Fru talman! Den nonchalanta och lättvindiga inställningen till offentliga finanser och skattepolitiken från Magdalena Andersson känns igen. När Magdalena Andersson tillträdde som finansminister var det snabbt viktigt att få bort bedömningar av politikens effekter.
Tidigare redovisades de tydligt och klart för medborgare, medier och expertmyndigheter. De kunde granska vad politiken förväntade sig av de åtgärder som man vidtog. Självklart blev inte alltid alla bedömningar rätt. Då kunde man kritiseras utifrån det, och man kunde sedan göra om och göra rätt.
Den typen av prövande och intellektuell verksamhet är Magdalena Andersson inte intresserad av. Seriösa bedömningar grundade i forskning har bytts mot tyckande och mot plus- och minustabeller som mer kanske talar till hur ett barn tänker kring ekonomi än hur ett land borde skötas.
Den typen av hafsande och nonchalans har fått allvarliga konsekvenser för Sverige. Svenska folket har genomskådat den typ av tom retorik som Magdalena Andersson använder sig av med att det ska gå så bra, att fler arbetar och så vidare, för så ser verkligheten inte ut.
Hundratusentals människor klarar inte sin egen försörjning. Arbetslösheten är mycket hög. Det är bara i Sverige som arbetslösheten har ökat under den period som Magdalena Andersson har varit finansminister. I alla andra europeiska länder har den minskat.
Svenska folket går inte längre på Magdalena Anderssons olika påståenden. Magdalena Andersson lovade att vi skulle få EU:s lägsta arbetslöshet. Vi fick den fjärde, femte högsta arbetslösheten i stället. Nu ska allt detta kompenseras med att alla människor ska betala ännu mer i skatt.
De ska också betala ännu fler skatter. En del av de skatterna har vi redan sett. Plastpåseskatten är ett exempel. Den har gjort att det kostar till exempel 20-30 kronor för en barnfamilj att gå och handla om de har glömt Miljöpartiets tygkassar hemma. Det har varit förödande för handeln, och det skapar en massa krångel i vardagen.
Detta visar också väldigt tydligt att det till slut är någon som ska betala. Det är kärnfrågan om skatten på tjänstepension och bolån som Magdalena Andersson nu ska införa och kallar riskskatt, bankskatt eller vad man vill. Vem är det egentligen som ska betala?
Fru talman! Det kan väl inte vara så att vi har en finansminister som har infört en skatt på 5 miljarder kronor - 5 000 miljoner kronor - utan att ha gjort analys eller bedömning av vem det är som betalar den i ekonomin. Hur slår den här skatten?
Fru talman! Man brukar tala om skatteincidens. Det är på vanlig svenska: Vem är det som betalar egentligen? En skatt på en verksamhet kan antingen betalas av verksamhetens ägare eller av verksamhetens kunder. Någon annan finns inte att tillgå.
STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer
Om man tittar på bankens kunder är det ungefär hälften av alla svenska hushåll som har bolån, och då är det de som kommer att få betala. Har Magdalena Andersson någon uppfattning om hur mycket dyrare bolånen kommer att bli med den nya skatten på banker?
Eller är det ägarna som ska betala? Då är det i stor utsträckning tjänstepensionsföretag som får betala, det vill säga att de flesta arbetande människors framtida pension i sådana fall ska krympa. Någon av de två grupperna blir det. Det blir antingen bolånetagarna eller de som förväntar sig att få tjänstepension.
Min fråga till Magdalena Andersson är: Hur ser fördelningen mellan dessa två grupper ut? Har det ens en gång gjorts en sådan analys på Finansdepartementet, och kan man i sådana fall få ta del av den?