i grundlagen. Då är det ett långsamt utvecklande som måste till och små steg som måste tas.
Herr talman! Låt oss se detta som en idébank och en möjlighet att utreda! Låt oss föra en levande debatt i många av dessa frågor, allt från de dagsaktuella till de långsiktiga, men låt oss skynda långsamt! Låt oss ta det steg för steg!
Det är naturligtvis drömuttalandet för en konservativ politiker: Ta det nu lite lugnt här! Avvakta lite grann till! Tänk över det här; gör inget förhastat! Men, herr talman, det är den slutsats jag kommer till när jag nu yrkar bifall till förslaget i konstitutionsutskottets betänkande nummer 30 om författningsfrågor.