Interpellationssvar - Hjälpmedel till personer med funktionsvariation - 2022-03-17

Fru talman! Margareta Fransson har frågat mig hur jag avser att arbeta för att upphandlingarna av hjälpmedel till personer med funktionsvariation ska fylla sin funktion och ge behövande tillgång till innovativa hjälpmedel.

Regeringens funktionshinderspolitik tar sin utgångspunkt i Sveriges internationella åtaganden om mänskliga rättigheter. Funktionshinderspolitiken är en del i arbetet för ett mer jämlikt samhälle. Människors olika bakgrund eller förutsättningar ska inte avgöra möjligheten till delaktighet i samhället. För att nå det nationella målet för funktionshinderspolitiken finns det behov av att bland annat stödja kommuner och regioner i deras funktionshinderspolitiska arbete.

Regeringen beslutade 2021 om en strategi för systematisk uppföljning av funktionshinderspolitiken för åren 2021-2031. Strategin innebär att uppföljningen av funktionshinderspolitiken ska genomföras av ett antal myndigheter. Myndigheten för delaktighet ansvarar för att ge dessa myndigheter stöd i uppföljningsarbetet. Offentlig upphandling är ett prioriterat samhällsområde i strategin, och Upphandlingsmyndigheten omfattas av denna.

Hjälpmedel och välfärdsteknik kommer patienter och brukare till handa på olika sätt. Hjälpmedel upphandlas av sjukvårdshuvudmännen och förskrivs till enskilda enligt hälso- och sjukvårdslagen. Välfärdsteknik ges i regel till den enskilde genom beslut enligt socialtjänstlagen av kommunernas socialtjänst.

Det är inte ovanligt att det i debatten om den offentliga upphandlingen framförs att lägst pris innebär att det saknas kvalitetskrav eller att man ger vika för kvalitet. Det stämmer inte. Det är upp till den upphandlande myndigheten att ställa krav på kvaliteten. Enbart de företag som når upp till den kvalitetsnivå som bestämts kan vinna upphandlingen.

Upphandlingsmyndigheten har tagit fram en vägledning till kommuner och regioner, som avser upphandling av hjälpmedel och välfärdsteknik. Fokus ligger på kravställande, men även vikten av att göra ett grundligt förarbete, att genomföra en behovs- och marknadsanalys för att identifiera behoven och ta del av vad marknaden kan erbjuda betonas. Och detta är viktigt! Vi måste bli bättre på att nyttja potentialen i den offentliga upphandlingen. Upphandling kan utgöra ett strategiskt verktyg och fungera som motor i utveckling och innovation av nya hjälpmedel. I detta arbete kan Upphandlingsmyndigheten ge ett effektivt stöd.

Socialstyrelsen har under 2021, efter uppdrag från regeringen, påbörjat en kontinuerlig nationell datainsamling i syfte att långsiktigt följa upp hjälpmedelsområdet. Uppdraget är en början på ett långsiktigt arbete och kommer att utvecklas kontinuerligt över tid. Resultaten kan ge ett underlag till regionernas och kommunernas fortsatta utvecklingsarbete inom hjälpmedelsområdet.

Socialstyrelsen har dessutom tagit fram ett stöd som riktar sig till förskrivare av hjälpmedel i kommuner och regioner. Förskrivarstödet syftar till att öka kunskaperna om förskrivning av hjälpmedel och till en ökad delaktighet och jämlikhet för hjälpmedelsanvändarna.

Fru talman! Jag vill börja med att tacka statsrådet Lena Hallengren för svaret på denna interpellation.

Man kan undra varför jag ställer den här frågan. Jag ställer den därför att det är så viktigt att alla människor i vårt samhälle i så hög grad som möjligt har möjlighet att vara delaktiga. Många gånger är just tillgång till hjälpmedel en avgörande förutsättning för att individer med olika typer av funktionsnedsättning ska kunna arbeta, ha en aktiv fritid eller kunna fullgöra sin skolgång på samma sätt som sina klasskamrater, för att nämna några exempel.

Min interpellation kan sägas handla om tre olika frågeområden: funktionshindersfrågor, hjälpmedel och upphandling. Dessa områden överlappar varandra, påverkar varandra och är beroende av varandra. Jag upplever att tonvikten i min interpellation ligger mer på upphandling än på funktionshinderspolitiken i sig, kanske ännu mer specifikt hur tillgången till innovativa hjälpmedel kan möjliggöra deltagande i samhället, sysselsättning, aktiv fritid och skolgång.

Enligt patientlagen ska patienten få information om de hjälpmedel som finns för personer med funktionsnedsättning. Om det finns olika alternativ ska patienten få välja med hänsyn till behov och om kostnaderna framstår som befogade.

När jag pratar med olika personer med funktionsnedsättning är de brister de tar upp inte primärt att det saknas hjälpmedel. Det är snarare: Varför kan inte jag få tillgång till de här hjälpmedlen som finns på marknaden? Jag har inte råd att köpa dem själv. Eller: Hur vet jag egentligen vad som finns för mig?

En tanke som slog mig när jag funderade på detta med innovativa hjälpmedel var: Tänk om arbetslösheten, som är påtagligt mycket större bland personer med funktionsnedsättning, kanske i mycket högre grad än vad vi tror har sin bakgrund i bristen på individanpassade hjälpmedel. Det är egentligen ingen fråga utan mer att jag tänker högt.

Jag håller med statsrådet om att vi behöver bli bättre på att utnyttja potentialen inom upphandling. Det gynnar individer men också innovationer. Frågan till statsrådet blir då: Vad anser statsrådet behövs ytterligare för att säkerställa att individer får tillgång till de innovativa hjälpmedel som kan utvecklas och öka delaktighet och välbefinnande?

Fru talman! Tack för frågan, Margareta Fransson!

Det är viktigt att påminnas om hur betydelsefullt det är att ha tillgång till rätt hjälpmedel, detta oavsett om det gäller barn och att kunna tillgodogöra sig undervisningen i skolan och delta i fritidsaktiviteter eller om det gäller vuxnas vardagsliv och självklart också arbetsliv.

Hela frågan om innovationsupphandling är väldigt intressant. Vi ser detta på många olika områden: Det är en sak att upphandla det man vet vad det är, men det är svårare att upphandla det man ännu inte vet vad det är. Det är dock absolut ingen omöjlighet.

Jag vill få till protokollet att jag inte har huvudansvaret för upphandlingsfrågorna. Det är civilminister Ida Karkiainen som har det. Dock är det så att regeringen i den senaste forskningspropositionen, för att stimulera möjligheten att upphandla mer innovativa lösningar, aviserade en satsning på att inrätta en arena för innovationsupphandling, och den arenan är inrättad. Det är en del.

Det handlar också om att inom denna satsning möjliggöra för innovationscheckar och så vidare för att stimulera. Detta är inte bara en fråga om att kunna köpa eller få ta del av ett innovativt hjälpmedel, utan det måste också komma fram. Det är ett led också innan upphandlingen kan ta vid.

Det är ingen tvekan om att det går att göra mer. Jag vill dock verkligen understryka det jag var inne på i mitt svar, nämligen att när man upphandlar gäller det att veta vad man upphandlar och inte bara göra det på billigaste sätt. Om man inte fokuserar på tydliga kvalitetskrav eller på innovation är risken stor att man får ett gammalt och välbeprövat hjälpmedel. Ibland kanske det är väl så gott, men om det inte är det man söker måste man vara noggrann i den upphandling man gör.

När det gäller upphandling av hjälpmedel specifikt finns det en särskild vägledning som Upphandlingsmyndigheten har tagit fram. Där ligger fokus verkligen på det jag nämnde, det vill säga hur man ska kravställa. Även här är det viktigt, betonas det, att man har ett riktigt grundligt förarbete och också vet lite grann om vad som behövs och vad som finns så att man kan försöka efterfråga någonting som marknaden också har att erbjuda.

Fru talman! Jag är medveten om att statsrådet inte är huvudansvarig för dessa frågor, men som jag sa tidigare är det här ändå frågor som angränsar till statsrådets ansvarsområde.

Som statsrådet säger är målet som regeringen har med offentlig upphandling i förlängningen att främja innovationer, och flera steg är tagna just för att främja innovativa lösningar. Precis som statsrådet nämner har Upphandlingsmyndigheten en stor möjlighet att ge ett effektivt stöd till upphandlande enheter.

Jag satt och tittade lite på nätet i går, och då dök det upp en alldeles ny rapport från Upphandlingsmyndigheten. Den visade en modell för vad som utmärker ändamålsenliga inköpsorganisationer utifrån uppdraget att stimulera etablering av ändamålsenliga inköpsorganisationer.

Man beskriver i den här rapporten att modellen är ett bra verktyg som kan användas för att uppskatta organisationernas mognadsgrad när det gäller upphandling. Jag tänker mig att det kommer att bli intressant att följa det arbetet.

Man konstaterar också att utvecklingen på upphandlingsområdet går långsamt. Ett av budskapen från myndigheten är att beslutsfattare äger ett stort ansvar när det gäller att just ansvarsfullt och medvetet driva arbetet mot mer strategiska inköp i sina organisationer men också när det gäller att utvecklingstakten behöver öka.

Jag kommer nu att citera ett stycke ur deras rapport.

"Det kommer att krävas omfattande insatser för att utveckla Sveriges offentliga affärer i den riktning som regeringens politik pekat ut. Upphandlingsmyndigheten har en viktig roll i att stödja och utveckla den offentliga marknaden. Det har också ledningen hos upphandlande organisationer samt Riksdag och regering genom nationell styrning av de offentliga inköpen."

När jag läste det här kände jag att jag bitvis blev lite orolig att vi riskerar att inte använda upphandling på det sätt som vi skulle kunna göra och att det då drabbar individer som är i behov av innovativa hjälpmedel men inte får ta del av dem. Jag tänker också att det finns en risk att de innovativa hjälpmedel som tas fram snarare blir prylar för individer i en redan upplyst medelklass eller högre, om jag kan uttrycka mig så.

Delar du oron med mig att de här innovativa hjälpmedlen inte blir hjälpmedel så som det är tänkt för till exempel funktionshindrade eller att takten är för långsam?

Fru talman! År 2017 tog vi emot Hjälpmedelsutredningens betänkande. Det gjordes alltså en utredning som vi fick tillbaka, men eftersom utredaren då inte föreslog någon annan uppdelning av ansvaret - man föreslog inte någon förändring där - var det i det fallet inte skäl att gå vidare. Men det fanns ett antal andra uppdrag som vi har gått vidare med. Bland annat handlar det om att Socialstyrelsen har ett uppdrag att både samla in statistik och att följa utvecklingen på området eftersom vi vet att det finns skillnader över landet.

Till viss del tror jag att - det är mitt ständiga svar som socialminister oavsett vilken fråga vi talar om - det ibland finns skillnader, men de får inte vara omotiverade, och de får inte vara för stora, för det är inte acceptabelt. Det ska alltså Socialstyrelsen titta på.

Upphandlingsmyndigheten har fått ett återrapporteringskrav rörande hur de har arbetat med att sprida sin vägledning till sjukvårdshuvudmännen om hur man ska upphandla hjälpmedel just för att den som är hjälpmedelsanvändare ska få mer att välja bland.

Interpellanten var inne på det, alltså: För vem finns de här valmöjligheterna? I grund och botten är det sjukvårdshuvudmän, hjälpmedelscentraler eller andra som kan erbjuda olika hjälpmedel, och då är det viktigt att man som myndighet kan ställa frågor på rätt sätt.

Jag har egentligen inte så mycket mer att tillägga annat än att det är viktigt att ha fokus på kvalitet i all upphandling. Det gäller inte minst när vi vill ha innovation då man får tänka till särskilt, och där har som sagt Upphandlingsmyndigheten pågående uppdrag.

Jag vill verkligen uppmana kommuner, regioner och företrädare som eventuellt lyssnar på den här debatten att tänka till vid upphandling så att man inte gör det för enkelt för sig. Det är värt att lägga en del tid och kraft och att kanske också be om hjälp från Upphandlingsmyndigheten så att man gör bästa möjliga upphandling.

Sedan kan vi ju vilja att teknikutvecklingen skulle gå snabbare och att vi hade mer av innovation, men det är en annan fråga.

Fru talman! Tack återigen, statsrådet Lena Hallengren!

En utmaning inom offentlig upphandling kan jag uppleva är att det är väldigt många aktörer involverade, vilket ibland gör det lite snårigt för alla inblandade.

Jag tänker återkomma lite grann till varför jag ställde den här interpellationen över huvud taget. Det handlar väldigt mycket om delaktighet och om att ha delaktighet i så hög grad som möjligt. Jag skulle därför önska att få avsluta med några funderingar.

Finns det tankar hos regeringen om att se över om det går att göra en sammanställning av hur många som skulle kunna arbeta om personerna i fråga hade individanpassade hjälpmedel? Det här gäller personer med funktionsnedsättning, som är arbetslösa i betydligt högre grad än andra.

Den andra frågan är om det finns några tankar hos regeringen om att göra en översyn av de olika myndigheternas ansvar för hjälpmedel för en smidig och individanpassad hantering.

Fru talman! Det låter intressant, tycker jag, men jag får nog ändå hänvisa frågorna om de eventuella tankarna till arbetsmarknadsministern som jag är övertygad om funderar mer på frågor om hur vi överlag ska se till att människor har möjlighet att vara aktiva på arbetsmarknaden och att minska arbetslösheten hos inte minst gruppen med funktionsnedsättning. Vi vet ju att mycket har hänt i positiv riktning när det handlar om att arbetslösheten har minskat, men när det gäller personer med funktionsnedsättning har vi inte sett den utvecklingen.

Här finns det förstås all anledning att tänka och fundera, men de specifika frågorna från interpellanten tror jag att arbetsmarknadsministern får besvara.

Interpellationsdebatten var härmed avslutad.