Interpellationssvar - 2019-04-05

Herr talman! Jens Holm har frågat statsrådet Hans Dahlgren om han anser att det är rimligt att bolag kan stämma stater utanför det ordinarie rättsväsendet och om Sverige avser att följa EU-kommissionens rekommendation att verka för att investeringsskyddet mellan EU-länderna upphävs, inklusive det investeringsskydd som finns i internationella energifördraget.

Arbetet inom regeringen är så fördelat att det är jag som ska svara på interpellationen.

Vad gäller den första frågan vill jag framhålla att investeringsskyddsavtal ingås mellan stater för att säkerställa att investerare inte utsätts för exempelvis orättvis eller diskriminerande behandling i förhållande till det egna landets investerare. Avtalen innehåller också ett system för att lösa tvister som uppstår mellan investerare och stat, bland annat genom tillgång till bindande skiljeförfarande. Investeringsskyddsavtal är något som efterfrågas av våra investerare och som har visat sig fylla en viktig funktion då överträdelser av investeringsskyddsbestämmelserna förekommer, även i utvecklade länder.

Rättspraxis från ett stort antal skiljeförfaranden har genomgående visat att stater har långtgående rättigheter att lagstifta för att skydda allmänna ändamål såsom hälsa och miljö. Från svensk sida har vi samtidigt sett ett behov av att modernisera investeringsskyddsavtalen för att spegla den utveckling av politiken som skett på området.

Svar på interpellationer

Herr talman! EU har därför i de senaste handels- och investeringsskyddsavtalen som framförhandlats med Kanada, Singapore och Vietnam drivit och fått genomslag för viktiga reformer som på många sätt är globalt nydanande. En sådan reform handlar om just rätten att reglera, där parterna i dessa avtal tydliggjort att stater har rätt att lagstifta för att värna exempelvis miljön, även om detta skulle få negativ inverkan på investerares förväntningar om till exempel vinst.

EU har i avtalen också fått gehör för att överge systemet med ad hoc-skiljenämnder och i stället övergå till ett domstolssystem med permanent avlönade domare och en överprövningsinstans i syfte att säkerställa ökad rättssäkerhet, transparens och effektivitet. Genom EU driver Sverige också att denna reformansats ska prägla den process som nu påbörjats för att modernisera energistadgefördraget.

Vad gäller den andra frågan om investeringsskydd mellan EU-länder är medlemsstaterna eniga så långt som att den dom EU-domstolen meddelade i mars 2018, den så kallade Achmeadomen, bör omsättas i form av en uppsägning av våra EU-interna bilaterala investeringsskyddsavtal. Däremot anser Sverige och ett antal andra medlemsstater att det på inget sätt är uppenbart att Achmeadomen ska tolkas så att också EU-intern tvistlösning under energistadgefördraget är oförenlig med EU-rätten.

Den frågan är för närvarande föremål för domstolsprövning. Regeringen anser att det vore olämpligt att föregripa denna prövning och är därför inte beredd att i avvaktan på utfallet av denna göra några utfästelser avseende den EU-interna tillämpningen av energistadgefördraget.

Herr talman! Jag vill tacka ministern för svaret på min interpellation. Jag tycker att det är en viktig diskussion. Det gäller kanske särskilt eftersom frågan om investerarskydd är en bortglömd dimension i den politiska debatten. Det kanske inte är så konstigt. Det är små klausuler som letar sig in i internationella handelsavtal och andra slags avtal. Men investerarklausulerna används allt oftare av bolag för att stämma stater.

Enligt FN:s organ Unctad har mer än 800 bolagsstämningar gjorts de senaste åren mot stater, och antalet stämningar ökar. Enligt Unctad vinner bolagen i de flesta fall, till skillnad mot vad ministern har sagt tidigare i debatter. Oavsett det är det så att om ett bolag kan stämma en stat på mångmiljardbelopp blir det ett problem för en stat att föra fram progressiv lagstiftning på kanske miljöområdet, folkhälsoområdet och liknande.

Därför är det väldigt glädjande att EU-domstolen i fjol beslutade att investeraravtalen åtminstone mellan EU:s länder ska upphävas. Det är en anomali. Det är märkligt och felaktigt att europeiska bolag kan stämma andra europeiska stater utanför det ordinarie rättsväsendet.

Det här är processer som inte sker inom det ordinarie rättsväsendet. Det sker i speciella investerartribunaler eller som till exempel här i Sverige hos Stockholms Handelskammare. Det är en av de mest frekvent anlitade tribunalerna där bolag kan stämma stater.

Det är märkligt att regeringen tycks tycka att det är helt i sin ordning att bolag får den gräddfilen och kan stämma stater på det viset. Jag vill fråga Ann Linde: Vad är det för fel på det ordinarie domstolsväsendet? Om ett bolag känner sig illa behandlat kan det gå till en ordinarie domstol. Varför ska det vara ett särskilt investerartribunalsystem för bolagen?

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Jag är inte heller så säker på att det är ett system som är särskilt efterfrågat av till exempel svenska företag. Det som jag tror är viktigt för företag om de ska investera i ett annat land är utbildningsnivån i det landet, lönenivåer, att det är ordning och reda på arbetsmarknaden så att de vet vad som gäller när de anställer och så vidare. Det kan vara att det finns en lokal marknad som vill köpa ens produkter och så vidare. Att man ska ha ett särskilt investerarskydd brukar komma väldigt långt ned på företagens prioriteringslista.

Det är därför märkligt att den svenska regeringens linje är att bejaka att investeraravtalen ska tas bort mellan EU:s länder men inte då det kommer till investerarskyddet inom det internationella energifördraget. Det är energifördraget som Vattenfall två gånger har lutat sig mot då man har stämt tyska staten för avvecklingen av kärnkraften och för hårdare krav på utsläpp från kolkraftverk i Hamburg. Varför ska inte också det internationella energifördragets investerarskydd inkluderas och tas bort?

Fru talman! När det gäller investeringsskyddsavtal vill jag framhålla att det i grunden handlar om att ge investerare från ett land rätt att behandlas rättvist och skäligt och inte diskrimineras i förhållande till det egna landets intressen och investerare. Dessa ska få en skälig ekonomisk ersättning till exempel när det gäller expropriation.

Till skillnad från vad Jens Holm nu säger är investeringsskyddsavtal något som efterfrågas av våra investerare och som har visat sig fylla en viktig funktion. Även om investeringsskyddsavtal är särskilt viktiga i länder med osäkra och instabila rättsväsen kan överträdelser av investerares rättigheter förekomma också i utvecklade länder.

Jens Holm tar själv ett exempel på detta då den tyska federala författningsdomstolen 2016 kom fram till att Tysklands regering visserligen hade full rätt att avveckla kärnkraften. Men att göra detta utan att erbjuda skälig kompensation hade inneburit ett brott mot den grundlagsskyddade egendomsrätten. Det är någonting som är oerhört viktigt för att utveckla demokratiska länder.

Jag vill också passa på att kommentera Jens Holms påstående att investeringsstämningar skulle ha utvecklats till ett hot mot progressiv lagstiftning på nationell nivå. Det finns inga empiriska belägg för detta. Tvärtom visar rättspraxis från ett stort antal skiljeförfaranden att stater har långtgående rättigheter att lagstifta för att skydda allmänna ändamål, till exempel hälsa och miljö. Det gäller även inbegripande lagstiftning som till exempel införandet av neutrala cigarettförpackningar som i fallet med Philip Morris mot Uruguay, som ofta används felaktigt i diskussionen. Skiljedomstolar har ansett att det ingår i staters rätt att reglera.

Från svensk sida har vi samtidigt sett ett behov av att modernisera investeringsskyddsavtalen. Där vill jag ge Jens Holm rätt. Det har varit väldigt många dåliga delar i det som vi vill modernisera när vi ser på den politiska utvecklingen av investeringsskyddsavtalen. Därför har man i Kanadaavtalet, Singaporeavtalet och Vietnamavtalet fått genomslag för viktiga reformer av investeringsskyddsavtalet.

En sådan reform handlar just om rätten att reglera. Där har parterna skrivit i avtalen att man har rätt att lagstifta för att värna exempelvis miljön även om det skulle få negativa effekter på investerarnas förväntningar om kommande vinst. Jag tycker att EU driver den här frågan med att påbörja att modernisera också energistadgefördraget.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Fru talman! Jag måste ställa en fråga till ministern. Ministern säger att investerarskyddet inte innebär något som helst hinder för progressiv lagstiftning. Vi kan ta Kanada som exempel. Kanada var ett av världens första industriländer som fick ett väldigt utvecklat investerarskydd mot sig i form av Naftaavtalet 1994.

Kanada har sannolikt blivit världens mest stämda industrination. Den är stämd mer än 35 gånger, tror jag, ofta av USA-bolag eller kanadensiska bolag som etablerat sig i USA för att kunna stämma Kanada. När delstaten Quebec förbjöd frackning av fossilgas fick man direkt en stor stämning mot sig. Man har fått stämningar mot sig när man har försökt begränsa oljeutvinning och för att man vill skydda mer natur. Då har man också fått stämningar på mångmiljardbelopp.

Kanada kan lagstifta på området. Det är helt korrekt. Men det har ett väldigt högt pris. Ingen lagstiftare vill tvingas betala tiotals miljarder i kompensation till bolag som tycker att deras vinster har äventyrats. Därför, Ann Linde, är investerarskyddet borttaget i det omförhandlade Naftaavtalet. Kanada har förhandlat bort det tillsammans med USA.

Jag tror att det finns ett skäl till att man har gjort det. Man vill inte få de här bolagsstämningarna mot sig längre. Det gäller också Australien och Nya Zeeland, Ann Linde får gärna korrigera mig på den punkten. Är det inte så att i de nya frihandelsavtalen med EU vill inte Australien och Nya Zeeland ha investerarskydd? Varför är det så? De kanske inte vill ha nya stämningshot från tobaksbolag hängande över sig.

Mercosurländerna i Sydamerika är ett annat exempel. Indien och Indonesien är andra exempel på stater som inte vill ha investerarskydd. Jag tror att det helt enkelt är så att man vill kunna lita på sina normala rättsväsen. Man vill inte ha några speciella gräddfiler för bolag.

Fru talman! Varför vill Ann Linde och den svenska regeringen ha det? Det förstår inte jag. Vattenfall är intressant. Det fallet var precis uppe i författningsdomstolen i Tyskland. Det är helt korrekt.

Jag tycker också att det kan vara rimligt att en nationell domstol beslutar att en stat ska bevilja kompensation. Men varför ska Vattenfall gå vidare till en separat investerartribunal när detta redan sorterar under det ordinarie rättsväsendet? Det visar bara att detta är ett särskilt förfarande, som ligger utanför det ordinarie rättsväsendet. Jag tycker att det är bra att EU driver att avtalen ska plockas bort åtminstone mellan EU:s länder. Det är en bra start.

Fru talman! Jag vill återigen ställa frågan till ministern: Varför driver Sveriges regering att investeraravtalen mellan EU:s länder ska tas bort, men inte avtalen inom ramen för det internationella energifördraget? Eller har jag missförstått den svenska positionen i det här fallet?

Det förefaller, ärligt talat, vara så att den svenska regeringen helt och hållet går Vattenfalls ärenden. Man vill ta bort investeraravtal mellan EU-länder på alla andra områden, men inte där Vattenfall har stämt tyska staten i en särskild investerartribunal. Även om detta är uppe för rättslig prövning kan den svenska staten spela in sina synpunkter i prövningen. Jag vill fråga: Har den svenska staten gjort det?

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Fru talman! Låt mig börja med Jens Holms kommentar om Kanada. Först och främst måste man säga att Kanadas regering är en av de mest progressiva i världen. Jag har full tillit till Kanadas utrikesminister, som jag också känner, när det gäller den förhandling om USMCA som man nu har gjort. Anledningen till att man tar bort investeraravtalet är bland annat att Kanada har varit helt drivande i det nya skiljedomsförfarandet för investeringar. Kanada och EU har drivit att detta ska vara globalt och fast och att man ska ha fasta domare och överprövningsorgan. Man ska alltså inte ha det så här specifikt.

När det gäller Jens Holms fråga om investeringsskydd mellan EU-länder och att det tas bort är regeringen fast besluten att ta bort avtalen och uppfylla det som EU-rätten kräver i och med domstolsbeslutet om Achmea. Vi kommer att säga upp alla våra över 60 bilaterala avtal.

Däremot anser Sverige, liksom ett antal andra medlemsländer, att det inte är uppenbart att Achmeadomen ska tolkas så att EU-intern tvistlösning under energistadgefördraget är oförenlig med EU-rätten. Achmeadomen yttrar sig inte över energistadgefördraget. Det har en utformning som också skiljer sig på viktiga punkter från bilaterala investeringsskyddsavtal.

Men framför allt är frågan om energistadgefördragets förenlighet med EU-rätten för närvarande föremål för domstolsprövning. Det har kommit in en så kallad ogiltighets- och klandertalan till Svea hovrätt. Därför tycker regeringen att det vore olämpligt att föregripa prövningen. Jag och regeringen är inte beredda att uttala oss om detta förrän vi har fått ett uttalande från hovrätten.

Det förtjänar också att framhållas att ett stort antal av skiljedomarna som nyligen har meddelats i EU-interna tvister med energistadgefördraget som underliggande avtal har handlat om att svarandestaten har dömts att betala ut ekonomisk ersättning till investerare i den förnybara energisektorn. Detta beror på ett brott mot investerarnas berättigade förväntningar i samband med avveckling av subventioner till förnybar energi.

Det här tycker jag skulle vara intressant för Jens Holm, för det visar att investeringsskyddsavtal kan spela en viktig roll för att skydda den förnybara industrin mot brott mot överträdelse av investeringsskyddsprincipen. Om investeringsskyddet mellan EU-länder under detta avtal i stället upphävs, så som Jens Holm anser, skulle dessa investerare i förnybar energi inte ha haft rätt att påkalla skiljeförfarande för att få kompensation för den ekonomiska skada som de har lidit.

Fru talman! Jag vill börja med att säga att det självklart finns exempel på det sistnämnda - att bolag har fått kompensation därför att förutsättningarna har försämrats för förnybar energi. Jag vill minnas att det har varit fall uppe i Spanien och Italien. Men även dessa länder är faktiskt rättsstater, så även i dessa fall kan man gå till det ordinarie domstolsväsendet. Vi behöver inte bygga upp ett separat investerarskydd för bolag.

Det känns lite som att Ann Linde och den svenska regeringen är last man standing på den skuta som håller på att sjunka. Australien, Nya Zeeland, Mercosur, Indien, Indonesien och Nordamerika - allt fler inser att investerarskydd är en anomali. Det är någonting som inte hör hemma mellan rättsstater. Man överger investerarskydden. Men varför Ann Linde och den svenska regeringen krampaktigt klamrar sig fast vid denna investerarskyddsmast förstår jag verkligen inte.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Jag vill avsluta med att återigen ställa min fråga. Som det är nu är den svenska regeringens position att investerarskydd mellan EU-länder ska tas bort förutom när det gäller det internationella energifördraget. Jag vill därför fråga Ann Linde om denna position kan förändras utifrån processen i Svea hovrätt. Och kommer den svenska regeringen att lämna in ett yttrande till processen i Svea hovrätt om investerarskydd inom ramen för det internationella energifördraget?

Fru talman! Jag vill börja med att säga att jag tycker att det är rimligt när man vill göra stora investeringar att man också har möjlighet att bli kompenserad om det blir stora förändringar. Det kan till exempel handla om expropriation.

Detta hände till exempel när Sverige beslutade sig för att avveckla kärnkraften. Staten fick då betala ut ett stort belopp till Eon, för att de hade investerat i att bygga kärnkraftverken. Sedan ändrade vi politik, vilket vi har full rätt att göra, och därefter betalade vi ut till Eon.

Det är samma fråga som gäller Vattenfall i dag. Man har ändrat sin politik, vilket är fullt okej enligt allting. Och givetvis har bolaget rätt att kräva kompensation. Det är ingenting som regeringen lägger sig i, för det är en fråga för bolaget.

Man ska kunna använda investeringsdomstolar just för att det land som man har investerat i inte ska ha en fördel, vilket är vad många investerare tror kommer att hända. Om man investerar i ett land och landet sedan får ett krav på kompensation finns en risk att detta land ger sin egen stat mer rätt än man ger det enskilda bolaget. Det är alltså detta man är rädd ska hända.

Jens Holm hävdar att investeringsskyddsavtalen utgör ett hot mot progressiv lagstiftning. Jag återkommer till det här, för jag tycker att det är viktigt: Det finns inga empiriska belägg för detta. Tvärtom har rättspraxis visat att man har mycket långtgående rättigheter att skydda miljö och hälsa. Det har också visat sig att investeringsskyddsavtalen har skyddat den förnybara sektorn.

Interpellationsdebatten var härmed avslutad.

Fru talman! Johanna Rantsi har frågat mig vilka åtgärder jag som minister avser att vidta för att säkra elevers rätt till trygghet och studiero i skolan.

Jag vill börja med att understryka vikten av att alla flickor och pojkar, liksom all personal, är trygga i skolan. Kränkningar, hot och våld mot barn, elever eller personal får aldrig accepteras. En trygg arbetsmiljö är, som Johanna Rantsi också framhåller, en förutsättning för barns och elevers lärande och utveckling. En trygg arbetsmiljö främjar också attraktionskraften i läraryrket.

Utbildningen i skolan ska enligt skollagen utformas så att alla elever tillförsäkras en skolmiljö som präglas av trygghet och studiero. Skolans arbete för att uppnå trygghet och studiero innehåller såväl disciplinära åtgärder som pedagogiskt ledarskap och åtgärder för att motverka kränkande behandling.

Som med mycket annat i skolan behövs både tydliga bestämmelser och ett systematiskt utvecklingsarbete för att nå de resultat vi eftersträvar. I juli 2019 träder ändringar i läroplanerna för bland annat grund- och gymnasieskolan i kraft, som tydliggör rektorns särskilda ansvar för trygghet och studiero. Även elevernas ansvar för att visa respekt för skolans personal och andra elever markeras med dessa läroplansändringar.

Jag har den senaste tiden svarat på flera liknande frågor om trygghet och studiero i skolan. Det gläder mig att vi är många som engagerar oss i dessa frågor. Mina besked är även fortsatt entydiga: I enlighet med januariavtalet ska Socialdemokraterna, Centerpartiet, Liberalerna och Miljöpartiet de gröna under mandatperioden gemensamt ta fram en nationell plan för studiero och trygghet i skolan.

I det arbetet ingår att se över de möjligheter som finns för disciplinära åtgärder samt hur vi kan säkerställa ett fungerande regelverk för ett bra arbete med trygghet och studiero i skolan. Elever som hotat eller utsatt andra för våld bör lättare kunna stängas av eller omplaceras. Skollagens disciplinära åtgärder ska kunna användas av lärare och rektor. Lärare ska känna att de har hela samhällets stöd med att upprätthålla en trygg skolmiljö. Då behöver såväl rektor och huvudman som politiken ge lärarna det stödet.

Fru talman! Tack, Anna Ekström, för svaret! Samma ämne har debatterats tidigare i dag här i kammaren, och även ett antal interpellationer har besvarats tidigare. Jag vill ändå lyfta fram mitt perspektiv på ämnet.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

I medierna rapporteras kontinuerligt om ökat hot och våld i skolan samtidigt som brist på studiero är ett ihållande problem. Lärare tvingas lägga alltmer tid på att upprätthålla ordning i klassrummen, och följden blir mindre fokus på undervisning. Detta sker samtidigt som lärarbristen blir allt tydligare, något som vi har talat om tidigare. Vi har alltså färre behöriga lärare som lägger mindre tid på undervisning, vilket kommer att få stora konsekvenser för kvaliteten på utbildningen i svensk skola och i slutändan elevers resultat.

Antalet anmälningar om hot och våld till Arbetsmiljöverket har dubblerats på bara fem år. Skolor tvingas skicka hem sina elever när man inte kan garantera tryggheten för dem och lärarna. Ett senare exempel på detta är Lundenskolan i Göteborg, som den 21 mars i år fick skicka hem alla elever i en hel årskurs efter vad skolans rektor kallade en hotsituation.

Lundenskolan är långt ifrån den enda skolan. Förra året hade vi på min egen arbetsplats i en skola ett flertal incidenter som gjorde att skolan fick stängas helt och hållet för över 1 000 elever eftersom man inte kunde garantera deras trygghet. Det var brand och raketer som sköts i korridorer, och det var hot och våld. Det var en mycket speciell känsla. Tänk er att förklara för de elever som är där av god vilja för att de vill lära sig och för att de bryr sig att de inte kan vara kvar i skolan av trygghetsskäl! Det är sorgligt att ta det samtalet.

Ingen har rätt att ta ifrån en annan elev dennes rätt till utbildning. Att elever på grund av otrygghet inte kan vistas i skolan är alarmerande. Tyvärr händer detta i dag även i klassrummen, där man inte kan upprätthålla tillräcklig studiero.

Anna Ekström ändrar i läroplanerna. Man inför en skrivning om elevernas ansvar att visa respekt för skolans personal och andra elever. Samtidigt vittnar lärare om att de avstår från att agera i hotfulla situationer eftersom man inte känner att man har stöd i en tydlig lagstiftning. Det är frustrerande att som lärare inte känna stöd i att kunna upprätthålla studiero i sitt eget klassrum.

Tror verkligen Anna Ekström att en ny skrivning i läroplanen kan skapa trygghet för våra lärare och elever när de inte upplever sig ha stöd av samhället och lagen?

Fru talman! Nej, en enstaka skrivning i en läroplan räcker förstås inte. Men om den skrivningen tillsammans med många andra insatser kan leda till att vi om och om igen upprepar för oss själva så att det sätter sig att det är läraren som bestämmer i klassrummet, att elever ska visa respekt för och hänsyn till sina kamrater och sina lärare och att elever har ett medansvar för sitt eget lärande och ett ansvar att bidra till en god studiemiljö på skolan, då tror jag att det har effekt. Vad har vi annars våra läroplaner till annat än att tala om vad som är syftet med skolan?

Jag vill också påminna Johanna Rantsi om att en viktig förutsättning för elevers lärande faktiskt är att eleverna är medansvariga. Jag är orolig över den syn på kunskap som då och då breder ut sig. Man kan ana ett kundperspektiv. Elever tycker att de har rätt att få ett visst betyg.

Elever har aldrig rätt att få ett visst betyg. Elever har rätt att få så mycket stöd i skolan att de lär sig så mycket som det bara går. Den elev som verkligen anstränger sig ska känna att den eleven också får det stödet. Men en skola där elever och ibland också föräldrar ställer tydliga och hårda krav på lärare, behandlar lärare som leverantörer av betyg snarare än tydliga ledare i det viktiga lärandet, är på fel väg.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Jag hoppas att den ändring i läroplanen som vi har vidtagit, som gjordes efter förslag från Skolkommissionen, och med starkt stöd i internationell forskning om betydelsen av elevers engagemang för att elever ska lära sig mycket, ska leda till att vi ser vår skola som en gemensam bildningsinstitution och aldrig blandar ihop den med en tjänst på marknaden - vilken som.

Jag vill också betona vad jag tog upp redan i mitt svar, nämligen att hot och våld i skolan aldrig är acceptabelt. Nolltolerans ska råda mot hot och våld i skolan. Den elev som hotar eller är våldsam mot sina kamrater eller läraren, och som inte får ta konsekvenserna, får tyvärr signalen att det är något som samhället accepterar.

Eleverna ska ut i samhället efter skolan. I samhället i övrigt är hot och våld inte accepterat. Det ska naturligtvis inte vara accepterat i skolan heller. Naturligtvis ska elever som använder sig av hot och våld i skolan få veta att man inte gör så, inte i samhället och inte i skolan.

Vi är överens om inriktningen. Jag blir ibland lite fundersam över debatten om hot och våld i skolan. Vad vill vi att våra lärare ska känna? Vill vi att lärarna och rektorerna ska känna att det här är ett område där samhället sluter upp, där våra politiker med en mun säger att de ska hjälpa dem? Lärarna och rektorerna ska få de verktyg de behöver. Eller vill vi att frågan om hot och våld ska vara en arena för politiska strider och ordväxlingar? Jag vill det första.

Arbetet är viktigt, och vi borde se till att tillsammans hjälpa våra lärare och rektorer så mycket det bara går att upprätthålla tryggheten och studieron - för elevernas skull.

Fru talman! Elever har rätt att känna sig trygga i skolan. Det gäller personalen likaså.

Anna Ekström lyfter upp känna kontra att göra. Jag tror inte att åtgärder med tillägg i läroplanen och att upprepa vem som bestämmer i klassrummet räcker. Det behövs bättre åtgärder än så. Detta når inte hela vägen ut i klassrummen.

Jag är ledsen, men jag är där i klassrummen, och dessa ord räcker inte. Lärare står handfallna. Jag träffar många lärare på min egen arbetsplats och i andra kommuner, som riksdagspolitiker och som kommunpolitiker.

Det råder en anmälningsrädsla i svensk skola i dag. Vi behöver prata om dessa frågor, men vi måste och vidta åtgärder och göra saker. Det går för långsamt, och vi måste reagera nu.

Ett exempel som har tagits upp i medierna är Carina som lyfte ut en stökig elev ur klassrummet. Hon anmäldes och frikändes, men ändå blev hon av med jobbet.

Jag har upplevt hot och våld. Det har varit fysiskt våld, sparkar, bord och stolar har flugit, och jag har fått höra mindre trevliga ord. Det är sorgligt. De flesta eleverna vill vara i skolan, och de sköter sig. Men det är de eleverna som vill vara i skolan och sköter sig som är förlorarna när trygghet och studiero inte kan upprätthållas i skolkorridorer och i klassrum.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Hot och våld ska aldrig accepteras. Där är vi överens, Anna Ekström. Hot och våld ska anmälas och bekämpas med kraft. Vad som däremot oroar mig är att vi ändå accepterar alltför mycket. Vanan att bli kallad för fula ord, mellan elever samt mellan elever och lärare, gör att vi höjer smärttröskeln.

Låt mig förklara vad jag menar. Första gången du möts av ett kränkande ord reagerar du, men tionde gången reagerar du inte på samma sätt. Var lägger vi den gränsen i samhället? Det gäller inte bara vad som sägs i skolan, utan det gäller hela samtalsklimatet i samhället.

Att kallas för otrevliga ord, att bli hotad eller att vara rädd för att bli utsatt har gått för långt. Det har eskalerat i svensk skola. Inga lärare ska behöva känna sig hotade när de ägnar sig åt myndighetsutövning. Det är skrämmande att lärare i dag hotas när de ägnar sig åt myndighetsutövning. Det påverkar ju rättssäkerheten i hela vårt samhälle.

Det behöver ske en hård skärpning av skollagen, som förtydligar vilka befogenheter lärare har. Lärare upplever att de har skyldigheter men saknar rättigheter eftersom lagen är alldeles för otydlig.

Anna Ekström lyfte fram i en tidigare debatt i dag att hon är beredd att se över skollagen. När är du beredd att se över skollagen och göra dessa ändringar, Anna Ekström?

Fru talman! Jag vill börja med att uttrycka min djupaste respekt för Johanna Rantsi och alla andra lärare som får utstå hot, glåpord och ibland till och med fysisk misshandel i skolan. Jag vill verkligen uttrycka mitt stöd för de lärare, rektorer och elever som på olika sätt ser till att den typen av beteende får konsekvenser. Jag hoppas, precis som Johanna Rantsi, att beteendet inte ska accepteras, att vi inte ska vänja oss vid det beteendet.

Jag kan försäkra Johanna Rantsi att de elever som får signalen att det beteendet på något sätt är okej också blir förlorare. Det är ett beteende som inte accepteras i det övriga samhället. Då ska det än mindre accepteras i skolan.

Jag vill också välkomna vad Johanna Rantsi säger om vikten av ett gott samtalsklimat och vikten av att vi politiker inte bara föregår med gott exempel på andra områden utan att vi också tänker på de uttryckssätt vi använder oss av i debatten. Den ton vi använder i sociala medier riskerar förstås, om vi inte tänker oss för, att spilla över i ett alldeles för grovt språkbruk även hos samhällets övriga aktörer, bland annat elever. Jag kan lägga till att det här är en fråga som jag hoppas att Johanna Rantsi bidrar till att diskutera i de olika partigrupperna i riksdagen.

Johanna Rantsi tar upp behovet av att ändra skollagen. Jag har flera gånger klart och tydligt sagt att vi ska se över vilka befogenheter rektorer och lärare har. Jag har hittills inte träffat en enda lärare som vill agera ordningsvakt eller vill agera kraftfullt mot elever. Men jag har träffat många lärare som sagt att när en situation uppstår så att man som lärare och vuxen är tvungen att ta ansvar för att upprätthålla trygghet och studiero kan det gå fort. Det kan vara mycket svårt att under loppet av ett par sekunder avgöra precis hur man ska agera. Det kan vara en osäkerhet förknippat med vad som är okej, tillåtet eller inte tillåtet. Jag vill att det ska vara tydligt. Jag kommer också att verka för att möjligheterna att stänga av och omplacera elever som hotar eller beter sig våldsamt mot andra elever eller lärare ska göras tydligare och enklare att hantera för rektorerna.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Det finns också flera andra förslag som är på gång, till exempel förslag på lärarassistenter. Det är en stor ekonomisk satsning. Vidare är det fråga om förslag på mobilförbud. Vi ska komma tillbaka till den frågan.

Johanna Rantsi undrade när dessa förslag ska läggas fram. Den frågan kommer jag att behandla tillsammans med Centerpartiet och Liberalerna i regeringens gemensamma arbete för att uppfylla januariavtalet. Där finns frågor om elevers trygghet och studiero tydligt inskrivna.

Sist men inte minst tar Johanna Rantsi upp att det finns en rädsla för anmälningar. Ja, jag har också mött den rädslan. Jag skulle gärna vilja skicka frågan tillbaka till Johanna Rantsi. Anser Johanna Rantsi att vi ska dra ned på elevernas möjligheter att anmäla saker som är felaktiga i skolan? Jag frågar mig då hur det då går för unga flickor och pojkar som vill anmäla att de utsätts för hedersproblem, kanske till och med inom skolans ram, av andra elever, som utsätts för sexuella kränkningar eller olika former av kränkande uttryck? Jag efterlyser ett svar från Johanna Rantsi om hur elevers rätt till en trygg studietid ska tillförsäkras om det inte finns en möjlighet att anmäla felaktiga beteenden.

Fru talman! Självklart är det viktigt att såväl elever som lärare och vårdnadshavare ska kunna anmäla. Det ska vi inte plocka bort. Det är jätteviktigt.

Vad jag menar med anmälningsrädsla är snarare att jag tror att lärare är rädda för att bli anmälda och att det avskräcker. Vi har sett ett exempel där en lärare agerade utifrån vad hon ansåg var rätt i en hotfull situation. Hon blev anmäld och sedan frikänd men tvingades ändå bort från sitt jobb under olika omständigheter. Det finns alltså en rädsla hos lärare, som inte vågar agera enligt den lagstiftning vi har.

Kundperspektivet lyfte Anna Ekström upp i ett tidigare inlägg. Jag anser att det är av största vikt att kunna välja - att kunna välja skola och att kunna välja bort en skola som inte fungerar. Jag tror till skillnad från utbildningsministern att det är av stor vikt.

Åtgärder behövs nu. Vi kan inte vänta alltför länge med utredningar och annat. Detta är ett problem som vi ser i skolan i dag.

Jag är glad att riksdagen har beslutat om ordningsomdömen. Det är ytterligare ett sätt att ge verktyg för att öka tryggheten och studieron i skolan.

Vi ska inte heller glömma bort allt bra som sker i skolan. Där sker ett fantastiskt arbete med fantastiska elever och framför allt fantastiska lärare.

Det talades i debatten här tidigare i dag om hur lärare vill att man beskriver situationen i skolan. Det finns inte ett bra svar på det. Situationen i skolan är många gånger väldigt bra, men det finns ett fåtal elever som förstör för andra och tar ifrån dem deras rätt till utbildning.

Det är viktigt, för att svara på Anna Ekströms fråga, att elever kan anmäla. Men vi måste också ge lärare rätt förutsättningar att agera utifrån det.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Fru talman! Jag kan bara konstatera att när det gäller frågan om ordningsomdömen gör jag och Johanna Rantsi helt olika bedömningar.

Jag vill inte att vi ska införa ett regelverk som tvingar lärare att ägna väldigt mycket värdefull tid - tid som hade kunnat gå till undervisning och till att upprätthålla trygghet och studiero - åt att skriva ordningsomdömen, då det stora flertalet och majoriteten elever sköter skolan alldeles utmärkt. Det tycker jag är felanvänd tid.

När vi diskuterar ordningsomdömen vill jag också påminna om att det inte är skolans uppgift att uppfostra eleverna. Det är föräldrarnas uppgift att uppfostra eleverna. Det är något som jag tycker att vi måste vara mycket tydliga med i svensk skola. Alla uppgifter som innebär att lärarna får ta över ett föräldraansvar tycker jag leder åt fel håll.

Jag vill klart och tydligt deklarera min avsikt att agera när det gäller arbetet mot oordning, hot och våld i skolan. Elevernas trygghet och studiero är viktig för kunskapsresultaten men också för lärarnas arbetsmiljö, som vi diskuterade i den förra interpellationsdebatten. Det arbetet kommer jag - utan att lägga onödigt mycket tid på det - att utföra med noggrannhet och på den tid som lagstiftningsakter alltid kräver.

Jag tycker att svensk skola har lärt sig den hårda vägen hur det går när man inför mängder av ogenomtänkta och slarvigt genomförda beslut som snabbt implementeras ute på skolorna. Är det något Sveriges lärare är trötta på är det det.

Jag kommer inte att söla. Jag kommer inte att lägga onödigt mycket tid på detta. Men jag kommer heller inte att lägga fram förslag som inte är genomarbetade, för det här är frågor som är viktiga för Sveriges lärare och elever.

Med de orden får jag tacka Johanna Rantsi för en trevlig interpellation. Vi är överens om målet men har ibland lite olika åsikter om metoderna.

Interpellationsdebatten var härmed avslutad.