Fru talman! Det är nu över 23 år sedan Svenska kyrkan upphörde som statskyrka. Det var den 1 januari år 2000 som det formellt genomfördes.
Trossamfund och begravningsfrågor
Men genom lagen om Svenska kyrkan finns dock alltjämt starka band kvar mellan samhälle och kyrka. En över 500-årig tradition och till samhället nära förknippad verksamhet sätter sin prägel på förhållandet och lär så göra även framgent.
Svenska kyrkan ska vara en öppen folkkyrka, demokratiskt uppbyggd och med självständiga församlingar och pastorat. Det kan liknas, om man så vill, vid det kommunala självstyret i övriga delar av samhället.
I tider av kris och oro blir kanske kyrkans roll särskilt påtaglig i samhällslivet. Det kan handla om omvälvande kriser som berör tusentals människor på en ort eller i samhället i stort. Men det kan också handla om en krisartad situation för en eller ett par enskilda människor. Dödsfall och begravning är ett sådant tillfälle som var och en av oss alla blir berörda av. Det är uppgifter där respekt, värdighet, tillgänglighet och trygghet är av stor vikt att beakta och värna.
I konstitutionsutskottets betänkande 22 som läggs fram här i kammaren i dag behandlas frågor inom detta område. I betänkandet behandlas också tre motioner från allmänna motionstiden. De innefattar frågor om begravningsavgiften, begravningsverksamheten och delning av aska vid gravsättning.
Jag vill yrka bifall till utskottets eniga förslag och därmed avslag på motionsyrkandena.
Fru talman! Jag vill ändå redogöra en del för resonemanget kring motionsbehandlingen. I en motion föreslås att begravningsavgiften ska förändras så att den blir en del av det offentligt beslutade skatteuttaget. Liknande motioner har behandlats tidigare av utskottet, senast 2019, och vi fann då inte skäl att förorda en förändring av begravningsavgiften. Förhållandena har som vi ser det inte ändrats sedan dess, och vi vidhåller därför denna uppfattning.
Bortsett från Stockholms och Tranås kommuner är det Svenska kyrkan som är huvudman för begravningar i Sverige. Den samlade erfarenhet och kunskap som finns inom detta område såväl i kyrkor som på kyrkogårdsförvaltningar är att betrakta som en stor tillgång.
Begravningsavgiften fastställs, vilket framgår av betänkandet, på grundval av de faktiska begravningskostnaderna och tas ut på samma sätt som kommunalskatten, det vill säga i proportion till den beskattningsbara inkomsten. Huvudmannen för begravningar där den avlidna var folkbokförd ska utan kostnad för dödsboet tillhandahålla gravplats eller motsvarande på allmän begravningsplats under en tid av 25 år.
Kring denna ordning finns en bred uppslutning och en väl fungerande organisation. Av det skälet föreslås att motionen avslås.
Fru talman! En annan fråga som från tid till annan varit omdiskuterad och också fått en hel del utrymme i debatten är om Svenska kyrkan ska ha rätt att driva egna begravningsbyråer. I en motion är man kritisk mot denna ordning och föreslår att en utredning ska tillsättas för att titta på huruvida just kyrkliga begravningsbyråer skulle snedvrida konkurrensen i relation till andra begravningsbyråer. Detta är en fråga som vid flera tillfällen har diskuterats även vid kyrkomötet och biskopsmötet.
Kyrkomötet är Svenska kyrkans högsta beslutande parlamentariska organ, och diskussionen föranleddes av ett ingående utrednings- och analysarbete som lades fram för kyrkomötet i oktober 2022. Den förnyade genomgång som kyrkomötet lät göra visade att det inte längre finns några bärande skäl att inte tillåta församlingar att bedriva näringsverksamhet i form av begravningsbyråer och att det därför bör tillåtas genom en uttrycklig reglering i kyrkoordningen. Ändringen har trätt i kraft, och nyordningen gäller från det senaste årsskiftet.
Ett argument som framfördes i diskussionerna var frågan om sanktioner, för några sådana finns inte för kyrkan att ta till i detta sammanhang. Dessutom bygger det hela på demokratiska beslut i såväl kyrkomötet som varje församling. Den lokala och folkliga förankringen är i detta fall en avgörande faktor. Det kan också ses som en regionalpolitisk fråga, då kyrkan kanske är den i stort sett enda verksamheten i lokalsamhället i vissa delar av landet, vilket också bör beaktas i detta sammanhang.
Att vi här i riksdagen skulle överpröva kyrkomötets ställningstagande i denna fråga ser jag inte som en särskilt framkomlig väg. Däremot finns det självklart anledning att följa upp beslutet, och i detta arbete blir fortsatt dialog mellan kyrka och samhällsliv av stor vikt.
Fru talman! Slutligen ska jag säga några ord om motionsyrkandet att ändra begravningsförordningen för att underlätta möjligheten att dela askan efter en avliden. Enligt gällande lagstiftning får stoft eller aska gravsättas enbart på allmän eller enskild begravningsplats. Regeringen får dock meddela föreskrifter om möjlighet att med askan förfara på annat sätt, och beslut i sådana fall meddelas av länsstyrelsen.
I lagstiftningen ingår redan att tillstånd för delning av aska får ges om det finns synnerliga skäl för det, till exempel om en del av askan ska gravsättas utomlands, och om det är uppenbart att askan - detta framhålls - kommer att hanteras på ett pietetsfullt sätt. Utifrån att möjligheten till detta redan finns hänvisar utskottet till ett tidigare ställningstagande i ärendet och är därför inte berett att ställa sig bakom ett initiativ till förändring.
