Arbetsplenum - Riksdagen vill ha förbud mot azofärgämnen i livsmedel (mju10) - 2012-03-14

Fru talman! Vi socialdemokrater ställer oss bakom samtliga reservationer, men för tids vinnande yrkar vi bifall bara till reservation 1. Fru talman! Offentlig upphandling av livsmedel är en av de viktigaste aktiviteterna för att skapa en långsiktigt hållbar livsmedelskonsumtion och livsmedelsproduktion. Staten, landstingen och kommunerna spenderar miljarder på olika matupphandlingar, och givetvis gör det skillnad om dessa blir mer ekologiskt anpassade. På samma sätt gör det skillnad ifall det går att ställa större krav än EU:s minimikrav. Sigtuna kommun ställde tuffare krav vid en matupphandling. En av de få stora leverantörerna överklagade och fick rätt i förvaltningsrätten. Kommunstyrelsen i Sigtuna kommun accepterade inte förvaltningsrättens beslut och valde att överklaga domen till kammarrätten. Där har huvudfrågan varit om kommunens krav på kortare tider för transport av djur till slakt, bedövning av alla djur innan slakt och nej till slentrianmässigt användande av antibiotika i djurfodret har brutit mot lagen om offentlig upphandling. Så sent som för en månad sedan avgjorde kammarrätten till Sigtuna kommuns fördel, vilket innebär att det går att ställa tuffare krav, och det är mycket glädjande. Vilka signaler får vi då av domen? Jo, det är ett mycket stort steg för hela Upphandlingssverige. Därför måste vi agera skyndsamt från riksdagen och regeringen för att elda på nu när tiden är mogen för en ordentlig offensiv. Det är förvisso viktigt med de pågående utredningarna om upphandlingsregelverket samt hur upphandlingsstödet bör samordnas, men det räcker inte. Regeringens alltför tama hållning i alla dessa frågor skapar förvirring och tvehågsenhet. Det finns ingen tydlig ambition, bara reaktion, på de domar som verkställs, och satsningen på Matlandet Sverige tar inte tillräcklig hänsyn till komplexiteten i LOU och även de möjligheter som förknippas med den offentliga upphandlingen. Det är också intressant att importen av mat fortsätter att öka till Sverige trots regeringens mycket ambitiösa satsning på Matlandet Sverige. Vän av ordning ställer sig givetvis frågan: Håller projektet Matlandet Sverige på att tappa sin glans? Den stora världshandeln av mat påminner återigen Sverige om att vi behöver en tydlig livsmedelsstrategi som tar hänsyn till bland annat möjligheterna med offentlig upphandling och den positiva inverkan som offentlig upphandling kan ha på den svenska matproduktionen. Livsmedelsverket har förvisso fått uppdraget att skapa ett kompetenscentrum för stöd till kommuner och landsting att ta fram handlingsprogram för den offentliga måltiden i förskola, skola och äldreomsorg. Men som oftast med regeringens satsningar är de för kortsiktiga, och i det här fallet löper dess värre projektet ut 2012. Det är bra att Livsmedelsverket skapar nya rekommendationer och riktlinjer, men vi socialdemokrater anser att även Miljöstyrningsrådet måste få ett större utrymme att informera och utbilda. Tyvärr har Konkurrensverket alltför stor inverkan på upphandlingarna. Det finns en stor tro på att det inte ska gå att ställa större krav på andra bedömningsgrunder än pris och leveranssäkerhet. Sigtuna kommun har ju faktiskt visat att det går att göra så. Därför välkomnar även vi socialdemokrater utredningen om upphandlingsstödet. Kommunerna och landstingen måste få mycket mer skarpa råd och riktlinjer för hur man kan ställa alla de krav som på sikt ger ett ökat utrymme för fler producenter och leverantörer att medverka vid upphandlingarna. Det kommer också att leda till att fler lokala och ekologiska producenter får chansen. Fru talman! Den kommunala livsmedelstillsynen är viktig. Duktiga livsmedelsinspektörer gör skillnad, och de blir ännu bättre när riktlinjerna och råden från Livsmedelsverket håller hög klass och är tydliga. Det är bra att Livsmedelsverket gör särskilda insatser för att kvalitetssäkra livsmedelkontrollerna. Det är också en rättvisefråga. Varje konsument ska känna trygghet i att de livsmedel som köps in och konsumeras ska vara underställda en sådan kontroll som i allt väsentligt förebygger och motverkar otjänlighet och ohälsa som en följd av bristfällig livsmedelshantering. Vår livsmedelskonsumtion måste förändras. Det handlar om en minskad köttkonsumtion och en kraftig reduktion av matsvinnet. Här har vi ett stort politiskt ansvar i samverkan med Livsmedelsverket, producenter och konsumenter att med snabba steg förändra beteenden i konsumtions- och produktionsmönster. Vi måste våga ge tydliga instruktioner och råd. Det går att ändra animalieproduktionen med olika steg till att bli mindre klimatpåverkande och mer effektiv. Idisslare kan i ännu större utsträckning beta i hagar och på annan mark som inte lämpar sig för odling. Detta stärker den biologiska mångfalden och ökar ekosystemtjänsterna samtidigt som det minskar importen av foderväxter, exempelvis sojafoder från Sydamerika, som i stället kan användas för livsmedelkonsumtion i en situation då vi måste öka livsmedelsproduktionen med 70 procent fram till 2050 för att möta den växande befolkningens behov av mat. Om grisar och höns åt mer av vårt livsmedelsavfall skulle vi få både minskad klimatpåverkan och minskat matsvinn. Om vi fick en mer effektiv livsmedelsproduktion och hantering i livsmedelsbutikerna skulle matsvinnet minska radikalt. 30 procent av färskvarorna når aldrig konsumenterna. Det är ingen enkel ekvation, men det handlar om attityd och förändringsvilja. Ersätter vi bästföredatum med minst-hållbar-till-datum skulle det leda till ett minskat matsvinn i alla led från producent till konsument och till minskad klimatpåverkan. Fru talman! Det är därför helt obegripligt att regeringen avstått från att ge en instruktion till Livsmedelsverket om att publicera verkets råd om matens klimatpåverkan. Regeringens stopp av utgivningen ter sig anmärkningsvärd med tanke på att råden anpassats till EU-kommissionens kritik. Regeringen hävdar att det är Livsmedelsverket som avgör detta, och det är förvisso riktigt att detaljerna och innehållet ägs av verket, men ambitionen och inriktningen är väldigt mycket kopplad till regeringens uppfattning i ärendet. Om regeringen har en icke-uppfattning svävar också Livsmedelsverket i en viss ovisshet när det gäller avvägningar. Åter visar regeringen, som i många andra liknande notifieringar, ett ointresse i viljan att ha en politisk uppfattning och framåtsyftande ambition. Det kan till och med tolkas som att regeringen inte bryr sig om matens klimatpåverkan. Signalvärdet i regeringens handlingar är stort, speciellt i ett land av Sveriges storlek. Matens klimatpåverkan är betydande från jord till bord, och då måste varje råd som i allt väsentligt verkar för att minska matens klimatpåverkan tas på största möjliga allvar. Fru talman! Vi socialdemokrater är glada att utskottet enats kring vårt förslag om att regeringen ska verka för att införa ett förbud mot att azofärgämnen som livsmedelstillsats återinförs i Sverige. Det är märkligt men glädjande att borgarna har valt att ställa sig bakom vårt förslag trots ett tidigare hårdnackat motstånd. Det är positivt att vi har ett enigt utskott. I slutet av 2007 publicerades en brittisk forskningsrapport, Southamptonstudien , där vissa hittills tillåtna azofärgämnens tillåtlighet ifrågasattes. Studien visade att barn drabbades av överaktivitet. I mars 2008 uttalade Efsa att Southamptonstudien inte gav anledning att ändra listan över godkända livsmedelstillsatser. Studien ledde dock till nya märkningskrav. EU-parlamentets miljöutskott har röstat för att dessa färgämnen ska förbjudas i ny lagstiftning för livsmedelstillsatser. I Danmark resulterade en kampanj i att samtliga livsmedelskedjor tog bort färgerna från sortimentet. I Sverige har Ica beslutat att ta bort azofärgämnen i godis men behålla dem i stenbitsrom som ju inte riktar sig till barn. Coop har också fasat ut azofärgämnen. Dock kan det finnas kvar i lösgodis och i importerat godis. Då överkänslighetsreaktioner och allergier är vanligare hos barn än hos vuxna är det troligt att också detta främst drabbar och påverkar barn. Därför är det ett angeläget förbud som jag hoppas att vi kan införa. Eftersom EU granskat Southamptonstudien och efter det godkänt ämnena kan ett medlemsland inte hävda dessa vetenskapliga rön för att införa nationellt förbud utan måste i så fall hänvisa till nya rön. Emellertid kan ett medlemsland notifiera, det vill säga meddela EU att man vill införa ett förbud. Det är det vi önskar. EU-kommissionen kan säga nej till det, men själva notifierandet kan betraktas som en opinionsyttring. Detta är viktigt för regeringen att känna till och ta med sig framöver. Jag hoppas att regeringen med ett enigt utskott bakom sig vågar ha en hög aktivitetsnivå i ärendet så att det sker saker och vi inte behöver vänta ett år på att det kommer någon form av förslag tillbaka till riksdagen. (Applåder)

Fru talman! Vi talar i dag om livsmedel. Likadant gjorde vi för ett år sedan. Jag sade då att för mig är livsmedel just medel för livet, för att upprätthålla livet, det vill säga medlet är vår mat och föda. Det är något som är direkt livsviktigt. Det är därför jag och Miljöpartiet reagerar så starkt när skilda intressen på olika sätt tillsätter ämnen i vår mat som vi anser är inte bara onödiga utan rent av hälsovådliga. Glädjande nog har i år enighet uppnåtts i utskottet om att verka för ett förbud mot de så kallade azofärgämnena som kan ge upphov till allergiska reaktioner och beteendestörningar. Ytterligare ett hot mot vår föda är transfetter. Det är industriellt framställda fetter som har stor användning inom livsmedelsindustrin. Fettet härdas genom kemisk behandling med bland annat nickelspån, vätgas, värme och tryck i reaktorer. Fettet blir lättare att använda, och dessutom härsknar det inte lika lätt. Smidigt och praktiskt kan det tyckas men förödande för folkhälsan. Transfetterna i livsmedel bidrar till att försämra människors fysiska hälsa. Folk riskerar att drabbas av hjärtsjukdomar, bröst- och prostatacancer, cancer i tjocktarmen, insulinresistens och försämrat immunförsvar. Förra året beslutade riksdagen att vi inte ska ha sådan bråte i vår föda, i våra livsmedel. Trots det har regeringen inte genomfört det som riksdagen ålade den för ett år sedan. Jag menar att regeringen snarast bör lägga fram en lag som förbjuder användningen av industriellt framställda transfetter i livsmedel. Regeringen måste också redovisa för riksdagen varför lagstiftningen dröjer. I betänkandet under punkt 2, Märkning av livsmedel, har jag gjort en reservation till förmån för Miljöpartiets motion MJ343 som handlar om märkning av livsmedel när man äter ute. Vare sig man besöker en krog, en lunchrestaurang eller äter på restauranger på sjukhus, skolor, förskolor, äldreboenden eller andra kommunala verksamheter anser vi att man bör få veta vad de olika maträtterna som erbjuds innehåller. Med tydligt redovisade innehållsförteckningar på såväl privata som offentligt finansierade restauranger kan matgästerna undvika oönskade tillsatser och ingredienser. Regeringen bör därför låta ta fram ett förslag på hur innehållsdeklarationer på svenska restauranger kan bli verklighet. Lite längre fram i debatten kommer motionären att utveckla motiven bakom sin motion. Fru talman! Jag stöder givetvis Miljöpartiets samtliga reservationer men för tids vinnande yrkar jag bifall bara till reservation 2 om märkning av livsmedel.

Fru talman! Jag yrkar bifall till reservationerna 3, 5 och 7. Jag ska en stund uppehålla mig vid Sverigedemokraternas reservation nr 3 som handlar om märkning av livsmedel. Jag ska förklara innebörden av förslaget så bra jag kan. Vi vill alltså få till stånd en nationellt reglerad märkning som uppmärksammar svensk högkvalitativ mat. Det handlar om en frivillig märkning som syftar till att stärka produktens konsumentvärde genom att ett antal kriterier uppfylls. På så sätt kan man erhålla en märkning som garanterar en viss kvalitet. Tyvärr har vårt förslag i betänkandet blandats samman med det skydd som förordningarna från EU ger mot att företag ska kunna kopiera befintliga produkters varumärken. Det vi föreslår är något helt annat som är tänkt att fungera som ett komplement. Man skulle kunna jämföra det med en afrikansk kaffeproducent som jag läste om för en tid sedan. Man gjorde några smärre justeringar i produktionen och sedan lanserade man det tidigare lågpriskaffet som lyxkaffe. På så sätt kunde man höja sina marginaler och utveckla regionens ekonomi. Principen i vårt förslag är något liknande, och den föreslagna märkningen kan mycket väl göra att fler producenter kan satsa på kvalitetsmat och mathantverk. Vid ett införande av en sådan här nationell reglering föreställer jag mig ett upplägg inspirerat av vår nuvarande Kravmärkning. Krav som är en förening för en frivillig märkning har givits vissa myndighetsliknande befogenheter genom att man innehar rätten att utforma regler och kontrollera att de efterföljs. På samma sätt tycker vi att ett system bör utformas som tar till vara och uppmärksammar traditionella matprodukter som är nära sammankopplade till vårt land, vår miljö och vår kulturhistoria och som förtjänar att lyftas fram. Man kan med fördel titta på föregångslandet Norge som har en matmärkning som liknar den vi föreslår. År 2007 grundade det norska Lantbruks- och matdepartementet stiftelsen KSL Matmerk, som tilldelades ansvaret för att stärka marknaden för norskproducerade matvaror. Genom särskilda märkningar lyfts goda exempel på närproducerad och högkvalitativ mat fram, vilket bidrar till att stärka de utvalda produkternas varumärke. År 2008 tilldelades stiftelsen också ansvaret för att märka och marknadsföra ekologisk mat. Förutom denna ekologiska märkning använder sig stiftelsen av tre olika märkningar, vilka alla har olika kriterier. Märket Nyt Norge, som skulle kunna översättas till ungefär njut av Norge, garanterar att produkten är framställd helt med norska råvaror. En matvara märkt med "specialitet" anses vara just en specialitet som ger konsumenten en äkta matupplevelse. Slutligen används märket - översatt till svenska - "skyddade beteckningar" för att ge en produkt officiell status som unik, kulturhistoriskt betydelsefull och varumärkesskyddad. Den sistnämnda märkningen går i sin tur att få baserad på tre olika kvaliteter, nämligen ursprung, koppling till en geografisk plats eller en traditionell och unik karaktär. Allt detta styrs av ett nationellt regelverk. Vi tror att ett system med inspiration från vår västliga granne Norge skulle ge goda förutsättningar för svensk mat att hamna på kartan och ge mervärden för såväl landets egna invånare som turister och producenter. Fru talman! Vår reservation nr 5 handlar om att söka lösning på problematiken med parasiter i dricksvatten. Vi har under de senaste åren sett hur allvarliga fall av vattenburen smitta har drabbat både Östersund och Skellefteå. Vi är väl medvetna om att regeringen beställt informationsinhämtning gällande detta problem, men vi konstaterar samtidigt att inget ännu hänt i detta arbete. Med vår reservation vill vi speciellt belysa att behandling med UV-ljus har visat sig vara mycket effektivt mot parasiter. Vi skulle vilja se nationella enhetliga regler för att säkerställa att svenska vattenverk levererar vatten av fullgod kvalitet. Till sist vill jag säga några ord om Sverigedemokraternas reservation nr 7 som är baserad på en kristdemokratisk motion. Motionen uppmärksammar problemet att Livsmedelsverket har gjort en orimligt strikt tolkning av ett EU-direktiv och att ideella föreningar som serverar till exempel korv, smörgås, tårta eller fika vid mer än 20 tillfällen per år klassas som livsmedelsföretag och därmed måste registreras som det med den byråkrati och de kostnader som detta medför. Något som är ganska lustigt är att Kristdemokraterna gjorde ett stort nummer av denna fråga när man 2006 var i opposition. Vår barn- och äldreminister, Maria Larsson, drev till exempel en kampanj i valrörelsen med namnet Rädda kyrkkaffet och barnens bullbak. Från kristdemokratiskt håll ondgjorde man sig i starka ordalag över socialdemokratisk regeringsiver. Nu kan man ju undra varför frågan fortfarande är aktuell, sex år efter det att Kristdemokraterna var med och tog regeringsmakten. Är detta en fråga som bäst drivs i opposition? I så fall är Sverigedemokraterna redo att ta över stafettpinnen. Att sådan här meningslös och onödig EU-byråkrati kan tillåtas sätta käppar i hjulen för våra så viktiga ideella föreningar ska vi såklart inte acceptera.

Fru talman! Jag ska först säga något om azofärgämnen. Azofärgämnen kan vara tartrazin, azorubin, allurarött, paraorange. De har många namn. Om man tittat på de E-nummer som ska förtydliga vad ett azofärgämne är blir man knappast klokare. Det är E104, E112, E109 och så vidare. I Sverige hade vi tidigare ett förbud mot azofärgämnen för att vi ville skydda de grupper som kan drabbas av hyperallergi, eksem, klåda, astma och så vidare. Det är allergiker, i synnerhet barn. Våra barn äter mycket godis, bakverk och tuggummin och dricker drycker som innehåller azofärgämnen. Azofärgämnena tillför inte produkterna någonting. De gör att produkterna blir lite färggladare och kanske ser lite häftigare ut, men de kan utsätta små barn för direkt livsfara. Efter EU-inträdet var vi tvungna att häva förbudet. Det tycker jag var djupt olyckligt. Nu känns det lite smått historiskt. Om några timmar kommer förhoppningsvis den här kammaren att fatta beslut om att azofärgämnena ska förbjudas igen. Vi sätter folkhälsan, i synnerhet barnens hälsa och trygghet, före EU-fundamentalismen. Det är viktigare att värna barnen än någonting annat. Jag tycker att det ska bli intressant att se hur EU reagerar på detta. Jag tror att hela EU är moget för ett förbud mot azofärgämnen. Därför är det positivt som Socialdemokraterna anförde att miljöutskottet i EU-parlamentet kräver hårdare tag mot färgämnen. Vi kan samarbeta med andra länder, till exempel Danmark, om att få ett EU-förbud mot azofärgämnen. Det är den andra delen av det beslut som vi ska fatta senare i dag. Jag tycker att det är särskilt välkommet att man även på den borgerliga kanten är för ett förbud mot azofärgämnen. Så har det inte varit tidigare. Vi har förhandlat fram och tillbaka i utskottet. De har spjärnat emot och försökt stoppa detta in i det sista. Jag gläds åt att de inte har lämnat någon reservation där de försöker stoppa förbudet mot azofärgämnen. Nu är även de borgerliga partierna med på att vi ska driva igenom förbudet i Sverige. Det är faktiskt smått historiskt. Jag vill också ta upp frågan om tillsyn och vägledning. År 2009 kom Livsmedelsverket med nya kostråd. Tidigare har Livsmedelsverket angett kostråd utifrån folkhälsan. I kostråden 2009 tog man också med miljö- och klimataspekten. Det var väldigt efterlängtat. Man sade till exempel att det är önskvärt att man äter mer närproducerad mat, och att det är önskvärt att vi svenskar konsumerar mindre kött och mer vegetabilier. Av någon outgrundlig anledning stoppades dessa kostråd av regeringen i september 2011. Det är konstigt. I andra länder, till exempel Danmark och Storbritannien, har man nästan identiska kostråd till sina medborgare. Även EU-kommissionen uppmanar i kampanjen Ta kontroll: Ät lokalt; ät säsongsanpassat. Regeringens argument har varit att vi inte får ha sådana här kostråd eftersom de kan strida mot den inre marknaden. Jag tycker att det är tråkigt att vi har en regering som går in och detaljstyr en myndighet på det här sättet. Det är också tråkigt att vi har en regering som censurerar sig själv och censurerar en myndighet innan kostråden formellt har klubbats. Ibland handlar EU-frågorna om att man måste våga ta strid för en progressiv politik. Jag noterar att när det handlar om att jaga utrotningshotade vargar eller att snus ska kunna säljas runt om i hela Europa har vi en regering som är beredd att ta strid kors och tvärs. Men när det gäller att vi ska få kostråd som handlar om att vi ska kunna äta bättre och miljövänligare har vi en regering som lägger sig platt för Bryssel. Det tycker jag är olyckligt. I reservation 6 föreslår vi att regeringen nu ska anta dessa kostråd. För tids vinnande yrkar jag inte bifall till denna reservation, men självklart står vi rödgröna bakom den. Avslutningsvis vill jag också lyfta fram frågan om transfetter. Som Kew Nordqvist från Miljöpartiet sade här tidigare var det ungefär ett år sedan, den 17 mars, som vi i denna kammare klubbade igenom att regeringen ska driva på ett förbud för industriellt framställda transfetter. Den absoluta merparten av svenskarna har antagligen inte något större problem med transfetter. Men en överkonsumtion av industriellt framställda transfetter kan leda till fetma och hjärt- och kärlsjukdomar. Enligt undersökningar vet vi att det finns vissa grupper i samhället som verkligen överkonsumerar transfetter. Det är främst våra ungdomar. Det är just för att vi vill skydda dessa grupper och tycker att industriellt framställda transfetter inte tillför något till våra livsmedel som vi vill ha ett stopp för dem. Jag tycker att det är mycket märkligt att det nu har gått ett år och att regeringen ännu inte har gjort något. I detta betänkande redovisas att Livsmedelsverket den 2 juli i år ska komma med en strategi för hur vi ska kunna minimera användningen av industriellt framställda transfetter. Detta har tagit mycket lång tid. Det är mycket osäkert vad denna strategi egentligen kommer att leda till. Men jag är pragmatisk. Vi inväntar denna presentation från Livsmedelsverket i juli. Vi får se vad de exakt föreslår, och vi får se vad regeringen kommer att göra av det. Men om regeringen inte föreslår ett förbud mot industriellt framställda transfetter blir det bråk om denna fråga igen i denna kammare. (Applåder)

Fru talman! I dag debatterar vi ett betänkande med motioner från allmänna motionstiden. I betänkandet behandlas 24 yrkanden inom området livsmedelskontroll. Det är ett brett område och inte helt lättdebatterat då livsmedel inte bara handlar om lagar och regler utan även om känslor, något som inte är helt lätt att lagstifta om. Låt mig börja med att säga att Alliansen ställer sig bakom utskottets förslag i betänkandet i dess helhet. Offentlig upphandling är bra. Det skapar stora möjligheter för privata företag att växa och frodas. Offentliga kontrakt skapar värden på arbetsmarknaden och ger företag möjlighet att ta fram nya produkter och tjänster som kan leda till att fler kommer ut på arbetsmarknaden. Den offentliga köpkraften är stark och stimulerar entreprenörer och triggar till innovation. Det skapar nya erfarenheter hos företag som sedan kan användas i större sammanhang. Vi är en liten nation med ett stort behov av export. Den offentliga upphandlingen skapar tillväxt och jobb. Arbetslinjen är lika viktig inom livsmedelssektorn som inom alla andra branscher i Sverige. I det offentliga Sverige upphandlas för ca 500 miljarder kronor varje år. Bryter man ned det innebär det att det varje dag serveras tre miljoner måltider i den offentliga sektorn. Att vi påverkar vilken mat som serveras får därför en stor påverkan på miljön, livsmedelsproduktionen och djurhållningen, inte bara i Sverige utan i hela EU. I regeringens satsning på "Sverige - det nya matlandet" fick Livsmedelsverket i uppdrag att inrätta ett nationellt kompetenscentrum för att stödja kommuner och landsting att ta fram handlingsprogram för offentliga måltider. Det bedrivs även utbildningar med skolkökspersonal och kostchefer för att våra barn och gamla ska få näringsriktig och god mat. Sedan förra året står det dessutom inskrivet i skollagen att maten som serveras i skolan ska vara näringsriktig, vilket öppnar upp för både ekologisk och närproducerad mat om man skulle vilja det. Det går inte att överdriva hur viktigt det är med säkra och näringsrika livsmedel som i sin framställning inte påverkar miljön negativt. Genom att den svenska djurvälfärden går längre än den europeiska har det svenska köttet dessutom producerats på ett säkert och hållbart sätt. Den offentliga sektorn kan bli bättre på att ställa krav vid upphandling av mat så att den uppfyller de mål som vi politiker ställer. Men det ställer krav på politiker att upphandla smart. Det krävs inte bara en hel del mod utan även kunskap och engagemang, och engagemang tar tid. Vi kan runt om i Sverige se att politiker och tjänstemän kan bli bättre på att ställa krav enligt lagen om offentlig upphandling. Tyvärr känner inte alla till vilka krav som får ställas. Miljöstyrningsrådet är regeringens expertorgan inom offentlig upphandling och till god hjälp för politiker och tjänstemän. De har tagit fram miljökriterier för upphandlingar, som är enkla att kopiera och använda för upphandlaren, för att nå en långsiktigt hållbar konsumtion. Miljöstyrningsrådet ger också konkret hjälp till offentliga upphandlare när det gäller att ställa krav på upphandlingen. I internationella jämförelser lyfts ofta Miljöstyrningsrådets arbete fram som ett gott exempel på kunskap och användarvänlighet. I en omfattande EU-studie om miljövänlig offentlig upphandling placerade sig Miljöstyrningsrådet och Sverige på första plats. Miljöstyrningsrådet ligger även i framkant när det gäller socialt ansvarstagande vid upphandlingar och tillgänglighet. I en uppmärksammad dom i kammarrätten fastställdes det att det är tillåtet för myndigheter att ställa djurskyddskrav som går längre än vad EU-rätten kräver. Kraven måste naturligtvis uppfylla till exempel principen att inte diskriminera leverantörer i andra länder. I detta rättsfall var det Sigtuna kommun som vann målet, och där använde man sig av just Miljöstyrningsrådets djurskyddskriterier vid livsmedelsupphandling. Detta är ett utmärkt exempel där rådgivning till kommunerna fungerar som det är tänkt utan lagstiftning. Regeringen införde den så kallade bör-regeln i lagen om offentlig upphandling 2010. Regeln innebär att offentliga upphandlare bör ställa krav om upphandlingens art motiverar detta. När det gäller upphandling av mat kommer bör-regeln väl till hands. Även Miljöstyrningsrådet har satsat stort på kompetensutveckling inom offentlig upphandling av just mat. Tittar vi närmare på vad som faktiskt görs i dag märker vi att det redan pågår ett omfattande arbete för att förbättra den offentliga upphandlingen. Det pågår en utredning som utvärderar om regelverket tillvaratar konkurrens och hur köpkraften används för att förbättra miljön, sociala och etiska hänsynstaganden samt hur små och medelstora företag får ökade möjligheter att konkurrera. Politiken kan hjälpa till med information och stöd. Tidigare har Kammarkollegiet stått för den största delen av upphandlingsstödet, medan Konkurrensverket och Miljöstyrningsrådet har stått för de mindre delarna. Detta är inte ett optimalt sätt att arbeta. Därför har det tillsatts en särskild utredning för att titta på hur vi kan samordna upphandlingsstödet så att vi ökar kompetensen och tillgängligheten hos alla parter. Fru talman! Marknaden ligger ofta före politiken. Konsumenterna har värderingar, och marknaden är inte sen att haka på. Där det finns en efterfrågan finns det ett utbud. När det gäller märkning av mat har producenterna kommit längre än lagstiftaren. De flesta producenter märker redan sina varor för att kunderna efterfrågar detta. Frivillig märkning fungerar oftast alldeles utmärkt. Enligt den EU-förordning som det beslutades om förra året blir uppgift om ursprungsland eller härkomstplats obligatorisk för kött av svin, får, get och fjäderfä från och med den 13 december 2014. För att hjälpa konsumenterna ytterligare har även Livsmedelsverket föreskrifter om att märkningen ska vara på svenska, lätt att förstå och väl synlig. Vi tycker att branschen och EU har kommit långt i sina märkningssystem redan och vill därför inte i dagsläget föreslå några ytterligare förändringar. Förbättrad information om livsmedel på restauranger är bra. Vi ser gärna att regeringen inleder en dialog med branschen om tydligare märkning, och då framför allt ursprungsmärkning av kött. Restaurangbranschen är viktig. Vi äter alltmer färdiglagad mat. Regeringen satsar på regelförenklingar och har sedan 2006 arbetat med detta. Restaurangbranschen skapar många jobb, särskilt för ungdomar och för dem som inte etablerat sig eller som är nya på arbetsmarknaden. Vi ser gärna att de restauranger som vill berätta för sina gäster vad maten innehåller gör det. För många seriösa aktörer skulle det dessutom kunna vara en konkurrensfördel. Jag besöker ofta lantbrukare och matproducenter. Det är människor med drivkraft och entusiasm och som är riktigt stolta över de produkter som de tillverkar - produkter som restaurangbranschen sedan lyfter fram och gör till en svensk konkurrensfördel därför att de håller hög kvalitet. Denna höga kvalitet gör Sverige unikt. Regeringen har valt att satsa på detta genom Matlandet Sverige. Inom EU finns det tre olika namnskydd för jordbruksprodukter att använda sig av. Vi anser att dessa tre namnskydd räcker. Vi behöver knappast lägga till ytterligare ett nationellt namnskydd. Poängen med ett sådant namnskydd skulle i så fall vara att främja verksamheter. Men så blir det inte för småföretagaren då det blir ytterligare en administrativ börda, och för konsumenten blir det ytterligare en märkning att hålla ordning på. Vi arbetar för mindre byråkrati, inte för mer byråkrati. Vi ser till att Livsmedelsverket hjälper företag med rådgivning om regelverket kring EU:s namnskydd. Fru talman! När det gäller mat kommer nästan alltid EU-reglerna på tal. Sverige har ofta hårdare regler än EU. Men ibland ligger EU faktiskt i fas med den politik som också vi vill driva. Ett exempel är märkningen av palmolja. Enligt en EU-förordning från förra året ska alla livsmedel märkas, och detta ska gälla från och med år 2014. Därför finns det ingen anledning för oss att föregå det med en egen lagstiftning. När det gäller azofärgämnena har EU en lite liberalare lagstiftning än Sverige hade när vi gick med i unionen. EU är en tullunion som verkar för frihandel inom unionens gränser. I EU finns det hinder för länder som försöker använda hälsoargumentet för att förbjuda tillsatser. Import av mat från andra länder ska inte hindras av krav som har politisk bakgrund eller som saknar substans. Vi vill ju också gärna exportera mat till EU. Att ha strängare krav på azofärgämnen i Sverige har setts som ett handelshinder. Därför behöver vi gå en omväg för att kunna hävda det här enligt vår försiktighetsprincip. Fru talman! Avslutningsvis: Moderaterna värnar företagare. Vi vill inte att det ska finnas onödiga regler och byråkrati som förhindrar tillväxt och skapar krångel. Därför vill vi att tillsynen från myndigheter ska klara av att garantera en hög matsäkerhet utan att detta blir en börda för företagarna. Politikens uppgift i matfrågorna är att underlätta bra val och konkurrens. För att nå dit behöver vi enklare lagar och regler. Vi står för en livsmedelsproduktion där hänsyn tas till hälsa, miljö och en god djurhållning. Vi politiker ska inte bli alltför klåfingriga när det gäller lagstiftning. Vi måste våga lita på branschen, på att man där på egen hand löser problem och möter upp när det gäller vad konsumenterna vill ha. Vi ska inte heller ge vår livsmedelsindustri konkurrensnackdelar genom onödiga pålagor, och vi ska inte använda skattepengar till onödiga subventioner. En ansvarsfull politik betyder insikt om politikens begränsningar och att man ser till att livsmedelsbranschen får precis rätt mängd tillsyn och regler för att kunna frodas och kunna producera på det säkra och fantastiska sätt som maten i Matlandet Sverige görs på.

Fru talman! Jag har några frågor till Åsa Coenraads. Min första fråga är: Vad är rätt mängd tillsyn och lagstiftning? Jag funderar väldigt mycket på det du där säger. Frågan är alltså vilken nivå det kan läggas på för att det ska vara "rätt mängd". Åsa Coenraads talade sig varm för Matlandet Sverige. Men trots allt som satsas och allt fokus som regeringen lägger på Matlandet Sverige ökar importen av mat till Sverige. En av LRF:s käpphästar är att det är ett väldigt tufft konkurrensläge för svensk matproduktion. Inte har det blivit bättre sedan Matlandet Sverige infördes! Därför kvarstår frågan: Vad har Matlandet Sverige egentligen tillfört den svenska matproduktionen - på vilket sätt har det gett de konkurrensfördelar som Åsa Coenraads talar om? Slutligen: När det gäller offentlig upphandling av mat är min fråga: På vilket sätt har Matlandet Sverige gynnat den svenska matproduktionen och den offentliga upphandlingen av mat i Sverige?

Fru talman! Var gränsen går när det gäller rätt mängd tillsyn är någonting som våra myndigheter måste bedöma. Jag tror att det är svårt för oss politiker att exakt bestämma vad som är rätt. Vi kan dra upp riktlinjer för var gränsen ska gå och hur det ska gå till. Men exakt vad som är rätt mängd tror inte jag kan bestämmas från talarstolen här i riksdagen. Det blir lätt väldigt mycket tyckande och väldigt lite fakta. Risken finns att den politiska klåfingrigheten går alltför långt. Pyry Niemi tar också upp frågan om matimporten som ett problem. Jag ser matimporten som en möjlighet att också exportera mat. Vi finns i ett land med fantastiska råvaror och måste se även våra möjligheter att exportera mat, alltså se maten som en inkomstkälla för Sverige. Får vi det att gå båda vägarna är det bara positivt. Matlandet Sverige har hjälpt till med att minska byråkratin och den administrativa bördan för våra livsmedelsproducenter. Detta gör det enklare att producera mat i Sverige. Kan mer mat produceras i Sverige är det positivt.

Fru talman! Åsa Coenraads säger att vi inte ska ägna oss åt klåfingrighet och politisk detaljstyrning. Men då är det väl ganska tufft att som politiker själv gå ut och tala om rätt mängd och på något vis låta det innefatta ett uttalande här i riksdagens kammare. Jag skulle kunna förvänta mig ett svar men får uppenbarligen inget svar. När det gäller Matlandet Sverige undrar jag vad du, Åsa Coenraads, anser vara minskad byråkrati och minskade administrativa bördor. Och anser Åsa Coenraads som moderat politiker - mycket ska ju vara avreglerat, och det ska vara så lite stöd som möjligt - att det är skäligt att regeringen går in och satsar på branschen och ger ekonomiskt stöd? Samtidigt efterfrågar Åsa Coenraads stor import och stor export av olika råvaror. I princip ska branschen kunna klara sig själv. Också detta känns lite märkligt. Slutligen när det gäller Matlandet Sverige: Anser Åsa Coenraads fortfarande att den offentliga upphandlingen på något vis har påverkats av satsningen på Matlandet Sverige? Jag tycker inte att det räcker att säga att krånglet och byråkratin har minskat. I så fall vill jag gärna få något bevis på det. Jag kan få några bra exempel från Åsa Coenraads på vad det är för typ av administration och byråkrati som minskat under den här perioden.

Fru talman! Matlandet Sverige är alliansregeringens sätt att lyfta fram våra svenska matproducenter. Det handlar inte bara om att underlätta administrationen - vi har tagit bort ganska mycket av regelbördan för lantbrukare - utan också om ett sätt att lyfta fram svensk kvalitetsmat i ett vidare perspektiv. Vi kan vända på kuttingen lite grann. Skulle ni socialdemokrater om ni kom till makten plocka bort satsningen på Matlandet Sverige och ta bort det stödet och den information som vi sprider på Sveriges ambassader och på matmässor runt om i landet? Vi för där ut information om svensk mat i ett exportperspektiv. Jag talar om att minska byråkrati och klåfingrighet. Men Pyry Niemi representerar ett parti som vill lägga ytterligare bördor på lantbrukarna, som vill ha ytterligare regleringar, ytterligare tillsyn och ännu mer av märkning av produkterna. Detta gör det svårt, komplicerat, att i dag vara lantbrukare så det vill vi stå emot. Vi vill i stället underlätta för människor och hjälpa dem så att saker kan produceras på ett säkert och bra sätt.

Fru talman! Den regering som Åsa Coenraads stöder är den regering som har avskaffat de livsmedelsråd som Livsmedelsverket tagit fram. Detta gjorde regeringen i september 2011. Av den anledningen vill jag till Åsa Coenraads ställa frågan: Tycker inte Moderaterna att en svensk myndighet ska kunna rekommendera mer närodlat och en minskad köttkonsumtion? En andra fråga rör Matlandet Sverige som ju debatterats här. Det är bra med satsningar på en ökad svensk livsmedelsproduktion. Men ärligt talat: Om vi går in med offentliga medel måste vi bidra med någonting nytt. Därför handlar Vänsterpartiets förslag om det hållbara Matlandet Sverige. Livsmedlen ska produceras på ett mer hållbart sätt än som i dag sker. Det är den formen, sådana livsmedel, som ska kunna få offentligt stöd. Skulle det kunna vara någonting Moderaterna kan tänka sig att stödja? Avslutningsvis nämnde du, Åsa, azofärgerna. Vi kommer snart att rösta om att de ska förbjudas. Jag tyckte dock inte att det kändes som att du sade det med någon större entusiasm och emfas. Jag skulle därför vilja veta vad Moderaternas position i denna fråga egentligen är. Kan du klart och tydligt säga att Moderaterna vill förbjuda azofärgämnen i Sverige?

Fru talman! Det var många puckar på en gång. Alla lagar vi stiftar ska bygga på fakta och evidens. Gör de inte det måste man gå tillbaka till kärnan och ta fram fakta och evidens för att faktiskt ha råd och rön som våra myndigheter kan gå ut med. Just nu ligger det på Livsmedelsverket att ta fram nya direktiv för hur det ska se ut med rådgivningen, och jag har fullt förtroende för att de kommer att ta fram bra underlag för detta. Jag tycker att det känns tryggt att Vänsterpartiet och Jens Holm vill utveckla Matlandet Sverige. Till skillnad från många andra oppositionspartier vill ni fortfarande satsa på den svenska matproduktionen, och det tycker jag är otroligt positivt. Det gläder mig verkligen. Hur vi ska göra det i framtiden och hur vi kan fortsätta att utveckla det är jag öppen för en dialog om. Åt det hållet vill nämligen jag också gå. När det gäller azofärger var vi under förra året överens om att azofärger inte är bra. Sedan ser vi lite olika på hur man ska göra med lagstiftningen och var lagstiftningen ska ske någonstans. Nu har vi faktiskt hittat en överenskommelse där vi vill trycka på EU lite grann, eftersom vi tycker att EU går långsammare fram än vi skulle vilja. Där är vi i dag överens.

Herr talman! Vi kan komma ihåg att det förbud mot azofärgämnen som jag hoppas att Moderaterna röstar för om några timmar innebär att vi ska 1. ha ett nationellt förbud här i Sverige och 2. verka för ett förbud på EU-nivå. Jag tolkar dock Åsa Coenraads svar som att Moderaterna nu är för även ett nationellt förbud mot azofärgämnen. Om det inte är på det viset tycker jag att det är viktigt för denna debatt att vi får ett tydliggörande. Det har nämligen inte riktigt varit så när vi har diskuterat frågan i utskottet, och det är därför jag tycker att det är viktigt att få ett förtydligande från Moderaterna. Åsa Coenraads säger att Livsmedelsverket nu ska ta fram nya kostråd. Fast regeringen stoppade ju Livsmedelsverkets kostråd, och såvitt jag förstod var det just att man rekommenderade mer närodlat och en minskad konsumtion av kött. Därför vill jag fråga igen: Tycker inte Moderaterna att en svensk myndighet ska kunna ha detta mandat? Förutsatt att det är baserat på en solid grund, vilket det alltid är när våra myndigheter föreslår saker, ska inte en myndighet ha friheten att komma med sådana rekommendationer? Avslutningsvis tycker jag att det är bra att Moderaterna vill utveckla Matlandet Sverige så att det verkligen blir ett mervärde för miljön och klimatet. Jag ska därför skicka över vårt förslag om det hållbara Matlandet Sverige, så hoppas jag att vi kan rösta igenom det i kammaren.

Herr talman! Som jag sade innan ska alla politiska beslut tas med fakta och evidens i grunden. Bygger saker och ting inte på fakta och evidens kan vi inte lagstifta om dem. Livsmedelsverket har fått tillbaka att man ska ta fram mer fakta och evidens inom området. Det ska inte bara vara tyckande och lite politiska vindar som blåser, utan det ska bygga på saker och ting innan vi fattar beslut om det hela. Uppdraget ligger kvar. Jag ser fram emot att läsa om hur vi kan utveckla Matlandet Sverige, och jag hoppas verkligen att vi får möjlighet att diskutera detta igen. Det tror jag också att vi kommer att få inom en snar framtid.

Herr talman! Livsmedel är ett område som engagerar många. Vi kan alla förhålla oss till dessa frågor, som omfattar så många perspektiv: hälsa, ohälsa, matglädje, turism, företagande, handel, överlevnad, djurhållning, miljö och klimat, etik, forskning och ibland även kemikalier. Det finns förstås också många andra perspektiv. Betänkandet vi debatterar, Livsmedelskontroll , handlar om motioner från allmänna motionstiden. Jag vill börja med att yrka bifall till förslaget i betänkandet och avslag på reservationerna. Herr talman! Det ligger mycket makt i att vara konsument och ännu mer makt om vi blir aktiva konsumenter. Personliga matvanor är ett område där det är angeläget att skapa goda förutsättningar för medvetna val. Det finns också ett stort intresse för miljö- och klimatfrågor hos konsumenterna även vad gäller livsmedel. Många vill konsumera på ett hållbart sätt. Med anledning av att frågan om klimatpåverkan, kostråd med mera har nämnts några gånger i debatten skulle jag vilja passa på att ta tillfället i akt och hänvisa till betänkandet. Det finns nämligen på s. 17 en beskrivning av ett interpellationssvar från den 15 september 2011: "Landsbygdsministern tydliggjorde att regeringen inte har stoppat arbetet med miljösmarta kostråd. Anledningen till att regeringen drog tillbaka notifieringen av Livsmedelsverkets kostråd var att omfattande omarbetningar behövdes och att regeringen bedömde att dessa bäst gjordes av Livsmedelsverket. Kostråden ska vara myndighetens, inte regeringens." Jag skulle vilja framhålla att det också påtalas att det i förvaltningsanslaget finns pengar avsatta för aktiviteter kring just matens klimatpåverkan - 3 miljoner kronor. Även den offentliga sektorn har en viktig roll. Åsa Coenraads har varit inne på just den offentliga upphandlingens roll. Livsmedelsverket ska enligt regleringsbreven stödja kommuner och landsting i deras roll att ta fram handlingsprogram för offentliga måltider i förskolor, skolor, äldreomsorg med mera. Det kan till exempel gälla offentlig upphandling av mat, hållbar mat, samverkan mellan skola och primärproduktion samt projekt där maten används som ett pedagogiskt verktyg. Herr talman! Jag ska nu beröra några andra frågor i betänkandet som också har varit uppe i debatten tidigare. Det gäller märkningen av livsmedel. I oktober 2011 beslutades om en ny EU-förordning om livsmedelsinformation till konsumenterna. Obligatoriska bestämmelser om ursprung har sedan tidigare utvecklats till exempel när det gäller honung, frukt och grönsaker, fisk och nötkött. Genom EU-förordningen kommer uppgift om ursprungsland eller härkomstplats även att vara obligatorisk för kött av svin, får, get och fjäderfä från och med den 13 december 2014. Det är positivt att reglerna för livsmedelsmärkning förtydligas genom den nya förordningen. Kommissionen har fått i uppgift att efter den 13 december 2014 utvärdera konsekvenserna. Utskottet utgår ifrån att regeringen återkommer med förslag i frågan när kommissionens konsekvensrapport har presenterats. När det gäller frågan om märkning av maten som serveras på restauranger anser utskottet att det finns ett värde i förbättrad information till konsumenterna, inte minst när det gäller ursprungsmärkning av kött. Utskottet uppmanar regeringen att inleda en dialog med hotell- och restaurangbranschen i frågan om hur informationen till konsumenterna kan förbättras. Regeringen har gett Livsmedelsverket i uppdrag att analysera hur ett nationellt regelverk som begränsar användningen av industriellt framställda transfettsyror i livsmedel kan utformas. I uppdraget ingår att kartlägga andra länders erfarenheter och effekterna av lagstiftningsförändringar avseende transfettsyror. Vidare ska effekter av andra åtgärder som har vidtagits för att minska andelen transfettsyror belysas. Uppdraget ska redovisas till Regeringskansliet senast den 2 juli 2012. Märkning av livsmedel är verkligen viktigt, inte minst för dem som kan drabbas av sjukdom genom att äta något de inte tål. Allergiker och gluten- och laktosintoleranta är några av många som betonar vikten av märkning. Livsmedelsverket har föreskrifter om märkning och presentation av livsmedel. Märkningen enligt dessa föreskrifter får inte vara sådan att den på ett avgörande sätt skulle vilseleda köparen. Märkningsuppgifterna ska vara lätta att förstå, väl synliga, klart läsbara och beständiga. De får inte på något sätt döljas, skymmas eller avbrytas av annan text eller illustration. Märkningsuppgifterna ska anges på svenska. Det har skett betydande förbättring under årens lopp. Men det finns alltid en förbättringspotential. I den nya EU-förordningen om livsmedelsinformation till konsumenterna skärps bland annat kraven på läsbarhet. Det är något som många välkomnar. I dag behöver man inte uppfattas som en konstig konsument när man står och lusläser etiketter. Det är allt fler som gör det av olika skäl. I dag finns i många affärer specifikt märkta hyllor för olika typer av dieter. Branschen känner av konsumenternas efterfrågan, och många organisationer bidrar till att lyfta konsumentperspektivet. Behovet av märkta livsmedel kan ha helt olika grund. För en del handlar det om en etiskt eller religiöst baserad diet. För andra är det påtvingat av hälsoskäl. Vi kan konstatera att azofärger fortfarande förekommer, bland annat i godis och snacks. I betänkandet påtalas att användningen av azofärgämnen som livsmedelstillsats är harmoniserad inom EU genom EU-förordning. Utskottet konstaterar i likhet med motionärerna att det är väsentligt att den mat vi äter är säker. Särskilt när det gäller barn och unga är en försiktighetsansats angelägen vid riskvärderingen. Utskottet anser därför att regeringen med kraft ska verka för att ett förbud mot azofärgämnen som livsmedelstillsats återinförs i Sverige inom ramen för EU:s regelverk. Vidare bör regeringen verka för att en nationell, frivillig överenskommelse träffas med branschen om att branschen ytterligare begränsar användningen och saluföringen av livsmedel som innehåller azofärgämnen. Regeringen bör också verka för att förbättra tillsynen över det regelverk som gäller azofärgämnen i livsmedel. Slutligen, herr talman: Konsumenternas valfrihet förutsätter god information. Viljan att värna bland annat hälsa, djur, klimat och miljö är viktig och viktig att ta fasta på. Så är även möjligheten att genom sina inköp påverka utvecklingen. Information och märkning är viktigt för allt fler. Men det är även kunskap. Jag tycker att det är glädjande att regeringen arbetar aktivt med att förbättra informationen. Herr talman! Vi får inte glömma bort det globala perspektivet. Den globala handeln är oerhört viktig, inte minst för utvecklingsländerna. Det är alltid en viktig fråga för Folkpartiet att framhålla i dessa debatter.

Herr talman, riksdagskolleger och åhörare! En del av betänkandet om livsmedelskontroll handlar om upphandling av livsmedel. Jag tänker fokusera mitt anförande på just denna del. Upphandling av livsmedel är otroligt viktigt. Jag tycker personligen att det är viktigt. Det är viktigt för barn, elever, gamla och sjuka som äter i det offentliga köket varje dag. Tre miljoner mål mat serveras i det offentliga köket varje dag. Det är viktigt för livsmedelsproducenter. Det finns ett stort värde i matkonsumtionen i det offentliga köket och därmed ett stort intresse av att vara leverantör till det. I regeringens vision om Sverige som det nya matlandet är de tre miljoner mål mat som serveras i det offentliga köket ett av fem prioriterade områden. Det ska vara god och näringsriktig mat som serveras på skolor och äldreboenden, till exempel. Detta är en funktion i den offentliga verksamheten. Barn behöver näring för att kunna lära sig också på eftermiddagen. Förhoppningsvis får de frukost hemma. Barn behöver få ett bra mål mat mitt på dagen. Gamla på våra äldreboenden behöver näring för att hålla sig friska. De som finns på våra sjukhus behöver näring för att bli friska. Måltiden utgör ofta dagens höjdpunkt på våra äldreboenden. Då ska inte maten bara vara god utan måltiden ska också vara en stor upplevelse. Herr talman! Man kan konstatera att mycket har gjorts men att mycket återstår att göra. Låt oss ta skolan och skolmaten, till exempel. Det har inte varit uppe i debatten här tidigare, men under förra mandatperioden ändrade alliansregeringen skollagen. Tidigare sades det i skollagen att skolmaten skulle vara avgiftsfri - punkt. Nu står det i skollagen att skolmaten dessutom ska vara näringsriktig. Man kan tycka att det är självklart. Men för den som är offentlig upphandlare är det ett viktigt styrmedel. Det är ett viktigt styrmedel från alliansregeringen och från den här riksdagen som har antagit skollagen, som anger att upphandling av livsmedel ska styras mot kvalitet och alltså inte bara mot lägsta pris. För mig och Centerpartiet är det självklart att upphandlare ska ställa kvalitetskrav på maten. Man ställer kvalitetskrav när vi köper brandbilar och annat. Det är klart att man ska ställa kvalitetskrav också när man köper mat. Maten ska vara näringsriktig, den ska vara god och den ska vara producerad med god miljöhänsyn och gott djurskydd, för att ta några exempel. Men många offentliga upphandlare i kommuner och landsting har känt en osäkerhet, och de har inte vågat ställa krav. Det har funnits en kunskapsbrist. Man vågar inte. För att inte göra fel har man därmed handlat upp livsmedel av en alltför låg kvalitet. Man har inte vågat ställa kvalitetskrav. Därför har regeringen gett resurser till Miljöstyrningsrådet för att stödja offentliga upphandlare när det gäller att ställa miljökrav. Vi har också gett uppdrag till Livsmedelsverket att göra ett nationellt kompetenscentrum för att stödja kommuner och landsting i att ta fram handlingsprogram. Det är en sak för upphandlaren att ställa krav, men upphandlaren behöver också ha en politisk uppbackning. Mindre än hälften av Sveriges kommuner och landsting har en livsmedelspolicy. Man behöver ta den politiska backuppen först, och sedan ska man ge upphandlarna stöd och råd. Det gör Miljöstyrningsrådet. Herr talman! Man kan fortsätta med att konstatera att det finns stöd för kommuner och landsting som vill ställa kvalitetskrav på livsmedel när det gäller god miljöhänsyn och gott djurskydd. Men det har funnits en rättsosäkerhet, vilket har varit uppe tidigare i debatten. Jag är glad att det finns flera rättsfall, tidigare i Rättvik och nu senast i Sigtuna, där det har blivit tydligt att exempelvis Sigtuna har fått rätt utifrån - notera - Miljöstyrningsrådets förslag på kriterier för livsmedelsupphandling. Vad jag förstår kommer inte Servera att överklaga. Tidigare har det varit många som har velat ställa krav, men det har nästan slentrianmässigt överklagats av de stora drakarna och grossisterna Servera och Menigo. Från att man slentrianmässigt har ställt krav blir det nu möjligt att som upphandlare undvika att till exempel djur behandlas med antibiotika och att djur transporteras under längre tid än åtta timmar. Det är också viktigt att kunna kräva att ett djur är bedövat före avblodningen vid slakten. Detta är otroligt viktigt, och jag tror att fler kommuner nu kommer att våga följa efter. Många har haft viljan, men inte tillräckligt många har haft modet. Jag var inne på Miljöstyrningsrådets hemsida strax före debatten här, och jag såg att Oskarshamn med flera grannkommuner nu går in och ställer denna typ av krav. Det är oerhört positivt. Nu finns inte bara stödet från Miljöstyrningsrådet och Livsmedelsverket, utan nu finns också denna tydligare rättssäkerhet. Vi vet vad som gäller. Det är bra. Det är bra för dem som äter maten i det offentliga köket. Det är bra för dem som levererar till det offentliga köket. Man ska också tänka på att man kan dela upp upphandlingar. Man kan som upphandlare på ett smart sätt göra det lätt för producenter som finns i kommunens eller landstingets närhet. Jag lyssnade på Vara kommuns kostchef i förra veckan och fick höra hur de på ett smart sätt jobbar med sina upphandlare. Vara ligger lägst i landet när det gäller hur mycket de lägger på varje skolmåltid. Men de har en fantastiskt bra skolmat. Det finns kött, fisk och ett vegetariskt alternativ varje dag. Om man har lokalt producerad mat och tillagningskök på skolor och äldreboenden kan man både ha en bra ekonomi i den kommunala kostverksamheten och en bra kvalitet. Det är viktigt att ta med sig. Förut har det varit så att man har tagit det lägsta priset. Då blir det mycket halvfabrikat, och sedan blir det ändå dyrare och dåligt. Då har ingen vunnit någonting förutom de stora grossisterna kanske. Jag vill avsluta med att det här inte bara är bra för dem som äter i det offentliga köket. Tydligheten och det stöd som finns där ute är inte bara bra för dem som kan leverera till det offentliga köket, utan det är också bra för Sverige totalt som matland. Det blir en tydlighet. Den offentliga upphandlingen och den offentliga maten är en av fem delar i "Sverige - det nya matlandet". Jag vill avsluta med att yrka bifall till förslaget i betänkandet och avslag på samtliga reservationer.

Herr talman! Det är jättebra att ni vill att skolmaten ska bli bättre, Roger Tiefensee. Det vill vi i Vänsterpartiet också. Det är därför vi avsätter extra pengar för att skolmaten och maten inom äldreomsorgen ska bli bättre. Ni i Centerpartiet röstar mot det. Varför det? Vi har också avsatt extra pengar för att man ska kunna öka den ekologiska produktionen av mat. Ni i Centerpartiet och de andra borgerliga partierna röstar mot det. Varför det? Jag pratade tidigare om transfetter. Vi vet att i synnerhet ungdomar får i sig väldigt stora mängder transfetter. Det finns mycket transfetter i bakverk och snabbmat. Transfetter är helt onödigt. Det tillför inte maten någonting. Det var därför den här kammaren för ungefär ett år sedan beslutade att transfetter ska förbjudas. Nu har det gått ett år sedan det beslutet. Ditt parti sitter med i regeringen, Roger Tiefensee, och än så länge har vi inte sett något. Nu ska det redovisas någonting i juli. Vi vet inte ens om det blir ett förslag på ett förbud mot transfetter. Varför tar det så lång tid, Roger Tiefensee? Kommer det att bli ett regelrätt förbud mot industriellt framställda transfetter i juli? Avslutningsvis vill jag säga att jag lyssnade på radiointervjun med miljöminister Lena Ek förrförra lördagen. Hon konstaterade att köttindustrin är ett miljöproblem. Jag instämmer. Det är därför vi i Vänsterpartiet vill ha en handlingsplan för mer vegetarisk konsumtion och en minskad köttkonsumtion. Vi vill till exempel ha vegetariska måndagar på skolor, äldreboenden och andra platser. Ni i Centerpartiet är emot det. Varför det? Vilka förslag har ni för att minska köttindustrins miljöbelastning?

Herr talman! Tack för intressanta frågeställningar, Jens Holm! När det gäller detta att öronmärka pengar till kommunerna vill jag säga att jag är för att man som kommunpolitiker ska kunna göra sina egna prioriteringar och att kommunerna får pengarna i en påse. Jens Holm och Vänsterpartiet öronmärker pengar till att handla ekologiskt eller till skolmaten. Som jag sade i mitt anförande tycker jag att skolmaten ska vara bra. Den ska vara näringsriktig. Jag noterar att Vänsterpartiet inte har lagt fram något förslag om att den inte bara ska vara gratis. Det är alliansregeringen som har drivit igenom att skolmaten också ska vara näringsriktig. I Vara blir de kanske med något slags periodicitet uthängda för att lägga väldigt lite pengar på sin skolmat. Sedan säger de till samma journalister som hänger ut dem: Kom och ät maten! När de kommer och äter maten märker de att den är fantastiskt bra. Det handlar inte om pengarna utan om hur man gör maten och att man har tillagningskök på varje skola och på varje äldreboende. Man ska laga maten från grunden. Då behöver man en livsmedelspolicy, Jens Holm. Mindre än hälften av kommunerna har en livsmedelspolicy. Jag tror att det är där man ska börja. Jag har ingenting emot att man har köttfria dagar i det offentliga köket, men det är fel att börja med att säga att vi ska ha en köttfri måndag innan vi har en livsmedelspolicy som kanske gör att man kan ha vegetariska alternativ varje dag i veckan. Det är bättre att ha vegetariska alternativ varje dag i veckan än att tvinga alla att vara vegetarianer en gång i veckan.

Herr talman! Jag noterar att Centerpartiet vill ha vegetariska dagar alla dagar i veckan. Lägg fram det förslaget, Roger Tiefensee, och jag lovar dig att ni kan räkna med Vänsterpartiets stöd när vi röstar om det. Kom inte och säg att Vänsterpartiet är emot att vi ska ha en näringsriktig mat i våra skolor! Självklart ska vi ha det, men jag tycker inte att det är riktigt sjyst mot skolorna att man å ena sidan ställer ökade krav och å andra sidan inte tillför några nya resurser. Det är viktigt för skolorna att de har resurser att köpa in bra mat, ekologisk mat och näringsriktig mat. Då behöver vi extra pengar, men det är någonting som ni har röstat emot. Jag tycker att det är olyckligt. Jag fick inget svar på frågan om transfetter. Jag kastar över frågan igen. Varför tar det så lång tid? Kommer det verkligen att bli ett förbud mot industriellt framställda transfetter såsom vi beslutade för ett år sedan i den här kammaren?

Herr talman! Låt mig börja med den andra frågan om transfetter. Precis som Jens Holm sade kommer det en redovisning i juni. Jag vill inte föregå den. Jag tycker att det skulle vara bra om varje kommun hade en livsmedelspolicy som säger att man ska ha ett vegetariskt alternativ alla dagar. I Vara kommun har man ett fiskalternativ, ett köttalternativ och ett vegetariskt alternativ alla dagar. Men jag tycker inte att man ska börja med att säga att det ska vara en köttfri dag, en köttfri måndag, i en kommun innan den ens har en livsmedelspolicy. I landsting använder man till exempel mycket bomull. Bomull har en stor miljöpåverkan. Ska vi ha en bomullsfri tisdag? Det blir lite löjligt. Man ska börja med att i grund och botten ha en bra kostverksamhet och en livsmedelspolicy som säger att det ska finnas vegetariska alternativ alla dagar. Då tror jag att man kan få barnen i skolan att inte rösta med fötterna. Man har ju sett exempel på att de går till McDonalds i stället när man har haft köttfria måndagar. Vad har man vunnit om de går och köper snabbmat i stället för att äta maten i skolan? Jag tror att det är viktigt med funktionen skolmat för att barnen ska kunna lära sig också på eftermiddagen. Då behöver vi öka värdet av skolmaten, men därmed inte sagt att man måste tillföra nya resurser. Det ska finnas tillräckliga resurser, men det ska också finnas en kostpolicy som gör det möjligt att ha tillagningskök i alla skolor och på äldreboenden. Diskussionen om cook and chill finns även i kommuner där Vänsterpartiet stöttar. I Norrköping har man till exempel tänkt göra ett stort centralkök och sedan skicka ut maten. Det är inte en bra måltidsverksamhet. Centerpartiet strider för en måltidsverksamhet där man tillagar maten från grunden ute på skolorna och äldreboendena. Då blir det bra mat, men den behöver inte nödvändigtvis bli dyrare.

Herr talman! Jag noterar att Roger Tiefensee naturligtvis talar sig väldigt varm för Matlandet Sverige. Vi har haft den här diskussionen förut, Roger Tiefensee och jag, och den har säkert förts med andra också. Ett av syftena med Matlandet Sverige är att öka mervärdet på den svenska matproduktionen. Därvidlag är vi faktiskt helt överens. Jag tycker att det är viktigt att vi har en hög kvalitet på den svenska matproduktionen. Samtidigt är det så att under den tid som Matlandet Sverige har introducerats har den svenska matproduktionen och konsumtionen av densamma sjunkit. Det har lett till att konsumtionen av svensk mat i förhållande till importerad mat inte ökar utan minskar. Offentlig upphandling, som Roger Tiefensee valde att lägga vikten vid i sitt tal, är en mycket väsentlig del av inköpen av all mat i Sverige. Det tror jag att Roger Tiefensee håller med om. Då ställer jag frågan till Roger Tiefensee: Vad har Matlandet Sverige tillfört den offentliga upphandlingen? Samtidigt kan vi konstatera att den del av svensk matproduktion som konsumeras sjunker.

Herr talman! Jag delar Pyry Niemis oro. Vi pratar om många decennier av minskande livsmedelsproduktion i Sverige och ökande behov av import. Jag tror att vi gemensamt i den här kammaren behöver ta tag i detta och se vad vi kan göra för att säkra livsmedelsproduktionen i Sverige. Det handlar om flera olika delar. Matlandet Sverige har haft betydelse för att lyfta fram mervärden hos svenska livsmedel, och det är det främsta syftet. Sedan ska vi inte bara fokusera på att exportera, utan vi ska också fokusera på att nyttja de livsmedel som kan produceras i Sverige till exempel i det offentliga köket. Jag ser väldigt positivt på den tydligare rådgivningen från Miljöstyrningsrådet. Det är en tydlig del av Matlandet Sverige. Det är inte för inte som de har fått mer pengar och tydligare uppgifter, och det är likadant med Livsmedelsverket. Det kan man se som en del i Matlandet Sverige. Rättsosäkerheten börjar bli mindre. Jag hoppas att Sigtuna kommun får efterföljare, för nota bene, de använde Miljöstyrningsrådets kriterier och fick rätt, och nu verkar det som att det är slut med de tidigare rutinmässiga överklagandena från de stora grossisterna. De fattar väl själva att det inte har varit så bra för deras varumärken att ständigt överklaga upphandlingar som vill ställa krav på miljö och djurskydd. Jag är glad att vi nu kan se en utveckling där kommuner vågar ställa krav. Det är en del i Matlandet Sverige.

Herr talman! Jag är också, precis som Roger Tiefensee, väldigt glad åt att Sigtuna kommuns överklagande blev positivt bemött. Men faktum kvarstår, och så kommer det att vara under väldigt lång tid, att fortfarande kommer de offentliga upphandlingarna av mat i väldigt stor utsträckning att vara kopplade till de regler som finns i dag, och dess värre vågar bara de stora drakarna lägga anbud. Det är ett bekymmer i sig, för det kommer att ta tid innan vi får mer ekologiskt odlade produkter i de offentliga upphandlingarna just av det skälet att det är ganska krångligt. Det är komplicerat, tar mycket kraft och kräver mycket kompetens från leverantörerna och producenterna att vara med i de här större upphandlingarna. Många gånger är det också så, även om det är ett steg i rätt riktning, att man inte kommer att våga lägga de här anbuden för att det inte lönar sig. Då är frågan till Roger Tiefensee: Kommer den borgerliga regeringen, och framför allt Centerpartiet som är främjare av Matlandet Sverige, att lägga extra mycket kraft på den offentliga debatten och komma med utfästelser från regeringen som styr åt att man ska främja den svenska matproduktionen vid upphandlingar och skapa de utbildningsarenor som behövs? Miljöstyrningsrådet har en mycket positiv inverkan, men de har alldeles för lite resurser och för lite personal för att kunna åka runt och utbilda alla upphandlare. Kommer regeringen att ha den offensiva attityden att nu har det hänt saker, nu måste vi agera, och vi hoppas att alla följer Sigtunas exempel?

Herr talman! Precis som Pyry Niemi konstaterar är jag väldigt glad och nöjd över att det verkar som att vi har fått en tydligare rättssäkerhet och över att Sigtuna kommun kan få flera efterföljare. Men det är viktigt att se Miljöstyrningsrådets bidrag till det här. Det är Miljöstyrningsrådets kriterier som Sigtuna kommun och andra har använt. De har fått ökade resurser, och jag tycker att de gör ett väldigt bra jobb. Sedan är det inte regeringen som gör de specifika upphandlingarna. Vi ska vara tydliga här i kammaren och i andra sammanhang, men det är kommuner och landsting som själva måste ta till sig de råd som finns och använda dem. Det vi kan göra, både socialdemokrater och centerpartister och andra som uppenbarligen är engagerade - det är trevligt att Socialdemokraterna pratar så varmt om Matlandet Sverige som ju är någonting som Centerpartiet har uppfunnit och fått igenom i alliansregeringen - är att lyfta fram goda exempel så att Sigtuna får efterföljare. Jag tror att viljan har funnits där, och nu har vi skapat en förutsättning för att man ska kunna omsätta den viljan till politisk handling genom att ge Miljöstyrningsrådet resurser att ge råd om och kriterier för hur man kan ställa krav på god miljö och god djurhållning. I och med det här rättsfallet har det blivit tydligare. Sedan behöver vi göra andra saker för att leverantörer ska våga dela upp upphandlingar. Kommuner måste vara smarta, och då får man inte, som Pyry Niemi säger, främja svenskt, för då trillar man dit på ett överklagande. Man ska ställa krav. Det Miljöstyrningsrådet har sagt är att man ska ställa krav som följer svensk lag, men det är inte argumentet. Det är själva innehållet i kvalitetskriteriet som är det viktiga.

Herr talman! Det finns lite olika infallsvinklar på dagens ämne som berör det viktigaste vi har, nämligen våra livsmedel. Livsmedel ska vara säkra och trygga för oss som konsumenter. Vi vill ha en produktion som vi kan vara stolta över i Sverige. Dagens betänkande behandlar ett antal motioner som spänner över det här området och som tar upp ganska vitt skilda ämnen. Jag vill lyfta fram några, även om mina kolleger redan har berört en del av dem. Upphandlingsfrågan är oerhört central och oerhört komplex. Det har vi kunnat höra i flera tidigare inlägg. Därför sitter också en utredning ledd av Anders Wijkman just nu och tittar på detta för att se vad vi kan förändra för att göra upphandlingen enklare, tydligare och säkrare. Den dom som kom för några veckor sedan när Sigtuna kommun fick rätt har gett nya möjligheter att ta in djurskydd, transporter, avlivning med mera i upphandlingarna. Det är bra. Ännu bättre är egentligen det som kanske inte fick lika stor uppmärksamhet men som hände några dagar senare när LRF:s ordförande och företrädare för grossistföretagen satt i samma soffa, tog varandra i hand och konstaterade att man ska hjälpas åt för att skapa förutsättningar för en bra upphandlingsstruktur. Det tycker jag bådar gott för svenska produkter och svensk kvalitet också i de storhushåll som vi svenskar blir alltmer beroende av. Såväl barn som äldre och även vi som finns i det här huset äter den typen av mat dagligen. Mervärden är viktiga. Det handlar som vanligt om att handlingar talar högre än ord. Alltså är det viktigt med kunskap och kvalitet. Där är "Sverige - det nya matlandet" en viktig pusselbit. Vi har många goda matambassadörer i vårt land, och jag hoppas att vi som sitter här i kammaren i dag vet vem som är matambassadör i vår hemregion och vem vi ska vända oss till för att lyssna in vad branscherna i vår region har för behov för att utvecklas. Det är nämligen viktigt att höja kompetensen hos alla, och därför är det nationella centrum som nu finns i Livsmedelsverkets hägn för att stödja kommuner och landsting viktigt, och där har resurser tillförts. Det är också viktigt att säga att Sveriges kommuner och landsting själva har en duktig organisation i det vi till vardags kallar SKL och som är en viktig aktör när det gäller detta. Dessa kan gemensamt komma långt i att utbilda och ge kompetens för att vi ska kunna få en god tillsyn och goda upphandlingar. Någon har tidigare berört här att det är viktigt att vi får en tillsyn som fungerar. Ja, det är det, och den tillsynen ska vara riskbaserad. Det är också en viktig punkt i det arbete som Livsmedelsverket nu gör. Där kommer under året nya riktlinjer, något som bland annat Kristdemokraterna drivit på. Vi vill att den ideella sektorn fortfarande ska kunna servera sin korv på fotbollsmatchen eller, för den delen, sitt kyrkkaffe. Det är viktigt att vi hittar formerna för det arbetet. På det området finns även EU:s grönbok. Den kom för ett tag sedan och innehåller ganska många positiva signaler om att stimulera det närproducerade, det som finns i vår omgivning. Det ska ske i nära samverkan mellan aktörerna för att vi ska kunna handla på ett bra sätt. Om vi till exempel vill att svensk grisproduktion ska ha en framtid måste vi handla de produkterna till ett något högre pris eftersom vi själva satt ribban betydligt högre än andra länder hittills gjort. Då måste också det vägas in, vilket flera tidigare talare redan berört och jag därför inte tänker gå djupare in på, herr talman. Ekologisk produktion är en fråga som vållat mycket debatt och diskussion genom åren och också behandlas i det här betänkandet. Ekologiska producenter har många gånger varit föregångare, spjutspetsar, för att visa i vilken riktning vi ska gå. Det har gjort att hela näringen ändrat sitt beteende och sina produktionsmetoder i en riktning som varit mycket positiv. I dag är efterfrågan på ekologiska produkter i många fall större än tillgången, och därmed borde marknaden kunna hantera detta. Men det verkar av någon outgrundlig anledning inte vara fallet. Kan det vara så att även här spökar det faktum att vi inte alltid agerar som vi säger? Varför är det i så fall så? Om man inte vill möjliggöra detta i upphandlingsunderlag och annat blir det problem. Vi vill att det ska finnas möjlighet att köpa dessa produkter utan att det är någonting konstigt i sig. Däremot, herr talman, tror jag inte att vi därmed behöver större målprocentsatser och så vidare i det arbetet. Nu ser Jordbruksverket över frågan hur mycket av den svenska arealen som ska ha ekologisk produktion, inte hur mycket produktion vi ska ha. Det gör man i samband med det tulpanprojekt - allting har sitt namn - som handlar om det nya landsbygdsprogrammet. Det är en oerhört viktig fråga, och det är dessutom intressant att följa varför fler inte ställer om när marknaden efterfrågar dessa produkter. Herr talman! Nina Lundström berörde tidigare hur det är att leva med behovet att kunna se vad som står på etiketterna. Jag har en partikollega som motionerat om detta och motionen behandlas i dagens betänkande. Kollegan har lyft upp frågan i olika sammanhang och har också stor egen erfarenhet. Viktiga steg har alltså tagits. Därför är det glädjande att se att märkningen och kontrollen blivit bättre beträffande hur produkter ska beskrivas, vad som ska stå på etiketterna och framför allt att de ska vara läsliga för oss alla. Det är oerhört viktigt att märkningen och kontrollen görs på ett sådant sätt att vi inte slår undan fötterna på de små näringsidkarna. Därför har vi, herr talman, med viss restriktivitet från Alliansens sida, bejakat att man ska ursprungsmärka och etikettera och det ena med det tredje. Vi och jag som kristdemokrat tror att det är bättre att näringen själv löser detta. Därmed får vi det som nu finns, nämligen kött som till hundra procent är svenskt. Det har näringen själv tagit initiativ till. Det finns således ett mervärde som de själva ser, och kontrollen ger sig självt. Man får inte etikettera om man inte uppfyller kraven, vilket ju så att sägas kontrolleras av kollegerna. Därmed behöver vi inte lägga gemensamma skattepengar på det, och vi behöver inte en kontrollapparat. Vi får ändå en kvalitetsmärkning. Mer sådant bör stimuleras, däremot inte mer lagstiftning på området. Azofärgerna skulle jag, herr talman, kunna hoppa över, men jag vill dock säga ett par saker trots att tidigare talare tagit upp dem och min talartid snart är slut. Det är viktigt att i dessa frågor agera ur ett barnperspektiv. Det är viktigt att Sverige driver på inom befintlig EU-lagstiftning. Jag ska inte läsa upp det som står i betänkandet, för det gjorde Nina Lundström alldeles förträffligt för en stund sedan, utan bara rekommendera åhörare både i kammaren och annorstädes att läsa betänkandet, som lätt hittas på riksdagens hemsida, för att se vad som faktiskt står där. Sverige ska driva på inom EU för att få till stånd förändringar på detta område. Det är oerhört centralt. Samtidigt förväntar jag mig att denna och andra debatter driver på näringen så att den blir självsanerande, det vill säga att producenter av varor som innehåller dessa ämnen gör klokt i att på egen hand plocka bort dem. Det går mycket fortare än att vi ska lagstifta om det. Herr talman! Det finns mer att ta upp, men jag stannar här och yrkar bifall till utskottets förslag i betänkandet.

Herr talman! Att intresset för mat växer sig allt starkare är inte konstigt. Alla behöver äta, varje dag, och vad vi äter har stor betydelse för vår hälsa och vårt välbefinnande. Alltmer av den mat vi äter tillagas industriellt och i stor skala. Parallellt med trenden mot mer processad mat har allergier, diabetes, cancer och andra välfärdssjukdomar ökat. Samtidigt blir reaktionen allt starkare mot att maten blir alltmer anonym, näringsfattig och full av kemiska tillsatser och mer och mer smaklös. Allt fler tröttnar på fusk och tricks, på att vissa mindre nogräknade livsmedelsproducenter i sin jakt på vinst tillsätter mer eller mindre tveksamma färg- och smakämnen till billiga råvaror av dålig kvalitet för att få dem att verka mer tilltalande. Att mat inte ska få innehålla tillsatser som azofärger eller ingredienser som transfetter, vilka är skadliga för hälsan, är självklart, men det är viktigt att inte lägga ribban för lågt. Maten ska också vara näringsrik och god. Även den miljöpåverkan maten har, var den kommer ifrån och hur den producerats, till exempel vad gäller djurhållning och djurskydd, är viktiga och relevanta aspekter och av intresse för oss konsumenter. I livsmedelsbutikerna kan vi genom att läsa innehållsförteckningarna välja vad vi vill köpa hem. Den som exempelvis vill slippa tillsatser kan välja rena och oprocessade varor. Den mat som vi själva inte lagar utan äter på restaurang vet vi däremot oftast alldeles för lite om. Men mat är mat, oavsett var den tillagas och äts. Därför borde det vara självklart att få motsvarande information om den mat som serveras på restauranger. Enligt uppgift i boken Döden i grytan från 2010 av Mats-Eric Nilsson och Henrik Ennart är detta redan verklighet på tyska krogmenyer. Med tydligt redovisade innehållsförteckningar på restauranger kan matgästerna lätt välja bort mat med oönskade tillsatser eller ingredienser, precis som i affärer. Antingen man besöker en krog eller en lunchrestaurang, eller äter i offentliga restauranger på sjukhus, i skolor, förskolor och äldreboenden, är det ett rimligt krav att man får veta vad olika maträtter som erbjuds innehåller. EU:s förordning om livsmedelsinformation till konsumenter är ett steg på vägen. Men det finns flera anledningar att gå längre än så. Som utskottet konstaterar i betänkandet kan en obligatorisk konsumentinformation stärka konsumentinflytandet och förväntas stärka konkurrenskraften för seriösa producenter. I klartext betyder det att om folk fick ett bra beslutsunderlag skulle de troligen välja mat av god kvalitet och därmed gynna kvalitetsmedvetna restauranger. Jag har därför i motion MJ343 föreslagit att riksdagen ska uppmana regeringen att låta ta fram ett förslag på innehållsdeklarationer på svenska restauranger. Hur ett sådant regelverk ska utformas i detalj kräver givetvis en djupare utredning, men att helt förlita sig på dialog med hotell- och restaurangbranschen om hur informationen till konsumenterna kan förbättras, som utskottsmajoriteten vill, är alltför defensivt. Grundregeln ur konsumentperspektiv bör enligt min mening vara att matgäster ska få information om matens innehåll utan att särskilt behöva fråga efter den. I praktiken är det förstås både rimligt och befogat att göra undantag för mindre restauranger. En tänkbar lösning, som balanserar matgästernas berättigade intresse av att få veta vad de äter och småföretagens lika berättigade intresse av att slippa onödigt krångel, vore att det för små företag endast skulle vara obligatoriskt att redovisa allergener och tillsatser som inte är tillåtna i ekologisk mat. På så sätt skulle matgästerna få information om de tillsatser som kan vara av intresse, som färgämnen, glutamat och liknande, men restaurangerna slipper krångel med att redovisa askorbinsyra och liknande. Därutöver ska det förstås finnas någon till hands som muntligen kan svara på vad maten innehåller när gästerna frågar. Kvaliteten på maten som serveras av stora aktörer har stor betydelse för folkhälsan och miljön, eftersom det handlar om många portioner till många människor. För storkök och restauranger som serverar standardportioner, det vill säga snabbmatskedjor med centralt beslutade rätter och menyer, bör kraven därför vara högre. För dessa stora aktörer bör det vara obligatoriskt att redovisa ingredienslista och näringsdeklaration. Stora livsmedelsproducenter har knappast de problem att uppdatera skriftlig information i takt med recept- och ingrediensförändringar som vanliga små restauranger kan ha, eftersom deras matproduktion per definition är högst uniform. Obligatorisk redovisning av innehålls- och näringsdeklarationer räcker naturligtvis inte för att garantera att maten som serveras på skolor, äldreboenden och sjukhus alltid blir så nyttig och god som den ska vara. Det handlar också om sådant som fördelning av resurser, upphandlingsregler, var och hur maten lagas och andra stora frågor som inte ryms i denna debatt. Men det vore ett steg på vägen. Skolelever, äldre och patienter har visserligen ofta i praktiken inte möjlighet att välja en annan restaurang, men lättillgänglig information om vad maten innehåller och dess näringsvärde förbättrar förutsättningarna för dem som äter i dessa offentliga restauranger eller deras anhöriga att ta upp en diskussion om matens kvalitet med ansvariga politiker och tjänstemän när så behövs. Alla medborgare och konsumenter har rätt att utan krångel få veta vad det är i maten. Ärlighet och öppenhet smakar gott överallt.