Interpellationssvar - Underhåll och tillgängliggörande av statliga kulturfastigheter - 2023-02-24

Fru talman! Christofer Bergenblock har frågat mig vilka konkreta åtgärder jag avser att vidta för att stoppa det pågående förfallet av statliga kulturfastigheter, såsom Varbergs fästning, vilka konkreta åtgärder jag avser att vidta för att tillgängliggöra de statliga kulturfastigheterna, såsom Halmstads slott, även för den som är rullstolsburen och vilka konkreta åtgärder jag avser att vidta för att säkra den framtida finansieringen av underhåll och tillgänglighetsanpassning av de statliga kulturfastigheterna.

Staten har ett ansvar för helhetsperspektivet i bevarandet av kulturarvet och för att skapa goda förutsättningar för att förvalta och utveckla det. Den statliga fastighetsförvaltningen ska främja ett levande kulturarv som bevaras, används och utvecklas.

Statens fastighetsverk ansvarar för att förvalta en del av statens fasta egendom, bland annat många kulturfastigheter. Med det uppdraget följer även ett ansvar för att, utifrån fastigheternas särskilda förutsättningar och gällande föreskrifter på området, tillgodose kraven på tillgänglighet.

Varbergs fästning är en bidragsfastighet som förvaltas av Statens fastighetsverk. Bidragsfastigheter är fastigheter som kännetecknas budgetmässigt av att de saknar förutsättningar för att långsiktigt ge ett ekonomiskt överskott. Statens fastighetsverk disponerar ett särskilt anslag i statsbudgeten för att finansiera underhållskostnader och löpande driftsunderskott för sådana fastigheter.

Statens fastighetsverk ansvarar för att löpande och samlat bedöma stora delar av det statliga beståndet av kulturfastigheter i syfte att upprätthålla ett välavvägt fastighetsbestånd med byggnader i hela Sverige. Statens fastighetsverk ska utifrån sitt uppdrag väga bevarandeambitioner mot ekonomiska prioriteringar och det ekonomiska utrymmet.

Fru talman! Jag ber att få tacka statsrådet för svaret jag fått, även om det lämnar en hel del i övrigt att önska.

Jag ställde tre frågor till statsrådet. Där efterfrågade jag konkreta åtgärder, vilka statsrådet också upprepade, kring skötseln av de statliga kulturfastigheterna och finansieringen av desamma. Till svar får jag en kortfattad och allmän beskrivning av Statens fastighetsverks uppdrag. Med all respekt för statsrådet hade jag kunnat läsa detta själv på Fastighetsverkets hemsida. Att döma av det oengagerade svaret jag får är det kanske inte så mycket bevänt med regeringens intresse för de statliga kulturfastigheterna.

I Halland, varifrån jag kommer, har vi flera kulturminnen som vi är mycket stolta över. I min interpellation lyfter jag fram två av dem som exempel på kulturarv som vi har att sköta och förvalta även 2023 - Varbergs fästning och Halmstads slott. Det första exemplet handlar om att underhålla våra kulturfastigheter och det andra om att tillgängliggöra dem.

Varbergs fästning började byggas som en medeltida borg i slutet av 1200-talet. På 1600-talet utformades den till en försvarsanläggning med det uttryck som fästningen har än i dag. Efter 1822 började ett förfall då försvarsmakten övergav fästningen och lämnade den åt sitt öde. Stenmurar och vallar föll ihop under 1800-talet, men i början av 1900-talet tog man tag i det här och påbörjade en omfattande restaurering. Hade det inte funnits kloka politiker som tog sitt ansvar för hundra år sedan hade vi inte haft något annat än en ruin att se ut över i dag.

Nu har det visat sig att fästningens underhåll inte sköts på det sätt som krävs, och därför finns det återigen risk för ras av murar och bastioner. I flera år har detta uppmärksammats av Statens fastighetsverk i deras egen inventering, och mer medel har efterfrågats från regeringen. Tidigare har det varit den socialdemokratiska regeringen som inte har tagit sitt ansvar. Nu är det den högerkonservativa regeringen som inte tar sitt ansvar. Som regering kan man naturligtvis peka finger på Statens fastighetsverk, men till syvende och sist är det faktiskt regeringen själv som bär det fulla ansvaret för hur de statliga kulturfastigheterna sköts.

För några dagar sedan pratade jag med mina politiska kollegor i Kronoberg. Där är inte kritiken nådig mot att man har låtit Kronobergs slottsruin förfalla så att den numera är helt avstängd för besök från allmänheten. Det är en utveckling som vi definitivt inte vill se för kulturfastigheterna i Halland och inte i någon annan del av landet heller.

För hundra år sedan klarade Sverige av att ta tag i restaureringen och underhållet av Varbergs fästning och flera andra kulturfastigheter. Tycker ministern att det är värdigt Sverige 2023 att man inte klarar av samma sak, trots ett enormt mycket bättre ekonomiskt utgångsläge?

Eftersom jag inte har fått något riktigt svar från ministern ännu upprepar jag min fråga: Vilka konkreta åtgärder avser statsrådet att vidta för att stoppa det pågående förfallet av statliga kulturfastigheter såsom Varbergs fästning?

Fru talman! Tack, Christofer Bergenblock, för frågan och debatten! Den är givetvis viktig.

Jag kommer själv från Kalmar, där vi har Kalmar slott. Som kalmarit till ursprunget ligger det mig såklart varmt om hjärtat. I Solna har vi Hagaparken, och runt om i hela Sverige finns det fastigheter, skog och mark, fornminnen av olika slag och olika typer av kulturellt och historiskt viktiga fastigheter och områden. Inte alla men väldigt många av dessa förvaltas och ägs av Statens fastighetsverk.

Statens fastighetsverk har väldigt många olika fastigheter. Man har inte bara kulturminnen och sådant som är historiskt viktigt, utan man har även kommersiella fastigheter och till exempel regeringens fastigheter. Man har ett väldigt stort bestånd där man har allt från staten som hyresgäster till kommersiella aktörer och kulturutövare.

Det är en enorm verksamhet som Statens fastighetsverk ansvarar för. I Sverige har vi ju den principen att vi beviljar anslag från riksdagen. Det är riksdagen som bestämmer i Sverige. Om man vill ha andra anslag kan givetvis Bergenblock och Centerpartiet driva igenom det i denna kammare. Det är så den demokratiska ordningen ser ut.

När det kommer till sådana fastigheter som nämns i interpellationen, så kallade bidragsfastigheter, är de en del av det bestånd som man bedömer inte har egen ekonomisk bärkraft. Man kan inte sälja entrébiljetter eller hyra ut. Då beviljar riksdagen en budgetram till Statens fastighetsverk för hur dessa ska skötas. Kammaren har beviljat en ram på 290 miljoner för att sköta alla dessa fastigheter i hela landet. Där hade Bergenblocks centerparti inte något annat förslag, utan alla partier hade samma förslag.

Vill man göra mer är ordningen sådan att mer pengar måste anslås till verksamheten. Alternativt måste man helt byta styrmodell. Det är givetvis ett alternativ. Jag undrar vad som egentligen ligger bakom frågan. Nu har vi modellen med Statens fastighetsverk som har ett uppdrag och en budget. Sedan sköter verket sitt ansvarsområde så gott det går och så mycket det går med de pengar det har blivit tilldelat. Fastighetsverket kan självklart göra mycket mer. Sverige är ett land som har funnits länge, och här finns mycket som man kan lägga pengar på att bevara, tillgängliggöra, anpassa och så vidare. Det är en helt korrekt beskrivning.

Däremot har vi inte valt en ordning i Sverige där vi fattar beslut i riksdagen om att ge en prioriteringsordning till Statens fastighetsverk. Dessa beslut har överlåtits, precis som på många andra områden, till de myndigheter och proffs som finns att givet de pengar de får göra det bästa av situationen.

Här är jag lite nyfiken på om ledamoten Bergenblock tycker att vi ska byta modell. Ska riksdagen fatta beslut fastighet för fastighet om vad som ska göras? Några mer pengar vill Bergenblock inte ge. Centerpartiet har samma budget som alla andra partier. Alla vänsterpartier har samma budget som regeringen. Där är det ingenting som skiljer.

Jag är ändå lite nyfiken på vad alternativet är till den ordning som redan finns. Om Bergenblock har synpunkter på myndigheten kan han diskutera med dem, om han så önskar. Jag är lite frågande till vad ledamoten egentligen är ute efter.

Fru talman! Jag ska återkomma till ekonomin i den avslutande delen av vår dialog.

Vad jag är ute efter är naturligtvis att regeringen tar ansvar för att styra de statliga verk och myndigheter som regeringen har under sig. Under finansmarknadsministern ligger Statens fastighetsverk, och därmed ligger ansvaret för det verket på finansmarknadsministern.

Jag tänkte först gå in på min andra fråga i interpellationen, som handlade om tillgänglighetsanpassning av de statliga kulturfastigheterna. Mitt exempel i det sammanhanget var Halmstads slott, som är en av dessa kulturfastigheter. Det är en byggnad som uppfördes på 1600-talet av kung Kristian IV, som behövde en residensbostad i de östliga delarna av det danska riket. Han lät uppföra en sådan som är både vacker och välbyggd eftersom den fortfarande står kvar där. Precis som med Varbergs fästning står den kvar där tack vare tidigare politikers kloka beslut om att sköta anläggningarna.

Det som inte vare sig Kristian på 1600-talet eller politiker fram till i dag har ägnat så mycket tid åt är att även en sådan fastighet behöver vara tillgänglig för så många som möjligt, exempelvis även för den som är rullstolsburen. Det är en sak om byggnaden står där bara för beskådande, men så är det inte. Halmstads slott är i högsta grad en levande kulturfastighet. Den är residenset för landshövdingen i Halland, och den används som bostad åt landshövdingen, som representationsvåning och som kontorslokaler. Det är naturligtvis så det ska vara när det är möjligt, det vill säga att våra gamla kulturfastigheter lever vidare och används där det är möjligt och inte bara står som monument över svunna tider.

Problemet är tillgängligheten. Det uppmärksammades i samband med ett besök som skulle göras hos landshövdingen tidigare i år men som inte kunde genomföras på grund av att en av deltagarna var rullstolsburen. Då kunde man inte vara i representationsvåningen på slottet utan blev hänvisad till andra lokaler hos länsstyrelsen.

Det är naturligtvis inte rimligt att den som är rullstolsburen inte kan delta i representation hos landshövdingen, inte kan arbeta på Halmstads slott och inte heller kan bli landshövding i Halland så länge slottet är residensbostaden. Halmstads slott är inte den enda statliga kulturfastigheten som saknar tillgänglighetsanpassning, men det är ett bra exempel eftersom fastigheten används aktivt.

Att tillgänglighetsanpassa flera hundra år gamla fastigheter är förstås inte enkelt, men det finns gott om exempel på hur det kan göras på ett pietetsfullt sätt. Ett av de exemplen återfinns också i Halland, nämligen på Varbergs fästning. Den del av fästningen som hyrs ut till Hallands kulturhistoriska museum, som bland annat inrymmer Bockstensmannen, blev tillgänglighetsanpassad för några år sedan.

Vad svarar statsrådet på min fråga om tillgänglighetsanpassning av de statliga kulturfastigheterna? I stort sett ingenting. Det är anmärkningsvärt att den som är ytterst ansvarig för de statliga kulturfastigheterna inte bemödar sig om att ge ett mer fylligt svar på hur man ändå tänker att de ska tillgängliggöras för en bredare allmänhet.

Här vill jag ge statsrådet en ny chans. Vilka konkreta åtgärder avser statsrådet att vidta för att tillgängliggöra de statliga kulturfastigheterna, till exempel Halmstads slott, även för den som är rullstolsburen?

Fru talman! Christofer Bergenblock vill inte diskutera om han ser framför sig en annan modell. Jag undrar om Christofer Bergenblock vill byta modell. Jag kan bara upprepa den modell som redan finns. Statens fastighetsverk har många olika typer av fastigheter. En del av dem är bidragsfastigheterna, och de finansieras med anslag från riksdagen genom den budget som antas. Sedan finns kommersiella fastigheter som hyrs ut till hyresgäster, och sedan finns kostnadshyresmodellen för ett antal institutioner.

Detta regleras, med fullt engagemang från riksdagen, i regleringsbrev till Fastighetsverket. Det finns lagar och regler, och dem har Fastighetsverket att följa.

Däremot har vi inte en modell där vi som politiker, oavsett om man sitter i regeringen eller är riksdagsledamot, fattar beslut om enskildheter. I stället överlåter man åt Statens fastighetsverk att göra prioriteringar och bedömningar inom ramen för de pengar vi anslår. Sedan har verket en dialog med sina hyresgäster om anpassningar, hyressättning och så vidare.

Här nämner ledamoten själv exempel på hur detta fungerar. Det finns hyresgäster och Statens fastighetsverk, och de har kommit överens om olika typer av lösningar. Det är också modellen som används om man vill göra något med slottet i Halmstad. Hittills har dessa frågor inte varit föremål för politiskt beslutsfattande. Det beror inte på om man har engagemang för frågan eller inte, utan det handlar om att man har respekt för den modell vi har valt i Sverige. Vill Christofer Bergenblock ha en annan modell? I så fall är jag givetvis öppen för att diskutera och fundera, men då måste förslaget presenteras så att man får kännedom om hur det ser ut.

Det ligger inte i verktygslådan i dagsläget att riksdagen eller regeringen pekar på en enskild fastighet och säger att Fastighetsverket här ska göra si eller så. I stället bygger detta på att det finns ett budgetanslag från riksdagen, och sedan gör myndigheten bedömningar om vad som ska göras. Om det finns hyresgäster sker en anpassning tillsammans med hyresgästerna enligt önskemål - med konsekvenser för hyran. Det är den modellen vi har valt i Sverige. Det beror inte på bristande engagemang från vare sig tidigare regeringar eller den här regeringen, utan det beror på att vi samlat har gjort bedömningen att vi bäst värnar Sveriges intressen på det sättet. På så sätt tar vi bäst till vara kulturhistoriska minnen och det statliga fastighetsbeståndet. På så sätt ägnar vi oss här inte åt lokalpolitiskt beslutsfattande eller lägger oss i en enskildhet. Riksdagen garanterar budgetramar, och det finns regleringsbrev till myndigheter.

Jag ställer mig fortfarande frågan vad ledamoten är ute efter. Jag kan givetvis uppbåda ett stort personligt engagemang för många olika typer av fastigheter runt om i Sverige, men vi har modellen just för att det personliga engagemanget inte ska vara styrande. Det ska inte vara så att bara för att jag är från Kalmar finns det ett jätteengagemang för Kalmar slott eller något motsvarande eller att bara för att jag bor i Solna finns det ett extra engagemang för Hagaparken. Det är just för att vi inte ska ha det så som vi har den modell vi har, där vi har en professionell myndighet och professionella personer som ska göra bedömningar utifrån en helhet och hela landet och där den här typen av lokalpolitisk aktivism inte ska avgöra utan det ska vara en professionell helhetsbedömning för hela Sverige.

Christofer Bergenblocks kritik skulle vara mer befogad ifall Centerpartiet hade stora satsningar på det här området. Men nu finns ju samma budgetram. Jag vet inte ifall Christofer Bergenblock tycker att Fastighetsverket missköter sig inom den ram som finns eller om han tycker att det ska mindre pengar till Umeå och mer till Halmstad eller så. Det skulle i så fall verkligen vara ett avsteg från den modell vi har.

Fru talman! Då ska jag återknyta till det här med ekonomi och styrning.

Jag kan känna att statsrådet slirar lite grann på vad som är riksdagens uppdrag och regeringens uppdrag. Javisst får man finansieringen från riksdagen, men regleringsbrev skrivs såvitt jag känner till av regeringen. Och det är regeringen som styr över de statliga myndigheterna med hjälp av dessa regleringsbrev och som har möjlighet att utreda och titta på deras verksamheter.

Nu kommer ju statsrådet från Finansen och inte från Kulturdepartementet, men med lite välvilja skulle man kunna tänka sig att det uppfattade ointresset för kulturarvet inte speglar hela regeringen utan beror på var Statens fastighetsverk har trillat in någonstans.

Å andra sidan skulle man kunna förvänta sig lite större intresse för den ekonomiska styrningen. Det finns ju anledning att titta på hur styrningen av Statens fastighetsverk ser ut och vilka finansieringsmodeller som används. Om man vidtar åtgärder i tid och sköter det löpande underhållet blir det också billigare över tid; det vet varenda människa i det här landet som äger en villa eller en sommarstuga.

En annan fråga man kan ställa sig är den om bidrags- respektive marknadsfastigheter. Varbergs fästning är i dag till stora delar uthyrd men betraktas ändå som en bidragsfastighet. Varför ser det ut på det viset? Man kunde kanske differentiera de här fastigheterna för att ge bättre möjlighet till underhåll och skötsel av fastigheterna.

Det finns kanske ytterligare möjligheter att hitta nya finansieringsmodeller som skulle ge lite bättre effektivitet i de medel som redan tillförs. Se där ett möjligt uppdrag för finansmarknadsministern att lägga för att få lite mer pang för pengarna!

Det jag avslutningsvis undrar är detta: Är Sveriges regering beredd att ta det ansvar som krävs för att säkra underhållet och tillgänglighetsanpassningarna av de statliga kulturfastigheterna?

Fru talman! Återigen tack till Christofer Bergenblock för att han tar upp de här fastigheterna till diskussion! Det är naturligtvis viktigt.

Sverige är ett land med en lång historia. Vi ska ta hand om och vårda det kulturarv vi har samtidigt som vi ska ha en professionell förvaltning av alla våra statliga fastigheter av olika slag, oavsett om de används som regeringsbyggnad, hyrs ut kommersiellt, är några av våra stora institutioner eller är viktiga i det lokala samhället. Det är alldeles självklart.

Jag vill dock göra en invändning mot Bergenblocks beskrivning att det skulle råda stor ineffektivitet. Det finns säkert beslut i Statens fastighetsverk som skulle kunna vara annorlunda, och det finns säkert lokala åsiktsyttringar där man skulle vilja ha det på ett annat sätt och så. Jag skulle ändå vilja säga att Statens fastighetsverk överlag levererar mycket tillbaka till oss medborgare för de 290 miljoner kronor som man har.

Jag delar inte Christofer Bergenblocks optimism att man skulle kunna få mycket mer för de här pengarna om man gjorde på ett annat sätt. Min bedömning är att svenska myndigheter generellt och Statens fastighetsverk inte minst har en effektiv förvaltning. Det finns säkert saker i marginalen som kan göras bättre. Det finns det ju överallt, det råder det inget tvivel om, och det är säkert så också här. Men att man på något magiskt sätt skulle kunna få ut mycket mer av de här 290 miljonerna, den bedömningen gör inte jag.

Däremot, om det skulle finnas en politisk vilja - nu gör det ju inte det från Centerpartiet, men om det skulle göra det - att kraftigt öka de här 290 miljonerna, ja, då skulle man givetvis kunna göra mer. Men jag tror inte att man ska peka på Statens fastighetsverk och säga att de inte gör ett bra jobb för de 290 miljoner de har. Min bedömning är att de gör det.

Sedan kan man ju undra ifall engagemanget mäts i kronor. Då kan man konstatera att Christofer Bergenblock och jag har samma engagemang, för det är ju samma budget. Vill man få ut väldigt mycket mer behöver man nog öka anslagen, men det är det ju inget av riksdagspartierna som vill - varken regeringspartierna eller vänsterpartierna som Christofer Bergenblock företräder.

Interpellationsdebatten var härmed avslutad.