Fru talman! Vi har två talare från Liberalerna här i dag. Det är dels jag, dels min kollega Maria Nilsson, som i sitt anförande kommer att ta upp det som rör den högre utbildningen - forskning, universitet och annat.
Jag vill också instämma i det som flera talare har tagit upp och önska både vår eminenta ordförande Gunilla Svantorp och vårt mycket kompetenta kansli på utbildningsutskottet en god jul. Gunilla har med sitt värmländska lugn skänkt en del julstämning över utskottet, vilket är väldigt positivt.
Jag har bara tjänstgjort i utbildningsutskottet i några månader och ser framför mig att vi kommer att ha många debatter framöver. Detta är min första stora utbildningspolitiska debatt i riksdagen på många år.
Vi har från Liberalernas sida en budgetmotion, givetvis, som den som tittar på detta kan googla fram för att läsa mer ingående om våra förslag och hur vi i dessa allokerar resurser i statens budget. Vi har också ett särskilt yttrande i det betänkande som vi nu har att debattera, eftersom vår budget inte vann majoritet vid voteringen i riksdagen.
Jag vill också inledningsvis, fru talman, tacka Sveriges gymnasieelever för det enormt stora ansvar de har tagit under den pandemi som nu har plågat inte bara Sverige utan hela världen under flera år. Det är ett jättelikt socialt och utbildningspolitiskt experiment de har råkat ut för till följd av pandemin.
Jag tror att många i Sverige inte riktigt förstår hur pass tufft det har varit för gymnasieeleverna i Sverige. Många av dem som tog studenten i våras har alltså i praktiken läst på distans halva sin gymnasietid. Sveriges Elevkårer har tagit fram rapporter och enkäter som faktiskt är ganska förskräcklig läsning. Elever vittnar där om hemmasittande och om hur de har utvecklat social fobi, social ohälsa och så vidare. Detta får förstås väldigt stora och allvarliga konsekvenser inte bara för den psykiska ohälsan utan självklart också för skolresultaten.
Nu är vi på väg in i en ny våg i pandemin. Vi ser hur våra grannländer inför omfattande restriktioner. Det vi såg när vågen kom förra våren, 2020, var att gymnasieeleverna i stort sett var de som skickades hem först och kom tillbaka sist. Vi måste självklart försöka att så långt det är möjligt hålla våra skolor öppna, men vi vet givetvis inte hur pandemin och de nya mutationerna kommer att slå.
STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Utbildning och universitetsforskning
Med detta sagt, fru talman, vill jag säga att ett av de absolut största problemen för svenskt skolväsen, och en av de största utmaningar som vi nu står inför, handlar om likvärdigheten i den svenska skolan.
Med likvärdighet menar vi liberaler inte riktigt samma sak som socialister gör - att det handlar om likriktning - utan vi menar att alla måste få möjlighet att nå sin fulla potential. Det handlar dels om att höja golvet för dem som inte riktigt har lyckats ännu, dels om att förmå att krossa taket för de elever som har hållits tillbaka. Det finns en ganska stor grupp i svensk skola som presterar väldigt bra och som skulle behöva mer utmaningar från sin skola. Detta kräver förstås likvärdiga förutsättningar.
Fru talman! Det vi ser nu i Sverige - och detta har löpt över ganska lång tid - är att skolpengen varierar mycket kraftigt mellan olika kommuner. I en del skolor finns det, som jag nämnde i ett tidigare replikskifte, knappt fysiska läromedel. Den socioekonomiska omfördelningen skiljer sig mycket stort mellan kommuner, och bedömningar om särskilt stöd likaså. Kunskapsresultaten i Sverige skiljer sig väldigt mycket åt mellan stora städer och glesbygd, vilket nyligen påvisades i en rapport från Svenskt Näringsliv.
Huvudorsaken till denna bristande likvärdighet i svensk skola och till dessa stora skillnader är den kommunalisering av svensk skola som skedde hösten 1989. Den har varit en olycka för det svenska utbildningsväsendet. Den har bidragit till försämrade kunskapsresultat och sänkt läraryrkets status. Den visar varje dag hur många kommuner misslyckats med skolan, som ändå måste vara en av de verkliga kärnuppgifterna för det offentliga.
Vi behöver återigen få ett statligt huvudmannaskap för skolan, men tyvärr står flera partier i vägen för detta. De är - för att uttrycka det i klartext, fru talman - mer lojala med sina kommunalråd, som har misslyckats, än med de elever och lärare som har svikits i det här systemet.
Vi har från Liberalernas sida en rad förslag på hur likvärdigheten kan stärkas redan nu, i väntan på ett förstatligande. Förortslyftet, som vi har föreslagit, innehåller mängder av förslag för att lyfta de utsatta områdena. Vi föreslår också en nationell skolpeng och i väntan på detta i alla fall en riksnorm för skolpengen. Vidare vill vi se fokus på lärarbehörighet, stärkt språkundervisning, sommarskola, budgetsatsningar på fysiska läroböcker, skärpta insatser mot betygsinflation och mycket annat. Dessa reformer brådskar verkligen.
Faktum är att bristen på likvärdighet i den svenska skolan i dag är så stor att Lärarförbundet för några veckor sedan meddelade att de inte längre kan dela ut utmärkelsen Bästa skolkommun. Deras ordförande skriver så här i Expressen: "Så många kommuner underpresterar så kraftigt att skillnaderna i skolkvalitet blivit oacceptabla. En ranking tjänar inte längre något positivt syfte."
Fru talman! När man tittar på de stora problemen med studiero och ordning i svensk skola är det förvånande att det görs så lite och att man ser ett så svagt engagemang, framför allt från vänstersidan, för att stärka studieron samt ordning och reda i svensk skola.
STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Utbildning och universitetsforskning
Vem slår det hårdast mot om det är kaos i korridorerna i skolan, med mobbning och mycket grovt språkbruk, om elever kommer och går som de vill, om de inte lyssnar på lärarna och så vidare? Jo, det slår hårdast mot de elever som har det tuffast i skolan, som inte har Vilhelm Moberg och Selma Lagerlöf som trängs med varandra i bokhyllan hemma och som inte har föräldrar som sätter dem i en annan skola eller som har råd att betala för extraundervisning. Det är de som är mest utsatta och som har det svårast som drabbas mest om skolan sviker.
När Liberalerna ansvarade för skolpolitiken under åtta år i alliansregeringen genomfördes mängder av reformer för svensk skola. Vi fick en ny skollag, nya läroplaner, nya kursplaner, fler nationella prov, skriftliga omdömen och betyg från årskurs 6. Rätten till särskilt stöd stärktes, speciallärarutbildningen återinrättades och det gjordes satsningar på mattelyft och läslyft samt på mer undervisning för nyanlända elever.
Det infördes ett förstelärarsystem och lektorer, med statligt finansierade stora lönelyft. Det infördes lärarlegitimation, skärpta behörighetsregler och nya lärarutbildningar med tydliga inriktningar. Rektorsutbildningen gjordes obligatorisk. Yrkeshögskolan inrättades. Lärare och rektorer fick ökade befogenheter. Kraven på tillgång till elevhälsa blev tydligare. Man fick också möjlighet att förlänga skolplikten för nyanlända elever.
Sedan hände praktiskt taget ingenting, fru talman. Efter valet 2014 tog Socialdemokraterna och Miljöpartiet över, och faktum är att det enda jag minns av de första åren av det rödgröna regeringsinnehavet efter 2014 på skolområdet är Gustav Fridolins handhjärta. Det är mycket märkligt att reformtakten har varit så oerhört svag, fru talman.
Det ska dock sägas, på regeringens pluskonto, att man på senare tid har lagt fram några relevanta förslag. Men alla dessa förslag har varit saker som Liberalerna har krävt ska genomföras inom ramen för vårt budgetsamarbete. Det har handlat om förslag på mobilförbud på skolorna och en utredning om statlig skola samt om förslag på att göra det lättare att stänga av elever som stör och att göra det enklare att stänga skolor med stora brister.
Sanningen är, fru talman, att de enda reformerna av betydelse på skolområdet i Sverige de senaste åren är sådana som Socialdemokraterna och Miljöpartiet har genomfört därför att Liberalerna har tvingat dem att genomföra dem. Alla de egna förslagen tycks de ha låst in i något kassaskåp i Regeringskansliet, förmodligen av märket Franz Jäger, vilket gör att det är oerhört svårt att dyrka upp det där skåpet och hitta förslagen. Vi vet inte ens vad som gömmer sig i detta skåp i Regeringskansliet.
Fru talman! Jag beklagar att jag har dragit över min talartid med några minuter - så kan det bli i julnatten.
(Applåder)