Interpellationssvar - Återkrav inom assistansersättningen | omprövning av rätten till assistansersättning - 2022-03-04

Fru ålderspresident! Pia Steensland har ställt frågor till mig i två interpellationer om återkrav inom assistansersättningen och omprövning av rätten till assistansersättning. Jag besvarar dem i ett sammanhang.

LSS och assistansersättning är viktiga insatser för att personer med funktionsnedsättning ska uppnå möjlighet till jämlikhet i levnadsvillkor och full delaktighet i samhället. Den personliga assistansen och assistansersättningen ska präglas av hög kvalitet och rättssäkerhet. Alla som har rätt till stöd ska få det.

Personer som har beviljats assistans ska inte behöva leva i ständig oro om att få den omprövad bara för att rättspraxis har ändrats. Genom propositionen som regeringen lämnade till riksdagen 2018 och som rörde personlig assistans togs kravet på omprövning av assistansersättning med två års mellanrum bort. Därigenom omprövar inte längre Försäkringskassan rätten till assistans, i förhållande till exempelvis ändrad rättspraxis. Regeringen har just nu inga planer på att återinföra tvåårsomprövningen.

Det innebär dock inte att rätten till assistans aldrig kan omprövas. Om det sker stora förändringar i den assistansberättigades behov är det rimligt att Försäkringskassan gör en omprövning av rätten till personlig assistans. Det ska i så fall handla om väsentligt ändrade förhållanden som är hänförliga till den försäkrade. Ny lagstiftning eller rättspraxis aktualiserar således inte en omprövning, och omprövningen begränsas till de ändrade förhållanden som innebär att rätten till assistansersättning har minskat i omfattning. En sådan omprövning ska självklart präglas av förutsägbarhet och rättssäkerhet.

Regeringen har mottagit Försäkringskassans hemställan om att ge Huvudmannaskapsutredningen tilläggsdirektiv, och den bereds för tillfället i Regeringskansliet.

Regeringen har sedan den tillträdde genomfört ett stort antal förstärkningar av den personliga assistansen. Andning har införts som ett grundläggande behov, och samtliga hjälpmoment som avser andning och måltider i form av sondmatning ger numera rätt till personlig assistans.

Nu går regeringen fram med förslag utifrån utredningen Stärkt rätt till personlig assistans. Förslagen beräknas leda till 1 800 nya mottagare av assistansersättning och är den största reformen inom personlig assistans sedan LSS infördes. Regeringen avser att återkomma till riksdagen med ytterligare förändringar av rätten till personlig assistans utifrån utredningens förslag. Regeringens reformarbete bidrar på ett betydande sätt till att den personliga assistansen uppfyller det som var avsikten med assistansen när den infördes.

När det gäller Försäkringskassans möjlighet att återkräva assistansersättning är det självklart så att detta ska hanteras på ett rättssäkert sätt. I de fall en assistansmottagare eller anordnare lämnat oriktiga uppgifter eller underlåtit att fullgöra en uppgifts- eller anmälningsskyldighet ska Försäkringskassan enligt socialförsäkringsbalken besluta om återbetalning av assistansersättning. Detsamma gäller om en assistansmottagare eller anordnare tagit emot assistansersättning som de skäligen borde ha insett var för hög.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Jag anser att denna ordning är rimlig, men avser att följa frågan utifrån de frågeställningar interpellanten lyfter. Assistansersättningen ska präglas av hög kvalitet och rättssäkerhet, och de medel som är avsatta för personlig assistans ska gå till det och inte till något annat.

Fru ålderspresident! Pia Steensland har ställt frågor till mig i två interpellationer om återkrav inom assistansersättningen och omprövning av rätten till assistansersättning. Jag besvarar dem i ett sammanhang.

LSS och assistansersättning är viktiga insatser för att personer med funktionsnedsättning ska uppnå möjlighet till jämlikhet i levnadsvillkor och full delaktighet i samhället. Den personliga assistansen och assistansersättningen ska präglas av hög kvalitet och rättssäkerhet. Alla som har rätt till stöd ska få det.

Personer som har beviljats assistans ska inte behöva leva i ständig oro om att få den omprövad bara för att rättspraxis har ändrats. Genom propositionen som regeringen lämnade till riksdagen 2018 och som rörde personlig assistans togs kravet på omprövning av assistansersättning med två års mellanrum bort. Därigenom omprövar inte längre Försäkringskassan rätten till assistans, i förhållande till exempelvis ändrad rättspraxis. Regeringen har just nu inga planer på att återinföra tvåårsomprövningen.

Det innebär dock inte att rätten till assistans aldrig kan omprövas. Om det sker stora förändringar i den assistansberättigades behov är det rimligt att Försäkringskassan gör en omprövning av rätten till personlig assistans. Det ska i så fall handla om väsentligt ändrade förhållanden som är hänförliga till den försäkrade. Ny lagstiftning eller rättspraxis aktualiserar således inte en omprövning, och omprövningen begränsas till de ändrade förhållanden som innebär att rätten till assistansersättning har minskat i omfattning. En sådan omprövning ska självklart präglas av förutsägbarhet och rättssäkerhet.

Regeringen har mottagit Försäkringskassans hemställan om att ge Huvudmannaskapsutredningen tilläggsdirektiv, och den bereds för tillfället i Regeringskansliet.

Regeringen har sedan den tillträdde genomfört ett stort antal förstärkningar av den personliga assistansen. Andning har införts som ett grundläggande behov, och samtliga hjälpmoment som avser andning och måltider i form av sondmatning ger numera rätt till personlig assistans.

Nu går regeringen fram med förslag utifrån utredningen Stärkt rätt till personlig assistans. Förslagen beräknas leda till 1 800 nya mottagare av assistansersättning och är den största reformen inom personlig assistans sedan LSS infördes. Regeringen avser att återkomma till riksdagen med ytterligare förändringar av rätten till personlig assistans utifrån utredningens förslag. Regeringens reformarbete bidrar på ett betydande sätt till att den personliga assistansen uppfyller det som var avsikten med assistansen när den infördes.

När det gäller Försäkringskassans möjlighet att återkräva assistansersättning är det självklart så att detta ska hanteras på ett rättssäkert sätt. I de fall en assistansmottagare eller anordnare lämnat oriktiga uppgifter eller underlåtit att fullgöra en uppgifts- eller anmälningsskyldighet ska Försäkringskassan enligt socialförsäkringsbalken besluta om återbetalning av assistansersättning. Detsamma gäller om en assistansmottagare eller anordnare tagit emot assistansersättning som de skäligen borde ha insett var för hög.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Jag anser att denna ordning är rimlig, men avser att följa frågan utifrån de frågeställningar interpellanten lyfter. Assistansersättningen ska präglas av hög kvalitet och rättssäkerhet, och de medel som är avsatta för personlig assistans ska gå till det och inte till något annat.

Fru ålderspresident! Tack, statsrådet, för svaret!

Jag hade i mina två interpellationer som vi debatterar här i dag lyft fram två frågor som visserligen båda berör assistansen men utifrån två helt olika aspekter. Den ena frågan handlar om omprövningar och hur det drabbar den enskilda assistanstagaren. Den andra handlar om Försäkringskassans återkrav och hur dagens ordning riskerar att driva seriösa assistansanordnare till konkurs.

Dessa två frågor förtjänar djupgående debatt var för sig. Jag hade därför önskat att statsrådet hade besvarat mina två interpellationer i två olika svar. Men jag tänker att vi här i dag gör det bästa av situationen.

Jag hade också önskat lite mer konkreta svar utifrån de konkreta frågorna som jag ställt. Nu var det ett generaliserande svar som jag ändå känner ett visst hopp inför när det gäller vissa formuleringar.

Fru ålderspresident! Jag tänker ägna första tiden åt delen om omprövningarna. Jag instämmer till fullo med statsrådet när hon säger att det är rimligt att man gör omprövningar när det har skett stora förändringar i behovet.

Fru ålderspresident! Försäkringskassan kan göra omprövningar när det sker förändringar i livet. Det kan till exempel vara att man flyttar till en annan lägenhet, att man börjar studera eller något sådant. Det gör att människor med funktionsnedsättning kan känna sig tvingade att avstå från att flytta hemifrån, studera, gifta sig, bli sambo eller skaffa barn just för att de är rädda för att det kommer att ske en omprövning trots att det enskilda behovet inte är förändrat.

Det är hela den delen som gör att jag lyfter frågan. Vi har tidigare lyft fram frågan att man bör ändra terminologin till att man ser till att det är väsentligt förändrade behov och inte till förhållanden i sig som styr en omprövning. Det är utifrån den aspekten som jag undrar om statsrådet är villig att se över den situation som nu är.

En av mina huvudfrågor i min interpellation var om statsrådet delar Kristdemokraternas hållning om att samtliga grundläggande behov ska vara assistansgrundande i sin helhet, det vill säga hela toalettbesöket och alla kläder och inte bara de som är närmast kroppen. Det handlar om att en sådan lagändring ska vara på plats innan omprövningsstoppet hävs.

Fru ålderspresident! Jag har full respekt för om statsrådet inte har fångat upp det ännu, men i går fattades ett beslut i socialutskottet där en majoritet nu står bakom att ett tilläggsdirektiv bör ges till Huvudmannaskapsutredningen just om dessa delar. Beslutet kommer att fattas i kammaren senare, den 16 mars.

Jag vill ändå ha statsrådets reflektion om det. Det är en sådan bärande del när vi tittar på omprövningar att man ser till helheten. Människor med funktionsnedsättning har särskilda behov som måste fyllas. Deras behov försvinner inte för att assistansen dras in.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Vi måste hitta ett sätt där vi tillgodoser behoven så att människor med funktionsnedsättning kan leva med full delaktighet i samhället och ha samma ambitioner och livsmål som statsrådet och jag har. Men de behöver stöd och hjälp med de insatserna, och där är vi inte i dag.

Fru ålderspresident! Tack, statsrådet, för svaret!

Jag hade i mina två interpellationer som vi debatterar här i dag lyft fram två frågor som visserligen båda berör assistansen men utifrån två helt olika aspekter. Den ena frågan handlar om omprövningar och hur det drabbar den enskilda assistanstagaren. Den andra handlar om Försäkringskassans återkrav och hur dagens ordning riskerar att driva seriösa assistansanordnare till konkurs.

Dessa två frågor förtjänar djupgående debatt var för sig. Jag hade därför önskat att statsrådet hade besvarat mina två interpellationer i två olika svar. Men jag tänker att vi här i dag gör det bästa av situationen.

Jag hade också önskat lite mer konkreta svar utifrån de konkreta frågorna som jag ställt. Nu var det ett generaliserande svar som jag ändå känner ett visst hopp inför när det gäller vissa formuleringar.

Fru ålderspresident! Jag tänker ägna första tiden åt delen om omprövningarna. Jag instämmer till fullo med statsrådet när hon säger att det är rimligt att man gör omprövningar när det har skett stora förändringar i behovet.

Fru ålderspresident! Försäkringskassan kan göra omprövningar när det sker förändringar i livet. Det kan till exempel vara att man flyttar till en annan lägenhet, att man börjar studera eller något sådant. Det gör att människor med funktionsnedsättning kan känna sig tvingade att avstå från att flytta hemifrån, studera, gifta sig, bli sambo eller skaffa barn just för att de är rädda för att det kommer att ske en omprövning trots att det enskilda behovet inte är förändrat.

Det är hela den delen som gör att jag lyfter frågan. Vi har tidigare lyft fram frågan att man bör ändra terminologin till att man ser till att det är väsentligt förändrade behov och inte till förhållanden i sig som styr en omprövning. Det är utifrån den aspekten som jag undrar om statsrådet är villig att se över den situation som nu är.

En av mina huvudfrågor i min interpellation var om statsrådet delar Kristdemokraternas hållning om att samtliga grundläggande behov ska vara assistansgrundande i sin helhet, det vill säga hela toalettbesöket och alla kläder och inte bara de som är närmast kroppen. Det handlar om att en sådan lagändring ska vara på plats innan omprövningsstoppet hävs.

Fru ålderspresident! Jag har full respekt för om statsrådet inte har fångat upp det ännu, men i går fattades ett beslut i socialutskottet där en majoritet nu står bakom att ett tilläggsdirektiv bör ges till Huvudmannaskapsutredningen just om dessa delar. Beslutet kommer att fattas i kammaren senare, den 16 mars.

Jag vill ändå ha statsrådets reflektion om det. Det är en sådan bärande del när vi tittar på omprövningar att man ser till helheten. Människor med funktionsnedsättning har särskilda behov som måste fyllas. Deras behov försvinner inte för att assistansen dras in.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Vi måste hitta ett sätt där vi tillgodoser behoven så att människor med funktionsnedsättning kan leva med full delaktighet i samhället och ha samma ambitioner och livsmål som statsrådet och jag har. Men de behöver stöd och hjälp med de insatserna, och där är vi inte i dag.

Fru ålderspresident! Det är riktigt att det finns några olika perspektiv, som Pia Steensland tar upp i interpellationen. Jag tror dock att debatten här delvis ger svar på dem. Man kommer kanske inte riktigt hela vägen fram när det handlar om myndighetens handläggning utifrån det faktum att det är svårt att gå in i enskilda ärenden. Det är ofta dem vi har i bakhuvudet, men Pia Steensland är förstås väl införstådd med att jag inte kan kommentera enskilda fall och situationer. Det är inte heller det som har föranlett den här diskussionen.

Jag vill först säga att regeringen inte har några planer på att återinföra omprövningar. Oavsett den fråga som Pia Steensland ställer när det handlar om grundläggande behov finns det inga planer på att återinföra omprövningar.

Samtidigt tycker jag att det är väldigt relevanta frågor som interpellanten tar upp. De belyser ju problemet med att vi inte har några omprövningar - eller att vi kanske inte hittat riktigt rätt sätt att förhålla oss till omprövningar, kanske jag ska säga.

Det faktum att man inte gör regelbundna omprövningar riskerar naturligtvis också att leda till att om det finns felaktigheter kan de pågå under lång tid. Å andra sidan har jag inte för avsikt att återinföra omprövningar eftersom det också skapar oro. Men den balansen tycker jag att interpellanten är inne på i sina frågeställningar.

Det är en svår fråga. Jag vill också komma in på den utifrån frågan om det inte är behoven som styr snarare än förändrade förhållanden. Jag vill säga att det i första hand är behoven som styr rätten till assistans. Men om man kan få behoven tillgodosedda på annat sätt än genom personlig assistans, om man till exempel bor i gruppbostad eller går i skola, ja, då har man ju inte rätt till assistans. Det är i huvudsak det som avses. Då är det ett förhållande som har ändrat förutsättningarna för personlig assistans även om inte behoven har förändrats. Man ska fortfarande ha förutsättningar att leva sitt liv som andra, men man får behoven tillgodosedda på annat sätt.

Därför är det inte bara förändrade behov utan också väsentligt förändrade förhållanden som påverkar behoven som kan föranleda att assistansen ses över.

Fru ålderspresident! Det är riktigt att det finns några olika perspektiv, som Pia Steensland tar upp i interpellationen. Jag tror dock att debatten här delvis ger svar på dem. Man kommer kanske inte riktigt hela vägen fram när det handlar om myndighetens handläggning utifrån det faktum att det är svårt att gå in i enskilda ärenden. Det är ofta dem vi har i bakhuvudet, men Pia Steensland är förstås väl införstådd med att jag inte kan kommentera enskilda fall och situationer. Det är inte heller det som har föranlett den här diskussionen.

Jag vill först säga att regeringen inte har några planer på att återinföra omprövningar. Oavsett den fråga som Pia Steensland ställer när det handlar om grundläggande behov finns det inga planer på att återinföra omprövningar.

Samtidigt tycker jag att det är väldigt relevanta frågor som interpellanten tar upp. De belyser ju problemet med att vi inte har några omprövningar - eller att vi kanske inte hittat riktigt rätt sätt att förhålla oss till omprövningar, kanske jag ska säga.

Det faktum att man inte gör regelbundna omprövningar riskerar naturligtvis också att leda till att om det finns felaktigheter kan de pågå under lång tid. Å andra sidan har jag inte för avsikt att återinföra omprövningar eftersom det också skapar oro. Men den balansen tycker jag att interpellanten är inne på i sina frågeställningar.

Det är en svår fråga. Jag vill också komma in på den utifrån frågan om det inte är behoven som styr snarare än förändrade förhållanden. Jag vill säga att det i första hand är behoven som styr rätten till assistans. Men om man kan få behoven tillgodosedda på annat sätt än genom personlig assistans, om man till exempel bor i gruppbostad eller går i skola, ja, då har man ju inte rätt till assistans. Det är i huvudsak det som avses. Då är det ett förhållande som har ändrat förutsättningarna för personlig assistans även om inte behoven har förändrats. Man ska fortfarande ha förutsättningar att leva sitt liv som andra, men man får behoven tillgodosedda på annat sätt.

Därför är det inte bara förändrade behov utan också väsentligt förändrade förhållanden som påverkar behoven som kan föranleda att assistansen ses över.

Fru ålderspresident! Jag tackar statsrådet för svaret.

Jag instämmer till fullo - när det uppstår ett minskat behov tror jag att alla är införstådda med att det ska ske en minskning. Men om man tittar på helheten i dag ser man att det inte är det som är verkligheten. Det är många människor som faktiskt lever med rädsla för vad som kommer att ske om de ändrar något i sitt liv. Deras behov kvarstår, men ändå ska det ske en omprövning via Försäkringskassan för att de har förhållanden som inte är direkt kopplade till behovet.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Det är också det som statsrådet är inne på. Det gläder mig, ska jag säga, att statsrådet säger att det inte finns några planer på omprövning. Jag förutsätter att det gäller även när lagändringen utifrån stärkt assistans är på plats. Det är en lagändring som vi kristdemokrater har eftersträvat länge, så den välkomnar vi. Jag tolkar statsrådet på det sättet.

Men som statsrådet var inne på är det också många människor som har långvariga, varaktiga funktionsnedsättningar som faktiskt inte kommer att förbättras. Det är det som är problemet om man ska ha regelmässiga prövningar vartannat år som är precis likadana. Det var det min fjärde fråga var inne på - om man kan hitta ett sätt att ha individuella intervall.

Jag brukar ta min partikollega David Lega som exempel. Han kommer aldrig att kunna använda sina händer. Han kommer alltid att behöva assistans. Då ska en omprövning handla om att säkerställa god kvalitet, inte om att man blir ifrågasatt i grunden utifrån sitt behov. Jag skulle vilja höra en reflektion om det är något som statsrådet ser som en möjlig väg framåt.

Jag vill att statsrådet ska ta med sig att det finns en stor oro bland många människor och att när en omprövning sker, då sker den utifrån rådande rättspraxis.

Då kommer vi tillbaka till min andra fråga om samtliga grundläggande behov. Är ministern villig att fundera över de här delarna? Skulle det vara möjligt att tillgodose riksdagens vilja i huvudmannaskapsutredningen som kommer om några veckor? Jag har noterat att utredaren nu sagt att det är statligt huvudmannaskap som är det aktuella, och det gläder mig verkligen. Men vi vill att man ser att om man ska ha ett statligt huvudmannaskap måste också bedömningsprocessen ses över.

Här finns det ett gyllene tillfälle att rätta till den rättspraxis som vuxit fram utifrån det förödande regleringsbrev från regeringen till Försäkringskassan 2016 som handlade om att minska antalet timmar, att bryta den utvecklingen. Det var det som drev fram den rättspraxis som gjorde att myndigheten började tolka gamla domar från 2009, 2012 och 2015 mycket mer restriktivt än tidigare. Det var det som skapade den här nedbrytningen av de grundläggande behoven, till exempel att inte hela toalettbesöket räknas utan bara de privata delarna.

Jag skulle vilja vädja till statsrådet att ta med sig den delen och se över det, för det skulle jag säga är den absolut viktigaste frågan för funktionsrättsorganisationerna i stort - att man får tillbaka möjligheten till självbestämmande i sitt eget liv och att man får det stöd i vardagen som man behöver.

Fru ålderspresident! Jag tackar statsrådet för svaret.

Jag instämmer till fullo - när det uppstår ett minskat behov tror jag att alla är införstådda med att det ska ske en minskning. Men om man tittar på helheten i dag ser man att det inte är det som är verkligheten. Det är många människor som faktiskt lever med rädsla för vad som kommer att ske om de ändrar något i sitt liv. Deras behov kvarstår, men ändå ska det ske en omprövning via Försäkringskassan för att de har förhållanden som inte är direkt kopplade till behovet.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Det är också det som statsrådet är inne på. Det gläder mig, ska jag säga, att statsrådet säger att det inte finns några planer på omprövning. Jag förutsätter att det gäller även när lagändringen utifrån stärkt assistans är på plats. Det är en lagändring som vi kristdemokrater har eftersträvat länge, så den välkomnar vi. Jag tolkar statsrådet på det sättet.

Men som statsrådet var inne på är det också många människor som har långvariga, varaktiga funktionsnedsättningar som faktiskt inte kommer att förbättras. Det är det som är problemet om man ska ha regelmässiga prövningar vartannat år som är precis likadana. Det var det min fjärde fråga var inne på - om man kan hitta ett sätt att ha individuella intervall.

Jag brukar ta min partikollega David Lega som exempel. Han kommer aldrig att kunna använda sina händer. Han kommer alltid att behöva assistans. Då ska en omprövning handla om att säkerställa god kvalitet, inte om att man blir ifrågasatt i grunden utifrån sitt behov. Jag skulle vilja höra en reflektion om det är något som statsrådet ser som en möjlig väg framåt.

Jag vill att statsrådet ska ta med sig att det finns en stor oro bland många människor och att när en omprövning sker, då sker den utifrån rådande rättspraxis.

Då kommer vi tillbaka till min andra fråga om samtliga grundläggande behov. Är ministern villig att fundera över de här delarna? Skulle det vara möjligt att tillgodose riksdagens vilja i huvudmannaskapsutredningen som kommer om några veckor? Jag har noterat att utredaren nu sagt att det är statligt huvudmannaskap som är det aktuella, och det gläder mig verkligen. Men vi vill att man ser att om man ska ha ett statligt huvudmannaskap måste också bedömningsprocessen ses över.

Här finns det ett gyllene tillfälle att rätta till den rättspraxis som vuxit fram utifrån det förödande regleringsbrev från regeringen till Försäkringskassan 2016 som handlade om att minska antalet timmar, att bryta den utvecklingen. Det var det som drev fram den rättspraxis som gjorde att myndigheten började tolka gamla domar från 2009, 2012 och 2015 mycket mer restriktivt än tidigare. Det var det som skapade den här nedbrytningen av de grundläggande behoven, till exempel att inte hela toalettbesöket räknas utan bara de privata delarna.

Jag skulle vilja vädja till statsrådet att ta med sig den delen och se över det, för det skulle jag säga är den absolut viktigaste frågan för funktionsrättsorganisationerna i stort - att man får tillbaka möjligheten till självbestämmande i sitt eget liv och att man får det stöd i vardagen som man behöver.

Fru ålderspresident! Låt mig bara påminna Pia Steensland om att redan under den tid då Kristdemokraterna styrde på Socialdepartementet, under alliansregeringens tid, hade vi en problematik som lyftes fram i dåvarande socialutskottet som handlade om att själva behoven styckades sönder. Det tittades på om man kunde ta mat på gaffeln och föra den till munnen. Jag tycker att Pia Steensland kanske ska vara lite försiktig med att tala om att det var exakt ett regleringsbrev. Vi har diskuterat det många gånger, men det var ju under tiden dessförinnan en väldigt olycklig utveckling som jag är väldigt glad att vi på olika sätt försöker möta.

Det här är komplicerad lagstiftning. Jag har sagt det många gånger. Det är kanske det svåraste som i alla fall jag håller på med som socialminister. Jag tror att det är ganska många som känner väldigt mycket för frågorna och som vill åstadkomma saker, men det är inte lätt att hitta de enkla lösningarna.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Därför hade vi också en omfattande LSS-utredning som arbetade i många år. Det var flera företrädare som bidrog till att den lades på hyllan. Det fanns delar i den som vi hade kunnat lyfta vidare; det är jag övertygad om.

Nu har inte det skett, utan vi har i stället börjat om i olika delar och stycken, till exempel när det handlar om rätten till assistans för andning och sondmatning i sin helhet, men självklart också de förslag till beslut via proposition som alldeles strax kommer till riksdagen om det avsmalnande föräldraansvaret, som handlar om att man ska kunna få assistans också när det gäller den medicinska tillsynen. Det kommer förvisso att vara två olika propositioner, men det betyder ändå, som jag nämnde i mitt interpellationssvar, att närmare 2 000 personer enligt bedömningen kommer att få rätt till personlig assistans - en mycket stor förändring.

Jag tycker att det är positivt, och jag vill säga det en gång till: Vi har inga planer på att återinföra någon omprövning. Men det är ändå intressant att höra Pia Steensland tala om individuella omprövningar, för det är klart att på ett eller annat sätt måste man känna att man förstår hur ordningen är. Men vi är inte där. Det är inget som vi just nu överväger, vill jag säga så att vi är tydliga i den här diskussionen.

Jag vill också säga när det gäller väsentligt förändrade förhållanden att jag förstår att man känner oro. Jag har också mött väldigt många människor som har förmedlat den oron, både individuellt och via sina organisationer. Men väsentligt förändrade förhållanden är inte minsta lilla förändring som sker, utan det är just väsentligt förändrade förhållanden. Jag gav också exempel på vad det i huvudsak syftar på. Det är att förhållandena blir sådana att behov också tillgodoses på annat sätt. Inte heller här ska vi säga att lagstiftaren på något sätt menar minsta lilla förändring, utan väsentligt förändrade förhållanden är just väsentligt förändrade förhållanden.

När det gäller hela huvudmannaskapsutredningen är det ett omfattande uppdrag. Utredaren ska titta på hur det skulle kunna se ut, och sedan får vi ta ställning till om det är något som vi ska gå vidare med. Det vet varken Pia Steensland, jag eller någon annan - utom möjligen utredaren. Men jag tror inte att han heller har klart för sig än hur utredningsbetänkandet kommer att se ut i slutändan. Vad är det för avvägningar som vi tvingas göra? Det finns inga enkla lösningar.

Det kanske är så inte bara i den här debatten utan i många debatter att om vi bara låter någon annan vara ansvarig och allt blir statligt, ja då blir allt enkelt och tydligt. Jag är inte så säker på att det blir så enkelt och tydligt. Men nu finns en utredare som tittar på frågorna, och låt oss invänta betänkandet innan vi drar för mycket slutsatser. Då kan vi resonera med betänkandet i bakhuvudet, och självklart ska remissinstanserna få säga sitt.

Fru ålderspresident! Låt mig bara påminna Pia Steensland om att redan under den tid då Kristdemokraterna styrde på Socialdepartementet, under alliansregeringens tid, hade vi en problematik som lyftes fram i dåvarande socialutskottet som handlade om att själva behoven styckades sönder. Det tittades på om man kunde ta mat på gaffeln och föra den till munnen. Jag tycker att Pia Steensland kanske ska vara lite försiktig med att tala om att det var exakt ett regleringsbrev. Vi har diskuterat det många gånger, men det var ju under tiden dessförinnan en väldigt olycklig utveckling som jag är väldigt glad att vi på olika sätt försöker möta.

Det här är komplicerad lagstiftning. Jag har sagt det många gånger. Det är kanske det svåraste som i alla fall jag håller på med som socialminister. Jag tror att det är ganska många som känner väldigt mycket för frågorna och som vill åstadkomma saker, men det är inte lätt att hitta de enkla lösningarna.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Därför hade vi också en omfattande LSS-utredning som arbetade i många år. Det var flera företrädare som bidrog till att den lades på hyllan. Det fanns delar i den som vi hade kunnat lyfta vidare; det är jag övertygad om.

Nu har inte det skett, utan vi har i stället börjat om i olika delar och stycken, till exempel när det handlar om rätten till assistans för andning och sondmatning i sin helhet, men självklart också de förslag till beslut via proposition som alldeles strax kommer till riksdagen om det avsmalnande föräldraansvaret, som handlar om att man ska kunna få assistans också när det gäller den medicinska tillsynen. Det kommer förvisso att vara två olika propositioner, men det betyder ändå, som jag nämnde i mitt interpellationssvar, att närmare 2 000 personer enligt bedömningen kommer att få rätt till personlig assistans - en mycket stor förändring.

Jag tycker att det är positivt, och jag vill säga det en gång till: Vi har inga planer på att återinföra någon omprövning. Men det är ändå intressant att höra Pia Steensland tala om individuella omprövningar, för det är klart att på ett eller annat sätt måste man känna att man förstår hur ordningen är. Men vi är inte där. Det är inget som vi just nu överväger, vill jag säga så att vi är tydliga i den här diskussionen.

Jag vill också säga när det gäller väsentligt förändrade förhållanden att jag förstår att man känner oro. Jag har också mött väldigt många människor som har förmedlat den oron, både individuellt och via sina organisationer. Men väsentligt förändrade förhållanden är inte minsta lilla förändring som sker, utan det är just väsentligt förändrade förhållanden. Jag gav också exempel på vad det i huvudsak syftar på. Det är att förhållandena blir sådana att behov också tillgodoses på annat sätt. Inte heller här ska vi säga att lagstiftaren på något sätt menar minsta lilla förändring, utan väsentligt förändrade förhållanden är just väsentligt förändrade förhållanden.

När det gäller hela huvudmannaskapsutredningen är det ett omfattande uppdrag. Utredaren ska titta på hur det skulle kunna se ut, och sedan får vi ta ställning till om det är något som vi ska gå vidare med. Det vet varken Pia Steensland, jag eller någon annan - utom möjligen utredaren. Men jag tror inte att han heller har klart för sig än hur utredningsbetänkandet kommer att se ut i slutändan. Vad är det för avvägningar som vi tvingas göra? Det finns inga enkla lösningar.

Det kanske är så inte bara i den här debatten utan i många debatter att om vi bara låter någon annan vara ansvarig och allt blir statligt, ja då blir allt enkelt och tydligt. Jag är inte så säker på att det blir så enkelt och tydligt. Men nu finns en utredare som tittar på frågorna, och låt oss invänta betänkandet innan vi drar för mycket slutsatser. Då kan vi resonera med betänkandet i bakhuvudet, och självklart ska remissinstanserna få säga sitt.

Fru ålderspresident! Jag sa själv att det var fråga om gamla domar, men de började tolkas mer restriktivt efter regleringsbrevet från 2016. Det visar statistiken. 2 000 personer föll ur systemet, och det blev betydligt svårare att komma in.

Låt mig ägna min sista minut åt min andra interpellationsfråga, nämligen återkravet från Försäkringskassan. Låt mig vara tydlig med att fusk, överutnyttjande och organiserad brottslighet inom assistansen ska beivras. Men det här handlar om något helt annat. Det här handlar om när en seriös assistansanordnare i god tro har agerat och utfört assistans utifrån ett beslut som är beviljat från Försäkringskassan. De har utfört exakt det som Försäkringskassan har sagt att de ska göra och de behov som finns.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Nu råder situationen att Försäkringskassan kan ställa återkrav. Det finns rapporter om att Försäkringskassan i sitt beslut framför att den felaktiga utbetalningen ligger hos Försäkringskassan. Försäkringskassan säger att beslutet var deras fel.

Jag vill ställa följande fråga till statsrådet. Ska en assistansanordnare kunna lita på att ett beslut från Försäkringskassan är fattat på korrekta grunder? Jag anser att det är rimligt. Man ska inte behöva ifrågasätta ett myndighetsbeslut.

Men är det som sker i dag rimligt, det vill säga att återkrav på en assistansanordnare ställs trots att anordnaren i god tro har utfört assistansuppdraget helt i enlighet med myndighetens eget beslut? Nu finns situationen där enskilda assistansanordnare, oftast små, får återkrav på miljontals kronor, och de riskerar att gå i konkurs. Då blir det en assistansmarknad med enbart stora aktörer.

Fru ålderspresident! Jag sa själv att det var fråga om gamla domar, men de började tolkas mer restriktivt efter regleringsbrevet från 2016. Det visar statistiken. 2 000 personer föll ur systemet, och det blev betydligt svårare att komma in.

Låt mig ägna min sista minut åt min andra interpellationsfråga, nämligen återkravet från Försäkringskassan. Låt mig vara tydlig med att fusk, överutnyttjande och organiserad brottslighet inom assistansen ska beivras. Men det här handlar om något helt annat. Det här handlar om när en seriös assistansanordnare i god tro har agerat och utfört assistans utifrån ett beslut som är beviljat från Försäkringskassan. De har utfört exakt det som Försäkringskassan har sagt att de ska göra och de behov som finns.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Nu råder situationen att Försäkringskassan kan ställa återkrav. Det finns rapporter om att Försäkringskassan i sitt beslut framför att den felaktiga utbetalningen ligger hos Försäkringskassan. Försäkringskassan säger att beslutet var deras fel.

Jag vill ställa följande fråga till statsrådet. Ska en assistansanordnare kunna lita på att ett beslut från Försäkringskassan är fattat på korrekta grunder? Jag anser att det är rimligt. Man ska inte behöva ifrågasätta ett myndighetsbeslut.

Men är det som sker i dag rimligt, det vill säga att återkrav på en assistansanordnare ställs trots att anordnaren i god tro har utfört assistansuppdraget helt i enlighet med myndighetens eget beslut? Nu finns situationen där enskilda assistansanordnare, oftast små, får återkrav på miljontals kronor, och de riskerar att gå i konkurs. Då blir det en assistansmarknad med enbart stora aktörer.

Fru talman! Det blir lätt så att vi ändå talar om enskilda fall och situationer när Pia Steensland beskriver dessa frågor på det sättet. I grund och botten ska en assistansanordnare lita på myndighetsbeslut.

När det handlar om att beivra fusk, välfärdskriminalitet, behövs en lagstiftning som ställer rätt krav. Vad säger lagen? Jo, Försäkringskassan får besluta om återkrav av ersättning som den själv har beslutat om, om ersättningen lämnats felaktigt eller med ett för högt belopp och den som fått ersättningen har insett eller skäligen borde ha insett detta.

Det är inte så att Försäkringskassan kan begära tillbaka ersättning från assistansanordnare i alla situationer. Det är när anordnaren skäligen borde ha insett att ersättningen varit för hög. Jag kan naturligtvis inte uttala mig om de specifika fall som kanske Pia Steensland hade blivit kontaktad om, men i grund och botten har jag svårt att se att vi ska ändra på den lagstiftning som säger att när man skäligen borde ha insett att man har fått ett felaktigt belopp är man återbetalningsskyldig.

Detta är en viktig del för att vi ska se till att de resurser som vi gemensamt avsätter inte bara till välfärden i stort utan också till den personliga assistansen i synnerhet verkligen går till dem som har behov av personlig assistans. Det är viktigt, och det är en rimlig ordning. Om man alltid kan säga att man har handlat i god tro får det konsekvenser för välfärden. Men återigen; man ska skäligen ha insett att man har fått ett felaktigt belopp utbetalat. Det är vad man har att förhålla sig till när man hanterar dessa frågor.

Interpellationsdebatten var härmed avslutad.

Fru talman! Det blir lätt så att vi ändå talar om enskilda fall och situationer när Pia Steensland beskriver dessa frågor på det sättet. I grund och botten ska en assistansanordnare lita på myndighetsbeslut.

När det handlar om att beivra fusk, välfärdskriminalitet, behövs en lagstiftning som ställer rätt krav. Vad säger lagen? Jo, Försäkringskassan får besluta om återkrav av ersättning som den själv har beslutat om, om ersättningen lämnats felaktigt eller med ett för högt belopp och den som fått ersättningen har insett eller skäligen borde ha insett detta.

Det är inte så att Försäkringskassan kan begära tillbaka ersättning från assistansanordnare i alla situationer. Det är när anordnaren skäligen borde ha insett att ersättningen varit för hög. Jag kan naturligtvis inte uttala mig om de specifika fall som kanske Pia Steensland hade blivit kontaktad om, men i grund och botten har jag svårt att se att vi ska ändra på den lagstiftning som säger att när man skäligen borde ha insett att man har fått ett felaktigt belopp är man återbetalningsskyldig.

Detta är en viktig del för att vi ska se till att de resurser som vi gemensamt avsätter inte bara till välfärden i stort utan också till den personliga assistansen i synnerhet verkligen går till dem som har behov av personlig assistans. Det är viktigt, och det är en rimlig ordning. Om man alltid kan säga att man har handlat i god tro får det konsekvenser för välfärden. Men återigen; man ska skäligen ha insett att man har fått ett felaktigt belopp utbetalat. Det är vad man har att förhålla sig till när man hanterar dessa frågor.

Interpellationsdebatten var härmed avslutad.