Interpellationssvar - Andelen manlig personal i förskolan - 2021-09-09

Fru talman! Michael Rubbestad har frågat mig vilka konkreta åtgärder jag avser att vidta för att öka andelen manlig personal i den svenska förskolans värld.

Förskolan spelar en viktig roll för barns allsidiga utveckling, och den bidrar till att skapa likvärdiga förutsättningar inför skolstarten. Utbildningen i förskolan ska vara rolig, trygg och lärorik för alla barn. Enligt skollagen är det förskollärare som ansvarar för undervisningen i förskolan. Förskollärarnas kompetens och särskilda ansvar är mycket viktigt för att garantera en likvärdig förskola av hög kvalitet.

Det är viktigt att förskolläraryrket, barnskötaryrket och förskolan som arbetsplats är tillgänglig för alla personer oavsett kön, inte minst för att en del i förskolans uppdrag handlar om att motverka könsmönster som begränsar barnens utveckling och val. Hur barn blir bemötta och vilka krav och förväntningar som ställs på dem bidrar till att forma deras uppfattningar om vad som är kvinnligt och manligt. Det är därför av största vikt att barn i förskolan får erfara att män och kvinnor, pojkar och flickor, kan arbeta i alla yrkeskategorier.

Könsfördelningen bland personalen som arbetar inom förskolan är, som Michael Rubbestad belyser, ojämn. Andelen män som arbetar i förskolan har visserligen ökat något över tid, men från låga nivåer. År 2006 var andelen män 2,4 procent i kommunala förskolor och 4,5 procent i de fristående förskolorna. År 2020 var andelen män 4 procent i kommunala förskolor och 5,7 procent i fristående förskolor.

Av de studenter som antogs till förskollärarprogrammen under perioden mellan läsåren 2011/12 och 2019/20 var mellan 6 och 8 procent män. För de män och kvinnor som arbetar i förskolan men som inte har nått en förskollärarexamen finns det möjlighet att komplettera sina tidigare studier och nå en examen genom vidareutbildning av lärare, VAL. Andelen manliga elever som tog examen på gymnasieskolans barn- och fritidsprogram, där barnskötarutbildning ges, har ökat från 24 procent 2010 till 36 procent 2020.

Regeringens arbete har som mål att alla barn och elever ska få möta kunniga och kompetenta lärare och förskollärare oavsett var i landet de bor. Det är så vi lägger grunden för en jämlik kunskapsskola och ett starkt samhälle. Åtgärder för att öka andelen män i förskolan handlar om ett långsiktigt arbete som behöver ske på olika samhällsnivåer.

Regeringen har satsat på förskolan, gjort insatser för att stärka det pedagogiska ledarskapet och påbörjat arbetet med att inrätta ett professionsprogram för förskollärare, lärare och rektorer. Programmet ska skapa en nationell struktur för kompetensutveckling med syfte att utveckla skolprofessionerna för att på så sätt främja skolutveckling, stärka professionernas attraktionskraft och skapa förutsättningar för högre kunskapsresultat och måluppfyllelse.

Som utbildningsminister kommer jag att fortsätta att arbeta för att förskolläraryrket och barnskötaryrket är yrken för såväl män som kvinnor.

Fru talman! Tack, utbildningsministern, för svaret!

Statistiken och faktaunderlaget talar sitt tydliga språk. Det är 4 procent män i de kommunala förskolorna och strax under 6 procent i de fristående förskolorna, och endast 130 män tar årligen förskollärarexamen.

Utbildningsministern återkommer i sitt svar till det aktiva arbetet kring att öka yrkets attraktivitet, det pedagogiska ledarskapet, vidareutbildning och professionsprogram. Det är bra. Vi är överens i stora drag, och jag menar därmed att den delen av diskussionen således kan läggas åt sidan.

Vad jag däremot inte fått svar på är det som min interpellation de facto handlar om. Min interpellation består av åtta textstycken. I det första stycket nämner jag precis samma procentsatser och samma fakta som ministern lyfter i sitt svar. I de övriga sju styckena lyfter jag den rådande situationen med mäns rädsla för att arbeta inom förskolan på grund av den så kallade pedofildebatten. Men det nämns inte i ministerns svar alls, trots att det är det som min interpellation egentligen handlar om.

Fru talman! Jag avser därför upprepa delar av den text jag skrev i min ursprungliga interpellation:

Till utbildningsminister Anna Ekström. Flera män som intervjuats av olika forskare och reportrar beskriver baksidorna med att vara man i förskolan. Det jobbigaste som männen lyfter fram är att förhålla sig till att bli betraktad som en presumtiv pedofil och att behöva hantera den rädsla, ilska och risk som det för med sig. I mitten av 1990-talet svepte en våg av polisanmälningar in mot anställda män i förskolan. Tonläget var så högt att det till och med ifrågasattes ifall män borde få arbeta i förskolan över huvud taget.

Resultatet blev att andelen män i förskolan sjönk från 3,1 procent i början av 1990-talet till som lägst 1,9 procent 1998. Sedan dess har andelen män åter kommit upp till samma nivå som tidigare, det vill säga cirka 4 procent. Men rädslan för pedofili i förskolan har dock hela tiden funnits där och har då och då flammat upp i debatten.

Männen i Skolverkets studier säger att de försöker att inte låta sig påverkas av pedofildebatten när det gäller relationen till barnen på deras arbetsplatser, men flera av männen förklarar att oron sätter sig i bakhuvudet. Rapporterna berättar hur många av männen bygger upp ett säkerhetstänk kring hur de ska agera mot barn, föräldrar och kollegor för att undvika misstankar. En del män undviker att ha barnen i knät, att delta i barnmassage eller att ligga intill något barn vid vilan. De vill ha dörrar öppna när de ska hjälpa ett barn på toaletten eller byta blöja.

En del män nekar i perioder till att utföra olika arbetsuppgifter om de tror att det kan misstolkas. Om en anmälan uppmärksammas i medierna skapar det ytterligare rädsla. Vissa män uttrycker oro över att en anmälan från en förälder, som kan vara ogrundad, riskerar att slå sönder hela deras yrkesliv och privatliv i en handvändning. För även om anmälningarna läggs ned är det svårt att rentvå sig från misstankarna. De nedlagda anmälningarna väcker sällan medialt intresse. Däremot lever hatet ofta sitt eget liv när anmälda män får sin identitet röjd på öppna forum på internet.

Där slutar texten i min interpellation. Det var med anledning av detta som jag ställde frågan till utbildningsministern, och det är lite svårt för mig att förstå hur man kunde missa att det var det som var interpellationens egentliga frågeställning.

Fru talman! Min reviderade fråga till utbildningsministern blir: Vilka konkreta åtgärder avser ministern att vidta för att säkerställa att specifikt män ska våga arbeta inom förskolan utan att behöva oroa sig för att ses som presumtiva pedofiler?

Fru talman! Tack för uppläsningen ur interpellationen, Michael Rubbestad! Ett gott råd till ledamoten är att om man vill att särskilda frågor ska besvaras är det klokt att skriva frågorna på det sättet redan i interpellationen.

Jag var väldigt intresserad när jag lyssnade på uppläsningen. Jag kan ha fel, men jag skulle tro att många av sifferuppgifterna är hämtade ur en utredning som jag gjorde när Lena Hallengren faktiskt var förskoleminister. Jag tyckte också att jag kände igen en hel del från skolverksrapporten som sannolikt också är framtagen under min tid som chef för Skolverket.

Det här är frågor som jag har arbetat mycket länge med, och jag är fullt medveten om de avsevärda problem som pedofilrykten innebär för män som arbetar i förskolan. Jag är också väldigt medveten om hur viktigt det är att vi i samhället står upp bakom manliga förskollärare och män som arbetar i förskolan. Att de utsätts för misstankar bara på grund av sitt kön är inte acceptabelt.

Samtidigt vet vi att det är viktigt att många män arbetar i och känner sig välkomna i förskolan. Jag kan ange ett stort antal argument för varför det är så. Ett har Michael Rubbestad nog själv bidragit med: Ju fler män som arbetar i förskolan, desto mindre blir de män som arbetar där utsatta och nästan sedda som exotiska inslag i verksamheten.

I själva verket, fru talman, är en av erfarenheterna som finns av ett aktivt arbete för att främja att det blir fler män i förskolan att det är viktigt att se till att männen inte lämnas ensamma, alltså att man inte så att säga portionerar ut en man per förskola. Det är faktiskt en erfarenhet som männen i förskolan delar med den kvinnorörelse som jag bekänner mig till: Det är klokt att på arbetsplatserna se till att ha ett sammanhang där man arbetar och inte lämnas helt ensam och som en annorlunda varelse.

I mina många samtal med manliga förskollärare och manliga barnskötare lyfter de hela tiden fram en sak: De vill inte ses som annorlunda. De vill inte ses som speciella, exotiska personer som finns där som representanter för det manliga könet. De vill, fru talman, ses som professionella yrkesmänniskor som utför ett arbete. Därav tycker jag att mitt svar faktiskt fortfarande fungerar. De åtgärder vi kan vidta för att säkerställa att män söker sig till förskolan är åtgärder som handlar om att lyfta fram män som professionella yrkesutövare och inte som representanter för ett manssläkte.

Jag vill tacka Michael Rubbestad för att han lyfter de här viktiga frågorna. Men jag håller fast vid att det som sägs i mitt svar är relevant. Vi behöver se till att männen i förskolan ses som professionella yrkesutövare och inte som bara män.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Fru talman! Bortsett från att jag kanske inte håller med om att de åtgärder som lyfts fram är tillräckliga var detta ändå tre minuter som Anna Ekström ägnade åt att lyfta fram sin syn på det hela - och vi är helt överens. Det gläder mig verkligen att vi ser på den här situationen på exakt samma sätt. Vi har exakt samma syn på att män inte ska ses som något exotiskt och på vikten av män i förskolan. Jag vill vara tydlig med att det gläder mig att vi har precis samma inställning här.

Nyligen debatterade riksdagen det betänkande som kom att heta Vissa insatser för ökad lärarkompetens. I det betänkandet fanns förslaget om att utdrag ur belastningsregistret framgent endast ska visas upp i samband med en intervju i stället för att lämnas in och arkiveras. Ett konkret och tydligt underlag i arkivet byts ut mot en kryssruta om att det man sett var klanderfritt. Som kontrast till detta kan nämnas att familjehem ofta behöver lämna in årliga utdrag från belastningsregistret i oöppnade kuvert för att det ska kunna säkerställas att ingen manipulation har förekommit.

Vi kan ta några hypotetiska exempel.

En person befinner sig på en intervju, och mottagaren tittar som hastigast på registerutdraget och gör ett kryss i rutan men har inte noggrant kontrollerat och missar kanske något som stod där. Eftersom underlaget inte arkiveras saknas helt möjligheten att titta noggrannare i efterhand och göra en senare kontroll. Det är mänskligt att fela - sådant kan hända.

Ett annat exempel är den lilla kommunen där alla känner alla och personen som söker jobb säger att han har glömt sitt utdrag. Mottagaren, som av en händelse känner denna person sedan innan, sätter ett kryss i rutan trots allt, eftersom han är bekant och pålitlig.

Detta kommer såklart inte att ske i någon större utsträckning, men av alla de tusentals intervjuer som görs räcker det med att en enda person slinker igenom det här systemet. Om ett enda barn far illa på grund av bristande kontroller är det såklart ett barn för mycket. Jag är övertygad om att vi är överens om det. Om ett eller flera barn drabbas krossar det deras liv. Men det kommer även att få konsekvensen att pedofildebatten och debatten om män i förskolan ges nytt liv, och det kommer att drabba alla män, som återigen kommer att ses som presumtiva pedofiler.

Frågor kommer att ställas, och man kan inte längre svara att ett klanderfritt utdrag finns arkiverat, utan det finns bara ett kryss i ett protokoll från en tjänsteman som kanske inte ens är anställd i kommunen längre när frågan kommer upp.

Faktum är att frågan redan har börjat lyftas. På öppna forum på internet har män som arbetar i förskolan redan vittnat om att frågor och kommentarer har kommit, exempelvis: Ja, Anders, tur att du anställdes innan de här nya reglerna om att man inte behöver lämna utdrag kommer på plats - dig har vi ju i alla fall koll på! Kommentaren följdes av ett obekvämt skratt.

Fru talman! Hur tror vi att Anders egentligen mår när han får den frågan? Och hur tror vi att hans framtida kollega mår när han anställs om ett par år och inte behöver lämna utdrag och kommentarerna från vårdnadshavarna börja komma? Vilka säkerhetsåtgärder ska han behöva vidta för att säkerställa att ingen ska misstänka just honom?

Sverigedemokraterna anser i likhet med Skolverket att ett inlämnat registerutdrag är av mycket stor vikt för skolans säkerhetsarbete och att barnperspektivet väger absolut tyngst i den här frågan.

Ingen kan bortse från den mänskliga faktorn och att den öppnar upp för fusk och personliga bedömningar i en fråga som kan få helt avgörande betydelse för det enskilda barnets väl och ve. Det måste naturligtvis finnas en väldokumenterad historik för uppföljning om någon oegentlighet uppstår och för att minimera den misstänksamhet som redan finns mot den manliga personalen.

Tyvärr vann förslaget riksdagens bifall, och jag är rädd att det kan leda till att andelen manlig personal i förskolan kommer att rasa från 4 procent till kanske 0 procent.

Fru talman! Den lag som riksdagen röstade igenom och som Michael Rubbestad hänvisar till innebar att vi ökade kraven på att visa upp registerutdrag inför anställningar. Vi såg till att de kraven också gäller gymnasieskolan och gymnasiesärskolan. Det är krav som inte funnits tidigare. Vi såg också till att det blev ett enhetligt och administrativt enkelt sätt att sköta det.

Jag har mycket svårt att se att den stora, avgörande skillnaden när det gäller att kunna upptäcka sådant som inte bör förekomma i mäns bakgrund inför en anställning i en förskola skulle vara om handlingen i fråga visas upp och gås igenom eller visas upp och arkiveras. Den skillnaden har inte den avgörande betydelse som Michael Rubbestad här påstår.

Fru talman! Jag kan konstatera att den enda som här i riksdagens talarstol talar om att den här ordningen skulle innebära större risk för att vi anställer folk med pedofilbakgrund i våra förskolor är Michael Rubbestad själv.

Fru talman! Jag kan konstatera att jag och statsrådet inte riktigt är överens i frågan. Jag vill också nämna att min kollega Jörgen Grubb lyfte fram exakt samma argumentation. Det var han som debatterade just det betänkandet.

Jag anser nog inte att man ökar kontrollerna. Jag kan däremot gå med på att man breddar dem. Men man ökar dem inte. Man går snarare åt andra hållet.

Vi har varit inne på det; barn behöver både manliga och kvinnliga förebilder i sina liv. Vi som lagstiftare och landets högsta beslutande organ behöver därför göra vad vi kan för att både möjliggöra och underlätta för att fler män ska söka sig till förskolans värld, utan att behöva vara rädda.

De åtgärder som jag har noterat från regeringens sida syftar till att öka andelen personer som söker sig till förskolan generellt, men jag saknar helt jämställdhetsperspektivet i regeringens arbete. Trots att fördelningen är 4 procent män och 96 procent kvinnor gör man inte särskilt mycket för att aktivt öka andelen män.

Jag kan inte låta bli att ställa den lite hypotetiska frågan om den här så kallat feministiska regeringen och utbildningsministern hade ansett att problemet var större om det hade varit 96 procent män och 4 procent kvinnor i förskolan. Regeringen tar i med hårdhandskarna och pratar om kvotering så fort andelen män är större inom många andra områden. Var är de tongångarna nu när könsfördelningen är avsevärt sämre i förskolan än inom vården eller bolagsstyrelser?

Statistiken, Skolverket och männen själva är mycket tydliga. Det handlar om den så kallade pedofildebatten. Jag hoppas såklart att det här är sista gången som frågan ens behöver debatteras i den här kammaren och att regeringen och utbildningsministern tar frågan på allvar och kommer att verka aktivt för att öka andelen män i förskolan, det vill säga stävja den så kallade pedofildebatten på ett sådant vis att manlig personal i förskolan ska vara en absolut självklarhet.

Fru talman! Jag är den första som vill stävja debatten om att män ska utmålas som pedofiler, och jag hoppas därmed slippa se uttalanden på Sverigedemokraternas Facebooksida av typen: Pedofiler ska inte få jobba med barn. Det är ett uttalande som gjordes i samband med det lagstiftningsarbete som vi alldeles nyss diskuterade.

Fru talman! Jag vill också påminna om att Sverigedemokraterna aktivt driver att Jämställdhetsmyndigheten ska läggas ned. Det är en myndighet som har stor betydelse för att vi i vår verksamhet och lagstiftning ska säkerställa att vi har ett arbete som genomsyras av riktig jämställdhet och ett genusperspektiv. Det skulle i det här fallet ge stora fördelar i arbetet med att säkerställa att vi har fler män som arbetar i förskolan.

Fru talman! En förbättrad jämställdhet i skolan och förskolan skulle antagligen innebära att flickor framöver skulle ha större möjligheter att göra karriär. Men det skulle också innebära att män och pojkar skulle ha större möjligheter att fritt välja yrke efter sina egna intressen och inte efter förutbestämda könsroller. Med ett klassiskt genusperspektiv ökar vi alltså förutsättningarna att öka andelen män inom förskolan och andra verksamheter.

Fru talman! Vägen framåt är, precis som vi uppenbarligen har varit överens om här i riksdagens två talarstolar, att se män som arbetar i förskolan som professionella yrkesutövare som förtjänar samhällets respekt.

Interpellationsdebatten var härmed avslutad.