Interpellationssvar - Bolån - 2012-05-29

Fru talman! Ulla Andersson har frågat mig om jag avser att genomföra vissa förslag för att öka bankkundernas makt och minska deras bolånekostnader. I allt väsentligt delar jag Ulla Anderssons syn på att bankernas finansieringskostnader och bolånemarginaler bör vara tydliga för konsumenten. Därför har regeringen gett Finansinspektionen i uppdrag att varje kvartal analysera och redovisa hur bolånemarginaler, finansieringskostnader med mera utvecklas. Den 24 maj redovisades den första rapporten. Det är också en rimlig begäran och i överensstämmelse med konsumentkreditlagen att bankerna ger tydlig information till kunden om villkoren och eventuella tidpunkter för ränteändringar. Kunden ges därigenom möjlighet att bevaka sin rabatt och ta ställning till om det finns anledning att initiera en omförhandling av låneavtalet. Bankerna finansierar bolån på många olika sätt, bland annat genom inlåning och genom utgivning av särskilda obligationer. Bankernas finansieringskostnader följer alltså inte helt den så kallade reporäntan. Det är rimligt att bolåneräntan kopplas till de finansieringskostnader som banken har och att bankerna öppet redovisar vilka finansieringskostnader de har för bolånen. Vad gäller ränteskillnadsersättningen, det vill säga kostnaderna för att lösa ut ett bundet lån i förtid, håller jag med Ulla Andersson om att modellen måste ses över. Enligt konsumentkreditlagen har banken rätt till ersättning som motsvarar skillnaden mellan räntan på krediten och den riskfria räntan ökad med en procentenhet. I den marknadsmiljö som råder har den riskfria räntan fallit kraftigt med påföljd att ränteskillnadsersättningen blivit hög. Ett arbete har därför påbörjats inom Regeringskansliet i syfte att lägga fram ett förslag på en reglering som skapar förutsättningar för en rättvis ersättning som samtidigt är enkel att förstå och tillämpa. I sammanhanget bör nämnas att det redan i dag finns regler som vid förtidsbetalning anger att fordran ska beräknas i enlighet med god kreditgivningssed och som bland annat syftar till att åstadkomma ett rättvist resultat och därmed förhindra att kreditgivaren överkompenseras.

Fru talman! Innan jag kommer till min fråga till statsrådet kan det vara värt att påminna om att när en statlig bank som SBAB - det har tidigare funnits statliga banker i Sverige - får ett sådant uppdrag som Hillevi Larsson var inne på, har det inneburit att man har sagt till den statliga banken att gå före med lägre räntor, ökad belåning och ökad överbelåning. Det är problemet i Sverige. Har vi en fastighetsbubbla eller inte? Det vet vi inte. Det pågår en intensiv diskussion om detta. Jag tillhör dem som är oroade över den nuvarande situationen. Receptet att säga till de kreditinstitut som staten har ett inflytande över att vara mer djärva - det är vad det handlar om - och sänka sina priser har erfarenhetsmässigt varit en döbelnsmedicin. Det ska vi inte göra om. Min fråga till Peter Norman är egentligen grundfrågan. Vi har fyra dominerande banker. Hur ska vi kunna få bättre konkurrens på bankmarknaden? Det är ju lösningen. Jag håller med debattörerna om att det har visat sig vara förfärligt svårt att få till stånd bättre konkurrens och se till att de mindre bankerna och kreditinstituten kan hävda sig genom konkurrens på ett bättre sätt, för att vi ska få en större mångfald. Vi har fått en del utländska banker, som Danske Bank. De har kunnat utmana, men de har inte lyckats med sin utmaning av de fyra storbankerna. Har finansmarknadsministern några bra synpunkter på hur man ska förbättra konkurrensen?

Fru talman! Jag vill börja med att tacka Ulla Andersson för interpellationen. Det är alltid roligt att diskutera bankfrågor med Ulla Andersson. Hon har en grundläggande kunskap och insikt och rätt omdöme i de här frågorna. Jag tycker också att vi för det mesta tycker detsamma. Om vi inte gör det så är det om inte på marginalen så oftast om lite mindre viktiga frågor. Den rapport som vi pratar om nu, som Finansinspektionen tog fram, är en rapport som regeringen har beställt av inspektionen. De rapporterna har inte funnits tidigare under andra regeringar. Det är den här regeringen som vill blottlägga och klarlägga hur det ser ut på marknaden. Det är väl alldeles utmärkt att Finansinspektionen här visar den enorma vinstpotential som bankerna har på sina bolån. Vi välkomnar det och tycker att det är en bra rapport med bra kvalitet. Problemet med att låta bankerna visa sina finansieringskostnader har tidigare varit att bankerna har använt olika modeller för detta. Swedbank och SE-banken har gjort det var och en för sig och räknat på lite olika sätt. Nu har inspektionen kommit med ett förslag som förhoppningsvis blir en rikslikare. Inspektionen har nu för avsikt att träffa bankerna, både var och en för sig men också tillsammans, för att förmå bankerna att låta just den här modellen bli den som man ska använda för att jämföra finansieringskostnaderna. Det tror jag är rätt väg framåt - att försöka hitta en enda modell för att få detta att fungera. Jag tycker att idén är alldeles utmärkt, men jag tror som sagt inte att reporäntan är bra att utgå från, i och med att den är mer och mer irrelevant för bankernas finansieringskostnader. Det gäller att hitta spetsiga, effektivare och bättre mått än vad vi har haft hittills. Beträffande SBAB är grundförutsättningarna ungefär så här: De fyra stora bankerna i Sverige har en stor fördel gentemot andra. De har billig inlåning: våra lönekonton, kort och gott. Ni vet säkert själva att man får 0 procent, 1 procent eller ½ procent i ränta på de pengarna. Det är de stora bankernas mycket billiga finansieringskälla. Den finansieringskällan har inte SBAB i och med att SBAB inte har inlåning över huvud taget eller har jättelite inlåning. När SBAB ska låna ut pengar måste de alltså själva låna upp på marknaden, och den upplåningen är mycket dyrare än vad bankerna kan få genom sin billiga inlåning. Därmed har SBAB svårt att konkurrera på samma villkor som de bankerna. Vi har satt ett avkastningskrav på SBAB som är mindre än hälften av de kommersiella bankernas avkastningskrav, just för att uppnå det Hillevi Larsson vill, att vara en ordentlig konkurrensspelare på marknaden. Till skillnad mot föregående regeringar av socialdemokratisk natur har vi nu gett SBAB möjlighet att utveckla sin affär. De bildar nu egna fonder och ska bli en fullsortimentsbank för att möjliggöra att få den inlåning som de fyra storbankerna har och därigenom bli konkurrenskraftig på marknaden. Det är så man använder SBAB för att idka konkurrens - inte att här i talarstolen eller på regeringsmöten bestämma vilken ränta SBAB ska ha. Det gäller att ge SBAB förutsättningar. Det har inte tidigare regeringar gjort, men det gör den här regeringen.

Fru talman! Jag tycker att det är väldigt bra att ni har gett Finansinspektionen det här uppdraget. Det är också något som vi själva har föreslagit, så jag tycker att det är mycket bra. Jag ser också fram emot att de här rapporterna ska komma kontinuerligt. Jag tycker också att det är bra att regeringen tittar på hur man kan se över kostnaderna för att lösa ett lån i förtid. Jag tror att det är en viktig nyckel för att ge mer makt till bolånekunderna. Men jag tycker ändå att finansmarknadsministern släpper ett mycket viktigt förslag, nämligen vårt förslag att utgå från reporäntan. Finansmarknadsministern säger att det är irrelevant. Men tittar man historiskt ser man att det inte har varit så irrelevant, utan det har varit en mycket tydlig koppling. Det finns saker som har hänt - det är jag fullt medveten om. Men genom att utgå från reporäntan tvingar man bankerna att redovisa sina olika påslag. Det blir väldigt enkelt och tydligt för kunden vad man faktiskt förhandlar om, och på så vis får man mer makt att själva ifrågasätta. Blandar man in annat, som hur stora påslag de själva lägger på, tror jag att det blir mycket svårare för kunden att se igenom det hela, och därmed får man mindre makt som enskild bolånekund. Därför tycker jag att det är viktigt att genom föreskrifter förtydliga för bankerna att det är reporäntan man ska utgå från och därmed erbjuda kunderna sådana bolån. Sedan blir det en förhandling om vilka påslag det går att lägga på. Det blir också tydligt för bankkunden vad man betalar för. Jag tror att de 20 000 som har deltagit i bolåneuppropet skulle bli förbaskade om det blev väldigt tydligt att de kanske jobbade två dagar i månaden bara för att banken ska få ihop sin vinst, så att säga. Jag tror att det skulle kunna leda väldigt mycket framåt. Den andra fråga som jag inte alls hann fram till i mitt förra inlägg handlar om den framförhandlade ränta som många bolånekunder har och som löper under viss tid. Sedan slutar den löpa, bolånekunden är inte medveten om det, och banken underlåter att meddela kunden det. Det gör att man helt plötsligt står där med ännu dyrare bolånekostnader än man har räknat med. Finansmarknadsministern säger att vi har en lagstiftning som säger att det finns en skyldighet att tydligt redovisa när saker och ting ändras. Men det fungerar ju inte i dag. Inte minst Villaägarnas egen undersökning visar att bankerna är väldigt dåliga på detta. Handelsbanken är sämst. De underlåter i 44 procent av fallen att meddela kunden att de har ändrat räntevillkoren. Detta är också något som finansmarknadsministern inte har bemött. Det tredje förslaget, som inte heller har diskuterats här ännu och som jag också hade med, gäller en räntekarta. Jag tror att det skulle vara bra att tvinga bankerna att redovisa för sina kunder hur de lån som de har beviljat den senaste tiden ser ut räntemässigt. Det tror jag skulle kunna underlätta för bolånekunderna. Jag hade inte med förslaget om SBAB i min interpellation, även om det var med i vår bolånerapport. Visst är det ett viktigt verktyg. Men det finns väldigt mycket mer man måste göra för att öka konkurrensen på bankmarknaden. Det har finansmarknadsministern och jag haft ett antal debatter om. Det finns en ganska stor skillnad i en viss fråga, och det är frågan om en bankdelningslag, som jag tror är ganska avgörande för bankkonkurrensen. Det debatterar vi inte nu. Men jag skulle vilja att finansmarknadsministern utvecklade en sak: Varför inte utgå från reporäntan, att åtminstone göra ett försök, för att se om det kan förbättra bolånekundernas möjligheter att förhandla fram bättre lånevillkor och på så vis pressa sina bolånekostnader? Det är absolut inte rimligt som vi har det i dag. Även om rapporten kommer att skapa en bättre debatt tror jag inte att den kommer att vara tillräcklig för att ge mer makt till de enskilda bolånekunderna på det sätt jag tycker behövs.

Fru talman! Jag vill börja med att hålla med Ulla Andersson när det gäller reporäntan. Det är ganska intressant att se hur det är när reporäntan ändras. Det kan gälla små justeringar upp och ned - det har vi sett en hel del på senare år. Vad händer med bankräntan när reporäntan har sänkts? Jo, då sänks inte bolåneräntan lika mycket som reporäntan sänks. Det blir en förändring, och det dröjer ofta. Först sedan det har varit mycket medieskriverier om att bankerna ändå får lov att sänka räntan när reporäntan har sänkts, så sänker de stora bankerna lite grann. Likadant är det när Riksbanken höjer räntan. Då är bankerna desto snabbare att höja bolåneräntan, och då höjer man mer än vad Riksbanken har höjt reporäntan. Någon form av samband finns det uppenbarligen. Ju mer reporäntan hoppar upp och ned, desto mer växer gapet till vad bolånekunderna får betala. Det är alltså väldigt bra att koppla ihop dessa båda frågor. Det finns ett tydligt samband. Sedan blev jag inte riktigt klok på vad ministern och framför allt Carl B Hamilton egentligen vill. Å ena sidan är det klagomål på de höga räntorna i bankerna och den bristande konkurrensen. Det är alla överens om att vi måste göra något åt. Finansministern är den som är mest ute i den frågan. Å andra sidan var det tydligen inte bra när SBAB lyckade hålla nere bolåneräntorna. Man gick ju faktiskt före och skapade konkurrens, så att storbankerna följde efter för att inte förlora sina kunder. Det var av någon anledning dåligt, för då belånade folk sig för mycket. Jag tycker att det är viktigt att bestämma sig för vad man vill. Bevisligen fungerade detta med SBAB. 30 000 sparade en vanlig familj per år. Det talar för sig självt.

Fru talman! Man får bestämma sig för vad man vill, sade Hillevi Larsson. Det finns lite målkonflikter här. Vi har ju också ett annat samhällsproblem i den här sektorn, nämligen det så kallade stabilitetsproblemet. Vi är väldigt glada över att de svenska bankerna är så stabila som de är, till skillnad mot bankerna i många andra delar av Europa. Problemet om man låter SBAB blåsa på, eventuellt med någon statlig garanti i ryggen, är att även om räntan möjligen blir lägre får man stabilitetsproblem. En del är nog lite konfunderade över finansministerns och finansmarknadsministerns diskussion om bankerna. Man tar upp frågan om räntorna och om att det är för dålig konkurrens. Där får ministern gärna svara på min ursprungliga fråga. Man säger att räntan är för hög. Men sedan kommer ministrarna in på att vi måste höja kapitaltäckningskraven, och man har haft en framgångsrik förhandling i Europeiska unionen där man har kunnat ge möjlighet för Sverige att ha högre kapitaltäckningskrav och därmed högre kostnader för de svenska bankerna. På något sätt finns det väl en målkonflikt här, finansmarknadsministern? Å ena sidan säger man åt bankerna att de ska ha lägre räntor. Å andra sidan bestämmer man att de ska ha högre kapitaltäckningskrav. Jag tror att det senare är viktigt ur stabilitetssynpunkt, så det är min prioritet. Det är det absolut viktigaste, och det enskilt största hemmagjorda hotet mot regeringens ekonomiska politik är att den blåser upp en husprisbubbla som sedan spricker. Det ska vi till varje pris undvika. Det finns alltså lite målkonflikter här. Det vore intressant att höra om ministern har någon synpunkt på detta.

Fru talman! Jag ska snabbt säga något om reporäntan. Detta kan vi säkert diskutera utanför kammaren. Jag tror att det är oomkullrunkeligt att effekten av reporäntan på bankernas finansiering är mycket mindre i dag än tidigare. Därför är den olämplig som bas. Jag inser och accepterar Ulla Anderssons pedagogiska argument för reporäntan, men låt oss nu se vad inspektionen kan göra i sin dialog med bankerna. Lyckas man inte med detta får vi från politiskt håll försöka få till en lösning som vi kan tycka är bra och som är enkel för konsumenterna. Carl B Hamiltons första fråga - bättre konkurrens för bankmarknaden - är vad detta egentligen handlar om. Vi vill inte att regeringen eller finansmarknadsministern bestämmer räntan, utan räntan ska bestämmas på en marknad som fungerar. I dag fungerar det inte tillräckligt bra. Det visar Finansinspektionens rapport. Å ena sidan ska vi se till att kunden blir bättre i sin kamp eller förhandling mot banken, och i en annan interpellationsdebatt ägnade jag faktiskt ett helt anförande på fyra minuter åt att rabbla upp de åtgärder vi har vidtagit för att stärka kundens ställning. Det räckte inte med fyra minuter, så jag fick faktiskt avbryta den uppräkningen. Å andra sidan ska vi göra det lättare att byta bank. Där finns det flera frågor som jag har tagit upp. En är att man ska kunna behålla kontonummer när man byter bank för att göra det lättare. En annan är att förbättra just ränteersättningen när man bryter ett bundet bolån. Den tredje frågan tror jag är den som Ulla Andersson är inne på, nämligen vad som gäller när man förlänger ett lån. I dag är lagstiftningen sådan att om man har ett femårslån och sedan glömmer bort att det löper ut - banken påminner inte om det - blir det med automatik ett nytt femårslån. Då sitter man fast med det igen. Har man ett tioårigt banklån, vilket faktiskt förekommer, blir det ett tioårigt nytt lån. Detta är inte rimligt. På departementet tittar vi nu på om vi kan göra något åt detta. Här har man nämligen ett ytterligare sätt att binda in kunden i banken. Sedan ska vi kräva ytterligare transparens av bankerna. När man tittar på forskning om vad folk faktiskt förstår av finansiell information är det uppenbart att transparensen i dag inte räcker. Ett enkelt exempel är att fem personer köper en lott tillsammans och vinner 2 miljoner kronor. Om de delar lika på vinsten, alltså två miljoner delat med fem, hur mycket får var och en? Den frågan har ställts till ett stort antal vuxna svenskar. Det visar sig att 40 procent svarar fel. Även om det finns god transparens är den inte mycket värd om kunderna inte förstår vad effekten blir. Ett annat exempel: Om man sätter in 1 000 kronor i en fond som har en fondavgift på 1 ½ procent och som avkastar 6-7 procent är hälften av kapitalet borta efter 40 år. Banken kan vara duktig och skriva ut att fondavgiften är 1 ½ procent, men om kunden inte förstår hur mycket detta gröper ur kapitalet måste man komplettera den informationen med pedagogiska verktyg för kunden. Här kan vi komma mycket längre. Både jag själv och regeringen arbetar hårt med de här frågorna. Dessutom är opinionsbildningen viktig. Jag är övertygad om att räntekartan i Svenska Dagbladet är alldeles utmärkt, liksom den här debatten. Sådana saker kommer till stånd om man är ute och diskuterar frågan löpande. Därför är det bra att finansministern, undertecknad och andra här i kammaren ofta är ute och diskuterar denna fråga, för det underlättar också för konsumenten.

Fru talman! Visst är det bra att Finansinspektionen har dialog med bankerna och att man kvartalsvis ska lägga fram en rapport där man ska redovisa bankernas upplåningskostnader. Förhoppningsvis kommer man fram till att de ska redovisas på samma sätt. Visst blir rapporten ett debattämne, vilket kan trycka på utvecklingen, men det kan vara ett stort steg för den enskilda kunden. Finansmarknadsministern talade nyss om hur svårt det kan vara att ta till sig finansiella frågor. Han menade att öppenheten inte är mycket värd om man inte är pedagogisk. Då säger du också emot dig själv när du säger att det kanske inte är så bra att utgå från reporäntan. Det är ju ganska enkelt att förstå att detta är reporäntan som Riksbanken sätter. Det här är sedan den upplåningskostnad som banken faktiskt har. Sedan är allt det andra annat - det vill säga vinst och så vidare - som man tydligt måste redovisa. Jag tycker att detta är en viktig poäng. Det ger mer makt till den enskilde i en svår och utsatt situation. Därför tycker jag att detta förslag är väsentligt i hela debatten. Jag tror att det skulle kunna påverka väldigt mycket i de förhållanden man som bolånekund och bank har, och det skulle pressa ned den enskilda bolånetagarens kostnader. Låt mig ta upp detta med den framförhandlade räntan igen. När man tar ett banklån lyckas man åtminstone ibland förhandla till sig en liten rabatt. Den rabatten brukar man få behålla i två tre år. När denna tid har gått får man ingen information om att rabatten har gått ut. Då ligger man helt plötsligt på en högre ränta utan att ha fått information om det. Helt plötsligt har då hela ens bolånekostnad förändrats. Jag tycker att banken ska vara skyldig att också meddela bolånekunderna att rabatten kommer att försvinna. Det ger kunden ytterligare en möjlighet att återigen ta upp en dialog med banken i god tid innan man sitter där eller när man själv upptäcker det efter några månader för att man har automatiska betalningar på sina bolån. Det finns liksom flera delar i detta. Jag tackar för svaret, och debatten lär väl fortsätta. Det är bra att vi är överens på en del punkter. I övrigt lär debatten fortsätta. En dag kanske jag får gehör för mitt förslag om reporänta också.

Fru talman! Jag ska svara på en tidigare fråga från Ulla Andersson som jag inte hann med förra gången. Det var om bankerna ska redovisa givna lån till kunderna. Det här tycker jag är en knepig fråga. Vi kan anta att en kund kommer in till banken, och så har räntan sänkts kraftigt. Säg att den har sänkts med en halv procentenhet! Då visar banken vilka lån man hade för några veckor sedan. Då tycker kunden kanske att det verkar jättebra, men då kanske kunden går miste om en halv procent i och med att räntan har gått ned. Det är alltså inte så enkelt, tror jag, att man kan redovisa gamla lån, utan man måste nog i så fall bygga in det i något paket, så att man kopplar det till ränteutvecklingen. Den här enkla lösningen tror jag inte riktigt på. Carl B Hamiltons fråga om stabilitet tycker jag förstås är viktig. Jag tror att det vi talar om i dag är att vi ska försöka få en bankmarknad som fungerar som en marknad. Ulla Andersson har rätt i sina siffror om hur lönsamma bankerna har varit i miljarder. Men låt oss omsätta detta i avkastning på eget kapital. Det låter ohyggligt mycket med miljarders miljarder. Men SE-banken hade till exempel 2009 en avkastning på 3,2 procent, och det är ändå bara tre år sedan. Förra året var avkastningen i banksektorn 12 procent på eget kapital. Swedbank har de senaste fem åren haft 8,4 procent. Det är hyfsat höga avkastningar men inte astronomiska avkastningar. Däremot visar Finansinspektionens rapport att just bolånen är det väldigt hög vinst på. Lösningen på det här är förstås att försöka få in fler banker. Vi har fler banker. Öppnar man en morgontidning ser man att det säkert är 15 banker som ger bolån. I och med kapitaltäckningen nästa år får de fyra stora bankerna extra pålagor, vilket gör konkurrenssituationen för mindre banker mycket bättre. Det hoppas jag kan stärka konsumenternas ställning.