Herr talman! Vi debatterar i dag statens budget. Men det är inte regeringens budget vi debatterar, utan Moderaternas, Kristdemokraternas och Sverigedemokraternas ändring av regeringens budget, vilken genomsyras av nationalkonservativa värderingar.
Hur blev det så här? Vems fel är det här? Jag skulle säga att det är Centerpartiets fel att det blev så här. Och det är viktigt att påminna sig om att detta är tredje gången på sju år som Centerpartiet är med och fäller regeringens budget och skapar politiskt kaos i Sverige. Det visar på att det har blivit en del av Centerpartiets dna att skapa kaos och inte ta politiskt ansvar.
År 2014 hade Centerpartiet och Alliansen förlorat makten. Statsminister Fredrik Reinfeldt avgick direkt på valnatten. Han såg vartåt det barkade. Alliansen var mindre än Socialdemokraterna, Miljöpartiet och Vänsterpartiet.
Men det centerpartistiska suget att sätta käppar i hjulet för en nytillträdd S-MP-regering var för stort, så allianspartierna gick ihop och lade fram en gemensam budget. Det var en budget som Sverigedemokraterna kunde rösta på om de ville ha högerpolitik. Och så blev det.
Regeringens budget föll, och Stefan Löfven meddelade att nyval väntade. Han behövde bara vänta in tremånadersregeln från tillträdandet, så skulle nyval utlysas. Först då nyktrade borgerligheten till, och decemberöverenskommelsen blev lösningen för att minoritetsregeringar skulle få igenom sina budgetar även under resten av mandatperioden.
Nästa gång centerpartisterna var i farten var efter valet 2018. De satte upp en massa röda linjer och kunde inte bestämma sig för om de skulle gå åt höger eller vänster, utan de letade febrilt efter den breda mitten i svensk politik. Annie Lööf fick till och med själv uppdraget att sondera, men ingen mitt gick att hitta. Under dessa höstdagar saknade Sverige regering. I stället sköttes statens verkställande verksamhet av en övergångsregering med S och MP med mycket begränsat mandat.
STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Internationell samverkan
Mandatet var så begränsat att när övergångsregeringen enligt lagen blev tvingade att lägga fram en budget bestämde man sig för att lägga fram samma budget som året innan, även om det innebar att vi skulle fira Bergmanåret ytterligare en gång. Ordförandeskapet i Nordiska rådet, som redan var avslutat och hade skickats vidare till nästa land, skulle det också avsättas pengar till för ännu ett år. För att tydliggöra allt detta fick budgeten en trist grå färg, som inte alls stämde överens med sina företrädares glada färger.
Vänsterpartiet deklarerade att vi inte tänkte lägga fram någon egen budget i detta skakiga politiska läge. Men de borgerliga oppositionspartierna kunde inte hålla sig och lade fram var sitt budgetförslag som var betydligt mer långtgående än regeringens sparsmakade förslag. Moderaterna och Kristdemokraterna gick till och med så långt att de lade fram ett gemensamt förslag - allt för att locka Sverigedemokraterna att rösta på just deras förslag.
Trots att Centerpartiet var inne i intensiva förhandlingar med regeringen S-MP kunde man inte låta en teknokratbudget gå igenom. I stället lät man Moderaterna, Sverigedemokraterna och Kristdemokraterna ännu en gång skapa kaos. Detta var ju inte deras fel - man följde ju bara praxis.
Så är vi framme vid 2021. I förrgår fick Sverige till slut sin första kvinnliga statsminister i Magdalena Andersson, och i går kunde en ny regering tillträda. Men sin budget fick man inte igenom. Det hade Centerpartiet bestämt sig för. I stället släpptes en budget som förhandlats med Sverigedemokraterna igenom. För första gången fick ett rasistiskt parti makten över en svensk budget, detta trots att man denna gång fick lägga sig i fullständig spagat på samma superkaosonsdag för en vecka sedan. Och detta, försöker man febrilt hävda, var praxis.
Det kallar Kerstin Lundgren för en tydlig röst för liberal demokrati. Jag är lite mer tveksam till att det är det. För även om herr talmannen försöker lägga skulden på Sveriges minsta parti, Miljöpartiet, är sanningen den att Centerpartiet är det parti som gång på gång kastar Sverige in i politiskt kaos. Förlorarna blir alltid det svenska folket. Men det bryr sig inte Europas rikaste parti om, för de följer praxis - sin egen praxis.
I detta utgiftsområde upprätthålls i alla fall något slags praxis. Förslaget från det blåbruna gänget i M, SD och KD är i alla fall exakt samma som regeringens. Det är bra att ni har lite sunt förnuft när det kommer till att betala medlemsavgifter till internationella organisationer och andra saker som finns i detta utgiftsområde.
Ryssland är i dag ett säkerhetspolitiskt hot, först och främst mot alla i Ryssland som motsätter sig styret i Kreml och som inte passar in i det samhälle som Putin vill bygga. För ryska hbtq-personer, feminister, urfolksföreträdare, miljörörelser och vänsteraktivister är den egna regimen ett dagligt säkerhetshot. Rysslands imperialistiska politik utgör ett direkt hot mot befolkningen i deras grannländer, mot Ukraina, Georgien, Belarus, Moldavien och länderna i Centralasien. I tredje hand utgör Putins regim ett säkerhetspolitiskt hot mot Sverige, ett hot som ska tas på allvar.
Om Ryssland utvecklas i mer demokratisk riktning kommer det att utgöra ett mindre säkerhetspolitiskt hot. Därför behöver den ryska oppositionen - inte några partier eller så utan den riktiga, modiga opposition som består av hbtq-aktivister, feminister, människorättsförsvarare och miljörörelser - omvärldens stöd. De hotas nu av att terrorstämplas och blir kallade utländska agenter. Att stödja dem är att stödja en demokratisk utveckling i Ryssland och förbättra säkerheten för omvärlden.
STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Internationell samverkan
I år har regeringen presenterat en bra satsning för utökat stöd till den ryska oppositionen, ett förslag som Vänsterpartiet har fört fram i flera år. Det enda felet i satsningen är att man har slängt in ordet cybersäkerhet mitt i en uppräkning av viktiga saker. Även om cybersäkerhet är en viktig fråga som med största sannolikhet kommer att växa och bli större i framtiden får inte detta fokus gå ut över stödet till den ryska oppositionen, oberoende journalistik och det ryska civilsamhället. Anslaget bör därför även fortsättningsvis fokusera på det viktiga mellanfolkliga utbytet, stödet till Ryssland och samarbetet i Östersjön.
Med det, herr talman, vill jag yrka bifall till Vänsterpartiets reservation nummer 2. Notera också vårt särskilda yttrande när det gäller budgeten, då vi anser att budgeten är en helhet som inte ska brytas upp i enskilda delar.