Arbetsplenum - Riksrevisionens rapport om bosättningslagen - 2022-05-11

Fru talman! Jag vill yrka bifall till Moderaternas reservation, nummer 1.

Låt mig börja med att konstatera det som är en självklarhet i alla övriga länder i stort sett men kanske inte i Socialdemokraternas Sverige, nämligen att integrationen inte sker i ett vakuum utan är nära sammankopplad med migrationen, det vill säga att Sveriges möjligheter att lyckas med integrationen naturligtvis står i direkt och omedelbar relation till hur högt eller lågt flyktingmottagandet är. Det är ett uppenbart faktum för nästan samtliga, förutom socialdemokrater och miljöpartister i Sveriges riksdag.

Fru talman! Sverige har under alltför lång tid haft en hög nivå på asylinvandringen utan att ta verkligt ansvar för att de som invandrar också blir en del av samhället. Moderaterna är det enda parti som har en sammanhållen integrationspolitik med konkreta förslag för att forma en ny integrationspolitik som ställer höga krav och skapar stora möjligheter, så att ordet integration förknippas med hopp snarare än hopplöshet.

När Magdalena Andersson blev socialdemokratisk partiledare och ville undgå ansvar för sina tidigare sju år som finansminister tog det socialdemokratiska partihögkvarteret på Sveavägen fram talepunkten: Vi ska vända på alla stenar i kampen mot segregationen och gängkriminaliteten.

Det, fru talman, är alltså de stenar som Socialdemokraterna själva gömt sig under i förnekandet av i stort sett varje samhällsproblem. Under den första stenen hittar vi, som vi kunde konstatera i arbetsmarknadsutskottets debatt här för några veckor sedan, Morgan Johansson.

Fru talman! Sveriges kommuner är enligt dagens lagstiftning, anvisningslagen, skyldiga att ta emot nyanlända, det vill säga asylsökande som fått uppehållstillstånd. Att nyanlända fördelas mellan landets kommuner bidrar till att minska boendesegregationen. Samtidigt föreslår vi en översyn av de faktorer som styr fördelningen av nyanlända och viktningen av de faktorerna. I dagsläget anger anvisningslagen fyra faktorer: kommunens arbetsmarknadsförutsättningar, befolkningsstorlek och sammantagna mottagande av nyanlända och ensamkommande barn samt omfattningen av asylsökande som vistas i kommunen.

Hur bostadssituationen ser ut bör vara en tillkommande faktor. Därför föreslår vi moderater att regeringen ges i uppdrag att göra en översyn av bosättningslagen med den inriktningen.

Samtidigt, fru talman, som vi föreslår en översyn av bosättningslagen anser vi att detta är en kortsiktig lösning. Vi kan konstatera, liksom utskottet tycks ha gjort i behandlingen av den riksrevisionsrapport som vi nu behandlar, att det skiljer sig åt mellan kommunerna när det gäller hur länge boende enligt anvisningslagen erbjuds.

Vissa erbjuder permanenta boenden. Det är faktiskt inte rimligt, fru talman, och framför allt inte rättvist att den som är ny i Sverige får permanent bostad eller långvarig rätt till bostad framför andra. Det skapar en felaktig bild av vad man kan förvänta sig i Sverige. Det är också en bostadspolitisk inriktning som inte gäller generellt för alla som bor, lever och verkar i Sverige.

Därför, fru talman, vill vi moderater i stället införa en nationell modell med etableringsboende i max tre år. För att en person ska få ett etableringsboende ska det även ställas krav på att personen deltar aktivt i etableringsinsatser och därmed följer sin etableringsplan för att öka möjligheten till egen försörjning. Detta får dock inte leda till ett oproportionerligt stort mottagande för kommuner med många lediga bostäder.

Anvisningslagen bör på sikt avskaffas, men för det krävs en stram och långsiktigt hållbar migrationspolitik. Det krävs också att staten, som är den som beslutar om det svenska flyktingmottagandet och följaktligen också borde ta sitt ansvar för det, slutar vältra över sitt ansvar och kostnader på landets kommuner.

Fru talman! För att sammanfatta den moderata ståndpunkten: Se över anvisningslagen och inför en nationell modell med etableringsboenden!

Fru talman! När den stora flyktingvågen 2015 vida överskred tidigare beräkningar av mottagandet - ett mottagande som redan före 2015 var högt - ställdes Sverige inför en stor utmaning, som övriga partier brukar kalla det. Men jag föredrar att kalla saker för vad de är: Detta innebar stora problem för Sverige.

Dessa stora problem - gigantiska problem - innebar att det inte fanns bostäder, arbeten och möjlighet till egen försörjning för att täcka de behov som uppkom. Ensamkommande pojkar och män som saknade pass eller någon annan form av identifiering var plötsligt en del av vårt land. Otaliga främlingar som skulle försörjas genom vår gemensamma välfärd utan att någonsin ha bidragit till densamma fanns plötsligt inom våra gränser.

Detta ställde naturligtvis vårt gemensamma samhällskontrakt på ända. Vårt samhälle har under lång tid byggts genom att man först gör sin plikt och sedan kräver sin rätt. Nu blev det i stället precis tvärtom. Detta har fått stora konsekvenser i form av exempelvis växande vårdköer, en äldreomsorg som brister, en skola där elever inte når målen och, inte att förglömma, en undanträngningseffekt på bostadsmarknaden.

En del av de nytillkomna kan uppehålla sig i vårt land innanför eller utanför Sveriges lagars ramar. Utan egen försörjning har vissa nytillkomna försvunnit från etableringsprogrammet in i kriminalitet. Hur många det rör sig om vet ingen. Hundratusentals människor, vet vi i alla fall, saknar arbete.

Många kommuner saknade som sagt både bostäder och arbeten till de nytillkomna, vilket initialt betydde att mottagandet ibland inte ens bedömdes vara möjligt. En socialdemokratisk kommunstyrelseordförande satt exempelvis i radio och grät ut för att situationen ansågs ohållbar, och finansieringen av mottagandet var övermäktig att hantera. Det är ett kvitto på hur liten beredskap kommunerna egentligen hade för detta ohållbara mångkulturprojekt. Staten var dock inte sämre än att den beslutade att kommunerna genom en tvingande lag skulle bli anvisade ett antal nya invånare vare sig de hade möjlighet till detta eller ej. Den frivilliga delen var därmed ett minne blott. Och detta, fru talman, är bosättningslagen, en allvarlig inskränkning i det kommunala självstyret.

Riksrevisionen har granskat om bosättningslagen gjort den nytta som det var tänkt. Svaret på det kan väl egentligen sammanfattas med ett enkelt ja. Staten har genom sin tvingande lag placerat ut invandrare i kommunerna vare sig kommunerna har varit förberedda för detta eller inte. I enlighet med sann socialdemokratisk politik har alltså fler kommuner fått det sämre.

Min hemkommun Västerås har, som man kallar det, tagit ett mycket stort ansvar under flyktingkrisen 2015. Ett mycket stort ansvar betyder i klartext att vi har tagit emot en massa nya människor utan att egentligen ha kapacitet för att göra detta på bästa sätt, liksom de flesta övriga kommuner i Sverige. I stället för att vara väl förberedd har man varit tvungen att lappa och laga vartefter, vilket inneburit att regeringen hela tiden har legat steget efter. Facit för den oansvariga migrationspolitik som regeringen driver har vi redan. Vi ser utanförskapsområden som växer sig allt starkare. Integrationen fungerar inte alls, och tryggheten för laglydiga medborgare minskar stadigt. Det är ett stort misslyckande.

Fru talman! Med Sverigedemokraternas politik skulle vi ha en ansvarsfull migration och en fungerande integration, och bosättningslagen skulle omedelbart upphävas.

Därmed yrkar jag bifall till Sverigedemokraternas reservation nummer 2.

Fru talman! Att beskriva vårt mottagande av människor som flyr från bomber, tortyr, fattigdom och övergrepp som ett problem visar att man inte har något perspektiv över huvud taget.

Hur ska man beskriva bosättningslagen på ett snällt sätt? Jag tror att en schweizerost är mer robust än vad bosättningslagen är. Det finns vissa positiva effekter, till exempel att det har blivit lite jämnare fördelning runt om i landet tack vare bosättningslagen. Men fortfarande finns ett fåtal kommuner som axlar det största ansvaret för mottagandet av nyanlända.

Lagen är en allvarlig inskränkning i det kommunala självstyret, sa den sverigedemokratiska representanten. Vad gör vi här om vi inte stiftar lagar som styr samhällsutvecklingen, lagar som kommuner, regioner, privata företag och alla andra förhåller sig till? Det är klart att vår uppgift här är att stifta lagar som styr samhällsutvecklingen. Visst har bosättningslagen sina brister, men någonstans måste vi våga axla det ansvar som följer med uppdraget.

Riksrevisionen påpekar i sin rapport om reformen att vissa kommuner har fått betydligt högre kostnader för försörjningsstöd. Det stämmer. Det beror på att arbetsmarknadspolitiken inte fungerar särskilt väl. Det är därför som vi inom ramen för januariavtalet har satt igång en historisk transformation av svensk arbetsmarknad för att adressera just den här frågan och mycket annat som inte fungerar på svensk arbetsmarknad.

Moderaternas representant sa något om etableringsboenden. Det lät faktiskt intressant, och jag fördjupar mig gärna mer i förslaget. Men spontant frågar jag mig om Mats Green har sina kommunalråd med sig i frågan - från Vellinge och min hemkommun Danderyd - som inte vill ta emot en enda person inom ramen för bosättningslagen. Man upphandlar boenden hos andra kommuner eller ringer till andra kommuner runt om i Sverige och ägnar sig åt social dumpning. Har Mats Green sina kommunala företrädare med sig? Det vet inte jag.

Moderaterna säger sig vara positiva till en översyn. Det är jättebra. Men varför sa ni nej till Centerpartiets förslag till utskottsinitiativ tillsammans med Socialdemokraterna om just en sådan översyn av bosättningslagen? Där är ni svaret skyldiga.

Fru talman! Det finns en ytterligare del i betänkandet från Centerpartiet, nämligen en reservation. Vi vill gärna att riksdagen ställer sig bakom vad som anförs i vår motion om att regeringen bör återkomma till riksdagen med ett klargörande av hur bosättningslagen ska tolkas mot bakgrund av de problem som uppmärksammas i granskningen. Vi vill att utskottet ska tillkännage detta för regeringen.

Vi vill också stärka barnens rättigheter på ett bättre sätt och minimera det glapp som uppstått mellan de olika ersättningssystemen som belastar den kommunala budgeten. När det gäller de schablonersättningar som betalas ut under en tvåårsperiod i storstäderna, där hyresnivån är betydligt högre, behöver kommunerna i många fall gå in med ett kompletterande försörjningsstöd och även hantera det glapp som har uppstått på grund av att våra myndigheter inte klarar av att prata med varandra - Migrationsverket, Skatteverket, Försäkringskassan och alla andra myndigheter som är involverade i den initiala fasen när det handlar om att registrera en person så att personen i fråga snabbt kan komma in och få ta del av den etableringsplan som upprättas. Det är en fråga som behöver adresseras på många sätt.

Vi kan nog vara rätt ense om bosättningslagens brister. Problemet är att det saknas handlingskraft i kammaren. När det finns konkreta förslag på bordet på hur vi adresserar problemen kommer partipolitiken och prestige först, i stället för att man kavlar upp ärmarna och ser till att göra skillnad för människor på riktigt.

Fru talman! Jag yrkar bifall till reservation 3.

Fru talman! Syftet med bosättningslagen var alltså att få till en jämnare ansvarsfördelning mellan kommuner och att nyanlända skulle få bättre förutsättningar att etablera sig på arbetsmarknaden och i samhället. Det är därför både relevant och välkommet att Riksrevisionen har granskat hur väl lagen har uppfyllt detta syfte.

Den samlade bedömningen i rapporten är att bosättningslagen har bidragit till ett bättre mottagande, om än att Riksrevisionen pekar på en del brister.

En brist som lyfts fram, vilket vi anser är högst befogat, är det faktum att Migrationsverket inte systematiskt samlar in uppgifter om nyanländas yrkes- och utbildningsbakgrund. Människor som har kommit till vårt land besitter naturligtvis olika kompetenser som bättre borde användas när man fattar beslut om anvisningskommun. De som har kommit hit till Sverige med förhoppning om ett bättre liv ska inte fastna i arbetslöshet, passivitet och utanförskap. Kommuner ska inte bli sittande med höga kostnader för försörjningsstöd.

Genom att noggrant samla in och använda dessa uppgifter hade man möjligen kunnat skapa en bättre matchning till de behov som finns på lokala arbetsmarknader runt om i vårt land.

Att lyckas med det som ibland kallas för ekonomisk integration är så otroligt viktigt. Sverige har i dag, trots stora ekonomiska resurser och insatser, EU:s näst största skillnad i sysselsättningsgrad mellan inrikes och utrikes födda. Enligt siffror från SCB var arbetslösheten bland utrikes födda 19,5 procent förra året jämfört med 5,4 procent för inrikes födda. Detta duger naturligtvis inte.

Det behövs många olika insatser för att detta ska förändras, och vi kristdemokrater har flera skarpa förslag för att uppnå en bättre integration. Det är delvis en annan diskussion och en annan debatt, men därmed ska inte betydelsen av att ha en fungerande bosättningslag förringas.

Riksrevisionen riktar också kritik mot regeringen när det gäller att se över möjligheten för Migrationsverket att ta bättre hänsyn till barnets bästa i beslut om anvisning. Det har uppstått en del situationer där ensamkommande barn, kvotflyktingar, inte blivit anvisade till den kommun där barnet redan har en anknytning. Detta kan alltså ha varit barn som FN:s flyktingorgan har anvisat till just Sverige för att det finns anknytningspersoner. Anledningen till att Migrationsverket i dessa fall inte kan anvisa utifrån en bedömning av barnets bästa är antingen att kommunen i fråga har noll i kommuntal eller att den redan har uppfyllt sitt kommuntal. Om vi ska tala om en förbättrad integration, fru talman, kan systemet naturligtvis inte vara så stelbent.

Fru talman! Från Kristdemokraternas sida instämmer vi i mycket av det som lyfts fram i rapporten, men vi har därutöver också föreslagit att bosättningslagen ska ses över - framför handlar det om de faktorer som styr fördelningen av nyanlända och viktningen av dessa faktorer.

I dag säger bosättningslagen att man ska ta hänsyn till fyra faktorer vid anvisningen, nämligen arbetsmarknad, befolkningsstorlek, sammantaget mottagande av nyanlända och omfattningen av asylsökande som redan vistas i kommunen. Vi kristdemokrater vill se att även den kommunala situationen rörande bostäder och skolor ska vara en faktor som man bör ta hänsyn till vid fördelning av anvisningar.

Frågor om mottagande och integration berör samtliga politiska nivåer, men ansvarsfördelningen är fortfarande skev. Staten reglerar dels själva migrationen, dels hur kommunerna och regionerna ska hantera den. Det har sedan flyktingkrisen 2015 lett till en frustration och en viss osämja mellan de olika politiska nivåerna, där kommunerna upplever sig ha blivit sittande med räkningen för statens politik. Att se över och utveckla bosättningspolitiken är därför ett viktigt steg. Naturligtvis behöver vi göra så mycket mer för att få till en fungerande integration.

Fru talman! Jag yrkar bifall till Kristdemokraternas reservation nummer 4.

Fru talman! Sverige har under många år tagit ett stort ansvar så att människor på flykt ska kunna få skydd här i vårt land. Då krävs det att vi har stöd och system som gör att alla som kommer till Sverige som flyktingar så snabbt som möjligt ska kunna försörja sig själva. Det är viktigt för den enskilde men också för samhället. Jobb och egen inkomst skapar oberoende och en möjlighet att själv forma sitt liv. Skatteintäkterna ökar och utgifterna för stat och kommun minskar när människor arbetar.

Vi behöver skapa goda förutsättningar för nyanlända att så snabbt som möjligt komma i jobb och in i samhället. Då spelar bosättningslagen en viktig roll.

Bosättningslagen röstades igenom här i Sveriges riksdag med stor och klar majoritet och infördes den 1 mars 2016.

När lagen infördes hade vi en situation som inte var hållbar. Flyktingar som fått beviljat uppehållstillstånd blev kvar i månader på Migrationsverkets anläggningar utan möjlighet att påbörja sin etablering. Människor anvisades i alldeles för stor utsträckning till kommuner som hade många lediga bostäder men hög arbetslöshet och i alltför liten utsträckning till kommuner där det var lättare att få jobb. Ett flertal kommuner tog inte sin del av ansvaret medan många andra, mindre kommuner fick ta ett oproportionerligt stort ansvar.

För att minska segregationen och se till att människor som flytt hit har möjlighet att starta om och komma i jobb behövdes förändringar, och en del i de förändringarna var bosättningslagen.

Vi kan inte ha en situation där människor i alldeles för stor utsträckning placeras i kommuner med hög arbetslöshet, där det är svårt även för inrikes födda att få ett jobb.

Vi kan inte heller fylla på skolklasser som redan har en hög andel elever med annat modersmål med nya elever med flyktingbakgrund som då får ännu svårare att lära sig svenska och klara av skolan.

Alla kommuner måste dela på ansvaret för dem som flytt till Sverige, precis som vi drivit på för att alla länder ska ta sin del av ansvaret för de flyktingar som kommer till Europa.

Lagen infördes för att vi skulle få ett snabbare mottagande, ett jämnare fördelat ansvar mellan kommuner och en snabbare etablering på arbetsmarknaden. I praktiken innebär den att alla kommuner är skyldiga att ta emot flyktingar som anvisas dit.

Kriterierna som länsstyrelserna och Migrationsverket ska ta hänsyn till när de fördelar de nyanlända till kommunerna för anvisning är kommunens arbetsmarknadsförutsättningar, befolkningsstorlek och sammantagna mottagande av nyanlända och ensamkommande barn samt omfattningen av asylsökande som redan finns i kommunen.

Riksrevisionen har granskat om bosättningslagen har uppfyllt de syften som riksdagen och regeringen hade med att införa lagen, och Riksrevisionens rapport visar att syftena har uppfyllts.

Vi har i dag en snabbare etablering på arbetsmarknaden för nyanlända än före införandet av lagen. Det går snabbare att få ett jobb.

Ansvaret är jämnare fördelat mellan kommunerna utifrån arbetslöshet, befolkningsstorlek och asylmottagande.

Tiden mellan beslut om uppehållstillstånd och mottagande i en kommun har minskat trots att mottagandet i Sverige varit stort.

Riksrevisionen menar också att Migrationsverket och länsstyrelserna, som har ansvaret för att ta fram hur många flyktingar respektive län och kommun ska ta emot, jobbar på ett bra sätt. Arbetssättet ger också kommunerna en bra möjlighet att planera sitt mottagande.

Fru talman! Det finns ingenting som talar för att en återgång till det som var före 2016 skulle vara bra, varken för kommunerna eller för de nyanlända. Kort och gott kan man med grund i Riksrevisionens rapport säga att bosättningslagen varit en lyckad reform. Men även om det är en lyckad reform finns det givetvis saker som kan bli bättre.

Riksrevisionen menar i sin rapport att det i vissa fall finns hinder för Migrationsverket att ta hänsyn till barnets bästa, som andra talare tagit upp här. Det måste givetvis kunna förändras. Regeringen instämmer i sin skrivelse till riksdagen i att det finns behov av att se över hur man bättre ska kunna ta hänsyn till barnets bästa vid anvisning. Migrationsverket har självt begärt att regeringen ska ändra i förordningen så att man i undantagsfall kan anvisa utöver kommuntalen för barnets bästa.

Riksrevisionen lämnar också en rekommendation direkt till Migrationsverket, som man menar borde samla in uppgifter om flyktingars utbildnings- och yrkesbakgrund systematiskt. Jag förutsätter att myndigheten tar det till sig och överväger hur Migrationsverket inom ramen för sitt uppdrag kan förbättra sitt arbetssätt.

Fru talman! När nu kriget i Ukraina återigen gör att många kommer som flyktingar till Sverige är de flesta överens om att det är avgörande att fördelningen mellan kommuner blir jämn för att mottagandet ska fungera så bra som möjligt.

Även om vi i dag har en mer restriktiv migrationslagstiftning kommer Sverige att fortsätta ta sin del av ansvaret för att människor på flykt ska kunna få skydd. Då är det viktigt att vi har system som gör att mottagandet fungerar bra, att människor snabbt får besked om de får stanna eller inte och att vi skapar goda förutsättningar för alla som får stanna att snabbt starta om och etablera sig i samhälle och yrkesliv. Där har bosättningslagen en viktig funktion att fylla.

Med det, fru talman, vill jag yrka bifall till förslaget i betänkandet och avslag på reservationerna.

Fru talman! Jag är väldigt oortodox och extremt otålig som person. Därför tar jag chansen att inkomma med en vädjan till mina kollegor i den här församlingen och i synnerhet till Johanna Haraldsson.

Vi diskuterade ju de här frågorna i utskottet. Johanna Haraldsson nämnde också vikten av att man tillvaratar barnets rättigheter och kommer till rätta med bristerna där och sa att det är regeringens ståndpunkt.

Hör och häpna! Det är exakt det som står i Centerpartiets reservation. Så jag vädjar till er, både till Socialdemokraterna och till övriga kollegor: Snälla, kan vi inte få till översynen av den här lagstiftningen, som vi allihop anser har sina brister?

De formuleringar som vi har skrivit i vårt ställningstagande är väldigt allmänt hållna för att säkerställa att den översyn som sker inte får alltför så att säga inramade boxar så att man också vågar adressera de problem som finns i lagstiftningen.

Återigen: Snälla Johanna Haraldsson! Kan ni tänka er att ändra er och rösta på Centerpartiets förslag i det här betänkandet?

Fru talman! Som jag sa i mitt anförande yrkar vi avslag på alla reservationer. Jag har inte ändrat mig från att jag lämnade den talarstolen till att jag ställde mig i den här talarstolen.

Det är klart att det finns utmaningar i lagstiftningen men kanske inte bara i lagstiftningen utan i hanterandet av människor på flykt som kommer till vårt land och anvisas till kommunerna.

Jag håller med om att det är problematiskt att man flyttar på människor och att man inte erbjuder permanenta bostäder, som Alireza Akhondi tog upp i sitt anförande. Men jag är inte övertygad om att det är i bosättningslagen vi kommer åt problemen med social dumpning och liknande. De kräver andra åtgärder som vi inte kommer åt genom att se över just den här lagstiftningen.

När det gäller barnets rätt svarar ju regeringen i sin skrivelse att man instämmer i att det finns behov av att se över möjligheter för Migrationsverket att ta hänsyn till barnets bästa i beslut om anvisning. Därför tar jag för givet att regeringen tar de initiativ som behövs för att man ska kunna tillgodose barnets bästa. Men att man inte låser fast sig i exakt hur lösningen ska se ut tycker jag borgar för att man verkligen vill analysera problemet för att sedan återkomma med en hållbar lösning.

Vi kommer inte att ändra oss när det gäller en större översyn. De partier som vill ha en större översyn är ju inte överens om vad den ska utmynna i. Därför är det märkligt att man vädjar om att hela utskottet ska ställa sig bakom en sådan översyn. Man vill ju inte sluta i samma slutsats, där det är flera som vill införa nya kriterier som helt skulle slå sönder lagstiftningen.

Fru talman! Tack, Johanna Haraldsson, för svaret!

Det är precis det här som jag inte gillar med politiken. Johanna Haraldsson säger i princip ordagrant det som jag har här i mitt dokument. Ordagrant säger Johanna Haraldsson det som Centerpartiet har skrivit. Väldigt många av dagens anföranden säger i princip samma sak. Varför kan vi inte visa handlingskraft och få till förändringar av någonting som vi gemensamt anser har sina brister?

Jag förstår ärligt talat inte varför det ska vara prestige och varför det ska vara så här konstigt och komplicerat att få till en översyn. Vi vet ju hur lagstiftningsprocessen ser ut. Det krävs långa utredningar. Det krävs väldigt mycket input för att lagstiftningen så småningom ska hamna på riksdagens bord.

Om ni säger nej till Centerpartiets förslag i dag innebär det att den här frågan avförs från den politiska agendan för ett tag framöver, och då tappar vi värdefull tid. Varför inte ta vara på den chans som nu finns och se till att få till riktiga förändringar för människor som i dag drabbas av de brister som finns i lagstiftningen?

Barn rycks från sina kompisar och får flytta till andra kommuner - någon annanstans i vårt avlånga land. Vissa kommuner tar ett jättestort ansvar, medan andra slingrar sig undan med hänvisning till saker som lagstiftningen egentligen inte medger, enligt en dom i kammarrätten från 2018.

Återigen, Johanna Haraldsson: Snälla, våga ha modet att ändra er!

Fru talman! Tack, Alireza, för frågan, vädjandet eller vad man nu ska kalla det!

För mig är inte handlingskraft detsamma som att rikta ett tillkännagivande till regeringen. Jag är övertygad om - och jag vet - att regeringen inte blundar för den problematik som finns med koppling till anvisningar till kommuner eller lagstiftningen. När det till exempel gäller glappet i ersättningssystem är det givetvis så att individen inte ska hamna i kläm för att samhällets institutioner inte kan samordna sig. Kostnaderna ska inte vältras över på kommunerna. Precis som regeringen svarade i sin skrivelse till riksdagen tar man till sig de rekommendationer som kommer från Riksrevisionen.

Återigen: Jag tror inte att vi löser alla problem genom att göra en översyn av den här lagstiftningen, utan jag tror att vi behöver ta ett större grepp för att komma åt problematiken med social dumpning. Men jag hör vad du säger, Alireza Akhondi, och jag är övertygad om att regeringen tar hänsyn till de frågor som är problematiska kopplat till lagstiftningen och mottagandet av nyanlända i kommunerna när vi lyfter de här frågorna med regeringen.

Fru talman! Jag blev lite förvirrad och trodde kanske att det här var en integrationsdebatt, men den hade vi ju för några veckor sedan. Vi ska ju prata om Riksrevisionens rapport om bosättningslagen.

Vi har redan blivit upplysta om att den lagen trädde i kraft 2016. Den innebär att nyanlända anvisas till kommuner enligt en tvingande fördelning, vilket syftar till att motverka en ojämn fördelning av nyanlända mellan kommunerna.

Vi i Vänsterpartiet stod bakom lagen när den infördes men lyfte även fram en del kritik mot brister i lagens utformning, eftersom det inte finns någon sanktion för de kommuner som inte följer lagen. Tyvärr har det visat sig att vi hade fog för denna kritik, eftersom flera kommuner har vägrat att ta emot nyanlända.

Från talarstolen har jag hört saker om inskränkande av det kommunala självstyret och att det är ett tvång. Man skulle också kunna se det som att vi tar ett gemensamt ansvar. Man skulle kunna tänka sig att vi gemensamt är solidariska, tar hand om människor som kommer hit på flykt och fördelar dem mellan olika kommuner.

Ett annat problem med den här lagen är otydligheten kring hur långt kommunernas ansvar sträcker sig i tid. Det har lett till att vissa kommuner, framför allt de välmående och borgerligt styrda, endast har ordnat boende under en tvåårsperiod, utifrån etableringstiden, med hemlöshet som följd. Vid en förlängning av etableringstiden bör det tydliggöras att kommunerna får ett förlängt ansvar för nyanländas boendesituation.

Asylsökandes och nyanländas boendesituation bör utformas så att den möjliggör ett långsiktigt boende i samma ort eller område, även under övergången från asylsökande till nyanländ. Förutsättningarna för detta varierar givetvis mellan olika delar av landet, och helt jämlika förhållanden kommer såklart inte att gå att åstadkomma. Tillgången till rimliga bostäder med rimliga hyror och kötider till bostäder varierar kraftigt i landet, och detta handlar såklart i grunden om bristande bostadspolitik. Det är dock definitivt en annan debatt.

En annan brist med bosättningslagen som har påtalats i vissa kommuner är att de som har bott i eget boende under tiden som asylsökande inte omfattas av lagen. Det leder till att de inte inkluderas när antalet som ska anvisas till varje kommun bestäms, med följden att antalet nyanlända fördelas ojämnt. Dessutom går de nyanlända som har bott i eget boende miste om möjligheten att anvisas till en kommun och om möjligheten till ett mer fördelaktigt boende.

Samtidigt som vissa kommuner bryter mot lagen och inte tar emot nyanlända som anvisas dem och gör allt för att minimera sitt ansvar finns det kommuner som har önskat att få fler nyanlända anvisade till sig. TV4 gjorde en undersökning för inte så länge sedan som visade att ungefär var sjätte kommun skulle ta emot fler nyanlända än vad de hade tilldelats.

Vänsterpartiet anser att lagen bör göras lite mer flexibel, så att de kommuner som önskar kan ta emot ett större antal nyanlända och så att de kommuner som redan har tagit ett stort ansvar kan avlastas. Om staten bara ger tillräckliga resurser och goda förutsättningar för kommunerna genom att ändra ersättningarna ökar också sannolikheten, tror vi, att fler kommuner kommer att vilja ta ett större ansvar.

Jag vill inte förlänga debatten, för jag vill inte ha en integrationsdebatt - jag tycker att den periodvis är ganska smutsig och tråkig. Men jag kan i alla fall konstatera, efter att ha läst Riksrevisionens rapport, att Riksrevisionen bedömer att intentionerna med reformen faktiskt har uppnåtts och att samarbetet mellan Migrationsverket och länsstyrelserna i huvudsak fungerar väl.

Fru talman! Jag har inga yrkanden i samband med detta betänkande, eftersom det ju handlar om en rapport. Jag tycker att vi helt enkelt ska lämna den till handlingarna.

Fru talman! Liberalerna ställer sig självklart bakom arbetsmarknadsutskottets förslag till beslut om att godkänna Riksrevisionens granskning av en översyn av bosättningslagen. Anledningen till att vi liberaler inte har någon reservation är att det vi hade tänkt att följdmotionera om - det så kallade glappet mellan kommunerna gällande ersättningarna och ansvarsfrågan - inte riktigt täcks in av Riksrevisionens granskning.

I två etapper under våren har vi lagt fram förslag till utskottsinitiativ. Det första var ett gemensamt förslag som vi lade fram tillsammans med Centerpartiet. Tyvärr avstyrktes det av en majoritet i utskottet, vilket jag beklagar. Vi gjorde ett till försök under den senare delen av behandlingen, när vi uppmärksammade att massflyktsdirektivet och de ukrainska flyktingarna, som nu tas emot i många av landets kommuner, inte omfattas av bosättningslagen. Även det förslaget till utskottsinitiativ från Liberalerna avslogs av de andra partierna i utskottet, vilket jag också beklagar. Det tog dock inte många dagar förrän den socialdemokratiska regeringen höll en presskonferens och aviserade just en översyn av bosättningslagen, vilket visade att verkligheten hunnit i kapp regeringen. Detta är självklart bättre än att man inte gör någonting.

Bakgrunden till den här bosättningslagen, fru talman, är kriget i Syrien 2015, 2016 och 2017. Sverige tog emot drygt 130 000 flyktingar från krigets Syrien. Efter Tyskland var vi det land i Europa som tog emot väldigt många flyktingar. Som liberal är jag stolt över att Sverige ställde upp humanitärt, tog emot de här människorna och gav dem skydd. Det som ställer till det är integrationen. Det är detta som är kopplingen till vårt utskott. Frågan om huruvida vi ska ta emot människor eller inte behandlas av ett annat utskott. Men effekterna, konsekvenserna, villkoren och förhållandena på marken runt om i landet är arbetsmarknadsutskottets ansvarsområde. Det är därför vi debatterar de här frågorna.

Vi var pådrivande i riksdagen för att få till en lagstiftning där vi tvingar alla 290 kommuner i Sverige att stå bakom och ställa upp på de beslut som Sveriges riksdag har fattat. Det är mycket provocerande att ett antal kommuner fortfarande - de gjorde det då också - går ut nästan dagligen och säger: Nej, till den här kommunen är ni inte välkomna. Nej, här vill vi inte ta emot er. De säger så fast vi vet att det finns såväl lediga bostäder som hyggliga arbetsmarknadsutsikter och lediga jobb.

Något som hittills ingen tagit upp i debatten är att det finns undantagsbestämmelser som har införts senare. De gäller till exempel Södertälje kommun men även andra. I början var det 30 kommuner som hörde av sig till regeringen och sa att de hade utsatta områden, problem med segregation, tuff arbetsmarknad och dessutom bostadsbrist. Om det är så kan man tillskriva regeringen och få undantag för antingen hela kommunen eller stadsdelar i kommunen. Staten kan på så sätt gå in och mildra trycket på kommunen för att förebygga och förhindra utanförskap, segregation och kriminalitet.

Det som jag vill lyfta fram särskilt, och som några debattörer redan har nämnt, är att konsekvenserna och effekterna av de här regleringarna i huvudsak har varit positiva. Jag tittar främst på Sverigedemokraterna. Det här borde ni välkomna. Ni vill väl inte gå tillbaka till det gamla systemet, där Södertälje, Malmö, vissa områden i Göteborg med flera tog ett oproportionerligt stort ansvar? Jag kan också nämna Fagersta i vår egen valkrets Västmanland. Utifrån sina förhållanden, villkor och möjligheter tog Fagersta emot en oproportionerligt stor andel av flyktingarna. Det gör man nu också, tillsammans med Norberg, vid mottagandet av de ukrainska flyktingarna. Det beror på att dessa inte omfattas av bosättningslagen. Hade bosättningslagen gällt de här personerna hade de kunnat omfördelas till andra delar av landet och fördelas jämnare.

Fru talman! Det här är ett oerhört komplext och svårt regelverk. Sitter man som kommunalråd och skriver på hos landshövdingen om att man tänker ta emot 250 flyktingar i sin kommun är det tyvärr i dag bara en siffra. I verkligheten kan det komma 1 500 personer till den kommunen. Det är det som jag menar skapar problem med planeringsförutsättningarna när det gäller förskola, skola, arbetsmarknadspolitik och bostadspolitik. Därför behöver man se över hela integrationspolitiken, mottagandefrågorna och bosättningslagen.

Summa summarum: Liberalerna står bakom den här bosättningslagen. Sveriges riksdag har fattat beslut om vår migrationspolitik. Då är det också rimligt att alla Sveriges kommuner står bakom den fullt ut.

Fru talman! Människor som kommer nya till Sverige både vill och ska vara med och bidra och utvecklas så fort som möjligt. I dag fungerar etableringen inte tillräckligt bra, vilket bidrar till segregation i samhället och utanförskap för alldeles för många nyanlända. Boendesegregationen har sina grundorsaker i ekonomisk ojämlikhet och bristande samhällsplanering. Tyvärr har den under åren också förstärkts av ett otillräckligt regelverk gällande nyanländas bosättning.

Ansvaret för personer som får asyl i Sverige måste fördelas bättre för att inte skapa grogrund för segregation utan i stället skapa goda förutsättningar för etablering i arbets- och samhällslivet. Genom att fördela mottagandet av nyanlända jämnt mellan kommunerna kan vi minska segregationen, förbättra integrationen och underlätta för nyanlända att etablera sig på ett bättre sätt. Bosättningslagen, som har funnits sedan 2016, syftade till att göra just detta genom principen att alla kommuner ska vara med och dela på ansvaret för mottagandet av nyanlända.

Det är därför mycket glädjande att Riksrevisionens granskning visar att bosättningslagen har gett effekt. Mottagandet har blivit jämnare mellan kommunerna, och färre nyanlända tas emot i kommuner som tidigare haft ett stort asylmottagande. Mottagandet har också blivit snabbare och väntetiderna kortare. Fler nyanlända tas emot i kommuner med relativt låg arbetslöshet jämfört med tidigare, vilket leder till att de på sikt får högre sysselsättning och högre inkomster.

Riksrevisionens samlade bedömning är att intentionerna med reformen har uppnåtts. Samtidigt pekar de på att Migrationsverket inte alltid har kunnat leva upp till sin skyldighet enligt barnkonventionen att beakta barnets bästa, eftersom det har förekommit att barn har anknytning till en kommun som har noll i kommuntal eller som redan har uppfyllt sitt kommuntal. Riksrevisionen rekommenderar därför att regeringen möjliggör för Migrationsverket att i dessa fall kunna anvisa utöver kommuntalen. Barnkonventionen är svensk lag sedan den 1 januari 2020, och det är av största vikt att barnets bästa alltid beaktas i myndighetsbeslut. Jag förutsätter att regeringen omgående återkommer om hur de avser att komma till rätta med de problem som Riksrevisionen uppmärksammat.

Fru talman! Det är som sagt glädjande att bosättningslagen lett till en faktisk förändring. I dag omfattar lagen dock inte de personer som ordnat eget boende under asyltiden. Miljöpartiet vill utvidga bosättningslagen så att alla nyanlända får en kommunanvisning efter beviljat uppehållstillstånd, oavsett om man bott i Migrationsverkets boende eller ordnat eget boende. För individen skulle det innebära en viktig möjlighet att få hjälp med ett ordnat boende. För samhället innebär det att vi kan få en mer jämn fördelning av mottagandet och ökade möjligheter att motverka boendesegregation.

Ett annat problem med lagen är, som Riksrevisionen också konstaterar, att den inte innehåller några bestämmelser om hur länge anvisningskommunen är ansvarig för nyanländas bosättning. Kommunerna har därför tolkat ansvaret inom bosättningslagen på olika sätt. Vi vet att ett långsiktigt boende underlättar etableringen.

Riksrevisionens rapport om bosättningslagen

Bosättningslagen behöver därför skärpas så att kommunernas ansvar att ordna ett stadigvarande boende tydliggörs. Det är inte rimligt att nyanlända barnfamiljer som haft ett ordnat boende försätts i hemlöshet efter ett par års tid i Sverige. En del kommuner har också gjort den förfärliga tolkningen att om de bostäder som erbjuds utformas på en tillräckligt låg nivå kommer de människor som berörs att söka sig till andra kommuner.

Här ryms en otäck syn på människor och deras rättigheter. Det är själva motsatsen till att erbjuda människor goda möjligheter att starta ett bra liv i Sverige. Detta understryker behovet av att förtydliga vilka skyldigheter kommunerna har när det gäller bosättning av nyanlända.

Fru talman! Miljöpartiet vill ta krafttag även på andra områden för att bryta boendesegregationen och skapa större möjligheter till sammanhållning och kontaktytor mellan människor med olika bakgrund.

Genom att skärpa kommunernas bostadsförsörjningsansvar och införa lagkrav på att alla kommuner ska ta hänsyn till social hållbarhet i sin översiktsplan kan vi få en mer blandad bebyggelse med en mångfald av bostäder i alla områden.

Med detta sagt yrkar jag bifall till utskottets förslag.

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut fattades under § 18.)

Skattereduktion för avgift till arbetslös-hetskassa