Arbetsplenum - Naturvård och biologisk mångfald - 2022-05-12

Fru talman! Vi ska debattera skogar, hav, sjöar, vargar, skarvar, älgar och kanske lite annat - granbarkborrar, till exempel. Det handlar om miljö och jordbruksutskottets betänkande MJU24 Naturvård och biologisk mångfald. Jag yrkar bifall till reservation 1.

Sverige har en fantastisk natur som har stor betydelse för folkhälsan, den biologiska mångfalden, tillväxten, välfärden och det ekonomiska utbytet. Vi har också liksom andra länder skrivit på att vi ska ta vårt ansvar för att säkerställa skydd för hotade arter. Vi anser att Sverige har ett ansvar gentemot ingångna avtal och kommande generationer för att bevara, restaurera och utveckla biologisk mångfald och säkerställa artskydd på artnivå.

I Sverige finns det över 2 000 arter som på olika sätt är hotade. Huvuddelen av de hotade arterna finns - och borde kanske i större utsträckning finnas - vid kusten och i ädellövskogar i Syd- och Mellansverige. Hoten kommer i huvudsak från mänsklig verksamhet, eftersom vi i dag påverkar naturen och arternas livsmiljöer i större utsträckning. Skogs- och jordbruk berör stora delar av marken, framför allt i Syd- och Mellansverige. Jordbruket påverkar många av dessa arter och de miljöer där verksamheten bedrivs.

I budgetpropositionen för 2022 föreslog regeringen och samarbetspartierna en omfattande satsning på skydd av värdefull natur för att också främja skogsnäringen, öka människors möjligheter att vistas i naturen och skapa naturnära jobb. Detta föll till viss del bort då SD-M-KD-budgeten gick igenom.

Den här mandatperioden har det dock gjorts historiska satsningar på skydd av biologisk mångfald och levande skogar och hav. Det behövs både för oss som lever i dag och för kommande generationer. Det har genomförts stora åtgärder som är relaterade till skogen.

Regeringen föreslår satsningar som tydliggör skogspolitiken för biologisk mångfald, växande bioekonomi och cirkulär ekonomi, minskad klimatpåverkan och bättre klimatanpassning för att bidra till skogspolitikens alla mål. Det handlar om jämlika mål, om produktion och om miljö.

Den här regeringen har tillsammans med samarbetspartierna lagt fram propositionen om stärkt äganderätt, flexibla skydd och frihet under ansvar.

Det här rullas nu ut. En majoritet av riksdagens partier har ställt sig bakom det. Äganderätten ska stärkas formellt. Skydd ska genomföras genom frivillighet. Grunden för myndigheterna och politiken ska vara frihet under ansvar och möjligheter att själv ta initiativ. Nya och utvecklade ersättningsformer ska tas fram och har tagits fram. Dessa tydliggör förutsättningar för brukande och bevarande.

För oss socialdemokrater är naturskydd en viktig del i politiken för arters överlevnad. Vi har en tydlig ambition när det gäller att skyddsvärda områden - hav, sjöar och skogar - ska ha skydd. Sedan behöver inte det skyddet innebära förbud. Det krävs också utveckling och skötsel av de skyddade områdena.

Fru talman! Den svenska skogen är en framgångssaga. De senaste hundra åren har vårt brukande inneburit tillväxt i skogen i form av ökad biomassa, fler träd och mer och rikare djurliv. I våra skogar finns nu betydligt större andel frilevande vilt, klövvilt, men också rovdjur. Jag kommer att komma tillbaka till det.

När det kommer till artskydd föreslår majoriteten i utskottet ett tillkännagivande. Vi yrkar därför bifall till vår reservation. Det finns en majoritet, men vi har reserverat oss i en gemensam reservation med MP, V och L. Vi har olika utgångspunkter och har därför lämnat särskilda yttranden.

Vi socialdemokrater är tydliga och har tagit frågan på absolut största allvar. Ända sedan de första skrivningarna från Skogsstyrelsen och Naturvårdsverket kom om att det behövdes ett förändrat artskydd för att säkerställa skogsbruket i Sverige har den S-ledda regeringen jobbat med det. Båda våra ministrar - Annika Strandhäll och Anna-Caren Sätherberg - har varit tydliga. Naturvårdsverket och Skogsstyrelsen får "i uppdrag att ta fram vägledning och strategier för hur skogsbruk ska kunna fortsätta bedrivas med hänsyn till både verksamhetens ekonomi och till det lagstiftade kravet på naturskydd. Det ska undanröja den osäkerhet som finns kring vilka krav och vilken lagstiftning som ska gälla för markägare."

Artskyddsförordningen ska ändras. Artskyddsbestämmelserna i fågeldirektivet och art- och habitatdirektivet ska införlivas var för sig i artskyddsförordningen så som uttryckligen uttryckts i respektive EU-direktiv. Vi behöver också, utifrån de domar som har kommit, göra en översyn av miljöbalken utifrån de relevanta delar som till viss del har kommit från Artskyddsutredningen. Det är för att undanröja de domar som utgör hinder för ett fungerande och hållbart skogsbruk.

Det är av största vikt att det här kan genomföras. Därför tycker vi att det tillkännagivande som majoriteten nu föreslår rör till det då man även lyfter in andra frågor som inte har relevans här. De ersättningsfrågor som majoriteten lyfter in kan dock ha relevans i kommande budgetfrågor. Då behöver det också anslås medel till det här.

Fru talman! Vargar är ett återkommande inslag i miljö- och jordbruksutskottets debatter. Vi är på den skandinaviska halvön och har en gemensam vargstam med Norge. Därför tycker vi att det finns behov av gemensam skandinavisk förvaltning, och vi ingår i den majoritet som föreslår ett tillkännagivande om det.

Det är samma familjer. Det är också till stor del samma familjegrupper som rör sig fram och tillbaka över gränsen mellan Norge och Sverige, framför allt i Värmland. Vi tycker därför att det finns skäl för att båda regeringarna uppmärksammas på att det borde kunna samförvaltas på ett bättre sätt än i dag. Vi tycker inte heller att det är rimligt att Norge till viss del räknar gränsreviren som sina.

Norge har också ett ansvar, om än inte lika långtgående, genom sitt EES-avtal. De är också kopplade till art- och habitatdirektivet. Det pågår och finns många bra samarbeten mellan Norge och Sverige men även med Finland. Vi tror att det går att göra mycket mer här.

Majoriteten i utskottet föreslår också ett tillkännagivande om referensvärdet för varg och regionala förvaltningsplaner. Vi har reserverat oss utifrån att vi tycker att man har landat i ett siffertrixande. Från det socialdemokratiska hållet är vi måna om både att EU inte ska gå vidare med det tillkännagivande som finns vilande mot Sverige och att de förvaltningsverktyg vi har i form av licensjakt och skyddsjakt faktiskt kan genomföras.

De inventeringsresultat som nu är gjorda och som Naturvårdsverket har presenterat pekar också på att det behövs ett betydligt större uttag. Då behöver vi säkerställa att de förvaltningsverktyg som vi har lagt fram går att genomföra; den socialdemokratiska regeringen har också säkerställt att de kan gå igenom i domstol. Då är det såklart olyckligt om majoriteten håller på med lite siffertrixande, som om det bara skulle vara att tvärsänka nivån till 170 vargar.

Vi tror att det riskerar att få motsatt effekt och att vi inte kan ta bort de skadebenägna individer som kan finnas. Det är utifrån de aspekterna vi måste agera. Vi måste säkerställa att vi, oavsett antal, kan ta bort de individer som begår skada.

Fru talman! Skogar, hav, sjöar, älvar, dalar, vargar, ålar, skarv, säl, älg och granbarkborrar är reella delar i ekosystemet. Det är likväl så att människors intrång i det ekosystemet påverkar. Vi behöver kunna producera mat och råvaror. Vi behöver rekreation och friluftsliv. Och jakt och fiske måste kunna genomföras.

Vi måste kunna begränsa och skydda. Därför måste vi ha förvaltning av våra arter. Då måste vi säkerställa att vi inte får granbarkborrssvärmningar. De måste begränsas. Och om vi har för många vargar måste de kunna tas bort genom en fungerande förvaltning. Då behöver vi ha båda våra verktyg: skyddsjakt och licensjakt.

(Applåder)

Fru talman! Jag börjar med att yrka bifall till reservation nummer 15.

Fru talman! Den här mandatperioden har sannerligen inte varit lik någon annan. Det har hänt så mycket konstiga saker. Eftersom det för min del är den första mandatperioden kan jag ju undra om det är så här det är. Men vi tänker oss att det inte kommer att vara så här nästa mandatperiod.

Det har varit pandemi, och det pågår ett olyckligt krig i Europa. Utan att förminska det ena eller det andra har vi i mångt och mycket haft ett krig också när det kommer till den svenska skogen. Striden om den svenska skogen har det skrivits en del om. Det finns också ledamöter i den här kammaren som säger att frågan om skogsdebatten är så polariserad. Vi är nämligen på helt olika nivåer när det gäller hur vi tänker att skogspolitiken ska se ut framöver.

Sverige har en i grunden väldigt bra skogspolitik. Den är baserad på 1993 års skogsbeslut, som handlar om frihet under ansvar. Skogsägarna ska själva se till att ta fram en råvara samtidigt som man ska värna om de höga biologiska värdena på sin mark.

De höga biologiska värdena på marken har man värnat och tagit hand om genom till exempel frivilliga avsättningar och formellt skydd men också genom generell hänsyn. Man lämnar ytor som ska vara lämpliga att spara för just arter och annat, för att arterna ska trivas.

Sedan 1993 har vi mer och mer glidit ifrån den skogspolitik som vi antog då. Det har inte varit en tillräckligt tydlig styrning av våra myndigheter, och det ska sägas att detta har gällt oavsett regering. Men man kan säga, fru talman, att det absolut inte har varit till sin fördel de senaste två mandatperioderna när Miljöpartiet har haft inflytande över den svenska skogspolitiken. Då har vi glidit ännu längre ifrån den grundlagsskyddade ägande- och brukanderätten. Äganderätten må vara hur stark som helst i regeringsformen, men när brukanderätten tummas på gång efter annan får vi problem.

Den här våren, fru talman, började tidigt med att Skogsstyrelsen gick ut och sa att det här är en nyordning i skogen. Det handlade om artskyddsförordningen, som egentligen precis hade utretts på 1 800 sidor, en utredning som hade lämnats över till regeringen utan att något mer hade hänt.

Redan 2016 började myndigheterna, det vill säga Skogsstyrelsen och Naturvårdsverket, att prata om att vi hade problem med implementeringen av artskyddsförordningen. Man ville ha en ökad tydlighet. Sedan har det egentligen inte hänt någonting, och när Skogsstyrelsen i början av året talade om denna nyordning i skogen blev det ett ramaskri. På grund av att det helt plötsligt krävdes utredningar med arter och så vidare blev nämligen svenska skogsägare helt plötsligt alldeles oerhört begränsade i sitt brukande.

Moderaterna menar att skogsägaren aldrig ska behöva bevisa något gentemot staten när staten tänker inskränka det grundlagsskyddade ägandet och brukandet. Det borde vara staten som ansvarar för att visa att de faktiskt ska få inskränka, inte tvärtom.

Vi har blivit nedringda av förtvivlade skogsägare, och vi har fått mycket mejl. Man har fått höra den ena historien mer absurd än den andra. Jag har hört om fladdermöss, fåglar och andra arter och om begränsningar i brukandet. Det må så vara, men när vi begränsar möjligheten till brukande så till den milda grad begränsar vi också svensk skogsindustri och all den nytta som den gör. Alla de pengar som investeras i svensk skogsindustri för att ta fram substitution och nyttan med just skogen begränsar vi också, utöver det som påverkar det grundlagsskyddade ägandet och brukandet.

Jag tror absolut att den socialdemokratiska regeringen ser allvarligt på det här, men det går alltså inte att komma med ett förslag som ska vara färdigt i september 2023. Det funkar inte. Vi brukar inte skogen som vi ska just nu, och därför tog vi möjligheten att tillsammans med Centerpartiet lägga fram ett utskottsinitiativ med fyra punkter. Det har nu vunnit utskottets majoritet, och vi hoppas att det ska vinna majoritet även i kammaren. Det handlar om att

utan tidsfördröjning dela upp fågeldirektivet och art- och habitatdirektivet så att de strikta bestämmelserna för hotade arter inte omfattar alla vilda fåglar

förtydliga att nationella fridlysta arter inte ska kunna avsevärt försvåra pågående markanvändning

förtydliga att skogsägare med olika former av brukandeförbud ska erbjudas formellt skydd eller naturvårdsavtal

tydligt reglera att staten har ansvar för att utreda förekomsten av arter.

Förutsatt att regeringen ser till att genomföra tillkännagivandet som förhoppningsvis kommer från kammaren nästa vecka kan vi komma igång med brukandet igen. Skogsägare ska kunna bruka sin skog som vi har gjort i generationer under lång, lång tid.

Fru talman! Vargen har vi som sagt var pratat om många gånger här i kammaren. Det är egentligen samma sak med vargen: Man får mejl och telefonsamtal från förtvivlade människor som ska leva, bruka och verka i vargland. Man får också en hel del mejl av dem som tycker precis tvärtom i vargfrågan. Från Moderaternas sida har vi dock valt en linje för de människor som ska leva, bo och verka med vargen.

Den vargförvaltning som har funnits i Sverige under lång tid fungerar inte. Nu är man lite årsvill efter covid-19, men Moderaterna lade ett förslag redan för två tre år sedan där vi sa att vi skulle gå mot riksdagens nedre satta mål om 170 vargar som referensvärde. Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna var snabba att haka på detta. Nu har också Centerpartiet bestämt sig för att haka på, vilket innebär att vi har en majoritet för förslaget om 170 vargar.

Socialdemokraterna kallar det här för siffertrixande, men det handlar om att ge en tydlig signal till de människor som känner sig förtvivlade och osedda, som inte längre kan släppa sina jakthundar som de alltid har gjort, som inte längre kan ha får och getter på sina betesmarker och som är oroliga för att ha sina barn ute lekandes i trädgården. Det är för dessa människor som vi nu markerar tydligt: Den svenska vargstammen ska minska, och den ska minska ordentligt.

Det är faktiskt så, fru talman, att det finns forskning som säger att 100 vargar skulle vara tillräckligt på den skandinaviska halvön även om det kom en katastrof med jämna mellanrum. Vargstammen skulle ändå klara sig. Och klarar vi fortsatt att ha även invandrande individer, precis som vi har haft den här tiden, kommer även genetiken att fungera. Det är till och med så att vi får ett snabbare genomslag i genetiken om vargstammen är mindre.

Fru talman! Det är ingenting vi behöver be om ursäkt för, det vill säga att vi nu tar ansvar för att sänka vargstammen i Sverige och skickar den här signalen. Det kommer såklart att finnas de som inte tycker att det här är rätt väg att gå. Men från Moderaternas sida är det här en viktig markering, och vi tänker driva den hela vägen när vi förhoppningsvis tar över regeringsmakten till hösten. Vi tror nämligen att om det här beslutet ska genomföras krävs det ett regeringsskifte.

Fru talman! Tack, John Widegren, för anförandet!

Vi är båda två väldigt engagerade i skogsfrågorna och, tror jag, ganska överens om att vi behöver säkerställa just brukandet av den svenska skogen, som har varit grunden för Sveriges framgång, tillväxt och välfärd.

Det har landat ungefär tio domar som fått Skogsstyrelsen att ändra sin tillämpning, och det är klart att om den tillämpningen går igenom med ett artskydd på individnivå blir det bekymmersamt, precis som John Widegren säger.

Nu slår man på stora trumman här, men vi menar att vi har varit väldigt tydliga med det som regeringen har aviserat: Artskyddsbestämmelserna kommer att ses över. Direktiven ska delas. Myndighetsuppdragen måste genomföras och förändras.

Det behöver också göras relevanta ändringar i miljöbalken, och i svensk tradition kräver detta också en beredning, en remissrunda och propositionsskrivande så att det blir rätt. Vi ska inte hamna där alliansregeringen hamnade när man implementerade artskyddsförordningen utan att ta hänsyn till svenskt skogsbruk. Det är ju grunden till de domar som nu tyvärr verkar begränsa skogsbruket.

Det här måste vi kunna ändra, och då behöver vi göra det på rätt sätt.

Fru talman! Jag tror också att vi är rörande överens om vikten av att hålla skogen i bruk runt om i Sverige.

Socialdemokraterna menar att de redan hade sagt att de skulle ta hand om det här när Skogsstyrelsen kommer. Men Skogsstyrelsen och Naturvårdsverket har pratat om det här sedan 2016. Socialdemokraterna har inte gjort någonting under den tid som gått, utan det var först när januariavtalet kom till som man tillsammans med sina samarbetspartier tog tag i att tillsätta en utredning. När den var klar hände ingenting förrän Skogsstyrelsen just kom med den så kallade nyordningen i skogen.

Då sa den socialdemokratiska regeringen att man skulle hantera detta, och mycket mer var det inte. Men sedan när utskottet föreslog att det skulle bli ett utskottsinitiativ blev det mer fart eftersom man förstod att det var allvar. Man behöver hantera frågan. Jag menar att det är tack vare de två utskottsinitiativen som det verkligen har blivit verkstad.

Vi kan inte låta en sådan fråga hamna i ytterligare en långbänk, det vill säga att det ska ta till nästa höst innan skogsägarna får veta vad som gäller. Det är därför vi har tagit initiativet; det behöver ske någonting nu.

Jag är den första att skriva under på att vi behöver se över miljöbalken. Den behöver ses över i många delar, men det får vi hantera vartefter. Det här förslaget är för att vi inte just nu ska begränsa det grundlagsskyddade brukandet av skogen.

Det var för att det ska hända någonting som vi lade fram förslagen till utskottsinitiativ.

Fru talman! Jag tror att John Widegren lade fram förslaget till tillkännagivande för att man var rädd att hamna i bakvattnet. Det ser inte så bra ut om Socialdemokraterna håller i styråran.

Jag tänker ställa en enkel fråga. Vi har nu presenterat frihet under ansvar och stärkt äganderätt. Propositionen är också kopplad till budgeten. Det finns pengar, även om det blev mindre efter M-KD-SD-budgeten. Men det finns också en stor avsatt pott Sveaskogmark som ökar i värde, eftersom priserna på skogsmark ökar även i norra Sverige - drygt 2 ½ miljard.

Den tredje punkten i tillkännagivandet innebär att vid olika former av brukandeförbud ska formellt skydd eller naturvårdsavtal erbjudas skogsägaren. Vad är Moderaternas bud till detta? Vad tänker man satsa? Har man någon budgetidé? Behöver man tillföra pengar? Eller ska det göras på något annat sätt?

Nu vill man rikta ett tillkännagivande om att det behövs både naturvårdsavtal och formellt skydd. Det är någonting unikt för Moderaterna, som inte riktigt vill prata om formellt skydd. Nu säger man formellt skydd, och då förutsätts detta mötas upp med pengar.

Hur blir det, John Widegren? Blir det några pengar, några satsningar?

Fru talman! Skogspropositionen, som knappt blev en tummetott, innebar inte frihet under ansvar. Det har vi haft sedan 1993. Problemet är att vi inte har levt upp till det.

En inriktningsproposition, som det här är, lämnar en hel del övrigt att önska, får man säga. Vi, tillsammans med flera partier, ville ha skarpa punkter för flera av förslagen just för att det skulle bli skarpa förslag, inte bara en inriktningsproposition.

Sedan var det frågan om pengarna i budgeten. Den här budgeten är historiskt hög när det kommer till naturskydd, och så vidare. De pengar som vi tog bort handlade i mångt och mycket om den fjällnära skogen. Det paketet är vi tre partier som gjorde upp om budgeten inte intresserade av - Moderaterna, Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna. Det var därför vi tog bort pengarna.

Det kommer att finnas pengar till dem som vill skydda skog eller som kommer att bli föremål för brukandeförbud på sin skog i liggande budget. Den budgeten var högre än budgeten året innan på de posterna. Det kommer alltså att finnas pengar.

Jag är inte alltid ett stort fan av formellt skyddad skog. Absolut inte! Men det handlade om att vi och Centerpartiet skulle enas om diverse förslag. Och då landade vi i detta.

Jag tror fortfarande på att skogsägarna själva, med generella avsättningar och annat, kan hantera de flesta former av höga naturvärden vad gäller växtlighet, arter, djur och så vidare.

Jag ser inte problemet. Pengarna finns för dem som vill.

Fru talman! I dag debatterar vi miljö- och jordbruksutskottets betänkande 24 om naturvård och biologisk mångfald.

Vi står från SD:s sida bakom alla våra reservationer, men för tids vinnande yrkar jag bifall endast till reservation 5 om att Sverige inte ska ingå internationella avtal som kan leda till ökad areal formellt skyddad skog över den nivå som i dag finns. Vi tycker att det ska bestämmas hemma, inte i internationella förhandlingar.

Däremot vill vi se en ny rapportering till EU som rättar till det helt avvikande sättet att rapportera som Naturvårdsverket hittills använt och som har fått Sverige att se nästan sämst ut i EU. Om Naturvårdsverket rapporterade som andra länder skulle Sverige i stället framstå som ett av de ledande länderna. Faktum är att Sverige sedan mycket lång tid tillbaka har varit ett ledande land i naturvård, egentligen sedan början av 1900-talet när Sverige var bland de första länderna i världen att instifta nationalparker. Men även senare har Sverige varit framstående i naturvård, inte minst i skogsbruket. Sedan 1990-talet drivs tydligt både naturvård och brukande i samma skogar och i samverkan med skogsägarna. De ska ha frihet under ansvar, som flera talare har sagt.

Under denna och den förra mandatperioden har skogsbrukare och även andra representanter för landsbygdsnäringar klagat över att de har fått allt svårare att hantera sina myndighetskontakter.

Nu i slutet av våren det här året har utskottet i alla fall kommit fram till ett antal beslut som signalerar vad som kan vara en kursändring från den politik som har förts under senare år där skydd av natur har fått gå före allt annat. Med argument som att vi lever i en utdöendekris har man hävdat att allt måste göras för att hindra detta utdöende. Men i Sverige råder ingen sådan utdöendekris. Om vi tittar på skogslevande arter verkar antalet arter som försvinner ur Sverige snarare minska över tiden, inte öka. Isak From har redan sagt att de arter som dör ut nästan alltid är bundna till äldre typer av skötsel av lövrika bestånd och i absolut sydligaste delen av Sverige. Utdöendet har nästan ingenting att göra med vårt vanliga skogsbruk, som i huvudsak är koncentrerat till barrskogsområden.

Så ser det inte ut i hela världen. Under kraftigt ökat befolkningstryck trängs skogar undan i delar av Afrika och även i Sydostasien - de tydligaste problemområdena. Där försvinner livsmiljön för många arter eftersom områdena blir åker. Där pågår därför ett mycket stort utdöende. Detta äger inte rum i Sverige. En sådan process äger inte heller rum i Europa. Tvärtom ökar skogsarealen i nästan hela Europa. Och jag vill ta chansen att understryka att det inte pågår en utdöendekris i Sverige.

Den naturvårdspolitik som har förts under de senaste åren har inte varit bra. Naturvården kan inte existera bara av egen rätt, utan den måste samexistera med mänskliga verksamheter.

Vi är nu i en situation i Sverige att det är nästan omöjligt att få tillstånd till nya torvtäkter. Så kan det inte vara. Detta sker trots att vi vet att det behövs odlingstorv för både skogsplantor och grönsaksodling. Självförsörjningsgraden i jordbruket ska öka, men det finns mindre och mindre torv att odla i. Vi använder en oerhört liten del av Sveriges torvmarker i dag, och ny torv växer till i mycket högre takt än vi förbrukar den.

Naturvården måste vara en del av bedömningen när vi skapar nya verksamheter. Men huvudmålet från samhällets sida måste vara att tillåta och hjälpa företagare att verka och växa så att vårt gemensamma välstånd bevaras, så att landsbygden utvecklas och så att vi har råd med ambitiös naturvård. Det är därför vi från Sverigedemokraternas sida gång på gång upprepar att myndigheterna måste ha ett rejält främjandeuppdrag.

Tjänstemän ska stötta företagare, men de ska hjälpa dem att utföra sina projekt så miljövänligt som det är praktiskt möjligt. I stället finns det tyvärr alldeles för många exempel på att tjänstemän medvetet eller omedvetet förhalar projekt med nya frågor under tillståndsprocessen så länge att den sökande till sist, efter stora kostnader, ger upp eller kanske redan från början avstår efter att ha skrämts av andra företagares långa tillståndsprocesser och omöjliga kostnader.

Fru talman! Låt oss titta på dagens betänkande MJU 24 och på gränsytan mellan skogsbruk och naturvård. Där föreslår utskottet fyra tillkännagivanden till regeringen om skogen.

För det första: Att dela upp artskyddsförordningen i två delar så att den så tydligt som möjligt matchar EU:s fågeldirektiv respektive art- och habitatdirektiv. Vi ska inte vara överambitiösa i Sverige men ändå uppfylla det som EU kräver av oss.

Detta bygger på ett tillkännagivande från våren 2018. En utredning har redan gjorts och avslutats i maj 2021, och nu finns ett utskottsinitiativ. Vi tycker att den delen borde kunna avslutas snabbare. Jag refererar till replikskiftet mellan Isak From och John Widegren i frågan. Att skriva om artskyddsförordningen till två delar som matchar EU-direktiven borde man kunna skynda på och rimligen klara av under sommaren. Jag tror att en socialdemokratisk minister sa så i början när man presenterade att man skulle försöka åtgärda problemet.

För det andra föreslås ett tillkännagivande om att nationellt fridlysta arter inte ska leda till onödigt stora inskränkningar i brukande av mark. Det gäller särskilt vissa orkidéer, som knärot, som lokalt kan breda ut sig över stora ytor.

För det tredje ska skogsägare som får naturvårdsavtal eller reservat på sina marker förstås ha rätt till ersättning. Jag instämmer med John Widegren - de pengarna finns, och dessutom finns det nu utbytesmarker genom uppgörelsen med Sveaskog.

För det fjärde: Om förekomsten av olika arter i skogen verkligen behöver utredas är det staten som ska ha huvudansvaret. Men i detta sammanhang vill vi påpeka att det inte är rationellt att totalinventera stora ytor där markanvändningen är skogsbruk. Det är mycket rimligare att staten med stickprovstaxeringar håller koll på hur biodiversitet och förekomst av olika miljöer såsom död ved och grova lövträd utvecklas i landet och rapporterar det till EU. Det är inte rimligt att vi ska hålla på och detaljinventera vartenda område som en skogsbrukare planerar att avverka.

Vi vet att flera faktorer i svenskt skogsbruk och svenska skogar redan utvecklas positivt, och allt tyder på att detta kommer att bli tydligare över tid - alltså förekomst av död ved, förekomst av grovt lövvirke och så vidare. Skogsstyrelsen har också visat att det här ökar och kommer att öka mer över tid.

Utskottet föreslår också två tillkännagivanden om vargstammen.

Det första är att majoriteten i utskottet vill att referensvärdet för vargstammen ska ligga i nedre ändan av det spann om 170-270 individer som riksdagen beslutade om redan 2013 och som nu äger laga kraft. Jag tycker inte att det är siffertrixande. Vi lägger oss inom det spann som riksdagen har beslutat medan Naturvårdsverket med sitt referensvärde på 300 faktiskt lägger sig utanför det av de folkvalda beslutade intervallet.

Man säger nu att man ska ligga i nedre delen av det här spannet, för det ska egentligen inte vara ett spann utan ett fast värde, och då föreslår vi 170. 270 tycker vi från Sverigedemokraternas sida snarare kan utgöra ett tak. När vargstammen går över 270 ska man absolut använda licensjakt för att komma ned till mitten av intervallet. Men det är vad vi tycker från Sverigedemokraternas sida.

Vi konstaterar att Naturvårdsverket i april 2019 rapporterade till EU att man använder ett referensvärde om 300 individer och alltså inte följer riksdagens beslut. Utskottet understryker i betänkandet att det är avgörande att riksdagsbeslutet den här gången följs i praktiken. Ett sådant påpekande borde vi egentligen inte behöva göra.

Utskottet föreslår också gemensam förvaltning av Sveriges och Norges vargstammar. Vår vargstam har ingen direkt förbindelse med den centraleuropeiska. Rimligen borde alltså den nordiska stammen och den centraleuropeiska stammen hanteras separat.

Här har vi ett exempel på att EU:s ovilja att uppdatera artdirektivets artlistor blir helt orimlig. Sveriges och Norges vargstammar bör förvaltas som en separat enhet, i samråd med Finland och med volymer som vi beslutar här uppe, inte på något sätt gemensamt i EU och inte med gamla siffror.

Vi har nu hört att mycket av det här kom till genom en uppgörelse mellan Centern och Moderaterna. Men alla de tillkännagivanden som jag hittills har pratat om rör frågor där vi från Sverigedemokraternas sida länge har förfäktat motsvarande slutsatser, så det har inte varit svårt för oss att stödja dem.

Därtill föreslår utskottet ett tillkännagivande om insatser för att anlägga och restaurera ålgräsängar. Här har vi inte varit bland initiativtagarna, men vi väljer från SD:s sida att ansluta oss till utskottets majoritet eftersom ålgräsängar är viktiga för många arter. Att restaurera och anlägga fler ålgräsängar är effektiv naturvård, och det är sådant vi tycker om att stödja.

Fru talman! Jag börjar med att yrka bifall till reservationerna 6 och 14.

I det här betänkandet om naturvård och biologisk mångfald finns ett utskottsinitiativ rörande artskydd och skogsbruk som är en samskrivning av två utskottsinitiativ, ett från Centerpartiet och ett från Moderaterna. Utskottet har ställt sig bakom det gemensamma initiativet och föreslår därför att riksdagen ställer sig bakom detta och riktar ett tillkännagivande till regeringen.

Utskottet vill att regeringen gör följande:

utan tidsfördröjning delar upp fågeldirektivet och art- och habitatdirektivet så att de strikta bestämmelserna för hotade arter inte omfattar alla vilda fåglar

förtydligar att nationella fridlysta arter inte ska kunna avsevärt försvåra pågående markanvändning

förtydligar att skogsägaren vid olika former av brukandeförbud ska erbjudas formellt skydd eller naturvårdsavtal

tydligt reglerar att staten har ansvar för att utreda förekomsten av arter.

Jag kommer att återkomma till varför regeringen måste agera skyndsamt, fru talman.

Det finns flera förslag från utskottet om tillkännagivanden i det här betänkandet.

Två är kopplade till rovdjurspolitiken. Det handlar om ett referensvärde för varg och regionala förvaltningsplaner samt att den skandinaviska vargstammen ska samförvaltas med Norge.

Det sista tillkännagivandet handlar om biologisk mångfald och om att det måste ske insatser för att anlägga och restaurera ålgräsängar.

Fru talman! Jag kommer nu tillbaka till det första utskottsinitiativet och förslaget till tillkännagivande som handlar om den olyckliga situation som uppstod när Skogsstyrelsen i februari i år aviserade förändringar i myndighetens arbete med anledning av ett avgörande i EU-domstolen.

Dessa förändringar innebär bland annat att Skogsstyrelsen lägger ett betydligt större ansvar än tidigare på skogsägaren. Skogsägaren måste till exempel ta hänsyn till samtliga vilda fågelarter på individnivå eftersom alla vilda fåglar är fridlysta enligt artskyddsförordningen. Skogsägaren behöver även ta hänsyn till en rad andra fridlysta växter och djur vid skogsbruksåtgärder.

Med Skogsstyrelsens nya arbetssätt läggs ett stort ansvar på skogsägaren att inför en avverkning skaffa den kunskap som behövs för att inte fridlysta arter ska påverkas på ett sätt som strider mot artskyddet. Skogsstyrelsen har i många fall krävt att omfattande inventeringar och undersökningar ska göras av skogsägare som lämnat in avverkningsanmälningar. Dessa krav innebär höga kostnader och en stor administrativ börda för den enskilda skogsägaren. De kan även leda till långa handläggningstider och stor osäkerhet om prövningens omfattning.

De negativa konsekvenserna av Skogsstyrelsens nya arbetssätt blir betydande för det svenska skogsbruket. Regeringen måste därför skyndsamt vidta åtgärder.

Artskyddsutredningen föreslog i sitt betänkande att de olika naturvårdsdirektiven i nu aktuellt avseende ska regleras i separata bestämmelser för att tydliggöra regelverket och göra det enklare att tolka och bedöma hur praxis från EU-domstolen påverkar dess tillämpning. Problemen för skogsägarna är dock akuta. Vi i utskottet betonar därför att regeringen snarast möjligt måste genomföra de utlovade förändringarna.

Vidare har Mark- och miljööverdomstolen uttalat att en åtgärd ska bedömas som tillåten och dispens ges om en tillämpning av de nationella fridlysningsbestämmelserna skulle innebära att pågående markanvändning avsevärt försvåras inom berörd del av en fastighet. Detta ställningstagande behöver förtydligas i författningstext. Regeringen bör därför förtydliga att nationellt fridlysta arter inte ska kunna avsevärt försvåra pågående markanvändning.

Centerpartiet anser också att de långtgående utredningskrav som riktas mot skogsägare inte är förenliga med den svenska skogspolitiska modellen, som bygger på dialog och samverkan, och kommer att slå hårt mot enskilda skogsägare. Regeringen bör därför tydligt reglera att det i detta sammanhang är staten som har ansvaret för att utreda förekomsten av skyddade arter.

Äganderätten är en grundläggande rättighet i samhället som innebär att den enskildes egendom alltid ska vara tryggad. Det är också viktigt att säkerställa att skogsägare får kompensation om det i samband med en avverkningsanmälan sker inskränkningar i ägande- eller brukanderätten med hänvisning till artskyddet. Regeringen bör därför förtydliga att markägaren vid olika former av brukandeförbud ska erbjudas formellt skydd eller naturvårdsavtal.

Det här var också uppe i en ordväxling mellan ledamoten From och ledamoten Widegren. Det här var ju hela anledningen till punkten i januariavtalet om att skogsägare som inte får bruka sin skog på grund av artskydd har rätt till ersättning. Det är endast den tolkningen som vi i Centerpartiet har bakom den formuleringen.

Fru talman! Riksdagens majoritet anser att antalet vargar i Sverige ska minskas ned mot 170 individer. Centerpartiets partistämma beslutade förra hösten att antalet vargar i ett första steg ska minskas till 170 individer och på sikt till 150 individer. Nu finns det i detta betänkande en majoritet i riksdagen för ett referensvärde på 170 individer, vilket är mycket glädjande.

Riksdagen beslutade i samband med att rovdjurspolitiken antogs 2013 att vargens referensvärde för gynnsam bevarandestatus ska vara 170-270 individer för att uppnå minsta livskraftiga population. Beslutet byggde på Naturvårdsverkets analys av art- och habitatdirektivet, som styr riktlinjerna för förvaltningen av varg. Naturvårdsverket redovisade inför riksdagsbeslutet 2013 att minsta livskraftiga vargpopulation i Sverige och Norge är minst 100 individer. Analysen gjordes utifrån EU-kriterierna för referensvärdet för gynnsam bevarandestatus.

Det är avgörande för vargförvaltningens trovärdighet att riksdagens beslut om vargstammens storlek efterlevs i praktiken. En rovdjurspolitik som kan accepteras av dem som lever och verkar inom ett vargrevir är en förutsättning för att vi ska kunna ha en levande landsbygd.

Riksdagsbeslutet om rovdjurspolitiken 2013 handlade inte bara om numerären utan också om ett antal andra punkter, till exempel minskad koncentration av varg och hänsyn till tamboskap och fäbodbruk. Regeringen har inte uppnått syftena med rovdjurspropositionen gällande varg. Under rådande omständigheter - med en mer förtätad vargpopulation i landet - bör referensvärdet ligga i det nedre spannet, alltså omkring 170 individer.

Fru talman! Eftersom den svenska vargstammen ingår i den så kallade skandinaviska populationen, och eftersom denna population rör sig över gränsen mellan Norge och Sverige, bör vargstammens storlek samordnas med Norge. En utgångspunkt bör vara att den skandinaviska vargstammen inte ska överstiga 230 individer.

Eftersom vargstammen varierar över landet behöver förvaltningen av varg vara lokalt anpassad. Utskottet, och Centerpartiet, anser därför att det bör tas fram regionala förvaltningsplaner för att reglera antalet vargar på regional nivå.

Fru talman! Tidigare har riksdagen, på initiativ av Centerpartiet, beslutat om snabbare och effektivare skyddsjakt på varg. Riksdagen beslutade då att det ska vara möjligt att skyddsjaga hela revir. Även genetiskt viktiga vargar ska kunna skyddsjagas, och ett beslut måste kunna komma i nära anslutning till en pågående attack. Detta kombinerat med dagens tillkännagivande om ett minskat antal vargar skulle innebära en stor acceptans för rovdjurspolitiken hos dem som berörs av den. Min kollega Daniel Bäckström, som bor i ett varglän, precis som jag själv gör, kommer att återkomma i ämnet senare i denna debatt.

(Applåder)

Fru talman! Jag vill börja med att yrka bifall till reservation 3.

Vi debatterar naturvård och biologisk mångfald. Det är viktigt med biologisk mångfald. Ibland är det tydligen viktigare än andra gånger. Ibland är det inte viktigt alls, verkar det som. Vissa arter är viktigare än andra. Det ser man inte minst när det gäller vargen, som flera har varit inne på här och som jag kommer att komma tillbaka till lite senare i mitt anförande.

En av förutsättningarna för biologisk mångfald i Sverige är naturbete. Vargen förhindrar i allra högsta grad naturbete. Det växer igen, och mångfalden försvinner, just för att man ska försvara en annan art till skada för väldigt många arter som vi finner på naturbete. Det är dessutom en art som inte är utrotningshotad. Det har blivit en väldigt konstig diskussion kring detta. Jag återkommer till det senare.

Vi har också andra arter som vi inte ska ha här alls, nämligen invasiva arter. Jag vill citera fadern till en god kompis till mig: "Folk är rädda för att kinesen eller ryssen kommer att ta över världen, men det är inte de som kommer att ta över världen. Det är lupinen som kommer att ta över världen." Detta ska inte ses som ett inlägg i Natodebatten.

Man kan verkligen hålla med; det är otroligt vackert när vi är ute och åker, men vi ser vilka andra arter den lyckas utrota, tillsammans med till exempel parkslide och jättebalsamin.

I vårt grannland Finland har man betydligt strängare regler kring detta. Man har förbud mot att sälja det, sprida frön och plantera det. Vi borde bli lika duktiga här.

Vi har även främmande invasiva djur. Jägareförbundet gör ett jättebra jobb för att mota dessa. Nu har vi dock fått en ny - eller i alla fall relativt ny - art: stenmården. Den är än så länge bara klassad som främmande art och inte som invasiv. Vi ser att den gör en enorm skada; till exempel har den varit inne i partikelacceleratorn i Cern i Schweiz och förstört den två gånger. Det handlar om skador för miljarder. Där måste vi verkligen sätta stopp, fru talman.

Den 10 februari var jag ute och gjorde någonting som jag tycker är fantastiskt roligt: Jag var ute och åkte långfärdsskridskor. Men helt plötsligt började telefonen att ringa. Då hade det kommit nyheter om det som kallades en ny ordning i skogen. Det ringde från organisationer och skogsägare som hade fått panik. Skulle de nu behöva ta hänsyn till varenda fågel på individnivå? Det kunde ju inte vara sant; det kunde inte stämma.

Det är ju lite märkligt att vi har två statliga myndigheter som har så diametralt olika åsikter i frågan. Skogsstyrelsen har sitt svar, och Naturvårdsverket har sitt. Bägge två är staten, och det krockar totalt.

Då är frågan: Vem är det som har rätt? Precis som det har sagts tidigare kom det redan 2016 inspel om att det hade gjorts en överimplementering i Sverige och att Sverige hade gått för långt. Det är därför vi har motionerat om att Sverige inte ska gå längre än vad som faktiskt krävs. De utskottsinitiativ som det har talats om var helt i linje med KD:s förslag och därför hur lätta som helst att ställa sig bakom.

Det här är akut, precis som andra har sagt här i talarstolen. Det är ingenting som vi kan vänta på. Om jag inte minns fel har en minister sagt att det ska ske någonting i ärendet före midsommar. Jag hoppas innerligen att detta stämmer. Oavsett vilket står det i tillkännagivandet att det måste hända saker skyndsamt.

Jag noterar att min tid går så ofantligt fort att jag får hoppa över lite grann; vi får spara det till en annan gång.

Något annat som jag är både nöjd och stolt över att vi äntligen har hittat en majoritet kring är att få till en minskning av vargstammen.

Varför kan jag säga att jag är nöjd och stolt över detta? Jo, därför att det nu äntligen finns en majoritet som visar att vi här i Sveriges riksdag har en majoritet som lyssnar på dem som faktiskt är drabbade av vargens närvaro. Det är väldigt lätt att ha synpunkter, särskilt om man inte bor och verkar inom ett vargrevir. Då är det väldigt enkelt, och man överklagar gärna beslut. Men nu har vi alltså en majoritet och en tydlig riktning för vart vi vill gå.

Flera har hänvisat till det tidigare riksdagsbeslutet från 2013, men när jag har pratat med länsstyrelser och statliga myndigheter har jag hört att det beslutet är överspelat. Detta kommer alltså från statliga myndigheter. Då är det verkligen läge, fru talman, att på nytt peka ut riktningen. Då kan vi inte längre vila i det beslut som togs 2013.

Precis som jag sa i min inledning är vargen i dag inte utrotningshotad ur ett globalt perspektiv. Inte heller är den utrotningshotad ur ett svenskt perspektiv, vilket en del partier och organisationer dock låter påskina just för att de ska få sätta sin världsbild. Men den är ju inte sann.

Vi noterar nu på Facebook hur bland andra några vänner i Örebro som är djurhållande bönder är ute och patrullerar både dag och natt. Det är fullt med vargar som är ute och traskar runt djuren och runt gårdarna där. Vargarna är inte värst skygga, så bönderna får nattsömnen förstörd eftersom de måste vara ute och passa sina djur.

Det här är ju de som producerar vår mat. Vi behöver detta. Men det de möter är rivna får. Det är kor som är i skogen, för så fort korna känner lukt av varg sticker de rätt ut. De kan vara jättesvåra att få tillbaka.

Så här kan vi inte hantera våra lantbrukare, som producerar vår mat.

Vad som är livskvalitet är ganska olika för oss i den här kammaren, skulle jag tro. Livskvalitet för väldigt många som bor ute på landsbygden är att kunna jaga. Det är att gå ut och plocka bär och svamp. Det är att våga låta barnen vara ensamma ute och leka på gårdsplanen.

Älgjakten, det största kulturarv vi har i Sverige, är i många delar hotad. Vi ser redan nu hur många har beslutat att ställa in älgjakten till hösten. För många är jakten livet. Dessutom ger den klimatsmart kött i frysboxen - om det finns någon älg kvar.

Det var alldeles för mycket älg i början av 80-talet. Det är helt klart. I mitt viltvårdsområde sköts det 63 älgar 1981, som mest 21 älgar på en dag. Det var alldeles för mycket. År 2017 sköts det i samma viltvårdsområde lika många älgar som vi såg vargar, nämligen 5 stycken. Flera jägare hade vargar runt sig som gick och ringade in dem på håll. Trots att man sitter där med vapen är man inte jättetuff då. När man har den här närheten av vargarna vågar man inte heller släppa hunden. Och man är inte så tuff längre när man ska släppa iväg barnen till skolskjutsen och vargen följer med på avstånd ut till vägen. Detta måste vi inse och förstå, och jag är glad att vi har en majoritet som förstått det. Vi är många på landsbygden som har fått nog.

Fru talman! När jag läser Miljöpartiets särskilda yttrande på sida 143 i betänkandet blir jag lite bestört. "Licensjakten gav inte en förbättrad samexistens, vilket var en önskan innan licensjakten introducerades, utan har utan tvivel ökat hatet mot vilda djur. Licensjakten på varg bör avslutas." Så skriver Miljöpartiet. Det här visar att det inte finns någon som helst förståelse för anledningen till att det till stora delar finns ett motstånd mot att ha en så stor vargstam, nämligen att vi inte kan förvalta den. Varför får vi ingen samexistens? frågar man sig. Ja, vi har ju knappt haft någon licensjakt, eftersom det är så många organisationer som gladeligen överklagar. Nu har vi bara haft licensjakt i vissa revir. I vinterns vargjakt sköts 28 av 33 tilldelade vargar. Det skedde i 5 revir av 74. I de allra flesta revir är det alltså inte ens jakt. Det gör att man inte får den förståelsen.

Jag skulle kunna fortsätta oändligt mycket längre, men jag har redan dragit över på tiden, fru talman.

(Applåder)

Fru talman! Jag vill börja med att yrka bifall till reservation nummer 26. Självklart står vi bakom alla våra reservationer i betänkandet, men för tids vinnande yrkar vi inte bifall till övriga.

Först vill jag tala om artskyddet. Det finns självklart ett behov av att uppdatera de lagar och förordningar som rör vårt artskydd, inte minst för att tydliggöra markägarens rätt till ersättning när staten gör intrång av artskyddsskäl. Artskyddsutredningen har lämnat förslag på hur vi konkret kan arbeta med arterna. Utredningen presenterades för snart ett år sedan. Ännu har inte regeringen återkommit med en proposition.

Utredningen tar tag i de här frågorna. Utskottsmajoriteten beslutade i det här fallet att ge regeringen till känna att man behöver agera. Vi i Liberalerna förväntar oss att regeringen läger på ett kol och presenterar hur man avser att gå vidare med Artskyddsutredningens förslag i en proposition. Men det är svårt att se på vilket sätt det förslag till tillkännagivande som utskottet beslutat om skulle bidra till en snabbare process eller till ett bättre förslag i en kommande proposition. Att man inte bara kunde ta ett djupt andetag och invänta ordningen!

Artskyddsutredningen innehåller konstruktiva förslag för både artskydd och ersättning till markägare. Utredningen föreslår att förbuden gällande fåglar och skyddade arter ska regleras i separata bestämmelser. Även förbyggande arbete ska kunna ske. Därför är det en proposition utifrån Artskyddsutredningens förslag som borde läggas fram. Det är den vi borde ha tagit ställning till i dag, inte ett tillkännagivande. Det är vår väg att gå.

Fru talman! Jag är bekymrad. Det saknas liberalt sunt bondförnuft, har jag sagt en och annan gång. När det gäller skogen vill jag verkligen landa i det. I dag för vi en debatt inför beslut om skogen och djurlivet. Jag tror inte att någon i denna kammare tycker illa om vare sig skogen eller djuren. Vi vill dem väl. Att störa, att döda, att förstöra fåglars bon - vem ställer upp på det och tycker att det är bra? Upp med en hand! Ingen! Och vem vill att den som vårdar, brukar och tar hand om sin skog ska straffas för det? Någon? Nej, inte det heller, fru talman! Ändå är vi så polariserade i den här frågan. Det är besynnerligt.

När det gäller djurskydd och kvalitet på livsmedel håller vi fanan högt. Vi säger att vi har ett väldigt gott djurskydd och god kvalitet på livsmedel. Men när det kommer till skogen händer någonting annat. Det har sina anledningar. Allt prat i motioner och i betänkandet om biologisk mångfald, både i Sverige och internationellt, innehåller väldigt stora ord: för klimatets skull, för miljöns skull. Vad hände med detta när vi kom till artskyddet? Det blir bara en skrällande cymbal.

Liberalernas inställning i sakfrågan är att skogspolitikens miljömål och produktionsmål måste balanseras. Det är liberalt. Båda ska nås. Skogen ska brukas på ett sådant sätt att miljövärdena bevaras och i förekommande fall även stärks. Vi har skogsbruksmetoder som behöver anpassas efter den aktuella situationen. Till exempel kan förekomsten av hotade arter vara ett skäl att välja ett annat sätt att avverka och plantera. Det handlar om att anpassa på vilket sätt man väljer att bruka skogen. Även där behöver kunskap, forskning och utveckling gå framåt. Ett naturnära och varierat skogsbruk kan ge ett väl fungerande skydd, ett frivilligt sådant. Det kommer att vara omöjligt att nå miljömålen om inte skogsägarna själva känner att de är engagerade i detta arbete.

Staten och markägarna har ett delat ansvar för kunskapen om vilka områden som är känsliga och skyddsvärda. Staten behöver stå för inventeringar och liknande. Markägarna behöver givetvis känna till sin egen skog bäst, vilket de oftast också gör. Det är oerhört viktigt att staten bidrar med information och utbildning.

Artskyddsutredningen föreslår att staten ska ha ett ökat ansvar och stå för ett tydligt kunskapsunderlag. Men detta är svårt om man inte får göra inventeringar, till exempel av nyckelbiotoper. Ingen som vårdar sin skog så att den får höga naturvärden ska straffas för det genom att marken förlorar sitt värde.

Fru talman! Jag vill också säga ett par ord om vargen. Människor och rovdjur behöver samexistera. Det var också inriktningen i den proposition som kom för snart tio år sedan. Jag tar det om igen. En hållbar rovdjurspolitik utgör grunden för den svenska rovdjursförvaltningen. Den svenska rovdjurspolitiken utgår från att de fem stora rovdjuren ska uppnå och bibehålla - vadå? Jo, en gynnsam bevarandestatus enligt art- och habitatdirektivet. Det är det som beslutet landar i.

Riksdagsbeslutet från 2013 angav ett referensvärde för hur många vargar vi behöver ha i Sverige för att - vadå? Jo, bibehålla en gynnsam bevarandestatus. Propositionen som kom gör på den här punkten en tydlig hänvisning till 170-270 individer.

En förnyad bedömning av referensvärdet för vargens populationsstorlek i Sverige gjordes 2015 av två forskargrupper med ledande internationell expertis i bevarandebiologi och vargekologi. Slutsatsen blev att det behövs minst 300 vargar i Sverige och att minst en ny immigrant från Finland eller Ryssland ska reproducera sig inom det skandinaviska utbredningsområdet under naturliga förhållanden varje femårsperiod för att vargen i Sverige ska kunna anses ha - vadå? Jo, en gynnsam bevarandestatus. Vi landar åter i det, inte i siffror.

Forskningen går alltid framåt. Det händer alltid saker i forskningen, och antalet vargar vi behöver ha kommer att förändras också framåt. Därför ska Sveriges riksdag inte siffersätta antalet vargar i skogen. Bedömningen av hur många individer som behövs för att vargstammen ska kunna anses leva upp till riksdagsmålet om en gynnsam bevarandestatus är enligt Liberalerna inte en politisk fråga. Det är den bästa vetenskapliga bedömningen som ska användas för att avgöra när vargen kan anses ha en gynnsam bevarandestatus i Sverige, Skandinavien och Norden. Vi i Liberalerna ser ingen anledning att ändra den ordningen.

När det gäller skandinavisk förvaltning är det bra att kunna samförvalta vargstammen. Det står vi bakom. Men låt mig göra ett förtydligande: Med hänvisning till att vi reserverar oss mot att siffersätta ett sänkt referensvärde vill vi inte heller att riksdagen går in med ett siffersättande i samförvaltningen. Detta ska göras vetenskapligt utifrån vargstammens verkliga situation. Annars är risken stor att vargstammen på icke vetenskaplig grund drivs ned på nivåer som är alldeles för låga.

Fru talman! Så några ord om något som berör mig mycket: tätortsnära naturmiljöer. Jag växte upp med skogen runt hörnet. Men mina grabbar där hemma har inte gjort det, och för dem är det otroligt värdefullt att det finns fin skog nära tätorten. Barn och ungdomar behöver det för att de ska få en relation till skogen och djuren, för att förstå att skogen kan innebära faror och för att inse att man kan leva i samexistens.

Jag glömmer aldrig när min mellanson kom hem och berättade att han på förskolepromenaden sett en huggorm gå till anfall. Det såg jag också hemma på gården. Det gladde mig att han fick uppleva naturen på detta sätt. Vi kan dock hantera naturen och leva i samexistens med den.

Fru talman! Jag yrkar bifall till tre reservationer: 19, 20 och 21.

Miljöpartiet har i regering gjort historiska satsningar på naturpolitiken, men nu ser vi en kraftig backlash. Jag hade hoppats kunna prata om grönskande natur och stärkt naturpolitik och om hur klimat och biologisk mångfald hänger ihop. Men nu är inte bara vargen hotad utan också miljöpolitiken.

I dagsläget står vi inför en världsomfattande artkris, där uppskattningsvis 1 miljon arter riskerar att utrotas inom de närmaste årtiondena. Trenden i Sverige går åt samma håll. Antalet rödlistade arter har ökat med 11 procent på fem år.

Artbevarande handlar inte enbart om att en art ska finnas kvar i landet. Växt- och djurarter måste ha livsmiljöer runt om i sitt utbredningsområde i Sveriges olika regioner.

För att börja med det bästa i betänkandet: Vi ska nu fatta beslut om att restaurera ålgräsängar. Det är nog tack vare Miljöpartiets konsekventa arbete för havsmiljön som ålgräsängarna står på dagordningen. Isabella Lövins insatser för havet och Emma Nohréns arbete i Miljömålsberedningen har skapat en bred samsyn mellan partierna när det gäller vissa miljöfrågor om havet. Det är jag glad för. Men ålgräsängarna behöver starkare skydd. Bland annat måste strandskyddet stärkas.

Livsmiljöerna finns också i skogen. Skydd av arter kan i vissa fall handla om skydd av hela livsmiljön medan det i andra fall kan räcka med en anpassning av skogsbruksmetoderna. Till exempel kan ett mer naturnära skogsbruk, som hyggesfritt skogsbruk, eller aktiva naturvårdsinsatser med skydd och skötsel av småbiotoper i skogsmarkerna ge det effektivaste skyddet.

Det alltmer industrialiserade kalhyggesskogsbruket har under decennier kraftigt påverkat de svenska skogarna. Skogslandskapet lider av brist på den kontinuitet och variation av livsmiljöer som är nödvändig för att det långsiktigt ska finnas en mångfald av olika arter. Av 15 skogsnaturtyper bedöms 13 vara otillräckliga eller ha dålig bevarandestatus. I samtliga regioner där de förekommer minskar inte bara de sällsynta arterna utan även de välkända, folkkära arterna. I delar av Sverige har blåbärsriset minskat med så mycket som 50 procent.

Artskyddsförordningen utgör tillsammans med områdesskyddet de viktigaste verktygen för att skydda Sveriges biologiska mångfald. Det finns brister här, men en utredning föreslår många bra förändringar.

Det är viktigt att gå tillbaka till den av riksdagen beslutade definitionen av miljömålet Ett rikt växt- och djurliv. Definitionen är tydlig, och låt oss särskilt lägga denna mening på minnet: Arter ska kunna fortleva långsiktigt i livskraftiga bestånd med tillräcklig genetisk variation.

Hittills har artskyddet utanför skyddade områden varit svagt. Med tanke på att det tog ungefär 20 år från Sveriges EU-inträde tills de regler som följer av art- och habitatdirektivet började tillämpas inom skogsbruket, år 2016, borde tillkännagivanden från riksdagen gå i en helt annan riktning än den som föranletts av Centerpartiets och Moderaternas utskottsinitiativ.

Sverige och skogsvårdslagen lever inte upp till EU:s krav. Det svenska systemet arbetar inte förebyggande. Det saknas landskapsplanering, gröna skogsbruksplaner och systematiska statliga inventeringar av arter. Utan ett bättre naturvårdsarbete blir varje avverkningsärende väldigt tungrott, och lagstiftningen upplevs av markägare som fullständigt orimlig.

Enligt art- och habitatdirektivet måste alla EU:s medlemsländer, däribland Sverige, inrätta ett strikt system för att djur- och växtarter ska skyddas.

Hur det förebyggande arbetet ska bedrivas är upp till medlemsländerna, och jag är glad över det uppdrag regeringen har gett till Skogsstyrelsen och Naturvårdsverket, även om det kom sent.

Centerpartiets partiledare Annie Lööf brukar säga att inflytande från Sverigedemokraterna kan hota demokratin. Är det då inte förvånande att Centerpartiet så gärna samarbetar nära med Sverigedemokraterna när det handlar om att skjuta den svenska miljöpolitiken i sank?

Fru talman! När det gäller tillkännagivandena konstaterar jag att Centerpartiet och högerpartierna under många år drev på för att de statliga nyckelbiotopsinventeringarna skulle avskaffas, och nu genomför Skogsstyrelsen inte längre några nyckelbiotopsinventeringar. Men nu går samma partier fram med ett krav på att staten måste genomföra och helt ta ansvar för artinventeringar i skogsbruket. Hur ska de ha det?

Under många år har Centerpartiet sagt att det är viktigt med frivillighet i naturskyddet för skogsbrukarna, och vi har nyligen röstat för en skogsproposition om frivilligt formellt skydd här i riksdagen. Nu vill Centern att det varje gång en art ska skyddas i skogen ska bildas naturreservat eller biotopskydd.

Det ska förtydligas att markägarna ska få ersättning, säger Centerpartiet. Samtidigt har Centerpartiet har kommit överens med Sverigedemokraterna, Moderaterna och Kristdemokraterna om att stryka 2,4 miljarder kronor ur den budget som regeringen lade fram i höstas. Det är 700 skogsägare som väntar på att få ersättning för skogen, och det är dessa partier som i dag kräver att de ska få ersättning. Hur ska de ha det?

Miljöpartiet är emot det beslut i riksdagen som allvarligt riskerar att försämra skyddet för skogens växter, svampar och djur. Om regeringen genomför tillkännagivandet skulle Sverige röra sig längre bort från att efterleva EU:s naturvårdsdirektiv, och det skulle innebära negativa konsekvenser för trovärdigheten för svensk skogspolitik, för svenskt skogsbruk och för svensk skogsindustri. Det skulle också påverka möjligheten att långsiktigt exportera svenska skogsprodukter.

Fru talman! Herman Sundqvist är Skogsstyrelsens generaldirektör. Den 10 februari 2022 skrev Skogsstyrelsen i ett pressmeddelande att man måste visa hänsyn till samtliga vilda fågelarter på individnivå, och den 17 februari 2022 skrev Herman Sundqvist att man måste ha koll på enskilda individer när man planerar en avverkning och att man måste bevisa att inte en enda enskild fågel tar skada eller påverkas negativt vid skogsbruksåtgärder.

Anledningen till att jag lyfter upp detta är att det är Skogsstyrelsens bedömning som ligger till grund för det utskottsinitiativ som togs i miljö och jordbruksutskottet. Häromdagen skrev samme Herman Sundqvist i Altinget: "Självklart ska fridlysta och hotade arter skyddas, men det är inte rimligt att skogsägare ska ta hänsyn till alla enskilda individer." Hur ska han ha det?

Skogsstyrelsens tilltag har i vardagligt tal kommit att kallas bofinksförbudet. Bofinken fick miljöminister Strandhäll att avslöja sin okunnighet. Regeringen ville nog gå Centern och Moderaterna till mötes för att undvika det tillkännagivande som vi har i dag, men det fick faktiskt motsatt effekt. Strandhäll sköt sig själv i foten, Sveriges miljöarbete försämras och Centern radikaliseras ytterligare så att besluten här i riksdagen blir värre och värre för svensk miljöpolitik.

Herman Sundqvist har kommit ut som en provokatör och opinionsbildare mot EU-direktiv. Han obstruerar för att få fram ändringar av artskyddsreglerna. Samtidigt säger Naturvårdsverket att bedömningen är att praxis inte medför något individskydd för fåglar. Naturvårdsverket bedömer att Mark- och miljööverdomstolen ännu inte har ändrat på rättsläget. Skogsstyrelsen har alltså vidtagit långtgående åtgärder utan att säkerställa att staten har en gemensam bedömning av rättsläget, trots att detta är en skyldighet för myndigheten i enlighet med förvaltningslagen.

Fru talman! Om högerpartierna menar allvar med att formellt skydd ska erbjudas så fort det blir någon form av brukandebegränsning behöver resurserna för skydd ökas mycket kraftigt. Dessa partier verkar för mindre finansiering för skydd, och Moderaterna har till och med uttalat att de inte vill ha mer skyddad skog i Sverige. Då finns trots allt en risk att det inte blir något artskydd alls. Detta är skrämmande.

Vargen är ett hotat djur i Sverige, och när man hör på Kjell-Arne Ottosson blir det uppenbart att det också är ett hatat djur. Hotet ökar med de beslut som riksdagen nu ska fatta. Miljöpartiet ifrågasätter den bedömning som nyligen har gjorts om vargens gynnsamma bevarandestatus, med tanke på inavelsgraden och att Artdatabanken har klassat arten som rödlistad i kategorin starkt hotad och, utöver detta, den oroande höga andelen varghannar med kryptorkism som hittats vid obduktionerna av vargar som fällts vid licensjakten.

Jag och mitt parti vill att vilda djurarter ska få finnas i långsiktigt livskraftiga stammar. Om inte Sverige ensamt kan hålla så pass stora stammar finns möjlighet att åstadkomma detta tillsammans i Skandinavien och Finland. Med långsiktig livskraft menas att stammen är tillräckligt stor för att långsiktigt upprätthålla tillräckligt mycket genetisk variation. Det kan vara bra att komma ihåg att Naturvårdsverket 2015 bedömde att detta innebär en stam som inte understiger 1 700 vargar. Man ska också komma ihåg att detta kan översättas till att det ska vara minst 300 vargar och att det också kommer en invandring av vargar från de finskryska delpopulationerna varje år. I det här perspektivet är det inte rimligt att Sverige bara skulle ha 170 vargar och heller inte att Skandinavien bara skulle ha 230 vargar.

Långsiktig livskraft är också EU-kommissionens uppfattning om vad som krävs för att arter ska ha en gynnsam bevarandestatus. Eftersom gynnsam bevarandestatus är ett begrepp från EU-rätten kan inte varje land godtyckligt sätta sina referensvärden. Sverige försökte under en period begränsa vargstammen till omkring 200 djur, men den dåvarande alliansregeringen blev tvungen att backa från detta på grund av kritiken från EU-kommissionen.

Större fokus måste i vargdebatten läggas på att uppnå samexistens mellan människor och rovdjur men också på att uppnå en större förståelse mellan människor i rovdjursdebatten där man håller sig till fakta och försöker upprätthålla en sansad och bra debatt.

Vi i Miljöpartiet har lagt fram ett förslag om att de lantbrukare som bor i närheten av vargrevir ska få en förebyggande ersättning, precis som samerna får. Detta tycker vi är ett oerhört viktigt förslag för att förbättra samverkan mellan staten och enskilda, som ofta är fårbönder men ibland fäbodbrukare eller andra lantbrukare. Det är självklart att den lantbrukare som blir drabbad av varg ska kunna både bedriva ett förebyggande arbete och få ett starkt stöd, ett starkt skydd för sina djur och också möjlighet till skyddsjakt på varg.

Fru talman! Jag hade egentligen inte tänkt ta replik, men Maria Gardfjell efterlyste en sansad och bra debatt.

Jag betackar mig verkligen för att få åsikter kletade på mig - ord som inte stämmer. Det är inte första gången, fru talman, utan det har hänt tidigare i utskottet, där Maria Gardfjell har kallat mig för varghatare. Nu kom det igen. Det kom ganska hård kritik från mina kompisar i utskottet när det skedde förra gången. Tydligen har Maria Gardfjell inte tagit lärdom av detta.

Fru talman! Nej, det handlar inte om varghat. Det handlar om att se de människor som faktiskt på olika sätt är drabbade av vargens närvaro och se den förtvivlan som de visar upp över att inte bli sedda, inte bli hörda och inte bli trodda. Det är detta det handlar om.

Jag har inte på något sätt sagt att vargen ska utrotas. Inte med ett ord har jag sagt det. Men vi måste ha en förvaltning som fungerar även för dem som bor och verkar inom vargrevir.

Hade vi haft mer licensjakt hade vi behövt ha mindre skyddsjakt, för då hade vi inte haft så många problemindivider. Om vi börjar att jaga vargen lär den sig att människan är farlig. I dag vet vargen till stor del inte det eftersom den inte har blivit jagad. Därmed får vi de här oskygga vargarna.

Jag måste avslutningsvis ställa en fråga till Maria Gardfjell: Vad ska Miljöpartiet göra för dem som bor och verkar i vargrevir och som inte upplever att de blir sedda?

I detta anförande instämde Mats Nordberg (SD).

Fru talman! Ett stort tack för frågan, Kjell-Arne Ottosson! Jag tycker att detta är en väldigt viktig debatt.

Det som jag sa i mitt anförande var att vargen är ett hotat djur i Sverige och uppenbart också hatat, när man lyssnar på ditt inlägg.

Det som jag menade då är att när du pratar om att du inte vill utrota vargstammen får jag inte ihop den matematiken, därför att gynnsam bevarandestatus handlar om att vargen inte ska bli utrotad. Och gynnsam bevarandestatus kräver fler vargar än det som du föreslår.

Det som jag tror är viktigt i denna diskussion är just det som du lyfte fram. Du använde något slags skrämseltaktik och sa att barn inte vågar vara ute och leka för att det finns vargar i vissa områden. Det är väldigt oroväckande om många tror att vargen är farlig på det sättet.

När det handlar om Miljöpartiets politik om varg och jakt på varg har vi sagt att vi helt är motståndare till illegal jakt. Det hoppas jag att också Kjell-Arne Ottosson är. Vi är också motståndare till licensjakten, därför att vi ser att det skulle vara mycket mer effektivt att de vargar som faktiskt ska jagas i Sverige jagas i skyddsjakten. Då kan man på ett mer effektivt sätt jaga de vargar som lär sig att ta sig över rovdjursavvisande stängsel och de vargar som börjar bete sig orimligt och närma sig lokalbefolkningen och liknande.

För att skapa detta utrymme för en tydlig och bra skyddsjakt måste vi avveckla licensjakten.

(FÖRSTE VICE TALMANNEN: Jag vill påpeka att vi pratar genom talmannen och inte använder du och ni.)

Fru talman! Jag är absolut emot illegal jakt på varg, för det förstör för den legala jakten. Det är ingen tvekan om det.

Nej, det är inte någon sorts skrämseltaktik. Det är detta som är sanningen, och det är det som folk upplever ute på landsbygden i vargrevir men som Miljöpartiet med all önskvärd tydlighet inte klarar att ta till sig. Det är dessa berättelser som jag kommer med och som Miljöpartiet inte lyssnar på. De kommer från människor särskilt i Mellansverige där vi har den största delen av vargstammen.

Gynnsam bevarandestatus är en politiskt satt siffra. Det är politiker som sätter den. Den bygger på minsta livskraftiga bestånd. Och vi vet att minsta livskraftiga bestånd i Skandinavien är 100 individer.

Vi skulle faktiskt enkelt kunna lösa detta om vi hoppar tillbaka i tiden och återtar östra rikshalvan, som man kallar det, alltså om vi drar gränsen mot Finland längre österut. Då får vi med fler vargar i Sverige och i Skandinavien, och då är stammen helt plötsligt helt okej för då har vi fler vargar. Det är alltså landsgränser som är med och krånglar till det, vilket gör det väldigt svårt. Det är därför som vi måste få en större del av gemensam förvaltning.

Maria Gardfjell säger att licensjakten endast är av ondo. Om vi bara ska ha skyddsjakt, hur många individer ska vi då ha innan Maria Gardfjell är nöjd och vill börja begränsa vargstammen? De 1 700 individer som Maria Gardfjell nämner gäller om vi inte hade haft kontakt med den ryskfinska stammen, men det har vi.

Fru talman! Ursäkta att jag inte var formell i min förra replik.

Jag tycker att det är otroligt viktigt att påminna om att Miljöpartiet är det enda partiet i Sveriges riksdag som vill skärpa skyddsjakten på varg och skapa minskade konflikter mellan varg och människor på ett mer konkret sätt genom att skapa ett nytt system för de människor som bor i områden med vargrevir. Om risken för angrepp på betesdjur innebär ett merarbete och innebär, precis som Kjell-Arne Ottosson tog upp i sitt anförande, att det viktiga betet minskar - för den biologiska mångfalden är tack vare betesdjur - vilket också är en väldigt viktig fråga, måste vi hitta ett sätt för samexistens mellan människor och vargar.

Ett sätt att hitta denna samexistens är att arbeta mycket bättre med förebyggande åtgärder. Då menar jag inte att staten bara ska betala för den stängselkostnad som en lantbrukare har utan att staten också ska ta fler initiativ och vara med och bygga detta stängsel. Man ska ha ett bättre och tydligare samarbete mellan länsstyrelsen och lantbrukaren. Man ska säkerställa att det finns särskilda utbildade hundar som kan hjälpa till att skydda boskapen så att lantbrukaren slipper vara uppe hela nätterna.

Detta är precis det som Miljöpartiet föreslår, och jag tycker att en sansad vargdebatt måste handla om hur vi ökar samexistensen mellan vargen och människan.

Fru talman, ärade ledamöter och åhörare! Det är minst tio år som jag har följt både debatten och arbetet med att få till en rovdjurspolitik och en förvaltning i praktiken.

Beslutet 2013 handlar om att de svenska rovdjuren ska kunna uppnå och bibehålla en gynnsam bevarandestatus. Samtidigt ska tamdjurshållning inte påtagligt försvåras, och det ska tas socioekonomisk hänsyn.

Naturvårdsverket redovisade inför detta riksdagsbeslut en analys om att minsta livskraftiga vargpopulation i Sverige och Norge är minst 100 individer.

När man ser tillbaka på åren från 2013 och fram till i dag finns det mycket i övrigt att önska när det handlar både om genomförande och om efterlevnad av beslutet men också när det handlar om förtroendet för att detta beslut också blir praktik. Det är avgörande att beslut som fattas blir verklighet och genomförs i enlighet med beslutets intentioner, annars får vi bristande förtroende för staten och dess myndigheter i många sammanhang. Det är viktigt med acceptans och att de som verkar och lever på landsbygden och där det finns vargrevir kan ha en levande landsbygd.

Vi vet att det den 1 oktober i höstas fanns 460 vargar i Sverige. Det finns olika sätt att förhålla sig till fortsättningen. Med det beräkningsunderlag som forskarna använder - det vill säga tio års medelvärde för tillväxten i vargstammen - kan man anta att det kommer att finnas 500 vargar i höst.

Om man i stället tittar på de senaste årens tillväxt och förutsätter att årets tillväxt är i åtminstone samma omfattning kan man räkna med att det finns 550 vargar i höst. Men utifrån den utbredning som nu sker, inte minst i södra Sverige där det finns både större arealer att röra sig på och där populationen i sin helhet har större möjligheter att reproducera sig, är det inte otroligt att det kan finnas 600 vargar kommande höst.

Fru talman! 600 vargar är betydligt mycket mer än det intervall som riksdagen beslutade om 2013. Jag är väldigt glad över att det nu finns ett förslag för riksdagen att ta ställning till, om ett tillkännagivande om 170 vargar och att det ska få en konsekvens för regeringens styrning över politiken framåt.

När man läser bland annat Socialdemokraternas särskilda yttranden om detta växer frågorna kring var målsättningen ligger för Socialdemokraterna, som i dagsläget har ansvaret för styrningen av myndigheterna och rovdjurspolitiken - och har haft det under många år, tillsammans med Miljöpartiet.

Tidigare hörde vi om siffertrixande, men när man läser det särskilda yttrandet kan man bland annat se att vi ska förhålla oss till hur det ser ut 2019-2025. Vi vet ännu inte om det finns 600, 700 eller 800 vargar när vi är framme vid år 2025. Samtidigt skriver Socialdemokraterna i sitt särskilda yttrande att målsättningen bör vara att anpassa referensvärdet till den nivå riksdagen beslutade om 2013, alltså 170-270 vargar. Detta är att använda sig av siffror.

Den fråga jag ändå har, oavsett de olika delar som presenteras, är vad som är Socialdemokraternas tydliga målsättning gällande antalet vargar i Sverige. Detta är väldigt viktigt, för om det inte finns en tydlig styrning från regeringen gentemot myndigheterna blir konsekvensen att det är andra som styr de här frågorna framåt.

Jag är oerhört bekymrad över hur läget kan se ut om några år om det inte blir en ordentlig reglering och förvaltning av samt förvaltningsjakt på vargstammen. Det blir många telefonsamtal från nya bygder som lever med konsekvenserna av vargens utbredning. Då talar jag inte längre om Värmland, trots att jag själv vet hur det är både att sätta upp rovdjursstängsel och att komma ut i fårhagen och ta hand om rovdjursdödat vilt och rovdjursdödade lamm, utan jag talar om bygder i Skaraborg och i Kronoberg i Jönköpings län - men också om Skåne, Sörmland och Östergötland.

Vi ser att detta inte längre är en fråga för Mellansverige utan att det är Mellansverige och södra Sverige som nu kommer att beröras. Det ökar snabbt i omfattning, och det är stor risk att man tappar kontrollen i kommande års arbete med förvaltningen. Det är därför ett viktigt ställningstagande som riksdagen nu står inför, både när det gäller 170 vargar och när det gäller gemensam förvaltning med Norge. Det är steg i rätt riktning, och det är nödvändiga steg för att hantera situationen, som är på väg utom kontroll.

Fru talman! Jag har använt mina sex minuters talartid, men jag har gjort det utifrån ett lokalt perspektiv där det är vi som bor ute i bygderna som ska ha inflytande på förvaltningsbeslut och styrning av frågor - inte utifrån ett överstatligt perspektiv där lokala berörda får anpassa sig och inte kan ha något inflytande. För Centerpartiet är detta en oerhört viktig fråga, såväl i dag som i fortsättningen, när det gäller utvecklingen av Sveriges landsbygd och livsmedelsproduktionen. Det handlar om att stärka vår livsmedelsförsörjning i ett säkerhetspolitiskt mycket utmanande läge.

(Applåder)

Fru talman! Jag har några korta frågor till Daniel Bäckström.

Min första fråga är om Daniel Bäckström anser att det är i enlighet med vetenskapliga rön och fakta att 170 vargar skulle vara inom ramen för vargens gynnsamma bevarandestatus.

Min andra fråga är om Daniel Bäckström är oroad över den höga andelen varghannar med kryptorkism som har upptäckts vid obduktionerna.

Fru talman! Jag tackar Maria Gardfjell för dessa frågor.

Det är klart att det är bekymmersamt i ett längre perspektiv om det inte finns reproduktionsförmåga hos individer inom denna population. Det är viktigt att följa upp den samlade bilden och även att lära av andra länders studier gällande hur man ska hantera detta. Då är det också viktigt att se den svenska förvaltningen i ett skandinaviskt perspektiv och se hur man kan få en utveckling som inkluderar inte bara den norska sidan utan även den finska, vilket jag vet att Miljöpartiet lyfter i ett av sina särskilda yttranden.

När det handlar om antal vargar är utgångspunkten för oss det intervall som Sveriges riksdag beslutade 2013. Det är utgångspunkten för det här ställningstagandet. Det bygger också på det som Naturvårdsverket redovisade inför riksdagsbeslutet om att minsta livskraftiga vargpopulation i Sverige och Norge är 100 individer.

Fru talman! Redovisningen med de 100 individerna byggde på vetenskapliga data som väldigt tydligt visar att man inte hade tagit någon som helst hänsyn till inaveln i vargstammen.

Om man tar hänsyn till inavel när man räknar fram siffran för en gynnsam bevarandestatus hamnar man på antalet 300 individer - om vi också får en inflyttning av vargar från Finland och Ryssland till Sverige varje år. Nu är det ju inte så mycket inflyttning av vargar, med tanke på att jakttrycket är så väldigt högt i de norra delarna av landet. Därför kanske man också måste titta på den andra siffra som Naturvårdsverket redovisade 2015, nämligen att det är 1 700 vargar som skulle behövas.

Frågan är varför Centerpartiet inte lutar sig mot vetenskapliga fakta och data när man tar fram sitt politiska förslag.

Fru talman! Nu är det ju inte så att jakttrycket på varg är högt någonstans i Sverige; vi har en skenande tillväxt av antalet vargar, och vi har nu prognoser som pekar mot 600 - och även bortom 600 - vargar. Får detta fortsätta de kommande åren går utvecklingen i den riktning som Maria Gardfjell önskar, eller i alla fall har uttalat sig om, det vill säga mot 1 700 individer.

Nej, vi behöver omgående få till en förvaltningsjakt som både stärker legitimiteten ute i bygderna och reducerar beståndet där, i enlighet med det riksdagsbeslut som togs 2013, koncentrationen är som störst. Det gäller Värmland, Örebro och Gävleborg - hela Mellansverige. Men utbredningen sker nu i en sådan omfattning att det snart är många, många fler socknar, kommuner och regioner som kommer att ha heltäckande vargrevir.

Detta får ekonomiska konsekvenser för lammnäringen, uppfödningen av får, på olika platser i Sverige. Även utvecklingen av boskapsskötsel i andra delar blir allvarligt hotad om utbredningen fortgår i den riktning som Miljöpartiet önskar sig.

Centerpartiet vill nu se en ordentlig anpassning av licensjakt och en utvecklad skyddsjakt så att man snabbt kan komma till rätta med den alarmerande situationen.

Fru talman! Jag förärar Daniel Bäckström en replik när han ändå citerar Socialdemokraterna - att vi lyft just den problematik vi ser med ett fast referensvärde, som tillkännagivandet nu ger.

Jag vill börja med att säga att regeringen i dag har fattat beslut om ett nytt förvaltningsuppdrag gällande skarven. Först tar vi skarven, och sedan får vi ta vargen.

Rovdjurspolitiken bygger egentligen på den bevarandeproposition som kom 2013. Precis som Daniel Bäckström också lyfte fram sägs i portalparagrafen att Sverige ska uppnå gynnsam bevarandestatus; det är fokus på bevarandet. Eftersom vi nu har byggt upp stora rovdjursstammar i Sverige behöver vi övergå till förvaltning.

Daniel Bäckström lyfte att det är Syd- och Mellansverige som har det högsta trycket; det framgår i alla fall. Jag skulle ändå vilja säga att det samlat faktiskt är Jämtland som har det högsta rovdjurstrycket. Det är rennäringen som tar den största skadan av att vi på vissa håll har för stora rovdjursstammar. Detta behöver vi naturligtvis adressera.

Det som behöver göras nu, som också lyfts fram, är att se till att de stora inventeringsresultat som nu ligger till grund får resultat i form av licensjakt. Vi är oroliga för att EU-kommissionens överträdelseärende mot Sverige fortfarande ligger kvar. Vi är oroliga för att ett så fast referensvärde omöjliggör jakt. Precis som jag sa i mitt anförande måste vi säkerställa att alla skadeindivider kan tas bort. Vi behöver snabba på skyddsjaktsbesluten och säkerställa att vi får långsiktiga licensjaktsbeslut som minskar stammen.

Fru talman! Detta betänkande är tydligt på så sätt att det tillkännagivande som nu ligger för prövning i riksdagen specifikt handlar om antalet vargar. Det är klart att rovdjurstrycket varierar beroende på vilka rovdjur vi förhåller oss till och lever med i olika bygder i Sverige. Jag har full förståelse för att problematiken i Jämtland och andra regioner norröver ser ut som den gör men också ser ut på ett annat sätt än i Mellansverige.

Där vargen har brett ut sig de senaste decennierna har det fått väldigt stora socioekonomiska konsekvenser, såväl för djurhållning och levnadsvillkor som för jaktliga frågor - löshundsjakt och förekomst av övriga vilda djur.

Inför 2025, som det refereras till, är det väldigt viktigt - jag håller med om det som Socialdemokraterna skriver - att man inför nästa rapporteringsperiod inte ska rapportera en exakt population utan enbart ange hur stor stammen varit. Det är viktigt att inte rapportera en exakt population, utan det behöver ske en förändring där.

Men min fråga till Socialdemokraterna är: I förhållande till vad? Är det i förhållande till den förväntade nivån för antalet vargar 2025, med dagens tillväxttakt som kan bli långt över 600 vargar? Är det detta som Socialdemokraterna tycker är en lämplig nivå? Det är i så fall långt från beslutet 2013 om ett intervall på mellan 170 och 270 vargar.

Fru talman! Vi har nu suttit och jobbat med detta ett antal gånger. Nu har regeringen skickat ut det på remiss, och remissvaren har kommit in. Tanken är att vi ska komma bort från miniminivåerna på länsnivå, som har gjort att varje länsstyrelse har satt en säkerhetsnivå när man har rapporterat in möjligt jaktuttag och begärt licensjakt. Det som regeringen nu föreslår är att miniminivån sätts för respektive rovdjursområde, alltså att det blir för Mellansverige man tar fram en miniminivå. Då kommer vi ifrån de hängslen och livremmar som vi har haft ute i länen, vilket också möjliggör en flexiblare förvaltning. Det kommer också att möjliggöra större uttag, vilket är helt nödvändigt.

En annan sak som jag tycker är positiv är att Naturvårdsverket har aviserat att inventeringsperioden ska göras om så att vi faktiskt kan räkna de valpkullar som inte har räknats tidigare. Detta är kanske en av orsakerna till att vi nu har haft en kontinuerlig tillväxt: Man har inte räknat in hela tillväxten när man har beräknat möjligt uttag. Det är detta vi behöver få till. Vi räknar valpkullarna och sätter en miniminivå för hela förvaltningsområdet. Då kan vi också möjliggöra ett större uttag. Det är den socialdemokratiska vägen för att säkerställa licens- och skyddsjakt.

Fru talman! För Centerpartiet är det viktigt att ha en tydlighet i styrningen, och då är det ofta väldigt viktigt att kunna ange siffror. När det gäller det förslag som ligger för riksdagens prövning nästa vecka är det oerhört viktigt att i riksdagsbeslutet ange ett referensvärde som utgår från den lägre nivån. Detta är helt i linje med beslutet på Centerpartiets senaste riksstämma om att nå en nivå för varg på 170 individer.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Naturvård och bio-logisk mångfald

Jag hoppas att vi i närtid också från Socialdemokraterna kommer att få tydliga besked om hur många vargar de anser bör finnas i Sverige så att det inte blir en fritt växande population. Det är nämligen oerhört stora värden som står på spel, i ett såväl kort- som långsiktigt perspektiv.

Vi vet vad det blivit för förändringar i de bygder i Mellansverige som länge har fått bära konsekvenserna av vargens utbredning - hemma i Värmland, i Örebro och på andra platser. Vi bävar för hur ytterligare bygder nu kommer att få fler prövningar och kommer att få se hur vardagen förändras.

Det är givetvis jätteviktigt att ha en hållbarhet och en uthållighet för vargstammen. Detta kan uppnås genom att gå på det här tillkännagivandet. Det känns också stabilt att det nu ligger ett förslag som kommer att kunna samla majoritet i Sveriges riksdag.

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut skulle fattas den 18 maj.)