Arbetsplenum - Barnets bästa vid fortsatt vård enligt lvu - 2023-01-25

Fru talman! När ett litet barn inte längre kan bo med mamma och pappa utan behöver omhändertas är det inte någon liten sak, men det är beslut som i vissa fall behöver tas för att säkerställa att varje barn får en trygg uppväxt.

Familjen påverkar oss djupt. Det gäller oavsett om familjen fungerar bra eller dåligt. Och den är därför viktig. Den är viktig för enskilda människor, och den är viktig för hela samhället. Familjens grundläggande uppgift är att med kärlek och ansvarsfulla krav alltid stötta och skydda dem som är en del av den. Det innebär att såväl barns som föräldrars rättigheter måste respekteras, även inom familjen.

I de fall som hemmet, som ska vara en borg av trygghet, förvandlas till en plats med hot och våld eller en plats där föräldrarna inte längre kan ge sina barn den kärlek, omsorg och trygghet som de behöver, då behöver vi som samhälle ta vårt ansvar och skydda barnen.

Fru talman! När barn befinner sig i samhällets vård, exempelvis i familjehem, bär vi som samhälle ett särskilt stort ansvar för att säkerställa barnens trygghet och säkerhet. Det gäller också vid beslut om att vården ska upphöra.

Vad som hände den lilla flickan Esmeralda - "Lilla hjärtat", som hon kallades - kom att skaka om Sverige. Esmeralda omhändertogs redan på BB som en följd av hennes föräldrars missbruk. Hon placerades i ett kärleksfullt familjehem. Hon hade bott där hela sitt liv när det en dag beslutades att hon skulle ryckas upp från tryggheten och i stället bo hos sina biologiska föräldrar. Det slutade i katastrof. I januari för tre år sedan hittades Esmeralda, vanvårdad till döds, under sängen i de biologiska föräldrarnas lägenhet. Hon hann aldrig fylla fyra år.

Detta fall påvisade vikten av en skärpt lagstiftning för att säkerställa varje barns rätt till en trygg uppväxt. Lagstiftningen, som har kommit att kallas för lex Lilla hjärtat och som trädde i kraft den 1 juli 2022, var ett steg på vägen i det arbetet.

Socialnämnden skulle inte längre få besluta att vården enligt 2 § LVU ska upphöra förrän de omständigheter som föranleder vården har förändrats på ett varaktigt och genomgripande sätt. När socialnämnden prövar om vård enligt LVU ska upphöra ska de särskilt överväga om det finns skäl för flyttningsförbud, och när barnet har varit placerat i samma familjehem i två år ska socialnämnden särskilt överväga om det finns skäl att ansöka om överflyttning av vårdnaden.

Det här var viktiga förändringar, men flera steg saknades. Socialdemokraterna var tyvärr inte beredda att i regeringsställning göra tillräckligt för att säkerställa barnens bästa.

Socialutskottet konstaterade för det första att när vården enligt LVU upphör bör socialnämnden ha ett uppföljningsansvar minst ett år efter upphörandet.

Utskottet ansåg för det andra att socialtjänsten ska kunna ställa krav på obligatoriska drogtester för föräldrarna inför umgänge och inför prövning av om vården ska upphöra. Det var knappast för mycket begärt med tanke på alla de barn i vårt land som en gång har svikits och behövt lämna sina föräldrar just på grund av missbruk inom familjen.

För det tredje, fru talman, fann socialutskottet anledning att fatta det historiska beslutet att tillsätta utredningen Barnets bästa vid fortsatt vård enligt LVU. Fokus för utredningen har varit att utreda förutsättningarna att införa barnets bästa som ett självständigt rekvisit vid prövningen av om vård enligt LVU ska upphöra.

Självklart är det bästa för ett barn i de allra flesta fall att få komma tillbaka till sin ursprungliga familj, men det behöver inte alltid vara så. Jag är därför glad över att den här utredningen nu har kunnat överlämnas till socialtjänstministern av ett enigt utskott och att vi tillsammans riktar ett uppdrag till regeringen att beakta remissvaren och därefter återkomma till riksdagen med lagförslag som syftar till att stärka barnrättsperspektivet och rättssäkerheten för barn och unga.

Socialutskottet har nu lagt grunden, och vi har anledning att känna hopp om att den nya regeringen kommer att återkomma med fler förslag som på allvar stärker tryggheten och ökar skyddet för samhällets mest utsatta barn.

Avslutningsvis vill jag rikta ett stort tack till hovrättspresident Anders Hagsgård som varit utredare, till utredningssekreterare Mathilda Rydstern, till utredningens experter och till hela utskottskansliet som har jobbat hårt med utredningen.

Jag vill också tacka mina nuvarande kollegor i socialutskottet och våra företrädare för gott samarbete till förmån för barnens bästa. Låt vårt fortsatta arbete präglas av omtanke om vårt samhälles mest utsatta barn så att fler barn får växa upp i trygghet!

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Barnets bästa vid fortsatt vård enligt LVU

(Applåder)

Fru talman! Smärtan i att förlora ett barn i familjen är nog omöjlig att fullt ut förstå för oss som inte varit med om det. Men historien om "Lilla hjärtat" gläntade på dörren till den erfarenheten för oss alla.

När jag läste artikeln i Dagens Nyheter kom jag att tänka på Ulf Lundells rader:

Som om min själ har gått ifrån mig för att vara hos digSå saknar jag dig

Men när tidigare socialminister Lena Hallengren lade fram lagförslaget lex Lilla hjärtat handlade det inte om vuxnas sorg över ett förlorat barn utan om barns rätt till en trygg uppväxt.

Olof Palme talade om vårt gemensamma ansvar för barnen. Han menade att vi inte skulle hålla på och prata så mycket om mina barn och dina barn, för barn är inte vuxnas privata egendom. Vi måste tillförsäkra barnen de rättigheter som följer av att vara människa, även om deras ord, erfarenheter och muskler inte alltid räcker för att de själva ska kunna hävda sin rätt.

Fru talman! Därför drev den förra regeringen igenom att barnkonventionen nu är svensk lag. Barnens rätt stärktes också genom att lex Lilla hjärtat blev verklighet den 1 juli förra året. Det var ett gott och konstruktivt samarbete över blockgränserna som möjliggjorde ny lagstiftning. För detta ska var och en av er som sitter här inne i dag ha ett stort och innerligt tack!

Nu krävs det i lagen en varaktig och genomgripande förändring av de missförhållanden som föranledde tvångsvården.

Nu finns en skyldighet för socialnämnden att överväga att ansöka om flyttningsförbud. Det är ett sätt att hindra en abrupt hemflytt som barnet kan ta skada av.

Nu är socialnämnden skyldig att överväga vårdnadsöverflyttning efter två år i stället för tre, som tidigare. Vårdnadsöverflyttningar kan skapa bättre förutsättningar för kontinuitet och trygghet i vården.

Nu finns också en skyldighet för socialnämnden att följa upp situationen efter att en placering upphört.

Avslutningsvis finns nu också möjligheten för socialnämnden att besluta att vårdnadshavare och föräldrar ska lämna drogtest inför umgänge och inför prövning av om vård enligt LVU ska upphöra.

Fru talman! Som alla kan höra är detta stora och genomgripande förändringar för att stärka barnens rätt.

Är vi framme nu? brukar barnen skrika från baksätet i bilen. Nej, det är vi inte, och det kommer vi aldrig att vara, för så länge det finns barn har vi en skyldighet att i varje tid göra vårt yttersta för att fortsätta bygget av ett Sverige där barn har en självklar plats och lika självklart egna rättigheter. I det arbetet får vi inte slarva.

Det är därför positivt att vi nu för över lagstiftningsarbetet dit där det hör hemma. Det är givetvis i Regeringskansliet som lagstiftning ska beredas. Där finns en helt annan vana och kapacitet att ta fram propositioner.

Fru talman! Jag hoppas att vi snart kan stärka barnens rätt ytterligare. Jag ser fram emot regelbundna avrapporteringar från regeringen om hur arbetet med detta går.

Lagar blir som bäst genom ett noggrant och eftertänksamt beredningsarbete med hjälp av experter, organisationer och myndigheter, remissrundor och sakkunniga, lagråd och lagkommentarer. Svensk demokrati är vacker, hör ni!

Det är så vår tids politik görs till juridik för framtiden. Det är paragrafer som kan bidra till att barns uppväxt präglas av ömhet och livskänsla, värme och spontanitet, samvaro och gemenskap och ytterst något så fantastiskt som glädje.

Med det yrkar jag bifall till utskottets förslag i betänkandet.

(Applåder)

Fru talman! I dag debatterar vi socialutskottets betänkande SOU9 Barnets bästa vid fortsatt vård enligt LVU. Jag vill börja med att yrka bifall till utskottets förslag till beslut.

Fru talman! Alla barn har rätt att växa upp under trygga och säkra förhållanden, få en god omvårdnad och ha stabila förhållanden i hemmet. Men tyvärr ser verkligheten inte ut så för alla barn och unga här i vårt land.

Jag är därför glad över att det är ett enigt utskott som står bakom detta utskottsinitiativ. Vi föreslår ett tillkännagivande till regeringen om att den, med utgångspunkt i promemorian Barnets bästa vid fortsatt vård enligt LVU och med beaktande av remissvaren, ska återkomma till riksdagen med ett lagförslag som syftar till att stärka barnrättsperspektivet och rättssäkerheten för barn och unga.

Fru talman! Jag är ny ledamot här i riksdagen men har i mina tidigare uppdrag bland annat suttit som ledamot i nämnd och utskott för individ och familjeomsorg under de två senaste mandatperioderna. Jag har tagit del av och varit med och fattat beslut i många ärenden som rör det som berör mig allra mest: utsatta barn och unga.

Det handlar om barn och unga som far illa i hemmet och där vi tvingas fatta beslut om omhändertagande och placering för vård utanför det egna hemmet på grund av trasiga familjesituationer, missbruk, våld eller allvarliga brister i föräldraförmågan. Det kan också handla om det egna beteendet och att barn och unga av olika anledningar hamnar snett i livet och riskerar att skadas i ännu högre grad, antingen för stunden - i situationen - eller i ett livslångt perspektiv.

Lika ont som det gör i hjärtat när man ser barn, unga och familjer befinna sig i en tragisk och destruktiv situation eller miljö, lika mycket värmer det när vi med små eller lite större insatser lyckas vända utvecklingen så att familjerna och individerna blir väl fungerande och välmående igen.

Fru talman! Jag är därför oerhört glad och tacksam över att nu få vara en del av detta utskott och att som ledamot i riksdagen för Sverigedemokraterna få möjlighet att vara med och påverka och bidra till att fler får en god uppväxt och till att vi får en bättre lagstiftning på plats för alla barn och unga och deras familjer här i Sverige.

Sverigedemokraterna arbetar alltid för alla barns rätt till en trygg och säker uppväxt, en god omvårdnad och en värdig fostran. Detta är något som barnens vårdnadshavare i första hand ansvarar för, men i de fall där barn och unga inte får sina grundläggande behov tillgodosedda i sitt hem eller där de riskerar att allvarligt skadas fysiskt eller psykiskt måste samhället träda in och bistå med den hjälp och de resurser som krävs. Inga barn ska behöva uppleva känslan av att samhället sviker dem.

Fru talman! Att skilja barn från deras vårdnadshavare är ett stort ingrepp, men tyvärr är det i vissa fall ytterst nödvändigt. Barn har rätt till sina föräldrar, och föräldrar har rätt till sina barn - men inte om det bedöms vara till skada för barnet eller i de fall där det utifrån barnets bästa bedöms vara nödvändigt att skilja dem åt, oavsett om det gäller en kortare period eller om det är aktuellt i ett livslångt perspektiv. Sverigedemokraterna anser att barnens bästa och barnens trygghet alltid ska prioriteras före föräldrars rätt.

De allra flesta vårdnadshavare har förmågan att tillgodose sina barns behov och ge dem en god och kärleksfull omvårdnad; det ska ändå sägas. Men det finns de som av någon anledning inte klarar av att ta sitt föräldraansvar, tillfälligt eller för en bestående tid. Vikten av tidiga och förebyggande insatser kan inte nog understrykas när det gäller möjligheten att i ett tidigt skede bryta en ogynnsam utveckling och undvika onödiga placeringar. Jag är glad över att företräda ett parti som prioriterar just detta.

För de barn och unga som befinner sig i samhällets vård finns ett extra ansvar. Socialnämnder i landets kommuner ska tillse att de barn och unga som placeras utanför hemmet får den vård och omsorg och det stöd de behöver samt att de placeras i ett boende där de känner trygghet varje dag.

Fru talman! Socialutskottet har under flera års tid aktivt agerat för att få till stånd en förbättrad lagstiftning runt utsatta barn, och jag hoppas innerligt att vi snart kan få en lagstiftning på plats som på riktigt säkrar att beslut tas med barnens bästa i beaktande - alltid.

Barnkonventionens artikel 19 lyder: "Barn ska skyddas mot alla former av fysiskt eller psykiskt våld, skada eller övergrepp, vanvård eller försumlig behandling, misshandel eller utnyttjande, inklusive sexuella övergrepp." I fallet med "Lilla hjärtat" miste Esmeralda, som den lilla flickan hette, så oerhört tragiskt livet. Det skedde efter att hon varit placerad i familjehem enligt LVU, på grund av allvarliga missförhållanden i hemmet, men åter flyttats hem till sina biologiska föräldrar. Sådant får bara inte hända. Samhället brast i sitt skydd av den lilla flickan.

Vidare skulle en liten pojke som kallades Tintin fylla nio år den 9 februari, fru talman - en liten pojke som bodde med sin mamma, som var ensam vårdnadshavare. Den lille pojken sägs ha uttryckt både oro och rädsla inför, och ville inte åka till, sin pappa. Trots mammans kamp samt larm från polis, socialtjänst och skola beslutades om oövervakat umgänge. Ett par veckor efter beslutet hittades Tintin död hos sin pappa. Ännu en gång har samhället brustit i att skydda ett litet barn. Jag tror jag talar för alla i kammaren när jag säger att man verkligen blir totalt förkrossad.

Dessa två barn är tyvärr inte de enda som har fallit offer som en direkt konsekvens av att samhället brustit i sitt skydd av utsatta barn. Det får räcka nu, fru talman. Barnkonventionen har varit lag i tre år, och det är hög tid att behandla barn som det de faktiskt är - människor med egna rättigheter som har rätt att bli lyssnade på och skyddas från utsatthet. Barnrättsperspektivet och rättssäkerheten för barn och unga måste stärkas på riktigt.

(Applåder)

Fru talman! Barns rätt ska gå före föräldrars intressen. Med den utgångspunkten har vi moderater i många år arbetat för att förändra svensk lagstiftning. Vi har bedrivit ett envist, målmedvetet och konsekvent arbete. Oavsett om vi har varit i regeringsställning eller opposition har vi arbetat för att säkerställa att barns bästa alltid ska komma i första hand.

Alliansregeringen tillsatte redan 2012 en utredning med uppdrag att se över lagen med särskilda bestämmelser om vård av unga, LVU. Håkan Ceder fick det viktiga uppdraget att utreda hur barnrättsperspektivet och rättssäkerheten för barn och unga som tvångsvårdas enligt LVU kan stärkas. År 2015 överlämnade han sin 1 300 sidor långa utredning till den dåvarande barnministern, socialdemokraten Åsa Regnér.

Regnér och S-MP-regeringen agerade dock inte, utan Ceders utredning begravdes i en byrålåda på Regeringskansliet. Det var ett allvarligt svek, fru talman - ett svek mot alla de barn vars bästa har trumfats av föräldrarnas intressen när frågan om fortsatt vård enligt LVU har prövats.

Fru talman! Det var först när vi moderater våren 2020, efter det bottenlöst tragiska fallet med lilla Esmeralda, väckte ett utskottsinitiativ som den förra regeringen vaknade och insåg att något faktiskt behövde göras. Esmeralda var den treåriga lilla flicka som kallades "Lilla hjärtat" och som hittades död bara tio månader efter att hon ryckts upp från sitt trygga, kärleksfulla familjehem och återvänt till sina biologiska föräldrar. Med en annan lagstiftning hade Esmeraldas liv kunnat räddas.

Dock fick inte ens Esmeraldas tragiska död den förra regeringen att agera tillräckligt kraftfullt. Dåvarande socialminister Lena Hallengren avfärdade vårt krav att barnets bästa skulle bli ett självständigt rekvisit vid prövning av vårdens upphörande. Detta fick oss moderater att driva på för något så ovanligt som att riksdagen skulle tillsätta en egen utredning, och glädjande nog fick vi ett mycket brett stöd.

Vi krokade arm med Liberalerna, Kristdemokraterna, Centerpartiet, Sverigedemokraterna och Vänsterpartiet, och den 6 maj 2021 fattade vi i socialutskottet beslut om ett uppdrag att utreda förutsättningarna för att göra barns bästa till ett självständigt rekvisit vid prövningen av upphörande av vård i familjehem enligt LVU. Uppdraget gavs kort därefter till hovrättspresidenten Anders Hagsgård, som den 1 mars i fjol presenterade sin så viktiga och efterlängtade utredning - en utredning som därefter har varit ute på en mycket bred remissrunda.

Fru talman! Därmed finns det nu äntligen ett utredningsförslag om hur placerade barns bästa på riktigt kan säkerställas i svensk lagstiftning. Hagsgårds utredning ligger helt i linje med vad vi moderater länge har drivit, nämligen att barns bästa ska bli ett självständigt rekvisit. När barns bästa och barns rätt till en trygg uppväxt kommer i konflikt med biologiska föräldrars rätt till sina barn är det för oss moderater alldeles självklart att det är barnets bästa som ska väga tyngst. Det som vi så envist drivit och som nu föreslås i Hagsgårds utredning innebär ett grundläggande paradigmskifte för barns bästa. Barns rätt till en trygg framtid ska gå före de biologiska föräldrarnas rätt till sina barn.

Fru talman! Jag vet att den nya, moderatledda regeringen kommer att se till att detta paradigmskifte blir verklighet. Jag vet att regeringen kommer att göra precis det som vi nu i detta betänkande uppmanar regeringen att göra.

Jag vet att Hagsgårds utredning inte kommer att begravas i någon byrålåda på Regeringskansliet. Tvärtom kommer den att ligga till grund för ett skyndsamt lagstiftningsarbete. Jag ser fram emot att den nya regeringen med det ansvariga statsrådet, socialtjänstminister Camilla Waltersson Grönvall, i spetsen återkommer till oss här i riksdagen med en proposition om barns bästa vid fortsatt vård enligt LVU.

Esmeralda - "Lilla hjärtat" - kan vi inte rädda, men en ny lagstiftning kan rädda andra barn i liknande situation. Äntligen har vi en regering som kommer att se till att en sådan lagstiftning kommer på plats. Jag yrkar bifall till utskottets förslag till beslut.

(Applåder)

Fru talman! Det finns nog ingenting som utgör en så viktig del av riksdagens arbete som det som handlar om att ge våra barn och unga ett fint liv och en barndom att utvecklas i och leka sig igenom för att sedan bära med sig som en rustning på livets inte alltid så enkla väg.

I förra veckan fick jag träffa min nyfödda systerson för första gången. Det är något så hisnande med att betrakta den här lilla varelsen, som är så oskyldig och sårbar men som i sin lilla, mjuka kropp bär en pusselbit in i vår framtid. Det är ett obönhörligt faktum, fru talman, att det vi gör i dag för våra barn och unga, oavsett om vi lyckas eller misslyckas, kommer att ge avtryck under mycket lång tid framöver. Ett barns barndom är till stora delar fundamentet för vår framtid.

Att säkra barns rätt till ett liv fyllt av lek och lärande och att skydda dem från våld och missförhållanden är ett mycket tungt ansvar som nu vilar på den nya regeringen.

Fru talman! "Lilla hjärtats" öde är så fruktansvärt och så extremt smärtsamt att det omöjligt kan lämna en enda människa oberörd. Det som inte någonsin får hända hände. Det brott som Esmeralda och hennes nära drabbades av är så vidrigt att jag knappt kan sätta ord på vad jag känner för det. Den kamp som hennes familjehemsmamma tvingats utkämpa är så stark att det gör riktigt ont.

Vi ska alla komma ihåg att det inte är vi här i politiken som har sett till att saker äntligen händer, utan det är denna familjs enträgna kamp. Det är den striden som har lett fram till det utskottsinitiativ från Moderaterna som vann utskottets majoritet.

I initiativet finns ett förslag om att göra barns rätt till ett eget rekvisit. Detta är en lagändring som vi i Vänsterpartiet har drivit på för i många år, och vi är mycket glada över att den nu är på väg att bli verklighet. Även om den rent lagtekniska delen i praktiken kommer att beröra väldigt få barn är innebörden av den desto viktigare. I själva verket är detta faktiskt, mycket riktigt, ett paradigmskifte i arbetet med vård av barn och unga.

Med detta förslag är vår vilja att barns röst ska få en större - till och med en avgörande - betydelse i deras eget liv, vilket är något som borde vara helt självklart.

Men även om jag själv är näst intill lyrisk över just den här delen måste vi se nyktert på en sådan förändring. Att omhänderta ett barn är en av de mest drastiska och djupgående inskränkningar samhället kan göra mot en familj. Det har en enorm påverkan på dem som drabbas, såväl på vårdnadshavare som på barn.

Det är lätt att göra det hela mycket enkelt för sig och känna att en förälder som inte tar sitt ansvar har försakat sin rätt att vårda ett barn. Men ett sådant tankesätt är inte bara fel utan kan också vara direkt skadligt. Verkligheten är aldrig, eller i alla fall mycket sällan, så svart eller vit som den kan verka vid ett första ögonkast. Det är därför mycket viktigt att vi får en lagstiftning som beaktar de konventioner och regler som finns om föräldrarätt men som framför allt ger trygghet för våra barn.

Denna utredning och de förslag som presenteras däri har fått en del synpunkter från remissinstanserna. Det är av yttersta vikt att regeringen tar till sig dessa synpunkter och ser till att det här blir en korrekt och rättssäker lagstiftning.

Fru talman! Det är vår skyldighet att se till att inget annat barn möter samma öde som Esmeralda och de runt henne har gjort. Men då måste vi också vara ärliga med att ingen lag i världen kommer att vara till hjälp om den som ska implementera lagen inte får rätt förutsättningar. I många år har socialtjänstens uppdrag vuxit i samma takt som dess behov har eftersatts. Vi kan aldrig någonsin säkra våra barns trygghet om vi inte prioriterar att skapa en urstark socialtjänst. Det är nu regeringens ansvar att se till att bygga upp den igen - annars riskerar detta viktiga arbete att bli ganska verkningslöst.

Det är också viktigt att regeringen säkerställer att socialtjänstlagen och LVU inte blir ett lapptäcke av pigga förslag utan att allt sätts samman till en helhet med lagar som är balanserade och som lever upp till syftet att ge människor - såväl barn som vuxna - rätt till ett bra liv.

Fru talman! Barns utsatthet är inget eget fenomen som uppstår ur tomma intet, utan det är en mycket rå konsekvens av klass och kön. Bakom näst intill varje trasig barndom ligger stora samhällsproblem som ekonomisk och social utsatthet, mäns våld mot kvinnor, sexuellt våld och utnyttjande och psykisk ohälsa. Detta kan vilken forskare som helst skriva under på.

När vi har som ansvar att varje barn ska få de bästa förutsättningarna att leva ett gott liv måste vi förstå och erkänna att varje barn som når socialtjänstens tröskel i en mening redan är ett misslyckande. Dessa barn har redan farit illa, och i de allra flesta fall hade missförhållanden kunnat förebyggas, mildras eller förhindras.

Det är varje regeringens plikt att skapa rätt förutsättningar för att förebygga sådant lidande. Det är helt oacceptabelt att inte motverka, eller att i värsta fall till och med förstärka, samhällsproblem som skapar missförhållanden. Än värre är det att sedan ge sig själv en eloge för att man sätter plåster på de sår som vi själva har skapat.

Eftersom detta är min första debatt med den nya regeringen vill jag vara tydlig med min ståndpunkt. Jag är mycket glad och mycket tacksam för arbetet med lex Lilla hjärtat och med den lagstiftning som vi nu vill implementera, men i ett samhälle där människor slits isär ökar riskerna för att barn far illa oavsett vad vi gör med LVU.

Jag är mycket oroad, fru talman, för att flera barnrättsorganisationer visar på att stora delar av Tidöavtalet faktiskt strider mot barnkonventionen. Det är en mycket dålig grund om man menar allvar med att barn inte ska fara illa. Då kommer en lagstiftning som denna att ha väldigt liten betydelse för våra ungas rätt till ett tryggt liv. Att först slå och sedan smeka är inte vägen framåt för att stärka barns rättigheter.

Vi kommer att göra allt i vår makt för att stoppa varje förslag som inte gynnar barn och unga, men just detta förslag från utskottet säger vi ja till.

(Applåder)

Fru talman! Att bli förälder är förmodligen något av det största som kan hända i livet. Plötsligt går man från att bara ha ansvar för sig själv och sin egen person till att ta ansvar för ett helt nytt liv. De egna behoven åsidosätts, och man sätter i stället någon annans behov i centrum. För de flesta människor är det en stor transformation i livet att få sitt första barn.

Tyvärr finns det dock föräldrar som av olika anledningar inte klarar av att vara föräldrar och ta det föräldraansvar som förväntas. Det kan finnas många anledningar till detta, såsom missbruk eller psykisk ohälsa. Det är i dessa fall som samhället träder in och tar ansvaret å föräldrarnas vägnar. Eller rättare sagt: Samhället tar på sig ansvaret för föräldraskapet i de biologiska föräldrarnas ställe. Därmed är det också samhället som fullt ut tar ansvaret för att se till att barnets behov tillgodoses. De allra mest grundläggande behoven hos ett barn är att få känna trygghet och tillhörighet, vilket oftast sker när man har någon att knyta an till. Samhällets sätt att ta över detta ansvar är primärt att placera barnet i ett familjehem, i vissa fall för en kortare tid, i andra fall för en längre och i några fall för hela barnets uppväxt.

Nu låter det som att samhället fullt ut sätter barnets perspektiv i första rummet och alltid utgår från vad som är barnets bästa. Tyvärr visar verkligheten att det inte alltid är så det fungerar. Tvärtom har vi sett otaliga exempel på motsatsen. Det behöver inte gå så långt som det gjorde i fallet med Esmeralda, vars olyckliga öde vi alla så väl känner till, utan det finns otaliga exempel på när barn ryckts upp från en trygg familjehemsmiljö för att återförenas med fortfarande dysfunktionella föräldrar - inte för att barnet har önskat det utan för att föräldrarna har önskat det, inte för att det har handlat om barnets rättigheter utan för att det har handlat om föräldrarnas rättigheter, inte för att det har handlat om barnets bästa utan för att det har handlat om föräldrarnas bästa.

Fru talman! Missförstå mig inte nu. Självklart ska barn kunna flytta tillbaka till sina biologiska föräldrar när det är lämpligt, säkert och tryggt. Men det får aldrig ske om det inte är med barnets bästa för ögonen.

Detta är också bakgrunden till det förslag till tillkännagivande som socialutskottet lägger fram till riksdagen. Processen kring detta tillkännagivande har varit ovanlig eftersom Socialdemokraterna när de satt i regeringsställning inte fullt ut var beredda att ta det ansvar frågan krävde. I stället tvingades socialutskottet att tillsätta en egen utredning om ny lagstiftning. Nu kommer vi dock inte längre och förordar därför genom detta föreslagna tillkännagivande att regeringen fortsätter beredningen av ärendet.

Det som föreslås av socialutskottet handlar kortfattat om att barnrättsperspektivet lyfts in i lagstiftningen på ett betydligt tydligare sätt vid diskussion om vårdens upphörande vid ett omhändertagande. I dag prövas en hemtagning utifrån om förutsättningarna för vård enligt LVU har upphört och om omständigheterna som ledde till beslutet har förändrats på ett varaktigt och genomgripande sätt. Det utredningen föreslår är ytterligare ett rekvisit, nämligen om barnets hälsa eller utveckling riskerar att allvarligt skadas om vården upphör. Vid bedömning av denna risk ska vad som bedöms vara bäst för barnet vara avgörande.

Dessutom ska samhällets ansvar förtydligas när en hemtagning väl sker i form av ett lagstadgat uppföljningsansvar för socialtjänsten och obligatoriska drogtester av de hemtagande föräldrarna. Även detta handlar om att bevaka barnets bästa.

Det är mycket som behöver utvecklas inom svensk socialtjänst utöver att vi behöver tillhandahålla en bättre lagstiftning än den nuvarande. Inte minst behöver vi bli bättre i arbetet med att stötta familjehemmen, som ju fått det viktiga uppdraget att ta hand om de barn samhället omhändertagit.

I dag ser det väldigt olika ut mellan kommunerna när det gäller vilket stöd man erbjuder familjehemmen. Centerpartiet vill att det ska ställas krav på att det tillhandahålls en grundutbildning till dem som ställer upp som familjehemsföräldrar. Det skulle ge en tryggare bas att stå på för både socialtjänst och familjehemsföräldrar, men framför allt handlar det även här om barnets bästa.

Vidare vill vi att det ska finnas tillgång till ett vardagligt kommunalt stöd till familjehemmen. Jag talar inte om pengar, utan stöd i form av hjälp och handledning när det behövs. Många av de barn som placeras i familjehem har traumatiska upplevelser med sig som behöver bearbetas på ett tryggt och professionellt sätt. Vi vet också att många bär på neuropsykiatriska funktionshinder, vilket också ställer särskilda krav på familjehemmet. Det handlar om att ge familjehemsföräldrar rätt stöd och förutsättningar i deras viktiga uppdrag, men framför allt handlar det om barnets bästa.

Fru talman! Sedan den 1 januari 2020 är barnkonventionen svensk lag, men tyvärr har detta i alltför liten grad fått genomslag i det svenska samhället. Gammal lagstiftning har rullat på i gamla hjulspår, etablerade rutiner har förblivit etablerade och inarbetade arbetssätt har fortgått utan att omprövas.

I dag tar vi ett viktigt steg på vägen mot ett samhälle där barnperspektivet sätts i första rummet. Genom riksdagens tillkännagivande till regeringen föreslås barnets bästa äntligen att lyftas fram som ett eget rekvisit i lagen om vård av unga.

När det gäller treåriga Esmeralda misslyckades samhället med att ta det ansvar som krävdes. Låt det inte hända igen!

Fru talman! Det är tydligt att det finns en stark politisk enighet om att lyfta fram barns rättigheter, och det är verkligen bra och glädjande. Hela utskottet har enats om att vi måste stärka barnrättsperspektivet och rättssäkerheten för barn och unga. Utskottet anser också att regeringen årligen ska återkomma till riksdagen med information om hur arbetet med att stärka kvaliteten, rättssäkerheten och barnrättsperspektivet fortlöper. Det är något Miljöpartiet verkligen välkomnar.

I dag är ämnet för vår debatt utredningen om barnets bästa vid fortsatt vård enligt LVU. Ämnet hänger dock ihop med många andra barnrättsfrågor. Samhället behöver ta tydliga steg framåt när det gäller barns rättigheter i stort.

Miljöpartiet har varit starkt pådrivande för att barnkonvention ska bli svensk lag. Här kommer under lång tid att finnas förbättringsmöjligheter vad gäller tillämpningen av barnkonventionen. Något konkret som Miljöpartiet önskar är att Sverige ratificerar det tredje tilläggsprotokollet till barnkonventionen. Det skulle möjliggöra för barn att driva sina egna fall och vända sig till FN:s barnrättskommitté när deras rättigheter kränks.

Att vuxna fullt ut måste ha ett barnperspektiv och barns bästa i fokus när åtgärder som rör barn vidtas är något som vi konstant måste arbeta för att förbättra i både lagar och praktik. Det vi nu debatterar är ett exempel på hur lagar är så otydliga eller dåligt utformade att det är svårt att ge barn de stöd de behöver. Flickan som kallades Lilla hjärtat drabbades på värsta tänkbara sätt av vuxnas oförmåga att sätta barns bästa i fokus.

Det är värdefullt med de lagändringar och initiativ som den tidigare regeringen har gjort på området. Bland annat har beslut tagits om krav på bättre och mer regelbundna uppföljningar och kompetens hos offentliga biträden till barn under LVU-processen samt att uppföljning ska ske längre tid efter att en placering upphört. Det har också införts skärpta regler på vilka förändringar som ska ha skett innan LVU upphör, skärpta regler för flyttningsförbud, krav på drogtester med mera. En hel del av dessa förändringar har Miljöpartiet tydligt drivit på för.

Det är tydligt att socialutskottet både tidigare och nu är en progressiv kraft för att stärka barnrättsperspektivet, och det tycker jag att vi gemensamt ska vara stolta över. Det har ju resulterat i det utskottsinitiativ vi nu debatterar. Huvudfrågan har här handlat om barnets bästa som ett självständigt rekvisit, vilket även flera tidigare talare tagit upp.

Utredningen föreslår att när upphörande av vård ska ske ska en utredning göras i två steg, först gällande huruvida kriterierna för vården fortfarande är uppfyllda eller ej och därefter, som ett specifikt andra steg, om det finns risk för att ett barns hälsa eller utveckling allvarligt skadas genom att vården upphör. Detta är kärnfrågan, och Miljöpartiet välkomnar förslaget.

Vi har också drivit på några andra närliggande frågor. Till exempel tycker vi att det är viktigt att barn ska ha möjlighet att ta emot stödinsatser även om föräldrarna inte samtycker. Denna möjlighet finns i dag för barn som fyllt 15, men Miljöpartiet vill att detta ska vara möjligt även för yngre barn.

Vi anser också att barn ska ha rätt att ha med sig ett så kallat barnombud i alla samtal med socialtjänst. Detta är något som också organisationerna Maskrosbarn och Barnrättsbyrån lyfter fram och som många barn efterfrågar. Flera utredningar i Sverige har varit inne på detta spår tidigare.

Vi i utskottet önskar nu att regeringen tar promemorian vidare, med beaktande av remissvaren, och återkommer till riksdagen med ett lagförslag som syftar till att stärka barnrättsperspektivet och rättssäkerheten för barn och unga. Miljöpartiet ser fram emot detta.

Fru talman! Avslutningsvis vill jag nämna en annan aktuell barnrättsfråga som också flera tidigare talare har nämnt. Märta Stenevi lyfte nyligen i partiledardebatten att det behövs en lex Tintin. Ett barn ska inte tvingas till umgänge med en förälder som barnet är rädd för eller inte vill träffa. Det är dags att ta ställning en gång för alla - barn har rätt till trygghet och ett absolut skydd mot våld. Det ska alltid väga tyngre än föräldrars rätt till sina barn. Just denna fråga är också något som det samlade svenska civilsamhället på barnrättsområdet har lyft som en av sina rekommendationer till regeringen i den pågående granskningen av Sverige i FN:s barnrättskommitté. Vi ser fram emot att läsa de här rekommendationerna när de förväntas komma i början av februari.

Miljöpartiet har också sedan länge drivit frågan om att barn ska ha rätt till ett ombud i alla tvister mellan föräldrar som handlar om vårdnad, umgänge eller boende. På så sätt kan vi säkerställa att barnets röst hörs och barnets roll som egen rättighetsbärare.

Inget umgänge ska ske när barnet och en förälder, oftast en mamma, bor på skyddat boende eller har skyddade uppgifter på grund av rädsla för förövaren. Det är fullständigt orimligt att barn ska tvingas umgås med sin förövare - och dessutom ansvara för att hålla sin adress hemlig.

Att regeringen som vi ingick i lade ett förslag om så kallat barnfridsbrott - att det nu blivit straffbart att utsätta ett barn för att bevittna vissa brottsliga gärningar, såsom vålds- och sexualbrott, i nära relationer - var också ett viktigt steg ur barnrättsperspektiv. Det var på tiden.

Slutligen vill jag påminna om att föräldrar som vill vara bra föräldrar har mycket större möjlighet till det om de egna förhållandena blir bättre. Oroliga, stressade och uttröttade föräldrar som inte vet hur de ska få ekonomin att gå ihop har svårare än andra att vara de föräldrar de vill vara. Stödstrukturerna måste bli bättre för att alla barn ska ges samma chanser. Miljöpartiet vill också se en kriskommission för barnfattigdom. Men lagstiftningen måste parallellt med detta bli mycket bättre på att fånga upp barns specifika rättigheter, och det är detta som betänkandet i dag handlar om.

Jag yrkar alltså bifall till förslaget i betänkandet.

Fru talman! Nu står vi här ännu en gång för att debattera hur barns bästa ska kunna bli en del av prövningen av om vård i familjehem kan upphöra. Det gäller barn som omhändertagits på grund av att barnets föräldrar utsatt barnet för något och det finns en påtaglig risk för att barnets hälsa och utveckling skadas. Det handlar om barn som utsatts för våld, sexuella övergrepp och försummelse på grund av missbruk och barn som riskerar att föras ut ur landet och tvingas in i äktenskap eller könsstympas.

Listan kan göras lång på fruktansvärda handlingar som ligger till grund för att barnet måste skyddas från föräldrar som borde stå för trygghet och kärlek och ge tillit men som i stället har valt att utsätta sina barn för övergrepp som leder till att barnets trygghet, tillit, hälsa och utveckling skadas.

När vårdnadshavarna sedan vill att barnet ska komma hem saknar barnet, som omhändertagits för att få skydd, rätten till en egen röst. Självklart ska vi fortsätta se på förändringsförmågan hos föräldrarna som utsatt barnet för detta. Men dessutom borde det vara lika självklart för alla, förutom då kanske för de föräldrar det gäller, att en utredning även måste väga in vad som är det bästa för barnet.

Enligt nuvarande lag har barnets inställning till frågan om fortsatt vård ingen betydelse för vilket beslut som fattas. Inte heller spelar det någon roll i vilken utsträckning barnet rotat sig i familjehemmet. Det är en helt orimlig ordning. Det är oförsvarbart att det ska ta så oerhört lång tid att komma fram till det självklara beslutet att stärka barnets bästa.

Håkan Ceder lämnade över en utredning redan 2015 med förslag på ändringar i lagen om vård av unga. Några av de viktigaste förslagen i utredningen var att synliggöra barns och ungas grundläggande rättigheter. Vården ska vara av hög kvalitet, ges med omtanke och bygga på respekt för barnets människovärde och integritet samt med aktning för barnets person och egenart. Barnets bästa ska vara avgörande vid prövning av huruvida vård i familjehem kan upphöra. Det ska bland annat fästas särskilt avseende vid barnets inställning och om barnet sedan låg ålder eller under lång tid har vårdats i familjehemmet. Återföreningsprincipen ska inte gälla om det inte är det bästa för barnet.

Centrala förslag i Ceders utredning hamnade dock i en byrålåda på Socialdepartementet. Socialutskottet tvingades därför initiera en egen utredning under förra mandatperioden då regeringen inte var beredd att ta steg för att stärka barnets bästa. Jag vill rikta ett stort tack till utredaren Anders Hagsgård som överlämnat ytterligare en gedigen utredning för att stärka barnets bästa. Ett lika stort tack riktar jag till ledamöterna i socialutskottet som drev detta viktiga arbete framåt, och ett extra tack riktas till Moderaterna som initierade detta.

Åtta år senare står vi här igen. Jag vet inte hur många gånger jag hörde under förra mandatperioden att det är komplext att utreda de här fallen, fru talman. Ja, det är komplext att utreda de här fallen. Men det är betydligt mer komplext för barn som tvingas växa upp i dessa utsatta miljöer. Och de mest komplexa måste vara vi politiker som inte lyckas fatta beslut och fullt ut ställa oss på barnens sida, trots kännedom under så lång tid.

Ett återkommande argument mot att införa barns bästa som rekvisit är att det skulle vara rättsosäkert utifrån vårdnadshavarnas perspektiv. Men den lagstiftning som finns i dag är ju totalt rättsosäker utifrån de utsatta barnens perspektiv. Vi tillåter att föräldrarätten helt dominerar framför barnets rätt.

Vi har alla berörts starkt av Esmeraldas fruktansvärda lidande och att hon dog innan hon ens hann fylla fyra år. Nu har vi mötts av ännu ett tragiskt öde: Tintin, en pojke som vädjade om att inte behöva träffa sin pappa, ett barn som uttryckte rädsla men som rätten valde att inte lyssna till. Han är ännu ett barn som har förlorat sitt liv. Dessa två fruktansvärda händelser skiljer sig delvis åt, men det bristande barnrättsperspektivet förenar dessa tragiska öden.

Jag har mött så många barn som tvingas till umgänge med en våldsutövande pappa. Jag har träffat så många mammor som är helt förtvivlade för att rätten ger den våldsutövande pappan rätt till vårdnad i vissa fall och umgänge i andra fall. Jag har mött mammor som helt förlorat vårdnaden för att rätten inte anser att de är samarbetsvilliga med den våldsutövande kriminella pappan som försatt hela familjen i skräck. Hur kan vi politiker acceptera att barn är de enda brottsoffer som tvingas möta sin förövare ensamma, helt oskyddade, helt utlämnade?

Barnets bästa vid fortsatt vård enligt LVU

Det är fullt naturligt att våldsutsatta mammor inte vågar lämna sin förövare och den brottsplats som hemmet utvecklats till när de vet att det finns en uppenbar risk att deras barn kommer att tvingas till umgänge med den våldsutövande pappan. Jag kommer aldrig glömma ett samtal med en flicka som ställde den enkla frågan: Varför tycker de att jag och min syster kan bo hos vår pappa när de säger till mamma att det är farligt för henne att bo där?

Den röda tråden i dessa fruktansvärda misslyckanden är att det i dag saknas ett tydligt barnrättsperspektiv och att föräldrarätten är enormt stark. Det är en föräldrarätt som i praktiken tar över barnets behov av skydd och stöd, en föräldrarätt som är starkare än barnets vädjan om att slippa umgänge när de känner oro och rädsla för att tvingas bo med sin pappa.

Jag förstår inte vad det är som gör att vi inte kan förstå hur det är för barn som lever med våld. Och jag förstår inte att vi vill hålla kvar en naiv idealbild av att alla föräldrar i grunden är goda och vill sina barn väl. Jag förstår att vi önskar att det vore så. Men vi som bär ansvar för de utsatta barnen måste ta in att det bara är en önskan, en önskan långt ifrån de utsatta barnens verklighet.

Umgänge ska vara till för barnet, inte för föräldrarna. Och barns rätt till skydd måste alltid gå före föräldrars rättigheter. Vi är skyldiga att lyssna på barnen när de uttrycker rädsla och oro och ta det på största allvar. I dag kan barn inte överklaga ett beslut som rör deras eget liv. Det är helt galet. Därför behöver barn egna ombud som kan föra barnets talan.

Vi föräldrar har ett val och ett eget ansvar att aldrig utsätta våra barn för övergrepp. De föräldrar som väljer att göra det har valt bort det mest grundläggande i ett föräldraskap, nämligen att ge barnet rätt till trygghet, tillit och kärlek.

Liberalerna yrkar bifall till utskottets förslag och ser fram emot den fortsatta processen.

(Applåder)

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut fattades under § 12.)