Arbetsplenum - 2018-04-12

Fru talman! Till utrikesutskottets beredningsområde hör säkerhetspolitiken. Dagens debatt behandlar ungefär 230 yrkanden från fyra års partimotioner och kommittémotioner samt en del enskilda motioner. Naturligtvis står vi bakom samtliga våra reservationer, men för tids vinnande yrkar jag bifall endast till reservation 1 och till den alliansgemensamma reservationen om medlemskap i Nato, reservation 12.

Betänkandet har få beslutspunkter: omvärlden, den säkerhetspolitiska kontexten, säkerhetspolitiska samarbeten, medlemskap i Nato, FN:s säkerhetsråd och massförstörelsevapen.

Fru talman! Vi lever i en föränderlig värld. Geopolitiken är tillbaka. Utmaningarna är många. Grundläggande värderingar om demokrati och öppenhet utmanas. Det finns terrorism och sköra stater, och många människor är på flykt. Utrymmet för det civila samhället krymper. Journalister hotas och dödas, aktivister likaså. Klimatförändringar driver på en negativ utveckling. Den ryska aggressionen är påtaglig och utmanar den rådande europeiska säkerhetsordningen. Sverige möter trollfabriker, propaganda, hybridkrig, cyberkrig och oannonserade militära övningar i närområdet.

Antalet konflikter som pågår i världen ökar något, och de är värre och långvarigare. Omvärlden är komplicerad. Sverige är ännu militärt alliansfritt, men vi är verkligen inte neutrala. Sverige måste stå upp för viktiga värderingar.

Världen har samlat sig kring hållbarhetsmålen. FN genomför ändå vissa reformer. Det är positivt och helt nödvändigt eftersom också det multilaterala systemet utmanas. Vi behöver ett starkare FN, ett FN som kan värna fred och skydda människor.

Sverige bygger säkerhet tillsammans med andra. Vi är med och tar ansvar för säkerheten i Europa. Vi måste ha förmåga att ge hjälp och stöd och att också ta emot hjälp och stöd från andra. EU-samarbetet i Pesco är intressant. Europa tar ett större ansvar för sin egen säkerhet. Pesco ska komplettera Nato, inte fördubbla det. Europa kan bli bättre både på praktiska frågor som logistik och på övningar och samarbeten.

Även här för Moderaterna en svensk minimalistisk budgetlinje, som vanligt. Försvarssamarbetet ska inte föra med sig ökade kostnader. Medel kan, om det behövs, prioriteras om och kanske tas från CAP, jordbruksstödet.

Brexit väcker också frågor om hur Europas framtida säkerhetssamarbete ska utvecklas.

Fru talman! Nato är helt centralt för säkerheten i Europa. Medlemskap säkerställer fred och frihet. Det är skillnad på nära samarbete, som nu, och bindande försvarsgarantier, som kommer med medlemskapet. Nu behövs en färdplan, för frågan är inte om utan hur. Vi har en samsyn om detta i Alliansen och en gemensam reservation.

Fru talman! Politik är både sak och form. Båda delarna behövs. En säkerhetspolitisk debatt ska ha höjd. Det handlar om vår suveränitet och om allt som är värt att försvara. Därför gör det mig ledsen att en del tid i utskottets arbete har gått åt till att försöka få den politiska ledningen på UD att lämna över en 44-sidig rapport som är en utvärdering av hur UD har drivit kampanjen till FN:s säkerhetsråd. Möjligen handlar en del av rapporten om hur dålig den politiska ledningen har varit när det gäller förankring av själva kampanjen hos Alliansen och riksdagen. Möjligen handlar den om oklarheterna när det gäller om och på vilket sätt kampanjaktiviteter och resor har finansierats med biståndsmedel. Antagligen tar den inte upp hanteringen av information i det som medierna kallar parallella informationssystem.

Det enklaste hade varit att låta utskottet läsa rapporten och sedan fatta beslut om sekretess. Men i stället har det varit mörkanden, märkligheter och försök att slingra sig. Frågan är ännu inte färdighanterad.

Riksdagen har till uppgift att granska regeringen. Det är en bärande del i demokratin. Då är det ovärdigt att ta kritiken personligt och sedan försvåra granskningen. Sällan har relationerna mellan den politiska ledningen på UD och utrikesutskottet varit så dåliga. Det handlar också om respekt för våra olika roller - å ena sidan vi som är förtroendevalda, å andra sidan den utsedda regeringen.

Fru talman! Jag fick en fråga om vad som händer efter valet. Vad är skillnaden mellan en alliansregering och den nuvarande S-MP-regeringen? I riksdagen har vi ofta brett politiskt stöd i viktiga frågor om säkerhetspolitik. Vi söker samsyn och konsensus. Det är bra för Sverige.

Några skillnader är:

Mer fokus på säkerhetssamarbetet i EU. Det går inte att ta EU för givet. Sverige måste ta större plats i samarbetet och prioritera närområdet mer.

Mer fokus på närområdet, det nordiska samarbetet och det nordisk-baltiska samarbetet.

Även grannarnas grannar är viktiga för oss. EU får inte tappa det östliga partnerskapet.

Natofrågan.

Förhoppningsvis kan relationerna mellan riksdagen och regeringen förbättras. Det vore bra för Sverige. Det finns skillnader i de politiska prioriteringarna, men samsynen är också stor.

Fru talman! Vi är alla emot spridningen av kärnvapen och massförstörelsevapen. NPT är det centrala avtalet för nedrustning och icke-spridning.

Det blev stökigt när Sverige plötsligt skrev under NBT, ett annat avtal, som handlar om kärnvapenförbud. Den som skriver under åtar sig att ensidigt nedrusta. Det hade ju varit fantastiskt om det räckte med att skriva på ett papper för att världens kärnvapen skulle försvinna. Men så är det inte. NBT har inte undertecknats av något kärnvapenland. Det kan också försvåra samarbeten i Nato om riksdagen skulle ratificera det.

Försvarsministern och utrikesministern företrädde två olika linjer här: Ska Sverige vara aktivistiskt eller realpolitiskt? Det var lite rörigt, och lösningen blev att regeringen internt tillsatte en utredning som ska redovisas efter valet. Efter detta har utrikesministern backat.

Utskottet kunde i det betänkande vi behandlar i dag hitta bra skrivningar som beskriver vår avsky för massförstörelsevapen och att Sverige ska verka för nedrustning och icke-spridning. Dessutom delar utskottet den uppfattning som utrikesministern hade i den debattartikel där hon klargjorde att det är inom ramen för NPT som arbetet sker och att det är där som kärnvapenländerna gör åtaganden.

Låt mig därför ta tillfället i akt att tacka utskottet för den konstruktiva inställning som gör att vi ändå kan skriva ihop oss och hitta en gemensam linje även när regeringen är splittrad.

Fru talman! Sammanfattningsvis: Omvärlden är orolig. Säkerhetspolitik är mycket mer än försvar. Det handlar om att bygga fungerande relationer och fungerande institutioner. Sverige behöver samarbeta med andra. Politiskt har vi stor samsyn i de viktiga frågorna, men det finns mycket mer att göra.

Fru talman! Om man googlar på begreppet "säkerhetspolitik" får man fram följande förklaring: "Säkerhetspolitik består bland annat av försvarspolitik som syftar till kapacitet att försvara landet från väpnat angrepp, utrikespolitik som syftar till att bevaka intressen gentemot andra stater och inre säkerhetspolitik som syftar till att förebygga inre hot. Generellt kan säkerhetspolitik sammanfattas som alla åtgärder som ett land vidtar för att tillvarata/skydda sina vitala nationella intressen."

Det är alltså viktiga frågor som säkerhetspolitik handlar om. Trots det, fru talman, har inte säkerhetspolitiken legat särskilt högt på agendan hos vare sig tidigare borgerliga regeringar eller socialdemokratiska regeringar. Dessa regeringars politiska meriter uppvisar detta med största tydlighet. Man har nedprioriterat den svenska försvarsförmågan genom att framgångsrikt riva den svenska Försvarsmakten och slakta hela system. Man har lika framgångsrikt krossat hela det civila försvaret, som är en förutsättning för att det militära ska kunna fungera. Men varför, fru talman, ska man över huvud taget ha ett civilt försvar när man inte har ett militärt? Här får man ändå säga att det någonstans finns en viss logik hos sjuklöverpartierna.

Vidare öppnade man våra gränser och slopade allt vad gränskontroller heter. Man tillät inte bara legala varor och människor att röra sig fritt in i vårt land utan även illegala varor i form av vapen och narkotika. Vad gäller människor har vi inte längre kontroll över vilka som befinner sig mitt ibland oss. Och även om det kommer till vår kännedom att personer som inte har rätt att vistas här gör det vidtas inga åtgärder. I stället kan dessa utföra terrorhandlingar mot vår befolkning. Rakhmat Akilov utgör ett tydligt exempel på detta. Ytterst faller ansvaret för vad som hände på Drottninggatan för ett år sedan på partierna i sjuklövern, som i gott samförstånd skapat det samhälle vi nu har.

Sjuklöverpartierna har också framgångsrikt vaggat in svenska folket i en falsk trygghet om att den tidigare något tryggare perioden från kommunismens fall i Östeuropa till en bit in på det nya millenniet var ett normaltillstånd i vår del av världen. Människor har lätt att glömma, för så är det inte alls. I ett historiskt perspektiv utgör detta decennium ett undantag. År 2008 blev vi varse om detta när ett land i vårt närområde, Ryssland, visade att man var beredd att gå i krig med en granne - Georgien. Trots detta hände ingenting i den politiska ledningen i Sverige. Man fortsatte på den inslagna vägen och fortsatte att slakta det svenska försvaret.

Jag kan inte låta bli att upprepa vad ordföranden i Försvarsberedningen 2013 sa och vad försvarsministern 2014 sa.

"Det föreligger inget hot mot Sverige och vi ser heller inga avsikter till att något sådant ska utvecklas." Det meddelade den moderata ordföranden i Försvarsberedningen, Cecilia Widegren, i SVT:s Politik i fokus den 30 maj 2013.

Och mitt under brinnande protester på Majdantorget i Kiev, Ukraina, och efter att Ryssland avslutat sin största militära övning sedan Sovjetunionens fall stod i januari 2014 den moderata försvarsministern Karin Enström på Folk och Försvars rikskonferens i Sälen och meddelade:

"Den säkerhetspolitiska situationen i Östersjöregionen är mer stabil idag än för 10 år sedan." Hon sa också: "Bedömningen att det är osannolikt med ett väpnat militärt angrepp mot Sverige under överskådlig tid är även fortsatt grunden för utformningen av försvaret."

Det var först när Säkerhetspolisen på våren 2014 meddelade att Sverige faktiskt står inför ett hot om väpnat militärt angrepp som de borgerliga partierna ändrade sig över en natt och helt plötsligt blev försvarsvänner. Deras analysförmåga är ett fullständigt skämt. Och nu gör man analysen att det bästa för Sverige är att bli medlem i Nato. Ja, fru talman, jag tar mig för pannan. Även här gör man fullständigt fel säkerhetspolitiska analyser.

Man tror att ett svenskt medlemskap i Nato skulle trygga vår säkerhet, men så är det inte alls. Det skulle, Sveriges geografiska läge beaktat, tvärtom försätta oss i ett mycket riskfyllt läge. Den geopolitiska stabiliteten skulle rubbas, då ett svenskt medlemskap med all sannolikhet skulle leda till ett finskt medlemskap och därmed göra Östersjön till ett Natoinnanhav. Man behöver inte vara raketforskare för att förstå att detta skulle få konsekvenser och försätta vårt land och vår befolkning i ett utsatt läge.

I detta sammanhang vill jag betona att vi inte är motståndare till Nato, som många ibland hävdar. Tvärtom ser vi Nato som vår vän, som vi har goda samarbeten med och som vi ska fortsätta att utveckla samarbeten med. Men vår väg för att ta ansvar för landets och folkets säkerhet och behålla den geopolitiska stabiliteten i vårt närområde går inte via ett medlemskap i Atlantpakten. Vår analys - och våra analyser har faktiskt hittills varit mer korrekta än sjuklöverns i fråga om många olika ämnesområden - är att ett sådant medlemskap skulle utsätta oss för onödiga risker. Och som ett ansvarsfullt parti vill vi inte spela hasard med landets och folkets säkerhet. De borgerliga partierna gör en annan analys. Med tanke på att deras tidigare analyser försatt Sverige i detta säkerhetspolitiska läge, där vi saknar försvarsförmåga, ger jag inte mycket för deras analysförmåga.

I stället bör Sveriges mål vara att upprätta ett defensivt försvarsförbund med Finland. Det skulle bibehålla den geopolitiska stabiliteten och också vara något som accepteras av alla parter, för varken Nato eller Ryssland vill att det ska finnas ett militärt vakuum i vår del av världen.

Svensk säkerhetspolitik måste ha som mål att trygga vårt land och vår befolkning. Detta gör vi genom att rusta vår försvarsförmåga, både militärt och civilt, och genom att skydda våra gränser och få kontroll över vilka som vistas i vårt land. Genom en återupprättad försvarsmakt, en civilförsvarsmyndighet som ansvarar för att det civila försvaret fungerar genom ett tydligt samordningsansvar, ett återupprättat gränsskydd med erforderliga resurser åt både tull och gränspolis och en polismyndighet som klarar av att hantera kontrollen över vilka som befinner sig i vårt land och att utvisa dem som inte har rätt att vistas här återskapar vi den trygghet som vårt folk har rätt till.

Det finns bara ett parti i riksdagen som har trovärdighet i säkerhetspolitiken, och det partiet är Sverigedemokraterna. Övriga partier i sjuklövern har gång efter annan uppvisat allvarliga brister eller fullständig avsaknad av analyser i detta viktiga ämne. Dessa partier vill nu i september söka nytt förtroende hos svenska folket. För mig är det en fullständig gåta, fru talman, att de svenska väljarna fortsätter att rösta på de partier som spelar hasard med deras egen säkerhet. Men som jag sa tidigare i mitt anförande, fru talman, har människor lätt att glömma.

Vi sverigedemokrater står givetvis bakom samtliga våra reservationer och vårt särskilda yttrande i betänkandet. Men för tids vinnande yrkar vi bifall endast till reservationerna 2, 8 och 13.

Fru talman! Det är en mycket speciell dag. Vi diskuterar säkerhetspolitik i Sveriges riksdag, och vi diskuterar motioner som har väckts i kammaren under hela mandatperioden. Samtidigt följer världen utvecklingen efter attacken med kemiska vapen i Syrien. Man har också sett att kemiska vapen, ett av de massförstörelsevapen som vi har och som hotar internationell fred och säkerhet, faktiskt har använts för första gången efter andra världskriget på den europeiska kontinenten, i Salisbury i England.

Mot den bakgrunden skulle man kanske förvånas över att vi inte uppmärksammar dessa frågor i betänkandet, men det beror på att det är motioner som vi behandlar och att motioner ännu inte har hunnit väckas med anledning av detta.

Vi behandlar framför allt frågor om kärnvapen i betänkandet. Det handlar om risken för spridning av dem, om behovet av kontrollregimer som fungerar och om att hävda de avtal som finns. Det är någonting som faktiskt också gäller för kemiska vapen och biologiska vapen. Det handlar om att hävda de kontrollregimer vi har, att hävda de avtal som finns och också att fundera på hur vi hanterar det när man bryter mot de avtal som ingåtts.

Det är snart fem år sedan vi såg kemvapenattacken i Ghouta. OPCW fick en roll att följa upp och verifiera. Då lyckades vi också med ett internationellt tryck säkerställa att Syrien skulle avveckla sina kemiska vapen och ansluta sig till kemvapenkonventionen. Det är snart fem år sedan. Och det har snart varit fem år av nya attacker mot den syriska befolkningen med kemiska vapen - med skydd av vår stora granne i öster, Ryssland, som faktiskt också agerat på annat sätt i Syrien. Men om detta handlar inte detta betänkande heller. Dock visar det den verklighet vi har att förhålla oss till när vi diskuterar säkerhet och det säkerhetspolitiska läget i vår värld i dag.

Det handlar om att säkerhetsrådet de facto är blockerat från att agera och göra skillnad vid brott mot avtal och mot internationell rätt och har så varit under den här tiden. Vi vet att den här kemvapenattacken har ägt rum samtidigt som vi har glatt oss åt att ha förhandlat fram en enig resolution om vapenvila. Är inte det talande för hur verkligheten faktiskt ser ut? Det är tragiskt och djupt allvarligt.

Vi måste naturligtvis i det läge som är arbeta för att öka säkerheten. Det handlar om att bygga allianser. Vi måste stå upp och hävda de globala regelverken; det må gälla mänskliga rättigheter, demokrati och handel. Men vi måste också stå upp tillsammans för klimatinsatser, mot terror och mot brott mot internationell rätt när den utmanas globalt och regionalt.

Diskussionen om massförstörelsevapen brukar ofta fokusera på kärnvapen, som jag tidigare nämnt, även om kemvapnen i dag har särskild uppmärksamhet. Från Centerpartiet är vi tydliga: Vi vill hävda en kärnvapenfri värld. Det är dit vi ska sträva, och vi vill gå via de avtal som vi har kunnat enas kring. Vi vill stärka dessa avtal och icke-spridningsavtal liksom vi vill stärka de institutioner som vi har skapat för att reglera och följa upp, till exempel IAEA. Vi vill arbeta för riskreducering och för att minska talet om att använda kärnvapen - det må handla om Nordkorea, Ryssland eller andra.

Fru talman! Förbudskonvention låter bra, precis som kemvapenförbud låter bra. Men om det inte efterlevs och om inte kärnvapenstaterna är med är verkligheten en annan. Från vår sida har vi varit beredda att diskutera och beredda att granska och gå in i en diskussion om kärnvapenförbud. Men det var inte för att skapa ett plakat att hålla upp för den inrikespolitiska applåden utan för att nå ett resultat globalt, och då måste kärnvapenstaterna vara med. I ett läge där de inte ställer sig bakom ett förbud och inte ens är med i förhandlingarna är det helt klart så att vi inte väljer den lösningen. Det är en felaktig väg. Det är plakatpolitik som inte leder framåt utan som i stället kan öka riskerna och säkerhetsproblemen globalt.

Från vår sida är det tydligt att det hade varit klokt av en regering som sätter säkerhet i högsätet att först fundera på konsekvenserna och sedan bestämma sig för om man ska rösta ja eller inte. Nu valde regeringen att först rösta ja och sedan fundera över konsekvenserna.

Där befinner vi oss nu. Från vår sida är vi inte beredda att fatta beslut som riskerar och hotar svensk säkerhet, våra samarbeten och Sverige. Mot den bakgrunden är det också tydligt att vi inte står bakom den förbudskonvention som har kommit fram. Den fungerar inte på det sätt som vi skulle behöva.

Säkerhetsrådet har uppenbara problem. Vi lyfter i en reservation fram frågan om att skapa bättre förutsättningar för säkerhetsrådets arbete genom att minimera användandet av veto. Kriterier för humanitära interventioner kan vara ett sätt att komma vidare och enas i stället för att tillgripa veto.

Det är svårt att komma framåt. Det är alldeles uppenbart, och det visar verkligheten. Vi tycker naturligtvis att det är rimligt att Sverige under vår tid i säkerhetsrådet lyfter och tar vara på möjligheterna att diskutera den här typen av frågor. För övrigt kan jag bara instämma i vad Sofia Arkelsten nämnde i sitt anförande kring säkerhetsrådskampanjen och den fullkomligt förödande hanteringen av den interna UD-utredningen som vi har fått uppleva från utskottets sida.

Regionalt har vi en utmanande situation. Det handlar om att vi måste stärka EU:s säkerhetspolitiska samarbete. Det handlar om Pesco, det handlar om att jobba vidare med Cyber, det handlar om att samverka tydligt med britterna även post-brexit och det handlar om USA och den transatlantiska länken.

Fru talman! Sverige har ju gått från en neutralitetspolitik till en solidaritetspolitik. Nu handlar det bara om att vi inte enbart ska säga det utan också garantera det, och ska vi göra det handlar det om ett Natomedlemskap. Vi är från vår sida tydliga med att vi måste skapa transparens, konsekvens och tydlighet om svenskt agerande. Vi ska inte tveka. Vi ska inte skapa osäkerhet om var vi står i den konfliktsituation som finns i vår region, och den konfliktsituationen handlar inte om Sverige och Norge, inte om Sverige och Tyskland och inte heller om Sverige och Polen. Det är Ryssland som hotar våra grannar och också oss, och om vi är ett ingenmansland i den säkerhetspolitiska kontexten är vi utsatta för hot som kan vara kännbara.

Mot den bakgrunden är det viktigt att vi rätar ut frågetecknen och skapar tydlighet. Vi ska inte hamna i den situation som Georgien och Ukraina hamnade i: att stå ensamma i en hotfull omvärld. De har fått se rysk närvaro. De ser det i dag. Vi ska inte hamna i den situationen.

Jag yrkar bifall till reservationerna 3 och 12. I övrigt står jag naturligtvis bakom alla särskilda yttranden och reservationer.

Fru talman! Enligt Stockholms internationella fredsforskningsinstitut Sipris rapport från 2017 spenderade världen 1 686 miljarder dollar på militära utgifter och vapen 2016 - 1 686 miljarder dollar! Det är svindlande mycket pengar med tanke på att FN har räknat ut att de skulle behöva 4,4 miljarder dollar för att tackla hungersnöden i Sydsudan, nordöstra Nigeria, Somalia och Jemen. För att alla barn ska kunna gå i skolan 2030 - i dag kan över 260 miljoner barn nämligen inte göra det - behöver världen lägga ytterligare 39 miljarder dollar på utbildning i områden där barn inte har tillgång till skola.

Om världens ledare hade valt att enbart satsa på de två exempel jag lyfte nu skulle de ändå ha kunnat fortsätta gynna militären och vapenindustrin med 1 642 miljarder dollar.

Kostnaden för hela FN:s verksamhet uppgår enligt en beräkning gjord av Global Policy Forum årligen till ungefär 30 miljarder dollar. Det är växelpengar som skramlar i botten på handväskan jämfört med vad världens ledare väljer att lägga på militär- och krigsmateriel.

Ledare och militärivrare vill gärna påstå att de väljer dessa utgifter för freden. Men vi som på riktigt vill se fred, se att alla barn runt om i världen ska kunna utvecklas till att bli just den de vill bli, se en jord som är frisk både för oss själva och för kommande generationer, vi vet att det som gynnar fred är jämlik fördelning av ekonomiska medel, jämställdhet, yttrandefrihet, demokrati, utbildning för alla, livskraftiga civila organisationer och mellanfolkliga kontakter. Det är frihet att vara den en vill vara, med vem en vill vara, och det är satsningar på grön energi. I stället läggs 1 686 miljarder dollar under ett år på militära utgifter och vapen.

Internationell säkerhet ska vila på samarbete och ett starkt globalt regelverk under FN:s ledning. Världen lider i dag ingen brist på militära styrkor och förband, men det finns ett stort underskott på humanitära insatser.

Den säkerhetspolitiska situationen i Europa har försämrats. Vi ser med oro hur den ryska ledningen har visat sig beredd att använda militära medel för att uppnå politiska mål. Det finns inga ursäkter för Rysslands agerande vad gäller Ukraina och annekteringen av Krim. Ryssland är ett säkerhetspolitiskt hot, först och främst mot alla i Ryssland som motsätter sig styret i Kreml. Rysslands imperialistiska politik utgör ett direkt hot mot befolkningen i flera grannländer - Ukraina, Georgien, Moldavien och länderna i Centralasien - inte främst mot Sverige.

Vänsterpartiet står bakom EU:s sanktioner mot Ryssland med anledning av den oacceptabla annekteringen av Krimhalvön och det ryska militära stödet till separatister i östra Ukraina. Det finns även behov av att komplettera sanktionerna med ökat utbyte och samarbete mellan befolkningarna i Sverige och Ryssland, till exempel det civila samhället i våra länder och genom att fler ryssar får möjlighet att studera i Sverige. Därför bör regeringen uppdra åt berörda myndigheter att öka stödet till folksamarbetet med Ryssland.

Fru talman! Ett nytt säkerhetsläge förändrar också villkoren för kvinnors och flickors säkerhet. De traditionella sätten för krigföring behöver inte nödvändigtvis sätta ramarna för framtidens krigföring. Det kräver en säkerhetspolitik som följer med i utvecklingen och som är beredd att ompröva gamla sanningar.

Sveriges försvars- och säkerhetspolitik ska grunda sig på politiska beslut tagna utifrån demokratiska och folkrättsliga principer utifrån en god och välgrundad omvärldsanalys. Forskning om säkerhetspolitiska och fredsfrämjande åtgärder är en viktig del i det internationella arbetet. Det arbetet bör grunda sig på ett brett säkerhetspolitiskt grepp som bottnar i ett genusperspektiv där kvinnors och flickors säkerhet inkluderas.

Effekterna av klimatförändringarna leder redan nu till omfattande konsekvenser för människor världen över. Trots betydande framsteg i enlighet med millenniemålen svälter människor fortfarande ihjäl, och många dör i enkla sjukdomar och i samband med graviditet och förlossning i stora delar av världen.

Fred och säkerhet måste byggas tillsammans med andra. Det är genom avspänning och nedrustning vi kan bygga långsiktig stabilitet. Genom globalt samarbete kan vi bekämpa fattigdom, motverka klimatförändringar, värna folkrätten och bygga säkerhet och fred tillsammans.

Sverige har en viktig roll att spela i att utveckla och stärka FN. Vi vill se en svensk FN-strategi med fokus på ett reformerat FN, jämställdhet, fredlig konflikthantering och respekt för folkrätt och mänskliga rättigheter. Sverige bör driva på för att FN ska utveckla sitt arbete för tidig varning och respons vid väpnande konflikter, och vi vill att Sverige prioriterar arbetet i OSSE högre. Ett ökat nordiskt samarbete är både viktigt och efterfrågat. Vänsterpartiet ser möjligheter att förändra samarbetet med våra nordiska grannländer på en rad områden inom försvarspolitiken, så länge det inte hotar den militära alliansfriheten.

Även frågor som saknar försvarspolitisk karaktär kan bidra till att bygga en närmare relation till andra länder, inklusive Ryssland, inte minst inom Östersjöregionen.

Fru talman! Vi i Vänsterpartiet värnar Sveriges militära alliansfrihet. Det är en säkerhetspolitisk strategi som bidragit till att generationer har kunnat växa upp i fred. Den militära alliansfriheten ifrågasätts dock från flera riksdagspartier som vill se ytterligare ett svenskt närmande till Nato - ja, till och med ett medlemskap.

I en tid när tonläget skruvas upp mellan Nato och Ryssland, är det då en säkerhetspolitiskt riktig avvägning att hoppa på upprustningskarusellen och söka ytterligare samarbeten med Nato? När Natolandet Turkiet använder sina militära muskler till att bomba den kurdiska befolkningen i Afrin, är det då en smakfull bedömning att söka medlemskap i samma klubb som Erdogan?

Vänsterpartiet motsätter sig det så kallade värdlandsavtalet med Nato eftersom avtalet minskar trovärdigheten i vår militära alliansfrihet utan att ge garantier för en ökad militär säkerhet för Sverige. Tvärtom anser Vänsterpartiet att Natostyrkor på svenskt territorium ökar spänningen i vårt närområde. I och med den ökade närheten till Nato riskerar Sverige att dras in i förödande krig och konflikter, och i och med deltagandet i en alltmer upptrappad retorik, övnings- och rustningsspiral både höjer vi spänningen och riskerar att av rena misstag förorsaka förluster i människoliv. Vänsterpartiet säger av samma anledning nej till Partnerskap för fred, en svensk ambassad på Natos högkvarter, deltagande i Nato Stratcom i Riga och i Natos cybercenter i Tallinn.

Fru talman! Jag yrkar därmed bifall till reservation 14.

En grundläggande princip för internationell fred och säkerhet är att beslut om militärt våld som en sista utväg för att skydda freden och de mänskliga rättigheterna ska ske på FN:s uppdrag eller annan folkrättslig grund. Det är viktigt att vid ställningstaganden gällande internationella insatser inte bara förlita sig på FN-mandat. En bedömning måste göras i varje enskilt fall. När så behövs måste folkrätten och FN-stadgan kunna hävdas gentemot säkerhetsrådet för att stärka FN:s ställning.

Fru talman! Sverige har ett förflutet av aktivt arbete för nedrustning i allmänhet och kärnvapenavrustning i synnerhet. Genom Sveriges historia av militär alliansfrihet finns en unik röst som bör användas än tydligare för en global kärnvapennedrustning. Natomedlemskapen splittrar Norden i kärnvapenfrågan.

De i somras avslutade FN-förhandlingarna om att förbjuda kärnvapen ger ett illustrativt exempel på hur till exempel ett Natomedlemskap skulle påverka Sveriges möjligheter att arbeta för fred och nedrustning.

Kärnvapen är de enda massförstörelsevapen som ännu inte är förbjudna enligt internationell lag. Den 7 juli 2017 togs dock ett viktigt steg när FN beslutade om ett sådant förbud. Sverige bör självklart tillhöra de länder som står främst i ledet för att skriva under detta avtal. Det kan vi göra i en självständig och militärt alliansfri stat. Regeringen bör omgående signera FN:s avtal om förbud mot kärnvapen.

År 2016 lade världens ledare 1 686 miljarder dollar på militära utgifter och vapen. Det är dags att bryta den trenden och i stället satsa på oss människor och vår jord.

Fru talman! Jag vill börja med att yrka bifall till reservation 5 och reservation 12.

Vi upplever en större osäkerhet än på mycket länge, inte minst i Syrien. Det känns som att det inte är så lätt att ta in saker längre, det vill säga vi har blivit avtrubbade inför detta enorma lidande och trauma vi ser, nu senast i Ghouta och Afrin och så vidare. Det är ett så brett sönderfall och ett så storskaligt dödande i världen just nu att det är svårt att se hur världen ska kunna ta sig ur denna spiral.

Jag hade för en tid sedan förmånen att lyssna till en av våra främsta diplomater, Jan Eliasson, när han beskrev hur diplomatin får allt svårare att verka i dag därför att konflikter blir mer och mer komplicerade med fler och fler aktörer, proxymiliser och så vidare. Det är inte längre så att ett krig i dag innebär en stat som attackerar en annan stat, och sedan sätter man två ledare i samma rum och försöker enas om ett fredsavtal. Det är nu betydligt mer komplicerat.

Detta ställer höga krav på EU, FN och Sverige och många andra länder på hur vi agerar i det mer osäkra läget.

En slutsats är att Europa måste ta ett större ansvar för sin egen säkerhet. Från Liberalernas sida vill vi se ett fördjupat europeiskt försvarssamarbete, och vi anser också att Sverige bör bli medlem i Nato.

Nato är centralt för säkerheten i Europa, inte minst i vårt närområde. Ett medlemskap skulle skapa förutsättningar för ett förtroendefullt samarbete med de övriga nordiska och baltiska länderna. Omvärldsläget och situationen i vår region i norra Europa och nordöstra Europa understryker detta tydligt.

Jag besökte nyligen Estland och Lettland. Signalen från de baltiska länderna är tydliga, det vill säga att de önskar att Sverige i framtiden kan bli Natomedlem. Det är viktigt också för deras säkerhet, och det skulle ha en positiv inverkan för dem.

De bilaterala samarbetena med enskilda Natoländer som regeringen förespråkar kommer inte att kunna ersätta de bindande försvarsgarantier som kommer med ett fullvärdigt medlemskap. Som medlem skulle Sverige ha en gemensam försvarsplanering med Nato, vilket skulle möjliggöra ett snabbt gemensamt agerande i händelse av kris.

Fru talman! Vi ser också flera andra säkerhetshot: terrorism, cyberhot, sönderfallande stater som jag nämnde, organiserad brottslighet och så vidare. Vill vi främja förbättrad säkerhet är det nödvändigt att se helheten.

En aspekt som ofta glöms bort när man talar om säkerhet är nödvändigheten av humanitär nödhjälp i konfliktområden och grannländer till konflikter. Att de humanitära hjälporganen i FN är kroniskt underfinansierade bidrar till destabilisering, stora flyktingströmmar, rekrytering i läger till militanta grupper och så vidare.

En annan aspekt är att motarbeta korruption och organiserad brottslighet.

Vi behöver också stärka vår it-säkerhet, både på kort sikt och på längre sikt.

Jag vill ta tillfället i akt att nämna ytterligare en aspekt. Vi ser utifrån vår liberala utgångspunkt en oroväckande utveckling i världen med populism och extremism. Centrala demokratiska institutioner såsom fria medier, det fria kulturlivet och domstolsväsendet undermineras i många länder i dag. Det är en farlig utveckling. Demokratin kräver maktdelning. Demokratin förutsätter också att vi vårdar värden som tolerans, humanism och upplysning. Om man nöter ned dessa centrala pelare för ett fritt, demokratiskt, öppet och liberalt samhälle finns det till slut inte mycket kvar av demokratin.

Den globala och regionala säkerheten hänger ihop med vårt eget agerande - att vi som individer skyddar vår demokrati och bidrar till en konstruktiv samhällsutveckling. Jag är väldigt oroad över den utveckling där populister och gaphalsar sätter tonen för det offentliga samtalet och där fakta och vetenskap trycks tillbaka till förmån för fake news, aggressiva mobbar på nätet och så vidare. Det här hänger också ihop i en vidare kontext med säkerheten både här och på andra håll, och jag tycker att det är viktigt att vi har detta helhetsperspektiv när vi tittar på säkerhetsfrågorna.

Fru talman! I dag debatterar vi ett betänkande som behandlat en mängd motionsyrkanden på temat säkerhetspolitik. Det rör många olika aspekter av säkerhetspolitiken, och motionerna som behandlats har inkommit under hela denna mandatperiod.

Detta betyder inte att debatten om svensk säkerhetspolitik uteblivit i den här kammaren - långt därifrån. De utrikespolitiska debatterna under denna mandatperiod har naturligtvis speglat världsutvecklingen, och den har varit allt annat än säker.

Krig och konflikter i Mellanöstern, Rysslands olagliga annektering av Krim, instabiliteten i vårt eget närområde, Kinas ambition att köpa upp strategiskt viktig infrastruktur och kärnvapenhot gör att säkerhetspolitiken är närvarande i alla de frågor som rör Sveriges internationella samarbete, för säkerhet kan vi bara bygga i samverkan med andra. Vi är en del av världssamfundet och beroende av fungerande förbindelser och relationer med vår omvärld. Staters maktambitioner, klimat, miljö, demografi, internationell brottslighet, energiberoende, kärnvapenspridning, terrorism, bristande demokratiutveckling och avsaknad av respekt för mänskliga fri och rättigheter är alla globala företeelser som påverkar vår säkerhet. Därför måste vi vara beredda att efter förmåga också vara med och bidra till en säkrare och friare värld.

Det är viktigt att Sverige fortsätter bidra till etablerade och nya insatser inom fredsfrämjande, säkerhetsfrämjande och konfliktförebyggande samarbete inom Nato, EU, FN och OSSE, organisationen för säkerhet och samarbete i Europa. Vi ska vara en aktiv aktör inom de olika internationella samverkansorgan där vi verkar. Vi måste bidra till att dessa samarbeten fungerar så effektivt och resultatinriktat som möjligt.

Fru talman! Låt mig börja med det säkerhetspolitiska samarbetet inom Europeiska unionen, för EU är och bör fortsatt vara det centrala forumet för svensk utrikes och säkerhetspolitik. För att EU ska lyckas krävs det tydligare visioner, förstärkt samarbete och högre effektivitet i genomförandet av den gemensamma utrikes och säkerhetspolitiken. EU:s förmåga att agera som säkerhetspolitisk aktör beror på medlemsstaternas resurser, sammanhållning och vilja.

För närvarande finns det också mycket tydliga visioner och en stark vilja, i alla fall från en del medlemsstater. Delar av utrikesutskottet besökte i förra veckan Paris. Där finns en president som har både visioner och vilja och som vill gå snabbt och resolut fram för att uppnå ett starkt försvar med en gemensam interventionsstyrka.

Diskussionerna om hur det europeiska samarbetet ska utformas på det utrikes och säkerhetspolitiska området är självfallet inte nya. Kristdemokrat som jag är citerar jag gärna Konrad Adenauer om och om igen i denna kammare. För fem decennier sedan sa Adenauer: Den politiska unionen bör resultera i att en samordnad utrikes- och säkerhetspolitik utvecklas för det fria Europa och att den amerikanska partnern inom den euroatlantiska alliansen avlastas genom Europas ökade formering.

Att Macron nu ser kärnvapenmakten Frankrike som en viktig aktör som kan avlasta USA när det gäller Europas säkerhet visar sig allt tydligare.

Under hösten har vi i den här kammaren debatterat det framtida EU-samarbetet inom säkerhetspolitiken i mer generella termer utifrån EU-kommissionens framskissade scenarier för ett utökat samarbete. Vi har också debatterat och röstat ja till Sveriges deltagande i Pesco, det permanenta strukturerade samarbetet inom unionen. Att Sverige vill vara med och forma samarbetet är viktigt. Men vi måste också visa mer konkret vilka visioner och vilken vilja vi har.

Vi kristdemokrater anser att mer måste göras för att säkerställa att EU inte dubblerar sådant som Nato redan gör. Vi vill inte heller se ett EU som vänder sig bort från våra brittiska vänner. Brittisk delaktighet i europeisk säkerhet kommer att vara central också i framtiden. Det är en insikt som borde nå fram, möjligen till både Bryssel och Paris.

Detta blir en naturlig övergång till ämnet svenskt Natosamarbete. I betänkandet har allianspartierna en gemensam reservation, reservation nr 12, om att Sverige ska söka medlemskap. Jag vill härmed yrka bifall till den.

Sverige är omgivet av Natoländer, Finland undantaget. De eventuella hot som kan uppstå mot dessa innebär att det är svårt att se några situationer där Sverige och svenskt territorium inte skulle beröras vid en allvarlig kris eller konflikt i vårt närområde. Vi har i solidaritetsförklaringen i försvarsbeslutet 2009 förpliktat oss att stödja våra nordiska grannar och andra EU-medlemmar - även militärt om så skulle behövas. Vi har sagt att vi förväntar oss stöd från dem om vi skulle bli angripna. Den enda organisation som har de militära resurser och den ledningsförmåga som krävs för att agera i vårt närområde är Nato. De åtgärder som Sverige vidtagit för att underlätta eventuell hjälp från Nato i händelse av ett angrepp mot Sverige, till exempel avtalet om host nation support och att vi deltar i samarbeten som Joint Expeditionary Force och även i övningsverksamhet med Nato, är av stort värde. Dessa samarbeten ersätter dock inte ett medlemskap, då de inte garanterar hjälp. Utan inflytande i Natos planerings och beslutsprocesser är risken överhängande att såväl svenska insatser som Natoinsatser inte blir optimala eller helt enkelt genomförs för sent.

Fru talman! Jag har inte berört det nordiska samarbetet så mycket annat än utifrån Natoperspektivet. Det är självklart av stor vikt att vi fortsätter samverka kring våra stora säkerhetspolitiska utmaningar. Vi tror däremot att det är orealistiskt att hoppas på ett nordiskt militärt säkerhetskoncept som fullt ut ersätter andra samarbeten. Grundstenen i Norges och Danmarks säkerhetspolitik är medlemskapet i Nato och kommer att så förbli.

Jag har inte talat om FN:s säkerhetsråd. Här finns mycket man skulle vilja förändra när det gäller våra gemensamma fredsinsatser och den reformering som är nödvändig om vi ska ha ett säkerhetsråd i FN som faktiskt klarar av att leverera just säkerhet. Men för tids vinnande sparar jag detta till debatter under andra betänkanden.

Jag står självklart bakom samtliga av KD:s reservationer, men jag yrkar bifall endast till reservation nr 12.

Fru talman! Det finns en i stora stycken bred samsyn i Sverige och i svensk politik om säkerhetspolitiken. Jag vill inledningsvis uttrycka min uppskattning för det som jag hörde Sofia Arkelsten inleda sitt anförande med. Hon pekade på just att det finns en stor samsyn när det gäller svensk säkerhetspolitik.

Detta är ett betänkande som handlar om bland annat riskerna för militära angrepp, det säkerhetspolitiska läget i världen och massförstörelsevapen. Om man enkelt ska sammanfatta läget för Sverige är ett militärt angrepp osannolikt, men det kan inte uteslutas. Vi måste naturligtvis planera för detta och vara förberedda på det värsta, som vi förhoppningsvis aldrig behöver uppleva.

Detta betänkande handlar också om massförstörelsevapen. Däremot handlar det egentligen inte om terrorism i vårt land, även om detta också har varit uppe i debatten. Jag tycker att det är viktigt att peka på att det svenska samhället är, och ska vara, ett öppet samhälle. Detta gör oss också i vissa stycken sårbara. Det är inte rimligt eller möjligt att fullständigt skydda oss mot varje terroristhandling. Det går dock inte att säga att det är en underlåtelse från sju partier att skydda landet och våra medborgare som gör att enskilda människor väljer att utföra terrordåd.

Det spelar ingen roll om det är en inhemsk, inrikes född terrorist eller en asylsökande som har fått avslag. Dödandet och terrorn är desamma och ska straffas. Vi ska naturligtvis göra mycket för att vårt samhälle ska vara förberett och för att undvika att den typen av handlingar sker. Men det vore oärligt att säga att det skulle vara möjligt att hundraprocentigt avvärja varje risk för vansinnesdåd.

Sverige har ett nära samarbete med Nato. Jag tycker att det är bra att vi har det, men jag tycker inte att Sverige ska bli medlem i Nato. Tvärtom ska vi noga vårda den nära relation som Sverige och Finland har med Nato - en närmare relation än något annat samarbetsland har med Nato. Detta tjänar vår och Europas säkerhet väl, anser jag. Genom att ha detta samarbete och en rad andra, bilaterala samarbeten får vi valmöjligheter så att vi kan agera utifrån förutsättningarna långt in i framtiden.

Massförstörelsevapen är ett annat ämne som tas upp i detta betänkande. Det är ett av de största hoten i och mot världen. Det finns en bred enighet här i Sveriges riksdag om behovet och vikten av nedrustning. Vi ser i vissa stycken lite olika vägar dit. Jag tycker att ett förbud mot kärnvapen är en väg som är värd att pröva, och det är därför den svenska regeringen har valt att skriva på och ställa sig bakom förbudskonventionen, som antogs förra sommaren.

Men samtidigt som vi gjorde det anmälde den svenska regeringen också i sin röstförklaring att det fanns ett antal saker gällande förbudets utformning som måste redas ut och förtydligas. Det är detta som nu sker i ett utredningsarbete som regeringen har tillsatt en utredare för. I oktober i år ska utredningen vara klar, och så småningom kommer frågan, får man anta, hit till riksdagen, som ska avgöra om Sverige ska tillträda förbudskonventionen eller inte.

Fru talman! Vårt arbete i FN är alltid viktigt, men det är naturligtvis extra viktigt nu när vi är ett av de tillfälliga länderna i FN:s säkerhetsråd. Detta ger oss också möjlighet att särskilt i utrikesutskottet på nära håll följa arbetet i FN och säkerhetsrådet just nu. Vi gör det bland annat genom månatliga föredragningar i utrikesutskottet med representation från regeringen, som redogör för både det arbete som har skett under den gångna månaden och det som ligger framför säkerhetsrådet den kommande månaden.

Vi gläds åt fredliga maktöverlämningar som har blivit möjliga genom säkerhetsrådet och Sveriges arbete. Men vi är också frustrerade över oförmågan att lösa allvarliga konflikter som pågår nära nog i direktsändning i vår värld. Vi är frustrerade över det upprepade användandet av det veto som de permanenta medlemmarna i säkerhetsrådet har, ett veto som används och missbrukas när man vill undvika att säkerhetsrådet ska kunna agera i konflikter där man själv i praktiken är inblandad.

Fru talman! Avslutningsvis råder det ett allvarligt och komplicerat säkerhetspolitiskt läge i vår värld och vårt närområde. Då är det bra med den breda, stora samsyn - om än inte totala enighet - som finns här i Sveriges riksdag kring svensk säkerhetspolitik. Det tjänar svensk säkerhet väl. Med detta vill jag yrka bifall till utskottets förslag.

Fru talman! I mitt anförande hävdade jag att ansvaret för vad som hände på Drottninggatan för ett år sedan ytterst faller på partierna i sjuklövern, som i gott samförstånd skapat det samhälle vi nu har. I sitt anförande frånsäger sig Kenneth G Forslund mer eller mindre ansvaret och hävdar att man inte kan skylla på någon, utan det kan hända när som helst.

Faktum är dock att Rakhmat Akilov, som jag tog upp som exempel, befann sig i vårt land trots avslag på asylansökan. Ett annat exempel som jag inte tog upp är mördaren på Ikea i Västerås, vill jag minnas att det var, som också hade fått avslag på sin asylansökan. Det räknades inte som en terrorhandling, men det var också ett fall där man tog livet av någon i vår befolkning.

Rakhmat Akilov utförde ett terrordåd. Om vår politik hade varit gällande hade, menar jag, den personen varit tagen i förvar, precis som Ikeamördaren. Han hade suttit i förvar i väntan på att utvisning kunde verkställas. Vi hade dessutom sett till att ge polisen erforderliga resurser för att kunna verkställa utvisningar i högre grad.

Kenneth G Forslunds tidigare minister Anders Ygeman talade om att 80 000 personer som fått avslag skulle lämna landet. Vad har hänt med de 80 000? Man kan inte stå här och frånsäga sig det politiska ansvaret för vad som sker ute på gator och torg om man dessutom tillhör ett regeringsparti. Socialdemokraterna och övriga partier i sjuklövern har det yttersta politiska ansvaret för vad som händer här inne. Man har slopat gränskontroller och har inte längre någon kontroll över vilka människor som vistas här. När man ger dem avslag får de ändå vistas fritt i vårt samhälle och bland vår befolkning och utgör därmed potentiella hot.

Fru talman! Det yttersta ansvaret för varje våldshandling ligger naturligtvis alltid på våldsverkaren. Samhället ska göra vad det kan för att förhindra att det är möjligt att begå terrordåd och våldshandlingar. Samhället ska, så långt det är rimligt i ett öppet och fritt samhälle, vidta de åtgärder som går att vidta i förväg för att identifiera, spåra upp och följa de personer som kan vara en risk. Detta är något som exempelvis vår säkerhetspolis ständigt jobbar med.

Men på Björn Söders beskrivning låter det som att om vi omedelbart slängde ut alla asylsökande som fått avslag skulle risken för terrordåd i samma ögonblick försvinna. Så är det ju inte; det går inte att utesluta. Det går inte att göra det så enkelt för sig. Detta är min poäng, fru talman.

Fru talman! Kenneth G Forslund säger att samhället ska göra vad det kan för att förhindra att sådant sker, och givetvis är det så. Men har man gjort det? Nej, det har man uppenbarligen inte när människor som har avvisningsbeslut och inte ska vistas här fortsätter att göra det därför att man inte verkställer utvisningar.

Ytterst vilar ansvaret på den politiska ledningen i detta land. Visst har var och en ett ansvar för vad han eller hon gör. Men ytterst är de som leder detta land Kenneth G Forslunds partikollegor i regeringen. Då vilar det politiska ansvaret på dem som styr detta land.

Det är klart att man inte kommer att kunna ta bort alla risker för att terrordåd sker bara för att man utvisar dem som inte har här att göra. Det har jag inte heller hävdat. Men man ska definitivt inte låta människor som inte har här att göra vistas fritt här i landet, utan man ska se till att de förpassas ut från vårt land. Man ska ha kontroll över vilka som befinner sig i vårt land.

Den politiska ledningen i det här landet har nämligen ett ansvar för att skydda och trygga sin befolkning och landet i stort. Det ansvaret tycker jag inte att den politiska ledningen tar, för då hade man sett till att polisen fick erforderliga resurser för att kunna göra bättre kontroller. Man lever inte ens upp till de kontroller som man har satt som mål. De interna kontrollerna har tvärtom minskat det senaste året.

Morgan Johansson gick ut i dag och sa att de gränskontroller som har införts ska bestå. Det finns en anledning till att man gör det. Det gör man för att det finns en risk för att terrorister rör sig in i Sverige. Det säger också Morgan Johansson.

Men varför har man inte gjort detta mycket tidigare? Det är att vakna fem över tolv. Detta har vi varnat för i åratal. Som jag sa i mitt anförande: Analysförmågan hos partierna i sjuklövern har inte varit särskilt bra. Man kanske skulle ha lyssnat på dem vars analyser faktiskt har visat sig stämma överens med verkligheten.

Fru talman! Jag tycker att det är bra att Björn Söder medger att det inte går att ta bort riskerna helt och hållet. Då är vi ändå i en rimlig diskussion om detta. Vi kan diskutera hur stora, hur omfattande och hur många åtgärder vi ska vidta för att undvika riskerna. Det är den sakliga diskussionen om detta.

Det är ingen tvekan om att denna regering och tidigare regeringar har gjort en lång rad saker under de senaste åren för att öka säkerheten på olika sätt i vårt land. Man kan diskutera om det är tillräckligt. Den diskussionen tycker jag är högst rimlig och högst saklig.

Är man då också beredd, som Björn Söder nu säger att han är, att medge att det inte går att helt och hållet ta bort riskerna finns det en bra och saklig grund för att föra en saklig debatt vidare om hur vi ytterligare kan öka säkerheten i vårt samhälle samtidigt som vi måste respektera att vi har ett samhälle som har en stor öppenhet och därmed en sårbarhet. Jag tror inte att någon av oss vill totalt inskränka den öppenhet och frihet som vi har i Sverige, vilket det ytterst skulle innebära om vi skulle bygga något slags absolut säkerhet.

Fru talman! Jag har några frågor och en kommentar. Jag noterar att Sverige fortfarande inte har skrivit under NPT. Vi har röstat för, och nu tar vi reda på vad det var vi röstade för och vilka konsekvenser det får för oss.

Jag skulle vilja fråga Kenneth G Forslund om den solidariska säkerhetspolitiken, som faktiskt också utgör grunden för vår säkerhetspolitik. Vilka valmöjligheter vill Kenneth G Forslund se i den solidariska säkerhetspolitiken? Vilken signal sänder Kenneth G Forslund till våra grannar? Är det viktigt för oss att Natos säkerhetsgarantier upprätthålls och hävdas?

Fru talman! Jag tackar Kerstin Lundgren för dessa frågor. När det gäller den solidariska säkerhetspolitiken tycker jag att signalen från Sverige till vår omvärld ska vara att i händelse av kris eller konflikt är Sverige berett att hjälpa länder i vår omvård och att vi förväntar oss att de på motsvarande sätt ska hjälpa oss.

Det är viktigt att vi har ett säkerhetspolitiskt samarbete i vårt närområde. Men jag tror att den tilltro som de fyra borgerliga partierna har till hur snabbt Nato ska kunna enas och agera tyvärr är överdriven. Jag tror att vår säkerhet i Sverige tjänar bäst på att vi har ett antal olika valmöjligheter. Detta är inte heller ett val för en mandatperiod eller två som vi talar om när det gäller ett Natomedlemskap. Detta är någonting som vi ska ha under mycket lång tid. Det måste vara utgångspunkten. Att överblicka för mycket lång tid om Nato är det rätta svaret på varje säkerhetspolitisk utmaning i framtiden går inte att göra. Men tyvärr är det i dag lite grann på det sättet att Natomedlemskap i den borgerliga debatten framställs som svaret på i stort sett varje säkerhetspolitisk fråga och utmaning.

Fru talman! Natomedlemskap är naturligtvis inte ett svar på varje säkerhetspolitisk utmaning. Däremot är det en fråga om säkerhetsgarantier om något händer här.

Fru talman! Varför har Kenneth G Forslund större tilltro till ett bilateralt avtal som inte är samövat med ett Natoland och att Polen skulle komma, att Danmark skulle komma eller för den delen att USA skulle komma och att det skulle ge ett snabbare resultat än att lita till att ett Natomedlemskap skulle kunna hjälpa inte bara Sverige utan faktiskt också våra grannar? Det är nämligen detta det handlar om. I vissa lägen, men inte alla - vi talar inte om terrorism, vi talar inte om klimatfrågor och vi talar inte om alla hot som vi kan stå inför, men vi talar om hot som vi kan utsättas för i vår region om Ryssland väljer att agera militärt i vår region - utgör Natomedlemskapet en tröskel som är avhållande och som ger tydlighet och säkerhet, inte bara för oss utan också för våra grannar. Det handlar om solidaritetspolitik och inte om neutralitetspolitik.

Fru talman! Kerstin Lundgren är inne på en sak som är mycket viktig, alldeles oavsett vilken väg som man väljer, och det är att öva tillsammans med andra länder. Det är någonting som vi gör och som vi absolut ska fortsätta göra. Jag tror att just övningarna är det som verkligen möjliggör att man förhållandevis snabbt ska kunna få hjälp för den händelse att det behövs och för den delen kunna ge hjälp för den händelse att det behövs.

När det gäller Nato som en säkerhetspolitisk tröskel kan man fråga sig framför allt om det är en tillräckligt hög tröskel. Så har man uppenbarligen inte bedömt det de senaste åren i de baltiska staterna, där det har varit viktigt att få stora Natoländer att också basera trupp i respektive land för att därigenom öka tröskeln.

Frågan är: Är Natomedlemskap en tillräckligt hög tröskel, eller måste det till en ännu högre tröskel om man är Natomedlem? Uppenbarligen har man i Baltikum gjort bedömningen - jag tror faktiskt att det är en rimlig bedömning i deras fall - att tröskeln tyvärr behövde höjas. Jag beklagar att det är så, men jag tycker trots allt att det är bra att man har gjort det.

För svensk del tror jag däremot att grunden för vår säkerhet och för vårt försvar ska vara ett starkt eget försvar, där vi har nära samarbete med Nato och med olika länder i vår omvärld som gör att vi har ett antal valmöjligheter för den händelse att det värsta skulle inträffa.

Fru talman! Det gick så bra med samsynen mellan Kenneth G Forslund och bland andra mig själv. Jag delar den, och jag uppskattar också att Kenneth G Forslund var så tydlig med detta. Det var statsmannamässigt från alla håll.

Men sedan valde Kenneth G Forslund att uttrycka sig som att det är osannolikt att ett väpnat angrepp inte kan uteslutas. Jag är medveten om att denna replik har en vansinnigt hög nördfaktor, eller också kan vi kalla det specialistfaktor. Men just ordet osannolikt är något som Försvarsberedningen har tagit bort från sin analys just för att visa det skärpta säkerhetsläget. Man valde att flytta bort själva sannolikhetsbedömningen och landade snarare i att ett väpnat angrepp inte kan uteslutas.

Eftersom vi arbetar med politik och ord betyder någonting är min fråga om Kenneth G Forslund delar Försvarsberedningens analys.

Fru talman! Tack för frågan, Sofia Arkelsten! Jag delar absolut Försvarsberedningens analys. Jag är en av ledamöterna i Försvarsberedningen, och jag hör till den breda majoritet där som när det gäller en planeringsförutsättning har pekat på att ett militärt angrepp inte kan uteslutas.

Nu fortsätter Försvarsberedningens arbete, och det ska pågå fram till i april 2019. Vi jobbar just nu med att lägga fram de förslag till underlag som Försvarsberedningen ska ta fram inför det nästa långsiktiga svenska försvarsbeslutet, för åren 2021-2025. I det försvarsbeslut vi har i dag, som är det som gäller, är formuleringen att ett angrepp är "osannolikt". Det delbetänkande som Försvarsberedningen presenterade i slutet av december handlar om att aktivera planeringen och beredskapen för totalförsvaret och det civila försvaret. Då måste man fråga sig: Om någonting är osannolikt, varför ska man då planera och förbereda sig för det? Det håller inte.

Därför är det rimligt att man som en planeringsförutsättning formulerar sig som att ett krig inte kan uteslutas. Det innebär inte att vi tror att det står nära för dörren, men det är det värsta vi kan råka ut för och vi ska vara förberedda på det värsta. Då kommer vi sannolikt att ha ganska goda möjligheter att klara allt annat därunder, så att säga.

Fru talman! Jag är mycket väl medveten om hur försvarsbeslutet ser ut och hur ordet "osannolikt" användes - jag deltog till exempel i den förra försvarsberedningen.

Det är dock viktigt att säkerställa att socialdemokratin inte håller på att skjuta ut sig i de här frågorna. Vi har sett hur utrikesministern valde att dels beskriva Försvarsberedningen som "den där gruppen", vilket faktiskt var så där, dels skicka talepunkter till alla ambassader som inte riktigt speglade den förändring som den nya försvarsberedningen hade åstadkommit. Det stämde helt enkelt inte riktigt med verkligheten, men jag väljer att tolka detta på välvilligast möjliga sätt och se det som att Socialdemokraterna deltar och att ordet "osannolikt" inte används.

Fru talman! Jag tackar Sofia Arkelsten för den välvilliga tolkningen; den är inte bara välvillig utan dessutom korrekt.

När det gäller de talepunkter UD sände ut till svenska ambassader vill jag dock framhålla följande: Om man läser hela papperet med talepunkter - det är egentligen fel att kalla det talepunkter, för det var ett långt stycke text - ser man att det, tycker jag, speglar de förslag som Försvarsberedningen har lagt fram.

Fru talman, ärade ledamöter och åhörare! Vår säkerhet är hotad. Jorderosion och ökenutbredning tilltar, världshaven blir allt varmare och allt surare - med svåröverblickbara konsekvenser för korallrev och fiskbestånd - och de tropiska regnskogarna, planetens lungor, fortsätter att skövlas. All denna rovdrift på naturen leder också ofrånkomligen till att arter dör ut och att den biologiska mångfalden avtar på ett sätt som får ekosystemen, som bär upp allt liv på vår planet, att svikta. Mänskligheten sågar så att det glöder i den gren vi alla sitter på.

Ohållbara konsumtions- och produktionsmönster driver på den globala uppvärmningen, vilket ofta ytterligare förvärrar redan existerande miljöproblem. Och i en värld där naturkapitalet krymper tilltar konflikterna kring sinande vattentillgångar och mark som fortfarande går att odla. I en färsk forskningsrapport från Ipbes, som är en global kunskapsplattform för biologisk mångfald och ekosystemtjänster, konstateras att i regioner drabbade av svår torka ökar antalet våldsamma konflikter med ända upp till 45 procent.

Moderaterna skriver i en av sina reservationer till betänkandet: "Redan i dag bottnar en stor andel av världens konflikter i miljörelaterade faktorer." Några rader längre ned står att läsa: "Sambandet mellan klimatförändringar och konflikter är starkt." Jag kunde inte ha uttryckt det bättre själv och blev uppriktigt glad över dessa klarögda formuleringar från det största oppositionspartiet, för ska vi klara de enorma utmaningar vi står inför krävs naturligtvis en aldrig tidigare skådad kraftsamling tvärs över partigränserna.

Också i de senaste försvarsberedningarna märks en tilltagande samsyn kring att säkerhetspolitik i vår tid rymmer avsevärt fler dimensioner än den militära, där förutom miljöutmaningarna sådant som cyberattacker och terrorism lyfts fram. Men denna insikt till trots tenderar tyvärr den säkerhetspolitiska debatten såväl i Sverige som i omvärlden att falla tillbaka i gamla hjulspår, och de nya säkerhetshoten bereds sällan den plats i tankeutbytet som de förtjänar.

Fru talman! Härmed inte sagt att det går att bortse från klassisk geopolitik och militära hotbilder. För ett litet land som Sverige är upprätthållandet av folkrätten och FN-stadgans våldsförbud helt avgörande, och det är glädjande att vi i Sveriges riksdag, i kontrast till parlamenten i många andra EU-länder, har kunnat visa upp en total enighet i fördömandet av Rysslands folkrättsvidriga annektering av Krim och dess militära aggression i östra Ukraina.

Ryska språket är rikt och vackert, men ett uttryck som definitivt inte är vackert utan brutalt och skrämmande är blizjneje zarubezje, det nära utlandet - alltså de före detta Sovjetrepublikerna, som antydningsvis betraktas som bara villkorligt frigivna. Det här är givetvis inget som sägs rakt ut i officiella sammanhang, men i Kremlnära tankesmedjor och bland ideologer i regimens närhet luftas ganska oförblommerat sådant som att exempelvis Baltikums självständighet är en följd av Rysslands tillfälliga svaghet och egentligen inte något alldeles naturligt tillstånd. Det är knappast så man bygger goda grannrelationer. Det ryska stödet till den sällsynt repressiva och blodbesudlade Asadregimen i Syrien måste också kraftfullt fördömas.

Under några år kring Sovjetunionens upplösning fanns en ambition att göra upp med det förflutna. Arkiv öppnades, och minnesmonument över Gulagarkipelagens miljontals offer upprättades. En gemensam rysk-polsk kommission kom fram till att massavrättningarna av polska officerare i Katyn 1940 skedde på Stalins direkta order. För att ta ett annat exempel på att det fanns något slags vilja att göra upp med historien: Överbefälhavaren för den ryska invasionen av Tjeckoslovakien 1968 åkte efter Berlinmurens fall till Prag och bad Dubcek, som då just valts till talman i parlamentet, om ursäkt.

Denna bearbetning av det förflutna avbröts emellertid när Putin blev president. Han har tvärtom beskrivit Sovjets upplösning som 1900-talets största katastrof. Vill Ryssland en dag få normala omvärldsrelationer måste rimligen en seriöst syftande bearbetning av det förflutna äga rum, och förhoppningsvis öppnas ett fönster för detta när post-Putin-eran inleds och den första ledargenerationen som inte präglats av Sovjetsystemet tar över.

I väntan på detta är det viktigt att Ryssland inte helt isoleras och att vi kommer ihåg att det inte bara bor en enda person där utan att det utöver självhärskaren i Kreml finns ytterligare drygt 140 miljoner invånare i detta elva tidszoner stora land. Myndighetssamarbete kring tull, sjöräddning, kärnsäkerhet, miljösamarbete i Arktis etcetera - såväl bilateralt som inom ramen för Östersjöstaternas råd, Barentsrådet och Arktiska rådet - fungerar redan i dag någorlunda bra och skulle kunna byggas ut ytterligare.

Även folk-till-folk-kontakter skulle kunna expanderas, något som är betydelsefullt när det gäller att dämpa spänningar och motverka odlandet av fiendebilder. Jag tänker här på allt från vänortsutbyten eller kommunala partnerskap till studentutbyten och erfarenhetsutbyten mellan yrkesgrupper. En diversifiering av det ryska näringslivet, bort från dagens nära nog totala beroende av ett fåtal megakoncerner inom den extraktiva sektorn, skulle sannolikt kunna bidra till framväxten av ett mer pluralistiskt och demokratiskt samhälle. Därför borde handel underlättas mellan små och medelstora företag i nordvästra Ryssland och dito företag i Norden.

Fru talman! Sedan historiens morgon har härskare försökt att stärka sin ställning genom att peka på ett yttre hot. Putin spelar sedan länge detta kort, och det kräver knappast några djupare socialpsykologiska insikter att inse hur ett finskt och svenskt Natomedlemskap skulle komma att utnyttjas av den ryska regimen. Från att ha omgetts av två alliansfria länder uppe på sin nordvästra flank skulle Ryssland då plötsligt få en - som man sannolikt skulle uppfatta det - 130 mil lång glödande Natogräns.

Allt talar för att detta markant skulle stärka de mest bakåtsträvande delarna av den ryska makteliten, koncentrerade till militären och säkerhetsorganen, som då självklart skulle kräva ökade resurser och ännu större inflytande. Det skulle i sin tur motivera ökade anslag till Natoländernas försvar och leda till nya kliv i upprustningstrappan - alltså det klassiska säkerhetsdilemmat, där ökade försvarsanslag inte leder till ökad säkerhet utan till minskad.

Fru talman! Det finns naturligtvis en lång rad andra skäl till att inte gå med i Nato. Redan i startögonblicket gick något väldigt snett. Bland de länder som den 4 april 1949 grundade Atlantpakten återfinns inte bara demokratier utan även en av det dåtida Europas allra värsta diktaturer, nämligen Portugal, som då sedan ett kvarts sekel var en stenhård fascistisk diktatur.

Så där fortsätter det, vinglandet mellan högtidstalens hyllningar till demokratin på Natos toppmöten och det realpolitiska stödet till vänligt sinnade militärjuntor. Överstejuntan som 1967 avsatte Greklands demokratiskt valda regering och upprättade ett omfattande fånglägersystem i den grekiska övärlden, där demokratiskt valda politiker torterades, ledde alls icke till att Grekland uteslöts ur Nato. Och när militären grep makten i Turkiet 1980 ledde inte heller detta till att landet uteslöts ur alliansen.

Något sådant förefaller inte heller i dag vara aktuellt, trots att Turkiet i det närmaste utvecklats till en funktionell diktatur, präglad av hård repression inåt och stor aggression utåt.

Tittar vi sedan mer specifikt på Natos i särklass största och viktigaste medlemsland ser vi hur värderingar och intressen där är inbegripna i en ständigt pågående kraftmätning, där starka särintressen inte sällan får överhanden medan demokrati och mänskliga rättigheter kommer i andra hand. USA:s utrikespolitik blir därför ett ständigt sicksackande, där demokratiska krafter i omvärlden ibland stöds och ibland bekämpas.

De amerikanska insatserna mot 1900-talets stora diktatursystem ska givetvis inte på något sätt förringas utan är något som vi alla bör känna stor tacksamhet för. Men det finns inte heller någon anledning att förfalla till historielöshet och med aktiv glömska förtränga sådant som exempelvis den av underrättelsetjänsten CIA planerade och genomförda kuppen mot Irans folkvalde premiärminister Mossadeq 1953, då denne nationaliserade landets oljefyndigheter. Detsamma gäller de USA-stödda kupperna mot andra demokratiskt valda ledare såsom president Arbenz i Guatemala 1954, president Sukarno i Indonesien 1965 och president Allende i Chile 1973.

I detta sammanhang bör vi naturligtvis inte heller glömma bort de amerikanska terrorbombningarna av Indokina, med ett par miljoner civila offer som följd. Dessa genomfördes inte för att stödja en demokrati mot en diktatur, utan det handlade i stället om en kamp mellan två diktaturer: den sydvietnamesiska militärjuntan mot den nordvietnamesiska kommunistdiktaturen.

Fru talman! Vi är på väg in i en ny och mycket oroande kärnvapenkapplöpning mellan främst Ryssland och USA, där dock också Kina blir en allt tyngre aktör. En ny generation kärnvapen med förhållandevis låg sprängverkan är under utveckling, och detta hotar att sänka tröskeln för att de också kommer att användas. Såväl ryska som amerikanska officiella företrädare antyder att dessa vapen också kan komma att användas mot konventionella stridskrafter.

Mot denna bakgrund är det angelägnare än någonsin att Sverige skriver under och ratificerar NBT, Nuclear Ban Treaty, FN:s nya kärnvapenförbudskonvention. Detta är den konvention som vi och ytterligare 121 länder röstade ja till i generalförsamlingen den 7 juli i fjol.

USA:s försvarsminister James "Mad Dog" Mattis har i ett hemligt, men läckt, brev till Sveriges försvarsminister hotat med konsekvenser om vi skriver under denna konvention. Att falla undan för sådan stormaktsarrogans vore förödande, och om konsekvensen i slutändan skulle bli att Nato säger upp värdlandsavtalet med Sverige kan jag leva med det.

Avslutningsvis, fru talman, yrkar jag bifall till förslaget i betänkandet.

(Applåder)

I detta anförande instämde Annika Lillemets och Carl Schlyter (båda MP).

Fru talman! Jag har bara en kort fråga till Valter Mutt.

NBT-avtalet, som Valter Mutt refererade till i sitt anförande, undertecknades av Sverige i juli. Man ska nu utreda förutsättningarna för detta avtal och vad det kommer att innebära för svenskt vidkommande innan det eventuellt ratificeras av riksdagen.

Detta är ett avtal som går ut på att man ska avveckla kärnvapnen runt om i världen. Det förutsätter att de länder som innehar kärnvapen också är med på båten - annars känns det ganska utsiktslöst. Nu är det dock så att inget av de länder i världen som har kärnvapen har gått med på att underteckna detta avtal.

Min fråga till Valter Mutt är följande: Är det inte ganska naivt att tro på detta? Hur tror Valter Mutt att det ska leda till någon framgång för en kärnvapenfri värld när icke-kärnvapenstater undertecknar ett avtal om att kärnvapenstater ska avveckla sina kärnvapen medan de länder som har kärnvapen inte är med?

Fru talman! Tack, Björn Söder, för frågan!

Det är naturligtvis en relevant fråga, men politik handlar ju också om att bedriva opinionsbildning. Det gäller även uppe på den höga nivå som FN:s generalförsamling utgör. Om 122 av FN:s 194 medlemsstater samlar sig bakom någonting är det klart att det blir ett väldigt starkt opinionsuttryck.

Som Björn Söder mycket riktigt framhåller är det så att kärnvapenstaterna inte fanns med bland de 122 länder som röstade för denna nya konvention - och heller inte ett enda Natoland, för övrigt. Men de får press på sig från en majoritet av jordens länder. Åtminstone av del av kärnvapenstaterna är ju faktiskt demokratier, så jag tror inte att man ska underskatta den långsiktiga effekten av detta opinionstryck. Det kan i sin tur - i nästa steg - leda vidare. Det är någonstans så politik fungerar: Man börjar med att driva opinion, och sedan händer det också någonting i realpolitiken.

Jag har hört många gånger under min karriär som grön politiker att jag är naiv, och det kan te sig hopplöst. Men när man kommer tillbaka några år senare kan det visa sig att det inte var så naivt ändå.

Fru talman! Det finns ett annat avtal - inte NBT utan NPT - som man nu hävdar kan vara i farozonen på grund av NBT.

Jag skulle vilja fråga Valter Mutt om han inte ser att det skulle kunna få konsekvenser. Om nu undertecknandet av NBT kan leda till att NPT är i farozonen, innebär inte det egentligen en större risk för nedrustningen i världen totalt sett?

Fru talman! Man försöker ofta spela ut NBT och NPT mot varandra, men jag ser inte det som självklart.

Jag ska också säga att jag har rätt stort förtroende för dessa 122 länder. Det har inte bara varit deras FN-ambassadörer som har suttit där och röstat, utan många av dem har haft stora vetenskapliga resurser till sitt förfogande. Jag tycker alltså att det är ganska tung sakkompetens som har lett till att denna klara majoritet av jordens länder har röstat igenom NBT. Man har vägt precis det som Björn Söder tar upp - om det på något sätt kan störa det äldre avtalet NPT. Flertalet av jordens länder har kommit fram till att man snarare kan se fram emot synergieffekter.

Fru talman! Jag har väckt en motion om autonoma, dödliga vapensystem, och det är den som jag vill tala om nu.

Jag instämmer i det Valter Mutt har sagt och mycket också i det som Yasmine Posio Nilsson har sagt.

Jag vill ta upp en fråga som vi inte diskuterar alls, nämligen de vapensystem som kan använda dödligt våld utan att en människa har kontrollen. Redan i dag finns avancerade vapen av typen skjut och glöm som hittar sina mål. Det kan till exempel vara AIM-120 AMRAM- luftvärnsmissiler. Men det är alltid en människa som bestämmer att de ska skjutas iväg. Det finns också defensiva vapen, som Phalanx- eller CIWS-system, som försvarar till exempel hangarfartyg som själva skjuter ned mål. Men de är ändå delvis under kontroll av mänskliga operatörer, och det är defensivt. Trots detta har de dödat egna soldater när de misstagit sig för vad som utgör hot eller råkat skada fartyg i skottlinjen.

Den nya tekniken, som är under utveckling, är helt autonoma vapensystem som med hjälp av avancerade sensorer och artificiell intelligens själva väljer mål och om en dödlig vapeninsats ska göras. De kan också användas offensivt.

Dessa nya vapen kan sänka tröskeln för krig genom att minska risken för det egna landets soldater. De kan hackas och tas över eller stjälas av terrorister. De kan användas av diktaturer mot deras egen befolkning. Och en AI-styrd robot kan få oss att göra vad som helst. Det kräver inte längre samtycke från militärer som ska utföra dödandet. De kan göras mindre och mindre, och de är oerhört svåra att kontrollera om de släpps loss på marknaden.

Redan i dag har ett kinesiskt företag utvecklat en avancerad laser som helt autonomt kan döda 30-40 myggor i sekunden, och den kommer givetvis att råka skjuta flugor av misstag. Denna kommer enkelt att kunna skalas upp till att döda människor. Om en sådan sedan kapas av terrorister och ställs ut i städer kan det bli mycket svårt att försvara sig, och då är det inte längre flugor som dör som flugor utan människor som dör som flugor.

KAIST-universitetet i Sydkorea hotas redan i dag av bojkott av 50 AI-forskare för deras utvecklingsarbete med autonoma, dödliga vapensystem.

Sverige ligger långt fram inom AI. Jag har själv varit på flera heldagskonferenser, mycket intressanta. Och det finns många civila, viktiga tillämpningar som kan ge oss bättre vård, säkrare arbeten, billigare service med mera. Även om denna användning kan ha risker för integriteten eller ökande sociala klyftor kan den också bidra till att förkorta arbetstiden och ge många andra fördelar.

Om Sverige blir pådrivande i kampen mot mördarrobotar kan alla forskare som kommer hit känna sig trygga med att den AI-teknik som utvecklas här fokuserar på att hjälpa mänskligheten under väl reglerade former, inte att förgöra den.

Den övriga delen av min motion handlar just om hur en säker och bra reglering av artificiell intelligens behövs för att skydda oss. Men denna del avstyrktes, fru talman, redan förra veckan.

Vapen behöver en meningsfull mänsklig kontroll för att kunna användas i linje med folkrätten. Vem kan hållas ansvarig om en robot fattar beslut om vem som ska leva och vem som ska dö?

Trots att detta är ett mycket viktigt ämne, och dessutom nytt, med snabb utveckling väljer utrikesutskottet att inte behandla motionen annat än i en förenklad behandling. Jag vet att utrikesutskottet har många motioner och gör så av tidsskäl. Men det är olyckligt, för frågan är viktig nog att diskutera. Det betyder också att utskottet inte motiverar varför man vill avstyrka min motion om att förbjuda dessa vapensystem och att Sverige ska driva på i det internationella arbetet.

Det är sällsynt dålig tajming att inte ta mitt förslag på allvar eftersom FN just nu, precis samtidigt som jag talar här i talarstolen, har en konferens i Genève om konventionen för vissa konventionella vapen. Man har nu inlett ett arbete om så kallade Laws, de vapen som jag talar om. Konventionen har varit framgångsrik förut och gett oss ett förbud mot vapen med dolda vapenfragment, som man alltså inte kan operera ur kroppar, laservapen och landminor. Nu har man börjat arbeta även med autonoma, dödliga vapensystem.

I sina inlagor till mötet har USA försvarat utvecklingen av dessa vapen och ser det som en bra och intressant utveckling. Ryssland skjuter frågan ifrån sig, och de vill försöka begränsa definitionen av dem. Kina intog däremot, förvånande nog, som enda land med permanent plats i säkerhetsrådet en kritisk position. Den har på senare tid mjukats upp en aning, då de kräver reglering snarare än förbud. Men i sin inlaga skriver Kina att det minskar tröskeln för att starta krig och att dessa vapen kommer att få svårigheter att skilja mellan civila och militära mål.

Varken Sverige eller EU har lämnat in några synpunkter i förväg till mötet. Däremot har de 113 NAM-staterna i Non-Aligned Movement, många före detta kolonier och utvecklingsländer, accepterat logiken att vi kommer att behöva förbjuda vissa av dessa vapen. Det är 22 länder som redan har skrivit på ett förslag om förbud. Det enda europeiska "landet" som har skrivit på förslaget är Vatikanstaten, men de har gott sällskap av länder i Asien, Mellanöstern, Sydamerika och Afrika.

Den 9 juli går tidsgränsen ut för att presentera åsikter inför nästa möte i augusti, då man förväntar sig att gå bortom definitionsfrågor och börja diskutera policyförslag. Då är det anmärkningsvärt att vi inte passar på att ha en åsikt från Sveriges riksdag i denna viktiga fråga.

Det största sveket mot framtida generationer vore att inte ta chansen att stoppa dessa vapen innan de finns. Till dem som har kritiserat NBT-förslaget för att länderna som har kärnvapen inte är med: Passa på nu att förbjuda dessa vapen innan något land har dem! Det kanske är enklare.

Den ultimata civilisationskollapsen vore att överlämna makten över vem som ska leva och vem som ska dö till robotar. Därför yrkar jag bifall till min motion 2017/18:2655 och uppmanar er verkligen att ta upp denna fråga med era partiledningar. Borde inte riksdagen i dag ändå rösta för en tryggare framtid snarare än att lämna dödsrobotarnas utveckling vind för våg?

Slutligen vill jag säga att jag tycker att vi i de allmänna säkerhetspolitiska frågorna ständigt måste komma ihåg det som Valter och Yasmine har tagit upp i dag, att om vi tillåter drastiska klimatförändringar och tillåter mänskligheten att förstöra förutsättningarna för sin egen framtid kommer vi aldrig att få en säker värld. Låt oss alltid komma ihåg det i säkerhetsarbetet.

I detta anförande instämde Annika Lillemets (MP).

Fru talman! Alla civiliserade länder måste agera med de medel som står dem till buds för att världen ska bli fri från kärnvapen. Kärnvapen, oavsett vem som kontrollerar dem, och säkerhet är helt oförenliga begrepp.

Vi i Sverige råder självklart inte över vad andra länder väljer att göra men väl över våra egna handlingar och ställningstaganden. Vi må vara ett litet land i världen, men det är ändå inte betydelselöst hur vi agerar. Och det finns mycket som Sverige kan göra för att bidra till att dessa domedagsvapen en gång för alla förpassas till historiens skräphög, där de hör hemma.

Därför är det en självklarhet att Sverige till att börja med ratificerar FN-konventionen som förbjuder kärnvapen, Treaty on the Prohibition of Nuclear Weapons, en konvention som Sverige drivit på för och som vi i FN:s generalförsamling den 7 juli i fjol röstade ja till. Här finns inget att tveka om. Det vi gör eller inte gör sänder en viktig signal till omvärlden.

Vidare behöver Sverige en lagstiftning som uttryckligen och otvetydigt förbjuder införsel av kärnvapen till svenskt territorium. Där kan vi följa vårt grannland Finlands exempel.

Fru talman! Det finns flera länder att inspireras av när det gäller säkerhetspolitik. Nya Zeeland är ett mycket intressant föregångsland. Landet har sedan 1980-talet lagreglerad status som kärnvapenfri zon. Läs gärna lagen, som är kort och behändig: New Zealand Nuclear Free Zone, Disarmament, and Arms Control Act från 1987. I lagen ingår bland annat att man tar sig rätten att förvissa sig om att fartyg som vill anlöpa landets hamnar inte bär kärnvapen eller drivs med kärnreaktorer.

År 1985 visade regeringen i Nya Zeeland, under premiärminister David Lange, att man menade allvar med sitt beslut att hålla landet fritt från kärnvapen; det var inte bara vackra ord. Det amerikanska krigsfartyget USS Buchanan, som hade förmågan att föra med sig kärnvapen, avvisades från att anlöpa nyzeeländsk hamn då den amerikanska marinen i enlighet med sin policy vägrade kommentera om kärnvapen fanns ombord eller ej. Neither confirm, nor deny - varken bekräfta eller förneka - är den policy man har än i dag.

Detta medförde att inga amerikanska krigsfartyg anlöpte nyzeeländska hamnar på 33 år, trots att Nya Zeeland ingår i en militär allians med Australien och USA.

Efter att ha antagit lagen utsattes Nya Zeeland för olika påtryckningar för att överge sin tydliga antikärnvapenhållning, men man stod emot. Det folkliga stödet fortsätter att vara starkt för denna offensiva och föredömliga fredspolitik.

Hur har det då gått? Jo, rätt bra. Solen fortsätter att gå upp och ned över detta lilla land som vågade stå upp för freden, och livet går sin gilla gång. Man har förbindelser med andra länder, och alla vi andra länder har fått ett gott exempel att följa.

Fru talman! När det gäller frågor som bokstavligen rör liv och död räcker inte fromma förhoppningar och en icke kontrollerbar förväntan att kärnvapenländer respekterar Sveriges kärnvapenfrihet om vi bjuder in dem till olika militära övningar och liknande.

Vi måste kunna försäkra oss om att kärnvapen inte förs in i landet. Därför måste Sverige, precis som Nya Zeeland, införa en kontrollmekanism och i praktiken kräva rätt att inspektera utländska marina enheter och flygstridskrafter för att de ska få komma in på svenskt territorium.

Låt mig ge ett exempel för att ytterligare belysa vad jag menar. I Sverige är det olagligt för fotgängare att gå mot röd gubbe, men man blir inte straffad om man ändå gör det. En kärnvapenmakt skulle däremot kunna bryta mot folkrätten och föra in kärnvapen i Sverige även om vi ställt upp som villkor för att ge tillstånd för besöket att de inte får ha med sig kärnvapen. Något som inte ens kan upptäckas kan givetvis varken förhindras eller straffas. Men nog bör vi vara mer noga när det gäller freden och allas säkerhet än om någon går mot röd gubbe.

Fru talman! Problemet att Sverige saknar kontrollmekanismer för att försäkra sig om att utländska marina enheter eller flygstridskrafter inte för med sig kärnvapen in på svenskt territorium är inte nytt men har aktualiserats nu när Sverige har ingått värdlandsavtal med Nato. I och med detta har Sverige exponerat sig för politiska påtryckningar.

Valter Mutt nämnde det, och vi minns väl alla hur, enligt läckta dokument, USA:s försvarsminister James "Mad Dog" Mattis utövade påtryckningar på Sverige för att vi skulle avstå från att underteckna konventionen om globalt förbud mot kärnvapen. Mattis hänvisade till såväl värdlandsavtalet med Nato som Sveriges och USA:s bilaterala försvarsöverenskommelse.

Det är värt att påminna om varningarna som framfördes från många håll i riksdagen och utanför den inför riksdagsbeslutet om värdlandsavtalet om att avtalets utformning faktiskt per definition innebär en osäkerhet om Sverige verkligen vid varje tidpunkt är fritt från kärnvapen på vårt territorium. Det är en mycket allvarlig invändning, eftersom denna osäkerhet ökar risken att vårt land blir måltavla för ryska kärnvapenmissiler.

Varningarna avfärdades och förlöjligades av tillskyndarna av det, enligt mig, illa förberedda och illa demokratiskt beredda beslutet att ingå värdlandsavtal med Nato. Men vi får aldrig glömma att Nato är en kärnvapenallians, och vi ser nu att varningarna var befogade.

Kärnvapen ger aldrig säkerhet, oavsett nationalitet. Tvärtom ökar de alltid osäkerheten för alla. Låt mig ge ett exempel. Vapensystem skapas och kontrolleras av människor. Det kan ju till och med bli som Carl Schlyter sa att de kontrolleras av maskiner, och då är det på en annan nivå. Men än så länge kontrolleras de av människor, och varken människor eller system är perfekta. Det visar historien. Misstag görs.

Låt mig påminna om en alltför okänd hjälte, Stanislav Petrov. Hur många har hört talas om honom? Han var en sovjetisk officer som 1983 med stor sannolikhet räddade världen från kärnvapenkrig. Han valde att inte lyda order och avstod från att rapportera en indikation på att amerikanska kärnvapenmissiler hade avfyrats mot Sovjet. Detta visade sig vara falskt alarm. Petrovs bedömning grundades på att han hade ingående kunskaper om detta system.

Vi kan inte ha en ordning för stabilitet och fred i världen som bygger på att det råkar vara en officer i tjänst som kan ett system och vågar bryta mot order. Det säger sig självt att så stora risker kan vi inte ta.

I klartext: Om en rysk kärnvapenmissil skulle avfyras mot Sverige, vad hjälper det om en Natomissil skickas mot Ryssland? Detta får helt enkelt inte hända. Det är sannerligen inte ödesbestämt att Sverige måste ta det onda med det goda och krypa in under Natos kärnvapenparaply.

Säkerhetspolitik

Omständigheter är alltid olika och det är sällan en bra idé att rakt av kopiera vad andra har gjort, men huvuddragen i Nya Zeelands fredspolitik visar vägen framåt. Det finns andra vägar för Sverige att gå ännu längre in i Nato om vi verkligen vill ha säkerhet. Något tillspetsat skulle jag vilja uttrycka det som att Sverige inte ska in i Nato utan ut ur Nato. Det går.

Vad vi till att börja med behöver göra i det läge vi befinner oss är att likt Nya Zeeland lagstifta om att kräva inspektionsrätt av utländska marina enheter och flygstridskrafter. Om de nekar ska vi neka dem tillträde till svenskt territorium.

Därför vill jag yrka bifall till punkt 3 i motion 2017/18:2960: Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om inspektionsrätt av utländska marina enheter och flygstridskrafter och tillkännager detta för regeringen.

Detta löser inte alla problem, men det är ett steg på väg mot ökad riktig säkerhet.

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut fattades under § 10.)

Fru talman! Det här är ett motionsbetänkande som innehåller en beredning av en lång rad motioner som gäller krishantering, krisberedskap och även numera civilt försvar. Det tål att noteras särskilt att detta betänkande som tidigare år har hetat Krisberedskap i år heter Civilt försvar och krisberedskap. Det är en reflektion av den omvärldsförsämring som vi har kunnat iaktta under ett antal år.

Det torde inte ha undgått någon i denna kammare att Försvarsberedningen strax före jul förra året lämnade en lång rad förslag om civilt försvar och totalförsvarsplanering. Detta gjorde vi under rubriken "Motståndskraft".

Det var, fru talman, en närmast unik politisk enighet som omgav betänkandet från Försvarsberedningen, och det lades fram en lång rad tunga förslag som förbättrar Sveriges civila beredskap.

Försvarsberedningen slog bland annat fast att ett väpnat angrepp mot Sverige inte längre kan uteslutas. Vi vände oss till de svenska medborgarna i landet och förklarade att det inte är tillräckligt att man som individ har ansvar för sin egen försörjning under 72 timmar. Denna tid har nu ändrats till en vecka.

Försvarsberedningen föreslog också en helt ny struktur - man kan säga att den är nygammal - för uppbyggnad av ett civilt försvar, både vertikalt och geografiskt.

Sist men inte minst föreslog åtta partier i full enighet att budgeten för civilförsvaret och totalförsvarsplaneringen 2025 skulle uppgå till ca 4,2 miljarder årligen.

De motioner som behandlas i betänkandet gäller områden som berörs av Försvarsberedningens förslag, och därför har det varit naturligt att hänvisa till den fortsatta beredningen av Försvarsberedningens förslag.

Några veckor efter det att Försvarsberedningen presenterade sin rapport i julas inföll den årliga Rikskonferensen Folk och Försvar i Sälen. Från regeringen - både statsministern och försvarsministern - var man då snabb med att säga att man skulle implementera de förslag som beredningen lagt fram när det gällde till exempel krigsviktiga företag och inrättandet av en ny myndighet för det psykologiska försvaret. Men efter presskonferenserna, fru talman, har det inte hörts någonting om Försvarsberedningens rapport.

Jag är en av flera som nu tycker att det är tid för regeringen att följa upp Försvarsberedningens olika förslag. Det är bråttom på allvar; det råder fara i dröjsmål. Det är ett känsligt, skört samhälle, och vi lever i en alltmer osäker tid. Det är dessutom närmast meningslöst, fru talman, för politiska partier att medverka i en försvarsberedning om inte de brett omfattande förslagen också förverkligas av den sittande regeringen.

Nu är det tid att börja ställa frågan till både socialdemokrater och miljöpartister: Vad är det egentligen som händer i Regeringskansliet när det gäller beredningen av förslagen om motståndskraft? Det är tid att visa på verkstad och handling.

För ungefär ett år sedan kom det en utredning som gällde kommunikation för vår gemensamma säkerhet. Utredningen poängterade att det sambandssystem som i dag brukas av så kallade blåljusmyndigheter och Försvarsmakten gemensamt, nämligen Rakel, har blivit omodernt. Via systemet finns bara möjlighet att tala och skicka textmeddelanden. Möjlighet att skicka bilder eller rörliga bilder finns inte.

När bristerna uppmärksammades tillsatte regeringen en utredning - det var mycket bra - som skulle titta på hur man skulle kunna både modernisera systemet och bygga ut det geografiskt. Man redovisade sina slutsatser för mer än ett år sedan. Nu tillsätter regeringen nya utredningar på detta område, och man hänvisar till beredning som pågår i Regeringskansliet.

Utskottet har valt att i stor politisk enighet försöka skynda på regeringen. Det hastar i denna fråga. Det är nu, under de kommande åren, som en totalförsvarsplanering ska byggas upp mellan civila och militära myndigheter, och en förutsättning för detta är att man har en hemlig och säker kommunikation mellan sig.

Slutligen, fru talman, har vi i Alliansen konstaterat att näringslivet i dag spelar en viktig roll i det civila försvaret. Många av de uppgifter som under kalla kriget låg hos statliga myndigheter och företag är i dag outsourcade. Om vi ska klara av de utmaningar som finns när det gäller försörjningssäkerhet på bränsleområdet, mediciner, livsmedel och annat måste näringslivet tidigt och tydligt engageras i planeringen.

Om bara ett och ett halvt år från nu håller vi den första totalförsvarsövningen på flera decennier i Sverige, och i den övningen behöver också de privata företagen involveras.

Med detta, fru talman, yrkar jag bifall till reservation 9.

(Applåder)

(forts. § 8)

Civilt försvar och krisberedskap

Herr talman! Inledningsvis vill jag säga att vi moderater står bakom alla våra reservationer och givetvis även de alliansgemensamma reservationerna, men för tids vinnande yrkar jag bifall endast till reservation 1 om utvärdering och översyn av samhällets krisberedskap.

I detta betänkande behandlar vi 128 yrkanden om alltifrån räddningspersonal i beredskap till näringslivets roll i totalförsvaret. Det handlar om elförsörjning, skyddsrum, mat, dricksvatten och nordiskt samarbete. Mängden frågor och ämnen speglar både ett engagemang och insikt om helheten och komplexiteten i vårt samhälle. Civilt försvar och krisberedskap handlar om det mesta som rör vår vardag och hur vi på olika sätt ska få samhället att fungera under påfrestningar, kriser och ytterst krig.

Som en följd av försvarsbesluten 1999, 2001 och 2004 upphörde i allt väsentligt planeringen för höjd beredskap och krig i Sverige. En systematisk planering och andra förberedelser inför höjd beredskap har därför under lång tid inte förekommit i Sverige. Stora delar av det tidigare omfattande totalförsvaret har avvecklats. Det gäller inte minst den civila sidan, där fokus i stället har legat på att utveckla beredskap för fredstida kriser och samhällsstörningar, men på en helt annan nivå.

Ett nytt säkerhetspolitiskt läge gör emellertid att vi i dag är överens om behovet av att återuppta arbetet för ett starkt totalförsvar. Det är givetvis lättare sagt än gjort. Samhället har genomgått stora förändringar sedan vi senast bedrev en planering för totalförsvaret. Globaliseringen innebär att infrastruktur och försörjningsflöden av varor, tjänster och annat har kopplats ihop över landgränserna på ett helt annat sätt än någonsin tidigare. I samhället är olika sektorer väldigt beroende av varandra. De flesta områden är beroende av tillgång till elektricitet, it, elektroniska kommunikationer, transporter, drivmedel, förnödenheter, finansiella tjänster med mera.

Just digitaliseringen har inneburit betydande förändringar av det svenska samhället, många naturligtvis till det bättre. Det genomsyrar i dag hela vår vardag. Internet har gått från att vara en viktig infrastruktur till att bli infrastruktur för nästan allting annat. Systemen för elektroniska kommunikationer är inte dimensionerade för att klara påfrestningar vid krig eller krigsfara. De kan dessutom utsättas för attacker och manipulering av icke vänligt sinnade aktörer. Sårbarheten i detta är alltså väldigt stor. Samhällsviktig verksamhet som tidigare drevs i offentlig regi utförs i dag i stor utsträckning av många privata aktörer.

Jag kan gå vidare och beskriva de förändringar som har skett, men det här innebär att arbetet med civil beredskap blir svårare. Försvarsberedningen har naturligtvis ett viktigt uppdrag i detta.

I december presenterade beredningen ett första delbetänkande, Motståndskraft - inriktningen av totalförsvaret och utformningen av det civila försvaret 2021-2025, med en rad konkreta förslag. Om dessa förslag är partierna i huvudsak överens. Det är spännande när det finns 60-70 politiska förslag, och alla partier tycker att det här är nödvändigt och att vi behöver göra det här.

Det är därför beklagligt att behöva läsa hur utskottsmajoriteten i fråga efter fråga nu avstår från att ta ställning i sak till olika propåer från riksdagens ledamöter. Det handlar om formuleringar som att man inte vill föregripa Försvarsberedningens slutrapport eller regeringens beredning av föreslagna åtgärder.

Låt mig bara påminna om att denna slutrapport, som framför allt ska behandla militära frågor, är beräknad till våren 2019. Sedan ska den remissbehandlas och beredas. Detta innebär att vi kommer att få vänta väldigt länge med åtgärder om vi ska ha en sådan policy. Man måste fråga sig varför vi i hela friden ska vänta i mer än två år med att besluta om sådant som vi anser är nödvändigt och som vi är helt överens om.

Dessutom handlar många av dessa förslag om att ta fram underlag, fakta och sådant som behövs för att kunna fatta de mycket konkreta och praktiska besluten. Man behöver inte bereda särskilt mycket, utan det handlar om att sätta igång processer.

I en hel del kommuner och regioner har ett arbete för övrigt kommit igång, för regeringen har ju fattat ett och annat beslut de senaste åren. Många myndigheter återkommer nu med frågor där man vill ha svar, riktlinjer och tydligare besked om vad som ska hända. Om vi ska vänta i över två år med att ge svar är det klart att risken är stor att många tappar sugen och att andra inte kommer igång med något som är helt nödvändigt.

Herr talman! Många av de insatser som krävs för civil beredskap handlar inte bara om höjd beredskap och beredskap i händelse av krig utan innebär att vi får ett starkare, stabilare och tryggare samhälle.

Elstörningar, stopp i tunnelbanan, problem med vattenförsörjning och så vidare är kostsamt och bekymmersamt också till vardags, i fredstid. Åtgärder som förebygger eller snabbare rättar till sådant är väldigt bra.

Många av åtgärderna tar tid. Jag tycker att det finns anledning att agera nu. Det kan bli väldigt dyrt om man skjuter allting framför sig.

Herr talman! Vi utsätts återkommande för olika påfrestningar. I maj kommer Myndigheten för samhällsskydd och beredskap att skicka ut viktig information till alla svenska hushåll. Man kommer att få en skrift hem där det står vad man bör göra och tänka på i sitt eget hem och hushåll i händelse av olika påfrestningar. Jag tror att det kommer att vara väldigt välkommet, för det finns ett engagemang bland medborgarna.

Men många kommer naturligtvis att bli både förvånade och besvikna när de upptäcker att riksdagens majoritet och regeringen inte tar itu med det som är deras uppgifter. Man frågar vad regeringen gör för att skynda på detta och hur regeringen tänker här. Myndigheten förväntar sig ju att vanligt folk ska sätta fart och ta ett större ansvar för sin egen trygghet och säkerhet, samtidigt som regeringen inte levererar.

Jag undrar vad ni kommer att svara i valrörelsen, och framför allt efter det att broschyren har kommit ut, när ni ska förklara för människor varför vi ska vänta i över två år med något som vi egentligen är helt överens om. Det är ju inte bara det man säger som räknas utan också det man faktiskt gör.

(Applåder)

Herr talman! Ja, det är vad man gör som räknas. Det är klart att det tar tid att bygga upp det som man har raserat.

Innan vi kom in i riksdagen och under hela förra mandatperioden var vi ensamma om att tala om ett civilförsvar. Bara för drygt två år sedan var vi det enda parti som i sin budget hade lagt in 4 miljarder för det civila försvaret för den kommande perioden. Då stod jag här och sa: Varför satsar ni inte en krona på det civila försvaret?

I Försvarsberedningen landar man nu på drygt 4 miljarder. Det känns jättebra att vi nu är överens om att vi behöver bygga upp ett starkt civilförsvar. Det tar jättelång tid.

Jag ska också nämna detta med Nato, som egentligen inte hör hit. Jag ska nämna det så att det inte råder någon tveksamhet. Jag har fått frågor om det redan i dag.

Sverigedemokraterna säger klart och tydligt nej till Natoanslutning. Detta är solklart. Om ni vill diskutera detta gör vi det inte här och nu. Men låt det vara fullständigt solklart. Bra.

Vi ska tala lite om det civila försvaret. Vi har i flera år föreslagit att man ska inrätta en civilförsvarsmyndighet. När jag resonerar om detta tänker jag ibland att MSB i många stycken skulle kunna ta den rollen. Detta är inte någon principsak för oss, utan det viktiga är vad man ska göra och att det ska finnas kompetens. Och det finns mycket kompetens på MSB. Det är alltså inte hugget i sten att vi måste lägga ned en myndighet och bygga upp en annan, men det måste finnas en myndighet vars uppgifter motsvarar en civilförsvarsmyndighet.

Samordning har ni hört mig tala om många gånger. Ju mer jag läser om detta, desto mer märker jag att man flyttar fokus från samverkan till samordning. Det enda sättet att få detta att fungera är att samordna verksamheten.

Man ska samordna verksamheten med länsstyrelserna. Länsstyrelserna samordnar med kommunerna. Jag har varit runt i en del kommuner och funnit att man inte har några planer alls. Verksamheten i kommunerna ska ju fungera även i höjd beredskap. Fråga era egna kommuner: Var har ni planerna? Har ni dragit igång det arbetet? En del har gjort det och också fått pengar från länsstyrelserna, men en del har inte fått det. Detta måste också samordnas och kontrolleras noggrannare. Det har i alla fall knuffats igång.

Herr talman! Jag tycker att man ska göra som man gjorde förr, när man på länsstyrelserna hade officerare - det kallades förening av tjänst - som deltog i planeringen för höjd beredskap och andra händelser. Det handlade om att samordna verksamheten mellan de militära förbanden och det civila. Detta tycker jag att man ska återgå till. Det kanske kommer lite senare. Vi har föreslagit det i alla år.

För att det civila försvaret ska fungera behöver vi också utbilda frivilligorganisationerna och ge dem stöd. De är oerhört viktiga. I vårt förslag har de en egen budget för det.

I samband med att vi nu satsar på civilförsvaret tycker jag också att vi ska öka antalet värnpliktiga. Vi vill ha ett antal fler brigader. Vi vill nå upp till en värnpliktsvolym på 20 000 ungefär, men det tar tid. Det måste byggas regementen. Som någon har skrivit i en motion här måste man bygga upp förbindelsefunktionerna.

Det gamla regementet Ing 1 i Almnäs, som var en av Europas bästa platser för ingenjörsutbildning, är borta. Men det finns många platser kvar. Nu bygger man ett regemente på Gotland. Vi får bygga fler.

Det blir också en avkastning från de värnpliktiga. En del är tänkt att gå till räddningsskolorna, som vi måste väcka liv i. Då får vi ett ökat antal brandsoldater. Om vi går 25 eller 30 år tillbaka fanns det massor av sjukvårdare som var med i övningar och i frivilligorganisationerna. De kallades in till krigsförbandsövningar. Vi återinför och aktiverar civilplikten.

Detta är saker som man behöver göra nu. I och med detta har man möjlighet att verka på ett helt annat sätt.

Herr talman! Man måste också titta på totalförsvaret. Vi säger att vi ska ha en levande landsbygd. Varför det? Jo, vi ska öka vår livsmedelsförsörjning. Självförsörjningsgraden ska öka. Där hänger alla systemen ihop. Då måste det finnas skolor på landsbygden, affärer och så vidare. Det behövs för att man ska få en levande landsbygd som sedan totalförsvaret har glädje av.

Låt mig ta min egen kommun som exempel. Hur upphandlar man maten i skolorna där? Den kommer i lastbilar från Danmark för att man då kan få fläskfilé till halva priset. Då frågar man: Hur skriver ni förfrågningsunderlaget? Hur viktar ni det? Sätt prisets betydelse till 5 procent! Då kommer man att köpa närodlad mat i stället. Det blir dyrare för kommunen - det blir 3-5 miljoner dyrare i en budget på 700 miljoner. Sådana styrmedel måste man lära sig att använda om man är beredd att ta merkostnaden.

Allt hänger ihop i totalförsvarsmodellen. Det är glädjande att man, när man börjar resonera om att öka civilförsvaret och försvaret, nu börjar på ett helt nytt blad. Försvarsberedningen, med sin utmärkta ordförande, kom fram till att 90-95 procent av de gamla planerna kan användas. Det finns gamla planer som är jättebra, med k-företag och allt. Vi måste bygga lager också. Beredskapslagren med olja och livsmedel måste återuppbyggas. Det finns också i vår plan, och jag vet att ni också har det i er.

Hur ska det gå till? Det kan vara Konsum, Ica eller andra affärer som bygger ut en bit och har ett lager där. Det finns många olika modeller för att göra detta, men det måste göras. Jag håller med föregående talare om att det är dags att sätta lite fart på vissa saker, även om jag inte instämmer i allt som hon sa.

Näringslivet har som sagt en viktig del i detta. Av beredskapsskäl, för civilberedskapen, vill vi också att Kustbevakningen ska gå in och bli en del av marinen. Jag tror att det underlättar mycket för dem att få tillgång till den organisationen och möjlighet att arbeta på ett annat sätt.

Vi tror också att beredskapspolisen är en viktig bit - och driftvärn. Detta har en betydelse för den civila beredskapen, och det har vi skrivit särskilda program om.

Jag vet att många tycker att det stora hotet kommer från Ryssland. Jag tror att det största hotet mot vårt sätt att leva och vår frihet i Sverige förmodligen finns innanför landets gränser. Det är en sak som man inte kan bortse ifrån. Det handlar om de så kallade utanförskapsområdena, som polisen särskilt har pekat ut. Har det över huvud taget någon koppling till det som vi pratar om nu? Det finns i alla fall inte injackat som en del i det civila försvaret och i krisberedskapen. Detta tror jag att vi får ta i särskilt beaktande, men det är en särskild debatt.

Herr talman! Vi stöder reservation nr 3.

I detta anförande instämde Heidi Karlsson (SD).

Herr talman! Jag vill börja med att yrka bifall till reservation nr 7.

Det försämrade säkerhetsläget kräver att vi tar totalförsvarsfrågorna och beredskapsfrågorna på största allvar. Vi i Försvarsberedningen lämnade vår rapport i december. Där slår vi fast många ställningstaganden och iakttagelser. Det är inte minst kopplat till hur vi bedömer oförutsägbarheten i den säkerhetspolitiska utvecklingen. Det går snabbt, och vi behöver ha ett förhållningssätt med många breda perspektiv för att hitta en så bra helhet som möjligt.

Sverige ska kunna försvaras i alla klimat och väderförhållanden som finns i vårt land. Det brukar vi repetera när det handlar om utvecklingen av vår försvarsförmåga. Det handlar också om totalförsvaret. Alla delar av Sverige ska kunna ha en robusthet och en förmåga att möta kriser under högre beredskap och i värsta fall krig. Alla led i försörjningskedjan måste ingå och beaktas när förmågan ska utvecklas. Att det finns en samverkan som i praktiken fungerar är avgörande. Det handlar om att det finns avtal mellan offentliga aktörer och privata aktörer och om att man får en bredare och fördjupad förståelse för dessa frågor i hela samhället.

Krisberedskapen och totalförsvaret är helt beroende av civilsamhället och det engagemang som finns ute i bygderna bland frivilliga i befolkningen. Vi vill se en tydligare roll för frivilliga i händelse av kris eller krig. Det är viktigt att frivilliga får komma in ännu mer i planeringen, så tidigt som möjligt. Det handlar också om att involvera lokalperspektivet runt om i vårt land. Där har räddningstjänsten en viktig roll. Det handlar om deltidskårer och övriga kårer som har yttäckning men också beredskap.

Går förmågan ned i vardagen påverkar det också totalförsvarsförmågan. Här finns det utmaningar när det gäller rekrytering, resurser och beredskap. Människor på landsbygd och i glesbygd i vårt land måste ha tillgång till den trygghet och säkerhet som räddningstjänsten utgör. Vi måste också se till att det blir lättare att rekrytera personal till räddningstjänsten på både kort sikt och lång sikt.

Herr talman! 70 procent av landets kommuner saknar i dag ett systematiskt arbete när det handlar om informationssäkerhet. Vi ser att cyberhoten och informationspåverkan kan vara mycket omfattande. Åtgärder behövs för att stärka it-hantering, it-säkerhet och cybersäkerhet generellt. Kunskapen kan mycket väl öka. Engagemanget kan verkligen stärkas. Det gäller även insikterna om hur detta påverkar vårt samhälle i helheten och i detaljerna.

De som äger och ansvarar för samhällsviktig verksamhet har ett jätteansvar att se till att infrastruktur och övriga delar uppfyller de krav som behöver ställas. Sedan har staten ett väldigt viktigt ansvar att uttrycka vilka förväntningar som ska gälla i totalförsvarsplaneringen för att det civila försvaret ska kunna utvecklas.

I Försvarsberedningens rapport har vi lämnat många förslag, tankar, idéer och reflektioner kring vad vi behöver göra i Sverige under de närmaste åren. Inte minst behöver vi se vad de återstående åren i den innevarande försvarsinriktningsperioden innebär för svensk säkerhet. Hur kan vi påskynda detta och initiera olika konkreta åtgärder så tidigt som möjligt? Där bär vi ett gemensamt ansvar. Men regeringen bär ett mycket stort ansvar när det gäller att ta vara på, förvalta och behandla de föreslagna åtgärderna på bästa sätt.

Vi ser att nivån i dag är oerhört låg. Efter många år av icke-fokus och icke-engagemang när det gäller totalförsvarsperspektivet finns det utmaningar. Det handlar om storskaliga lösningar, centraliserade lösningar och sårbarheter när det gäller elförsörjning, värmeförsörjning, elektronik, telefoni och livsuppehållande mediciner. Vi importerar väldigt många insatsvaror. Man kan titta på område efter område och se hur samhället har förändrats parallellt under dessa år. Vi kan se hur strukturen i fråga om vården, vårdplatser och sjukhus ser ut i dag jämfört med för 25 år sedan. I dag saknas det ofta krav på funktionalitet i samhällsviktig verksamhet och kritisk infrastruktur. Detta måste definieras.

Ja, vi utgår från en låg nivå, men vi har möjligheter att göra väldigt mycket tillsammans. Vi ska skapa ett modernt totalförsvar och kunna förena många olika intressen på vägen. Vi ska ställa om energiförsörjningen. Vi ska jobba med robustheten. Då måste man, när det gäller de olika planer som det arbetas med ute i samhället, tänka gemensamt ur ett totalförsvarsperspektiv. Man ska på bästa sätt bygga säkerhet men också skapa både arbetstillfällen och lösningar som möter framtidens utmaningar. Jag tänker till exempel på förnybar energi. Vi har mycket vatten, vind och sol och möjligheter att hitta småskaliga lösningar som ger en robusthet när de storskaliga prövas i händelse av kris.

Engagemanget och ledarskapet kommer att vara avgörande, men det gäller också att hela landet har en kunskapsnivå som motsvarar hotbilden. Det handlar om kunskap om vad som behöver göras och om varför det behöver göras. Den insikten varierar just nu, och ledarskapet varierar just nu. Här måste det bli ett ökat tryck och ett ökat fokus, för det går inte att vara naiv och att tänka naivt när den säkerhetspolitiska utvecklingen går i fel riktning. Nu måste vi få en fokusering och en konkret planering som når resultat i närtid.

Den största frågan handlar om folks försvarsvilja och om förankringen av dessa frågor ute i bygderna. Det bygger hela totalförsvarsplaneringen på.

Vi i Försvarsberedningen uppskattar att det kan handla om 4,2 miljarder i slutet av nästa period. Det kan handla om mer - det gör det antagligen. Men det är också viktigt att vi ser till att det blir resurser på vägen, så att man löpande kan ta de nödvändiga steg som kommer att behövas.

Jag har mött, och gör det fortfarande, myndighetschefer som uttryckligen säger att totalförsvarsperspektivet inte är relevant i deras delar av verksamheterna. Det handlar bland annat om flygledning och om att göra det på distans. Jag tror att dessa frågor kommer att behandlas annorlunda när det finns en fördjupad insikt och när det totalförsvarsmässiga perspektivet får genomslag.

Herr talman! En av de viktiga frågorna är hur matproduktionen och livsmedelssäkerheten utvecklas i vårt land. Från Centerpartiets sida ser vi det som en jätteviktig säkerhetsfråga - det handlar om rikets säkerhet - att vi kan öka produktionen för att minska beroendet av omvärlden och för att vi, inte minst i ett längre perspektiv, ska kunna hjälpa andra länder när de inte har den mat de behöver.

Vi ser också att vattenfrågorna är oerhört viktiga. Om vi ökar produktionen av mat kan vi också ta vara på möjligheterna med vårt vatten när det handlar om konsumtion men också om elanvändning - detta för att minska sårbarheten och beroendet av omvärlden.

Säkerhetspolitik och livsmedelspolitik hör verkligen ihop. Antagonistiska krafter skulle med ganska enkla medel kunna påverka vår vardag oerhört mycket. Detta måste vi ta på allvar.

Engagemanget ute i bygderna är jätteviktigt. Kunskapen, resurserna och ledarskapet som finns där kommer att bidra till att vi lyckas i det långa loppet. Vi behöver bjuda in, och vi behöver också se till att vi gör det tillsammans. Dialogen mellan det offentliga och det privata liksom att vi gemensamt kan hitta målbilder kommer att vara oerhört viktigt.

Det finns många olika punkter i det här arbetet som vi kommer att återkomma till, men jag tror att det absolut viktigaste är vilket engagemang vi visar och hur vi når ett helhetstänkande som verkligen genomsyrar alla våra olika politikområden. Då kommer robustheten steg för steg, och vi kommer att hitta lösningarna på vägen.

Herr talman! Jag vill med detta upprepa mitt yrkande och tacka för ordet.

(Applåder)

Herr talman! Vi debatterar nu försvarsutskottets betänkande Civilt försvar och krisberedskap. Betänkandet innehåller ett flertal frågor där det pågår ett arbete genom Försvarsberedningen, något vi inte bör förbigå.

Vänsterpartiet välkomnar i stort Försvarsberedningens första delrapport Motståndskraft. Där lämnas en rad viktiga förslag på hur det civila försvaret kan stärkas inom en rad områden. Det innebär bland annat tydligare ansvars- och ledningsförhållanden på alla nivåer, stärkt befolkningsskydd, förbättrad sjukvård, förbättrad informations- och cybersäkerhet samt en ökad beredskap inom livsmedels- och energiförsörjningen. Det handlar om nödvändiga åtgärder för att stärka vår beredskap i händelse av kris eller i värsta fall krig.

Vi ser att det civila försvaret spelar en viktig roll för att stärka arbetet med att bygga ett säkert och robust samhälle som kan möta de utmaningar vårt samhälle kan ställas inför, exempelvis olika former av naturkatastrofer, pandemier, cyberattacker med mera men också för att försvara vårt lands oberoende och alliansfrihet. Detta är något vi ser som avgörande i det konfliktförebyggande arbetet.

Försvarsutskottet väljer dock att göra tre tillkännagivanden som ett enat utskott har ställt sig bakom. Det gäller att regeringen bör säkerställa att ökade förvaltningsanslag för länsstyrelsernas krisberedskap går till avsedd verksamhet, något jag anser borde vara helt självklart.

Det andra tillkännagivandet handlar om att regeringen bör se över länsstyrelsernas krisberedskap när det gäller krav på övningsverksamhet och beredskap i enlighet med MSB:s rekommendationer.

Det tredje och sista tillkännagivandet handlar om att utskottet vill skynda på arbetet med att ta fram en utvecklad och säker kommunikationslösning för aktörer inom allmän ordning, säkerhet, hälsa och försvar. Det system som finns i dag är nämligen inte tillräckligt och fyller inte de behov som finns i dagens moderna samhälle.

Herr talman! Jag kommer nu att övergå till att tala om min reservation angående fyrverkerier.

Fyrverkerier kan vara till stor glädje för många människor i samband med nyår och olika firanden, men de kan också ställa till stora problem för människor, djur och miljö. Vi vill dock inte gå så långt som till att helt förbjuda fyrverkerier, men Vänsterpartiet anser att det är uppenbart att det behövs både en bättre tillsyn och reglering av hur fyrverkerier får användas.

Några av de negativa konsekvenser som fyrverkerier kan föra med sig är att de höga smällarna kan upplevas som mycket skrämmande för både människor och djur. Vi vet att fyrverkerier innebär ett stort lidande för många djur. I synnerhet hundar och hästar kan bli extremt stressade av smällarna. När det inte går att förutsäga när skjutandet ska pågå är det givetvis extra svårt att skydda sig själv och vidta försiktighetsåtgärder i samband med firanden, till exempel att resa bort eller tillfälligt flytta djur.

För exempelvis människor med demenssjukdomar och människor, särskilt barn, som flytt undan krigssituationer och i många fall lider av PTSD kan fyrverkerier skapa stor oro och mycket obehag. Även många andra störs av fyrverkerierna och upplever obehag när de avfyras i närheten av bostäder. I vissa kommuner finns lokala föreskrifter om förbud, bland annat i närheten av känslig bebyggelse, sjukhus, äldreboenden med mera. Det är bra åtgärder som skulle kunna bli obligatoriska för hela landet.

Herr talman! Vi vet också att människor skadas allvarligt och till och med dör på grund av fyrverkerier. Enligt polisen och Myndigheten för samhällsskydd och beredskap, MSB, skadas varje år ca 100 personer så allvarligt av fyrverkerier att de behöver uppsöka en akutmottagning.

En annan problematik är alla de bränder som orsakas av fyrverkerier. Enligt polisen och MSB fördubblas antalet insatser till bränder under nyår jämfört med andra dagar under jul- och nyårshelgen. Fyrverkerier står för en stor andel av denna ökning. De kemikalier som ingår är också en belastning på miljön. Det handlar också om spridande av giftiga ämnen i naturen.

Herr talman! Det finns alltså många skäl för att bättre reglera användandet av fyrverkerier: miljöskäl, personskadeskäl, djurskyddsskäl och så vidare. Det handlar bland annat om att begränsa användandet till vissa anvisade platser och tidpunkter samt reglera vem som får sälja och köpa fyrverkerier och när detta ska få ske.

I dag finns brister när det gäller såväl tillsyn som efterlevnad. Därför bör regeringen återkomma med förslag för att förbättra tillsynen och efterlevnaden vad gäller användandet av fyrverkerier. En skärpt lagstiftning angående användandet av fyrverkerier är efterlängtad av många och skulle innebära en stor lättnad för både utsatta människor och djur runt om i landet.

Jag vill yrka bifall till reservation 45.

Herr talman! Jag står självfallet bakom alla Kristdemokraternas reservationer, men för tids vinnande yrkar jag endast bifall till reservation 44.

I dag diskuterar vi civilförsvaret, och det gör vi i ett väldigt speciellt läge. Vi har ett allt tuffare säkerhetspolitiskt läge. Jag vill bara påminna om det krig som inleddes i samband med att Ryssland tog Krim 2014. Fortfarande, just nu medan vi talar i denna kammare, pågår det ett krig i Europa, i östra Ukraina. Det pågår hela tiden, och det pågår även återkommande påverkansoperationer mot våra vänner i de baltiska länderna. Vi ser ett Ryssland som gör en kraftig upprustning.

Försvarsberedningen kom före jul med rapporten Motståndskraft - jag håller den här i min hand - som handlar om just inriktningen av totalförsvaret. Där konstaterade vi bland annat att ett väpnat angrepp mot Sverige inte kan uteslutas. Det blev en del diskussioner om detta, men så är det och det var sju partier överens om.

När man är överens om detta går det inte att sitta med armarna i kors, utan då måste man ha en plan för hur vi både militärt och civilt ska kunna stärka vårt försvar så att vi får ett starkt totalförsvar. Ett försvar är ju inte starkare än den svagaste länken.

Vi började med civilförsvaret, som vi diskuterar i dag, och i rapporten lade vi fram en lång rad viktiga förslag. Det handlade om att återinföra beredskapspoliser, tyvärr bara i krig. Kristdemokraterna ville att det skulle gälla även i fredstid. Vi ville stärka sjukvårdsberedskapen, för vi vet ju att i dag är det nog svårt som det är. Det finns inga marginaler om man skulle behöva ta hand om skadade vid kris eller krig.

Vi såg även över finans- och energidelen. Vi är väldigt sårbara när det gäller energi, och jag kan påminna kammaren om Ukraina, som jag nämnde förut. Det är ett land som två år i rad fått energiförsörjningen för delar av befolkningen utslagen under ett dygn i december. Det visade sig att det var Ryssland som utsatt dem för cyberattacker. Detta kan även Sverige utsättas för. Vi tittade också på försörjningsberedskapen när det gäller livsmedel. Vi kom kort sagt med mängder med viktiga förslag även när det gäller cyberförsvaret.

Tyvärr är det väldigt lite av det här som har blivit verkstad, vilket flera av dem som har talat här före mig har påpekat. Regeringen har plockat upp väldigt få av våra förslag, och det är inte bra. Det finns en fara i detta. Med tanke på det tuffa säkerhetspolitiska läget kan vi inte tänka att vi har all tid. Vi behöver stärka det civila försvaret. Jag tror inte att det är en hemlighet för någon, herr talman, att det civila försvaret har legat för fäfot i 20-25 år. Det civila försvaret måste återskapas och utvecklas, och vi kan inte vänta. Därför är det beklagligt att det inte har kommit fram konkreta förslag - inte heller i betänkandet.

Jag vill särskilt lyfta fram frågan om cyberförsvaret. FRA har påvisat att det sker 10 000 cyberattacker per månad av utländsk makt. De kan slå ut kritiska samhällsstrukturer. Det är vidare ett billigt sätt för enskilda grupper och länder att få oss på fall. De kan användas av både stater och enskilda grupper, och de pågår i dag. Det finns flera exempel: Cloud Hopper och utpressningsattacker. I Uppsala har operationer inte blivit utförda därför att datorerna är låsta. Det finns andra exempel på att till och med statliga företag betalar lösen, använder skattepengar, för att få loss sina datorer.

Sverige märker ut sig på ett negativt sätt. Det finns sex olika myndigheter som tar delansvar, och det är inte rocket science att säga att om sex myndigheter har ansvaret hamnar frågan mellan stolarna. Det har bland annat Riksrevisionen påvisat.

Vad vi kristdemokrater har föreslagit gång efter annan, och det framkommer även i betänkandet, är att cyberförsvaret ska utvecklas. Det har vi sagt gemensamt i Försvarsberedningen. Vi skulle också vilja ha en myndighet som får huvudansvaret. Den militära delen behöver skötas separat, men i det civila behövs en myndighet som får huvudansvaret.

Vi vet att de olika delstaterna i Tyskland är noga med att helst inte flytta något uppåt, men där har man sett till att det finns en cybersäkerhetsmyndighet.

Herr talman! Det har varit flera attacker, men jag tror att inom en inte alltför lång tid kommer vi att stå inför ännu större cyberattacker. I Stockholm kan det röra sig om infrastrukturen, till exempel tunnelbanan, eller att betalningar kan stå stilla ett dygn eller andra typer av stora attacker. Då behöver vi göra något. Det har varit ett fragmenterat sätt att hantera frågan, och det har inte varit bra. It-leverantörerna ställs inför krav från en rad olika myndigheter, och de får lägga mycket energi på dessa krav, men de lägger lite energi på att verkligen stärka skyddet.

Det här är ett viktigt förslag och är något som jag hoppas att vi kan nå politisk enighet om. Cyberattacker kan gälla allt från fred till värsta kriget, och de är allvarliga. Då duger det inte med sex olika myndigheter som delar på ansvaret. Med tanke på NIS-direktivet kommer under våren ytterligare sju myndigheter att få delansvar. Det är orimligt.

Herr talman! En huvudpunkt i mitt anförande är att visa på att för att Sverige ska få ett bättre civilförsvar är cybersäkerhet av yttersta vikt.

(Applåder)

Herr talman! Det är en diger lunta på 150 sidor som vi har att ta ställning till i dag, motionsbetänkandet Civilt försvar och krisberedskap.

Krisberedskapen och inte minst det civila försvaret berör många samhällssektorer, vilket också avspeglas i betänkandet där ett sextiotal motioner behandlas. Här berörs frågor om befolkningsskydd, livsmedelsförsörjning, räddningstjänst, frivilligorganisationernas betydelse, säkra kommunikationsvägar med mera. Motionerna speglar också, vågar jag påstå, det växande intresse och engagemang som vi ser för det civila försvaret här i riksdagen och i samhället i stort.

Vad är egentligen det civila försvaret? För 20-30 år sedan hade den frågan framstått som lite konstig och onödig, men i dag är situationen en annan. Jag tror att många i min generation och yngre generationer möjligen har egen erfarenhet av hur det kunde se ut i telefonkatalogen med en instruktion om hur man skulle göra när flyglarmet gick eller om det blev höjd beredskap. Men faktum är att många svenskar i dag har begränsad egen erfarenhet av det civila försvaret så som det en gång i tiden var organiserat.

Kortfattat kan man säga att det civila försvarets uppgifter är att skydda befolkningen, säkra de viktigaste samhällsfunktionerna och stödja Försvarsmakten. För att det militära försvaret ska kunna fullgöra sina uppgifter krävs ett fungerande civilt försvar. Var står vi då i dag?

I och med försvarsbeslutet 2016 återaktiverades arbetet med totalförsvarsplanering efter att dessförinnan ha legat nere under lång tid. Detta skedde just under en tidsperiod när samhället genomgick stora förändringar där den tilltagande digitaliseringen och den växande globaliseringen är de två tydligaste trenderna.

Hotskalan har också vidgats under denna tid, delvis som ett resultat av nyss nämnda förändringar. Det handlar inte bara om att vi i dag behöver återta förmågor som vi en gång i tiden hade, utan vi måste även i det arbete som ligger framför oss ta höjd för det moderna samhällets många och ofta tekniskt komplexa beroenden. Vissa frågor, till exempel inom försörjningsområdet, är tidlösa i den meningen att de alltid svarar mot vissa grundläggande eviga behov som vi människor har; rent vatten, mat och så vidare. På andra områden, exempelvis inom informationstekniken, ställs vi inför delvis nya utmaningar.

Det är inte svårt att hitta områden inom det civila försvaret som kan utvecklas. Förbättringspotentialen är, herr talman, stor. Man kan förstås känna en frustration över att det som en gång var ett kännetecken, ett adelsmärke, för svensk försvarspolitik, totalförsvarskonceptet, så snabbt och så hårt avvecklades. Eller så blickar man framåt och försöker göra något åt saken här och nu. Det är vad den S-ledda regeringen gör.

Under de senaste åren har en rad processer påbörjats för att återstarta det civila försvaret och dess samverkan med det militära försvaret. Grundsynen har utarbetats, och bevakningsansvariga myndigheter har fått i uppdrag att börja sin planering. Regeringen har tillsatt och aviserat ett antal utredningar, bland annat för att stärka totalförsvaret, stärka den nationella alarmeringstjänsten, inrätta en ny myndighet för psykologiskt försvar, tydliggöra det civila försvarets ledningsstrukturer och skapa en mer effektiv kommunal räddningstjänst. Regeringen ser också behovet av att ta fram regelverk för krigsviktiga företag och verksamheter samt att fortsätta att se över befolkningsskyddet utifrån MSB:s inventering av skyddsrumsbeståndet. Flera myndigheter har påbörjat arbetet med att krigsplacera personal, och övningsverksamhet genomförs mot uppgifter vid höjd beredskap och krig.

För i år och de nästkommande två åren tillförs 1,3 miljarder kronor i syfte att höja förmågan inom det civila försvaret. De resurserna är resultatet av den uppgörelse som förra året slöts mellan regeringspartierna, Moderaterna och Centerpartiet. Dessa medel tillförs kommuner, landsting, länsstyrelser, övriga bevakningsansvariga myndigheter och frivilliga försvarsorganisationer.

När vi sedan blickar framåt på det arbete som bedrivs inom Försvarsberedningen ser vi att det finns en tydlig samsyn om att det arbete som nu påbörjats successivt behöver växlas upp under kommande försvarsperiod. Så visst händer det saker på området Civilt försvar och krisberedskap. Med tanke på de i sammanhangen korta tidsperspektiven kan man rent av säga att det händer mycket.

Med det civila försvaret närmar vi oss också den enskilde individen och dennes roll och ansvar i händelse av en kris eller höjd beredskap. Även om man inte har en uttalad uppgift i totalförsvaret har vi alla ett ansvar att kunna sörja för våra egna grundläggande behov.

För att inskärpa detta med individens ansvar gav regeringen förra året MSB i uppdrag att ta fram en informationsskrift där tyngdpunkten ligger på hur människor kan förbereda sig för att kunna se till sina grundläggande behov när viktiga funktioner i samhället inte fungerar som vanligt. I månadsskiftet maj/juni kommer därför en uppdaterad version av klassikern, broschyren Om krisen eller kriget kommer, att skickas ut till nästan 5 miljoner svenska hushåll.

Jag har, herr talman, några kommentarer om de tre tillkännagivandena i betänkandet. Två av dessa berör på olika sätt länsstyrelserna. Utskottet vill försäkra sig om att de resurser som ges till länsstyrelserna och deras arbete med civilt försvar går till just det som de är avsedda för. Länsstyrelsernas övningsverksamhet och beredskapsplanering bör också ses över.

I grunden måste det förstås finnas en tillit till att myndigheter använder sina resurser utifrån de uppdrag de har blivit tilldelade. Länsstyrelserna har också att återrapportera hur de använder sina medel. Utan att föregå dessa redovisningar är i alla fall min bild att man nu håller på att växla upp på bred front. Jag har själv besökt länsstyrelser som nyanställer handläggare som planerar övningsverksamhet och som tack vare resurstillskotten kan jobba med en större bredd i sina verksamheter. Detta är värdefullt inte minst när det gäller våra mindre länsstyrelser.

När det sedan gäller tillkännagivandet om vikten av att få på plats en mer modern kommunikationslösning för blåljusmyndigheter och andra aktörer delar regeringen uppfattningen att detta är en viktig fråga. Det var därför Gunnar Holmgren fick i uppdrag att utreda detta. Man kan dock ha med sig att det är ett stort, tekniskt krävande projekt med många aktörer involverade.

Avslutningsvis, herr talman, är det civila försvaret en del av våra samlade försvarsansträngningar. Ett väl utbyggt civilt försvar är i sig krigsavhållande och bidrar till att stärka försvarsviljan i vårt land. Vi har en lång resa framför oss, men riktningen är klar.

(forts. § 11)

Civilt försvar och krisberedskap

Fru talman! Vi ska nu fortsätta diskussionen om det civila försvaret och samhällets krisberedskap. Jag vill först göra en kort reflektion över delar av det som har sagts tidigare i ämnet här i kammaren.

Jag noterade att Roger Richtoff från Sverigedemokraterna tog upp frågan om det inte finns ett större hot mot det svenska samhället än Ryssland och att det kanske kommer inifrån. Det var inte helt tydligt vad som åsyftades, och jag tycker att man inom Sverigedemokraterna ska vara ganska tydlig med vad man menar i det fallet. Det var heller inte tydligt hur det här hotet, som verkade vara någon sorts utanförskapsområden, är en försvarsfråga. Jag vill påminna Roger Richtoff om att det är han som är ansvarig för att från Sverigedemokraternas sida svara på hur han ser på de här frågorna, nu när båda hans kollegor i utskottet har lämnat kammaren. Det blir alltså Richtoff som är svaret skyldig när han ställer frågan om det finns någon koppling.

Åter till betänkandet: Det civila försvaret och krisberedskapen har gjort en lång resa, från att vara ett av världens bästa och mest genomarbetade under kalla kriget till att stora delar avvecklades under 00-talet. Nu ska det byggas upp igen. Det civila försvaret syftar ytterst till att stödja Försvarsmakten i krig men har också många praktiska värden i en rad andra krissituationer. Sveriges civila försvarsförmåga behöver i dag stärkas av flera skäl.

För det första behöver vi bättre förmåga att både förebygga och hantera en rad olika utmaningar och säkerhetshot, alltifrån olyckor och naturkatastrofer till cyberattacker och krig. De komplexa beroenden som i dag finns mellan olika delar av samhället och mellan olika länder bidrar till en ökad sårbarhet.

För det andra är hotbilden numera mer komplex och diffus och tillåter inte en lika tydlig gränsdragning mellan fred och krig. Därmed förändras även kraven på det civila försvaret och krisberedskapen. Vi har vid flera tillfällen nyligen bevittnat hur flera länder i Europa, liksom USA, har utsatts för påverkansoperationer, informationskrigföring och terroristhot, och nu när vi går in i ett valår är det naturligtvis extra viktigt även för oss att beakta detta. Jämte den försämrade säkerhetspolitiska situationen i Europa när det gäller säkerhet och krisberedskap är det nödvändigt att hela samhället har en inneboende robusthet, uthållighet och motståndskraft att hantera komplexa händelser.

För det tredje har Sveriges civilförsvar under lång tid försvagats. Under en lång period genomfördes nästan ingen verksamhet eller planering för det civila försvaret, något som blev tydligt exempelvis i samband med branden i Västmanland 2014. Det finns ett glapp i anpassningen av det civila försvaret kopplat både till Försvarsmaktens utveckling och utvecklingen i samhället generellt.

Från andra världskriget till slutet av 1990-talet genomfördes beredskapsplanering inför krig och krigsfara inom totalförsvaret. Det civila försvaret bestod av olika delar, som det ekonomiska försvaret, det psykologiska försvaret samt civilförsvaret, och det fanns myndigheter med tydligt samordningsansvar. I dag har vi dock en situation där exempelvis nära hälften av länsstyrelserna, enligt Riksrevisionens granskning, har bedömt att de inte har tillräckliga resurser för att utföra de krisberedskapsuppgifter de är ålagda att utföra.

Livsmedelslagen har avvecklats, och Sverige har i dag en mycket bristande livsmedelsberedskap i händelse av krig. MSB har även konstaterat att samhällsviktiga verksamheter saknar reservkraft och att uthålligheten i befintlig reservkraftförsörjning är bristfällig. Samhällets förmåga att hantera störningar i elförsörjningen har också brister, och det saknas tillräcklig kunskap hos ansvariga aktörer kring hur den breda hot- och riskbilden ska hanteras exempelvis vad gäller hur långa elavbrott vi ska kunna klara av och vilka hot och risker Sverige behöver ha läkemedels- och sjukvårdsberedskap för.

Det civila försvaret var som sagt i praktiken nedlagt under ett antal år, men planeringen för att återskapa det har påbörjats under den rödgröna regeringen. Bland annat har krigsplaceringar av personal inom viktiga samhällsfunktioner återupptagits, och man har påbörjat inrättandet av en ny myndighet för psykologiskt försvar. Senast för några dagar sedan tillkännagav regeringen även ett tillskott på 104 miljoner till cyberförsvaret.

Det fortsatta arbetet med att stärka det civila försvaret kommer naturligtvis att utgå ifrån den rapport som det har hänvisats flitigt till i den här debatten - Motståndskraft, som Försvarsberedningen presenterade före jul. Rapporten innehåller ett stort antal förslag kring hur vi kan förbättra vår matsäkerhet, vår energisäkerhet och vårt psykologiska försvar, hur vi skyddar våra finansiella system och så vidare. Rapporten samlade ett stort stöd bland riksdagens partier, inklusive mitt eget, och jag hoppas därför att många av de förslag som har lagts fram i rapporten kommer att bli verklighet under de kommande åren - även om det skulle gå så illa att Miljöpartiet inte får egen majoritet.

Med det yrkar jag bifall till förslaget i betänkandet.

Fru talman! Vi vill naturligtvis svara på frågorna efter att ha tagit del av det spännande anförande från Miljöpartiet som Anders Schröder snubblade sig igenom utifrån vad han skrivit ned.

Vi tar det alltså en gång till: Vi pratar om en krisberedskap i Sverige. Om man ska ha en krisberedskap ska den omfatta hela Sverige. Om man inte ser att vi har parallella samhällen som växer fram i några särskilt svåra områden och om man inte förstår att det i någon form även kan påverka förhållningssättet när det gäller krisberedskap är man ohjälpligt förlorad. Om det här problemet växer och blir större kommer det ju att krävas att till exempel polisen hjälper till. Vi har varit tydliga med på vilket sätt vi vill att polisen ska hjälpa till - skydda polisens fordon, skydda ambulanstransporter och avgränsa ett område. Det är den insatsen vi ser, men det är det ju polisen som begär.

Att Miljöpartiet inte tycker detta förvånar mig inte alls, men jag hoppas att vi nu har varit tydliga med att vi anser att det påverkar det här. När man då planlägger bör man ta hänsyn till detta.

(Applåder)

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut skulle fattas den 18 april.)

Herr talman! Jag yrkar bifall till vår reservation.

Jag ska försöka hålla mig kort, för några har kanske plan att passa i kväll.

Frågan har kommit upp genom en rapport från Riksrevisionen. Det är inte så vanligt att motionera på dessa rapporter, men här tyckte vi att det gick för långt. Jag har läst ett antal rapporter från Riksrevisionen genom åren, och detta är den värsta sågning jag någonsin sett. Vi måste reagera när det kommer sådana här sågningar, annars kan vi lika gärna lägga ned Riksrevisionen.

Det blev ett himla rabalder när de var i blåsväder själva på Riksrevisionen för ett par år sedan, om ni kom ihåg det. Jämför det som hände på Riksrevisionen med det som pågått under många år på Sameskolstyrelsen!

Sameskolstyrelsen har enligt rapporten - det har vi hört från flera håll - haft en fullständigt oacceptabel kostnadsutveckling de senaste åren. De har inte kunnat redovisa orsakerna till denna kostnadsutveckling, inte på något sätt. Redovisningen av förbrukade medel är under all kritik, eller helt enkelt obefintlig.

Jag tar mig friheten att återge delar direkt ur rapporten:

Myndigheten har svårt att uppfylla de grundläggande krav som ställs på en statlig myndighet.

Måluppfyllelsen för Sameskolstyrelsen är låg.

Samiska elever i sameskolan riskerar att inte få tillräckligt bra förutsättningar för att nå utbildningens mål. Den låga måluppfyllelsen beror på brister, både i myndighetens arbete och i regeringens styrning av myndigheten. Jag antar att det ska vara pluralis där - regeringarna - för det är flera regeringar som har styrt under denna tid.

Indikationer på att eleverna inte når tillräckliga kunskaper i ämnet samiska är inte heller en ny observation, utan observerades redan 2003 av Skolverket.

Flera utvecklingsområden som Skolverket identifierade 1994 och 2003 består fortfarande.

Till sist: Trots att Sameskolstyrelsens svårigheter att nå sina mål och genomföra sina uppgifter har varit kända under en längre tid, i många fall decennier, har regeringen inte lyckats omsätta dessa kunskaper i en ändamålsenlig styrning av myndigheten. Regeringen - jag antar att det ska vara regeringarna - har varken lyckats bedriva en effektiv styrning inom ramarna för nuvarande struktur eller föreslå en ny.

Detta var bara ett axplock. Det finns hur många sådana sågningar som helst. Nu tycker vi att det måste vara nog helt enkelt. Vi föreslår att Sameskolstyrelsen förs över till Skolverket. Vi är rätt säkra på att det är den bästa lösningen.

Tankar finns också om att vi kunde ha någon form av nordiskt samarbete kring den samiska skolgången. Norge har ju presterat mycket bättre än Sverige i denna fråga. Huvudsaken är dock att Sameskolstyrelsen läggs ned och att verksamheten görs om i grunden. Det här kan helt enkelt inte få fortgå längre.

Herr talman! Vi har att behandla regeringens skrivelse om Riksrevisionens rapport om samisk utbildning.

Riksrevisionen har granskat de statliga insatser för samisk utbildning som genomförs av Sameskolstyrelsen och konstaterar bland annat att antalet elever i sameskolan har varit lågt och att antalet elever som läser samiska har minskat under de tio senaste åren. Man finner också i skrivelsen att måluppfyllelsen är låg, något som man menar beror både på brister i Sameskolstyrelsen och på regeringens styrning av myndigheten.

Regeringen instämmer i sitt svar i att den nuvarande styrningen av Sameskolstyrelsens verksamhet är otydlig och inte helt ändamålsenlig. Men påpekar dock också att Sameskolstyrelsens verksamhet är komplex och att frågan om huvudmannaskap bör övervägas.

Regeringen anser att man har vidtagit åtgärder som ligger i linje med Riksrevisionens rekommendationer. Bland annat tillsatte man den 30 mars 2017 en utredare för att göra en bred översyn av ansvarsfördelningen mellan och organiseringen av myndigheterna på skolområdet med syfte att skapa en mer ändamålsenlig myndighetsstruktur som effektivare än i dag kan bidra till en bättre skola.

Man har också de senaste åren haft en tätare uppföljning genom dialog och granskning av Sameskolstyrelsens ekonomi och arbetsprocesser.

Jag yrkar bifall till det som utskottet föreslår, nämligen att riksdagen lägger regeringens skrivelse om Riksrevisionens rapport om samisk utbildning till handlingarna, då utskottet instämmer i regeringens bedömning av de åtgärder som behöver vidtas med anledning av granskningsrapporten.

(Applåder)

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut skulle fattas den 18 april.)