Interpellationssvar - Fördraget om icke-spridning av kärnvapen - 2022-01-25

Fru talman! Håkan Svenneling har frågat mig vad Sveriges nationella prioriteringar gällande kärnvapennedrustning är utöver det som regeringen driver inom ramen för Stockholmsinitiativet, hur det kommer sig att det i Stockholmsinitiativet saknas en punkt om kärnvapnens humanitära konsekvenser samt hur jag och regeringen avser att driva att dessa viktiga aspekter återfinns under NPT:s översynskonferens samt i dess slutdokument.

Svenneling har också frågat om jag vid översynskonferensen avser att lyfta upp vikten av kärnvapenfria zoner och den bristande implementeringen av en sådan i Mellanöstern och hur jag avser att implementera Stockholmsinitiativet och stärka mobiliseringen kring nedrustning.

Fru talman! Nedrustning och icke-spridning av kärnvapen är en central politisk prioritering för regeringen. Icke-spridningsfördraget, NPT, utgör hörnstenen i den globala nedrustnings- och icke-spridningsregimen, och jag beklagar att den planerade översynskonferensen ännu en gång har fått skjutas upp på grund av pandemin. Men det betyder inte att vårt arbete läggs på is.

Stockholmsinitiativet består av 16 länder från olika delar av världen och från olika säkerhetspolitiska kontexter. De arbetspapper och deklarationer som har tagits fram inom ramen för Stockholmsinitiativet är således produkten av förhandlingar mellan dessa länder. Syftet är att finna vägar framåt som kan samla den bredare kretsen statsparter i NPT, vilket krävs för att få till stånd konkreta steg för kärnvapennedrustning.

I Stockholmsinitiativets arbetspapper om riskreducering, A Nuclear Risk Reduction Package, framhålls tydligt kärnvapnens katastrofala humanitära konsekvenser. Vikten av en kärnvapenfri värld kopplas också till mänsklighetens fundamentala intressen och överlevnad i flera av initiativets dokument.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Sverige lyfter i nationell kapacitet konsekvent fram kärnvapnens humanitära och miljömässiga konsekvenser och har under flera års tid varit medförslagsställare till den FN-resolution som uppmärksammar denna fråga. Regeringen kommer att fortsätta uppmärksamma de katastrofala konsekvenserna av kärnvapenanvändning, både bilateralt, inom EU, inom FN och inom ramen för NPT.

En central del av Stockholmsinitiativet är dess fokus på genomförande och konkreta steg för nedrustning. Vi vet att det finns många utmaningar inom nedrustningsdiplomatin men menar att det gäller att vara både ambitiös och realistisk. Genom att identifiera konkreta förslag om steg som både bygger på sådant som vi har överenskommit och är framåtblickande och som kan samla många länder hoppas vi inom ramen för initiativet kunna bygga förtroende och förutsättningar för ytterligare, substantiella steg på vägen mot en värld fri från kärnvapen.

Bland de länder som ingår i Stockholmsinitiativet finns ett starkt stöd för en fortsättning av initiativet efter översynskonferensen för NPT, inte minst för att säkerställa genomförande av ingångna åtaganden och det som vi hoppas blir ett bra utfall av den kommande översynskonferensen.

Starkt politiskt engagemang och tryck kommer att fortsätta att vara viktiga faktorer för att åstadkomma konkreta framsteg inom kärnvapennedrustning. En viktig del av Stockholmsinitiativet är att få kärnvapenstaterna att ta ansvar för att nedrustning genomförs. Därför har vi haft direkta samtal med dem, och jag kan nu konstatera att det i början av året kom ett viktigt uttalande från de fem erkända kärnvapenstaterna om att ett kärnvapenkrig inte kan vinnas och därför aldrig bör utkämpas.

Fru talman! Inrättandet av kärnvapenfria zoner bidrar på ett konkret sätt till att främja internationell fred och säkerhet. Från svensk sida välkomnar vi att sådana zoner har etablerats i Latinamerika och Karibien, södra Stilla havet, Sydostasien, Afrika, Centralasien och Mongoliet. Det är också en prioritering och ett förslag inom Stockholmsinitiativet.

Sverige och EU stöder upprättandet av en zon fri från kärnvapen och andra massförstörelsevapen i Mellanöstern och implementeringen av resolutionen från 1995 års översynskonferens för NPT. Vi välkomnar de framsteg som gjorts i detta avseende under de första två sessionerna av konferensen om en sådan zon, vilka hållits vid FN:s högkvarter 2019 och 2021. Upprättandet av zonen måste ske på frivillig basis och med deltagande av samtliga länder i regionen.

Fru talman! Det var meningen att jag skulle stå här när utrikesministern kom hem från konferensen i New York. När jag lämnade in interpellationen var tanken att konferensen skulle hållas, och det är givetvis trist att den skjuts upp ännu en gång. Utrikesministern får tyvärr därför räkna med att jag kommer att ställa en ny interpellation om samma ämne vid ett senare tillfälle när vi närmar oss konferensen. Jag ber om ursäkt, men det blir så när konferensen skjuts upp.

Det kan dock resultera i att det finns ett bättre politiskt läge och en bättre möjlighet till dialog om nedrustning när konferensen väl genomförs. En sådan sak som gör att läget kan vara bättre är statsparternas möte om FN:s kärnvapenkonvention i Wien som förhoppningsvis kommer att ske före konferensen, i mars månad, där Sverige avser att delta som observatör. Detta har jag drivit, och jag välkomnar att det sker.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Dialogen i detta mycket spända säkerhetspolitiska läge som vi befinner oss i visar ändå vissa tecken på en vilja till ökad militär transparens. Det är svårt att veta exakt var detta spända säkerhetspolitiska läge kommer att sluta nu när vi är mitt uppe i det. Men om man ändå vill och hoppas att det ska hända något positivt är det just att den militära transparensen kommer upp på dagordningen och vikten av samarbete kring det. Det ger också Stockholmsinitiativet möjligheter att förbereda sig än mer inför mötet.

Jag var till att börja med lite avvaktande positiv men har blivit mer positiv när jag upplever att ni också har fått tempo i initiativets kraft.

Det som jag hoppas att Sverige gör i det nu rådande läget före konferensen är att se det just som en möjlighet, om dessa dialogsamtal utvecklar sig i en sådan riktning, att lyfta fram förslag kring deeskalering. Det gäller särskilt i vårt närområde och särskilt då i Arktis. Det skulle kunna vara så att man faktiskt driver på för kärnvapenfria zoner och nedrustning i vårt närområde. Vi har Norden, Arktis och Östersjön som alla skulle kunna vara områden för kärnvapenfria zoner. Det nämns inte i utrikesministerns svar. Det finns också en möjlighet att minska antalet aktiva stridsspetsar för att minska risken för misstag som ändå skulle kunna leda till det kärnvapenkrig som inte kan vinnas. Det är bra att de så kallade P5, alltså originalinnehavarna av kärnvapen, har uttryckt det.

Utöver Stockholmsinitiativet, som utrikesministern beskriver bra i sitt svar, undrar jag vad som är Sveriges nationella prioriteringar gällande kärnvapennedrustning. Är det Stockholmsinitiativet och det som förhandlas fram där som vi har fokus på? Eller finns det andra frågor som Sverige driver utöver det och som man inte har kommit överens om i initiativet?

Hur avser ministern att fortsätta jobba med att implementera Stockholmsinitiativet och stärka mobiliseringen för nedrustning i världen?

Fru talman! Jag håller med Håkan Svenneling om att det är väldigt synd att översynskonferensen har skjutits på framtiden igen. Vi får väl stå här och debattera igen.

Det var meningen att Stockholmsinitiativet i princip skulle vara en sprint på sex månader för att pusha på. Nu har vi hållit på i två år. Men vi fortsätter med detta. Det som var väldigt bra när vi hade den femte ministerkonferensen i Stockholm i december, även med deltagande av den nya tyska utrikesministern, var att utrikesministern visade på en rad idéer för hur vi ska fortsätta för att få kraft i initiativet. Det handlar inte så mycket om att vi ska hitta på nya saker. Det är de 22 stepping stones och riskreduceringsinitiativet som vi vill jobba med. Vi kan redan, som sagt, bocka av några saker.

Vi kommer att satsa på kommunikation utåt. Vi ska ha ett eget Twitterkonto, faktiskt på initiativ av Nya Zeeland. Vi vill också att fler länder ska delta. Nu är det ett tjugotal som säger att de stöder initiativet, förutom de 16 länderna.

Den målsättning som vi har, som Håkan Svenneling frågade om, är att NPT ska nå framsteg i alla tre delar - nedrustning, icke-spridning och fredlig användning. Målet är en värld fri från kärnvapen. Frågan är hur man kommer dit.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Vi kommer, precis som Håkan Svenneling sa, att delta som observatör i det första statspartsmötet. Det har nu satts ett datum, den 22-24 mars, i Wien. Det är också uppskjutet. Det skulle ha varit nu i januari. Det kommer att göra att vi kan följa arbetet med konventionen på nära håll. Även Tyskland, Norge och Schweiz ska vara observatörer på statspartsmötet.

Men jag vill ändå understryka att vi inte ska förväxla observatörskapet med medlemskap. Vi har inte ändrat oss på den punkten, utan vi är observatör men kommer inte att vara part eller på något annat sätt vara folkrättsligt bundna av konventionen. Vårt ställningstagande gjordes redan 2019, och det är att ett undertecknande i den nuvarande formen inte är aktuellt. Det beror framför allt på att det finns ett par centrala brister och oklarheter. Det är TPNW, alltså konventionens relation till icke-spridningsfördraget, det är otillräckliga skrivningar om verifikation och avsaknaden av tydliga definitioner. Förbudskonventionen lever alltså helt enkelt inte upp till de krav som kan och bör ställas på en konvention av detta slag.

Med detta sagt vill jag säga att TPNW:s övergripande syfte sammanfaller med regeringens mål om en kärnvapenfri värld. Men det är trots detta inte skäl nog för att vi ska skriva på det när vi inte tycker att det håller måttet.

Därmed tror jag att jag har svarat på Håkan Svennelings frågor.

Fru talman! Jag och utrikesministern har tidigare diskuterat just FN:s kärnvapenkonvention. Det är ett kärt ämne att diskutera här i riksdagen. Men jag tänkte inte att vi skulle gå för djupt in på det spåret i dag. Men precis som utrikesministern är inne på finns det en tydlig koppling till NPT just utifrån att det finns en kritik från Sverige i den röstförklaring som gjordes och det ställningstagande som regeringen sedan gjorde, alltså att man saknar denna koppling på ett tydligt sätt.

Jag hoppas att regeringen både genom sitt engagemang i Stockholmsinitiativet och som observatör på statsparternas konferens om FN:s kärnvapenkonvention kan bidra just till att föra fram behovet av en koppling och ett tydliggörande, så att man får en rörelse i världen där många länder är med - både de som har undertecknat och de som ännu inte har undertecknat konventionen - så att man kan känna att det finns ett momentum i arbetet och att man kan gå mot nedrustning, icke-spridning och fredlig användning.

Även om arbetet är uppdelat i dessa olika delar, vilket i sig är rimligt, finns det ändå en väldigt tydlig koppling. När det gäller en minskad spridning av kärnvapen har vi ett antal länder som vi diskuterar - är de på väg att skaffa kärnvapen eller inte? Vi ser att deras grannländer därigenom också ökar sitt intresse. Detta bidrar inte till en nedrustning utan till en upprustning. Spridningsfrågor och nedrustning hänger definitivt ihop.

Det är förståeligt att man inte kommer med några nya förslag utan att man har samlat sig kring de förslag som man har. Det är väl spännande med ett Twitterkonto och med fler länder som ansluter. I detta tror jag att det är bra att man kan samla fler länder bakom sig för att skapa just momentum inför konferensen.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Men jag känner fortfarande att jag inte riktigt har fått svar på min fundering om Sverige har några nationella prioriteringar vid sidan av Stockholmsinitiativet, eller om det är Stockholmsinitiativet som är det som man fokuserar på inför denna konferens. Eller kommer man därutöver att också ha nationella ambitioner som man tänker jobba med? Det får utrikesministern gärna återvända till.

Det var intressant att höra det som utrikesministern nämnde om att Tyskland också har hoppat på detta med att vara observatör. Utrikesministern nämnde också Norge och Schweiz. Finns det några tankar hos utrikesministern på att ändå i den ganska lilla gruppen av likasinnade länder jobba tillsammans för att både definiera observatörsrollen och hitta vägar för att föra en dialog mellan Stockholmsinitiativet, FN:s kärnvapenkonvention och i slutändan de länder som innehar kärnvapen och som behöver bidra till nedrustning och icke-spridning?

Fru talman! Som jag sa redan från början är nedrustning, icke-spridning och försöken att arbeta för en kärnvapenfri värld en högt prioriterad fråga. Vi arbetar i flera olika spår - nationellt, inom EU och inom FN - och Stockholmsinitiativet är den viktigaste delen i detta. Naturligtvis hoppas vi på framsteg under själva konferensen.

Det vi räknar som framsteg och hoppas på är att man ska återbekräfta de åtaganden och överenskommelser som har gjorts och att man ska kunna ta ytterligare steg framåt, särskilt när det gäller den konkreta nedrustningen. Då är det viktigt att man får tydliga processer för hur man ska genomföra det och hur man ska följa upp det samt att man får olika delmål, så att det finns planer för genomförandet. Vi behöver också se till att det blir ytterligare en översynskonferens gällande exempelvis riskreducering; jag tror att det var i Håkan Svennelings första inlägg som han pekade på risken att det händer olyckor, och en sådan finns verkligen.

Låt mig också säga någonting om kärnvapenstaterna eftersom Håkan Svenneling tog upp det. De har faktiskt varit väldigt öppna för en diskussion. Vi har varit aktiva med att reach out - vi har skrivit brev, haft ambassadörsmöten och tagit upp det på ministernivå - och de har varit öppna för diskussion med vissa reservationer, kan man säga. Bidenadministrationen har exempelvis varit mer välkomnande när det gäller att diskutera än vad den föregående administrationen var, vilket väl ingen är förvånad över i och för sig. Men både när det gäller Startavtalet, som nu är förlängt med en ganska lång period, och när det gäller uttalandet från den 3 januari kan vi se att man har kommit en bit framåt i nedrustningsfrågorna på ett sätt man inte har gjort på många år. Det tycker jag ändå att vi ska lyfta fram.

Sedan inser jag, när Håkan Svenneling säger det, att det kan låta lite töntigt med Twitterkonton, men tanken är att engagera fler människor som normalt sett kanske inte är så intresserade av kärnvapen. Då tänkte Nya Zeeland - och vi andra applåderade - att detta kan vara ett sätt att dels visa vad vi gör, dels få andra intresserade. Frågan om framför allt kärnvapennedrustning men även nedrustning generellt är nämligen inte alls så stor som den var för ett antal decennier sedan, när jag själv gick i demonstrationståg mot Pershing 2 och SS-20. Den rörelsen finns liksom inte nu. Därför tänkte vi att nya sätt att nå andra människor för att få en kraft bakom de här initiativen för nedrustning också kan behövas, som ett komplement.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Fru talman! Tack för den här debatten och för de fyra debatter vi hade tidigare i dag, utrikesministern!

Jag tycker att de resultat som Sverige genom Stockolmsinitiativet har åstadkommit är positiva; vi ser ändå ett visst momentum och en positiv utveckling. Nu får vi se vad det oroväckande säkerhetspolitiska läge vi befinner oss i innebär och hur mycket det kommer att smitta processen kring NPT; vi vet ju att andra oroväckande omständigheter tidigare har smittat diskussionerna under översynskonferenserna.

Jag ser ändå en öppning när utrikesministern säger att det finns en god dialog med P5. För alla som lyssnar på detta och inte är nördar kan jag berätta att P5 alltså är USA, Ryssland, Kina, Frankrike och Storbritannien. Om det nu finns en god dialog tycker jag att utrikesministern bör ta chansen att lyfta de förslag jag tar upp. Hur kan vi få till en deeskalering kring Arktis? Jag är nämligen orolig över klimatförändringarna, vilket jag hoppas att utrikesministern också är, och att de leder till en ökad militarisering av Arktis. I det finns hela risken kring kärnvapen kopplat till de länder jag just nämnde.

Jag hoppas att detta kan leda till att utrikesministern på olika sätt lyfter behovet av Arktis, men också av Norden, Östersjön och Europa i stort, som områden där vi minskar spänningarna och får ett momentum i dessa frågor. Spänningarna ska inte öka, vilket är det vi ser just nu. Men då ligger det ett stort ansvar på Ryssland och på alla de andra P5-staterna att faktiskt uppfylla vad NPT-avtalet handlar om, det vill säga att man ska nedrusta sin kärnvapenförmåga jämfört med i dag. Vi vet att Ryssland och USA är de länder som har i särklass flest kärnvapen på vår jord, och därför vilar ansvaret tungt på dem.

Tack för debatten!

Fru talman! Arktis är ju ett område som vi är väldigt engagerade i. Vi har antagit en Arktisstrategi i riksdagen, och nu är faktiskt Ryssland - ett av P5-länderna - ordförande i Arktiska rådet. Frågan om nedrustning och lågspänning i Arktis är alltså väldigt aktuell, och frågan om de kärnvapenfria zonerna, som jag tänkte ägna lite grann av mitt slutanförande åt, har varit aktuell länge.

Frågan om en kärnvapenfri zon i Norden är inte ny utan har diskuterats sedan 50-talet - min egen tvåbetygsuppsats på 80-talet handlade om kärnvapenfria zoner i Norden. Dessa kärnvapenfria zoner som en väg mot en kärnvapenfri värld är konkreta bidrag för att stärka fred och säkerhet internationellt, och man kan se att en stor del av världens yta i dag omfattas av kärnvapenfria zoner. Vi stöder alltså upprättandet av sådana zoner - till exempel i Mellanöstern, där man redan 1995 antog en resolution om detta under NPT. En kärnvapenfri zon skulle nämligen bidra till att öka stabiliteten i regionen och förbättra förutsättningarna, men det måste ske på frivillig basis och alla länder i regionen måste vara med.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Det är dock positivt att de flesta av FN:s permanenta medlemmar och länderna i regionen har valt att delta i den här konferensen. Förhoppningen är därför att de länder som inte deltar kommer att ompröva sina beslut i framtiden och välja att delta i det här viktiga samtalet.

Tack för debatten, Håkan Svenneling!

Interpellationsdebatten var härmed avslutad.