Interpellationssvar - Krispolitikens fördelningspolitiska effekter - 2021-09-09

Fru talman! Tony Haddou har frågat mig om jag avser att utreda och kartlägga krispolitikens fördelningspolitiska effekter och analysera vilka lärdomar för framtiden som man kan dra av den förda politiken.

Regeringen har ett tydligt fokus på att minska klyftorna och öka sammanhållningen i samhället och följer därför dessa frågor noga. Detta har självklart varit viktigt även under pandemin. En hög sysselsättning är grunden för en jämn fördelning av Sveriges välstånd. Sedan virusutbrottet har ett stort antal åtgärder vidtagits för att trygga jobben både på kort och på lång sikt. Dessutom har ersättningsnivåerna i arbetslöshetsförsäkringen tillfälligt höjts, och regelverket har justerats så att fler kvalificerar sig för ersättning. Sammantaget har detta tryggat människors försörjning, och i takt med att konjunkturläget förbättras kommer fler tillbaka i arbete.

Krispolitikens fördelningspolitiska effekter kommer att utredas och forskas kring under kommande år. Några preliminära slutsatser kan emellertid redan dras. I en nyligen publicerad studie från Skatteverket konstateras att regeringens krisåtgärder har mildrat pandemins negativa fördelningseffekter på arbetsmarknaden. Enligt studien tycks fördelningen av arbetsinkomster ha blivit något mer ojämn under 2020, men ökningen av inkomstojämlikheten skulle ha blivit mer än dubbelt så stor i frånvaro av stödåtgärderna. Studien indikerar även att stöden från staten i första hand har fungerat som ett inkomststöd till de anställda. Rörliga ersättningar och bonusar till chefer i de företag som fick stöd har legat kvar på ungefär samma nivå som före pandemin. Cheferna i företag som inte tagit emot stöd från staten dubblerade däremot sina ersättningar.

Regeringen välkomnar fortsatta studier om krispolitikens fördelningspolitiska effekter allteftersom data blir tillgängliga. Coronakommissionen, som slutredovisar sitt uppdrag senast den 28 februari 2022, ska bland annat utvärdera effekterna av krisåtgärderna ur ett inkomstfördelningsperspektiv. Inkomstfördelningens utveckling följs också regelbundet i den fördelningspolitiska redogörelse som regeringen varje år lämnar i den ekonomiska vårpropositionen. Som Tony Haddou mycket riktigt påpekar är det viktigt att analysera vilka lärdomar för framtiden som man kan dra av den förda politiken.

Fru talman! Jag tackar finansministern för svaret.

Jag ska till en början inte hacka på finansministern, som hon sa i den förra debatten, så jag inleder med att det har varit helt nödvändigt med stora krisåtgärder under pandemin. Det största krisstödet har gått till möjligheten att korttidspermittera, och det har varit viktigt för att rädda jobb och företag. Många företag har verkligen behövt stöden för att ta sig igenom krisen, och det är skattebetalarna som har ställt upp med pengarna.

Flera av förslagen för att sänka företagens kostnader har varit generösa. Det gäller exempelvis den generella sänkningen av arbetsgivaravgifterna. Därför har Vänsterpartiet också genomgående efterfrågat ett mer balanserat svar på den ekonomiska krisen. Det är inte hållbart att ge stöd till näringslivet på hundratals miljarder kronor samtidigt som de anställda inom vården och äldreomsorgen går på knäna. Dessutom har många hushåll drabbats hårt av krisen i spåren av ökad arbetslöshet och extrajobb som har försvunnit. Stöden till dessa hushåll har inte varit i paritet med miljardstöden till näringslivet.

I slutet av dagen handlar det om värdeöverföring från vanligt folk - från sjukpensionären, busschauffören och undersköterskan - till företagen. Vi har under det senaste året kunnat konstatera att många av de företag som erhållit miljardbelopp från skattebetalarna i form av olika krisstöd samtidigt ökat sina vinster och gjort rekordutdelningar till sina privata förmögenheter. Och då var inkomstojämlikheten, som även finansministern nämner i sitt svar, redan före krisen så brutal att näringslivets toppchefer tjänade i snitt 61 gånger mer än industriarbetaren.

Medan coronakrisen pågått i över ett och ett halvt år gick den ganska fort över för de allra rikaste. Trots att ekonomin bromsade in kunde stora kapitalägare och de som sitter på stora förmögenheter återhämta sin ekonomi rekordsnabbt. Sveriges 169 rikaste personer blev närmare 300 miljarder rikare i fjol, mitt under pandemin. Börsen återhämtade sig väldigt snabbt för deras del, medan andra riskerat sina liv, burit upp samhället och stått i frontlinjen mot pandemin.

I en uppmärksammad artikel i Financial Times i somras beskrev Ruchir Sharma, chef på Morgan Stanley, hur de superrikas förmögenheter utvecklats under pandemin. Specifikt studeras hur dollarmiljardärernas förmögenheter utvecklats. Det visar sig att deras förmögenheter och kapital exploderat uppåt under pandemin. Och Sverige är efter Ryssland det land i världen där miljardärerna ökat sina rikedomar snabbast.

Finansministern säger här att regeringen har ett tydligt fokus på att minska klyftorna och öka sammanhållningen i samhället. Det är naturligtvis ett viktigt och bra fokus, men då behöver man gå från ord till handling och göra något åt detta. För klassamhället har synts tydligt under pandemin. Det har varit en koncentration av smitta i arbetarklassens bostadsområden och bland alla arbetare som varje dag bär upp samhället.

Och ojämlikheten ökar snabbare här än i något annat jämförbart land. Då behöver man se över förmögenhetsfördelningen och hur kapitalet i dag koncentrerats till de allra rikaste och göra något där. Det är bra att regeringen vill analysera krispolitikens effekter, och då uppstår också frågan om på vilket sätt finansministern ska minska de ekonomiska klyftorna. Det kan inte vara rimligt att svenska dollarmiljardärers förmögenheter motsvarar 30 procent av Sveriges bnp.

Fru talman! Jag vill börja med att säga att det naturligtvis är fritt fram för Tony Haddou att hacka på finansministern. Men just vad gäller investeringsstöden är vi överens och har samarbetat väldigt bra och på så sätt också gett tiotusentals familjer möjlighet att få en bostad till rimlig kostnad.

Vad gäller coronakrisen ser jag verkligen fram emot ytterligare utvärderingar av den politik vi har fört i Sverige men också den som har förts i andra länder. Jag tror att det finns väldigt mycket att lära sig inför framtiden.

Jag tycker att det är väldigt glädjande att en del av de preliminära studier som har kommit tyder på att dessa stöd har fungerat som inkomststöd, till exempel stödet för korttidspermittering. Det är pengar som går till företaget men som samtidigt har fungerat som ett inkomststöd för de anställda. Utan de stödåtgärder vi har vidtagit hade ojämlikheten ökat mer än den har gjort i Sverige under krisen.

Utan dessa krisåtgärder hade dessutom tusentals företag gått i konkurs. Det är inget som hade varit bra för alla löntagare som är helt beroende av dessa företag för sin försörjning. Där ser jag själv stora poänger med den politik som har genomförts.

Med detta sagt är jag den första att önska att vi hade kunnat driva ytterligare politik under de senaste sju åren för att minska klyftorna i Sverige. Här har vi haft förslag framme, men jag har blivit hotad med misstroendevotum i riksdagen om jag ens lägger dem på bordet.

Jag ser alltså behov av mer politik för att minska klyftorna. Det handlar om att de som har de allra största förmögenheterna bör kunna bidra mer än de gör i dag men också om att lyfta dem som inte fått möjlighet att vara med på den inkomstökning som väldigt många andra svenskar har haft de senaste decennierna.

Här finns också konkreta förslag i den budgetproposition som vi kommer att lägga på riksdagens bord, till exempel att ta bort den orättvisa skatteklyftan mellan löntagare och personer som har sjuk- och aktivitetsersättning. Många av dem är kroniskt sjuka sedan många år tillbaka eller har en funktionsnedsättning som gör att de inte kan arbeta.

Här finns alltså sådana förslag, och jag ser naturligtvis gärna att de får möjlighet att gå igenom riksdagen nu. Där handlar det också om hur Vänsterpartiet väljer att agera.

Fru talman! Finansministern kommer att få vänta lite till på en budgetdebatt.

Jag håller med om att det har varit helt rätt och helt nödvändigt att rädda jobb. Men när det handlar om att minska de ekonomiska klyftorna är frågan hur länge finansministern ska känna sig hotad och inte våga agera. Klyftorna ökar ju, också i spåren av en pandemi. De ekonomiska klyftorna har ökat i Sverige de senaste 30 åren - det är tre decennier. De som redan hade en utmärkt ekonomi har fått det ännu bättre under de senaste decennierna, och toppskiktet har fått det bäst ställt. Vad betyder det på sikt att de drar ifrån ännu mer? Det leder inte direkt till något sammanhållet samhälle.

Vid utformningen av politiken efter krisen måste de som har gynnats under så lång tid vara med och finansiera nödvändiga satsningar på välfärden och på att rusta upp samhället efter pandemin. Det behövs kraftfulla offentliga investeringar, och vi måste samtidigt sätta stopp för den ekonomiska ojämlikheten och börja omfördela mer till vårt gemensamma så att det blir ett bättre och tryggare välfärdssamhälle för alla. Då behövs det en ökad jämlikhet.

Det handlar alltså inte bara om att de rikaste blir rikare under en global kris, drar ifrån när de ekonomiska klyftorna ökar eller tar emot krisstöd från skattebetalarna men går vidare med utdelningar och bonusar. Det handlar också om hur decennier av riktad politik för de rika faktiskt totalt har misslyckats.

Det går faktiskt att bryta den här utvecklingen, dra lärdomar och driva en politik för ett mer jämlikt samhälle. Det går att särskilt beskatta fåtalet väldigt rika för att göra det bättre för flertalet. Flera länder går nu i bräschen och gör detta och beskattar särskilt förmögenheter och kapital för en rättvis återhämtningspolitik efter pandemin. Jag kan nämna några exempel för finansministern.

Argentina har redan infört en särskild covidskatt på förmögenheter för att de rikaste ska betala för krisen. I USA lägger Demokraterna fram förslag efter förslag för att ta ut skatt på förmögenheter och kapital. Spanien planerar att höja skatterna för storföretag och på kapitalinkomster för en snabbare återhämtning av ekonomin och för att rusta upp sjukvården och infrastrukturen. I Storbritannien gick den konservative Boris Johnson senast i fredags ut med att höja skatterna för att finansiera välfärden.

Detta är fullt möjligt här också för ett mer jämlikt samhälle. Vi behöver mobilisera samhällets resurser för flertalet, för det är här kapitalinkomsterna koncentrerats till de allra rikaste. Detta är också en av de främsta förklaringarna till de ökade inkomstskillnaderna. Sedan är ju förmögenheterna ännu mer ojämnt fördelade än inkomsterna här. De är mer ojämnt fördelade än i länder som USA och Storbritannien, som jag precis nämnde.

Så frågan jag får ställa är: När ska de rika betala tillbaka? När ska finansministern ge coronanotan till dem som har det bäst ställt?

Fru talman! Jag vill bara säga att det är lite skillnad på Sverige och de andra länder som Tony Haddou nämner. Skillnaden är att vår statsskuld, trots de historiskt stora krisstöd som vi har infört för att rädda svenska jobb och svenska företag och också understödja sjukvård, äldreomsorg, vaccinering, testning och smittspårning runt om i hela landet, aldrig kommer att gå upp över 40 procent av bnp. Till skillnad från många andra länder har vi sett till att spara i ladorna under de goda åren så att vi kan genomföra krisåtgärderna utan att sänka förtroendet för våra statsfinanser.

Med detta sagt delar jag helt Tony Haddous argumentation kring att det behöver göras mer för att minska klyftorna i Sverige. Vi behöver genomföra stora investeringar i det gemensamma. Det handlar om att driva på klimatomställningen, vilket också skapar mycket jobb. Det handlar om investeringar i äldreomsorgen när det blir fler som kommer upp i 80-årsåldern. Det handlar om att förstärka skolorna för våra barn, att arbeta mer förebyggande mot brottslighet men också att stärka hela rättskedjan.

Därutöver vill jag gärna se ytterligare investeringar för att fler människor ska komma i arbete, inte minst att långtidsarbetslösa ska kunna få en fot in på arbetsmarknaden. Årets budget kommer också att innehålla många reformer på området.

Därutöver ser jag också att det finns möjligheter för de personer i Sverige som har de allra högsta inkomsterna att bidra lite mer, för vi ser hur den rikaste procenten har dragit ifrån samtidigt som våra 3:12-regler ju ger större möjligheter för de allra rikaste att ta ut inkomster med en lägre beskattning än vad en vanlig sjuksköterska eller undersköterska har, på ett sätt som är svårt att motivera. Men jag kan konstatera att hindret mellan dagens situation och att detta skulle kunna bli verklighet inte är jag eller Socialdemokraterna, utan det är att riksdagsmajoriteten ser annorlunda ut. Vänsterpartiet kanske skulle ägna lite kraft åt att driva opinion där snarare än att ägna så mycket tid åt att hacka på Socialdemokraterna.

Fru talman! Tack, finansministern, för svaret!

Vad betyder att spara i ladorna, som finansministern tar upp, eller att betala tillbaka på statsskuld och så vidare? Det betyder ju också utebliven välfärd. Det betyder timanställningar i äldreomsorgen. Det betyder att inte vara rustad nog under en kris. Det betyder nedskärningar. Det betyder att vi har den snålaste finansministern i EU. Det är ju vad sparande i ladorna har betytt.

Uppenbarligen kommer kapital och förmögenheter att fortsätta koncentreras till dem som redan har mest. Det liknar mer ett fåvälde i Sverige, där pengarna koncentreras till den rikaste tiondelen och den rikaste procenten i landet. Det här sker samtidigt som skolor i landet har besparingskrav, budgetar innehåller nedskärningar i välfärden och samhällsbärande verksamheter runt om i landet är nedläggningshotade.

Det fungerar inte att Sverige är ett skatteparadis för de rika. Miljardärerna behöver beskattas högre och subventioneras mindre. Det är dags att vi omfördelar och kliver fram med kraftfulla investeringar som skapar jobb och jämlikhet och räddar klimatet och att vi bygger bort bostadsbristen, som finansministern talade mycket väl om tidigare, och minskar klyftan mellan oss. Då kan vi också rusta upp samhället efter krisen. Men då behöver man gå fram med de här förslagen, så att vi får en generell välfärd där undersköterskan får fler kollegor och bättre arbetsvillkor.

Det måste vara samhällets och välfärdens tur att sättas först nu, och då måste man faktiskt beskatta de allra rikaste, den rikaste procenten. Det förväntar jag mig att finansministern gör.

Fru talman! Jag delar helt Tony Haddous ambition att minska klyftorna i Sverige och förbättra välfärden.

Däremot kan jag konstatera att det finanspolitiska ramverket är någonting som även Vänsterpartiet står bakom. I det är vi tydliga med att det finns goda möjligheter att göra som vi har gjort under krisen och komma med historiskt stora paket och fortsätta att stimulera ekonomin. Men det betyder också att man ska spara i ladorna under de goda åren.

Tony Haddou menar att jag nu skulle gå fram med en skatt för de allra rikaste. Jag har inget emot det i sak, men jag kan konstatera att en sådan budget inte skulle passera genom riksdagen. Därför gör jag bedömningen att det är bättre att lägga fram en budget som har goda chanser att gå igenom i riksdagen och som innehåller fantastiska reformer för dem med de lägsta inkomsterna, för att lyfta dem som har de lägre inkomsterna. Inte minst tar den bort den orättvisa skatteklyftan för personer med en funktionsnedsättning som gör att de inte kan arbeta. Men den ger också bättre möjligheter till pensionering för personer som har jobbat ett långt yrkesliv och sedan är utslitna.

Det är väldigt bra reformer i höstens budget som skulle stärka de ekonomiska möjligheterna för utsatta och svaga grupper. Jag hoppas verkligen att Vänsterpartiet inte agerar på ett sådant sätt i riksdagen att man stjälper dessa möjligheter.

Interpellationsdebatten var härmed avslutad.