Utrikespolitisk debatt - 2017-02-15

Fru talman! Det säkerhetspolitiska läget i Sveriges och övriga Europas närområde kan beskrivas med olika ord som beskriver en allvarlig utveckling - en utveckling som vi befinner oss mitt i, bokstavligen.

Det kan kallas ett nytt säkerhetspolitiskt läge, ett försämrat säkerhetspolitiskt läge eller ett allvarligare säkerhetspolitiskt läge. Oavsett vilket beskrivande ord som sätts före för att beskriva utvecklingen av det nya säkerhetspolitiska läget är det som beskrivs effekten av att orättvisorna i flera länder i vår närhet ökar. För oss socialdemokrater är det viktigt att arbeta långsiktigt för en rättvis värld. En rättvisare värld är också en säkrare värld.

Att det säkerhetspolitiska läget utvecklas på det negativa sätt som sker just nu tar sig uttryck i att länder tar sig friheten att ändra sina och grannländers gränser med vapenmakt. Det tar sig uttryck i militär upprustning. Det tar sig uttryck i att mer eller mindre fantasifulla lögner och ren desinformation sprids alltmer. Det tar sig också uttryck i att politiska företrädare medvetet eller omedvetet sprider lögnerna och desinformationen, ibland ända in här i Sveriges riksdags kammare.

Men grunden är misslyckad nationell politik i länder som skapat en ekonomisk och social utveckling som gör att människor i dessa länder tvingas att leva under allt fattigare förhållanden. När människor där försöker protestera och organisera sig för att skapa en bättre utveckling möts de av att regimen i dessa länder gör inskränkningar i demokratin, inskränkningar av yttrandefriheten, inskränkningar av mediernas frihet och rakt av stänger ned hela medieverksamheter och sociala nätverk på internet.

I olika länder i EU:s närhet kan vi se hur människor som har andra idéer än regimen sätts i fängelse. De sätts i fängelse för att de försöker organisera människor, för att de försöker peka på alternativ och för att de försöker demonstrera och protestera. Det är till och med så att folkvalda ledare och parlamentariker, sådana som vi riksdagsledamöter här i Sveriges riksdag, i andra länder i EU:s närhet sätts i fängelse. Allt detta sker i dessa länder för att kväva oppositionen och dem som har idéer om hur en bättre framtid och utveckling kan skapas.

Sedan finns det yttersta halmstrået att tillgripa för nationella ledare som redan har eller är nära att tappa kontrollen. De skapar sig en fiende mot nationen, oftast i form av ett yttre hot, men ibland i form av ett inre.

Det är mot denna bakgrund, önskan om att skapa sig en yttre fiende för att skyla över det egna misslyckade politiska styret, som vi måste se det allt sämre säkerhetsläget, den militära upprustningen och användandet av vapenmakt mot grannländer eller till och med mot den egna befolkningen.

Det är en dyster utveckling, och långsiktigt är det bara ökad rättvisa som kan lösa de grundläggande problemen.

I det kortare perspektivet måste vi i Sverige se över vår egen säkerhet och vara beredda ifall det värsta trots allt skulle hända oss. Det är något som i dagsläget inte bedöms som troligt men som vi ändå måste ha beredskap för. Sverige måste ha en säkerhet som kan hantera både det oönskade och det oväntade. Det gäller både militärt och civilt. Sverige ska vara så förberett och organiserat att en eventuell angripare avstår från att angripa.

Den långsiktiga svenska utrikespolitiken ligger fast. Det visar även den utrikespolitiska deklaration som utrikesminister Margot Wallström har lämnat här i dag i riksdagen. I det allra mesta finns det en bred politisk enighet om vad som är Sveriges viktigaste värderingar. Det gäller att värderingar går före intressepolitik, vår syn på Europa, vår syn på länders rätt till självständighet och självbestämmande och vår starka kritik mot dem som agerar med vapenmakt och bryter mot folkrätten. Där finns det en bred politisk enighet, och den har funnits under lång tid. Jag hoppas att den kan fortsätta att bestå.

Jag har i detta korta anförande i en lång utrikespolitisk debatt valt att huvudsakligen fokusera på den mycket allvarliga säkerhetspolitiska utvecklingen i Sveriges och hela Europas närhet. Därmed har jag bidragit till den bild som vi tar del av varje dag via medier och olika vittnesmål, en bild av en värld med stora problem. Det är problem som man lätt kan bli uppgiven inför. Men jag tänker inte bli uppgiven.

Det finns nämligen även en annan bild man kan ge av världen. Det är den bild som också är en del av verkligheten, nämligen att världen totalt sett blir bättre. Det är fler och fler människor som jobbar ihop till sitt eget uppehälle och ett globalt välstånd som ökar. Det är färre människor som svälter. Det är fler barn som går i skolan; främst är det fler flickor än någonsin tidigare. Färre dör av sjukdomar som enkelt kan botas och till och med utrotas. Det, fru talman, är också en bild av det säkerhetspolitiska läget.

(Applåder)

Fru talman! När Sverige erkände Palestina var vi många som hoppades att Sverige skulle erkänna även Västsahara. Tyvärr uteblev erkännandet, till stor besvikelse för många, trots att det finns ett majoritetsbeslut i Sveriges riksdag från 2012 om att Sverige bör erkänna Västsahara.

I stället lovade utrikesminister Margot Wallström att man skulle fortsätta jobba för Västsaharafrågan genom FN-systemet. Nu när Sverige sitter i FN:s säkerhetsråd hoppas jag verkligen att man kommer att leva upp till detta med full kraft och agera för att denna långa konflikt äntligen ska få en lösning.

Jag hörde varken Margot Wallström eller Kenneth G Forslund nämna Västsaharafrågan. Jag skulle därför vilja fråga dig, Kenneth G Forslund, hur du anser att Sverige bör agera när det gäller Västsahara i säkerhetsrådet, nu när man har denna fantastiska möjlighet.

Fru talman! Jag tackar Lotta Johnsson Fornarve för frågan om Västsahara. Sverige ska nu fortsätta att agera och framför allt få FN-systemet att agera. Det är det som regeringen har sagt, efter de bedömningar som man har gjort av Västsahara. Regeringen har gjort ett omsorgsfullt arbete med att utreda situationen och möjligheterna för ett erkännande. Tyvärr är situationen och ockupationen av Västsahara så allvarlig att det i dag i praktiken inte är realistiskt att säga att det skulle vara en fungerande, livskraftig och självständig stat. FN har en oerhört viktig uppgift för att få stopp på denna ockupation, få till en förhandlad lösning och en lösning där Västsahara och Marocko kan gå vidare och där båda kan ha en demokratisk och positiv framtid.

Fru talman! Jag, liksom ett flertal professorer i folkrätt, håller inte riktigt med om uppfattningen att grunderna för ett erkännande inte finns utan menar att grunderna för ett erkännande existerar när det gäller Västsahara. Men detta är inte den enda frågan, utan nu måste vi naturligtvis gå vidare för att denna fråga ska få en lösning. Då är det oerhört viktigt att Sverige agerar med full kraft i FN:s säkerhetsråd, framför allt för att få folkomröstningen till stånd. Det fattades beslut om denna folkomröstning redan 1991, men den har ännu inte ägt rum. Där kan Sverige spela en oerhört viktig roll för att få fart på processen så att denna folkomröstning kommer till stånd och så att vi äntligen får slut på denna långa konflikt. Då kan västsaharierna äntligen få flytta hem till sitt land igen efter 40 år på flykt.

Fru talman! Jag delar Lotta Johnsson Fornarves uppfattning om att denna konflikt måste få ett slut och att man måste komma dithän att man folkomröstar eller på annat sätt gör upp om den fortsatta statusen för Västsahara. Självständighet måste vara målet, men vi måste också vara realistiska och se att ockupationsmakten tyvärr är så framgångsrik i sitt söndrande att det i dag tyvärr inte är realistiskt med ett självständigt och fritt Västsahara. Därför måste ockupationen brytas, därför måste samhällsinstitutioner byggas och därför måste välstånd skapas.

Fru talman! Omvärlden saknar inte utmaningar. Våra värderingar utmanas. Det nya normala är oförutsägbarheten. Frihandeln utmanas av protektionismen; öppenheten utmanas av slutenheten. Terrorlagar används för att tysta journalistiken. Det civila samhällets utrymme krymper. Sexuell och reproduktiv hälsa och rättigheter attackeras. Rättigheter för kvinnor, hbtqi-människor och olika minoriteter ifrågasätts.

Vi bombarderas av påhittade nyheter, och skillnaden mellan krig och fred är alltmer oklar. Det handlar om hybridkrigföring och gråzon, näthat och mediekris. Institutioner, lagar och processer utmanas av populister, och politikens roll förändras.

Hur ser ens det politiska engagemanget ut i framtiden? Den fråga jag oftast ställer till kollegor från olika länder när vi möts är just den om rekrytering. Vem vill bli politiker? Politiken har nämligen en del i att hantera den här omvärlden. Det är stora förväntningar, och man måste kunna navigera i denna föränderliga omvärld. Politikens roll är att se samhällsproblemen och med våra verktyg försöka göra något åt dem - och göra det lätt för fler att leverera lösningar och bidra till en bättre utveckling. Det är inte enkelt.

Fru talman! Sverige och världen sörjer professor Hans Rosling, som nyligen gick bort. Det var alldeles för tidigt. Hans Rosling var en människa som förklarade, spred kunskap och verkligen attackerade de missförstånd som lever kvar. Hans ignoransindex är genialt. Budskapet är att vi ska se världen som den verkligen ser ut och att den oftast är bättre än vi tror. Fattigdomen går att utrota. Tvättmaskiner, rent vatten, vacciner, preventivmedel och ekonomisk utveckling gör världen till en bättre plats.

Det är inte heller slumpen som avgör, utan det handlar om politiska beslut av människor. Utvecklingen är inget som bara händer - det är vi som skapar den. Världen har trots allt blivit allt bättre under de senaste hundra åren. Det är betryggande, även om vi inte längre har Hans Rosling kvar som kan hjälpa till med att kommunicera fakta och forskning.

Fru talman! Den här delen av den utrikespolitiska debatten brukar handla om biståndspolitiken och de utmaningar som finns där - som historiskt många människor på flykt och behovet av samordning, prioritering, effektivitet, styrning och transparens - och varför den nuvarande regeringen inte imponerar. Men kammaren kommer i närtid att debattera både det som kallas politik för global utveckling och det uppdaterade biståndspolitiska ramverket, så i stället vill jag bredda debatten och under de sista minuterna av min talartid nämna något om en av de märkligare konflikterna i världen - den i Korea.

Förra veckan var jag och en kollega från försvarsutskottet på plats i Korea. Det är mycket att ta in. Det finns stora motsatser. Vi har ett Sydkorea med ambitioner och modern ekonomi och ett Nordkorea med kommunistisk diktatur och en helt avstannad planekonomi, men med en liten framväxt av små, små marknadsplatser. Det finns högskoleutbildningar på ena sidan gränsen och propaganda på den andra sidan. Hela situationen är tillfälligt permanent. Den demilitariserade zonen är den mest militariserade platsen på jorden. Det tar 90 sekunder för missilerna från Nordkorea att slå ned i Sydkorea, Nordkorea utvecklar kärnvapen och det enda regelverk som finns att hålla sig i är en vapenvila.

Fru talman! Vid gränsen finns de som övervakar vapenvilan. Det är ett antal neutrala länder som på inbjudan av Sydkorea och Nordkorea övervakar. Sydkorea valde Schweiz och Sverige, och vi finns kvar där. Nordkorea valde Tjeckoslovakien och Polen. Tjeckoslovakien finns ju inte längre, och Polen blev oönskat av Nordkorea då man lämnade Warszawapakten och gick med i Nato. Polen dyker med jämna mellanrum upp och skriver på protokollen, men man är inte ständigt på plats. Sverige och Schweiz finns dock kvar i tillfälliga baracker sedan 1950-talet, och man samarbetar med USA och Sydkorea.

Vi ska vara stolta över den militära närvaron och det svenska bidraget till hanteringen av konflikten. Man gör ett fint jobb och arbetar under väldigt märkliga omständigheter, och det är en insats som alltför få känner till. Det är också en viktig del av vår utrikespolitik.

Fru talman! Tack så mycket, Sofia Arkelsten! Jag uppskattar mycket av det du säger, och det har jag varit tydlig med även i utrikesutskottet. Du säger att det nya normala är det oförutsägbara och att det nya normala är påhittade fakta. Så verkar det tyvärr vara nu för tiden.

I det läget tycker jag att det är märkligt att Moderaterna meddelar att man i utskottet ska börja samarbeta med Sverigedemokraterna, som står för just den typen av agerande. Därför är min fråga till Sofia Arkelsten: Vad är det ni ska samtala med Sverigedemokraterna om? Är det Rysslandspolitiken, eller är det hbtq-frågor? Är det frågor om sexuell och reproduktiv hälsa, eller är det mediefrihet? Jag vill gärna veta, och jag tror att ganska många väljare också vill veta vilka typer av frågor ni tänker samarbeta med Sverigedemokraterna om i utrikespolitiken.

Fru talman! Jag uppskattar att jag fick frågan. Påståendet är nämligen falskt. Moderaterna kommer inte att samarbeta med Sverigedemokraterna. Jag förstår att det är en talepunkt som har gått ut, och jag inser att utrikesdeklarationen var så innehållslös att en av de nyheter som nu snurrar är att utrikesministern sa så.

Moderaterna samarbetar med övriga partier i Alliansen. Är det så att Sverigedemokraterna, antagligen i strid med vad de själva tycker, skulle rösta på vår politik blir vi större, och då vinner vi. Vi har nämligen en väldigt svag regering, och vi har ett knepigt parlamentariskt läge. Jag skulle dock uppskatta om Socialdemokraterna kunde låta bli att sprida falska fakta. Det är ovärdigt, och ni kan bättre.

Fru talman! Då noterar jag att Sofia Arkelsten har en annan hållning än sin egen partiordförande, Anna Kinberg Batra, som ju var tydlig med att man ska samtala med Sverigedemokraterna i utskotten.

Fru talman! Det är naturligtvis också fel - vi tycker likadant. Det är väldigt tydligt att Socialdemokraterna försöker blanda samman vad som är ett samtal och vad som är ett samarbete. Moderaterna samarbetar med övriga partier i Alliansen. Vi har haft en policy att vi inte ens pratar med Sverigedemokraterna i utskottet.

Jag kan konstatera att detta är ganska besvärande även för Socialdemokraterna. Vi hade alldeles nyss frågan om Västsahara uppe. Under förra mandatperioden satt Socialdemokraterna - det har man medgett öppet i medierna; det var Urban Ahlin, som numera är talman - och förhandlade med Sverigedemokraterna för att skapa en majoritet i riksdagen för att erkänna Västsahara. Det Socialdemokraterna beskyller Moderaterna för man har man alltså redan gjort själv.

Jag kan återigen konstatera att vi inte samarbetar, men vi kan prata med alla partier i Sveriges riksdag. Är det så att Sverigedemokraterna, förmodligen i strid med sina åsikter, skulle vilja rösta på allianspolitiken är man välkommen att göra det. Jag förstår också att det är skakigt för socialdemokratin nu.

Fru talman! Jag skulle vilja fråga Sofia Arkelsten hur det kan komma sig att Moderaterna vill skära ned på biståndet i en situation där biståndet behövs mer än någonsin. Världen står inför ett stort antal humanitära katastrofer. Som exempel kan jag ta Jemen, där tre av fyra är beroende av humanitärt stöd, eller Nigeria, där FN beräknar att minst 400 000 barn är undernärda. En ny matkris hotar i Somalia på grund av torka. Jag tycker att det är anmärkningsvärt att man då vill skära ned på biståndet.

Jag vill ta upp Västsahara även i detta sammanhang, för nu hotas de västsahariska flyktinglägren av minskat bistånd. Det skulle vara ganska förödande eftersom de västsahariska flyktingarna är totalt beroende av bistånd utifrån för sin egen överlevnad. De lever under väldigt svåra förhållanden i Saharas öken. Hur ser ni på den frågan, Sofia Arkelsten?

Herr talman! Jag tolkar Lotta Johnsson Fornarves fråga som att hon beskriver skillnaden i budgeten som en nedskärning. I Moderaternas budgetförslag används det gamla sättet att räkna ut enprocentsmålet. Det är det sätt regeringen själv använde fram till den förra budgeten. Vi får väl återkomma till detta och fundera på hur vi ska hantera den nya bni-beräkningen. Det är mer en teknisk beräkning som har förändrats; det har inte skett någon neddragning av biståndet.

Vi kan dock vara tydliga med att vi gärna vill se en utveckling av biståndspolitiken. Jag ser att vi har ett behov av att bredda biståndsbegreppet och ha ett mer modernt, effektivt, transparent och uppföljbart bistånd. Jag tror också att vi kommer att se ett skifte mot mer av det humanitära biståndet, för vi ser kriser i världen i dag som vi aldrig har sett maken till förut.

Herr talman! Som jag har förstått det vill Moderaterna ändå skära ned på biståndet, totalt sett.

Jag skulle vilja få svar på hur Sofia Arkelsten ser på stödet till de västsahariska flyktinglägren. Är det riktigt att skära ned på det stödet i den här situationen? Man befinner sig i ett svårt läge; det är flera som har skurit ned på biståndet till de västsahariska flyktinglägren, till exempel Spanien.

Jag håller inte med om att man ska flytta över perspektivet till det humanitära biståndet. Det behövs såklart både utvecklingsbistånd och humanitärt bistånd. Utvecklingsbiståndet är oerhört viktigt för det långsiktiga arbetet, för att se till att länder som i dag är biståndsberoende inte ska vara det på sikt. Man ska alltså ge hjälp till självhjälp. Det är det som är tanken med det långsiktiga biståndet.

Herr talman! Vilken tur att vi står här i kammaren så att jag kan reda ut det här!

Nej, Moderaterna vill alltså inte dra ned på biståndet. Det är hittepå, falsk fakta. Jag kan konstatera att vi räknar ut bni på det gamla sättet i vårt budgetförslag. Det betyder inte att det är en neddragning.

Vi respekterar OECD-Dac. Men svensk ekonomi har också stora utmaningar. Därför kommer vi inte längre. Jag har varit rak och tydlig med detta tidigare.

Det är regeringen själv som måste svara på varför man drar ned på eventuellt bistånd till de västsahariska flyktinglägren. Det är tyvärr inte Moderaterna som sitter i regeringsställning just nu. Men vi jobbar på det, och vi vill göra det tillsammans med Alliansen. Men det är alltså den nuvarande regeringen som måste svara på det.

Moderaterna vill alltså inte dra ned på någonting. Vi ligger lite lägre, eftersom vi använder ett annat sätt att räkna ut bni.

Herr talman! Vi kommer alla ihåg försöket till statskupp i Turkiet 2016. En statskupp är alltid demokratiskt förkastlig, oavsett om den lyckas eller inte.

President Recep Tayyip Erdogan har använt statskuppen som ursäkt för massarresteringar och uppsägningar av offentligt anställda, såsom militärer, poliser, domare och lärare. Ett stort antal företag har också tvingats stänga ned. Enligt Amnesty har mer än 2 500 journalister blivit uppsagda, närmare 800 har förlorat sina statliga presskort och 169 medier har stängts ned. Ca 500 000 kurder tvingades bort från sina hem förra året efter brutala tillslag av turkiska myndigheter. Turkiets återkommande förtryck av minoriteter borde för länge sedan ha öppnat ögonen på Europas ledande politiker för vad som försiggår.

I samband med det senaste presidentvalet i Turkiet utsattes flera kurdiska politiker från det nystartade vänsterpartiet HDP för misshandel samtidigt som deras lokaler sattes i brand.

Erdogan har gått in med trupper i Irak för att attackera kurderna, trots att den demokratiskt valda regeringen i Irak har motsatt sig det. Och i Syrien har Turkiet attackerat Natoallierade SDF.

Turkiets agerande strider tydligt mot mänskliga rättigheter, och utvecklingen är oroande både för det turkiska folket och för Europas säkerhet. Det är horribelt att se västvärldens flathet mot det som händer i Turkiet. Under Europarådets januarisession röstades en aktuell debatt om situationen i Turkiet ned av både byrån och kammaren. Och vi fick under höstsessionen se ledamöter från olika länder försvara Turkiets president Erdogan och dennes förtryck av politiska motståndare före och efter kuppförsöket.

Herr talman! Under Turkiets utrikesministers besök i Europarådet utmålade han delar av gruppen Syrian Democratic Forces som terrorister, trots att de utgör den främsta demokratiska kraften mot IS och liknande islamistiska extremistgrupper och trots att gruppen stöds av merparten av Europas regeringar. Han försvarade regimens massarresteringar och uppsägningar av militärer, poliser, domare och lärare men också att en lång rad politiska motståndare systematiskt har fängslats, mist sina jobb eller utsatts för annat förtryck, inklusive våld.

Som om inte det skulle räcka har nu president Erdogan tillkännagivit sin regerings planer på att återinföra dödsstraffet. Det är ett rött skynke för det Europaråd där Turkiet är långvarig medlem.

Att så många människor kom att betraktas som terrorister bara dagar efter kuppförsöket är inte bara suspekt utan också en indikation på vilken typ av regim vi har att göra med i Turkiet.

I detta anförande instämde Heidi Karlsson och Markus Wiechel (båda SD).

Herr talman! Sverige tillträdde sin plats i FN:s säkerhetsråd i januari 2017. Det är glädjande, men det innebär också ett stort ansvarstagande i en värld som står inför växande klimathot, stora flyktingströmmar och ett antal allvarliga konflikter.

I Putins Ryssland fortsätter de mänskliga rättigheterna att kränkas på en rad områden. Det gäller inte minst yttrandefriheten samt kvinnors och hbtq-personers rättigheter. Den illegala ockupationen av Krim fortgår också med oförminskad styrka.

USA har fått en oberäknelig president som har dömt ut folkrätten och FN. Det är en president som attackerar kvinnors rätt till den egna kroppen, som vill bygga murar och som inte tar det globala arbetet för att rädda klimatet på allvar. Med Trump i Vita huset och Putin i Ryssland är det oerhört viktigt att Sverige använder sitt medlemskap i säkerhetsrådet för att stå upp för folkrätten, freden och de mänskliga rättigheterna.

En av vår tids allvarligaste konflikter är utan tvekan kriget i Syrien. Det är ett krig som har lett till ofattbart mycket lidande, svält, våldtäkter och förstörelse. Mer än en kvarts miljon människor har dödats i Syrien, och halva befolkningen är på flykt, i eller utanför landet.

Det finns ingen militär lösning på konflikten i Syrien. Den enda lösningen är förhandlingar. Här måste säkerhetsrådet självklart spela en avgörande roll. I fredsförhandlingarna är det viktigt att både de kurdiska styrkorna och kvinnor inkluderas. Det är inte rimligt att de krafter som har tagit ett stort ansvar för att slå tillbaka mot Daish stängs ute från förhandlingarna.

Sverige måste även agera med kraft för att humanitärt bistånd ska nå fram till den del av Syrien som är under kurdisk kontroll och där behoven är enorma.

I grannlandet Turkiet, dit många syrier har flytt undan kriget, ser vi hur de mänskliga rättigheterna kränks och hur demokratin monteras ned steg för steg. Med militärkuppen som förevändning har massarresteringar av oppositionella och journalister ägt rum. Den kurdiska befolkningen har drabbats särskilt hårt. 160 mediekällor har stängts, liksom hundratals civila organisationer, fackföreningar och så vidare. Demokratiskt valda borgmästare i 35 kurdiska städer har avsatts och i vissa fall gripits.

I november greps tolv parlamentariker från vänsterpartiet HDP. Bland de gripna fanns partiledarna. Jag var i Turkiet i december, tillsammans med vår partiledare Jonas Sjöstedt. Syftet var att besöka de båda HDP-ledarna i fängelset, men vi blev inte insläppta. Vi fick höra att båda sitter isolerade under mycket svåra förhållanden. HDP-ledamöterna sitter fängslade för att de har gjort sitt jobb som parlamentariker och framfört kritik mot Erdogans regering. Det är rättsvidrigt.

Sverige måste agera med kraft för att de fängslade HDP-parlamentarikerna samt borgmästare och övriga företrädare för HDP ska friges snarast, tillsammans med fängslade journalister samt övriga politiska fångar i landet.

Det är mot den bakgrunden ovärdigt att EU har låtit Turkiet agera gränspolis för att förhindra flyktingar att ta sig till Europa. Avtalet med Turkiet bör sägas upp snarast, och förhandlingarna om ett EU-medlemskap bör frysas i väntan på att Turkiet börjar respektera de mänskliga rättigheterna.

Efter att den svenska regeringen erkände Palestina var vi många som hoppades på att även Sahariska arabiska demokratiska republiken, Västsahara, skulle erkännas, i linje med det beslut som fattades av en riksdagsmajoritet i december 2012. Men erkännandet uteblev. Det måste betraktas som ett stort svek.

Utrikesminister Margot Wallström lovade i stället att man ska fortsätta jobba för en lösning genom FN. Nu när Sverige är medlem i säkerhetsrådet förväntar jag mig att regeringen lever upp till sitt löfte och gör sitt yttersta för att Afrikas sista koloni äntligen ska bli fri.

En stor del av den västsahariska befolkningen lever sedan årtionden i flyktingläger i Algeriet som ett resultat av Marockos ockupation av Västsahara - en ockupation som är olaglig och rättsvidrig och som har fördömts av den internationella domstolen i Haag.

Förhållandena i lägren är mycket knappa och man är helt beroende av stöd och hjälp utifrån för sin överlevnad. Trots det halveras nästintill det svenska biståndet till de västsahariska flyktinglägren under 2017.

Hälsosituationen i de västsahariska flyktinglägren är allvarlig redan nu. En fjärdedel av barnen under fem år lider av kronisk felnäring, och många kvinnor drabbas av järnbrist.

Ett minskat bistånd kan uppfattas som ytterligare ett exempel på att omvärlden vänder Västsahara ryggen, och risken är överhängande för att frustrationen ökar och att de krafter som vill återuppta den väpnade kampen får ny energi. Ytterligare en väpnad konflikt är knappast vad världen behöver.

De västsahariska flyktingarna har väntat i över 40 år på att kunna flytta hem.

Vi i Vänsterpartiet förväntar oss nu att Sveriges regering återställer biståndet till de tidigare nivåerna och agerar med kraft i FN:s säkerhetsråd för att Västsaharafrågan ska få en lösning samt att den folkomröstning som beslutades om redan 1991 snarast kommer till stånd så att den över 40 år långa konflikten äntligen får en lösning.

Herr talman! Det var glädjande att höra kritiken mot Turkiet både från Hans Linde och från Lotta Johnsson Fornarve i Vänsterpartiet. Det är också glädjande att vi är ganska samstämmiga i den kritiken.

Min fråga till Lotta Johnsson Fornarve är: Skulle Vänsterpartiet kunna tänka sig att samarbeta med Sverigedemokraterna i dessa frågor för att jobba för mänskliga rättigheter och kurdernas rättigheter i Turkiet?

I detta anförande instämde Heidi Karlsson (SD).

Herr talman! Vänsterpartiet samarbetar inte med Sverigedemokraterna i någon fråga beroende på att vi har helt olika inställning till viktiga värdegrundsfrågor. Det gäller till exempel synen på invandring, rätten till asyl, jämställdhet och en mängd andra frågor.

Sedan kan vi råka att hamna på samma position i några konkreta frågor. Det är naturligtvis glädjande att vi delar uppfattningen när det gäller Västsaharafrågan och i viss mån också Turkiet. Men på det hela taget är det otroligt stor skillnad i våra uppfattningar.

Herr talman! Så Vänsterpartiet menar att det är bättre att hålla på sin egen stolthet än att samarbeta på ett område där man kan jobba för mänskliga rättigheter och kurdernas rättigheter?

I detta anförande instämde Heidi Karlsson (SD).

Herr talman! För oss är det viktigt att inte samarbeta eller kopplas ihop med ett parti som är så tydligt främlingsfientligt som Sverigedemokraterna är, och det kommer vi att fortsätta att jobba efter.

Herr talman! Det har varit en stor debatt under de senaste dagarna med anledning av regeringens besök i Iran och den iranska regimens lagar mot landets kvinnor. Vi i Liberalerna fördömer givetvis det förtryck som pågår i Iran mot befolkningen och inte minst mot landets kvinnor.

Vi är också starkt kritiska mot den svenska regeringens tystnad. Man blir förvånad över att en regering som säger sig föra en feministisk utrikespolitik visar en sådan undfallenhet inför en av världens värsta diktaturer som har gjort könsapartheid och kvinnoförtryck till ett av sina främsta signum.

Den iranska regimens förtryck påverkar också oss direkt i Sverige och i Europa. Tusentals iranier har genom åren tvingats att fly till Sverige. Den iranska regimens massiva stöd till och delaktighet i den syriska regimens krig har drivit miljoner människor på flykt. Många av dem har också kommit till Europa.

Herr talman! Den iranska regimen är inte vilken statsledning som helst. Iran är just nu kraftigt involverat i fem konflikter och sköra områden i sitt närområde: i Irak, i Syrien, i Libanon, i Jemen och i Kurdistanregionen inom den irakiska federationen. Därtill är landets ledning grovt antisemitisk och förnekar staten Israels existens.

De mycket omfattande förbrytelserna i Iran och graden av krigsförbrytelser i Syrien innebär att det är omöjligt att betrakta den iranska ledningen som en partner för stabilitet och konstruktiv utveckling i Mellanöstern.

Men den svenska regeringen gör just detta. Man agerar som om Iran vore vilken stat som helst. Och man beskriver landet som en central handelspartner för Sverige. Det kan noteras att Sveriges varuexport till Iran under förra året var lägre än vår export till Island. I Iran bor det 80 miljoner människor och i Island finns det 300 000 invånare. Även före sanktionerna var vår export till Iran mycket liten. Det är möjligt att den ökar nu när sanktionerna hävs, men det sker från mycket låga nivåer och inte med några långa traditioner av omfattande svensk export till Iran.

Men den svenska regeringen beskriver landet som en mycket central handelspartner för Sverige. Sveriges export till Iran under förra året var avsevärt lägre än exporten till Israel - ett land som vår regering mycket aktivt går in för att försämra relationerna med så mycket som möjligt, vilket också kan vara värt att notera.

Herr talman! Det är möjligt att den svenska regeringen betraktar de iranska mullorna som lösningen på Mellanösterns problem. Jag har svårt att se hur den ekvationen ska gå ihop. Iran agerar i dag på ett sätt som kommer att kraftigt försvåra en återuppbyggnad av Irak efter att IS har besegrats. Man bygger upp milisgrupper i Irak som är lojala med den iranska revolutionen på samma sätt som man har gjort med Hizbullah i Libanon.

Man är djupt inbegripen i en maktkamp i regionen med Saudiarabien som innebär att man driver fram en allt djupare klyfta mellan islams två huvudfåror som i förlängningen kommer att näst intill omöjliggöra en fredlig samexistens i regionen. Man försöker att grusa möjligheterna för ett fungerande kurdiskt självstyre i Irak, och därtill förföljer man den kurdiska befolkningen i Iran.

Man gör det nästan omöjligt för Libanon att få en fungerande statsapparat genom stödet till Hizbullah, och man stöder terrorgrupper bland palestinierna. Man driver Israel och den palestinska myndigheten så långt ifrån varandra att det blir betydligt svårare - det är redan svårt som det är - att nå fram till en tvåstatslösning.

Herr talman! Regeringens nya Iranpolitik, om man får kalla den så, bygger på två ben. Man vill öka den svenska exporten till Iran och samtidigt föra dialog med den iranska statsledningen. Men denna dialog ska ske utan transparens bakom stängda dörrar och den sker bara med ledningen i landet, inte med landets förtryckta befolkning.

Den politiken kommer inte att innebära att Iran blir mer demokratiskt. Den kommer inte heller att innebära att Iran agerar mer fredligt i Mellanösternregionen. Snarare riskerar denna politik att stärka den iranska regimen och öka dess legitimitet.

Sverige måste formulera en Iranpolitik som syftar till att ge stöd och solidaritet för de krafter utanför regimen som har en demokratisk agenda. Därtill måste vi systematiskt och kontinuerligt, tydligt och öppet synliggöra och fördöma den iranska regimens brott mot landets befolkning. Man hänger människor i lyftkranar. Man stenar människor. Man piskar människor. Sådana straff utdömer man i detta land, vilket är förvånande att regeringen är så tyst inför.

Det är endast om Iran blir en demokratisk stat som respekterar sina medborgares rättigheter och erkänner att män och kvinnor har lika rättigheter som Iran kan bli ett värdigt land att leva i. Men det är också endast så som Sverige på lång sikt kan ha riktigt gynnsamma och fruktbara handelsrelationer med Iran.

Herr talman! Jag tror att jag i stort sett delar all den kritik som Fredrik Malm riktar mot Iran och de vidrigheter som Iran utsätter oliktänkande för. Men en sak är ganska märklig. Fredrik Malm tycks inte känna till att detta är den kritik som Sverige levererar till Iran när vi träffar företrädare i olika sammanhang.

Det hade Fredrik Malm kunnat veta och till och med själv höra om det inte var så att han vägrar att delta i möten med iranska företrädare exempelvis här i Sveriges riksdag. Varför vägrar du att göra det, Fredrik Malm? Varför är du inte med och levererar den kritik som det finns en bred enighet om i Sverige direkt till de iranska företrädarna?

Jag kan försäkra att vi inte brukar ha några uppsluppna diskussioner med iranska företrädare. Varför vill Fredrik Malm tala med vissa men inte med andra?

Herr talman! Till att börja med vet vi inte vad som sägs på de möten som Kenneth G Forslund refererar till eftersom det inte finns någon transparens. Det finns ingen offentlighet. Man hävdar att man tar upp vissa frågor, men det vet vi inte. Vi vet inte vad som sägs.

Man kan självklart tro att man sitter ned och samtalar med en general från det iranska revolutionsgardet, och Sverige kanske säger: "Vi skulle uppskatta om ni slutar att tortera människor eller skicka tunnbomber på civila i Syrien." Jag kan försäkra Kenneth G Forslund att det där går in genom ena örat och ut genom det andra.

Vi kan förstås ha en dialog. Jag säger inte att vi inte ska ha en dialog. Det jag argumenterar för nu är att om Sverige vill exportera så mycket som möjligt och ha en dialog i slutna rum utan transparens måste en sådan politik kombineras med ett tydligt och öppet argumenterande för demokrati i Iran, för en rättsstat i Iran och för att stödja dem som vill ha demokrati i Iran. Jag tror att väldigt många iranier i Sverige förväntar sig detta av vår regering.

Herr talman! Vi har en bred uppslutning i Sveriges riksdag för mänskliga rättigheter. Jag är trygg med att varje svensk regering, oavsett om den har letts av en centerpartist, en moderat eller en socialdemokrat, står upp för dessa värderingar och levererar sådan kritik, även om den inte alltid kommer ut i det offentliga. Jag är trygg med detta.

Jag är dock bekymrad om Fredrik Malm inte är trygg med att olika regeringar i vårt land faktiskt levererar sådan kritik. Min fråga kvarstår: Varför deltar inte Fredrik Malm själv i möten här i Sveriges riksdag där kritik har framförts till iranska företrädare? Fredrik Malm har ju bojkottat dessa möten.

Herr talman! Det beror lite på vilka former som finns för sådana möten. Om det handlar om artighetsvisiter som riksdagen ska delta i, där ledamöter inte anser att det alls är fruktbart att tala med regimen, tar vi oss rätten att inte delta i sådana sammanträden.

Det är förvånande att regeringen bygger en Iranpolitik på två ben. Man vill exportera svenska produkter, och därtill vill man enbart föra en dialog med landets ledning, inte dess befolkning. Man vill göra detta utan transparens i stället för att göra det med öppen och synlig kritik. Man vill göra det bakom stängda dörrar.

Herr talman! Jag menar att en sådan politik inte kommer att leda till att Iran agerar mer konstruktivt, och den kommer inte att leda till att Iran blir mer demokratiskt. Vi kan ha en sådan politik, men den måste i så fall kombineras med att vi öppet, tydligt och synligt markerar mot regimen och fördömer de övergrepp som sker.

Herr talman! Det nordiska samarbetet är starkt och i många stycken väldigt konstruktivt. Sedan bildandet av Nordiska rådet 1952 och Finlands inträde 1953 har Nordiska rådet varit en viktig politisk arena i efterkrigstidens Norden. Frågorna som behandlas är av väldigt olika karaktär, men många av besluten har fått tydliga avtryck i Norden och därmed även i världen.

Passfriheten mellan länderna är grundläggande. Det har gett de boende i de olika nordiska länderna unika möjligheter till mobilitet och rörlighet över landgränserna. Visst är det förenat med vissa utmaningar - vi känner till gränskontrollerna - men i huvudsak har beslutet gagnat kontakterna medborgarna emellan väl.

Att lösa de gamla och nya gränshinderfrågorna är högt prioriterat i det nordiska samarbetet. Det finns ett gränshinderråd som är tillsatt av Nordiska ministerrådet. Det finns olika gränshinderkommittéer som arbetar med att lokalt lösa gränsfrågor som påverkar dagliga pendlare eller turister som åker över gränsen för att handla.

Gränshinderrådet arbetar med att finna lösningar som regeringarna i de nordiska länderna ska besluta om. Frågorna är många gånger komplexa men också ofta enkla att lösa när det finns en politiska vilja för det. Gränshinderfrågorna kan handla om rätten att ha den egna nationens föräldraförsäkring vid arbete i annat nordiskt land, om rätten att vårda anhörig med den egna nationens anhörigersättning i ett annat land, om skattefrågor och så vidare.

Herr talman! Förra året presenterades en rapport om den nordiska arbetsmarknaden. Frågor som berördes i rapporten handlade om livslångt lärande, social dumpning, integration med mera. Det finns många likheter inom den nordiska arbetsmarknaden men också en del olikheter. Den nordiska arbetsmarknaden är dock en mycket stor och viktig möjligheternas arbetsmarknad.

Många duktiga nordiska yrkesarbetare, forskare och yngre personer har genom årtionden haft möjligheten att pendla mellan länderna, periodvis bosätta sig i annat nordiskt land och även finna tillfälliga arbeten i ett annat nordiskt land när det har varit högre arbetslöshet i det egna landet. Med det i minnet måste de nordiska länderna fortsätta att sträva än mer efter ökad mobilitet för arbetstagare och hitta fler lösningar som stoppar dessa hinder.

Det pågår ett intensivt arbete i Nordiska rådet för att lyfta fram fler medlemsförslag som främjar en alltmer integrerad nordisk arbetsmarknad.

Herr talman! Den globala turismen har landat mjukt och väl i Norden. Samtliga nordiska länder har en ökning av antalet utländska turistnätter med turister från länder såväl inom EU som utanför EU och även från de andra nordiska länderna. Nordiska rådet och ministerrådet har under 2016 ökat ansträngningarna för att främja ett utökat hållbart turismsamarbete i Norden.

Sveriges regering har bland annat utsett Britt Bohlin, generalsekreterare i Nordiska rådet, att utreda förutsättningarna för en sammanhållen politik för en hållbar turism och växande besöksnäring. Det är en tydlig signal om att främja turismen nationellt och i en nordisk kontext.

Väldigt många frågor behandlas i Nordiska rådet och i den nordiska gemenskapens anda. Det skulle ta alltför lång tid att beröra alla. Jag kommer dock att nämna ytterligare några.

Det finns starka önskemål om att utveckla den nordiska energimarknaden. Jorma Ollila har fått ett uppdrag om att särskilt utreda hur energisäkerheten kan säkras mellan den nordiska länderna. Det talas också om unika forskningsprojekt mellan de nordiska länderna och om att hitta de mest hållbara energilösningarna.

Det finns i dag en ny forskarrapport som påpekar vikten av ett utökat nordiskt klimatsamarbete. Det hänger som bekant tätt samman med hur vi utnyttjar våra energislag. Tine Sundtoft, tidigare norsk klimat- och miljöminister, kommer 2017 att genomföra en strategisk genomlysning av miljösektorn i Norden för att hitta nya påverkansmöjligheter i miljö- och klimatsamarbetet länderna emellan.

Herr talman! Nordiska ministerrådet har nyligen gett klartecken till att etablera Nordic Innovation House i New York. Det är ett gemensamt projekt mellan samtliga nordiska länder med målet att utveckla möjligheterna för nordiska företag att etablera sig på den amerikanska marknaden. Det är ett spännande projekt, och vi hoppas mycket på det.

Nordiska rådet har också påbörjat en process med att införa 2030-agendan i en nordisk kontext. Det finns ett starkt intresse för att genomsyra framtida beslutsfattande i Nordiska ministerrådets 2030-anda.

Herr talman! Norden är också en del av Arktis. Det finns en god samsyn för att utveckla fler faktorer som påverkar utvecklingen i Arktis i en positiv riktning. Ministerrådet har de senaste åren satt större fokus på att facilitera ekonomisk tillväxt i Arktis. Det finns en potential inom innovation och entreprenörskap när det gäller turism, bioekonomi, mat och matkultur, kreativa industrier och inte minst grön tillväxt.

Samarbetet i säkerhetspolitiken har skiftat, men det finns många exempel där vi i Norden samverkar med såväl underrättelser som gemensamma försvarsövningar. I en orolig tid, med en nyvald president i USA som i sin nyckfullhet kan skapa de mest märkliga beslut och irra iväg i en riktning som inte gagnar Norden, är det extra viktigt att vi möter varandra på olika arenor för att säkra upp vår närmiljö runt Östersjön, Norska havet och Barents hav.

Det är också viktigt att vi med våra enskilda försvarsförmågor kan finna områden där vi om så krävs kan bistå varandra i tider då det är nödvändigt. Sveriges samarbete med Finland är viktigt. Nu har regeringen också tagit ett nytt steg för att förstärka samarbetet med Norge. Likaså ser vi fram emot mer samverkan med Baltikum.

(Applåder)

Herr talman! Den utrikespolitiska debatten har pågått länge nu. Vi är få som är kvar i salen, men det betyder inte att debatten är avslutad, och det gör inte debatten mindre angelägen.

Jag ska i mitt anförande beröra några av de frågor som OSSE, Organisationen för säkerhet och samarbete i Europa, arbetar med. Jag gör detta därför att frågorna är angelägna och berör oss alla. Det gäller inte minst den utrikespolitiska situationen.

Vi lever i en värld av kriser, som har sagts tidigare. Detta är någonting som vi måste arbeta gentemot. Men vi kan inte göra det ensamma i Sverige. Vi måste samarbeta. Vi måste använda alla de nätverk som står till buds. OSSE består av 56 medlemsländer, från USA och Kanada i väster till Mongoliet i öster. OSSE använder sig av dialogen som sitt främsta redskap, med fokus på mänskliga rättigheter, demokrati och politisk säkerhet.

Ett område som jag vill lyfta fram är cybersäkerhet. Det är en fråga som är aktuell i dag, för vi vet att cybersäkerheten påverkar val och människors synsätt. Den riskerar också att påverka tillgången på säkerhetstjänster och samhällets funktion. Det kan vara fråga om så enkla saker som tillgång på pengar, transporter med mera. När det gäller cybersäkerheten vill jag lyfta fram ett perspektiv som är viktigt att tänka på. Det gäller det fria ordet. Med risk för intrång i cyberrymden finns också en risk för att det fria ordet beskärs. Detta måste vi som ett demokratiskt land arbeta mot.

Det andra område jag vill lyfta fram är kvinnor och kvinnors rättigheter. Inom OSSE uttalade i somras den parlamentariska församlingen att det var viktigt att implementera könsperspektivet, även migranters könsperspektiv, och inte exkludera någon. Vad har hänt sedan dess? Jo, den ryska duman har legaliserat hustrumisshandel. Det är ett stort bakslag.

Det är enkelt här i Sverige att tala om kvinnors rättigheter, men det finns faktiskt länder i vårt grannområde där kvinnor inte har rätt att äga ekonomiska tillgångar och där kvinnor inte har arvsrätt. Det här är viktiga frågor för oss alla att lyfta fram. Jag tycker självklart att det är viktigt att se till att kvinnor finns med i det fredsbevarande arbetet och att kvinnor sitter med vid förhandlingsbordet, men vi får inte glömma bort de vanliga frågorna. Vi får inte glömma bort kvinnors rättigheter när det handlar om vardagen.

Ytterligare ett område som vi vill lyfta fram är den ryska aggressionen gentemot Ukraina. Jag vill göra det utifrån perspektivet att vi inte får glömma vad som pågår i Ukraina. Det har gått tre år sedan Ryssland invaderade Ukraina. Det har gått tre år sedan Krim blev ett territorium under rysk kontroll. Det har gått tre år sedan Luhansk och Donetsk utsattes för angrepp. Risken finns att västvärlden tystnar och glömmer vad som pågår därför att det kommer nya frågor på agendan. Det är viktigt att vi jobbar för att de europeiska ekonomiska sanktionerna finns kvar. Det är viktigt att OSSE:s observatörer finns på plats, för vi får inte acceptera att ett land sätter sig över ett annat lands rätt till självbestämmande.

Vad jag också vill lyfta fram här som en viktig fråga när det handlar om utrikespolitik är korruption. Vi ska arbeta mot korruption. Jag kan i och med mitt uppdrag inom OSSE se hur det alltid när det är brist på demokrati också föreligger korruption. Jag har inte hört någon av tidigare talare lyfta fram korruptionen och dess gissel, men jag vill slå ett slag för att korruptionen innebär en stor säkerhetsrisk och en stor risk för att det fria samhället påverkas negativt.

Nu är inte Hans Linde kvar här i plenisalen, så det är egentligen fel av mig att säga någonting om detta, men jag gör det ändå: Turkiet är en viktig fråga. Det som sker där är övergrepp mot demokratin, med fängslande av personer som misstänks eller tros ha ett medlemskap i en förening. Över 40 000 människor sitter fängslade utan rättegång. Detta är stor synd och skam, och det visar hur viktigt det är att vi från den fria världen lyfter fram frågan. Det är också någonting som vi gör inom OSSE. Jag ser fram emot OSSE:s vintermöte, som äger rum om två veckor. Där kommer vi att driva Turkietfrågor och allt det andra jag nämnde.

Herr talman! I dagens utrikespolitiska debatt har många aspekter lyfts fram, och det är viktigt. Jag skulle vilja lyfta fram två frågor. Den ena är kvinnors rättigheter. Den andra är Mellanöstern, kurderna och HDP.

Sveriges feministiska regering ska inte underkasta sig andra regeringars lagar som diskriminerar kvinnor. Tyvärr har man nu gjort det i Irans fall. Det är inte värdigt en feministisk regering och Sverige att underkasta sig sharialagar i ett annat land.

Det förväntas av Sveriges feministiska regering att man ska stå upp för kvinnors rättigheter, oavsett om det är i Iran, i Sveriges förorter, i Saudiarabien, i Latinamerika eller i Afrika. Det är en viktig princip för Sverige, och jag vet att de här frågorna drivs här i kammaren. Vi har en väldigt engagerad utrikesminister, Margot Wallström. Det som har hänt är inte värdigt. När våra andra ministrar, inklusive statsministern, åker till andra länder och skakar hand är det inga problem. Men hur är det om mullorna skakar hand med våra kvinnor och ministrar? Det är nästa fråga som man kan ställa sig.

Det har blivit en sensationell debatt i hela världen. CNN, BBC, franska tidningar - hela världen har skrivit om detta, och faktiskt med rätta, för det förväntas mycket mer av Sverige just på grund av den feministiska utrikespolitiska profilen. Det är också en socialdemokratisk regering, och därför är det viktigt att alltid komma ihåg det. Det förväntas faktiskt mer av Sverige. I framtida förhandlingar om handelsavtal och andra avtal, inte bara med Iran eller Saudiarabien, hoppas jag att det kommer att finnas en ömsesidig respekt och att förhandlingarna ska ske på bägge sidors villkor, inte bara på ena sidans villkor.

Frågan är också viktig för att Sverige är medlem i säkerhetsrådet och nu är ordförande. Det förväntas att vi agerar för kvinnorna när det gäller östra Kongo, Sudan och kriget i Syrien och Irak. Det förväntas att vi agerar för de yazidiska flickor som fortfarande sitter i Daishs fängelse i sexslaveri och för de flickor och kvinnor i Nigeria som sitter i Boko Harams läger och används som sexslavar. Det är viktigt att vara deras röst. Det är väldigt viktigt att vara det från talarstolen i den här kammaren.

Den andra frågan om Mellanöstern gäller Turkiets, Irans och Saudiarabiens roll i Syrienkonflikten. Kurdernas och andra minoriteters situation är också väldigt viktig att lyfta upp. Helt plötsligt förändrar allt sig. Hela världen har ögonen på Iran, Turkiet och Saudiarabien, och Ryssland ska förhandla om hur till exempel Syrienkonflikten ska lösas. Det är regionala, fundamentalistiska och icke-demokratiska makter som ska lösa konflikten och skapa fred tillsammans med Ryssland. Det är skamligt.

I Turkiet sitter kurdiska politiker och ledare, som HDP:s ledare, som har vunnit val, fått över 10 procent av platserna i parlamentet, och som har fått över 140 års fängelse på falska grunder. Det har skett på falska grunder just för att de är kurder och socialister. Det har skett under regeringen Erdogan, och det är Erdogan som i det här fallet ska lösa konflikten i Syrien. Den har understött Daish och andra terroristgrupper och har precis som Iran en fot i Syrien.

Det är därför viktigt att Sverige förhoppningsvis till exempel ska kunna ta initiativ och samla EU kring Turkiet. Turkiet är ett kandidatland till EU och därför är det viktigt att samla krafterna och fråga om det är möjligt att förhandla med ett land som Turkiet när det fängslar 40 000 människor och har tolv ledamöter och partiledare fängslade.

Kurderna får inte sina mänskliga fri- och rättigheter i sitt land. Kurderna i Syrien kämpar också mot Daish. De utesluts i förhandlingarna på grund av att Iran och Turkiet inte vill ha några kurdiska rättigheter i sina respektive länder. Det är viktigt att vi lyfter den frågan. Jag hoppas att Sverige kommer att lägga en röst för kurderna och för kvinnorna.

Herr talman! I dag har vi fått ta del av den utrikespolitiska debatten under många timmar. Den tog avstamp i den utrikespolitiska deklarationen. Det är i det dokumentet som Sveriges regering kan visa vilken riktning den har för politiken internationellt. Utrikesministern betonade flera gånger både i sitt anförande och i replikskiftena vikten av samarbete såväl mellan enskilda länder bilateralt som mellan fler multilateralt.

Herr talman! Också jag tror på samarbete. Jag tror på det faktum att om vi är fler kan vi göra mer. Jag tror på att det jag gör tillsammans med andra alltid är mer effektivt än det jag gör ensam. Tillsammans kan vi göra mer och gör också mer.

Fria fackföreningar och organisationer där arbetare kan gå ihop för att försäkra sig om sina rättigheter och villkor på arbetsplatsen är utsatta för starka påtryckningar runt om i världen. Rätten att organisera sig, föreningsrätten, angrips i land efter land. Ofta läser vi om hur det påverkar politiska partier och företrädare. Men även de arbetsrättsliga kämparna fängslas, begränsas i sina uppdrag och blir utsatta för olika repressalier. I de länder där vi har blivit uppmärksammade på allvarliga missförhållanden på arbetsplatserna och där dödsfall är en del av vardagen för arbetare är det inte heller förvånande att se att de fackliga rättigheterna är kraftigt begränsade och i många fall inte ens existerande.

Herr talman! Allt har ett pris, ingenting är gratis, sägs det. Men det finns ändå vissa saker som inte kostar supermycket. Det är hyfsat kostnadsfritt att kramas med sin hund, att skratta med sina kompisar och att njuta av solens värme, om man inte är Kirunabo och hellre vill ha lite kyla. Men möblerna jag köper, kaffet jag dricker och kläderna jag döljer min kropp med har ett pris. Ibland kan varorna verka billiga för att jag inte behöver lägga ned en stor del av min inkomst på dem. Men då glömmer jag någonting viktigt. Allt har ett pris. Om inte jag betalar det priset, vem gör det då?

Jag tror att vi alla har sett bilderna på människorna som står i kemikaliebad för att våra kläder ska vara snyggt röda och som inte har något val. Det finns svenska företag som har flyttat tillverkningen av kläder till länder där kraven på arbetsmiljö är lägre än vad de är i Borås och lönerna en bråkdel av de svenska. Det smärtar att veta att företag som har kunnat växa fram i vårt land väljer att flytta produktionen för att garantera högre vinst på bekostnad av det mänskliga värdet. Här har vi dock en stor möjlighet som inte alltid nämns.

Herr talman! Förra året besökte jag Brasilien och Electrolux fabrik i Manaus. Hade jag då inte vetat var jag befann mig hade jag mycket väl kunnat tro att jag var här hemma. De arbetare jag träffade beskrev hur de systematiskt arbetade med arbetsmiljön. De beskrev hur de svenska och europeiska företagen är populärast att arbeta hos för att villkoren är så mycket bättre.

De beskrev ett arbetsliv som är till för människor och företag som värnar det goda arbetet. Konkurrenterna tvingas höja sin standard för att få tag på kompetent personal. Den goda spiralen är igång. Starka svenska fackföreningar kan också ställa krav på sina företag även internationellt. Där ser vi exempelvis Scania. Steg för steg kan vi på det sättet främja demokrati och mänskliga rättigheter.

Herr talman! Jag välkomnar det initiativ som den nuvarande regeringen har tagit genom att bjuda med företrädare för fria fackföreningar när Sverige ska representeras utomlands. Förra veckan besöktes Iran tillsammans med bland andra IF Metalls förbundsordförande. Jag utgår från att det är någonting man ämnar fortsätta med för att visa att arbetstagares rättigheter värdesätts och möjliggöra förändring som annars inte skulle ha kommit till.

Jag vill avsluta mitt anförande med ett erkännande. Jag har aldrig läst en bok om Harry Potter, och jag har aldrig sett en Harry Potterfilm. Däremot är jag ett stort fan av böckernas författare. Jag avslutar nu som sig bör i en utrikespolitisk debatt med att säga något på utrikiska. We do not need magic to change the world. We carry all the power we need inside ourselves already. We have the power to imagine better.

(Applåder)

Herr talman! I den utrikespolitiska debatten 2015 uppmanade jag från den här talarstolen Nato att framgruppera trupp från USA och Tyskland till de medlemsstater som upplevde hot från rysk expansionism. Trots att Nato nu har agerat enligt den uppmaningen väljer jag ödmjukt att inte komma med en ny uppmaning i år utan att i stället återhållsamt komma med en förhoppning.

Samtidigt som den utrikespolitiska debatten har pågått här i kammaren har i Bryssel Natos försvarsministrar suttit i möte bakom stängda dörrar. Min förhoppning är att försvarsminister Mattis från USA har framfört ett budskap från den nya amerikanska administrationen som lyder ungefär så här: USA fortsätter att vara en garant genom sitt engagemang i Nato för europeisk säkerhet.

Samtidigt tror jag att han har framfört att USA ser framför sig att även Europa ska vara mer engagerat i den europeiska säkerheten. Det är ett önskemål som amerikanska administrationer av olika politiska kulörer har framfört under många år. Man vill få ett jämnare bärande av kostnadsbördan för den gemensamma säkerheten.

Som jag sa ska jag inte komma med någon uppmaning i år, utan i stället en förhoppning. Min förhoppning är att Europas stater visar lyhördhet för denna ståndpunkt och är beredda att bära sin del av den gemensamma säkerheten. Om det blir en sådan utveckling ser jag framför mig att Nato skulle kunna vara motorn i det viktiga transatlantiska samarbetet. I Sverige tror vi ofta att Nato bara är en militärallians, men det är en politisk allians. Där skulle vi genom vårt partnerskap också kunna framföra viktiga frågor om frihandel och frihet. Jag har alltså ingen uppmaning i år, utan bara en from förhoppning.

(Applåder)

Herr talman! Det är inte alla kriser eller dödsoffer som blir förstasidesnyheter. Jag tänkte ägna mitt anförande åt att tala om Etiopien och Sverige.

Sverige och Etiopien har långa historiska band med varandra. Etiopien var Sveriges första biståndsland, men vår relation sträcker sig mycket längre än så. Svenskar åkte tidigt ned till Etiopien för att missionera. När de italienska fascisterna försökte att invadera Etiopien var det svenskar som stred ihop med etiopier. Carl Gustaf von Rosen, som matbombade till de nödlidande under Ogadenkriget, är en svensk som gav sitt liv för Etiopien. Han ligger numera begravd utanför Addis Abeba. Under folkhemsuppbyggnaden och välfärdens frammarsch i Sverige var det många svenskar som åkte till Etiopien, bland annat för att bygga upp skolor. Våra band till det etiopiska folket är långvariga och starka.

Hur ser då läget ut i dag? I skuggan av inbördeskriget i Syrien och kuppförsöket i Turkiet med dess motbjudande utrensningar står Etiopien nu inför någonting som har utvecklat sig till gränsen till ett inbördeskrig. Sedan någon vecka avråder UD svenskar från att åka till vissa platser i Etiopien.

I det etiopiska parlamentet antogs år 2016 en lag som innebär att det är olagligt att arbeta för mänskliga rättigheter i Etiopien. Det är inte bara medlemmar i politiska organisationer som kan straffas hårt om de jobbar för mänskliga rättigheter; även medlemmar i frivilligorganisationer kan riskera upp till 15 års fängelse. Enbart medlemskap i en organisation kan göra att man får 10 års fängelse. Sedan en tid tillbaka är organisationer som Human Rights Watch och Amnesty International förbjudna i Etiopien.

De som styr i Etiopien har under lång tid använt sig av taktiken söndra och härska. Regimen sprider hatpropaganda som ständigt påminner landets minoriteter om historiska oförrätter. Olika minoriteter ställs mot varandra. Tiotusentals människor är på flykt. Oromoer ställs mot ogadener, ogadener mot amharer, amharer mot oromoer och så vidare. I regionen Gambella har över 400 människor dödats och tiotusentals fördrivits från sina hem. I Oromoregionen är en av orsakerna till det nu pågående upproret att regimen beslagtar oromoböndernas land. Många har dödats, och många är på flykt.

I Amhararegionen har hundratals mördats och tiotusentals fängslats under de senaste månadernas uppror. Ogadener har hetsats till att kriga mot oromoer. Det kan bli så att regimen nu gör ett avtal med ogadener och oromoer för att straffa amharerna. Om det blir straffexpeditioner mot amharer eller någon annan etnicitet i regionen måste Sverige agera och markera.

Olof Palme höll ett känt tal julen 1972. Han räknade upp illdåd i den moderna historien såsom Guernica, Oradour, Babij Jar, Katyn, Lidice, Sharpeville och Treblinka. Eftervärldens dom har fallit hård över dem som burit ansvaret för mördandet. Till den långa listan över namn fogas nu även ett etiopiskt: massakern i Irreecha 2016, där hundratals människor dödades och tusentals arresterades. Ansvarsfrihet kan inte vara ett alternativ. De skyldiga måste ställas inför rätta. Det bör Sverige och det internationella samfundet kräva.

Sverige är en liten nation med ett stort hjärta. Därför måste vi också säga sanningen till våra vänner även när det gör ont. I Etiopien finns en progressiv konstitution som bland annat garanterar yttrandefrihet. Det finns dock en skillnad mellan Sveriges och Etiopiens yttrandefrihet. När man har yttrat sig i Sverige är man fortfarande fri, men det är man inte i Etiopien.

Till Etiopiens regim, som vi vet noterar detta tal, vill jag säga följande: Frige professor Merera Gudina, ledare för Oromo Federalist Congress, som efter sitt besök i EU-parlamentet sitter fängslad! Denna politiska fånge, som jag nu nämnde, får i det här talet representera alla de tusen och åter tusen som sitter fängslade. Visa modet att våga följa er egen konstitution! Om ni är så populära som ni säger i propagandan - visa det då genom att möta ert folk vid valurnorna och inte med stridsvagnar!

Jag tänker också nämna Eskinder Nega, som har fått en utmärkelse av PEN International, som en symbol för alla de journalister som sitter fångna.

I början av mitt anförande sa jag att inte alla dödsoffer blir rubriker. Den i allra högsta grad levande etiopiske löparen och silvermedaljören Feyisa Lilesa korsade sina armar efter sin målgång i OS. Hans korsande av armarna blev förstasidesnyhet. Den ena armen stod för demokrati och den andra armen för mänskliga rättigheter. Likadant gör nu miljontals människor världen över. Låt inte dessa resta armar och förhoppningar vara förgäves!

Tack för ordet, herr talman, och tack för möjligheten att lyfta fram Etiopien, dess utmaningar och Sveriges roll!

(Applåder)

Herr talman! Tack, Anders Österberg, för ett intressant inlägg! Det är uppenbart att du har ett stort engagemang i frågan.

Med anledning av hur du beskriver det som nu händer i Etiopien och de utmaningar som finns när det gäller mänskliga rättigheter vill jag lyfta fram den debattartikel som Pierre Schori skrev i tidningen ETC i början av januari. Han beskriver där hur han som särskilt sändebud eller liknande har varit ansvarig för kampanjandet till FN:s säkerhetsråd. Han beskriver ett röstbyte som Sverige sägs göra med Etiopien vad gäller styrelsen i Unesco.

Jag undrar om Anders Österberg har någon kommentar till detta. Det är möjligt att du inte har läst artikeln, men hur ställer du dig till att och om den svenska regeringen vill göra röstbyten med Etiopien?

Herr talman! Tack för repliken, Sofia Arkelsten, och tack för ditt troliga kommande engagemang i Etiopien och det engagemang som du redan har!

Det är inte ovanligt att länder byter röster med varandra när de kandiderar till exempelvis olika organ inom FN. Det är någonting som den nuvarande svenska regeringen har gjort och som också den tidigare svenska regeringen gjorde i kampanjen för FN:s säkerhetsråd.

Vi är glada över att både oppositionen och regeringen stöttade Sveriges kampanj till säkerhetsrådet. Vi förväntar oss att vi fortfarande står fast vid linjen att det är bra att Sverige finns i FN:s säkerhetsråd så att vi kan fortsätta att driva frågor för mänskliga rättigheter och demokrati där.

Herr talman! Jag har också ställt frågan till utrikesministern och fått svaret att det handlar om Sveriges värderingar och prioriteringar. Min bild är att prioriteringarna möjligen har gått före värderingarna.

Min fråga till Anders Österberg är: Är det din uppfattning att Etiopien skulle göra ett bra jobb i styrelsen för Unesco, som arbetar just med pressfrihetsfrågor, yttrandefrihet och kulturdelen?

Herr talman! Jag glömde att säga i min förra replik att jag inte har läst Pierre Schoris artikel, även om jag alltid rekommenderar alla att läsa vad Pierre Schori skriver.

Självklart förväntar jag mig att Etiopien kommer att driva mänskliga rättigheter i ett FN-organ, men den största förväntningen jag har på Etiopien är att de ska börja driva frågor om demokrati och mänskliga rättigheter på hemmaplan.

Herr talman! Vi lever i en tid av oro, och år 2016 har varit ett händelserikt år i världen. Exempel på internationella skeenden som väckt uppmärksamhet är brexit och Donald Trumps seger i det amerikanska presidentvalet. Den allmänna politiska debatten, så som den återges i medier, präglas i högre grad av protektionism. Bland annat har frågor rests kring framtiden och styrkan i samarbeten som EU och Nato.

Ryssland manifesterade en mer aktiv närvaro i det svenska närområdet, och Sveriges regering deklarerade tydligt att totalförsvaret ska återupprättas. Turkiet, ett land som under förra året utsattes för kuppförsök, har fått en central roll i upprätthållandet av den europeiska flyktingpolitiken.

Året har även innehållit terrorattacker, såsom dem i Bryssel, Nice och München. Även i Sverige har skottlossning förekommit i oroliga områden med dödsfall som följd.

År 2017 har startat med bland annat nordkoreanska provokationer, osäkerhet om huruvida den amerikanska administrationen kommer att vilja fortsätta vara en tung aktör i globala sammanhang och vårda den transatlantiska länken samt fortsatt osäkerhet i Turkiet. Rysslands olagliga ockupation av Krim fortsätter, tillika landets aggressiva beteende genom bland annat påverkanskampanjer och cyberkrigsföring mot flera av grannarna. De kommande valen i Tyskland och Frankrike i ett EU som prövas av att extrema nationalistiska rörelser ger sig till känna gör att oron här hemma växer och att framtiden ser dyster ut.

Herr talman! Myndigheten för samhällsskydd och beredskap konstaterar att oron sprider sig sakta men säkert i vårt land. Opinionen 2016 visar att nio av tio i den svenska befolkningen anser att dagens Sverige är ett bra land att leva i. Fyra av tio tror att situationen i Sverige om fem år kommer att vara ungefär som i dag. Dock tror dubbelt så många att Sverige kommer att bli sämre att leva i jämfört med andelen som tror att det kommer att bli bättre.

För egen del kan jag konstatera att utrikespolitiken i mångt och mycket har blivit inrikespolitik.

Herr talman! Nyligen var jag med utrikesutskottet på resa i Armenien, ett litet land i Kaukasus som genom sina värderingar försöker knyta starkare band med Europeiska unionen. Det är ett land med stort beroende av Ryssland och en problemfylld tillvaro i förhållande till några av grannländerna.

Armenien är ett av de sex länder som ingår i det östliga partnerskapet, som är EU:s politiska ramverk för att fördjupa relationerna med Armenien, Azerbajdzjan, Georgien, Moldavien, Ukraina och Vitryssland - samtliga före detta sovjetrepubliker. Dessa länders möjligheter att utvecklas till vitala demokratier och marknadsekonomier och att själva göra sina utrikespolitiska vägval är något centralt för ett säkert och stabilt Europa.

Herr talman! Det östliga partnerskapet har funnits i drygt sju år. Det initierades våren 2008 av Sveriges dåvarande utrikesminister Carl Bildt och hans polske motsvarighet Radoslaw Sikorski. Bland annat skulle partnerskapet minska handelshinder, underlätta resor, förbättra energiinfrastrukturen etcetera.

Den strategiska kärnan i detta partnerskap kunde sammanfattas med en fras från Johannes Hahn, EU:s kommissionär med ansvar för regionalpolitik: EU står inför valet att exportera stabilitet till grannländerna eller importera instabilitet från samma region.

Här behöver Sverige fortsätta att driva på arbetet för att dels betona vikten av att partnerskapet leder till synliga förbättringar för vanliga medborgare i dessa länder, dels för att försvara den fundamentala grundtanken inom unionen, nämligen att gemensamma problem kräver gemensamma lösningar.

Armenien värdesätter Sveriges arbete och vänskap, vilket vi fick prov på under vårt besök.

Herr talman! Utvecklingen av partnerskapet påverkas i hög grad av de alltmer aggressiva ryska försöken att underminera partnerländernas fortsatta EU-närmanden. Ryssland har ökat sina ambitioner att integrera grannländerna inom ramen för Euroasiatiska unionen. Det innebär att länderna inom det östliga partnerskapet, vilket Armenien och Ukraina tillhör, enligt min bedömning kommer att ställas inför svåra beslut i framtiden.

Den dag vi resignerar och låtsas att ryska stridsvagnar över internationellt erkända gränser i själva verket inte är så farligt har vår första försvarslinje fallit. Den dag vi häver de sanktioner som är kopplade till den ryska krigföringen i Ukraina utan att Ryssland har uppfyllt sina åtaganden fullt ut, då har vår andra försvarslinje fallit.

Därför är Europeiska unionens sanktioner mot Ryssland så viktiga. Det är vårt främsta instrument att möta den ryska regimens härjningar. Vi må vara oförmögna att förhindra Rysslands agerande i Ukraina och på annat håll - och vi kan för all del engagera oss i en dialog i hopp om att det ska vinna över dem till den goda sidan - men det är vår skyldighet att med handling visa att vi inte accepterar det Ryssland gör i dag. Det är även vår skyldighet att genom handling visa att deras agerande har ett pris, såväl politiskt som ekonomiskt.

Herr talman! Under min första mandatperiod i Sveriges riksdag har jag haft förmånen att genom resor i olika världsdelar på plats kunna konstatera att det råder osäkerhet på många ställen och att andra länders medborgare berövas sina mänskliga fri- och rättigheter. Jag har sett hur demokratiska institutioner inte fungerar, konflikter plågar människor och mäktiga klaner styr länder med järnhand med hjälp av korruption. Jag har sett oligarki och systematiska kränkningar av mänskliga rättigheter.

Jag har noterat Sveriges viktiga roll, men jag har även under den nuvarande regeringsperioden noterat Sveriges ambitioner att krönas som världens humanistiska champion. På den punkten vill jag reflektera tillsammans med andra kring frågan om Sveriges roll är att ensamt rädda jorden eller om vårt lands roll är att tillsammans .

(ANDRE VICE TALMANNEN: Nu är de sex minuterna gångna. Jag får be ledamoten att avsluta sitt anförande.)

Herr talman! I december i fjol stod jag utanför skolan för att hämta mitt barn. Då kom Ingemar, som också väntade på sitt barn, fram till mig och sa: Visst är det konstigt! Det är december, och vi har nästan ingen snö. Och det är plusgrader.

Då är vi i Lycksele i Västerbotten. På över fem år har vi inte haft en riktig vinter. Visst är det konstigt att det då finns vissa politiker som inte tror på klimatförändringen!

I december 2015 skrev 175 länder på ett nytt klimatavtal som ska börja gälla senast år 2020 och som binder alla länder. Avtalet innebär att den globala temperaturökningen ska hållas långt under 2 grader och stanna vid 1,5 grader.

Herr talman! För att nå målet om 1,5 grader krävs mer aktiv klimatpolitik med fler åtgärder från fler länder runt om i världen. Klimatförnekare i Vita huset och högerextremisterna i Europa gör mig orolig och bekymrad över om dessa länder, som har lovat åtgärder, kommer att leverera. Som sagt var krävs det en hel del åtgärder för att nå målet om 1,5 grader.

Effekter vi ser av klimatförändringar i dag är en försämring av fiskebestånden i tropiska områden där man är helt beroende av lokalt fiske. Haven blir varmare och surare. Glaciärerna smälter globalt sett i snabbare takt än tidigare och ökar risken för en kraftig havsnivåökning.

Herr talman! Det finns flera rapporter från FN:s klimatpanel, bland annat från 2014, som mer och tydligare visar på klimatförändringarnas effekter. Till exempel smälter Arktis isar snabbare än på resten av planeten. År 2012 hade havsisarna och snötäcket minskat med 40 procent mer än medelvärdet för de senaste årtiondena.

Klimatförändringar handlar inte längre endast om varmare klimat och mer nederbörd, utan klimatförändringar handlar om hot och möjligheter och kopplas mer och mer ihop med utrikes- och säkerhetspolitik. Ett exempel är kopplingen mellan skyddet av klimat och miljö och respekten för de mänskliga rättigheterna. De uppmärksammas alltmer, inte minst inom arbetet med Agenda 2030.

Torka och ökad nederbörd drabbar främst länder i Afrika och Asien. Klimatförändringarna är ett säkerhetshot som kommer att förvärra många problem utomlands, skapa politisk instabilitet och innebära sociala spänningar, fattigdom med mera.

Herr talman! Utrikesminister Margot Wallström nämnde i utrikesdeklarationen den 24 februari 2016 hur regeringen i utrikespolitiken kommer att ha en bredare syn på säkerheten, och hon nämnde klimatförändringarna som ett globalt säkerhetshot. I regeringens skrivelse om mänskliga rättigheter, demokrati och rättsstatens principer i svensk utrikespolitik lyfts fram hur Sverige vill arbeta för att genomföra klimatavtalet och Agenda 2030 som ett led i arbetet för mänskliga rättigheter, demokrati och respekt för rättsstatens principer. Därför avser regeringen att öka uppmärksamheten på samband mellan klimat, miljö och mänskliga rättigheter. Vidare avser regeringen att driva frågor om demokrati, transparens, delaktighet och miljöanalyser för att främja en socialt, ekonomiskt och miljömässigt hållbar utveckling i världen.

(Applåder)

Herr talman! I maj 2016 skrev den amerikanska historikern Anne Applebaum att den europeiska säkerhetspolitiken är bara tre val från sitt förfall. Framtiden hängde då på brexit, på det amerikanska presidentvalet och naturligtvis på det kommande presidentvalet i Frankrike. Om Applebaum får rätt återstår naturligtvis för historien att utvisa, men insatserna är höga. Det är den här säkerhetsordningen som har skapat fred, välstånd och ekonomisk utveckling i Europa under ett halvt sekel.

Detta är också en säkerhetsordning som är utsatt för starkt externt tryck. Europa omges av en löpeld av konflikter från Medelhavet i söder, genom Levanten och Kaukasus till Donbass i öster och Ishavet i norr. Det är ett Europa där Ryssland har valt att använda militärt våld för att rita om de europeiska gränserna både i Georgien och i Ukraina samt i andra fall agera i gränslandet mellan den totala freden och det totala kriget med hjälp av hybridmetoder.

I allt högre grad ser vi hur händelser utanför Europa påverkar oss själva. Det kanske mest uppenbara, men inte det enda, exemplet är den fruktansvärda konflikten i Syrien. Konflikten har lett till de största migrationsströmmarna i Europa sedan andra världskriget. Den har inspirerat till terrorangrepp i Berlin, i Paris, i Nice och i London. Den har lett till att över 300 personer i Sverige har begett sig till Mellanöstern för att ansluta sig till terroristorganisationer som Islamiska staten.

Aldrig tidigare har de säkerhetspolitiska utmaningarna för Europeiska unionen varit så svåra och så omfattande som de är i dag. Jag tror att vi alla, oavsett partitillhörighet, arbetar för att försöka förstå, hantera och bemöta den nya omvärlden.

En sak är dock helt uppenbar; detta är inte tiden för säkerhetspolitisk passivitet. Om inte vi tar ansvar och formar den säkerhetspolitiska ordningen kommer andra krafter att göra det åt oss. Det är krafter som varken delar våra intressen eller delar våra värderingar. Tvärtom är det krafter som ser våra värderingar om mänskliga rättigheter, yttrandefrihet och demokrati som svagheter som ska exploateras.

Herr talman! Det enda sätt som Sverige på allvar kan påverka den europeiska säkerhetsordningen på är genom ett kraftfullt agerande i EU och Nato. Jag ser två viktiga skäl för arbetet.

För det första behöver EU trygga och välmående grannar. Det östliga partnerskapet, utvidgningen, måste inriktas på att säkra att Ukraina, Moldavien och Georgien kan kvarstå som självständiga länder som också i framtiden kan göra sina egna säkerhetspolitiska vägval. Inte minst är det viktigt att stärka ländernas motståndskraft mot ryska hybridangrepp.

Men EU behöver också fördjupa samarbetet med Nato och knyta ihop instrumenten för intern och extern säkerhet. Det är i just den här skärningspunkten som jag tror att EU kan göra riktigt stor nytta för europeisk säkerhet. I sak handlar det om att knyta ihop alla aspekter på det som kallas den europeiska säkerhetsunionen, det vill säga arbetet mot terrorism, organiserad brottslighet och cyberangrepp, och sedan länka dem samman med den gemensamma utrikes, säkerhets- och försvarspolitiken. Det handlar bland annat om att utveckla EU:s förmåga att leda krishanteringsinsatser och rikta in de militära och civila insatserna mot EU:s närområde.

För det andra är och förblir Nato den enda organisation som kan trygga de centraleuropeiska och västeuropeiska gränserna. I ljuset av den nya Trumpadministrationen är det än mer viktigt att Nato stärks och att de europeiska länderna ökar sina försvarssatsningar.

Natos nya framskjutna militära närvaro i Baltikum och Polen är bra för hela Östersjöregionen, och Sverige är mer beroende än någonsin av den säkerhet som Nato levererar och upprätthåller. Samtidigt ser vi att skillnaden mellan partnerskap och medlemskap till Nato ökar ju mer Nato närmar sig säkerhetspolitikens hårda kärna, det vill säga de gemensamma försvarsförpliktelserna. Om vi på allvar vill stärka den europeiska säkerhetsordning som Nato representerar och värnar ska vi också bli fullvärdiga medlemmar av försvarsalliansen. Det är ytterst bara då, som fullvärdiga medlemmar, som vi kan ta ansvar och påverka en organisation som är helt avgörande för Europa och vår egen säkerhet.

Fru talman! Detta vore ett viktigt steg i rätt riktning för att förhindra det totala förfallet av den europeiska säkerhetsordningen som författaren Anne Applebaum har varnat för.

Fru talman! När jag växte upp pratade vi alltid mycket hemma vid köksbordet. Det handlade sällan om partipolitik, och vi hade nästan alltid olika åsikter. Men jag fick lära mig att lyssna på andra, förstå att saker kan se olika ut sedda i olika perspektiv och att aldrig svika min moraliska kompass. Detsamma gäller för stora delar av politiken, inte minst utrikespolitiken.

I dag är mina föräldrar här på läktaren. De har sagt att varje människa måste ta ansvar, göra det moraliskt riktiga och stå upp för andras rätt; annars är man bara en liten lort.

Jag är stolt över att i dag vara en del av ett parti som driver en klart feministisk utrikespolitik och som tar stort ansvar i alla sammanhang.

Fru talman! Låt mig ge några exempel på vad den har bidragit till.

I höstas besökte utrikesutskottet Swedfund. För dem som inte känner till Swedfund är den svenska statens utvecklingsfinansiär, som ska bidra till att utrota fattigdom genom att skapa hållbart företagande i utvecklingsländer. Vd Anna Ryott berättade spontant om hur glada de var över de nya direktiven som hade kommit den här mandatperioden. Nu finns jämställdhets- och genusperspektiv med som ett kriterium i Swedfunds uppdrag, och det är frågor som de har mandat att driva i bolagsstyrelserna runt om i världen. Det var något som de hade längtat efter. En feministisk utrikespolitik gör skillnad för många människor runt om i världen, till exempel genom företagsutveckling.

Ett annat konkret exempel är att regeringen tillsammans med RFSL arbetar med genomgripande kompetenshöjning i hbtq-frågor både på Utrikesdepartementet och på ambassaderna. En feministisk utrikespolitik gör skillnad även inom hbtq-området.

I tiden som vi lever i nu, där vissa män fortfarande anser sig ha rätt att bestämma över kvinnors kroppar, står den svenska regeringen tydligt upp för att en stor del av biståndet ska gå till organisationer som arbetar med sexuell och reproduktiv hälsa och rättigheter. En feministisk utrikespolitik gör skillnad för många människor runt om i världen, även för dem som lever i länder där abort och sexualupplysning tyvärr inte är en självklarhet.

Fru talman! Att Sverige med bred marginal röstades in i FN:s viktiga säkerhetsråd tror jag berodde på det budskap som regeringens företrädare hade under sin valturné: att med transparens och resultatfokus effektivisera rådets arbete, att sätta fokus på flickors och kvinnors situation och att förebygga i stället för att hantera redan uppkomna konflikter.

Nu är vår första månad av 24 i säkerhetsrådet till ända, en månad då Sverige har haft ordförandeposten. Återigen finns den feministiska politiken med som en röd tråd.

När ett enigt säkerhetsråd den 4 januari uttryckte sitt stöd för de nationella medlingsinsatserna i Demokratiska republiken Kongo framhölls vikten av kvinnors deltagande. Det skedde på svenskt initiativ och kommer förhoppningsvis att leda till bättre förhandlingar och en mer hållbar lösning för hela befolkningen i Demokratiska republiken Kongo.

Sverige arrangerade till exempel en briefing för representanter för civilsamhället om säkerhetsrådets arbetsprogram för januari månad. Det var första gången som ett ordförandeland i rådet genomförde en sådan briefing för civilsamhället. Det borde bli rutin, tycker jag.

Mycket bra har alltså gjorts, men ännu mycket mer återstår att göra i världen. Då gör det mig orolig att Sveriges största oppositionsparti i riksdagen har inlett samtal med Sverigedemokraterna i olika frågor. Sverigedemokraternas politik, som går ut på att göra skillnad på människor, att sätta Sverige och svenskar först, att vrida klockan tillbaka och att inskränka kvinnors rättigheter, ska alltså diskuteras av moderater. Hur kommer det att påverka den moderata utrikespolitiken? Jag fick inga svar av Sofia Arkelsten på mina tidigare frågor. Jag är ganska orolig över vad det här kommer att innebära i framtiden.

Fru talman! Vi verkar inom det möjligas konst, inte inom det önskvärdas. Men för oss socialdemokrater handlar det om att åstadkomma så mycket positiv utveckling som möjligt för så många människor som möjligt i världen.

OECD sa vid sitt besök i Sverige nyligen att världen skulle vara en mycket bättre plats om vi kunde sprida den svenska modellen till fler länder, framför allt delarna med jämlikhet och jämställdhet.

Det försöker vi socialdemokrater göra varje dag med vår aktiva och tydliga utrikespolitik, och även om utrikespolitiken är ofantligt mycket större än vårt köksbord hemma i Upplands Väsby var tror jag att samma kloka principer gäller. Vi bemödar oss om att förstå andra och deras perspektiv, men vi står alltid upp för humanitet, för det moraliskt rätta och för dem som behöver oss. Annars är vi bara små lortar.

(Applåder)

Fru talman! Jag lyssnade på anförandet av Åsa Eriksson. Jag blir mer och mer förvånad när jag hör regeringen, eller riksdagsledamöter här, tala om regeringens feministiska utrikespolitik.

Jag drar mig till minnes OSSE:s ministerråd 2016. Där deltog Sveriges utrikesminister. Men jag vill säga här med bestämdhet att frågan om ett jämställdhetsprogram, att kvinnors rättigheter skulle beaktas, inte ens fanns med på dagordningen. Jag hörde inte att utrikesministern protesterade mot detta. Jag hörde inte att frågan kom upp.

Jag vill gärna ha en kommentar till detta.

Fru talman! Tack så mycket, Margareta Cederfelt! Som vi har hört utrikesministern säga flera gånger både i utrikesutskottet och här i kammaren framhåller regeringen alltid frågorna om feminism, om jämställdhet och om flickors och kvinnors rättigheter och möjligheter.

Sedan är det ju också så att vi som jag sa verkar inom det möjligas konst och inte alltid inom det önskvärdas konst. Vad som hände i exakt det exempel som Margareta Cederfelt tog upp kan jag inte kommentera eftersom jag, även om hon inledningsvis sa det, inte ingår i regeringen. Men jag är alldeles trygg med att regeringen ständigt tar upp de här frågorna så mycket som det bara går.

Fru talman! Jag ber om ursäkt för att jag sa fel, Åsa Eriksson. Åsa Eriksson är riksdagsledamot, precis som jag.

Vad jag ville säga var att regeringen uppenbarligen inte använder alla de internationella plattformar som finns för att driva en feministisk utrikespolitik, och jag tycker att det är väldigt tråkigt. Säger man sig vara en feministisk regering ska man använda de internationella nätverk som står en till buds, och det inkluderar OSSE.

Fru talman! Där håller jag absolut med Margareta Cederfelt. Ibland tror jag att en del partier hänger upp sig på en del saker och inte ser det viktiga och väsentliga som åstadkoms. Jag tyckte att utrikesministern fick till det ganska fyndigt när det gällde Iranresan - att man ska fokusera på huvudsaken och inte på huvudbonaden. Nu gäller inte det för OSSE.

Jag kan inte svara om det exakta sammanhanget, men jag är helt övertygad om att regeringen i alla sammanhang tar alla tillfällen i akt att främja rättigheter för flickor och kvinnor.

(Applåder)

Fru talman! Det gör mig ledsen att Åsa Eriksson återigen upprepar någonting som hon vet inte stämmer.

Det var vackert, mycket av det som Åsa Eriksson sa. Det handlade om att stå upp för det som är det moraliskt rätta, annars är man bara en liten lort.

Då undrar jag hur Åsa Eriksson ser på det hon beskriver här, när vi redan har haft ett replikskifte där jag meddelat och förklarat hur Moderaterna förhåller sig till alla andra partier här i riksdagen. Vi kan samtala med alla. Ser Åsa Eriksson det som att vi samarbetar nu när vi för ett samtal, när vi pratar med varandra vid fikat i utskottet eller när vi möts i korridoren?

Socialdemokraterna förhandlar alltså riktig politik med Vänsterpartiet. Det är någonting som ni måste ta ansvar för. Men hitta inte på, Åsa Eriksson!

Fru talman! Jag lyssnade på Sofia Arkelstens partiordförande, Anna Kinberg Batra, som faktiskt kom med ett historiskt besked för några veckor sedan. I det beskedet ingick det att Sverigedemokraterna skulle vara ett parti som Moderaterna skulle samtala med i utskotten.

Det är någonting som upprör oss väldigt mycket. Vi samtalar också med människor, oavsett partitillhörighet, i utskotten. Man begär ordet, och man replikerar på varandra. Det gör vi också här i kammaren. Men att samtala om vår politik är en väldigt stor skillnad. Det är att släppa in SD i stugvärmen, och det har vi väldigt mycket emot.

Därför undrar jag: Hur blir det i samtalen? Förut har Moderaterna sagt att man inte ska samtala med Sverigedemokraterna. Nu ska man samtala med Sverigedemokraterna i utskotten. Vad kommer det att betyda för den moderata utrikespolitiken?

Fru talman! Jag konstaterar igen att det är någonting som skaver här. Jag är besviken på hur Åsa Eriksson beter sig just nu.

Min partiledare lämnade besked om att vi vill ha en alliansbudget. Är det så att Sverigedemokraterna mot sin politiska övertygelse röstar på den - det som hände när ni förlorade budgetomröstningen första gången - kan de få göra det. Det är inget som vi kommer att hindra. Men det är ingen skillnad på vad Åsa Eriksson beskriver, att man kan ha ett samtal med andra medlemmar i riksdagen. Det är ingen som helst skillnad.

Jag kan bara konstatera att Socialdemokraterna i form av Urban Ahlin, som numera är talman, satt och förhandlade öppet - detta har han erkänt i medierna - med Sverigedemokraterna i utskottet förra mandatperioden för att be regeringen att erkänna Västsahara i ärendet EU:s årsbok.

Det är så mycket i detta som skaver. Jag undrar: Hur ska det påverka Socialdemokraternas utrikespolitik att ni beter er på det viset?

Fru talman! Det som skaver här, Sofia Arkelsten, är att ni säger att det inte är någon skillnad. Förut var Moderaterna tydliga med att man inte skulle samtala med Sverigedemokraterna, och nu gör man det.

Det som också skaver är historien om Urban Ahlin och Västsahara, som enligt mina partikamrater som var med på den tiden - det var jag inte själv - inte alls stämmer. Så jag tror att det som skaver här, Sofia, måste du reda ut med andra.

Men för mig och för många i Sverige är det oerhört viktigt att förstå vad denna förändring av Moderaternas förhållande till Sverigedemokraterna kommer att innebära för utrikespolitiken.

Fru talman! Jag kunde inte låta bli att begära replik när jag hörde Åsa Eriksson på något konstigt sätt beskylla Sverigedemokraterna och tycka att det var konstigt att vi skulle sätta Sverige och svenskarna först. Jag kan med stolthet säga att vi som politiskt parti värnar Sverige och svenska folket och sätter dem i främsta rummet.

Den fråga jag vill bolla tillbaka, fru talman, är vilka Socialdemokraterna sätter först. Är det kanadensarna och Kanada, eller är det brasilianarna och Brasilien? Vilka är det Socialdemokraterna sätter först om det inte är Sverige och svenskarna?

Fru talman! Det var jättebra, Björn Söder, att du tog upp detta - tack! Här finns en väldigt stor skillnad, tror jag. Vi bedriver en politik som är bra för Sverige och för resten av världen samtidigt. Vi är nämligen helt övertygade om att det bästa för Sverige och svenskarna är att det går bra för andra länder, nationaliteter och kulturer också.

En tryggare och mer rättvis värld är en säkrare värld, precis som Kenneth G Forslund sa i sitt anförande, och det är här som jag tror att den stora skiljelinjen mellan våra partier finns. Vi står alltid upp för människors lika värde och mänskliga rättigheter, men vi menar också att det som är bäst för Sverige och svenskar också är bra för andra runt om i världen.

Fru talman! Jag förstår inte varför det ena ska utesluta det andra. Men vi är ett svenskt politiskt parti i det svenska parlamentet, och det är en självklarhet, tycker jag, att i alla fall vi i Sverigedemokraterna sätter Sverige och svenska folket främst.

Men jag tycker att det är bra att Åsa Eriksson och Socialdemokraterna är tydliga inför svenska folket med att varken de eller landet kommer först eftersom man tycker att det är märkligt att vi skulle sätta Sverige och svenskarna främst. Vi gör det, och det vill jag vara tydlig med.

Fru talman! Det där var ju en grov vantolkning av Björn Söder. Vi tycker att det är viktigt att värna alla människor, och vi tror att det ligger i svenskt intresse att vi i den svenska säkerhetspolitiken också ser till andra länders intressen. Det kan vi vara väldigt tydliga med. Men att vi alltid står upp för alla människors lika värde, oavsett var man är född och vilket land man bor i, tycker jag är oerhört viktigt.

Fru talman! Låt mig inledningsvis läsa ett 18 år gammalt citat: "Svenskt försvar måste stå starkt i ett Europa som präglas av utveckling och stabilitet. Rysslands utveckling är positiv, men landet har stora problem, inte minst ekonomiskt. Detta ger grogrund till politiskt missnöje. Ryssland har fortfarande stora militära styrkor. Nedrustningsavtalen och den ekonomiska situationen har lett till att de konventionella styrkorna blivit mindre i Europa. Men den moderna materielen finns kvar, och har i Sveriges närhet ökat i omfattning. Att då besluta om nedrustning av svenska försvaret, med hänseende till vad som hände efter försvarsbeslutet 1925, är vansinnigt. Ett nedrustat försvar tar åratal att bygga upp igen - den tiden har man inte vid ett krigshot i modern tid."

Citatet, som - det tillstår jag - kanske inte är det bäst formulerade, kommer från Sverigedemokraternas ungdomsförbunds första principprogram 1999, där jag som 23-åring och ganska ny i politiken författade det försvarspolitiska avsnittet. Att jag då, för 18 år sedan, hävdade att utvecklingen i Ryssland var positiv hade ju sin bakgrund i att kommunismen hade fallit och Ryssland just då utvecklade sig i riktning mot väst. Det var innan Vladimir Putin valdes till premiärminister och sedermera president.

Trots det varnade vi sverigedemokratiska ungdomar för nedrustningen. Och långt innan partiet kom in i riksdagen varnade vi för nedrustning av vår försvarsförmåga och för att det säkerhetspolitiska läget snabbt kunde förändras.

Tyvärr har både socialdemokratiska och borgerliga regeringar varit högst skyldiga till nedrustningen av vårt försvar. Att man som regeringar inte förstått det som jag, som då 23-åring med ytterst begränsad insikt i försvars- och säkerhetspolitiska spörsmål, förstod är för mig en gåta, fru talman.

När den borgerliga regeringen tog makten 2006 skickade man territorialförsvaret till slutgiltig slakt, och i stället skulle man prioritera att leka världspolis genom militära insatser i fjärran land. Inte ens när Ryssland gick in i Georgien 2008 och visade att man var beredd att med våld ändra gränser på vår egen kontinent vaknade man och förstod att saker och ting höll på att hända i Österland.

När vi kom in i riksdagen 2010 stod vi här i talarstolen, utan gehör från övriga partier, och fortsatte varna för att omvärldsläget snabbt skulle komma att förändras. I flera år varnade vi för detta och för att vårt lands försvarsförmåga var satt ur spel på bekostnad av utlandsinsatser och dålig personalförsörjning.

I Försvarsberedningen 2013 ville Sverigedemokraterna, Socialdemokraterna, Folkpartiet och Kristdemokraterna få till skarpare formuleringar om Ryssland. Detta motsatte sig bland andra Moderaterna, och Försvarsberedningens moderata ordförande Cecilia Widegren sa i SVT:s Politik i fokus den 30 maj 2013 att "det föreligger inget hot mot Sverige, och vi ser heller inga avsikter till att något sådant ska utvecklas".

Moderaterna ville, tillsammans med Vänsterpartiet, Miljöpartiet och Centerpartiet, tona ned hotet från Ryssland. Man lyfte fram argument som att Putin inte hade råd att genomföra sin storslagna upprustning. Analysförmågan var alltså inte, fru talman, särskilt imponerande, och tyvärr fortsatte det att hänga i.

Den moderata statsministern Fredrik Reinfeldt kallade försvaret för ett särintresse, och så sent som vid Folk och Försvars rikskonferens i januari 2014, mitt under de pågående protesterna vid Majdantorget i Kiev och efter att Ryssland genomfört sin största beredskapsövning på många år, talade dåvarande försvarsministern Karin Enström, som i dag sitter här i kammaren, om att "den säkerhetspolitiska situationen i Östersjöregionen är mer stabil i dag än för 10 år sedan" och att "bedömningen att det är osannolikt med ett väpnat militärt angrepp mot Sverige under överskådlig tid är även fortsatt grunden för utformningen av försvaret".

Inte förrän Ryssland den 28 februari 2014 skickade in sina trupper på Krim och ockuperade delar av en europeisk suverän stats territorium och den svenska säkerhetspolisen i april samma år varnade för att Ryssland bedrev förberedelser för krig eller hot om väpnat våld mot Sverige vaknade Moderaterna tillsammans med flera av de övriga partierna.

Då helt plötsligt hamnade det svenska invasionsförsvaret åter i fokus. Men nu började man också på allvar propagera för ett svenskt Natomedlemskap. Flera års nedrustning fick inte bara följden att man kunde använda pengar till allehanda skattelättnader; det fick också följden att man kunde se rörelser i den svenska opinionen. Argument som att "hotbilden har nu ökat, och vi har ingen förmåga att försvara oss själva, så nu måste vi gå med i Nato" hördes allt oftare - inte sällan från moderat och borgerligt håll.

Fru talman! Natoförespråkarna hävdar ofta att ett medlemskap i alliansen på ett avgörande sätt skulle stärka vår försvarsförmåga och bidra till stabilitet och säkerhet i Sveriges närområde. Det är givetvis rent nonsens. I stället är det precis tvärtom.

Ett svenskt medlemskap skulle öka spänningarna i Östersjöregionen och riskera att rubba den geopolitiska balansen och därmed dra in Sverige i konflikter i stället för att förhindra dem. Dessutom lever vi inte ens upp till de krav som ett medlemskap ställer eftersom vi avsätter alldeles för lite resurser till försvaret.

Vi sverigedemokrater är tydliga i vår inställning till stormaktsallianser och har varit det sedan partiet grundades. Vi anser att det är viktigt att vi bibehåller vår suveränitet när det gäller utrikes- och säkerhetspolitik. Som ett litet land måste vi förhålla oss till vår omgivning och ta nationellt ansvar för säkerheten i vår region och inte utsätta oss för risker i onödan.

Vårt alternativ för att trygga vårt lands säkerhet är i stället att först och främst ha en egen försvarsmakt med ordentlig försvarsförmåga men också ett defensivt försvarsförbund med Finland, som skulle ge ett bra komplement till detta.

Ett försvarsförbund med Finland skulle inte heller rubba den geopolitiska maktbalansen i vårt område. Sverige och Finland möter samma säkerhetspolitiska utmaningar med hänsyn till ländernas gemensamma geografiska läge. Genom ett försvarsförbund höjs tröskeleffekten och nya strategiska djup skapas, vilket stärker ländernas försvarsförmågor.

Om de svenska Natoivrarna för ett ögonblick upphörde med att basera sina ställningstaganden på bristfälliga ideologiska analyser och i stället baserade dem på faktabaserade risk- och sårbarhetsanalyser skulle de snart inse att vi har rätt, som så många gånger förr. Tyvärr saknar flera av dem denna analysförmåga, vilket lyser väl igenom i den debatt som förts de senaste åren.

Det som jag som 23-åring för 18 år sedan kunde förutspå har övriga partier uppenbarligen först nu insett. "Ett nedrustat försvar tar åratal att bygga upp igen - den tiden har man inte vid ett krigshot i modern tid."

I detta anförande instämde Pavel Gamov och Markus Wiechel (båda SD).

Fru talman! Det är naturligtvis frestande för Sverigedemokraterna att använda det rådande säkerhetspolitiska läget omkring oss, som försämras alltmer, för att försöka bevisa att man alltid haft rätt och att man hade rätt redan för 18 år sedan eller så. Men det är inget nytt att Sverige eller andra länder nedrustar i tider av avspänning och upprustar i tider av ökad spänning. Det är högst rimligt att man gör det och att man anpassar sitt försvar utifrån den situation som råder. Det är vad Sverige har gjort. Det har vi gjort under hela 1900-talet. Tidvis har vi haft ett ganska avrustat försvar. Tidvis har vi haft ett av de tre eller möjligen fyra största flygvapnen i världen. Det är en bild av spännvidden.

Björn Söder! Hade du velat avstå från de välfärdssatsningar som blev möjliga på 90-talet och 00-talet?

Fru talman! Vi har genom de budgetförslag som vi lagt fram visat att man kan prioritera både välfärdssatsningar och en stark försvarsförmåga.

Problemet i försvarspolitiken är att man inte bara kan säga att det är tryggt i vår omgivning och att man därför ska montera ned. Nu har det ändrats, och nu ska vi rusta. Det är ungefär som att säga: Det har inte brunnit i mitt hus de senaste tio åren, så nu plockar jag ned mina brandvarnare, för jag har inte råd att köpa batterier till dem - det är onödigt bortkastade pengar. Eller som om man säger upp sina hemförsäkringar bara för att man inte har haft några inbrott och det inte har brunnit.

Försvaret måste hålla en hög nivå hela tiden. Det går inte att ha någon quickfix när omvärlden snabbt förändras. Det man har gjort i Sverige är att man har slaktat hela system. Det är inget man bara förändrar över en natt, utan det tar åratal att bygga upp dem.

Vi har gjort samma misstag tidigare i historien. År 1925 gjorde vi det när vi sa att det var fred i vår tid. År 1939 fick vi resultatet. Vi ska inte göra samma misstag, och det är det vi har gjort nu.

Fru talman! Återigen: Det är naturligtvis frestande för Sverigedemokraterna att i den här frågan försöka visa att de skulle ha haft rätt hela tiden. Men till skillnad från Björn Söder tror jag inte att lösningen på 2010-talets försvarsbehov för Sverige hade varit att stå med 1990-talets organisation och 1970-talets utrustning. Tvärtom var det en klok politik att i tid av avspänning nedrusta det svenska försvaret och föra över de pengarna till välfärdssatsningar. Detta skedde långt innan Sverigedemokraterna kom in i riksdagen. Det är oklart, men man kan ana vad Sverigedemokraterna hade velat föra för politik då.

Då kvarstår min fråga. Det är inte så enkelt som Björn Söder säger, att man kan göra båda delarna i dag. Det här är en historisk fråga till Björn Söder: Hade Björn Söder velat avstå från de välfärdssatsningar som möjliggjordes under 90-talet och 00-talet genom de försvarsbeslut som togs då?

Fru talman! Jag delar inte alls Kenneth G Forslunds åsikt att det var kloka beslut som fattades. Vi ser resultatet av dem i dag. Det var verkligen inte kloka beslut.

Jag står inte här och säger att vi har rätt i allt, men i det här fallet har vi faktiskt haft rätt i det vi sagt. De säkerhetspolitiska analyser och bedömningar vi har gjort har varit korrekta. Det kan man gå tillbaka och titta på.

Man titta på våra budgetförslag och se att vi kan göra välfärdssatsningar samtidigt som vi tillskjuter mest pengar av alla partier här till ökad försvarsförmåga. Men detta är fem över tolv. Det är redan för sent. Jag säger inte att man inte ska göra det nu, för vi måste göra det, men det skulle ha gjorts långt innan, och framför allt skulle man inte ha nedrustat.

Vi ska naturligtvis inte stå kvar med en statisk försvarsmakt som aldrig förändrar sig. Givetvis måste man utveckla den. Vi gör nya materielinköp och så vidare. Vi måste utveckla och effektivisera Försvarsmakten. Så är det givetvis. Det handlar alltså inte om att stå kvar i 90-talets försvar.

Fru talman! Jag har lärt mig att man inte kan bedriva politik genom att från talarstolen säga: Vad var det jag sa när jag var 23 år gammal?

Hur går det som Björn Söder säger ihop med Sverigedemokraternas tveksamma hållning till Ryssland? Han påminner mig om en åskådare som från åskådarplats kan spela bättre fotboll än de som spelar på planen. Återigen: Hur förklarar Björn Söder Sverigedemokraternas förhållningssätt till ryssarna och partiets innerliga ambition att föra Sverige bort från Europeiska unionen?

Fru talman! Sverigedemokraterna har varit väldigt tydliga i sin kritik av Ryssland och Rysslands agerande, inte bara när det gäller Georgienkonflikten utan framför allt tillvägagångssättet i Ukraina, där man kränker en suverän stat och illegalt ockuperar en del av ett lands territorium. Där har vi varit starka i fördömandet.

Vi har också ställt oss bakom de sanktioner som har införts mot Ryssland. I debatten här tidigare var det någon som tog upp att vår representant i försvarsutskottet skulle ha sagt att Ryssland inte var fienden. Det stämmer. Ryssland är inte vår fiende men inte heller vår vän. Så brukar vi betrakta dem. Vi behöver inte utmåla alla länder som våra direkta fiender innan vi själva har blivit utsatta för några hot eller angrepp. Däremot har vi varit tydliga med att Ryssland inte är vår vän i dagsläget, och vi har tydligt fördömt deras agerande.

Fru talman! Man kan inte bedriva framtidsorienterad politik genom att titta i backspegeln. Ett gott råd till Björn Söder och Sverigedemokraterna är att låta bli att från kammaren basunera ut: Titta här så rätt vi hade hela tiden! I stället bör man ägna sig åt framåtriktad politik som fokuserar på uppgiften och Sveriges utmaningar. Det är mitt förslag till Björn Söder och Sverigedemokraterna.

Fru talman! Det är ganska viktigt att titta i backspegeln. Om man lär sig av historien kan man också fatta goda beslut för framtiden. Det brukar jag i alla fall ha som målsättning. Kan man sin historia och vet vilka misstag man tidigare har gjort kanske man inte upprepar dem.

I det här fallet kan jag bara konstatera att man precis har upprepat samma misstag som man gjorde här i landet 1925, då man nedmonterade vår försvarsförmåga. Nu har man helt plötsligt insett att omvärldsläget har förändrats drastiskt, vilket vi varnat för.

Jag måste tyvärr säga att vi hade rätt. Titta här, vi hade rätt! Då är det kanske också en signal till andra partier och till Sotiris Delis om att man kanske ska lyssna på oss lite mer framöver, för vi är nog inte helt fel ute när vi pratar politik. Historien har visat att vi har ganska rätt i en hel del av det vi säger. Det gäller inte bara försvarspolitiken utan också invandringspolitiken och annat. Det vi kunde förutspå på 1990-talet har slagit in i dag.

Fru talman! Den senaste tiden har visat att när väl förändring kommer, så kommer den också fort och kraftfullt.

Under förra året röstade britterna för ett utträde ur Europeiska unionen, och vi fick äntligen en brexit. Som första land i unionens historia valde Storbritannien att kraftfullt säga nej till överstatlighet, nej till minskat inflytande, nej till bristande demokrati, nej till påtvingad migration, nej till utbredd korruption och nej till att skänka bort miljarder med skattepengar till andra relativt välmående länder i Europa när behoven hemma är stora. Det brittiska folket sa i stället kraftfullt ja till självbestämmande, ja till suveränitet, ja till utökad demokrati, ja till att stärka landets gränser, ja till utökad insyn och verkligt ansvarsutkrävande och ja till att lägga grunden för en förmånlig frihandel, där mer gynnsamma frihandelsavtal kan slutas bilateralt.

Under förra året vann också den presidentkandidat i Förenta staterna som alla experter förutspådde aldrig skulle kunna lyckas med just det. I likhet med brexit innebär detta stora förändringar både i Europa och i världspolitiken, och det får även konsekvenser för EU:s nuvarande federalistiska utveckling. Vi ser redan i dag att det har lett till att det överdimensionerade och överbyråkratiska EU-maskineriet är i kraftig gungning, och från eurokraternas håll talas det om ständiga kriser. Vi ser ekonomiska kriser, migrationskriser och andra former av kriser i EU:s spår, där dagens EU snarare är en del av problemet än lösningen.

Denna förändring och detta folkliga uppror mot EU-eliten är något som vi är många Europavänner som gläds åt. Vi ser också att detta lägger grunden för en ny utveckling där vi kan återgå till mer mellanstatlighet och till ett nationernas Europa.

Detta halvår genomförs det dessutom parlamentsval i Nederländerna och presidentval i Frankrike. Oavsett utgång, fru talman, kommer valen även där att påverka EU-projektet och dess framtid, precis som brexit och den nya USA-administrationen nu gör.

Det EU som svenskarna med knapp marginal sa ja till 1994 existerar inte längre. Därför behöver folket återigen rådfrågas. Enligt en opinionsmätning från Inizio nyligen ökar också andelen svenskar som vill se en folkomröstning om det svenska EU-medlemskapet. Fyra av tio svenskar vill nu ha en sådan folkomröstning - detta trots att övriga partier i kammaren jämt och ständigt försöker tiga ihjäl denna fråga och i stället målar upp domedagsprofetior.

Sverigedemokraterna stöder tanken på en folkomröstning och verkar både här i Stockholm i Sveriges riksdag och i Europaparlamentet i Bryssel för att även svenska folket ska få säga sitt i denna fråga och för att vi ska få se en swexit. Vi är helt enkelt garanten för att denna debatt äger rum och är vital.

Fru talman! Självklart ska vi ha samarbete i Europa. Självklart ska vi ha samarbete på olika områden, till exempel när det gäller miljö och brottsbekämpning. Men detta samarbete ska ske mellanstatligt och frivilligt utan tvång. Vi ska inte bli påtvingade olika dekret och påbud från icke folkvalda politiker och anonyma byråkrater och lobbyister fjärran från vårt land.

Brexit visar att en annan väg är möjlig. Det är nu dags att den svenska regeringen tar detta på allvar och tillfrågar svenska folket om vad man anser om den nuvarande utvecklingen.

Fru talman! Det är inte obekant att Sverigedemokraterna vill lämna EU. Det är något som ofta framförs, inte minst i EU-nämnden. Jag måste ändå säga att ni kontinuerligt påminner oss om detta. Att ni också hävdar att ni är den enda garanten för swexit lär inte vara helt obekant för någon.

Från medier och annat har vi fått väldigt tydliga signaler om att Sverigedemokraterna är beredda att rösta på budgetförslaget från ett parti som är väldigt EU-vänligt, nämligen Moderaterna. Jag undrar: Stämmer det att ni sverigedemokrater kan tänka er att rösta på Moderaternas budgetförslag trots att ni har totalt olika uppfattningar när det gäller EU-frågan?

Sedan funderar jag på det här med sanktionerna, som EU har framfört och genomfört när det gäller Ryssland. Står ni bakom dessa sanktioner trots att ni är emot EU-medlemskapet?

Fru talman! Pyry Niemi och jag är kollegor i EU-nämnden. Det stämmer att vi där från Sverigedemokraternas sida varje fredag förmiddag försöker se till att svenska folket har kvar sitt självbestämmande på en rad olika politiska områden. Vi är det parti som anmäler flest så kallade avvikande meningar av alla partier. Det är just för att vi anser att svenska folket ska få säga till så mycket som möjligt om sin egen vardag och sin egen framtid. Där vet vi att mitt parti skiljer sig radikalt från Pyry Niemis Socialdemokraterna.

Vi stöder inte Moderaternas budget i alla delar, utan vi stöder i första hand vår egen budget. Men vår främsta målsättning är att avsätta den nuvarande regeringen. Och om vi på det sättet kan bidra till det är vi självklart positiva till att rösta på ett annat budgetförslag i andra hand.

Sanktionerna gentemot Ryssland är någonting som vi stöder. Det har vi fått höra tidigare under debatten.

Fru talman! Okej, då vet vi att ni stöder EU-sanktionerna och att ni är beredda att stödja en budget från ett parti som i princip står på motsatta sidan i förhållande till er när det gäller EU-frågan. Det är ganska intressant.

Då tänker jag på nästa fråga - Björn Söder tangerade detta. I budgeten kommer det också att finnas försvarsanslag. Det vet Pavel Gamov om. Ni är emot Nato - det är väl bra. Ni har tydligt deklarerat att det inte ska genomföras. Men det parti som ni avser att stödja för att rösta bort den här regeringen har numera ett väldigt starkt intresse av att vara med i Nato. Hur förhåller sig Sverigedemokraterna till det när Sverigedemokraterna tänker rösta på Moderaternas budgetförslag? Det är ju två diametralt motsatta uppfattningar.

(Applåder)

Fru talman! Sverigedemokraternas målsättning är att avsätta den nuvarande regeringen. Då är vi beredda att i andra hand stödja ett budgetförslag från Alliansen eller från Moderaterna. Självklart stöder vi i första hand vårt eget budgetförslag. Men om det faller, vilket det tyvärr ser ut att göra, är det självklart att vi är beredda att ta till alla medel för att avsätta den nuvarande regeringen, som vi anser är väldigt skadlig för vårt land.

Vi är inte överens med Moderaterna i alla frågor. Vi är inte heller överens med andra partier i alla frågor. Men det finns ett större syfte. Det är att se till att Sverige får en ny regering och en ny politik där, som vi hörde tidigare, man inte värnar alla världens medborgare utan där man i första hand värnar Sverige och de svenska medborgarna. Jag tycker att det var väldigt tydligt under ett tidigare replikskifte att Socialdemokraterna inte har det fokuset. Det är djupt beklagligt. För Sverigedemokraterna kommer Sverige och de svenska medborgarna i första hand.

Fru talman! Jag vill ge en sakupplysning med anledning av Björn Söders anförande och Ryssland.

Ryssland har gjort kränkningar av svenskt luftrum. Rysslands ambassadör i Sverige har uttalat sig negativt om Sverige och relationerna med Sverige. Och våra baltiska grannländer är ständigt utsatta för hot från Ryssland. Detta säger jag med anledning av det här med att invänta vad Ryssland avser att göra. Ryssland är ett hot gentemot Sveriges självständighet.

Utrikespolitisk debatt

Den utrikespolitiska debatten var härmed avslutad.