Arbetsplenum - 2016-05-18

Herr talman! Den debatt vi har i dag är efterlängtad, för den innebär att vi i eftermiddag fattar beslut om något som många väntat väldigt länge på, nämligen förbättrade möjligheter för överskuldsatta att starta om på nytt. Vi förbättrar nu möjligheterna till skuldsanering.

Synen på konsumtion och krediter har förändrats under åren, och i dag lånar svenskarna alltmer. Att hamna i skuldfällan och i värsta fall i överskuldsättning är förödande för den enskilde men kostar även stora pengar för samhället. Svenska hushåll är högt skuldsatta, såväl i ett historiskt som i ett internationellt perspektiv.

Kreditsamhället är under ständig utveckling. Krediter ökar möjligheterna för hushållen att planera sin ekonomi men riskerar också att bidra till överskuldsättning. I den av alliansregeringen initierade utredningen Överskuldsättning i kreditsamhället? angavs en rad förslag på hur människor låsta i överskuldsättning kan hjälpas till ett liv i frihet från skuld. Enligt utredningen bär fler än 95 000 personer på en skuld hos kronofogden sedan 1992 eller tidigare, och 190 000 har haft en skuld sedan 2002 eller tidigare, alltså i 15 års tid.

Evighetsgäldenärer är den grupp i samhället som lider svårast av de årtionden de levt under hotet om indrivning av varje krona de tjänat utöver existensminimum. De skuldsatta och deras anhöriga lever kringskurna liv år efter år och saknar ofta ork och förmåga att genomföra den totala skuldsanering som skulle vara dem till störst hjälp. Resultatet blir ofta att de hamnar i en alltmer omöjlig situation, med allt mindre hopp om att någonsin ta sig ur sin situation.

För att sätta en gräns för den mest utsatta gruppen och öka möjligheten att bli skuldfri på sikt behövs som sagt förbättrade möjligheter för överskuldsatta att få skuldsanering. Det är inga lätta frågor, men när människors tragiska livsöden säljs från borgenär till borgenär så att gäldenärerna till slut knappt vet vem de är skyldiga pengar, då måste politiken göra något. Barn till föräldrar med löneutmätning är särskilt utsatta. Löneutmätningen motsvarar en mindre plånbok än försörjningsstöd.

Även om vi på det stora hela anser att den proposition som regeringen har lagt fram och som vi i dag debatterar är bra anser emellertid både Kristdemokraterna och flera andra partier att propositionen saknar den ambition om en generell treårig betalningsplan för skuldsanering som utredaren Jan Ertsborn underströk i betänkandet Vägen tillbaka för överskuldsatta.

Propositionen vill ge uttryck för en flexibilitet och därmed sträva efter att i "fler fall" korta betalningsplanen jämfört med de fem år som gäller i dag. Vi vill i stället, i likhet med remissvar från bland annat Konsumentverket och Kronofogdemyndigheten, förorda en generell treårig betalningsplan utan betalningsfria månader.

Med propositionens ambition att påbörja gäldenärens betalningar redan från inledningsbeslutet kortas betalningsplanen väsentligt. Kronofogdens uppgifter om att handläggningstiden i mars 2015 från ansökan till inledandebeslut uppgick till sex månader och från ansökan till slutligt beslut till tio månader talar också för att skuldsaneringstiden därmed skulle krypa ned mot två år. Värdet av att snabbare kunna rehabiliteras gör att resan till ett nytt liv kommer att kännas snabbare och framför allt upplevas mer framkomlig. Därför står vi fast vid detta och hoppas att regeringen också lyssnar på det.

Det pågår som sagt flera utredningar på området, och det är viktigt att vi arbetar vidare med dessa frågor, för som jag sa tidigare: Kreditsamhället är under ständig utveckling, och det behöver även de politiska verktygen vara.

Att starta företag innebär att man lämnar trygghetszonen och utsätter sig själv och sin omgivning för risken att misslyckas. Det är något som säkert avhåller många från att förverkliga sin företagsidé. Därför är det nödvändigt i ett samhälle som bejakar tillväxt och jobbskapande att det finns möjlighet till skuldsanering för företagare.

Den av alliansregeringen tillsatta Nystartsutredningen föreslog en särskild form av skuldsanering som ska kunna beviljas företagare som drabbats av överskuldsättning. Förslaget ska förbättra möjligheterna för seriösa företagare som går i konkurs eller drabbas av överskuldsättning att snabbt ta itu med sin skuldbörda och kunna starta om på nytt eller fortsätta med förnyad kraft.

Det är därför positivt att vi nu antar en ny lag om skuldsanering för företagare som gör att företagare får en bättre möjlighet till skuldsanering. Det handlar om svårt skuldsatta företagare som drivit sin näringsverksamhet på ett försvarligt och lojalt sätt. Anledningen är att vi vill ge fler företagare en andra chans och förbättra förutsättningarna att driva företag i Sverige.

Sverige behöver entreprenörer som är beredda att förverkliga företagsidéer och skapa värden. Om någon av dessa jobbskapare snubblar någon gång är det angeläget att det finns en väg tillbaka för att kunna återuppta det värdeskapande som vårt land behöver.

Med detta yrkar jag bifall till reservation 2.

(Applåder)

Herr talman! Den som är försatt i skuld är icke fri. Det är ett citat av den socialdemokratiske finansministern Ernst Wigforss, även om det ofta förknippas med Göran Persson. Oavsett vem är det ett viktigt citat att ha med sig i den här debatten.

Skuldsanering är inte nytt i Sverige. Vi har haft en typ av skuldsaneringslag sedan 1994. Den kom då i samband med att många drabbades extra hårt av överskuldsättning efter den svåra ekonomiska krisen i början av 90-talet.

Det finns ingen exakt definition av vem som är överskuldsatt, vilket naturligtvis leder till olika beräkningar av hur många överskuldsatta det finns i samhället. Enligt en snäv definition är det uppskattningsvis 28 000 personer. Andra menar att det rör sig om betydligt fler. Exempelvis finns det, precis som Caroline Szyber sa, ungefär 100 000 personer som har funnits i Kronofogdemyndighetens register i mer än 20 år, så kallade evighetsgäldenärer.

Varför hamnar man då i överskuldsättning? Jag har träffat flera överskuldsatta personer. Jag har pratat med budget- och skuldrådgivare, med kronofogden och med forskare. Vi vet att det oftast beror på en yttre omständighet såsom sjukdom, arbetslöshet och numera även pensionering. Jag tror att vi kan enas om att ett av de vanligaste scenarierna är skilsmässa eller separation.

Herr talman! Jag träffade för ett tag sedan Maria. Hon köpte tillsammans med sin make ett hus på 90-talet. Inte för så mycket pengar som hus kanske kostar i dag, men låt säga 1 miljon - ett belopp som hon och hennes make skulle ha haft förmåga att betala tillbaka. Några år senare separerar de. Det blir kris och bråttom, och man tvingas sälja huset med förlust.

Under det första åren lyckades Maria hålla näsan precis över vattenytan, men pengarna räckte inte. Hon fick ta extrajobb, men pengarna räckte ändå inte, och till slut ramlade den första betalningsanmärkningen in.

Det är början på en situation som är omöjlig att ta sig ur för Maria. Skuldberget bara växer och växer. Det går många år innan hon till slut beviljas skuldsanering.

Borgenärerna har under tiden blivit fler, och Maria mår mycket dåligt. Vi vet att det bland överskuldsatta finns en ökad hälsorisk, ökad risk för självmord och att många barn mår dåligt. Samhällskostnaden för överskuldsättning är stor, men huvudskälet till den typen av institut är omtanke om gäldenärerna och en vilja att ge en andra chans. Huvudsyftet med lagen var rehabilitering av den överskuldsatta. Det är också viktigt att komma ihåg.

Det är för få som söker skuldsanering. Skälen är flera. Inte minst har det varit för krångligt, och propositionen föreslår nya förenklingar bland annat vad gäller själva ansökningsförfarandet. Det blir fråga om en delvis omvänd bevisbörda. Gäldenärens redovisningsbörda lättas en aning, och borgenärens ansvar för att redovisa skulderna ökar. Det kommer att ha stor betydelse för ett ökat antal ansökningar.

Det handlar också om ett förenklat betalningsförfarande, som jag tror gynnar både gäldenären och borgenären. Gäldenären kommer att ha lättare att sköta betalningarna, som nu bara sker till kronofogden, och det blir lättare även för borgenärerna. Det har varit kostsamt för många borgenärer att ta in de ibland mycket små beloppen som har kommit in varje månad. Nu kommer det att ske en utbetalning per år.

Bland annat av dessa skäl välkomnar jag och Moderaterna propositionen och de förbättringar av skuldsaneringsinstitutet som finns. Det kommer att ge många fler möjligheter att beviljas skuldsanering, kanske i synnerhet för de företagare som hittills endast har haft begränsad möjlighet att beviljas skuldsanering - trots lagändringarna som skedde 2011. Sverige har stuckit ut bland andra länder, och det måste även i Sverige vara möjligt att få en andra chans även om man är företagare. Det är verkligen på tiden.

Jag vill kort lyfta upp frågan om bedömningen av kravet på kvalificerad insolvens. Sedan Högsta domstolens dom för ett antal år sedan har det varit en omfattande diskussion och debatt om bedömningen av när man har uppnått kvalificerad insolvens. Jag tycker att propositionen har landat rätt genom att förtydliga att det är fråga om en nyanserad bedömning av individens samtliga omständigheter.

Propositionen är i stora delar bra, och det är fråga om efterlängtade förändringar - men den haltar på vissa punkter. Det jag tänkte ta upp är vad Caroline Szyber bland annat tog upp, nämligen betalningsplaner.

Vi återgår till Maria. Hon separerade 1990. Första betalningsanmärkningen kom 1992. Sedan gick det snabbt, och hon hamnade i överskuldsättning och en hopplös situation. Först förra året beviljades Maria skuldsanering. Det är lång tid för henne att leva med denna skuldproblematik. Hennes två barn har ständigt stått under ekonomisk press, och det har varit en psykisk press för hela familjen. Under mer än 20 år har Maria levt i överskuldsättning. Så ser det ut för många.

Som jag sa inledningsvis är grundidén med lagen att gäldenären ska rehabiliteras och åter komma in i samhället. För individen är det viktigt att det sker skyndsamt, och det gäller även för samhället. Vi vet att alla dessa personer som beviljas skuldsanering har varit fast i överskuldsättning lång tid. Vi vill att fler ska söka skuldsanering. Jag tror att betalningstidens längd är ett skäl till att vissa avstår från att ansöka. Fem år kan uppfattas som en lång tid.

De betalningsfria månaderna som föreslås av regeringen vet vi dessutom kommer att gälla bara vissa eftersom många som beviljas skuldsanering helt saknar betalningsförmåga. Jag förstår faktiskt inte varför skuldsanering för företagare ska ha kortare betalningsplan än vad fysiska personer ska ha, men jag hoppas att regeringsföreträdaren kommer att ta upp frågan i sitt anförande senare.

Herr talman! Låt mig säga några ord om budget- och skuldrådgivning i Sverige. Rådgivarna gör ett mycket bra och viktigt jobb, men år efter år har Konsumentverkets rapport visat att rådgivningen inte är jämlik över landet och att det finns brister. I dag är det IVO som utövar tillsyn. Helt nyligen har Riksrevisionen konstaterat att IVO:s tillsyn i princip är obefintlig. Det framgår även av propositionen. Så kan vi inte ha det.

Konsumentverket känner väl till budget- och skuldsaneringens verksamhet. Jag är övertygad om att om Konsumentverket skulle få tillsynsansvar skulle det för det första ske en tillsyn, och för det andra skulle det leda till en mer jämlik budget- och skuldrådgivning över hela landet.

Den som är försatt i skuld är icke fri. Jag har stora förhoppningar att dessa två nya lagar kommer att göra det enklare för många att komma tillbaka till ett liv utan överskuldsättning. Det tjänar vi alla på.

Herr talman! Moderaterna har tre reservationer, men för tids vinnande yrkar jag bifall endast till reservation 2.

(Applåder)

Herr talman! Skuldfällan är ett stort problem. Dagligen överöser kreditgivare oss med förslag på lån och köp på kredit. Många företag som tillhandahåller krediter skor sig på andras olycka och tar ut extrema räntor. Det är välkommet att detta ses över och även att vi i dag gör det lättare att få skuldsanering, vilket kan vara den yttersta konsekvensen när krediterna blir alltför stora.

Skuldsanering ska dock vara en sista utväg när övriga möjligheter först har prövats. Det är viktigt att det inte heller uppfattas som lättvindigt att bli av med sina skulder eftersom det kan minska betalningsmoralen i allmänhet. Utgångspunkten måste vara att man ska göra rätt för sig så långt det är möjligt. Att avskriva en skuld för någon i dag innebär att denne blir skuldfri för en dag. Lär någon ekonomi, och denne kommer att hantera sina pengar på ett bättre sätt.

Den införs nu även en särskild skuldsanering för företag, som kan få sina skulder sanerade på endast tre år. Vi ser dock att det finns stora skillnader mellan företag och privatpersoner. Förutom det faktum att företaget enligt de nya reglerna måste ha en inkomst kan ett företag lätt hamna i en besvärlig situation som orsakas av något som företaget inte kunde ha förutsett. Företaget kan drabbas av att huvudkunden plötsligt går i konkurs, eller så blir det som i Bjuv, där Findus plötsligt flyttar utomlands. Har ett litet företag med bara en köpare investerat stora summor och plötsligt står utan inkomst kan det bli besvärligt. För oss är det logiskt att en företagare som har skött sitt företag i övrigt också kan bli av med sina skulder efter en kortare tid än en privatperson som aldrig behövt ta samma typ av risker.

Alliansens inställning här gör mig något förbryllad. De menar i praktiken att skuldsanering av privatpersoner ska ske snabbare och enklare än för företag. Det blir den eftersom andra krav ställs på företag vad gäller inkomst och så vidare.

Herr talman! Vi vill förändra en annan sak i förslaget. Vi håller inte med om att det ska vara möjligt att sanera bort skulder som har uppkommit till följd av våldsbrott. Det är vår uppfattning att dessa skulder alltid borde ligga utanför sanering och alltid ska betalas till sista kronan.

Sveriges system för skadestånd är på många sätt helt galet uppbyggt. Sverigedemokraterna har under många års tid drivit på för en förändring. Det faktum att du som brottsoffer själv ska driva in skadeståndet från den person som har begått brott mot dig gör att olika brottsoffer har olika möjligheter att få ersättning. Sverigedemokraterna har föreslagit att staten ska betala ut skadestånd till följd av våldsbrott, och därefter ska staten kräva in dessa pengar från förövaren - vilket borde vara mer rimligt. Med dagens system får ett brottsoffer helt enkelt hoppas på att förövaren har hyfsad ekonomi för att inte riskera att helt gå miste om skadeståndet.

I förarbetena till den tidigare lagen nämns just ersättningar på grund av våldsbrott. Där framhålls att det i normalfallet inte bör vara möjligt att sanera våldsbrottslingars skulder. Därefter radas upp exempel på tillfällen då det trots allt borde vara möjligt, som när skulden har funnits under mycket lång tid, när större delen av skulden är betald eller när brottsoffret tycker att det är okej att skulden avskrivs. Detta är samma förarbeten som alltså nu ska gälla för de nya reglerna för skuldsanering.

Om en förövare håller sig undan och inte betalar skadeståndet under tillräckligt lång tid ska det vara till förövarens fördel och göra det lättare att få skuldsanering. Är det dessutom fråga om ett mycket grovt våldsbrott så att skadeståndet har blivit högt kan det räcka med att betala lite mer än hälften. Det är i alla fall så jag tolkar skrivningen om att huvuddelen är betald. Allra märkligast är resonemanget om brottsoffrets inställning till skulden. Om brottsoffret inte står på sig och orkar fortsätta att försöka driva in pengar som brottsoffret faktiskt har laglig rätt till ska det vara en fördel för gärningsmannen.

Skulder till följd av våldsbrott bör helt enkelt aldrig saneras bort. Möjligen kan jag tänka mig att en gärningsman efter mycket lång tid kan få en skuldsanering av övriga skulder så att det blir lättare för honom att betala skadeståndet. Men själva skadeståndet ska alltid finnas kvar. Det ska enligt mig vara så även om vi sverigedemokrater skulle få igenom en ändring av skadestånd på grund av våldsbrott så att staten betalar ut skadeståndet till offret. Även då ska skulden, som då blir mellan staten och gärningsmannen, alltid betalas. Någon sanering av just den skulden ska aldrig kunna ske.

Jag vill med det yrka bifall till vår reservation 5.

Herr talman! Centerpartiet hör givetvis till den breda skara här som välkomnar lagen om skuldsanering och förbättrade möjligheter för fler överskuldsatta, inte minst företagare, att bli kvitt sin skuldbörda via skuldsanering. Många har här i talarstolen redogjort för hur den situationen ser ut för många människor och hur många det handlar om. Jag ska inte upprepa det utan bara instämma i den beskrivningen.

Att ha blivit försatt i personlig konkurs eller ha fått sitt företag försatt i konkurs är i vårt land ett stigma som det är svårt att göra sig fri från medan det i andra länder, där synen på företagare och företagande är mer positiv, inte är så konstigt att någon har oturen att dra på sig skulder genom sitt företagande. "Okej, hon eller han satsade, men det gick inte den här gången. Försök att bli kvitt skulderna, och försök igen! Nästa gång kanske det går bättre."

Det kan såklart vara problematiskt, men för nya svenskar med vana hemifrån att driva en liten rörelse, låna pengar av släkt och vänner, klara sig med en liten kundkrets i början och växa om det går kan det här vara avgörande för deras möjligheter att lyckas och anställa personer från den egna gruppen, den egna kamratkretsen, som i sin tur kan fortsätta med företagandet eller skaffa sig en sysselsättning. Vi har mycket att lära av andra.

Men vi har också ett trygghetssystem med socialförsäkringar och pensioner som vi har anledning att vara stolta över. Även det är bra för företagandet. Att våga chansa och misslyckas behöver inte betyda att samhället lämnar dig i sticket om du faller.

Att det nu införs en särskild lag så att företagare kan komma i fråga för skuldsanering välkomnar Centerpartiet. Vi har drivit frågan under lång tid. Den utredning som vi i Alliansen tillsatte, Nystartsutredningen, föreslog den F-skuldsanering som vi här har möjlighet att rösta ja till.

F-skuldsanering betyder att en skuld som har uppkommit som en följd av företagandet kan saneras och delvis avskrivas så som tidigare varit möjligt - det blir svårare när vi klubbat igenom den här lagstiftningen - för privatpersoner. Också en företagares make, maka, barn, förälder, syskon, sambo eller sambos barn kan omfattas av möjligheten. Det behöver heller inte vara ett absolut hinder för skuldsanering i dag att man tidigare varit föremål för skuldsanering. Det är också en bra öppning.

För en företagare är det ofta svårt att skilja på företagandet och privatlivet. Sjukdom, skilsmässa, personliga svårigheter och skulder som har uppkommit på andra sätt kan sätta ned ens möjligheter att driva företaget så som det var tänkt. Man har inte möjlighet att ägna sin fulla kraft och arbetstid åt sitt företag. Det kan leda till att en skuldbörda växer.

Jag yrkar därför bifall till förslaget i betänkandet - med två viktiga undantag.

För Centerpartiet är det viktigt att se till de personer som blivit skuldsatta och att se till att det inte gått så lång tid sedan skulden uppkom att den hunnit växa till en nivå som i praktiken gör det omöjligt att bli av med den och där personens drivkraft och förmåga att själv eller med stöd av andra ta sig ur den helt försvinner.

Det ska heller inte upplevas som att de bästa åren av ens yrkesliv försvinner medan skulderna betalas. Man ska uppleva att det är möjligt att bli skuldfri inom en rimlig och överskådlig tid.

Därför, herr talman, yrkar jag bifall till Centerpartiets och Liberalernas reservation 1, som betyder att en skuld som inte bedöms kunna återbetalas inom fem år ska betraktas som kvalificerad insolvens. Ju tidigare man bedöms vara lämplig för en insats, desto större blir ens möjligheter att genomföra den och ges en andra chans.

Jag yrkar också bifall till Alliansens gemensamma reservation 2, som innebär att vi i stället för att utgå från att gäldenären vill ha betalningsfria månader erbjuder personen en möjlighet att bli kvitt sina skulder snabbare. Vad ger det för glädje att slippa betala av skulderna under sommarmånaderna och julhelgen om det innebär att tiden du måste vara föremål för betalningsförmedling är fem år i stället för tre? Vi tycker att fördelen med att ha betalningsfria månader under juli och december övervägs av att kunna bli skuldfri snabbt genom att leva sparsamt hela året.

Centerpartiet välkomnar att fler nu ges möjlighet att delvis befrias från ansvaret för sina skulder och starta om skuldfria. Därför yrkar jag i övrigt bifall till förslaget i betänkandet.

Men Mikael Eskilandersson, Sverigedemokraterna, förbryllar lite.

Det införs tack vare våra, Alliansens, ansträngningar och utredningar en möjlighet till skuldsanering för företagare som liknar den som tidigare har gällt för privatpersoner. Dessutom förbättras möjligheten till skuldsanering för privatpersoner genom vårt förslag och våra ansträngningar. Alliansen menar att det är viktigare att bli skuldfri snabbt än att ges möjlighet till betalningsfrihet under en sjättedel av året. Kravet på kvalificerad insolvens ska definieras till en kortare och bestämd tid.

Vad är problemet? Vi förbättrar möjligheterna för både privatpersoner och inte minst företag genom att införa en möjlighet till skuldsanering för företagare.

(Applåder)

Herr talman! Överskuldsättning är en katastrof för dem som drabbas och särskilt för dem som fastnar i skuldfällan under lång tid, så kallade evighetsgäldenärer.

Anledningen till överskuldsättning varierar självklart, men orsaken är oftast personliga tragedier som arbetslöshet, skilsmässa, sjukdom eller konkurs.

Överskuldsättning har ett högt pris för både den enskilde och samhället. Överskuldsatta personer har till exempel sämre hälsa och arbetar mindre än genomsnittsbefolkningen. Utöver konsekvenserna för enskilda har undersökningar visat att samhällets kostnader för överskuldsättning kan vara så stora som 30-50 miljarder kronor.

De senaste fem åren har gruppen svårt skuldsatta ökat med över 3 000 personer, vilket tyder på att de åtgärder som vidtagits inte lyckats bromsa utvecklingen. Antalet ansökningar för obetalda skulder, så kallade betalningsförelägganden, hos kronofogden ligger på över 1 miljon per år.

Det kan konstateras att den förra regeringens kraftiga försämringar i sjuk- och arbetslöshetsförsäkringarna sannolikt bidragit till en ökning av överskuldsättningen. Sjuk- och arbetslöshetsförsäkringarna är avsedda att ge möjligheten till en omställningsperiod utan att hushållets ekonomi raseras.

Barn i överskuldsatta familjer drabbas särskilt hårt. Socialstyrelsen beskriver i en utredning från 2013 att barn som växer upp i överskuldsatta familjer drabbas hårt av ett mycket utsatt ekonomiskt läge. Man menar att dessa familjers livsvillkor sannolikt hör till de sämre i samhället. Barnen upplever ofta att de väldigt tidigt måste ta ansvar för familjens ekonomiska situation, vilket kan göra att både skola och fritid blir lidande. En del barn berättar att de känner sig utanför i skolan eftersom de inte kan följa med på olika aktiviteter. Forskning har också visat att barn som vuxit upp i social utsatthet står inför en större risk att själva hamna utanför än andra barn.

Det är mycket angeläget att fler evighetsgäldenärer får chansen att genomgå en skuldsanering och bli ekonomiskt rehabiliterade. Jag välkomnar därför regeringens förslag om att bland annat förenkla ansökningsförfarandet, nyansera kravet på överskuldsättning och underlätta gäldenärens betalningar, vilket innebär att fler överskuldsatta ska erbjudas en möjlighet att starta om på nytt genom skuldsanering. Jag har också ställt mig bakom förslaget om två betalningsfria månader per år, vilket är särskilt viktigt ur ett barnperspektiv.

Det är oerhört viktigt att förhindra att människor hamnar i överskuldsättning, och därför är det förebyggande arbetet av mycket stor betydelse. I detta sammanhang spelar den kommunala budget- och skuldrådgivningen en central och avgörande roll. Då gäller det förstås att det finns resurser. Det är därför viktigt att landets kommuner tillhandahåller en bra budget- och skuldrådgivning med god tillgänglighet och hög kvalitet. Riksrevisionens granskning Överskuldsättning - hur fungerar samhällets stöd och insatser? visar att det finns brister i dagens system och att kommunerna endast ägnar 8 procent åt det viktiga förebyggande arbetet.

Det är nödvändigt att bland annat öka informationen och utbildningsinsatserna för att särskilt nå barn och unga vuxna. Även det civila samhället borde kunna bidra med insatser inom det förebyggande området. Det ekonomiska språket är för många svårt och ofta obegripligt, varför en bred folkbildningsinsats är av stor betydelse. Det finns redan i dag utbildningsmaterial i privatekonomi riktat till högstadie- och gymnasieskolan som tagits fram av Konsumentverket i samarbete med Finansinspektionen och Kronofogdemyndigheten. Att förstärka det förebyggande arbetet är en grundsten i arbetet för att förhindra att fler människor hamnar i skuldfällan.

I den nya skuldsaneringslagen förtydligas kommunens ansvar för budget- och skuldrådgivning samt IVO:s tillsynsansvar. Regeringen har dessutom beslutat att ge Konsumentverket i uppdrag att stärka stödet till den kommunala budget- och skuldrådgivningen genom att ta fram rekommendationer och följa upp hur dessa används. Konsumentverket har även fått i uppdrag att samarbeta med Kronofogdemyndigheten och Finansinspektionen och verka för en fördjupad samverkan med samhällsaktörer som utifrån sina verksamhetsområden bedöms kunna bidra till att personer som har eller riskerar att få problem med skulder kan få hjälp med att få ordning på sin ekonomiska situation. Vi välkomnar dessa initiativ och kommer noggrant att följa detta arbete för att utvärdera och se om dessa insatser är tillräckliga eller om det behövs ytterligare förstärkning.

Jag anser i likhet med regeringen att det ska gå snabbare än i dag att ta sig igenom ett skuldsaneringsförfarande. Regeringens förslag om att betalningsplanen i fler fall ska kunna bestämmas till kortare tid än fem år är ett steg i rätt riktning, men här finns det utrymme för ytterligare förbättringar. Enligt vår mening borde betalningsplanen som huvudregel bestämmas till tre i stället för fem år. Sådana kortare betalningsplaner i kombination med två betalningsfria månader per år skulle ge ännu bättre förutsättningar för överskuldsatta att klara av en skuldsanering och få en andra chans utan alltför hård belastning på gäldenären och hens familj.

Närmare 40 procent av skuldsaneringsgäldenärerna har enligt den statliga skuldsaneringsutredningens betänkande Ut ur skuldfällan hemmavarande barn. Många av dessa barn förvägras rätten att leva normala liv. De har inte råd att spela fotboll för att fotbollsskorna är för dyra eller att gå i musikskola för att avgiften är för dyr. De har inte råd att gå och fika med kompisar, att gå på bio eller att delta i andra fritidsaktiviteter som kostar pengar.

Men en femårig betalningsplan skulle många av dessa barn tvingas leva under mycket svåra ekonomiska förhållanden under större delen av sin barndom och uppväxt, vilket kan få omfattande negativa konsekvenser. Det är också viktigt att komma ihåg att de flesta överskuldsatta har levt på existensminimum under lång tid, även innan skuldsaneringen trädde i kraft.

Det är också rimligt att införa två betalningsfria månader under skuldsaneringsperioden. Det skulle innebära att den skuldsatte kan få andrum vid två tillfällen per år, runt sommar och jul. Det är något som särskilt skulle gynna barnfamiljer. Det kan betyda oerhört mycket om man som barn får göra en utflykt med familjen på sommaren eller få en julklapp till jul.

Jag är övertygad om att detta lagförslag kommer att förbättra livet för många som sitter fast i skuldfällan och hjälpa dem att ta sig ur den, vilket är bra för den enskilde, för företag och för samhället i stort.

Jag yrkar bifall till reservation 3.

Herr talman! Jag vill börja med att yrka bifall till reservation 2 om en treårig skuldsaneringsperiod. För tids vinning yrkar jag inte bifall till övriga reservationer från Liberalerna men står självklart helhjärtat bakom även dessa.

Liberalerna har i många år drivit på för en lättnad av skuldsaneringslagen så att folk kan få komma tillbaka och få en andra chans. Mycket av arbetet har drivits av min föregångare i civilutskottet, Jan Ertsborn, som också var särskild utredare i frågan, och av förra konsumentministern Birgitta Ohlsson.

Vi välkomnar den nya lagen, men vi vet att en ny lag om skuldsanering inte är någon kioskvältare. Den är dock ack så viktig för många svenskar. Vid det senaste årsskiftet var nästan 428 000 människor registrerade med obetalda skulder hos kronofogden. Precis som Moderaternas Jessika Roswall nämnde har över 100 000 av dem funnits med i registren med obetalda skulder hos kronofogden i över 20 års tid. Många av dem saknar helt enkelt rimliga chanser att trots ansträngningar bli kvitt sina skulder. De betalar av räntor i stället för att betala av skulder, och det är en stor utmaning när man aldrig kommer till den punkt då man betalar av på sina faktiska skulder. Ofta beror överskuldsättningen på sociala svårigheter som arbetslöshet, långtidssjukskrivning eller skilsmässa.

Herr talman! Det är i längden ohållbart att så många svenskar sitter fast i skuldfällan. Det leder till stora samhällsförluster och sociala tragedier för många svenska familjer - det är inte bara den enskilda skuldsatta individen som är utsatt. Oftast är det barnen som drabbas hårdast. Den hjälp som finns i form av skuldsanering är alltför svår att få med dagens lagstiftning.

Regeringen har nu lagt fram ett nytt lagförslag om skuldsanering i riksdagen som innehåller flera förslag som Liberalerna välkomnar, bland annat om betalningsförmedling och om förenkling av ansökningsförfarandet. Många av dessa har sin grund i Jan Ertsborns utredning. Vi är däremot mycket kritiska till den utformning som regeringen har valt att ge andra delar av propositionen.

Bland annat föreslår regeringen att den period som skuldsaneringen pågår ska vara tre år för företagare, men för alla andra ska den däremot vara fem år. Att skapa lagar som innebär så stora skillnader mellan människor är direkt olämpligt.

Skälet till en kortare betalningsplan för företagare är enligt regeringen att en företagare snabbt ska kunna ta itu med sin skuldbörda och kunna komma tillbaka med förnyad kraft. Vi liberaler menar att den chansen också måste ges till enskilda arbetstagare.

Liberalernas åsikt är tydlig: Både företagarlinjen och arbetslinjen måste värnas. För den som har hamnat i en ohjälplig skuldfälla borde därför skuldsaneringen pågå i tre år, både för företagare och för löntagare. Det finns inga vägande skäl för att göra skillnad mellan olika människor, utan alla ska behandlas lika när det gäller skuldsanering.

Det vanligaste argumentet mot att generellt förkorta perioden i skuldsanering till tre år är att det skulle försämra betalningsmoralen i samhället. Detta är något som bland andra Sverigedemokraterna nämner. Vi liberaler anser inte att det argumentet är tillräckligt välgrundat, och vi har experterna på vår sida. Det saknas skäl att anta att människor med berått mod skulle försätta sig i en situation där de på grund av överskuldsättning skulle tvingas göra sig av med alla realiserbara tillgångar och därefter leva på existensminimum enbart på grund av att den period man ska leva på existensminimum blir tre år i stället för fem. Man försätter sig inte i den utsatta situationen bara för att tidsperioden blir kortare.

Med Liberalernas förslag om en generell betalningsperiod på tre år behövs inga specialregler om betalningsfria månader och möjlighet till flexiblare betalningstid. Under förutsättning att betalningsperioden förblir fem år är dock Liberalernas åsikt att argumenten för dessa förändringar kvarstår.

Vi liberaler ställer oss också frågande till att Socialdemokraterna har bytt fot i frågan om längden på skuldsaneringsperioden. När man var i opposition motionerade man om en treårig skuldsaneringsperiod. Den motionen var undertecknad av bland andra partiets dåvarande gruppledare, Carina Moberg, och då kan man väl utgå från att den var väl förankrad också i den högsta ledningen hos det så kallade arbetarepartiet Socialdemokraterna, som nu alltså vill göra det lättare för företagare att få skuldsanering än för arbetstagare. Det är helt orimligt!

Vad gäller en flexiblare betalningstid anser Liberalerna att en väsentlig faktor att beakta vid prövningen bör vara hur länge den skuldsatta har haft löneutmätning innan en skuldsanering blir aktuell. Personer som har haft löneutmätning i flera år bör kunna få sin betalningsperiod förkortad i proportion till hur länge man har haft löneutmätning.

Ett annat förslag i propositionen är att man ska införa en mer nyanserad bedömning av den skuldsattes situation och av om en skuldsanering är motiverad - det är det så kallade kvalificerade insolvensrekvisitet. Det är ett steg i rätt riktning, som vi i Liberalerna välkomnar. Liberalerna anser dock att resonemangen i propositionen är så restriktivt hållna att det är tveksamt om förändringen kommer att få något reellt genomslag. I likhet med flera remissinstanser, bland annat Yrkesföreningen för budget- och skuldrådgivare i kommunal tjänst samt Riksförbundet Insolvens, anser vi i Liberalerna att det vid bedömningen av kvalificerad insolvens bör finnas tidsgränser att utgå från. Vår utgångspunkt är att den närmaste femårsperioden normalt bör utgöra bedömningsunderlag.

Liberalernas förhoppning är sammantaget att en treårig sanering och en mer liberal bedömning av begreppet kvalificerad insolvens i skuldsaneringslagen kommer att bana väg för en kraftig ökning av antalet skuldsaneringsärenden. Det är något som i sin tur kommer att leda till positiva effekter för borgenärer, de överskuldsatta och samhället i stort. Det kommer att kosta en del pengar. Men att ge de överskuldsatta svenskarna en möjlighet att komma tillbaka till ett normalt ekonomiskt liv kommer även att ge oss stora samhällsekonomiska vinster - och det blir sociala vinster för de enskilda.

Jag skulle vilja att Socialdemokraterna i något anförande svarar på frågan: Varför har ni bytt fot i fråga om hur lång skuldsaneringsperiod det bör vara?

(Applåder)

Herr talman! Jag vill börja med att yrka bifall till utskottets förslag i betänkandet och avslag på reservationerna.

Det vi talar om i dag är evighetsgäldenärer. Det handlar om människor som är fast i skuldfällan - och åren bara går. De kommer aldrig ur sin skuld. Det handlar inte om allmän skuldsättning. Många har huslån och klarar av det. Det är inte det som är problemet. Problemet är när man inte klarar skulden och skulden kanske till och med växer. Man betalar bara räntor. Inte ens det klarar man, för det är så höga räntor.

Det är en stor förlust för samhället att de här människorna och deras familjer slås ut. Det är såklart ett mänskligt lidande som inte kan mätas i pengar, men det är även ett betydande ekonomiskt bortfall. Många blir sjuka, om de inte redan är det, av sin skuldsättning. Det är en hopplöshet. Det känns knappt lönt att arbeta. Allting man tjänar in mäts ut genom löneutmätning. Därför finns det mycket goda skäl att ge fler en andra chans att komma ur skuldfällan.

I regeringens förslag handlar det framför allt om att förenkla ansökan om skuldsanering, så att människor kan bli kvitt sin skuld. Det handlar om att nyansera kraven när det gäller överskuldsättning. Det ska inte vara fullt så höga krav för att någon ska räknas som överskuldsatt. Därmed blir det lättare att få skuldsanering. Det handlar om att underlätta betalningarna för de skuldsatta under betalningsperioden - så småningom ska de bli kvitt sin skuld. Det handlar om att snabbare kunna ta sig igenom skuldsaneringsperioden.

Det är också ett förslag om företagare. Man kan som företagare ansöka om vanlig skuldsanering. Men nu införs denna möjlighet specifikt för företagare. Det handlar såklart om att minska det mänskliga lidandet även där, men det handlar också om att det ska bli lättare att driva företag. Företagare ska få en andra chans - det gäller då seriösa företag. Det är rätt intressant att jämföra med till exempel USA. Där är det inte konstigt att företagare går i konkurs. Man ser inte det som något negativt. I Sverige kan det tyvärr vara dödsstöten för företagare. De kommer aldrig på fötter igen. Det är en stor förlust - ekonomiskt, mänskligt och på alla plan. Därför vill vi ändra på detta.

Vi har konkreta förslag. Först och främst handlar det om kronofogden. Kronofogden ska informera de överskuldsatta, även innan de hamnar riktigt djupt i skuldfällan, så att de ansöker om skuldsanering tidigare. Det handlar också om att försöka nå fler med allmän information i samhället om att det faktiskt finns en möjlighet både att förebygga överskuldsättning och att ta sig ur den, om man har oturen att hamna där.

Ett annat förslag handlar om att det ska vara enklare att ansöka om skuldsanering. Man ska även kunna göra det elektroniskt. Som överskuldsatt ska man då ange namn och kontaktuppgifter gällande dem man är skyldig pengar, en uppskattning av skulderna och bakgrunden till skulderna. Men det är inte en så detaljerad information som man hittills har måst ge som överskuldsatt. Det kan vara svårt att hålla reda på alla som man är skyldig pengar. Det kan bli väldigt många. Borgenären, alltså den som människor är skyldiga pengar, ges ett större ansvar att göra en uppskattning av skulderna och bakgrunden till skulderna. Kronofogden får ett ansvar att kontrollera uppgifterna från den överskuldsatta mot sina egna register.

Kvalificerad insolvens handlar om att man är riktigt djupt i skuldfällan. Vi vill förtydliga och nyansera det begreppet. Det innebär att fler ska kunna räknas som kvalificerat insolventa. Det sägs att man inte ska kunna betala skulden inom överskådlig tid. Det betonas mycket att det måste göras en bedömning i varje enskilt fall utifrån omständigheterna. Sedan införs en betalningsförmedling. Det innebär att man inte längre behöver betala direkt till alla som man är skyldig pengar - det kan ju vara tio eller fler. Det uppdraget får kronofogden hålla i. Då behöver man bara betala in en klumpsumma till kronofogden, som sin tur fördelar ut pengarna till dem som ska ha pengarna.

Det införs två betalningsfria månader - juni och december. När det gäller juni handlar det om att man ska kunna hitta på något på sommaren, inte minst när barn är inblandade. Man ska kunna göra något roligt. I december kan det vara mycket inköp av julklappar, julmat och så vidare. Därför blir det också en betalningsfri månad. Då slipper man alltså hålla sig till det här strikta betalningsansvaret. Detta är viktigt ur ett barnperspektiv.

Betalningsplanen blir kortare. Redan vid det inledande beslutet om att man ska få skuldsanering börjar tiden räknas av. Det här räknas då av längden i efterhand. Jag har nämnt ökad information, både förebyggande och i det akuta skedet när man är överskuldsatt. Det gör att fler kan ansöka tidigare. Huvudproblemet i dag är nämligen att alltför få ansöker. Det är klart att de som ansöker kan ha problem med att få detta, men det allra största problemet är att alltför få ansöker. Ökar vi informationen och hjälper människor att ansöka kan vi få fler som går igenom en skuldsanering.

Det kommer att vara fler än i dag som har en kortare betalningsplan än fem år. Det är fler omständigheter som ska beaktas för att man ska kunna få en kortare plan. Anpassning efter den enskildes förhållanden betonas. Det ska vara beaktansvärda skäl i stället för synnerliga skäl. Man lättar alltså på kraven. Det ska också bli lättare att få en ny skuldsanering för den som redan har gått igenom en. Tidigare har det varit extremt restriktivt. Nu ska det bli lite lättare. Då går man från synnerliga skäl till särskilda skäl.

Budget- och skuldrådgivarna får en tydligare roll i kommunerna. Man förtydligar helt enkelt kommunernas ansvar att ge budget- och skuldrådgivning. Man lägger också in det här i socialtjänstlagen - nu är det i skuldsaneringslagen. Det är alltså mer förebyggande arbete som innefattas. Det handlar inte bara om det akuta skedet för överskuldsatta. Man får ansvar i hela skuldsaneringsförfarandet att hjälpa människor genom skuldsaneringen. IVO, Inspektionen för vård och omsorg, har tillsyn över detta.

När det gäller företagsskuldsanering ska det såklart vara en skuld som framför allt är kopplad till näringsverksamhet. Det behöver inte vara hela skulden men huvuddelen. Även en närstående till en företagare som har fått sin skuld på grund av den närståendes företagsverksamhet ska kunna ansöka om F-skuldsanering, företagsskuldsanering. Man ska kunna få det här även om den framtida inkomsten är oklar. Det innebär alltså att det blir lättare att få den här skuldsaneringen. Det här omfattar dock inte oseriösa företag och företag med näringsförbud. Man ska alltså inte på något sätt hjälpa företag som tjänar pengar på oseriösa grunder eller som är extremt slarviga.

Om en borgenär, alltså någon som företagaren är skyldig pengar, inte kommer fram under skuldsaneringsförfarandet förlorar denne sitt anspråk. Man kan alltså inte komma senare, för det här ska vara en chans att verkligen bli skuldfri.

(Applåder)

Herr talman! Hillevi Larsson har några tuffa repliker framför sig, så jag ska börja med att vara snäll. Vi är överens om huvudsaken. Det ska bli enklare att ansöka om skuldsanering, enklare att få skuldsanering och enklare att pröva en skuldsanering. Jag vill tacka Hillevi Larsson för att hon på ett förtjänstfullt sätt har redogjort för den tidigare regeringens beredningsarbete och de tillsatta utredningarna och deras resultat.

Nu till frågan om barnperspektivet och den treåriga respektive femåriga skuldsaneringen. Jag menar att barn är mer förtjänta av att vårdnadshavaren snabbt blir skuldfri och ges möjlighet till två somrar mer tillsammans med en förälder som är fri från skuld än att föräldern under fem års skuldsaneringsarbete ska ha ett par betalningsfria månader. Det skapar knappast på något avgörande sätt bättre förutsättningar för föräldern att kunna boka en resa till Mallorca för två veckors semester. Det känns inte riktigt rätt.

Detta tycks vi vara överens med Vänsterpartiet om, så det är konstigt att vi inte har reserverat oss tillsammans.

Regeringen borde följa utredningen som Ertsborn gjorde och gå på huvudspåret att en sanering ska pågå under tre år och sedan vara över.

Liksom en tidigare talare vill jag minnas att Socialdemokraterna på den tiden vi diskuterade detta var väldigt positiva och att motståndet kom från ett annat håll. Varför har ni ändrat er, Hillevi Larsson? Varför är det så viktigt med två betalningsfria månader att ni tillåter att en sanering ska kunna pågå i ytterligare två år?

Herr talman! Just det att barn riskerar att få leva en stor del av sin barndom i överskuldsättning är ett av de individuella skälen för att få en kortare betalningsplan än fem år. Det finns alltså goda möjligheter för just barnfamiljer att få tre år i stället för fem.

För just barnfamiljer är det extra viktigt med de betalningsfria månaderna. Det är inte roligt att behöva säga till sina barn: Tyvärr har vi inte råd med några julklappar i år, och tyvärr kan vi inte hitta på något roligt i sommar.

Det är verkligen extremt ansträngda omständigheter när man är i ett skuldsaneringsförfarande. Det finns inte mycket utrymme för extra utgifter. Man kan ha extra utgifter som alla andra, till exempel när saker går sönder där hemma som man måste fixa. Därför är de betalningsfria månaderna viktiga.

Jag träffade några människor som är överskuldsatta. De har gjort sig av med sina tidigare problem som orsakade överskuldsättning, men de kommer inte ur skulden. De reagerade mycket positivt på de betalningsfria månaderna. De vet hur det är att leva extremt knappt och snålt månad efter månad, och nu kan man ändå någon gång under året få lite lättnad utan att det påverkar skuldsaneringen.

Man måste komma ihåg att ett misstag under skuldsaneringsperioden kan innebära att skuldsaneringen avbryts och att man missar sin chans.

Om det är positivt med tre år, varför är ni i så fall inte också för betalningsfria månader? Då skulle det väl bli ännu bättre.

Att det ska vara just fem år bygger på en utredning som den förra borgerliga regeringen tillsatte, så det är inte taget ur luften.

Herr talman! Jag minns denna tid. Det var mycket diskussioner om detta också inom vår konstellation. Jag vet att både Centerpartiet och Liberalerna ställde sig bakom Ertsborns utredning i dessa diskussioner. Jag minns det helhjärtade stödet från Hillevi Larssons företrädare Veronica Palm vad gällde den snabba möjligheten att bli kvitt sina skulder.

Nu har vi en diskussion som handlar om huruvida man ska ha två betalningsfria månader och en så lång period som fem år när man befinner sig i skuldsanering eller en betydligt kortare period om tre år. Enligt mitt sätt att se det är det bättre för barnet att en förälder blir skuldfri efter tre år. Det betyder mer för det enskilda barnet och för alla barn i familjen att denna period blir så kort som möjligt.

Vi har olika uppfattning här, och det är inte Centerpartiet som har ändrat uppfattning utan Socialdemokraterna. Därför ber jag Hillevi Larsson förklara varför detta plötsligt har blivit så viktigt.

Herr talman! För tids vinnande vill jag passa på att återta mitt yrkande om bifall till reservation nr 1. Eftersom vännen Robert Hannah så förtjänstfullt gjorde det ska inte heller jag förlänga voteringstiden mer än nödvändigt.

Herr talman! Låt mig upprepa att de individuella skäl man betonar i den nya förändringen som kan leda till en kortare betalningsplan är till exempel just barn. Det finns alltså goda möjligheter.

Vi har ändrat åsikt på grund av den nya utredning som den förra regeringen tillsatte. Jan Ertsborns utredning var mycket bra, och då fanns det konkreta förslaget med tre år. Sedan kom den nya utredningen, och där föreslogs fem år, med den viktiga skillnaden att man har betalningsfria månader. Vi tyckte att det var positivt att både ha betalningsfria månader och möjlighet att korta tiden i de fall där det bedöms som viktigt av individuella skäl, till exempel när det gäller barnfamiljer. Därmed ser vi det som en förbättring.

Jag har också nämnt att man genom ökad information kan sätta igång skuldsaneringsförfarandet snabbare.

Det finns alltså mycket i detta förslag som sammanlagt kan leda till en kortare tid.

Ett förenklat ansökande sparar också tid. Redan i och med beslutet att man ska få skuldsanering börjar skuldsaneringsperioden. Därmed blir det flera månader kortare tid.

Det räcker också med "beaktansvärda skäl" till skillnad mot tidigare "synnerliga skäl".

Det är många förändringar i vårt förslag som gör att det kommer att vara betydligt fler som får kortare tid.

Man kan fråga sig varför den förra regeringen inte genomförde förslaget om tre år. Ni hade åtta år på er. Ni hade en utmärkt utredning av Jan Ertsborn till grund för detta. Men i stället för att genomföra Jan Ertsborns förslag, som för övrigt även handlade om företagare, tillsatte ni en ny utredning.

Herr talman! Man kan påstå en massa saker om den förra alliansregeringen, men det är kanske inte helt korrekt att säga att det i direktiven angavs vilken betalningsperiodens längd skulle vara. Det är lite överdrivet.

Jag har två enkla frågor till Hillevi Larsson.

Jag ska läsa upp något ur propositionen som vi diskuterar i dag och som även Robert Hannah har lyft upp. På s. 154 står det om F-skuldsaneringen: "Det finns emellertid ett starkt intresse av att en företagare snabbt ska kunna ta itu med sin skuldbörda och kunna starta om på nytt eller fortsätta sin verksamhet med förnyad kraft."

Varför gäller detta företagare och inte alla andra? Varför gäller det inte oss andra enskilda individer? Tror Socialdemokraterna att företagarna inte har barn?

Min andra fråga handlar om tillsynen. Jag hörde inte ett ord i Hillevi Larssons anförande om att IVO faktiskt inte alls sköter den tillsyn som görs i dag. Inte ett ord nämndes om varför man fortsätter att säga att IVO ska sköta tillsynen. Vad talar för att IVO ska sköta tillsynen och inte Konsumentverket?

Herr talman! Låt mig börja med Inspektionen för vård och omsorg, IVO. De kan inte hantera tillsyn som ligger utanför socialtjänstlagen. Därför kan de inte heller utöva tillsyn över skuldsaneringen eftersom det hittills har legat inom skuldsaneringslagen.

I vårt förslag flyttar vi frågan från skuldsaneringslagen till socialtjänstlagen. Därmed blir det lättare för IVO att utöva tillsynen.

IVO har också efterfrågat ett tydligare tillsynsansvar. Man vill ha det förtydligat, och man vill att det ska in i socialtjänstlagen. Vi har alltså gått på de problem som IVO har upplevt.

Konsumentverket är inte helt avskuret från detta arbete, utan man har fått två viktiga uppdrag. Man ska redovisa hur rekommendationer om skuldrådgivning uppföljs, och man har en aktiv roll i att se till hur skuldrådgivningen går till. Man ska också samverka med kronofogden och Finansinspektionen och fördjupa samverkan med inblandade samhällsaktörer för att förebygga och bekämpa överskuldsättning.

Vi kan se att Konsumentverket i hög grad är involverat i arbetet. Sedan ska vi självfallet följa hur det tillämpas i praktiken och hur lagen uppföljs.

När det gäller tre år har vi sagt att vi tar bort de betalningsfria månaderna just för företagare. Tanken är ju att man sedan ska kunna starta företag direkt igen. Då ställer vi lite högre krav på att man faktiskt måste följa betalningsplanen. Det kan också bli lite kortare tid i och med sänkningen från fem till tre år.

När Jessika Roswall frågar om inte företagare har barn undrar jag: Varför vill ni då inte införa betalningsfria månader generellt?

Herr talman! Om jag börjar med IVO och socialtjänstlagen är det en liten halvsanning. Det som sägs är inte riktigt sant, utan många kommuner har just budget- och skuldrådgivning under socialtjänsten i dag. Det är klart att IVO har kunnat utföra tillsyn.

Jag vill lägga till något. Jag tycker fortfarande inte att jag får något bra svar om varför Konsumentverket inte skulle kunna ha tillsynsansvaret - de sitter ju inne med kompetensen. Men vi låter det vara.

Vad gäller betalningsperioden vill jag upprepa det Ola Johansson sa om barnperspektivet. Barn har en annan typ av tidsuppfattning. Fem år är jättelång tid för barn, och tre år är kortare tid. Hur kan två betalningsfria månader göra saken bättre för en barnfamilj? För mig är det inte riktigt klokt.

En annan sak är skillnaden mellan en företagare och en enskild. Vad är det som gör att det är skillnad? Jag förstår fortfarande inte det.

Slutligen har vi något som har anförts men där man missade poängen. Alla de personer som vi pratar om och som får skuldsanering lever på existensminimum, men många av dem har redan i dag så kallade nollbeslut, det vill säga de betalar inget. Två betalningsfria månader eller inte spelar alltså ingen roll. De påverkar inte det andrum som efterfrågas.

Herr talman! Det är sant att de som inte har den möjligheten tyvärr inte får det, men de som faktiskt har möjligheten får det. Det är fler än man tror som arbetar medan de genomgår skuldsanering och får sin lön utmätt. De kan tjäna ganska bra, men allting går till löneutmätning. Detta är en förbättring för dem som berörs.

Som jag tidigare har upprepat förtydligar vi i förändringen av skuldsaneringen att det ska vara individuella skäl som väger tyngre, och då är barnfamilj ett starkt skäl för att man ska få en kortare betalningsperiod. Jag har tidigare räknat upp alla omständigheter som gör att det i praktiken kommer att bli kortare än fem år, även för den som skulle få fem år.

Jag vill övergå till frågan om socialtjänstlagen. Det har betydelse att detta formellt ligger under skuldsaneringslagen. Att man flyttar det till socialtjänstlagen får betydelse. Det finns skillnader mellan olika kommuner hur bra detta fungerar. Det här är ett sätt att se till att kommunerna tar ett större ansvar, inte bara under skuldsaneringen utan även för att förebygga skuldsanering.

Efter att ha träffat budget- och skuldrådgivare kan jag säga att alla är rörande överens om att det viktigaste är att förebygga att man hamnar i överskuldsättning, för när man väl har gjort det är det många som blir sjuka. Det är lång väg tillbaka, och även om man går igenom en skuldsanering kan ohälsan tyvärr hänga kvar.

När det gäller de tre åren kan det få följdeffekter, det vill säga att kreditvillkoren försämras. Det finns saker som kan vara till nackdel för människor som behöver låna pengar, och dem måste man ta med i beräkningen. Det individuella kommer dock att väga tungt, och i praktiken kommer många att få tre år eller kortare tid.

Jag vill också säga att Moderaterna tyvärr var emot allt detta under den förra perioden.

Herr talman! Jag vill börja med att läsa upp ett pressmeddelande från den 14 januari 2010. Avsändaren är Carina Moberg, civilutskottets ordförande och gruppledare för Socialdemokraterna. Hon skriver: "Utredaren Jan Ertsborns (fp) förslag innebär att skuldsaneringstiden kortas och att fler ges möjlighet till skuldsanering och nystart i tillvaron. - - - Vi är positiva till förslagen .".

Min fråga till Socialdemokraterna, som jag fortfarande inte har fått svar på, är: Varför har man ändrat sitt perspektiv och sin åsikt i frågan?

Du nämnde att det är en förbättring, Hillevi Larsson. Jag vill gärna att du förklarar vad som är en förbättring. Liberalernas och Alliansens förslag och Vänsterpartiets förslag är en skuldsaneringsperiod på 36 månader. Det förslag som ni har lagt fram för riksdagen är 50 månader, om man bortser från de två betalningsfria månaderna per år.

Jag vill att du förklarar hur barnperspektivet blir bättre när föräldrar tvingas att leva med skuldsanering under 50 månader i stället för 36 månader. Det är 14 månaders skillnad. Barn kommer alltså att leva 14 månader längre med föräldrarnas existensminimum än vad som behövs. Ni har valt att lägga till 14 månader sedan Carina Moberg var med och bestämde. Nu är det Hillevi Larsson som bestämmer vilken saneringsperiod som ska gälla.

Jag vill gärna ha en förklaring. Hur kan barnperspektivet bli bättre med 14 månader längre skuldsanering?

Herr talman! Jag vill ännu en gång upprepa att vi tidigare hade utredningsförslag från Jan Ertsborn som underlag. Det var välutrett, och vi lade därför fram förslaget om tre år. Sedan kom Ralf G Larssons utredning, som den förra borgerliga regeringen tillsatte. Den föreslog fem år. Jag vill dock betona att det absolut inte behöver bli så lång tid, utan det kan bli betydligt kortare, men med de betalningsfria månaderna.

Vi tyckte att det var ett positivt och väl utrett förslag, speciellt när man kombinerar med individuella faktorer, som ska väga tyngre. Det ska vara lättare både att få skuldsanering över huvud taget och att få det under en kortare period. Det handlar om barnfamiljer, som man specifikt nämner som ett skäl för att få kortare betalningsperiod. Det kan handla om ålder, hälsa, arbetssituation, hur stor skulden är och så vidare. Det är speciella omständigheter som gör att även andra än barnfamiljer kan få en kortare betalningsperiod. Det är orsaken.

Jag är samtidigt förvånad. Vi var ju eniga om att Jan Ertsborns förslag var bra. Vi hade den utredningen som underlag innan den nya utredningen om betalningsfria månader kom. Om ni tyckte att det var så bra, Robert Hannah, varför införde ni det inte? Ni hade åtta år på er. Det gör mig förundrad att ni nu plötsligt, efter valet och efter åtta år, vill genomföra något som har legat i träda länge. Det är konstigt.

Vi tar betydande och viktiga steg framåt med förslagen. Därmed tycker jag att den frågan är avklarad.

Herr talman! Jag kan hålla med om att Jan Ertsborn är en fantastiskt duktig politiker och att hans utredning var väldigt bra. Carina Moberg, ordförande i civilutskottet och Socialdemokraternas gruppledare, tyckte att utredningen var bra.

Liberalerna har aldrig bytt åsikt i denna fråga. Det är ni som har bytt åsikt, Hillevi Larsson, och därför är det ni som behöver svara på varför ni har gjort det.

Du har fortfarande inte kunnat förklara för mig hur en betalningsperiod på 50 månader är bättre ur ett barnperspektiv än en betalningsperiod på 36 månader. Det är det minsta man kan svara på. Hur är en 14 månader längre betalningsperiod bättre ur ett barnperspektiv? Det finns inga argument för, och det är därför du inte svarar på frågan, Hillevi Larsson.

Vad gäller kvalificerad insolvens har Liberalerna motionerat på den punkten, för vi anser att det är oklart hur det ska bedömas. Vi har därför motionerat om att de senaste åren ska vara bedömningsunderlag för att kunna göra utmätning eller förkorta tidsperioden. Ni har inte motionerat där heller.

Det bästa hade varit om ni hade tagit Jan Ertsborns utredning och bara genomfört den i stället, om den nu var så himla förträfflig och ni har så många vackra ord att ge honom här i dag. Den hade inneburit ett bättre barnperspektiv och en bättre bedömning av kvalificerad insolvens, och den hade gett fler personer möjlighet att komma ur skuldfällan.

Jag vill verkligen ha svar på frågan: Hur kan 36 månaders betalningsperiod vara sämre än 50 månader? Hur kan det vara bättre att behöva gå igenom en längre utmätningsperiod än en kortare?

Herr talman! Jag får väl upprepa det en gång till: Det kommer inte att vara så att det är framför allt barnfamiljerna som har en betalningstid på fem år, utan där finns det goda skäl för att det ska vara tre år. Det kan till och med bli kortare tid än tre år om man räknar in de betalningsfria månaderna och räknar in att man ansöker om skuldsanering tidigare därför att man får bättre information, att det blir lättare att kvalificera sig för skuldsanering.

Det som lyfts fram mycket av remissinstanserna - även om det naturligtvis finns remissinstanser som tycker annorlunda - är att det inte är den korta tiden som är det viktigaste utan att det är den individuella anpassningen i det enskilda fallet, som tidigare har brustit och som vi nu gör något åt genom att betona att det ska förtydligas att det avgör längden.

Det är viktigt att man tar sig igenom den här perioden. Risken är ju att barnfamiljen kanske inte klarar skuldsaneringen, även om betalningstiden som huvudregel är tre år. Har man inga betalningsfria månader kanske det faller på det, och då är man tillbaka på ruta ett. Det skulle slå betydligt hårdare. Man ska komma ihåg att många av dessa människor redan har varit i skuldfällan i många år. Jag säger inte att skillnaden mellan tre och fem år är betydelselös. Men det som är allra viktigast är att man över huvud taget ansöker om skuldsanering, för det är många som inte gör det, och sedan kan ta sig igenom skuldsaneringen och verkligen bli skuldfri. Det är det stora problemet i dag.

Det är inte barnfamiljerna som detta handlar om, utan barnfamilj är ett av skälen till kortare betalningstid. Därför förstår jag inte varför man upprepar detta med barnfamiljer om och om igen.

Anledningen till att vi har bytt åsikt är att det har kommit en färsk utredning. Man undrar varför ni har bytt åsikt. Varför genomförde ni inte Jan Ertsborns förslag? Varför tillsatte ni en utredning som ni sedan inte vill bry er om och som faktiskt är färskare än Jan Ertsborns? Det är frågan.

Herr talman! Enligt de nya reglerna ska skadestånd till följd av våldsbrott normalt inte kunna ge rätt till skuldsanering. Dock finns det, som jag tog upp i mitt anförande, tre saker som kan göra att det trots allt är möjligt. Det är om skulden är gammal, om huvuddelen är betald eller om brottsoffret tycker att det är okej.

Min fråga till Hillevi Larsson är om hon tycker att skulder till följd av våldsbrott ska kunna saneras bort - visserligen bara i undantagsfall men att man över huvud taget ska kunna göra det - och att man därmed ska kunna ta bort en del av brottsoffrets skadestånd.

Herr talman! Huvudregeln är tydlig: Skulder som innebär skadestånd till brottsoffer på grund av våldsbrott ska inte ingå i skuldsanering. Vi har alltså en mycket tydlig huvudregel. Vi har haft det sedan tidigare, och vi har det fortfarande.

Men det kan finnas undantagssituationer, väldigt specifika enskilda fall. Det talas om äldre datum, alltså brott som har begåtts för väldigt lång tid sedan och där man kanske har fullgjort en del av betalningen. Det kan också vara så att den skadelidande, alltså brottsoffret, inte har chans att få in något över huvud taget av skulden - det scenariot finns tyvärr. En skuldsanering kan då innebära att brottsoffret får in en del av skadeståndet. Det kan alltså till och med vara positivt för brottsoffret i vissa fall, och då borde det kunna räknas in som en omständighet där det faktiskt gynnar brottsoffret.

Ett våldsbrott är ett fruktansvärt brott. Det finns egentligen inget värre än när någon ger sig på en människa, skadar eller dödar en människa. Skuldsanering kommer naturligtvis inte att vara aktuellt för mord, vill jag betona, och det nämns att det skulle vara stötande med skuldsanering vid till exempel våldtäkt. Men det kan finnas specifika omständigheter och specifika fall.

När man har avtjänat sitt fängelsestraff, som det ofta handlar om vid våldsbrott, får man en andra chans i livet att gå vidare. Men när det gäller skulder är man ofta skuldsatt för livet, för gott. Man kan undra: Varför ska det ge ett livstidsstraff för den som har begått brottet och dennes familj? Det kan alltså finnas specifika undantag. Men huvudregeln är fortfarande att sådana skulder inte ska ingå i skuldsanering.

Herr talman! Hillevi Larsson talar om en andra chans. Då kan man ifrågasätta varför brottsoffret inte ska få en andra chans att gå vidare direkt efter det att domen har fallit. Sverigedemokraternas åsikt är att staten borde gå in betala skadeståndet och sedan driva in det av brottslingen, i stället för att man som brottsoffer kanske ska tvingas hålla på i 10, 20 eller 30 år och försöka driva in en skuld som man kanske aldrig får in, som vi nyss har tagit upp, om man nu börjar tala om skulder av äldre datum.

Det vore mer logiskt att man åtminstone lyfte ut skadestånd till följd av våldsbrott så länge vi har ett system där offret själv ska driva in sin skuld, för att på det viset alltid säkerställa att brottsoffret får det som den har rätt till. Det är ingen vanlig skuld, utan skuld på grund av våldsbrott är en väldigt specifik skuld.

Herr talman! Vi är helt överens om att en skuld på grund av våldsbrott är väldigt speciell skuld, och som huvudregel undantas den från skuldsanering. Om det är få som får skuldsanering av andra grunder är det extremt få som får det av den här anledningen. Vi föreslår ingen förändring av detta, att det skulle bli lättare just i de här fallen. Däremot är det lite oroväckande att man vill stänga den lilla lucka som finns i dag, att i vissa undantagssituationer kunna ta med detta i beräkningen.

Som jag nämnde kan det till och med vara till fördel för brottsoffret och innebära att man får in en del av det som förövaren är skyldig, till skillnad mot att man inte får in något alls. Det kan faktiskt vara så att brottsoffret tycker att det är positivt.

Man kan säkert i många fall diskutera hur brottsoffret får sin ersättning. Men det är en helt annan fråga som inte ligger inom civilutskottets ansvarsområde. Man kan diskutera om brottsoffret på ett annat sätt kanske borde få sin ersättning tidigare.

I det här fallet tror jag att det både för brottsoffret och för förövaren i vissa undantagsfall kan vara en fördel med skuldsanering. Skuld på grund av våldsbrott lyfts som huvudregel bort från den vanliga skuldsaneringen, men om man i samtliga fall skulle lyfta bort den från den vanliga skuldsaneringen är risken att den övriga skuldsaneringen blir fullständig meningslös, för det kan innebära att man är tillbaka på ruta ett: Den andra skulden är sanerad, men sedan byggs en överskuldsättning upp kring detta skadestånd, om man inte har chans att betala det eftersom man till exempel inte har någon inkomst.

Jag vidhåller att skuldsanering behöver finnas för specifika undantagssituationer. Risken att det skulle överutnyttjas tror jag är obefintlig, när man ser hur svårt det är att få skuldsanering av andra skäl, som dödsfall i familjen, skilsmässa, arbetslöshet och konkurs. Inte ens då har människor i många fall fått möjlighet till skuldsanering. Det behövs i vissa undantagsfall även när det gäller detta.

Herr talman! Vi hanterar många ärenden här i kammaren. Naturligtvis är alla viktiga, för annars skulle de inte hanteras här. Men detta ärende tycker jag är viktigt på det sättet att det berör väldigt många människor i deras vardag, det som händer varje dag. Vi får väl ändå säga att viss typ av lagstiftning som vi fattar beslut om gäller sådant som berör få eller att man blir berörd ganska sällan.

Jag gläds över regeringens förslag till ny lag för att ge överskuldsatta en bättre chans att starta om på nytt. Den här lagen gör det enklare för många av våra mest sårbara medmänniskor, de som har riktigt dålig ekonomi och så stora skulder att det är rimligt att tro att de aldrig kan betala skulderna utan hjälp.

När vi bygger det hållbara samhälle som vi håller på att bygga behöver vi bygga från den minsta byggstenen, och det är varje medmänniska. Ju starkare var och en är, desto starkare samhällsbygge kan vi ha. Ett bekymmer som man har sett är att personer som antagligen skulle ha rätt till skuldsanering enligt nuvarande lagstiftning inte får den möjligheten eller tar den möjligheten. Ett syfte med den nya lagen är att fler ska kunna ansöka om skuldsanering och få en chans att genomgå skuldsanering.

Poängen är alltså att det ska bli enklare att ansöka, att man ska förtydliga vad överskuldsättning innebär och underlätta själva återbetalningen för den som har skulden och att skuldsaneringen ska gå snabbare.

En viktig del av reformen är de två betalningsfria månaderna juni och december. Det anser jag blir en lättnad för alla, men särskilt viktigt för barnfamiljer. Ni vet att man brukar säga att om man bygger ett samhälle som är bra för barn blir det också bra för fler än barnen.

Dessutom innebär lagen om skuldsanering för företagare att det blir enklare för företagare att få skuldsanering. Det är viktigt för företagande och innovation att man törs ta chansen att satsa på sitt företag och veta att om just denna affärsidé inte funkar så bra som man har tänkt har man en chans att komma igen.

Jag gissar att det bakom många av våra mest framgångsrika företag och företagare faktiskt finns en hel del idéer som kanske inte blev de framgångsrika som vi hör talas om.

Det kommer också att finnas större möjligheter att faktiskt få en andra chans. Som det har varit nu har man i princip inte kunnat få skuldsanering en gång till.

Herr talman! Utöver denna lagstiftning har regeringen gett Konsumentverket två viktiga uppdrag. Det ena uppdraget handlar om att tillsammans med andra aktörer ge rekommendationer om hur budget- och skuldrådgivning ska fungera och sedan följa upp det. Jag tror att det är viktigt att det är en aktör som sköter stödet till budget- och skuldrådgivning och att det är en annan aktör som sköter tillsynen.

Det andra uppdraget innebär att fördjupa samverkan för att de som har eller riskerar att få problem med skulder ska kunna styra upp sin ekonomi innan de är överskuldsatta.

Det viktiga med dessa uppdrag är att det är bättre att få riktigt tidig hjälp. Det allra bästa är faktiskt om skuldsaneringslagen inte behöver användas därför att man får rätt hjälp i tid.

Jag ser det som att det hållbara samhället inte är starkare än sin svagaste länk. Det betyder att vi behöver stärka var och en. De som har riktigt dålig ekonomi är riktigt sårbara i vårt samhälle.

Det är glädjande att utskottet ställer sig bakom regeringens förslag. Jag noterar att följdmotionerna i många fall är ganska rimliga. De är till och med så rimliga att de kan besvaras med att vi självklart kommer att följa upp hur den nya lagen fungerar.

Jag är ändå lite glad över att dessa motioner har väckts, därför att om vi alla hade hållit med varandra hade vi inte stått här i kammaren och talat om just detta lagförslag. En del av problematiken kring skuldsanering och överskuldsättning är nämligen att kännedomen om dessa möjligheter till hjälp är för liten bland befolkningen.

Jag yrkar bifall till förslaget i utskottets betänkande och avslag på reservationerna.

Jag är glad över att det verkar finnas ett brett stöd för den nya skuldsaneringslagen och för att vi ska försäkra oss om att den fungerar som det är tänkt. Den ska ge fler överskuldsatta möjlighet att starta om på nytt.

(Applåder)

Herr talman! Jag vill citera från motion 2010/11:C4 av bland andra Gustav Fridolin, där det bland annat hänvisas till Jan Ertsborns utredning Vägen tillbaka för överskuldsatta. Jan Ertsborn är för övrigt en mycket bra politiker från Liberalerna.

I motionen kan man läsa följande:

"Många av dem som sitter med stora skulder har levt på existensminimum under lång tid. För de allra flesta handlar det således inte om att leva på existensminimum endast under de år skuldsaneringen pågår utan under betydligt längre tid än så. Inte minst av ovan nämnda skäl, där barn riskerar att drabbas av förälderns överskuldsättning, anser vi att det finns anledning att huvudregeln för återbetalningsperioden minskas från fem till tre år."

Det är alltså bland andra ditt språkrör som skriver detta i en motion från 2010. Den har även skrivits under av Jan Lindholm och Agneta Börjesson, två nuvarande ledamöter från Miljöpartiet.

Tidigare tyckte Miljöpartiet att 36 månader var den bästa tiden för skuldsanering. Nu anser ni att 50 månader, alltså 14 månader till, är en bättre period för skuldsanering och för att hjälpa människor att komma bort från att leva på existensminimum. Jag vill gärna att du, Camilla Hansén, förklarar varför det är bättre att leva på existensminimum under 50 månader än under 36 månader.

Herr talman! Det gläder mig, Robert Hannah, att du läser mitt språkrörs motioner och också informerar mig lite grann om stora liberala tänkare.

Som ni förstår har flera av er här i rummet bättre koll på historieskrivningen än vad jag har som tillträdde i januari. Men jag har ändå uppfattat följande, bland annat tack vare bra historiska genomgångar av er tidigare här.

Det kom en utredning redan 2008 när ni satt i regering. Då kunde ni ha gått vidare med lagstiftning direkt.

Sedan har det kommit ytterligare en utredning där det föreslås andra saker, och det är utifrån det som vi lägger fram just detta förslag.

Jag noterar att det ändå finns ett brett stöd för lagförslaget som helhet.

Herr talman! Nu är det Miljöpartiet som har bytt fot och ändrat åsikt i frågan. Det är inte Liberalerna som har gjort det. Liberalerna har haft samma åsikt i frågan ända sedan Jan Ertsborn kom med sin utredning Vägen tillbaka för överskuldsatta.

Frågan kvarstår därför: Vad är det som har gjort att Miljöpartiet har bytt fot i denna fråga? Varför är man helt plötsligt för en längre betalningsperiod än man var tidigare? Vad är grunden till det? Är det mer mänskligt? Är det bättre för att de enskilda ska kunna komma tillbaka? Är det bättre ur ett barnperspektiv? Ur vilket perspektiv är det bättre att ha en 50 månaders betalningsperiod i stället för en 36 månaders betalningsperiod?

Det är ändå ert språkrör som har motionerat och tyckt att 36 månader är förträffligt. Vad är det då som gör den senare utredningen bättre än den som Jan Ertsborn har skrivit? Jag skulle gärna vilja veta varför den senare utredningen är bättre än den tidigare som Gustav Fridolin tyckte var förträfflig.

Herr talman! Man kan ha lite olika syn på lagstiftning. Man kan gå in och detaljreglera mycket tydligt och se till att det är lika för alla. Man kan säga att det är rättvist. Frågan är om lika för alla alltid är bra.

Skuldsanering - förbättrade möjligheter för överskuldsatta att starta om på nytt

Det som är viktigt här, och som Hillevi Larsson också lyfte fram, är den individuella prövningen. Jag tror att det är någonting som vi ska se hur det faller ut, så att vi faktiskt kan mäta hur lång betalningstiden blir. Det vore trevligt om det visar sig att Gustav Fridolins motion stämmer väl överens med hur lång betalningstiden blir för just barnfamiljer. Men det återstår att se. Och det framgår mycket tydligt att denna lagstiftning ska följas upp.

Jag vill också slå ett slag för att meningen är att denna lagstiftning ska användas så lite som möjligt och att de andra åtgärderna faktiskt ska få effekt.

(Applåder)

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut fattades under § 19.)