Interpellationssvar - Tystnadskultur i sveriges kommuner - 2021-09-16

Fru talman! Hans Rothenberg har frågat mig vad jag avser att göra för att bistå Sveriges kommuner med att förhindra uppkomsten av tystnadskultur inom deras verksamheter.

Låt mig inledningsvis vara tydlig: Att medarbetare i kommunerna tystas och hotas i sin yrkesutövning är helt oacceptabelt, likaså att det finns anställda som inte vågar berätta om påtryckningarna för sin arbetsgivare av rädsla för att hoten ska realiseras.

Det här är en fråga som behöver belysas och diskuteras i det offentliga. Vi behöver i våra olika roller uppmärksamma den destruktiva kraft som tystnadskulturer och otillåten påverkan utgör. En tystnadskultur gynnar endast dem som vill skada vårt samhälle. Om vi tillsammans uppmärksammar och arbetar för att komma till rätta med problemen kan vi göra det svårare för de kriminella krafterna.

För det handlar i stor utsträckning om hot från kriminella som försöker hindra bland andra livmedelshandläggare och alkoholinspektörer från att utföra kontroller. Det kan också handla om påtryckningar mot enskilda handläggare inom till exempel socialtjänsten i syfte att påverka deras beslut. Det framgår tydligt i den studie om tystnadskultur i Göteborgs stad, som Hans Rothenberg hänvisar till.

Regeringen bedriver ett prioriterat arbete för att minska brottsligheten och öka tryggheten i samhället, och har bland annat presenterat 34-punktsprogrammet mot gängkriminalitet, där åtgärder för att bryta tystnadskulturen är en viktig del. Vidare krävs åtgärder som inte bara riktas mot brotten, utan också mot brottens orsaker. Regeringen har därför tagit fram ett nationellt brottsförebyggande program - Tillsammans mot brott - som syftar till att skapa förutsättningar för ett strukturerat och långsiktigt brottsförebyggande arbete i hela samhället.

Brottsförebyggande rådet, Brå, har fått flera uppdrag av regeringen. Brå har studerat tystnadskulturer gentemot rättsväsendet (Brå 2019:10). Brå stöder även brottsförebyggande aktörer på nationell, regional och lokal nivå samt utvecklar och sprider en grundläggande utbildning om brottsförebyggande arbete som ska bidra till att höja kunskapsnivån och underlätta samordningen hos brottsförebyggande aktörer. Hot och våld, eller risken för att bli utsatt för hot och våld på arbetsplatsen, är inte bara förekommande inom kommuner. Det förekommer tyvärr även inom andra delar av samhället, vilket gör det till ett allvarligt arbetsmiljöproblem. Här har arbetsgivarna ett stort ansvar för utformningen av arbetsplatsen, utbildning, stöd och handledning för att förebygga risken för hot och våld så långt det är möjligt.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Regeringen följer särskilt det arbete Sveriges Kommuner och Regioner, SKR, gör i rollen som arbetsgivarorganisation. SKR arbetar aktivt med att stötta kommuner och regioner i deras arbete med förebyggande åtgärder, omhändertagande av drabbade, säkerhetsrutiner, handlingsplaner och utbildning.

Sammanfattningsvis kan jag konstatera att det redan i dag görs mycket på många håll. Regeringen fortsätter att noga följa det arbete som görs på lokal, regional och nationell nivå. Regeringen och de statliga myndigheterna har också nära dialog med SKR när det gäller dessa frågor. Givet den allvarliga situationen behöver vi tillsammans fortsätta att synliggöra de problem som finns.

Fru talman! Tack för svaret, ministern!

I den här uppmärksammade rapporten, beställd av kommunstyrelsen i Göteborgs stad, konstateras att det finns en tystnadskultur där kommunanställda inte vågar ta upp allvarliga problem som är kopplade till extremism och organiserad brottslighet. Det framkommer också att personal tystas ned av sina egna chefer. Bland 200 intervjuade socialsekreterare, ungdomsledare och tjänstemän i kommunala bolag vittnar många medarbetare om att chefer högre upp i organisationen inte tar deras uppgifter om hur kriminella manifesterar sin makt på allvar.

Den här rapporten är det tydligaste exemplet på personalens oro och på att det finns en utbredd ovilja bland medarbetare att polisanmäla sådant som de blir utsatta för eller bevittnar, av rädsla för repressalier från kriminella eller extremister. Så här ska det inte vara. De är också osäkra på vilket stöd de skulle få från den egna arbetsgivaren.

Fru talman! Tystnadskultur är en konsekvens av en misslyckad brottshantering. Kommunalt anställd personal är rädda när de går till jobbet, när de är på jobbet och när de kommer hem från jobbet. Det handlar om människor med vanliga yrken som i sina arbeten dagligen möter människor öga mot öga. De är rädda för repressalier från kriminella och rädda för att inte få stöd av arbetsgivare. Detta är fullkomligt ohållbart.

Det är inte heller längre ett storstadsfenomen. Utvecklingen påminner delvis om hur Mexiko ramlade ned i ett träsk av vardaglig kriminalitet som förstört de offentliga strukturerna. Problemen sprider sig till mindre kommuner med än mindre kapacitet att hantera desamma, och vi får i dag rapporter om skottlossningar och sprängningar i städer som Växjö och Kristianstad. Det är städer man över huvud taget aldrig trodde att sådant skulle kunna äga rum i.

Inga-Britt Ahlenius, en mycket välkänd auktoritet inom svenskt offentligt liv, har skrivit en krönika om tystnadskulturen: "Kommunerna svarar för 70 procent av den offentliga verksamheten, men är reglerade som om de vore små ideella föreningar. De har inte den struktur och stadga som krävs för att de ska kunna utföra sitt omfattande uppdrag på ett effektivt och hederligt sätt."

Ahlenius föreslår en oberoende revision då "påtryckningar och hot om våld har tillåtits pågå i många år. En allvarlig normförskjutning har gjort att de kriminella nätverken har kunnat infiltrera stadens verksamhet. Detta är Göteborg, hur ser det ut i andra kommuner?"

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Alla dessa problem som kommuner har, fru talman, är inte en följd av deras egen drift och deras egna beslut. De är en konsekvens av en nationellt misslyckad politik för att hantera brottsligheten. Där har regeringen tappat greppet. Gängkriminaliteten har eskalerat till fullkomligt ohållbara nivåer, och det slår hårt mot kommunerna. Det slår hårt mot de kommunalt anställda, och det skapar tystnadskultur.

Allmänna insatser hjälper föga, utan det behövs konkreta lösningar. Jag ser fram emot att statsrådet i sitt nästa inlägg berättar vad hon konkret avser att göra för att bistå Sveriges kommuner i att förhindra uppkomsten av tystnadskultur inom deras verksamheter och förhindra att en tystnadskultur sprider sig i hela landets kommuner.

Fru talman! Det är helt oacceptabelt att se tystnadskulturer fortskrida; det handlar om att verkligen vända den här utvecklingen.

Därför är det, som jag underströk i min inledning, ett gemensamt ansvar både för kommunen som arbetsgivare, för regeringen när det gäller att ge förutsättningar och för oss tillsammans - fackliga organisationer och som samhälle - att se till att vi har förslag som inte bara handlar om att minska och vända kriminaliteten utan även om att lyfta fram vad man gör för att faktiskt hantera detta på ett bra sätt. Där finns det goda exempel i flera stadsdelar i Göteborg, vill jag säga, som jag tycker att vi kan hitta olika sätt att sprida.

När det gäller vad regeringen har uppmärksammat i 34-punktsprogrammet för att bryta tystnadskulturen är det till exempel att utreda ett system för kronvittnen, att kraftigt höja minimistraffen för övergrepp i rättssak, att utreda en höjning av straffet för mened samt skyddande av brottsling, att se över skyddet av och stödet till vittnen och deras anhöriga, att utreda anonyma vittnen och att förstärka vittnesskyddsprogrammet.

Med tanke på den bakgrund jag själv har från det kommunala - jag har varit kommunalråd och dessutom ordförande för SKR - vill jag även säga att det pågår ett aktivt arbete som vi från statens sida gör tillsammans med SKR. Det handlar just om att arbeta med och lära kring vilket stöd som behövs, liksom om att uppmärksamma detta - och om att ha en öppenhet och en transparens. Det spelar stor roll vad vi tillsammans gör för att faktiskt se till att de goda exemplen sprider sig bland medarbetare.

Det finns inte en enda lösning, utan det handlar om att vara väldigt tydlig med att det är flera olika saker som behövs. Det handlar om lagstiftning och förebyggande arbete men också om att ha en öppenhet och transparens. Det är någonting som regeringen och jag kraftigt stöder.

Fru talman! Den här rapporten är på många sätt skrämmande läsning. Det handlar om anställda i kommuner som inte vågar eller vill uttala sig om sin arbetssituation och om att kriminella strukturer, som har stor påverkan på stadens verksamheter, direkt och indirekt inkräktar på det dagliga arbetet. Det handlar om medarbetare som drar sig för att polisanmäla en händelse som de blir vittne till eller själva drabbas av. Ja, man är rädd för repressalier.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Det är så att vissa samhällsnormer accepteras i en del områden men inte skulle accepteras i andra områden, och i vissa verksamheter är det vanligt att det finns en rädsla när man går till jobbet. Att förhålla sig till kriminella strukturer är en strategi för många anställda i kommunerna, för att de ska klara sitt arbete. Detta skapar en tystnadskultur som i förlängningen underlättar för kriminell verksamhet. Det är en konsekvens av ett misslyckande från regeringens sida.

Jag valde att ta den här interpellationsdebatten med ansvarig kommunminister för att det inte ska bli alltför mycket batong och spräng i diskussionen. Jag tycker nämligen att detta är den konsekvens som uppstår - att många anställda, och många medborgare, i kommunerna får ta konsekvenserna av detta.

Jag vill säga att jag tycker att det är bra att ministern har insikt om problemen. Det är bra att ministern instämmer i problembeskrivningen. Men om man nu gör allt och det inte räcker till kanske det rent av är fel saker man gör. Då måste ministern också inse att de gjorda insatserna inte har räckt till. Är det SKR och Brottsförebyggande rådet som är nycklarna till att lösa dessa problem för kommunerna?

När jag skrev interpellationen handlade det om Göteborg och om storstäder, men i dag handlar det om medelstora städer. Det kommer snart att handla om mindre kommuner, och då fungerar visselblåseri så där. Det är inte effektivt med visselblåseri i alla lägen, när blåsarna sätts under press.

När det gäller 34-punktsprogrammet är det reaktivt; det försöker att i efterhand åtgärda problem som uppstått för alltför länge sedan. Brå och SKR i all ära, men de kommer inte att lösa de problem som kommunalt anställda möter dagligen. De kan vara med och på sikt förändra strukturerna. Det här handlar dock om att läsa av och förstå hur parallella samhällssystem fungerar. Samhället har just nu inte muskler som matchar brottsligheten, och därför måste det komma kraft utifrån som kommunerna inte har. Därför skulle det behövas en kommission som beskriver verkligheten som den är nu.

Ministern säger att arbetsgivaren har ett stort ansvar för utformningen av arbetsplatsen och för utbildning, stöd och handledning för att förebygga risken för hot och våld så långt det är möjligt. Ja, i viss mån kanske det är lite management som ska till här - framför allt när det handlar om att arbetsgivare ska kunna vara den trygghet för den anställde som de verkligen ska vara - men det grundläggande problemet är ju att det förekommer för mycket bus där ute. Unga rekryteras, nästan headhuntas, på ett mycket imponerande sätt. Skjutningar och sprängningar är vardag i många stadsdelar, strukturerna är svåra att tränga in i och det råder största möjliga tystnad.

Därför är min fråga: Det nationella ansvaret att hantera kriminaliteten, hur kan man ge kommunerna det stödet - mer än Brå och SKR?

Fru talman! Det är min absoluta uppfattning, och även regeringens uppfattning, att vi ska ge de förutsättningar som behövs för att man ska kunna ta det ansvar man är satt att ta.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

När det gäller brottsförebyggande arbete är det så att regeringen genom den nationella nivån står för väldigt mycket av ansvaret när det gäller verktyg och att markera ett tydligt ansvar. Hur man sedan löser detta i praktiken måste vara nära de verksamheter som det handlar om.

Det måste handla om att de som har politiskt ansvar på lokal nivå som arbetsgivare har förmåga och stöd att ta detta ansvar. Det handlar om att medarbetarna ska känna sig trygga. Det handlar om ett samarbete mellan arbetsgivare och fackliga organisationer och om att samhällets stöd finns där. Det handlar om ett samarbete med civilsamhället, polisen, kommunen och medborgarna. Jag är övertygad om att detta oftast är den bästa vägen för att hantera dessa frågor.

Jag tror att en väldigt viktig del i detta är att uppmärksamma att det här är fenomen. Precis som jag lyfte fram finns det goda exempel. Vi har sett, till exempel i en stadsdel i Göteborg, att man har jobbat intensivt med detta. Det är ett sätt att se att det går att vända utvecklingen.

Jag förstår fullständigt att det är en debatt om rätt väg att gå, men man måste också lära sig av hur en hel del av utvecklingen har vänts på många håll i landet, i flera kommuner. Vad har gjorts där som har varit bra? Oftast bygger det just på denna ömsesidighet och på att lyfta upp det och vara öppen och transparent. Det handlar också om att vara tydlig med att detta är en handlingsplan där vi är öppna med vad vi vad ska nå och med att detta inte accepteras. Det gäller att säga detta tydligt och att vara väldigt konkret i insatser på lokal nivå.

Från regeringens sida stänger vi inga dörrar om det behövs ytterligare stöd eller om det fordras ytterligare metoder för att hantera detta. Det handlar snarare om behovet av att i hög grad hela tiden tänka flexibelt och anpassa det hela till en stor eller en liten kommun. Jag tror att det finns väldigt mycket bra som nu håller på att hända, tillsammans med medlemsorganisationen SKR, trots de problem som finns.

Fru talman! "Oacceptabelt" och "tillsammans" är ord som vi har hört i många sammanhang. Nu är det oacceptabelt, för det går inte att förlika sig med den samhällsutveckling som vi har i dag.

Tillsammans? Det finns enskilda medarbetare i kommuner som känner sig trängda, som får påringningar och som kanske får besök vid tidpunkter utanför arbetstid då någon med vänlig röst påpekar att den vet att medarbetaren brukar gå en viss väg hem. Sedan blir det tyst. Dessa enskilda medarbetare har regeringen, samhället och kommunen ett ansvar för att hantera.

Kommunerna står i dag för 70 procent av den offentliga verksamheten. Det är en väldigt stor del, men de är inte rustade för att möta organiserad kriminalitet. Det är ett statligt ansvar, och det är där regeringen måste gå från ord till handling.

Att inte stänga några dörrar är utomordentligt, men det behövs mer. Jag skulle ha önskat att vi i den här debatten fick fler svar på vad det här skulle vara. Kronvittnen är bra. Sänkta minimistraff och vittnesstöd är gamla klassiska moderata krav. Det är bra att man äntligen kommer till skott med detta - problemet är att det är för sent. Spridningseffekterna kommer framöver. Vi kommer att möta det här i mindre kommuner.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Här måste regeringen ta ansvar för sitt misslyckande. Grov kriminalitet är ett övergripande nationellt samhällsproblem som inte påverkas av kommungränser. En kommission är inte bara rimlig; det är en skyldighet att inrätta en sådan.

(Applåder)

Fru talman! Jag tycker att det är väldigt bra att den här typen av frågor uppmärksammas. Det som har hänt i Göteborg, med den rapport som presenterades, tror jag ger en injektion till att detta är en utveckling som går att vända. Jag tror också att kommunledningen i Göteborg ser detta.

Vi kommer att ha lite olika uppfattningar om vägar framåt för att hantera detta, men just det grundläggande - att regeringen tar ett ansvar genom att lägga fram förslag till skärpningar på flera områden - är vårt ansvar. Det är vårt ansvar att ge stöd till kommunerna för att hantera detta tillsammans med SKR.

Det är av stor betydelse att vi ser att man både i mindre och i större kommuner gör väldigt mycket för att uppmärksamma detta och för att se till att man skyddar medarbetare och sprider olika exempel på handledningsstöd. Det gäller inte minst socialtjänsten, som under många år har haft problem i flera kommuner. Detta handlar kanske också om att en medarbetare känner personer som den fattar beslut om, vilket i sig kan innebära att medarbetaren hamnar i en udda situation.

Det spelar en stor roll att man jobbar vidare med detta med förutsättningar, där regeringen gör väldigt mycket. Jag har inte sett att vi har fått några andra förslag som skulle leda i en ännu bättre riktning. Det brottsförebyggande arbetet har stor betydelse, liksom dessa skärpningar.

Lokalt är det ändå så att man behöver ta ett stort ansvar, och det ska vi jobba med tillsammans med kommunerna.

Interpellationsdebatten var härmed avslutad.