Interpellationssvar - Arbetsmarknadsutbildningar till bristyrken - 2022-12-06

Fru talman! Gunilla Svantorp har frågat mig vilka åtgärder jag avser att vidta för att säkra behovet av utbildad personal som säkerställer att vår infrastruktur i hela Sverige fungerar.

Infrastruktur är ett mycket vitt och brett begrepp, men här utgår jag från att vi i huvudsak talar om transportnäringen. Visst är det så att väl fungerande transporter är avgörande för att hela landet ska kunna leva. För att transportföretagen ska kunna tillhandahålla sina viktiga, ofta samhällsviktiga, transporter är det centralt att de kan rekrytera utbildad personal med mycket god kompetens.

Kompetensförsörjningen innebär ofta ett samspel mellan olika parter, så även här. Gymnasie- och vuxenutbildningen utgör stommen när det gäller utbildningen av arbetskraft i Sverige. De lagändringar som träder i kraft till halvårsskiftet nästa år till följd av arbetet med en dimensionering av gymnasial utbildning för bättre kompetensförsörjning förbättrar - det är min absoluta bedömning - förutsättningarna för att ytterligare stärka den reguljära utbildningens betydelse i denna fråga. Det handlar alltså om att man gör mer insatser för att se till att unga människor får goda förutsättningar att utbilda sig till yrken och kompetenser där det verkligen finns jobb, vilket är en grund för själva interpellationen.

Arbetsmarknadsutbildningen är ett komplement till den reguljära utbildningen och bidrar till kompetensförsörjningen inom transportnäringen på alla sätt. I fastställandet av arbetsmarknadsutbildningen ska Arbetsförmedlingen ha ett nationellt perspektiv men även ta hänsyn till det lokala utbildningsutbudet och till den lokala och regionala arbetsmarknaden.

Som jag nämnde nyss är gymnasie- och vuxenutbildningen viktiga för kompetensförsörjningen inom just transportområdet. Fordons- och transportprogrammet i gymnasieskolan har ökat i omfattning över tid och är i dag det tredje största yrkesprogrammet i den svenska gymnasieskolan.

För att öka attraktiviteten hos en viss bransch eller ett visst yrke är det viktigt att det finns utbildning, så att det inte blir för långa köer, att det finns en arbetsmiljö som är rimlig, att det finns en lön som anses vara attraktiv och att det finns andra aspekter som påverkar förutsättningar för vidareutbildning och annat.

Kompetensförsörjningen inom transportnäringen är ett gemensamt ansvar för alla berörda aktörer, men självklart också från regeringens sida och för Arbetsförmedlingen, som är den myndighet som vi försöker utveckla och styra för att nå detta ändamål.

Fru talman! Jag vill tacka så mycket för svaret, även om jag faktiskt saknar en hel del i det. Först ska jag säga välkommen till uppdraget som arbetsmarknads- och integrationsminister.

Jag skrev denna interpellation därför att Arbetsförmedlingen har valt att inte fortsätta med utbildningar till buss- och lastbilschaufför på vissa ställen i vårt land. Jag tycker att detta är allvarligt med tanke på att bussförare är ett bristyrke; vi ser att behovet kommer att vara väldigt stort. Det är ett av de nyckelyrken som behövs för att alla vi andra ska ta oss till jobb, till vänner och släktingar och så vidare.

På Arbetsförmedlingens hemsida finns en flik som heter "Här är jobben att satsa på nu och om fem år". Där nämns både buss- och spårvagnsförare, liksom lastbilsförare, som yrken som är viktiga att satsa på, både nu och om fem år.

En annan sak som står på Arbetsförmedlingens hemsida är: "Allt tyder . på att utbildning blir en allt viktigare faktor för att få ett jobb." Och vi vet ju att det är så. Utbildning är en faktor som gör att man faktiskt får jobb.

Bussbranschen räknar med att man nästa år kommer att sakna minst 4 000 bussförare i vårt land.

Vi är på väg in i en lågkonjunktur, om vi inte redan är där. Vi har ett krig i vår närhet. Många känner en oro. Kommer jag att drabbas? Kommer mina nära att drabbas? Kommer jag att kunna betala hyra, mat och så vidare?

Vi har, som ministern sa i en interpellationsdebatt tidigare, väldigt många som är arbetslösa, över 300 000. Men vi har också kompetensbrist inom många branscher, bland annat den bransch jag pratar om. Utbildning innebär att man får en egen inkomst och en frihet i sitt liv.

Transportnäringen står för 4 procent av Sveriges bnp. Det är alltså en stor bransch; den sysselsätter totalt 300 000 människor. Vanligt B-körkort är ofta en inkörsport till jobb. Problemet är att det är så få som tar körkort i dag. Och problemet är ännu större när det handlar om C- och D-kort, alltså för tung trafik. Där har det minskat med 50 procent de senaste 20 åren.

Ministern sa nyss i sitt svar att gymnasie- och vuxenutbildningen utgör stommen när det gäller utbildning av arbetskraft, och det håller jag verkligen med om. Men arbetsmarknadsutbildningarna är ett jätteviktigt komplement. Om man nu tycker att det är viktigt med utbildning, speciellt bristyrkesutbildningar, varför tar man då bort utbildningsplatser, som ni gör i er budget? Man tar bort platser inom både arbetsmarknadsutbildningen och vuxenutbildningen. Och varför ifrågasätter inte ministern att bristyrkesutbildningar ställs in?

Fru talman! Riksdagen styr ju regeringen, och regeringen styr sedan våra myndigheter. Det är den detaljen som är lite knepig. När Arbetsförmedlingen för ett par månader sedan beslutade att inte förlänga arbetsmarknadsutbildningen till yrkesförare för buss på elva platser - Umeå, Sundsvall, Falun, min egen hemstad Örebro, Uddevalla, Skövde, Falkenberg, Linköping, Jönköping, Karlskrona och Kristianstad - beslutade man också att man skulle förlänga den i Luleå, Östersund, Gävle, Karlstad, Uppsala, Eskilstuna, Nyköping, Stockholm, Göteborg, Växjö, Helsingborg och Malmö.

Jag har kollat med myndigheten, som följer detta och har i uppdrag att fixa jobb och se till att matcha och rusta, och deras besked är att orsaken till detta beslut är att efterfrågan på dessa utbildningar är för liten. Det kan vi beklaga. Då måste vi se till att både parterna och gymnasieskolorna gör sitt och att man, som vi nyss pratade om, på olika sätt försöker rusta ännu fler människor som kanske står väldigt långt från arbetsmarknaden och inte direkt i morgon kan hoppa på en yrkesutbildning för att bli bussförare. Man måste möta detta så att behovet ökar. Detta är den orsak som har angivits.

Jag håller med om att detta är jättecentralt. Vi kan gå vidare även på andra områden i samhället. Vi kan prata om maskinförare i en annan interpellationsdebatt. Det är samma sak där - en bransch och en industri som bokstavligen skriker efter unga människor, som ni som sitter på läktaren, som behöver komma in på arbetsmarknaden. Där finns det hur mycket jobb som helst, men man har svårt att få sökande till denna typ av arbeten.

Då är det klart att vi måste fundera på vad vi kan göra tillsammans. Det finns som sagt 300 000 arbetslösa, men det är över 534 000 som är inskrivna på Arbetsförmedlingen. Vi har alltså en enorm resurs och reserv, om man ser det positivt, som måste komma in och få slippa smärtan i att vara arbetslös, sakna egenmakt och inte kunna känna stolthet över att tjäna sina egna pengar.

Allt detta är en jätteuppgift, och vi tittar nu brett på hur man ska kunna förstärka den nära utbildningen, framför allt på gymnasiet, som vi var inne på. Där har ju Gunilla Svantorp själv, inte minst i sitt tidigare uppdrag, bidragit aktivt till att vi nu kan ställa om och får en gymnasieskola som är bättre anpassad för detta; jag välkomnar det. Vi måste också jobba med att Arbetsförmedlingen, när det finns ett stort intresse och ett lokalt behov, ser till att människor får arbetsmarknadsutbildning till yrken där det råder brist.

Det finns i huvudsak tre vägar in. Förutom gymnasieskolan är det också möjligt via antingen den kommunala vuxenutbildningen eller arbetsmarknadsutbildningen. Man ska alltså inte glömma bort den kommunala vuxenutbildningen. Sedan är det ett fåtal som skaffar yrkeskompetensbevis på annat sätt, via privata trafikskolor och så, men generellt är också den kommunala vuxenutbildningen väldigt viktig.

Överallt där det finns en efterfrågan ställer man upp med de arbetsmarknadsutbildningar som behövs. De är nedlagda i de här fallen för att det saknades intresse, men de finns på många platser.

Fru talman! Jag tycker att det låter väldigt konstigt att det inte skulle finnas ett intresse på så stora orter som statsrådet räknade upp, som Umeå, Sundsvall, Falun, Örebro, Västerås och Växjö. Det är jättekonstigt - jag tycker verkligen att statsrådet borde grotta lite grann i det. Det finns ju arbetslösa människor. Hur jobbar man egentligen med att matcha de arbetslösa till rätt utbildning? Det kan vara något systemfel.

Infrastrukturen är ju oerhört viktig för hela landet - och när jag pratar om infrastruktur menar jag precis som statsrådet sa transportpolitiken - både för regional utveckling och såklart också för jobben och för att vi alla ska kunna ta oss till jobben. Vi har ett transportpolitiskt mål, som inte bara vi i trafikutskottet utan hela riksdagen står bakom, nämligen att vi ska säkerställa en samhällsekonomiskt effektiv och långsiktigt hållbar transportförsörjning i hela landet. Där är inte minst de som ska köra våra olika transportmedel väldigt viktiga.

Vi vet ju att om infrastrukturen inte fungerar får vi vara hemma. Vi såg vad som hände under pandemin. Då fungerade infrastrukturen och transporterna, men på grund av smittorisken fick vi inte ta oss någonstans. Men de som jobbade under den tiden var många gånger de som körde buss, tunnelbana eller tåg.

På Transportföretagens hemsida finns en rapport från IRU, som är en global organisation inom transportområdet. De har mer än 3 ½ miljon medlemsaktörer i 100 olika länder. De visar i rapporten att det redan nu råder en enorm brist på yrkesförare inom olika transportslag. De visar också att 30 procent av Europas förare kommer att pensioneras inom fyra år, fram till 2026.

Under 2021 var det 437 000 vakanta förarjobb som inte tillsattes, förmodligen för att det fanns andra jobb eller för att man inte fick tag i folk, vilket leder till högre kostnader, försämrade transporter och sämre konkurrenskraft för hela den del av världen som vi lever i.

Vi har i dag i trafikutskottet hört från en organisation att fyra av tio bussförare i Sverige är över 60 år, så vi vet att det är många som kommer att gå i pension. Det är väldigt få i dag som blir bussförare efter reguljär gymnasieutbildning. Det är därför som arbetsmarknadsutbildningarna är så oerhört viktiga.

Jag har förstått att de två senaste upphandlingarna har havererat, bland annat för att man gjorde en upphandling för hela landet, vilket är helt obegripligt. Det ser ju väldigt olika ut i landet, och hela landet kan ju inte omfattas av liknande villkor.

En fråga som jag vill avsluta detta inlägg med - jag vet att jag har ett inlägg till - är hur ministern tänker säkerställa att upphandlingarna sker på ett riktigt sätt. Vilka direktiv kommer att ges utifrån att det inte ser likadant ut i hela landet? En anledning till att man inte får folk som söker kan också vara att upphandlingarna inte görs på rätt sätt.

Fru talman! Det sista Gunilla Svantorp nämnde är otroligt centralt, att upphandlingarna är korrekta och att man är på tårna från Arbetsförmedlingen. Det finns ingen annan åsikt. Det tycker Gunilla Svantorp, det tycker jag, det tycker talmannen och det tycker rimligen alla som jag någonsin har träffat.

Riksrevisionen har återkommande granskat Arbetsförmedlingen i det avseendet och kommit fram till en hel del kritik. Det tar jag naturligtvis på yttersta allvar. Vi från den politiska sidan går nu igenom granskningarna och exakt vad det är som har åtgärdats och vad som inte har åtgärdats för att till exempel komma till rätta med saker som man tror är mindre effektiva. Vi talar ändå om dessa miljarders miljarder skattepengar som vi satsar för att hjälpa människor, hjälpa branscher och få Sverige att funka, vilket är jätteviktigt. Då vill vi använda dem på mest effektiva sätt för att till exempel få mer effektivitet i upphandlingarna, som Gunilla Svantorp efterlyser.

Det är klart att pandemin har påverkat detta. Jag får uppgifter om det från branschen. Jag får mängder av påstötningar, inte bara från människor som har varit långtidsarbetslösa utan också från dem som vill anställa nya medarbetare. Branschen i Sverige har ett behov av 60 procent fler utbildade bussförare. Bristen riskerar att växa med åldersstrukturen när det gäller många duktiga bussförare.

Vi ska veta att det ändå finns över 111 000 personer med B-körkortsbehörighet men bara kring 23 000 aktiva bussförare. Här finns en uppmaning på temat: Kom tillbaka, jobba heltid, jobba deltid eller halvtid! Det finns en resurs här som går att använda. Detta måste jag också ta upp i de samtal som jag har med branschen, eftersom jag som arbetsmarknadsminister är en sorts mäklare mellan behov och människor som just nu inte kommer i anställning eller kan försörja sig själva.

Om vi tittar bredare på behovet av yrkesförare och transporter när det gäller våra lastbilar, som ser till att vi får ut sjukvårdsmaterial, mat och allt det som vi behöver ha för att Sverige ska fungera, finns det 247 000 människor som har C-körkort men bara 55 000 aktiva förare. Här finns också en enorm möjlighet att i den delen av transportsektorn se vad man kan göra. Sedan ska det väl understrykas att det är en del som har detta körkort för att kunna köra hästtransporter eller husbilar, och det är väl inte möjligt för alla att jobba lite extra eller byta karriär.

Jag tycker att det är viktigt att vi ser bredden på detta. Vi har nu fått information om att upphandlingarna kan behöva vässas, och jag är glad för att riksdagen och alla utskott är på myndigheterna om detta. Förutom att anslå pengar och stifta lagar efter riksdagens beslut har vi möjlighet att styra myndigheterna genom regleringsbrev och instruktioner. Men det är mycket svårt att säga exakt vilka utbildningar jag skulle vilja ha här och där. Grundlagen förhindrar mig att göra det, men jag är glad att riksdagens ledamöter kan peka med hela handen.

Fru talman! Statsrådet är ju inte bara arbetsmarknadsminister utan också integrationsminister. Vi vet att bland de över 300 000 arbetslösa finns väldigt många av våra nya svenskar som inte har bott i landet så länge.

I dagens DN läste jag alldeles innan jag gick hit en intervju med bland andra statsrådet, som säger att den borgerliga regeringen kommer att driva en arbetslinje som gör fler självförsörjande. Det är ju jättebra. Jag hoppas verkligen att det innebär att många av våra nya svenskar kommer att ges chansen att utbilda sig. Då är både vuxenutbildning, som visserligen inte är statsrådets område, och arbetsmarknadsutbildning viktigt för dem som kommer hit till landet och har med sig en utbildning och kanske bara behöver ställa om och lära sig lite svenska.

När man är ute och besöker arbetsplatser, oavsett var det är, får man ett återkommande svar när man ställer frågan vad som är den största utmaningen, och det är kompetensförsörjningen. Oavsett vilken bransch det gäller är svaret kompetensförsörjningen. Där tror jag att arbetsmarknadsutbildningarna är de utbildningar som med snabba medel verkligen skulle kunna ställa om och vara en viktig faktor.

Jag hoppas verkligen att vi slipper se mer nedskärningar i arbetsmarknadspolitiska åtgärder, för de behövs verkligen hela tiden. I stället skulle vi behöva satsningar så att vi kan få se fler exempel som det från Filipstad, där man har haft en intensivbussutbildning kombinerad med svenska. Det är väldigt roligt och finns att se på SVT Play vad som hände med de framför allt kvinnor som deltog i utbildningen. De talar om hur svårt det var att lära sig att backa med en buss - det kan jag mycket väl tänka mig att det är - men hur viktigt det var, för de fick en egen lön och en egen försörjning.

Jag önskar ministern lycka till och ser fram emot mer pengar till arbetsmarknadsutbildningar i kommande budget.

Fru talman! Jag tackar för en bra debatt. Jag fick genast uppslag om viktiga besök som jag själv kan göra för att på nära håll se framgångsrika insatser. Det är klart att det görs på många håll. Vi har ju fantastiska människor, inte minst de som jobbar med arbetsmarknadsutbildningar, som mäklar människor till deras egen bättre framtid. Man skapar också ökad växtkraft i Sverige i de företag, organisationer eller föreningar som behöver den här arbetskraften.

Visst är det ett stort fokus på utanförskapet. Jag är glad att vi efter tio års tid ändå har fått ned den tid det tar för människor att komma i sitt första jobb. Det är fortfarande alldeles för lång tid för människor som kanske har tagit sig från långt bort i världen till Sverige men där det sedan inte blivit så bra, för man kommer inte i jobb trots stark initiativkraft och förmåga.

Där måste vi själva titta på vad vi kan förbättra. Regeringen har gjort en begäran och följer upp de begäranden som har gjorts av den förra regeringen för att se varför det inte går fortare att få ned långtidsarbetslösheten.

Jag skulle vilja knyta an till den intervju i DN som Gunilla Svantorp läste ur. Det var dels jag och dels en socialdemokrat, vice ordföranden i arbetsmarknadsutskottet och kollega till er, som uttalade oss. Hon var väldigt tydlig med att man ska ställa tuffa krav på människor. Om man är vuxen, frisk och har försörjningsstöd kommer det numera att krävas från Socialdemokraterna att man gör en motprestation. Det är välkommet, tycker jag, för här handlar det om att hjälpa, facilitera och stödja men också vara tydlig med att det ställs krav på vuxna, friska människor.

Tack för en bra debatt!

Interpellationsdebatten var härmed avslutad.