Fru talman! En stark arbetsrätt är avgörande för arbetstagarnas trygghet på arbetsmarknaden. Det ger den enskilde arbetstagaren ett grundläggande skydd mot arbetsköparnas godtycke. Samtidigt ger det arbetstagarna en kollektiv styrka. En stark arbetsrättslagstiftning bidrar således till att utjämna de i grunden ojämlika maktförhållandena mellan arbetstagare och arbetsgivare.
Det mesta av de faktiska relationerna på den svenska arbetsmarknaden regleras i kollektivavtal. Detta är en god ordning som ger stabilitet och flexibilitet. Avtalen förhåller sig dock till lagens bestämmelser. Problem som inte förutsågs vid lagens utformning eller som direkt uppstått genom förändringar i lagen adresseras ofta i kollektivavtalsförhandlingar, men det betyder inte att lagstiftningsprocessen kan bortse från dem.
Fru talman! Under de senaste decennierna har lagen om anställningsskydd, LAS, successivt urholkats. Turordningsreglerna har ändrats, tiden för återanställningsrätt har förkortats och allmän visstid har införts. Utöver detta har praxis, genom arbetsköparnas faktiska agerande och domar i Arbetsdomstolen, helt klart förskjutits i arbetsgivarvänlig riktning. Andelen otrygga jobb har ökat, och den fackliga organisationsgraden har minskat. Arbetstagarnas trygghet har därmed stegvis försvagats, liksom arbetstagarnas gemensamma styrka. Arbetsköparnas makt har stärkts på bekostnad av arbetstagarnas trygghet.
Fru talman! Vänsterpartiet har elva reservationer i detta betänkande, och jag hade väldigt gärna velat lyfta dem alla. Men med respekt för att ni inte vill höra mig mässa hela dagen och för att voteringen inte ska bli så vansinnigt lång väljer jag ändå att endast lyfta reservation nummer 6.
Tidsbegränsade anställningar fyller en nödvändig funktion på arbetsmarknaden. Det måste gå att ta in vikarier när anställda är föräldralediga eller sjuka eller kommer in i riksdagen, till exempel. Och det måste gå att anställa extrapersonal vid tillfälliga arbetsanhopningar eller när det behövs specifik kunskap under en begränsad tid. Men problemet är att många arbetsköpare systematiskt använder de tidsbegränsade anställningarna. Detta ger dem en otrolig flexibilitet i stunden, som går ut över de anställda men också över stora, viktiga samhälleliga värden.
I den ursprungliga versionen av LAS fanns en tydlig reglering av tidsbegränsade anställningar. De tillfälliga anställningarna var separerade från tillsvidareanställningarna på så sätt att de visstidsanställda inte kunde användas för att utföra samma arbete som de fast anställda. Tillsvidareanställning var norm och tidsbegränsad anställning ett undantag.
Under 1980- och 1990-talen genomfördes förändringar i LAS som öppnade för ett vidare användande av tillfällig arbetskraft. Över tid ökade de tidsbegränsade anställningarna i omfattning. Sedan 2000 har andelen anställda med tidsbegränsad anställning varit någorlunda konstant, med vissa mindre upp- och nedgångar beroende på konjunktursvängningarna. Men under 2020 hade ändå 14 procent av alla anställda i Sverige någon form av tidsbegränsad anställning.
Fru talman! Inte nog med det - de senaste 15 åren har de tidsbegränsade anställningarna blivit alltmer osäkra. Förklaringen är att de tidsbegränsade anställningarna består av flera olika varianter av anställningar, och det är de mest osäkra formerna som har ökat. Det är, som jag tog upp tidigare, allmän visstid och olika former av behovsanställningar. Parallellt med detta har de tryggaste formerna, det vill säga de vanliga vikariaten, minskat.
Det är också stora skillnader mellan de olika grupperna när det gäller hur vanligt det är med tidsbegränsade anställningar. Som av en händelse är arbetare, kvinnor, utomeuropeiskt födda och unga överrepresenterade bland dem med otrygga anställningar. Den bransch som hade högst andel tidsbegränsat anställda under 2019 var hotell och restaurang, där hela 42 procent hade osäkra anställningar.
Fru talman! Att vara anställd på tillfälliga kontrakt innebär givetvis jättestora nackdelar för individen. Livet går inte att planera, ekonomin är osäker och på arbetsplatsen befinner man sig i ett ständigt underläge. Det är svårare att engagera sig fackligt och säga ifrån om orättvisor och problem på jobbet. Tillfälligt anställda erbjuds också i lägre grad kompetensutveckling och har sämre löneutveckling. Att inte ha en tillsvidareanställning gör det svårt att teckna ett hyreskontrakt eller att ta lån för att köpa en bostad.
Otrygga anställningar är en stor källa till stress och oro, framför allt bland unga. Forskningsstudier visar tydliga kopplingar mellan psykisk ohälsa och otrygga anställningar. Otrygga anställningar ger alltså ett otryggt liv. De tidsbegränsat anställda betalar ett högt pris för arbetsgivarnas krav på flexibilitet.
När antalet visstidsanställningar blir för stort påverkar det även de tillsvidareanställdas arbetsvillkor. Till exempel visar en undersökning som Handelsanställdas förbund har gjort bland butiks- och lageranställda att många visstidsanställda mår sämre, men även de som är tillsvidareanställda får dra ett tyngre lass eftersom de ständigt måste lära upp nya kollegor. Man har ett lägre antal fast anställda och en låg bemanning.
Fru talman! Allmän visstidsanställning infördes av den borgerliga regeringen 2007. Vänsterpartiet har sedan dess, tillsammans med flera fackförbund, framfört krav på att just allmän visstidsanställning ska tas bort ur LAS. Sedan 2017 står faktiskt också Socialdemokraterna bakom ett sådant krav, efter ett beslut på partiets kongress. Men varken den förra eller den nuvarande S-MP-regeringen har tyvärr lagt fram några propositioner i ärendet. Problemet kvarstår alltså.
I debatten har det hävdats att man i första hand bör komma till rätta med dessa problem i förhandlingar mellan arbetsmarknadens parter. Men grundproblemet har skapats genom utformningen av lagen, och det är där det först borde lösas. Dagens utformning ger en väldigt ensidig fördel till arbetsgivarna och bygger in ett godtycke i systemet. Arbetsköparna har inget att vinna på att reglera detta i kollektivavtal, samtidigt som problemet är som störst på områden där arbetstagarna redan befinner sig i särskilt utsatta situationer. Ska frågan regleras i kollektivavtal betyder det alltså att arbetstagarorganisationen måste betala för något som lagstiftaren aldrig borde ha öppnat för.
I den DS som bygger på parternas principöverenskommelse föreslås att allmän visstidsanställning ska ersättas av särskild visstidsanställning. Det är positivt att man övergår till tryggare arbetsförhållanden, men grundproblemet kvarstår ändå. Arbetsgivaren behöver fortfarande inte ge något objektivt skäl för att tidsbegränsa anställningen.
Fru talman! Till slut: Vänsterpartiet anser alltså att LAS bör ändras så att allmän visstidsanställning utgår och det i stället införs objektiva kriterier för när det är tillåtet med visstidsanställningar. Lagen bör även i denna del fortsättningsvis vara semidispositiv, alltså att arbetsmarknadens parter i centrala kollektivavtal kan komma överens om de anställningsformer som är lämpliga inom respektive bransch. Lagen om anställningsskydd bör alltså ändras.
Fru talman! Jag ber verkligen om ursäkt för att jag drog över lite på tiden, men detta är ett ämne som är viktigt för mig och för Vänsterpartiet. Tack för er tid!