Interpellationssvar - Armeniska krigsfångar - 2021-12-16

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Fru talman! Arin Karapet har frågat mig vilka åtgärder jag kommer att vidta för att Azerbajdzjan ska överlämna samtliga krigsfångar och vilka övriga åtgärder jag kan tänka mig att vidta mot Azerbajdzjan om de inte samarbetar.

Som tidigare framförts i svar på liknande frågor välkomnar regeringen de senaste månadernas överenskommelser mellan Azerbajdzjan och Armenien, genom vilka Azerbajdzjan har överlämnat frihetsberövade armeniska soldater till Armenien. Azerbajdzjan fick ta del av armeniska kartor över utlagda minor.

USA och Georgien agerade aktivt för att facilitera den första av dessa överenskommelser, där även det svenska OSSE-ordförandeskapet bistod. Regeringen hoppas att dessa överenskommelser kommer att lägga grunden för ytterligare förtroendeskapande åtgärder.

Flera olösta frågor kvarstår mellan de båda länderna. Jag står till fullo bakom Minskgruppens och min personlige representant ambassadör Andrzej Kasprzyks ansträngningar för att nå fredliga och hållbara lösningar på dessa frågor samt genomföra ytterligare förtroendeskapande åtgärder.

Den 14-16 mars besökte jag i egenskap av OSSE-ordförande Azerbajdzjan och Armenien, och i september träffade jag mina utrikesministerkollegor från båda länderna i New York. Även under EU:s utrikesministermöte och under ministerrådskonferensen den 1-3 december träffade jag de båda utrikesministrarna.

I mina möten med företrädare från Armenien och Azerbajdzjan har jag understrukit att de har en skyldighet att följa internationell humanitär rätt, inklusive när det gäller överlämning av fångar. Jag har uppmanat båda sidor att fullt ut implementera överenskommelsen från den 9 november förra året och att fullt ut samarbeta med Internationella rödakorskommittén för att nå en lösning i frågan. Jag har upprepade gånger tryckt på vikten av humanitärt tillträde och att länderna fullt ut genomför sina åtaganden från den 9 november 2020, vilka de återbekräftade i ett trilateralt uttalande den 26 november i år, och andra överenskomna arrangemang för eldupphör.

Fru talman! Jag tackar utrikesminister Ann Linde både för svaret och för att hon är här för denna interpellationsdebatt.

Fru talman! Förra året, i november tror jag att det var, i anslutning till slutet på 45-dagarskriget, var det stora delar av världen som manade båda länderna att deeskalera konflikten. Det har gått mer än ett år nu, och det är väldigt klart och tydligt vem som startade kriget. Redan då visste man det, men man vågade inte ta ställning. Vad detta beror på kan vi debattera mycket om, men det är tydligt.

Armenien är en demokrati, och denna demokrati sattes på prov i år. Man riskerade en militärkupp, men den armeniska civilbefolkningen envisades och återvalde en demokratisk regering. Azerbajdzjan är en diktatur. Återigen: När man tittar på samtalen och förhandlingarna ser man att det i det trilaterala avtalet stod alla mot alla. Men Armenien har inte kvar några azerbajdzjanska krigsfångar, utan det är Azerbajdzjan som sitter på krigsfångarna. Men de erkänner inte antalet utan använder dem som politiska påtryckningsmedel.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

I EU och Sverige står vi passiva. USA var helt upptaget med sina interna valprocesser. Ryssland fick till ett trilateralt avtal. Återigen producerade vi från Europa pappersprodukter, men vi tappade våra möjligheter att påverka.

Frankrike var det enda land som gick ett steg före och som återigen är det land som engagerar sig i denna konflikt. Det är bara Frankrike. I förrgår hade president Macron ett plötsligt möte med de båda ledarna från Armenien och Azerbajdzjan. Det är Frankrike som engagerar sig i frågan, men fast vi är ordförandeland i OSSE, där man ska främja fred och säkerhet, vågar utrikesministern inte prata klarspråk. Varenda gång det händer något i frågan manar man båda länderna.

Azerbajdzjan vann kriget, och de har de militära och ekonomiska resurserna, medan Armenien är den förlorande sidan. Azerbajdzjan utförde en ny attack den 16 november. Internationella oberoende medier har rapporterat om detta. Då är frågan: Varför ställer man sig passiv i frågan och säger att man manar båda länderna? Varje gång man manar båda länderna får Ryssland spela sitt spel.

OSSE, mot sin vilja, accepterade det trilaterala eldupphöret, för Europa hade väl insett att man varit passiv i frågan.

Det som skiljer är att det finns bara ett litet hopp för demokratin i denna region, och det är Armenien. Det ser vi i övriga delar när det kommer till EU och när man ska ingå djupare samarbetsavtal med Armenien och när det kommer till bistånd och det östliga partnerskapsavtalet. Alla andra länder går i fel riktning.

Signalen från det lilla demokratiska Sverige måste väl ändå vara att vi står upp för små demokratier, speciellt när det handlar om en diktatur som har krokat arm med en ännu större diktatur - Turkiet.

Min fråga till utrikesministern är: Vilka åtgärder kommer utrikesministern att vidta om Azerbajdzjan inte släpper alla krigsfångar med omedelbar verkan, vilket EU och Europarådet har krävt?

Fru talman! Striderna under förra hösten var intensiva, och de har orsakat ett stort mänskligt lidande hos befolkningen i båda länderna.

Sverige fördömer attacker riktade mot civila och civil infrastruktur. Internationell humanitär rätt och mänskliga rättigheter måste efterlevas, och Sverige strävar efter rättvisa för alla som har drabbats och fortsätter att drabbas av Nagorno-Karabach-konflikten.

Efter flera veckor av intensiva strider kom parterna för drygt ett år sedan överens om eldupphör och en rad åtaganden. Och jag har välkomnat detta uttalande om eldupphör. Regeringen välkomnar också de senaste månadernas överenskommelser mellan Azerbajdzjan och Armenien, där Azerbajdzjan har överlämnat frihetsberövade armeniska soldater till Armenien. Konflikten är dock inte över, och många frågor återstår att lösa.

Nu ligger fokus hos Minskgruppens samordförandeskap för att stödja ytterligare steg mot fredliga och hållbara lösningar för regionen och genomföra fler förtroendeskapande åtgärder mellan parterna.

I samband med FN:s generalförsamlings möte i New York i slutet av september träffades utrikesministrarna för Armenien och Azerbajdzjan under värdskap av Minskgruppens samordförandeskap. Det är, som sagt, Ryssland, USA och Frankrike. Jag träffade också de båda utrikesministrarna för att understryka Sveriges ståndpunkt om vikten av humanitärt tillträde till hela området, att internationell humanitär rätt ska följas, att samtliga fångar ska släppas och att en återgång till fredlig förhandlingslösning på konflikten under samordförandeskapet för OSSE:s Minskgrupp ska ske.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Jag välkomnade detta möte och mötet i Paris den 10-11 november, där de båda ländernas utrikesministrar och Minskgruppens samordförandeskap deltog under ledning av Frankrikes utrikesminister. Jag uttryckte min förhoppning om att detta kan lägga grunden för ytterligare förtroendeskapande åtgärder.

Som ordförande i OSSE har Sverige hela tiden gett sitt fulla stöd till denna process.

I mars besökte jag, som sagt, både Azerbajdzjan och Armenien. Och jag underströk vid mina möten och i fortsatta samtal flera gånger under året att båda staterna är skyldiga att följa internationell humanitär rätt och internationella åtaganden när det gäller mänskliga rättigheter. Jag har också uppmanat båda sidorna att fullt ut genomföra överenskommelsen från den 9 november och samarbeta fullt ut med Internationella rödakorskommittén, inklusive när det gäller överlämnandet av fångar.

Samtidigt kvarstår grundmotsättningar i konflikten mellan Armenien och Azerbajdzjan, som inte är eniga om vägen fram till ett fredsfördrag och vilken roll som Minskgruppens samordförandeskap bör ha i processen.

De intensifierade striderna under förra hösten visar hur dessa utdragna konflikter lätt kan bli fullskaliga krig.

Jag välkomnar den överenskommelse som trots allt slöts om eldupphör. Men det är väldigt långt kvar till en hållbar fred.

OSSE har en viktig roll att spela även nu när vi lämnar ordförandeskapet. Och Minskgruppen har verktyg för att lösa de utestående frågorna i konflikten. Deras insatser behövs för att hitta fredliga lösningar som gagnar befolkningen i båda länderna på lång sikt.

Fru talman! Jag fick inte svar på min fråga. Om man tittar på det trilaterala avtalet står det att alla krigsfångar ska utbytas. Armenien har inga krigsfångar kvar. Det är Azerbajdzjan som har krigsfångar och använder dem som politiska påtryckningsmedel.

Då måste fria demokratier som är för en hållbar och långsiktig fred och som upprätthåller internationell rätt - där är Sverige, vårt älskade Sverige, ett framgångsexempel - våga ställa krav på diktaturen i Azerbajdzjan. För det är en diktatur. När det kommer till pressfrihet, politiska fångar och demokrati rankas de i botten. De är bland länder som Iran.

Men jag kan inte förstå varför det är så svårt för utrikesministern att ta ställning i frågan.

Jag kan ta den 16 november i år som exempel då Azerbajdzjan återigen gick till attack mot republiken Armeniens territoriella suveränitet. Då tillfångatog man 31 krigsfångar. Av dessa 31 har 10 återlämnats. Vad har hänt med de återstående 21? Ska man då uppmana båda länderna igen att fullfölja internationell rätt, när den ena parten även efter kriget återigen tillfångatar armeniska medborgare? Då får man inte en långsiktigt hållbar fred.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Vem som helst som följer geopolitiken vet att Baku vill ha en korridor genom armeniskt territorium, inte bara för att få anslutning till Nachitjevan igen utan också direkt till Turkiet.

I den tidigare interpellationsdebatten diskuterades Turkiets inblandning i norra Syrien. Vi kan prata om Turkiets inblandning i norra Irak om vi får inblandning i Azerbajdzjan.

Jag vill påminna utrikesministern om Irans stora militära övning i början av november längs gränsen mot Azerbajdzjan.

Det som jag då varnade för, fru talman, var att om Europa inte tar sitt ansvar i denna lilla konflikt kommer det att finnas en risk för att tre stormakter, tre icke-demokratier, kommer att vilja rita om kartan i Kaukasien.

Vi kan tycka att Kaukasien bara är ett bergsrikt område. Men den som har kontroll över Kaukasien får också stora ekonomiska möjligheter. Det blir också en koppling till Centralasien.

Fru talman! Återigen: Vilka åtgärder tänker utrikesministern vidta både som ordförande i OSSE fram till årsskiftet och som Sveriges utrikesminister för att internationell rätt ska upprätthållas mot Azerbajdzjan?

Jag kan ta upp Holland, som är en demokrati och nära allierad till Sverige och också medlem i Europeiska unionen. I det holländska parlamentet har man röstat igenom en resolution om att den holländska regeringen på Europanivå ska driva på en internationell oberoende utredning om kriget i Nagorno-Karabach. Om den holländska regeringen tar upp detta på Europanivå, kommer utrikesministern då att stötta en internationell oberoende utredning? Det är då man kan säkerställa att de som har begått brott mot internationell rätt - individer eller staten - ställs till svars. Det enda sättet att få en hållbar fred är att man också gör upp.

Min fråga till utrikesministern är alltså: Kommer man att stötta den holländska regeringen på Europanivå?

Fru talman! Jag kan börja med att säga att jag svarade på Arin Karapets fråga om krigsfångar. Jag har säkert träffat utrikesministrarna från Armenien och Azerbajdzjan fler än fem gånger det senaste året och har ständigt krävt att alla krigsfångar ska överlämnas. Det är synd att Arin Karapet inte hörde detta svar eller valde att inte höra detta svar.

När det gäller frågan om det holländska regeringsinitiativet har vi inte sett något sådant initiativ sänt till oss. När det kommer kommer vi naturligtvis, precis som med alla andra initiativ, att göra en utvärdering av det.

När det gäller södra Kaukasien tycker jag också att det är konstigt att det kan ha undgått Arin Karapet att det är den svenska före detta kabinettssekreteraren som är särskild representant i OSSE för relationen i södra Kaukasien och upprepade gånger under året har besökt Armenien, Georgien och Azerbajdzjan för ett närmare samarbete och har fått väldigt fina diskussioner. Men det kanske också har gått Arin Karapet förbi.

När det gäller hur vi bedriver arbetet med den så kallade Minskgruppen är det ett långsiktigt och uthålligt arbete för att få en fredlig lösning på konflikten. Det är detta som behövs för befolkningarna i båda länderna, och inte minst i Nagorno-Karabach.

Jag står fullständigt bakom de ansträngningar som görs av Minskgruppens tre samordförande från Frankrike, USA och Ryssland samt av den personlige representanten Andrzej Kasprzyk från Polen. Det här innebär också att vi står till förfogande för de saker som de olika samordförandena, den personlige representanten och de båda länderna vill att OSSE ska göra.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Vi är väldigt tydliga i kraven på humanitärt tillträde till hela området, på att man ska efterleva internationell humanitär rätt och mänskliga rättigheter och på att - en gång till - samtliga fångar ska släppas. Jag säger det ännu en gång: Samtliga fångar ska släppas.

Vi måste återgå till en fredlig förhandlingslösning på konflikten för att vi ska få en hållbar fred. Även i vår OSSE-delegation i Wien har vi haft täta kontakter med Armenien och Azerbajdzjan. Vi har uppmanat till olika typer av förtroendeskapande steg för en hållbar lösning, inklusive när det gäller frågan om de frihetsberövade, och understrukit vikten av den internationella humanitära rätten. Även nästa år, när vi inte är ordförande i OSSE men är med i OSSE:s trojka, kommer Sverige som en del av OSSE:s ordförandeskapstrojka tillsammans med Polen och Nordmakedonien att fortsätta arbeta med den här konflikten.

Regeringen ser naturligtvis väldigt allvarligt på uppgifterna om misstänkta krigsförbrytelser. Jag har vid flera tillfällen framhållit att personer som medverkar till allvarliga brott mot folkrätten, kränkningar av mänskliga rättigheter och övergrepp måste ställas till svars för sina handlingar. Straffrihet är inget alternativ, fru talman.

Enligt folkrätten har alla inblandade stater en skyldighet att utreda om misstänkta krigsförbrytelser har begåtts, och det gäller även i denna konflikt. Jag kommer att fortsätta understryka ansvaret för att ställa krigsförbrytare till svars på ett noggrant, transparent och skyndsamt sätt.

Fru talman! Jag tackar utrikesministern. Nu har jag fått ett svar. Jag är nöjd. När man får ett svar ska man också tacka för det. Så här tydlig har inte utrikesministern varit tidigare, men det är detta som är syftet med verktyget interpellationsdebatt. Jag har för första gången fått ett väldigt tydligt svar av en minister från den socialdemokratiska regeringen. Jag brukar oftast inte få svar från andra ministrar, men nu har jag fått ett tydligt svar.

Jag hoppas innerligt att Sverige fortsätter att använda sin roll för att främja långsiktig fred och hållbarhet. Det är otroligt viktigt i ett område som Kaukasien. Det är en krutdurk. Det är väldigt lätt att den regionen blir bortglömd. Vi får inte, som jag redan sagt, glömma bort att titta historiskt på det ryska imperiet, det persiska imperiet och det osmanska imperiet. Precis som Amineh Kakabaveh var inne på är det ingen hemlighet att Turkiets doktrin i utrikespolitiken är att bygga på panturkism.

Därför är det otroligt viktigt att Sverige med övriga EU, en demokratisk union, främjar fred och demokrati och ser till att internationell rätt upprätthålls. De som har begått brott mot folkrätten, oavsett vilket land de är ifrån, ska straffas. Vi vet, fru talman, att demokratiska länder inte startar krig mot varandra. Ju fler länder som blir demokratiska, desto lugnare blir vår värld och vår omvärld. Men jag upprepar mig.

Jag vill passa på att önska utrikesministern god jul och gott nytt år. Jag hoppas att utrikesministern får vara kvar i Sverige. Man vet aldrig. Det kan hända någonting i världen, och då måste man avbryta sin ledighet. Jag hoppas att utrikesministern får umgås med nära och kära med minskade flygtimmar.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Fru talman! Låt mig i mitt sista inlägg säga hur Sverige på olika sätt stöder Armeniens reformarbete. Demokrati och mänskliga rättigheter, miljö och klimat och ekonomisk utveckling är centrala områden i det bilaterala reformsamarbetet med Armenien, som inleddes 2019. Det svenska stödet styrs av en regional strategi för Sveriges reformarbete med Östeuropa, västra Balkan och Turkiet fram till 2021. Nu jobbar vi på den nya sjuårsplanen. Vi bidrog 2020 med 49 miljoner kronor till reformsamarbetet med Armenien, bland annat till Kvinna till Kvinna och till olika frågor som relaterar till Nagorno-Karabach-konfliktens följder.

I går träffade Europeiska rådets ordförande Charles Michel ledarna för Armenien respektive Azerbajdzjan, Pasjinian och Alijev, till ett gemensamt möte i samband med öst-p:s toppmöte den 15 december för att främja arbetet för samarbete och försoning. Jag välkomnar det mötet och hoppas att det blir ett viktigt steg i att fördjupa relationerna.

Slutligen vill jag önska Arin Karapet en god jul. Eftersom smittan nu stiger vill jag gärna, om jag får tillåtelse, herr talman, överlämna ett munskydd med Sveriges och Armeniens flaggor inbroderade.

(ARIN KARAPET (M): Å, tack så mycket! Det här kommer att gå hem i sociala medier. Stort tack!)

Interpellationsdebatten var härmed avslutad.