Arbetsplenum - Nej till motioner om hyresrätt (cu13) - 2012-03-14

Herr talman! Jag vill börja med att yrka bifall till reservation 7, som handlar om en misshandlad makes eller sambos besittningsskydd. Jag yrkar också bifall till reservation 12, som handlar om främjande av kooperativ hyresrätt. Jag ska tala lite allmänt om hyressättningen. Det har kommit ett nytt hyressättningssystem som bygger på en överenskommelse mellan Sabo och Hyresgästföreningen. Målet med den här överenskommelsen var egentligen att bekämpa marknadshyror som låg som ett hot runt hörnet. Den här överenskommelsen innehåller en del skyddsregler. Man går visserligen mer mot affärsmässighet som princip inom den kommunala allmännyttan, men det finns skyddsregler som innebär att man kan lämna över en del av överskottet till kommunen för att bedriva social bostadspolitik så att människor inte hamnar mellan stolarna utan att det ytterst finns ett medborgaransvar. Det finns också en skyddsregel som gäller snabba hyreshöjningar under kort tid. Vi tycker att man noga måste följa hur det här nya systemet fungerar i praktiken. Målet är en social bostadspolitik värd namnet. Man måste också följa hyresutvecklingen eftersom man har ändrat hyressättningssystemet. Det är fortfarande förhandlade hyror, men det är inte längre så att alla andra måste rätta sig efter allmännyttans hyror. Det är viktigt att följa detta. Vi har också ett konkret förslag till förändring redan nu. De andra förslagen kommer i takt med att vi eventuellt ser problem med det nya hyressättningssystemet. Det gäller ombyggnader i hyresfastigheter. Har hyresgästerna gett sitt godkännande till renoveringar och ombyggnader kan man chockhöja hyran. Det finns alltså ett undantag i den skyddsregel som handlar om att man inte kan höja hyrorna väldigt mycket på väldigt kort tid. Har hyresgästerna gett sitt godkännande är de rättslösa mot kraftiga hyreshöjningar. Vi anser att det är en brist. Vi vill att även de som har gett sitt tillstånd ska omfattas av den här skyddsregeln. Som hyresgäst har man mycket svårt att överblicka vilka hyreshöjningar de här renoveringarna i framtiden kan komma att resultera i. Det är klart att det är lätt att som hyresgäst säga ja till en förbättring, och sedan kommer hyreshöjningen som en chock. Därför anser vi att det här måste förändras omgående så att det inte blir väldigt snabbt chockhöjda hyror. Den andra frågan jag vill gå in på handlar om misshandlad makes eller sambos besittningsskydd. Vi anser att det besittningsskyddet behöver stärkas. Det finns regler för det, men när ett hyreskontrakt har sagts upp är det inte glasklart i den efterföljande rättsprocessen att en kvinna, vilket det för de mesta handlar om, och hennes barn får bo kvar i lägenheten när hon har blivit misshandlad. Vi anser att hyreslagen behöver förstärkas för att ännu mer tydliggöra besittningsskyddet för dem som är kvar. I fall av misshandel inom familjen är det ofta inte bara partnern som misshandlas, utan även hela lägenheten blir förstörd. Det gäller inte bara alla föremål i lägenheten utan också själva lägenheten. Det kan leda till att hyresvärden gärna vill bli av med den typen av hyresgäster, men det får inte drabba den som har blivit misshandlad och kanske dessutom fått alla sina tillhörigheter sönderslagna. Det förekommer självfallet att män också blir misshandlade, men i de allra flesta fallen handlar det om kvinnor och barn som behöver ett skydd för att kunna bo kvar i lägenheten även efter det att den har blivit sönderslagen. En annan fråga som jag tänkte gå in på handlar om förvärv av hyresfastigheter. Där har regeringen upphävt den så kallade förvärvslagen. Tidigare gick den här lagen ut på att man kunde pröva förvärv. Är det till exempel ett oseriöst företag som köper upp hyresfastigheter som man sedan inte renoverar men ändå tar ut ganska höga hyror för - det handlar ju bara om att tjäna pengar - och som redan har visat att man missköter sig kunde kommunen tidigare göra en förvärvsprövning. Det är ofta låginkomsttagare som bor i de här områdena, och de har inte någon valmöjlighet att flytta därifrån. När ett sådant företag ska köpa en ny fastighet kan hyresnämnden i kommunen tillåta en prövning. Det visade sig att i två tredjedelar av de fall där detta har prövats tillät man ett förvärv, men i en tredjedel av fallen tillät man det inte tidigare. Det kan tyckas lite, men det är ändå rätt många fall. Det är rätt många hyresgäster som på det sättet kanske besparas en usel hyresvärd. Det är klart att tillämpningen av lagen hade sina brister tidigare. Det var vanligt att man försökte kringgå lagen för att ändå köpa fastigheter. Det handlade om att man köpte aktier och andelar i bolag som ägde hyreshuset, och det var kanske svårt att spåra. Vi anser att detta är en dubbel anledning att skärpa lagstiftningen i stället för att bara ge upp. Det finns självfallet sätt att komma åt så kallade indirekta förvärv där man försöker gå in som en dold ägare, där man inte syns så tydligt utåt. Vi vill helt enkelt att regeringen ska göra en översyn av den här lagstiftningen och att den ska förtydligas i enlighet med remissinstansernas förslag. De hade också förslag på hur man skulle kunna komma åt dem som kringgår reglerna i dag. Visst är det bra att lagen har skärpts när det gäller andra delar, till exempel att man är under prövning under tre år när man har köpt en ny fastighet. Missköter man sig då som fastighetsägare kan man straffas för det. Det är alltid mycket bättre att förebygga än att gå in i det akuta skedet. Sedan är jag dessutom rädd för att de kanske sköter sig i tre år, och sedan börjar helvetet för hyresgästerna. Jag tycker definitivt att lagen måste skärpas. Nästa fråga jag tänkte gå in på handlar om vitesföreläggande för oseriösa hyresvärdar. Det finns vissa möjligheter till vitesföreläggande, men oftast ska det ha gått väldigt långt. Det ska ha gått så långt att det är så mycket fuktskador att man blir direkt sjuk av att bo där och att vatten, värme och toaletter inte fungerar ordentligt. Det ska inte behöva gå så långt innan man kan göra någonting. Vi vill att även mindre allvarliga fel ska rättas till. Sker inte det ska det vitesbeläggas. Samtidigt vill vi också hjälpa de hyresvärdar och fastighetsägare som ska renovera med statlig medfinansiering. Inom till exempel miljonprogrammen finns det enorma renoveringsbehov. Vi har både morot och piska. Moroten är medfinansiering från staten. Piskan är vitesföreläggande även i mindre allvarliga fall. Nästa fråga handlar om främjande av kooperativ hyresrätt. Här är egentligen det största problemet bristande kunskap. Det är väldigt många som inte vet vad det egentligen innebär. En liten sammanfattning av vad det betyder är att samtidigt som man har den fördel som bostadsrättsägare har när det gäller inflytande har man också den fördel som hyresgästerna har, det vill säga att man har inte så stor insats som det som regel är när man skaffar en bostadsrätt. Insatserna kan variera från noll kronor per kvadratmeter till ett par tusen per kvadratmeter, men det är ändå en ganska låg insats jämfört med vad det kostar att köpa en bostadsrätt. Det är ingen spekulation i detta, utan när man sedan flyttar därifrån får man tillbaka den insats man har betalat, och så kan någon annan flytta in där i stället. Det är stora fördelar med detta. Man kan ha inflytande som hyresgäst i kooperativ hyresrätt. Man kan ha inflytande över hyresnivå och fastighetsförvaltning. Man kan bestämma sig för att hushålla med vatten och värme för att pressa ned hyreskostnaden. Man kan bestämma sig för att de boende hjälper till med utemiljö, städning och reparationer. På det sättet pressar man också kostnader och får inflytande över hur saker och ting ska göras i praktiken. Kooperativ hyresrätt kan också öka rörligheten. Det kan vara ett bra alternativ till ombildningar från hyresrätt till bostadsrätt. Man kan alltså ombilda direkt till kooperativ hyresrätt. Det innebär också en möjlighet för människor som inte har extrema mängder pengar att ingå i den här formen. Om man bor i glesbygden kan det dessutom vara en risk att köpa en bostadsrätt. Man vet aldrig hur värdet påverkas i framtiden, men det vet man ju med kooperativ hyresrätt. Det upplevs som ganska riskfritt. Det kan också leda till flyttkedjor där man frigör lägenheter och villor när inte minst äldre flyttar till kooperativ hyresrätt. Det vi vill konkret är att Boverket ska få i uppdrag att samla kunskap och sprida information om kooperativ hyresrätt. Målet är att vi helt enkelt ska få fler kooperativa hyresrätter - att fler ska bli intresserade av att bygga dem och att fler ska efterfråga dem. Nu tänker jag gå in på ombildning från hyresrätt till bostadsrätt. Det finns stora problem när det gäller detta. Målet sades vara att man skulle få en mer blandad bebyggelse, inte minst i miljonprogramsområdena, men egentligen har resultatet blivit det motsatta. Det sker inte många ombildningar i storstädernas ytterområden, utan i stället är det hyreslägenheter med attraktiva lägen i storstädernas innerområden som ombildas, det vill säga där det redan finns mycket bostadsrätter. Det blir alltså ännu fler bostadsrätter, och människor med mindre pengar trängs på det sättet ut. Vi är väldigt tveksamma till den här utvecklingen, och vi vill också att man ska övergå till tre fjärdedels majoritet vid ombildning. Nu är det två tredjedels majoritet som behövs, och vi anser att det ska vara tre fjärdedels majoritet. Dessutom vill vi göra en översyn av regelverket. Det måste finnas en gräns för hur många föreningsstämmor man kan kalla till. Om hyresgästerna har sagt nej måste det beslutet kunna gälla under överskådlig tid. Man ska inte kunna kalla till hur många nya stämmor som helst för att försöka tvinga fram ett annat beslut. Det här vill vi att regeringen ska göra en översyn av och sedan återkomma skyndsamt till riksdagen.

Herr talman! Jag skulle kunna glädja mina utskottskolleger med att göra som vid debatten om det förra betänkandet, men så enkelt ska vi inte ha det! Herr talman! Civilutskottets betänkande 13 om hyresrätten tar i år liksom tidigare år upp flera, som vi menar, centrala och viktiga frågor på bostadspolitikens område. Såväl i EU-stadgan om grundläggande rättigheter som i FN-deklarationen om de mänskliga rättigheterna liksom i vår svenska grundlag kan vi hitta formuleringar som rimligen inte kan tolkas på annat sätt än att avsikten är att medborgarna har rätt till en bostad. Kraven på en bostad varierar mellan olika länder och världsdelar, beroende på klimatförutsättningar men även på grund av ekonomiska möjligheter, kulturella skillnader och traditioner. Trots det är bostaden den komponent som spelar den avgörande rollen när vi mäter och jämför levnadsstandard mellan olika länder. Bostaden är grunden för välfärd. Industrialiseringen av vårt land innebar en stor folkomflyttning. På drygt hundra år avfolkades stora delar av landsbygden och våra städer växte fram. En ny form av boende blev nödvändig för att det moderna samhället skulle fungera. Såväl behovet av att kunna flytta till de ställen där jobben finns och de alltmer avancerade kraven på utbildning har bidragit till att många måste flytta ett flertal gånger under livet, och då måste det ju finnas något att flytta till. Den hyrda bostaden har blivit lösningen för det moderna stadssamhället. Den är en bostad som fyller alla de krav som ställs på en bostad integrerad i en mycket komplicerad stadsmiljö. Det är inte så många som tidigt i livet har möjlighet att finansiera bygget eller köpet av en sådan bostad, och bankerna är inte särskilt benägna att ta risken att finansiera en bostad till den som ännu inte har tagit sin examen och fått en fast anställning, alternativt har lyckats skapa sig en tillräcklig förmögenhet för att kunna lägga in en egen kontantinsats. I takt med att samhället blir alltmer komplicerat blir även bostäderna allt dyrare. Tröskeln till bostaden blir allt högre, och vi har de senaste årtiondena sett att det blir allt vanligare att ungdomarna inte kan flytta hemifrån när de borde och att väldigt många bor mycket trångt. Bostadssektorn är nog det område där de vidgade klyftorna i samhället tydligast ger sig till känna. I trånga små lägenheter kan bostadsytan understiga åtta kvadratmeter per boende samtidigt som andra med välfyllda plånböcker kan ha mer än 100 kvadratmeter att breda ut sig på. Vi miljöpartister har naturligtvis ingenting emot att somliga har gott om plats. Det vi vänder oss emot är att så många har svårt att hitta en bostad och att väldigt många tvingas bo på ett sätt som inte är vare sig hälsosamt eller underlättar för utbildning och utveckling. Det är viktigt att även de som bor bra förstår det här problemet. Att hyra en bostad är för många den enda möjligheten, men för andra är det den mest bekväma formen av boende man kan tänka sig. Den hyrda bostaden är alltså inte endast ett alternativ för dem som har en svag ekonomi och för dem som flyttar för utbildning och för att få jobb. För många som har helt andra intressen, flugfiske kanske, än att sköta om en bostad är den hyrda bostaden förstahandsalternativet. Det är helt enkelt väldigt bekvämt att någon som är expert tar hand om allt det tekniska. Att hyra en bostad är ganska vanligt i många länder, men formerna varierar. I Sverige är hyresrätten den klart dominerande formen för hur man hyr bostad. Hyresrätten ger den som hyr en tämligen stark ställning som nästan är unik om man jämför med andra länder. Jag tycker att vi ska vara stolta över att vi har utvecklat en så kvalitativ boendeform för den som önskar hyra sin bostad. Hyresrätten är en av de avgörande byggstenarna i vår svenska välfärd. Tyvärr ser det ut som att den så kallade marknaden inte fungerar när det gäller bostäder. Efterfrågan är enorm, men det är ingen som levererar. Om det stod 2 000 personer och köade utanför en tom skoaffär eller en tom livsmedelsbutik är jag rätt säker på att innehavaren av butiken skulle göra sitt yttersta för att fylla på i hyllorna. Jag har också svårt att föreställa mig att någon av butiksägarna skulle höja priset på mjölken eller tofflorna när det är uppenbart att kön är längre än lagret kan tillmötesgå. Däremot skulle säkert reaskyltarna på tofflorna försvinna, och det nedsatta priset på bröd som nästan nått bästföredatum skulle vi förmodligen aldrig heller få se. När det gäller bostäder är det tvärtom. När kön växer går priserna upp, och några nya lägenheter kommer inte in på lagret. Den moderatledda högerregeringens metod att lösa bostadsbyggandet har totalt havererat. Marknaden bygger i allt långsammare takt för att hålla priserna uppe trots en svag konjunktur. År 2011 blev det 14 procent färre bostäder byggda i Sverige än 2010, och prognoserna pekar vidare nedåt för 2012. Det byggs minst 15 000-20 000 lägenheter för lite varje år i Sverige. Renoveringstakten av bostäder som är 40-50 år gamla skulle även den behöva ökas med minst lika många bostäder varje år. Att detta inte sker innebär att vår gemensamma välfärd sakta gröps ur. Alla förlorar på att husen förfaller och att trångboddheten ökar. Den politiska oförmågan, herr talman, att ta tag i det problem som den moderatledda högerregeringen nu närmast demonstrativt visat i fem och ett halvt år får även andra konsekvenser. När samhället inte kan erbjuda lagliga vägar att lösa de mest basala behoven, såsom tak över huvudet, då gror den svarta ekonomin. Att den organiserade ekonomiska brottsligheten växer är en av många sorgliga resultat av avsaknaden av en fungerande bostadspolitik. Herr talman! I betänkandet finns totalt 15 reservationer varav Miljöpartiet står bakom sju. För tids vinnande yrkar jag bifall endast till två av reservationerna, nämligen reservationerna 11 och 12, men självklart står vi bakom samtliga våra reservationer. En allvarlig konsekvens av den systematiska bristen på bostäder är de ockerhyror som ofta tas ut för bostäder som hyrs ut i andra hand. Vi har i dag ett relativt bra system, genom hyresnämnden, där hyresgäster som drabbas kan föra sin talan och få rättelse. Tyvärr är dock sanktionsmöjligheterna inte tillräckliga, och hyresvärdar tvekar inte att fortsätta att behandla nya hyresgäster på samma sätt som tidigare. Kanske vore det även rimligt att hyresnämnden skulle kunna gå till åklagare när det handlar om systematiska och grova övertramp, såsom vi påpekar i reservation 5. Trots de förbättringar som skett ser vi att mycket återstår att göra, och vi menar att regeringen borde utreda och återkomma till riksdagen med förslag på åtgärder som kan minimera problemet med överhyror. Regeringen upphävde för nästan exakt två år sedan lagen om förvärv av fastigheter vars syfte var att försvåra för olämpliga hyresförvaltare att förvärva hyresfastigheter. Samtidigt skärpte man bostadsförvaltningslagen för att på ett bättre sätt i efterhand kunna hantera problemet med olämpliga förvaltare. De flesta tyngre remissinstanser var emot den förändringen. Det är ganska naturligt eftersom alla vet att det alltid är effektivare, billigare och enklare att förekomma än att förekommas. Ett flertal remissinstanser ansåg även att en förändring borde ha gått åt motsatt håll jämfört med den som regeringen valde, nämligen att i stället skärpa förvärvslagen så att risken för olämpliga förvaltare blev än mindre. Tyvärr valde regeringen, som i så många andra frågor, att inte använda sig av den klokskap som remissförfarandet tillför en beredning, utan i stället gick man helt på sin egen nyliberala magkänsla om att alla ska få möjlighet att misslyckas som fastighetsförvaltare. Att det finns människor som bor i misskötta hus verkar man inte bry sig så mycket om. Med anledning av att den skärpning av bostadsförvaltningslagen som regeringen genomförde för två år sedan inte tycks vara tillräcklig föreslår oppositionen i reservation 11, som jag alltså yrkat på, ytterligare skärpningar när det gäller vitesförelägganden. Vi miljöpartister vill inte se det förfall av hyresbostadsbeståndet som regeringen uppenbarligen eftersträvar. Det är svårt att tolka den politik som förts de senaste fem och ett halvt åren på annat sätt. Därför menar vi att det är nödvändigt med regler som gör det möjligt att öka trycket på fastighetsägarna att sköta husen på ett sätt som vidmakthåller standarden på bostäderna. Ombildning av hyresrätter till bostadsrätter är en annan del av de problem som moderat styre leder till. Den som vill bo i en hyresrätt är lovligt byte och kan jagas hur mycket som helst. Ingen har i praktiken längre rätt att få behålla sin hyresrätt i Moderaternas Sverige. Jag tycker att det är lika rimligt att den som valt att bo i hyresrätt kan känna sig trygg i sitt val av bostadsform som att den som köpt ett egnahem kan göra det. För mig finns ingen logik för något annat. I reservation 13 föreslås bland annat att detaljplaner ska kunna beslutas som bindande vad gäller upplåtelseform så att den som bor där inte behöver känna att det finns risk för ombildning till något annat. När det gäller ombildning är vår uppfattning att reglerna för ombildning behöver ses över. Vi menar att minst tre fjärdedelar av de boende måste vara för en ombildning för att den ska få ske. Vidare är det inte rimligt att man får använda sig av EU-taktiken, att trötta ut de motsträviga genom att genomföra nya omröstningar och nya omröstningar och nya omröstningar till dess att tillräckligt många röstar rätt. Det bör regleras hur många omröstningar som får genomföras, exempelvis per år. För att garantera att det hela går rätt till - tyvärr finns alltför många skrämmande exempel på motsatsen - bör en regel införas om att en funktion i likhet med en opartisk notarius publicus ska närvara vid föreningsstämmorna där omröstningarna sker. Det är några av alla de förslag som vi rödgröna gick till val på i vårt gemensamma valmanifest i valet 2010 när det gäller boendeformer och omreglering, och många av dem finns alltså med i reservation 13 i betänkandet. Herr talman! Mycket mer skulle kunna sägas om detta förslag, men jag avslutar här med att än en gång påminna kammaren om att det är oerhört viktigt för näringslivet norr om Dalälven att dubbelspåret mellan Falun och Borlänge snarast börjar byggas.

Herr talman! Jag skulle vilja börja med att yrka bifall till Sverigedemokraternas reservationer 4 och 10. Den svenska hyresmarknaden för privatbostäder är i dag milt uttryckt ytterst begränsad. Det finns ingen möjlighet att med ökat bostadsbyggande komma till rätta med den bostadsbrist och de behov som finns i dag; det tar helt enkelt för lång tid. Värst drabbade av detta är såklart de unga i storstadsregionerna som jag tycker drabbas tredubbelt - genom bostäder, arbete och utbildningsmöjligheter. Det är en av de avgörande anledningarna till att Sverigedemokraterna i reservation 4 menar att vi måste främja uthyrningen av privatbostäder. Förslaget att främja uthyrningen av privatbostäder skulle på kort tid skapa nya bostadstillfällen för ungdomar och studenter. Det tillsammans med ett ökat bostadsbyggande tror vi skulle kunna lösa en hel del problem framöver. När civilutskottets ledamöter var på studieresa i Norge tog vi del av deras bostadspolitik, vilket var mycket intressant. Även om det är omöjligt att rakt av överföra Norges system till Sverige är det intressant att diskutera deras lösningar på just bostadssituationen. En majoritet av norrmännen äger sin egen bostad. Än mer intressant är dock att mer än var tionde norrman hyr sin bostad av en privatperson. I Sverige är siffran över hur många som hyr ut sin privatbostad ytterst blygsam. En av många bidragande orsaker till att det är så stora skillnader mellan Norge och Sverige vad gäller uthyrning av privatbostäder är säkert att inkomsterna vid uthyrning av upp till halva husets yta är skattefria i Norge. Det gör att många när de bygger gör det med utgångspunkt att kunna hyra ut. Detta är helt i linje med Sverigedemokraternas bostadspolitik för att komma till rätta med de akuta problemen, det vill säga en kortsiktig lösning i väntan på att bostadsbyggandet åter ska få fart, komma i kapp och lösa den stora bostadsbristen i storstadsregionerna. Jag skulle vilja påstå att det är ett betydligt bättre sätt att tillmötesgå ungas behov än att satsa på ungdomslöner för arbeten som ungdomarna ändå inte kan ta för att de inte har någonstans att bosätta sig. Tillgången till bostäder påverkar naturligtvis möjligheten att komma in på arbetsmarknaden. Siffror från Stockholms Handelskammare talar om att det skulle finnas potential för upp till 55 000 bostadstillfällen enbart i Stockholmsregionen om reglerna för andrahandsuthyrning förändrades. Och även om jag kan tycka att den siffran låter väldigt hög måste det ju finnas viss substans i den. Sverigedemokraternas slutsats är därför att vi borde främja uthyrning av privatbostäder eftersom ett ökat bostadsbyggande inte fullt ut kan lösa de problem vi har här och nu. Herr talman! Hyresrätten är en ofta återkommande fråga som vi har debatterat flera gånger i kammaren. Vi sverigedemokrater är av åsikten att hyresrätten är den viktigaste bostadsformen, eftersom den passar väldigt många människors behov och önskemål utifrån vilken livssituation de är i för tillfället. En flexibel arbetsmarknad förutsätter också tillgång till bostäder, så att människor kan flytta dit där jobben, studierna eller andra behov finns. Hyresrätten fungerar här som det absolut bästa alternativet med enkel ingång och utgång helt utan inlåsningseffekter. Herr talman! I det stora hela tror jag egentligen att det finns en politisk enighet kring problematiken med bostadsbristen. Det finns en enighet om hyresrättens fördelar och kopplingarna mellan bostäder, arbete och utbildningsmöjligheter. Tyvärr är det stora problemet i politiken att vi inte är eniga om vägen dit. En bred politisk lösning verkar tyvärr inte finnas inom synhåll för tillfället, men jag hoppas att vi kan komma dit.

Herr talman! I dag debatterar vi betänkandet CU13, som handlar om hyresrätten. Jag står självklart bakom samtliga våra reservationer men yrkar bifall endast till reservationerna 7, 11 och 12. Herr talman! Bostadspolitiken har varit ett hett ämne länge i samhällsdebatten, i alla fall utanför politikernas korridorer. Frågan berör människors vardag mer än någonsin i dag, då behovet av en bostad är centralt för hundratusentals människor. På Aftonbladets debattsida läser vi i dag Barbro Engmans debattartikel om hur svårt det är för många ungdomar att få en egen bostad. Det gäller mer än en kvarts miljon ungdomar. Att få en bostad är en mänsklig rättighet. Det skildras också i ett barnprogram som heter Pappas pengar hur svårt det är för ungdomar att få en vuxentillvaro. Det är svårt för dem att få bostad och arbete. Vi har en bostadsminister som blickar bakåt i stället för framåt. Att endast förlita sig på det sekundära, det vill säga andrahandshyresmarknaden, är ingenting annat än en bostadspolitisk ansvarslöshet. Att marknaden och individen själva ska tillgodose sina behov är inte någon ansvarsfull politik. Herr talman! Vi i Vänsterpartiet vill stärka människors möjligheter att välja hur de ska bo. Bostadspolitiken är därför viktig för att aktivt bekämpa boendesegregationen. Sverige behöver fler bostadsområden med blandade boende- och upplåtelseformer. Det är angeläget att kommunerna genom en aktiv bostadspolitik bidrar till ett varierat utbud på de lokala bostadsmarknaderna. På så vis förbättras möjligheterna för den enskilde till ett bra boende, vilket är ett viktigt välfärdspolitiskt mål, samtidigt som utvecklingen inom näringsliv och arbetsmarknad främjas. Herr talman! Det pågår stora utförsäljningar av allmännyttan till bland annat privata fastighetsägare, till exempel i Stockholms stad. Genom att sälja befintliga bostäder i allmännyttan gör den moderatledda regeringen det ännu svårare för dem som inte har ekonomiska resurser att köpa en egen bostad. Därmed ökar segregationen och klasskillnaderna. Vi anser att de kommunala bostadsföretagen i allmännyttan måste värnas. Allmännyttan kan erbjuda ett boende som är öppet för alla och som ger valfrihet i service, standard, skötsel, reparationer och underhåll samt demokratiskt inflytande för de boende. Att bevara hyresrätten är en viktig demokratisk aspekt i människors vardag. Hyresrätten behövs om samhället ska kunna utvecklas och växa. Hyresrätten behövs för att företag ska kunna etablera sig i våra kommuner. Andelen hyresrätter är extremt låg redan i dag. Vi vill stoppa ombildningar av befintliga hyresrätter till bostadsrätter och ägarlägenheter. Bostadsbristen är stor i många delar av landet, och antalet bostadslösa ökar. Ungdomar kan inte flytta hemifrån, ta arbete, utbilda sig och börja sina egna liv som vuxna utan någon bostad, och för att de som separerat från ett förhållande ska kunna flytta isär behövs bostäder. Jag har kontakt med många kvinnor som har fastnat år efter år på kvinnojourer då många kommuner inte har bostäder att erbjuda. Många människor med invandrarbakgrund som nyligen migrerat till Sverige tillsammans med sina barn tvingas att bo på vandrarhem eller i hotellrum. Det är faktiskt dyrare att bo på kvinnojourer och hotellrum än att bo i en hyresrätt. I sammanhanget vill jag även poängtera att en grupp hyresgäster som behöver starkare besittningsskydd för att undvika vräkningar och hemlöshet är misshandlade personer, främst kvinnor. Vid misshandel sker ofta skadegörelse i lägenheten. Besittningsskyddet för dessa brottsoffer anser vi bör stärkas genom en lagändring, främst av de bestämmelser som finns i §§ 42 och 46 i hyreslagen. Enligt vår mening behöver frågan ses över och lagen ändras för att stärka brottsoffrens ställning. Herr talman! Hyresrätten är en bostadsform som underlättar rörlighet på arbetsmarknaden. Därför behövs ett kraftigt ökat bostadsbyggande jämfört med dagens nivåer för att möta behoven. Boverkets prognos låg på 9 000 hyresrätter för år 2011, och siffran är oförändrad för 2012. Hyresgästföreningen redovisar att kostnadsutvecklingen för byggande av hyresrätter också varit lägre än för bostadsrätter. Herr talman! Sedan den nya hyreslagen trädde i kraft har den påverkat människors trygghet negativt. Parterna på hyresmarknaden tolkar hyreslagen olika. Det finns även experter som är oeniga i fråga om tolkningen av hyreslagen. Enligt Hans Lind, professor i fastighetsekonomi vid Kungliga Tekniska högskolan, KTH, är lagen luddig. Hyresgästföreningen och Fastighetsägarna är oense om vad lagen innebär. Hans Lind menar att skrivningarna om att allmännyttan ska agera affärsmässigt tolkas av Fastighetsägarna som att hyrorna bör höjas för centrala lägenheter där kötiderna är långa. Vänsterpartiet anser att skattemässig neutralitet ska råda mellan olika kategorier av bostäder med olika upplåtelseformer. I dag är hyresrätten missgynnad. Vi vill ta bort fastighetsskatten för hyreslägenheter. Ett borttagande av fastighetsskatten för hyresrätter sänker också boendekostnaderna för hyresgästerna. Vi i Vänsterpartiet vänder oss mot ombildningen av hyresrätter till bostadsrätter. Det är ombildningen vi är emot, inte bostadsrätter i sig. Vi vänder oss också mot regeringens förslag om att befintliga bostadsfastigheter ska kunna ombildas till ägarlägenheter. I flera kommuner har hyresrätter omvandlats till bostadsrätter därför att den politiska ledningen i kommunen vill ändra den sociala sammansättningen i ett bostadsområde och i kommunen. Beslut om utförsäljningar fattas i kommunerna. På riksnivå finns lagar och regler om ombildningar. Vi vet att rättssäkerheten vid ombildningsprocessen är skakig. Det behöver till exempel införas en begränsning av antalet omröstningar inom en avgränsad tidsperiod. Förstärkningar behöver också göras för att öka förtroendet för att allt går rätt till under processens gång. Vi har länge efterlyst att en opartisk funktion såsom notarius publicus ska delta i föreningsstämmorna för att öka rättsäkerheten. Vi anser att regeringen bör återkomma med förslag till sådana rättssäkerhetsförändringar vad gäller ombildningsförfarande. Herr talman! Vi anser att hyressättningen på bostadsmarknaden ska styras av ett bruksvärdessystem som garanteras genom kollektivt förhandlade hyror. Vi säger nej till marknadshyror. Hyresgästernas inflytande över det egna boendet och närmiljön måste stärkas. Därför behövs ökade möjligheter till hyresgäststyrt lägenhetsunderhåll och boinflytandeavtal på områdesnivå. Vidare bör en förvärvslag återinföras. Det ska kunna vara möjligt att hindra oseriösa och ökända hyresvärdar att utsätta hyresgästerna för lidande. Herr talman! Det behövs för det första skydd mot de kraftiga och snabba hyreshöjningarna. Den nya lagstiftning som gäller från den 1 januari 2011 har flera brister. Vid remissmötet den 14 januari 2010 framkom flera synpunkter som berörde regeringens förslag. Regeringen motiverade inte sitt förslag och kommenterade inte invändningarna mot det. Man sade att "utrymmet för en direkt hyreshöjning bör vara något större än vad utredningen föreslår". Vi menar att kraftiga hyreshöjningar i praktiken kan sätta besittningsskyddet ur spel. Den andra frågan är kravet om att hyresgästen aktivt ska begära prövning. Bland annat anser Hyres- och arrendenämnden i Stockholm att nämnden ska kunna pröva alla ärenden där det finns skäl. De ska inte behöva klarlägga om det finns ett yrkande från hyresgästen och om det är tillräckligt klart formulerat. Vi vet tyvärr att en hyresgäst inte alltid är i en stark position gentemot hyresvärden utan tvärtom i en beroendeställning. Därför delar vi nämndens ståndpunkt. För det tredje gäller det begreppet särskilda skäl. Regeringen exemplifierar detta genom att det utförts standardhöjande åtgärder. I andra fall kan det dock innebära kraftiga hyreshöjningar som kan tvinga hyresgäster att flytta. Vi vet också att det under de kommande åren finns stora behov av upprustning i miljonprogramområden. Det finns flera skäl som talar för att skyddsreglerna är för vaga och ger stort utrymme till undantag. Ett starkt besittningsskydd ska innehålla regler som tryggar hyreskontrakt. För att besittningsskyddet ska få full effekt måste det finnas effektiva spärrar mot kraftiga hyreshöjningar. Besittningsskyddet måste fungera i människors vardag och inte bara i teorin. Herr talman! Det finns mycket att säga. Min talartid är ute. Jag vill avslutningsvis säga några ord om kooperativ hyresrätt. Vi i Vänsterpartiet har också förut motionerat om det. Vi tycker att det är väldigt viktigt. Nu när det byggs så få hyresrätter behövs en annan boendeform, och det är kooperativt hyresboende. Det spelar en viktig roll som behövs i dag. Det är demokratiskt och ökar människors inflytande och engagemang. Vi tycker att det borde finnas flera kooperativa hyresrätter.

Herr talman! Kommunerna i Sverige ser väldigt olika ut och brottas också med många olika problem. Bostadsmarknaden är ett sådant område där skillnaderna är stora. Medan många kommuner har bekymmer med utflyttning och svårt att fylla sina befintliga bostäder är det i tillväxtregionerna ett helt annat problem och en större utmaning eftersom bristen på bostäder är stor, vilket i sin tur bromsar inflyttningen och hämmar tillväxten. För att till viss del råda bot på det sistnämnda gäller det att befintliga bostäder utnyttjas så effektivt som möjligt. Därför pågår en utredning som bland annat ska ta reda på i vilken utsträckning det finns outnyttjade lägenheter och även se hur man på olika sätt kan stimulera privatpersoner till uthyrning av sina bostäder. Möjligheter till andrahandsupplåtelse har utvidgats något, och kravet på återbetalningsskyldighet som gäller då en hyresvärd har tagit ut oskälig hyra har sänkts från två år bakåt i tiden till ett år. Ett delbetänkande ska komma senare i vår och ett slutbetänkande senast till årsskiftet. Utskottet vill invänta denna utredning och tar därför inte i nuläget ställning till de motionsförslag som finns om främjande av uthyrning av privatbostäder. Det gäller att ha en långsiktigt fungerande bostadsmarknad med goda och förutsägbara villkor samt likvärdig behandling av olika boende- och upplåtelseformer. Som en motionär beskriver det i sitt förslag finns det ibland skäl för att ha besittningsskydd till två lägenheter. Men då uppstår ett annat problem. Det blir ännu färre lägenheter lediga för uthyrning. Det är något som naturligtvis inte är positivt då bostadsbristen är stor. Var gränsen går bör vara en fråga för hyresnämnden och Svea hovrätt. Hyressättningssystemet tas upp i flera motioner, och de olika förslagen går ofta isär. Det är bara drygt ett år sedan den nya lagen om allmännyttiga kommunala bostadsaktiebolag trädde i kraft, och ändringar i hyreslagen och hyresförhandlingslagen genomfördes i samma lagstiftningsärende. Därför anser utskottet att vi först måste få längre tid av erfarenhet från dessa regler innan det finns skäl för en ny översyn. Rätt tillämpning av de nya reglerna bedöms stimulera utbudet av hyresrätter. Det är viktigt att alla bruksvärdesfaktorer får ett korrekt genomslag på hyrorna. Konsekvenserna av den nya lagstiftningen kommer därför att följas av regeringen. Även bostadsförvaltningslagens nya bestämmelser har varit gällande för kort tid för att nya övervägningar om kompletteringar ska vara meningsfulla. Det finns dessutom redan i dag möjligheter till åtgärds- och upprustningsföreläggande. Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets förslag i betänkandet och avslag på samtliga reservationer.

Herr talman! Det är sant att en del av reglerna inte har varit i kraft så länge. Det finns ändå anledning att titta på det som varit i kraft lite längre tid och hur det har fallit ut. Jag tänker då framför allt på ombildningar från hyresrätt till bostadsrätt. Där kan man se att det inte har blivit som man sade att det skulle bli. Man hade sagt att det skulle leda till att människor i miljonprogrammen skulle kunna göra boendekarriär inom sitt område. Men det är väldigt få ombildningar som har skett där. Dessutom riskerar man att hamna ganska illa till med tanke på att renoveringsbehoven är väldigt stora. Då får man plötsligt själv som bostadsrättsinnehavare stå för de eftersatta behoven. Risken är att man har liten möjlighet att sälja vidare lägenheten och tjäna några pengar på det. Man är på det sättet dubbel förlorare. Jag vill fråga om det ändå inte finns anledning att se över hur det man sade skulle leda till ökad integration och blandade upplåtelseformer har slagit ut. Det har snarare ökat segregationen i praktiken. Jag tänkte också fråga om förvärvslagen. Man har visserligen infört skarpare krav de första åren efter att man har köpt en fastighet. Jag tror att vi alla är överens om att det är väldigt positivt att man har infört den möjligheten. Men jag tror ändå att man måste förebygga. Det handlar ju om fall där oseriösa värdar har kommit över nya fastigheter. Är det inte bättre att som en kompletterande bestämmelse hindra att de kommer över fastigheten i första ledet, det vill säga inte återinför den gamla förvärvslagen, eftersom den hade brister, men skärper den och vässar den i enlighet med vad remissinstanserna föreslog? Är inte det en möjlighet?

Fru talman! För att ta den sista frågan först: Det har gått för kort tid med tanke på de tre åren. Vi vet inte än. Jag vet inte om Hillevi Larsson har någon siffra på hur många fall det har blivit där det har misskötts och inte fungerat. Det fungerade ju inte heller förut. Nu prövar vi detta, men det måste få gå lite längre tid, så att vi ser hur många som verkligen missköter sig. Jag håller med om att det är ett väldigt problem med miljonprogrammet som inte har underhållits. Det är de olika fastighetsägarna som har underlåtit att göra det. Då blir det därefter, med bostadssegregation. Jag förstår inte den rödgröna oppositionens rädsla för bostadsrätter och äganderätter. Ni var ju alla med i Norge och tittade på hur det fungerade där. Jag har själv tidigare bott i Österrike, där det fanns ägarlägenheter, och så hyrde man privat av en privat ägare. Men här i Sverige är man så väldigt rädd för detta som fungerar i andra länder. Därför skulle jag vilja ställa en motfråga: Vad är det som gör att det är så hemskt med hyresrätter? Där jag kommer från är problemet snarast att det inte finns några bostadsrätter, eftersom det inte finns någon marknad. Det är i storstäder det finns en marknad och man kan göra en bostadskarriär som inte finns någon annanstans. Det är olika problem, som jag antydde i mitt anförande i början.

Fru talman! Vi har absolut ingenting emot bostadsrätter och inte heller radhus och villor. Det är en utmärkt boendeform, och det är många som väljer att bo på det sättet och trivs alldeles utmärkt med det. Men vi måste se till att det blir balans på bostadsmarknaden. Inte minst i storstadsregionerna kan man se att den stora bristen gäller hyresrätter. Då tänker jag framför allt på hyresrätter med någorlunda rimliga hyror. Det byggs en del hyresrätter som är väldigt fashionabla, med väldigt mycket service, som kan kosta till och med 10 000 kronor i månadshyra eller ännu mer. Det är naturligtvis positivt för dem som kan efterfråga det. Men vi har en stor grupp som inte kan det. Vi har många med lägre inkomster, inte minst ungdomar, ungdomar som flyttar hemifrån, ungdomar som ska studera på en ort men inte hittar någonstans att bo, ungdomar som inte har fått fast jobb och därmed har svårt att ta lån och därmed efterfråga en bostadsrätt. På grund av detta behövs det hyresrätter. En del vill faktiskt bo i hyresrätter, och en del kan inte efterfråga ägande, det vill säga en bostadsrätt. Dessutom är det viktigt för rörligheten. Vi vill ju se rörlighet, där människor flyttar dit jobben finns och där människor kan tänka sig att pendla till jobben, inte minst i storstadsregionerna. Man kan se att det har blivit en riktig kris på det området, där människor till och med tvingas tacka nej till jobb som de erbjuds därför att de inte hittar någonstans att bo. De flesta som pendlar till ett nytt jobb vill inte skaffa en bostadsrätt, eftersom det är rätt stor risk också. Man vet ju aldrig hur mycket man får när man säljer den. Vi har absolut ingenting emot bostadsrätter, villor och så vidare. Men vi vill främja hyresrätten. Vi ser att antalet hyresrätter nu krymper med regeringens politik. Vi ser också att områdena inte är blandade. Min fråga är fortfarande: Vad vill ni göra för att komma åt de här problemen?

Fru talman! Kommunerna har ofta i sina översiktsplaner att det ska vara blandade boendeformer i de nya områdena, liksom när man bygger med förtätning. Bostadsbyggandet har legat lågt länge, i flera år. Jag kan tycka att det är konstigt att man inte bygger. Arbetslösheten är stor, så det borde finnas möjligheter att bygga, om det finns en efterfrågan på marknaden. Jag vet inte om det stämmer att kommunerna inte har framme planer i tillräckligt hög grad. Även jag önskar att det byggdes mer och att det fanns billiga bostäder. Med material och allt är det svårare att bygga. Jag vill inte att man drar ned på tillgängligheten, utan de kraven ska finnas, och då blir det dyrt att bygga. Det är lite synd att omflyttningen är så låg. Det finns ju väldigt många äldre lägenheter som inte är tillgängliga för äldre människor att bo kvar i. Det finns problem - det håller jag med Hillevi Larsson om.

Fru talman! Jag ska börja med att instämma i Eva Bengtson Skogsbergs anförande nyss och yrka bifall till förslaget i betänkandet och avslag på samtliga reservationer. Betänkandet i dag har rubriken Hyresrätt m.m. Med "m.m." avses i det här sammanhanget bostadsrätt, kooperativ hyresrätt och ombildningar till bostadsrätt och ägarlägenheter. Man kan säga att fokus ligger på tre upplåtelseformer. På något sätt har vi en vana att politisera just upplåtelseformerna. Men jag vill från Folkpartiets sida deklarera att vi inte anser att just upplåtelseformen har något politiskt värde i sig, utan vilka upplåtelseformer vi har och hur stor andel det är av varje är helt utifrån bostadskonsumenternas egna val. Jag tycker det är viktigt att sätta in detta i helheten i Alliansens bostadspolitik. I den politiken ligger att de olika upplåtelseformerna ska ha likvärdiga möjligheter med hänsyn till de olika upplåtelseformernas speciella förutsättningar. Det handlar om finansiering, ekonomisk risk, service och flexibilitet. Om man ser på de tre sistnämnda faktorerna - ekonomisk risk, service och flexibilitet - och tänker på det ska man naturligtvis välja hyresrätt. Det ligger liksom i hela den upplåtelseformens natur. Fru talman! Någon sade tidigare att Alliansen var tillbakablickande. Det blev lite konstigt, för jag hade skrivit ned att oppositionen är tillbakablickande. När jag läser betänkandet och reservationerna där känner jag att de hela tiden strävar bakåt. Det är något slags idélöshet om framtiden. De hamnar i en diskussion om förvärvslagar som är upphävda och hyressättningssystem, där de ska återgå till något gammalt. Det känns helt enkelt som om de inte går framåt. I motsats till det tycker jag att Folkpartiet och Alliansen försöker utveckla bostadspolitiken. Vi har alla en vilja att få en fungerande bostadspolitik, där vi har bostäder och där utbud och efterfrågan är i balans, vilket ska gälla alla upplåtelseformer. Alliansen har en mycket tydlig strategi. Vi försöker ständigt utveckla regelverket, så att det blir ett långsiktigt regelverk som är stabilt över tid. Något som är viktigt att nämna i det sammanhanget är den utredning som pågår och som togs upp tidigare. Där ska man utreda hyresrättens förutsättningar och hur man kan utnyttja det befintliga bostadsbeståndet på ett bättre sätt genom att bland annat stimulera andrahandsuthyrning men också genom att titta på vad som gör att man gärna investerar, förvaltar och äger hyresfastigheter. Om man ska få till ett byggande måste det var attraktivt att bygga, förvalta och äga hyresfastigheter. Det är bra att även den här utredningen görs i nära kontakt med bostadsmarknadens aktörer. När vi höll på med hyressättningssystemet tror jag att det var viktigt att detta gjordes och att det blev ett välförankrat beslut. Något som också kan nämnas - det kanske inte är så populärt hos oppositionen, men Alliansen tycker att det är bra - är att vi ska utreda att man ska kunna omvandla befintliga bostäder till ägarlägenheter. Fru talman! Om man läser de reservationer som finns kring hyressättningssystemet ser man att detta med marknadshyror tas upp. Socialdemokraterna motsätter sig allt tal om marknadshyror, och Vänsterpartiet säger nej till marknadshyror. Det känns som ett obegripligt resonemang. Man skapar i desperation en konflikt som inte finns. Från Folkpartiets sida har vi tydligt - ni kan gå tillbaka och kolla detta i tidigare betänkanden - stått upp för ett friare hyressättningssystem men inom bruksvärdessystemets ram och med ändamålsenlig skyddsregel mot stora hyreshöjningar. Med andra ord har varken Folkpartiet eller något annat alliansparti drivit frågan om att införa rena marknadshyror i Sverige. Det blir lite som att man ser spöken på ljusa dagen. Detta med att vi inte skulle ha marknadshyror genomsyrade också hela diskussionen om hyressättningssystemet. Styrkan var, som jag sade förut, att det genomfördes med bostadsmarknadens aktörer inblandade. Detta med det nya hyressättningssystemet är alltså ett väldigt välförankrat beslut som gäller från 1 januari 2011. Precis som Eva konstaterade här tidigare har detta varit i kraft väldigt kort tid, så det är svårt att redan nu säga vad som fungerar och inte. För mig är det en självklarhet att all lagstiftning ska följas upp. Det är ingenting som vi egentligen behöver besluta speciellt om. Den ska följas upp, och vi ska se vad som händer. Jag håller med Hillevi Larsson om att det är viktigt att se till att skyddsregeln fungerar som den var tänkt. Vi är inte oense om att man måste följa upp detta. Det andra förslaget i reservationen gäller skyddsregeln. Det finns egentligen inget generellt undantag från skyddsregeln när det gäller ombyggnader och renoveringar. Det finns ett undantag om man själv har gett sitt medgivande eller om hyresnämnden har gett sitt tillstånd. Har man som hyresgäst gjort ett medgivande är man väl medveten om vad som ska inträffa. Då är det helt förutsägbart, och det kan jag tycka är rimligt. Även i de fall där hyresnämnden har gett sitt tillstånd har man redan tittat på fallet och sett att det hela är rimligt. Jag har lite svårt att förstå varför man inte skulle kunna ha undantag just på dessa två punkter. Man måste ändå ha tillit till att personen själv förstår vad han gör för medgivande. Fru talman! Förvärvslagstiftningen upphävdes den 1 mars 2010 om jag minns rätt. När vi debatterade den togs det upp många skräckexempel på dåliga hyresvärdar som vanskötte sina hus. Det var då inte en brist i förvärvslagstiftningen, utan det var trots den. Det visade tydligt att det var en ineffektiv lagstiftning som vi hade. Beslutet att ta bort förvärvslagstiftningen och i stället stärka bostadsförvaltningslagen kändes väldigt riktigt. Nu vet jag att oppositionen var emot det vid det tillfället också. Om det har fungerat bra med de olika nivåer som då infördes, med olika förvaltningskrav som kunde ställas på fastighetsägare, kan vi inte efter så här kort tid säga, men det finns inget som tyder på motsatsen, att det skulle ha fungerat dåligt. Precis som har sagts här tror jag att regeln om att man är under ett slags observation i tre år är betydligt bättre än vad som fanns tidigare. Med förvärvslagstiftningen fick man göra en prognos när man gjorde en prövning: Kan den här husägaren förvalta ett hus? Nu får man i stället visa om man kan det eller inte. Jag kan inte se att det har framkommit något som förändrar intrycket att det vi hade sammantaget var en ineffektiv lagstiftning och att det vi nu har kommer att vara en effektivare lagstiftning för att tillvarata hyresgästernas intressen. Som jag sade förut när det gällde hyressättningssystemet är det självklart att denna lag och alla lagar måste följas upp. Det hör till vår uppgift i riksdagen att följa upp våra beslut. Fru talman! Den kooperativa hyresrätten har också sin självklara plats. Men med den diskussion som nu förs från oppositionens sida blir den politiserad på något sätt. De som tycker att kooperativ hyresrätt är bra ska naturligtvis välja det. Hillevi Larsson gjorde en bra uppräkning av fördelarna. De fördelar som finns där får man väga mot fördelar eller nackdelar med andra upplåtelseformer. I sammanhanget ska man nämna att Boverket och Konsumentverket har jobbat med den här frågan för att kunna informera om skillnader mellan olika upplåtelseformer på webbplatsen om boende. Om man går in på den webbplatsen ser man att det tydligt redovisas hur de olika upplåtelseformerna fungerar. Det finns ingen politisk målsättning att ha en viss upplåtelseform i en viss mängd bostäder, utan vi får utgå från de enskilda bostadskonsumenternas val. Den stora ideologiska skillnaden är väl att vi i Alliansen tycker att den enskilda personen har stor betydelse i det här sammanhanget. Det är den som ska bo som själv ska välja hur och vilken upplåtelseform det ska vara.

Fru talman! Jag undrar verkligen vad som är förutseende och ansvarstagande hos Lars Tysklind och regeringen när det finns över en kvarts miljon ungdomar som söker en bostad. Vad tycker regeringspartiernas representanter om att mer än 14 miljarder satsas på RUT- och ROT-avdrag för de mest välbeställda i Sverige medan hyrorna höjs med upp till 60 procent när man renoverar pensionärers lägenheter i Uppsala eller Stockholm? Jag skämdes när jag i går såg TV4 Nyheterna. Där var det en kvinna som sade att hon måste flytta hemifrån. Vad säger ni till dessa människor? Vi beskylls för att vara bakåtsträvande när vi vill ta ansvar för att ge människor trygghet. På vilket sätt är det bakåtsträvande? frågar jag. Och vad är det för ansvar ni har? Vad är det för ansvarstagande när en ensamstående kvinna, vars lägenhet renoveras mot hennes vilja, får en hyreshöjning på 20-60 procent? Så är det både i innerstaden i Uppsala och i Stockholm. Det är människors vardag. Därför sade jag i mitt anförande att bostadspolitiken är ett hett ämne i varje korridor och i varje hem, förutom i maktens korridorer, för där finns det ingen som bryr sig. Vad tycker ni om detta?

Fru talman! Vi är nog helt eniga om att vi har ett problem, men det problemet har funnits länge i Sverige. Det byggs för lite. Den stora skillnaden är vilken strategi vi har för att förändra det. Från Alliansens sida har vi sedan vi tillträdde 2006 haft en konsekvent strategi att i olika steg ändra regelverket så att det blir långsiktigt och stabilt. Det är ju egentligen det som alla har efterfrågat. Vi har inte diskuterat subventioner i dag men har haft den diskussionen tidigare. Det var ingen som egentligen efterfrågade subventioner. Vad man efterfrågade var ett stabilt, långsiktigt regelverk. Jag sade inte att ni var bakåtsträvande. Jag sade att ni var tillbakablickande när det gällde lösningar. Fast det är kanske ordklyverier, så det kan vi väl lämna därhän. När man renoverar fastigheter måste fastighetsägaren till syvende och sist vara den som tar ansvar för sin fastighet och vidtar de åtgärder som han anser vara nödvändiga för att upprätthålla fastighetens skick. Det är när man kommer i den situationen att man hamnar i ganska stora hyreshöjningar som den här skyddsregeln måste slå till. Man får då en rimlig tid på sig att successivt införa en högre nivå. Det finns med i hyressättningssystemet, och det hyressättningssystemet togs fram med bostadsmarknadens parter, så jag tycker att det är ett välförankrat system. 60-procentiga höjningar, som du tog upp som ett exempel, är naturligtvis extremt högt. Då är den här skyddsregeln extra värdefull, och då antar jag att det måste vara en ganska lång övergångsperiod.

Fru talman! Ja, men det är precis det vi säger. Vi säger: Lämna inte åt parterna och åt marknaden att bestämma över människors huvuden! Vi vill att lagarna ska skärpas. Det är faktiskt vi politiker som har ansvaret på riksnivå. Om det inte fungerar och om fastighetsägarna själva fattar beslut om hur de ska hyressätta efter renoveringar måste vi se till att det finns regler som skyddar den individ som inte har råd att betala. Alla politiker här i riksdagen säger sig vara mot boendesegregation. Vad gör detta? Jo, boendesegregationen och klasskillnaderna ökar. I innerstaden kan inga fattiga eller arbetare bo och inte heller invandrare, naturligtvis. Det handlar om klass, kön och etnicitet. Man är liksom längst ned på skalan. Det här skapar ni med den högerpolitik som råder i storstäderna i hela landet, i princip. Vissa städer har i alla fall lyckats, vad jag vet: Västerås, Falun, Norrköping och faktiskt storstaden Göteborg. Man måste se till att det finns en regel som gäller alla kommuner, inte bara de där de rödgröna agerar och har makt. Det är faktiskt vårt ansvar och ert ansvar i första hand, för det är ni som sitter i regeringen och har majoritet. Vi tycker att det är en väldigt viktig fråga i människors vardag. Det är inte bara vi i Vänsterpartiet eller de rödgröna som säger att detta är bakåtsträvande, utan det handlar om att parterna, till och med Hyresgästföreningen och många andra, säger det och tycker det.

Fru talman! Jag får väl konstatera igen att det här naturligtvis är en balansgång. Fastighetsägaren har ett ansvar för att fastigheten hålls i gott skick, och det får inte ge orimliga konsekvenser för hyresgästen. Det är därför den här skyddsregeln är med i hyressättningssystemet. Att det är olika i olika delar av landet tror jag inte har så mycket med politiskt styre att göra över huvud taget, utan det har att göra med att man har helt olika förutsättningar. Eva Bengtson Skogsberg tog upp det förut. Vi hamnar ofta i en Stockholmsdiskussion, om man uttrycker sig så. Jag tror att ni förstår exakt vad jag menar. I andra delar av landet har man balans på ett annat sätt. Detta beror naturligtvis på att Stockholm har stor inflyttning och sådant. Då är det ett tryck på bostadsmarknaden. När det blir stor efterfrågan har vi ett system där vi inte kan möta den med ett utbud. Det är precis detta som är Alliansens strategi för att skapa ett regelverk som gör att utbudet verkligen kan möta efterfrågan.

Fru talman! Det är en märklig situation där vi i oppositionen ifrågasätts, precis som om det var vi som hade makten. Vi har bara att utgå från den verklighet vi ser. Vi kan se att antalet hyresrätter krymper, och det är mycket till följd av regeringens politik. Att det är lätt att ombilda från hyresrätt till bostadsrätt har lett till ombildningar framför allt i storstädernas innerstäder. Det betyder att det blir ännu färre hyresrätter där det behöver bli fler. Vi kan också se att det minskade, eller rättare sagt utraderade, stödet för byggande av hyresrätter har fått till följd att det nästan inte byggs några hyresrätter. Det är i stort sett bara den kommunala allmännyttan som bygger lite hyresrätter. Och så bygger man en del fashionabla dyra hyresrätter som väldigt få har möjlighet att efterfråga. Jag skulle egentligen i stället vilja ifrågasätta regeringens politik. Det känns i så fall mer bakåtblickande att man har låst fast sig i lösningar som uppenbarligen inte fungerar, för vi kan väl ändå vara överens om att det finns för få hyresrätter. På samma sätt som det finns ett behov av bostadsrätter, villor och radhus finns det ett behov av hyresrätter, uppenbarligen. När det gäller kritiken mot våra förslag vill jag säga att våra förslag inte alls är tillbakablickande, tvärtom. Vi vill skärpa förvärvslagen. De brister som fanns vill vi rätta till. Vi vill framför allt inte ge upp kampen mot de oseriösa hyresvärdar som brer ut sig. I till exempel Malmö, som jag kommer från, kan man se att vanvården fortsätter trots regeringens lagar som skulle lösa det här problemet. Min fråga blir: Vad gör ni åt de problem som nu växer?

Fru talman! Vi kan väl vara överens om att förvärvslagen inte hade fungerat när den togs bort. Det säger Hillevi Larsson också. Det var en annan förvärvslag som hon egentligen hade velat ha. Nu valde vi den här vägen, att ta bort förvärvslagen, för den var ineffektiv. Vi stärkte då bostadsförvaltningslagen. Nu får vi se vad det har för utfall. Jag kommer så väl ihåg vår diskussion om att ta bort förvärvslagen. Det togs fram många exempel, bland annat från Malmö. Där var det faktiskt mycket vanvård. Det hade då förvärvslagen inte kunnat förhindra. Då känns det bättre att ha en lagstiftning där man kan ingripa om någonting verkligen sker. När det gäller byggandet är det viktigt att få i gång det totala byggandet. I alla bostäder som byggs lär ju någon bo. Och alla bostäder som byggs gör att det ändå blir en rotation bland de bostäder som finns. Det är också viktigt att man frigör bostäder. Ungdomar, som vi pratar om, är nästan helt beroende av att man får loss äldre hyresrätter på marknaden. Det är ju de som har en rimlig prisnivå. Det beror naturligtvis på hur mycket man tjänar och så vidare, men vi ska absolut inte underskatta den här flyttkedjan. När det gäller ombildningarna tycker jag att det också är en balansgång. Det är ändå människor som väljer att ombilda. Det är inte någon som politiskt bestämmer att de ska ombilda. Det handlar om enskilda människors val. De vill faktiskt ta hand om och ta ansvar för sin bostad.

Fru talman! Jag börjar med ombildningarna. Människor, enskilda personer, gör i stor utsträckning klipp. Det handlar inte så mycket om att människor vill gå från hyresrätt till bostadsrätt, utan så som det har gått till handlar det mer om att man vill göra ett ekonomiskt klipp. Om man bor i en hyresrätt i centrala innerstäder kan man köpa sin lägenhet till ett förhållandevis lågt pris, och sedan kan man sälja den vidare till ett betydligt högre pris. Många gör just så. De bor inte kvar, utan de säljer vidare direkt. Konsekvenserna av det är att vi får betydligt färre hyresrätter. Det här hotar allmänintresset, för i allmänintresset ligger att vi ska ha tillräckligt många hyresrätter och att vi gärna ska ha blandad bebyggelse. I miljonprogramsområden vill vi självklart att det även ska byggas bostadsrätter och villor. I innerstäderna ska det byggas hyresrätter, men man ska också bevara de hyresrätter som finns. Det är inte heller så att regeringen har kompenserat bortfallet av hyresrätter i innerstäderna med stöd till ökat byggande av hyresrätter. Tvärtom tog man bort allt stöd. Egentligen har vi en katastrof på bostadsmarknaden med tanke på hur många som nu vill komma in och få någonstans att bo och hur få som har möjlighet till det. När det gäller förvärvslagen var det ändå så, trots problemen med lagen, att en tredjedel av alla förvärv som anmäldes till hyresnämnden stoppades. Det var rätt många som besparades att bo hos dåliga hyresvärdar. Men vi vill skärpa det här. Vi vill att man prövar alla typer av förvärv, även förvärv av aktier och bolag som äger hyreshus. Jag undrar: Varför motsätter ni er det här? Det skulle gynna hyresgästerna.

Fru talman! Jag har egentligen inte mer att tillägga kring förvärvslagen och bostadsförvaltningslagen än att vi har ändrat systemet och gått från ett ineffektivt system till ett annat regelverk. Det måste naturligtvis följas upp så att man kan se att det är effektivt, annars måste man vidta andra åtgärder. I den situationen är vi i dag. Det har gått för kort tid för att man ska kunna utvärdera det. Det är naturligtvis lätt att säga att ombildning till bostadsrätter, och i framtiden förhoppningsvis även ägandelägenheter, bara handlar om klipp och att det är det som är huvuddrivkraften. Men det tror inte jag. Jag tror faktiskt att enskilda människor vill ha bostäder i en viss upplåtelseform för att bo i. Den huvudsakliga anledningen till att man köper en bostad är att man ska bo där själv. Vi är helt överens när det gäller blandade upplåtelseformer. Det är någonting man kan eftersträva. Det delade ansvaret som finns mellan stat och kommuner när det gäller bostäder ska vi inte heller glömma bort. Staten och vi måste skapa ramverk så att kommunerna kan agera inom de ramverken. Det är väldigt viktigt att det samspelet fungerar.

Fru talman! Jag tycker att Lars Tysklind kommer undan lite för enkelt i debatten genom att säga att det här med upplåtelseformer inte är en fråga för politiken, utan det ska vara ett fritt val. Men då har Lars Tysklind inte förstått vad det handlar om. Den som har ekonomiska muskler eller en ställning på arbetsmarknaden som är tillräcklig för att få köpa kan göra ett val och kan till och med bestämma sig för att bygga ett eget hus, medan den som inte har de förutsättningarna eller till och med den som har de förutsättningarna men som inte vill ta den risk det innebär inte alls kan välja. Det finns ju ingen valfrihet, eftersom det finns ett sådant ofantligt tryck och en sådan oerhörd efterfrågan. I mitt anförande försökte jag beskriva det med hjälp av liknelsen med livsmedelshandeln. Marknaden fungerar inte. Borde inte Lars Tysklind kunna erkänna att den som vill ha en hyresrätt, vare sig han är förmögen eller inte, faktiskt inte kan få den? Sådan är verkligheten. Jag tycker att ni skulle erkänna det så att vi kunde ha en mer korrekt diskussion. Jag tror att ni från allianspartierna vill tvinga människor att bli bostadsägare. Det låter så när jag lyssnar på er. Jag vet att det i dag är så att många människor skuldsätter sig mot sin vilja, för de måste ha en bostad. Det handlar inte bara om att man köper en bostad; det finns till och med de som bygger ett litet hus på en ort där det rent ekonomiskt kanske är garanterat dumt att göra det, men de måste ha en bostad. Sådan är verkligheten, Lars Tysklind. I detta anförande instämde Hillevi Larsson och Katarina Köhler (båda S) samt Amineh Kakabaveh (V).

Fru talman! Det är möjligt att jag kommer undan för lätt och att jag inte förstår, men jag tror heller inte riktigt att Jan Lindholm har förstått vad jag sade när det gäller om detta är en politisk fråga. En enskild upplåtelseform kan inte vara en politisk målsättning, utan den politiska målsättningen för mig och Folkpartiet är att vi ska ha ett regelverk som gör att de enskilda människorna kan välja bland de upplåtelseformer som finns. Naturligtvis är det precis som Jan Lindholm säger: Det här fungerar inte överallt. Det är precis därför som vi har en strategi inom Alliansen för att skapa detta regelverk. Det är ingen slump att vi håller på och utreder hur man ska kunna få hyresrätten att fungera bättre. Vi måste syna allting för att se var hakarna finns. Jan Lindholm sade till exempel själv att om det finns en efterfrågan på och en kö till någonting så borde varan komma fram på något sätt. Det är väldigt viktigt att vi tittar på de saker vi nämnde här. Vi kanske även måste gå in och titta på skatter och sådant för att få bort de hinder som finns. Finns det en efterfrågan måste vi förstås ha ett system som kan skapa ett utbud som möter denna efterfrågan.

Fru talman! Lars Tysklind nämnde skatter. Det finns utredningar som pekar på att om det skulle råda likvärdighet mellan de olika upplåtelseformerna så skulle en hyreslägenhet, en trerummare, på 80 kvadratmeter här i Stockholm bli ungefär 2 000 kronor billigare per månad. Jag kan tänka mig att det skulle betyda att kön skulle bli oändligt mycket längre än den är i dag, och då blir diskrepansen på den här icke fungerande marknaden ännu större. Lars Tysklind pratar också om att man inom Alliansen strävar efter långsiktiga spelregler. Men om man ska få långsiktighet i politiken måste man vända sig utanför Alliansen. Jag känner inte till att ni på något sätt har sträckt ut handen utanför Alliansen, lämpligen till Socialdemokraterna som ju är ett stort parti, för att skapa denna långsiktighet. Varför gör ni inte det om ni säger att ni vill ha långsiktighet? Det måste vara något som ska hålla över ett val, annars är det knappast långsiktighet. Jag skulle också vilja att ni är tydligare när det gäller bostadsförvaltningslagen. Jag tycker att ni skulle vara hederliga där också och säga att ni har bytt strategi. Ni vill inte längre förekomma och förebygga, utan ni vill skapa bra verktyg för att städa efteråt. Det är det som det handlar om, och då borde ni vara ärliga med det och tala om för bostadskonsumenterna att det betyder någonting för dem. Men ni försöker liksom gömma resultatet av politiken.

Fru talman! Det är riktigt att vi bytte strategi när det gäller förvärvslagen kontra bostadsförvaltningslagen, eftersom vi såg att det var ett ineffektivt system. Vi såg att det som skulle vara förebyggande inte fungerade. Då valde vi helt riktigt den vägen att vi tog bort förvärvslagen och förstärkte bostadsförvaltningslagen. Vi tror att det är den bästa vägen att gå. När det gäller långsiktiga spelregler kommer vi säkert med tiden att hamna i något slags mainstream här också, men det som var utgångspunkten när Alliansen tog över var att det blev en helt ny strategi som innebär att vi nu skapar långsiktiga spelregler - utan subventioner, märk väl. Subventioner är någonting man får ta till när det inte fungerar, så naturligtvis är målsättningen att få ett system utan subventioner att fungera. Det var ingen som tidigare frågade efter de subventioner som fanns, utan man efterfrågade just det som Alliansen har börjat bygga upp. Precis som jag nämnde i den förra repliken görs utredningar kring hyresrätten. Det är lätt att rycka olika uppgifter från olika ställen, och därför är det väldigt viktigt att faktiskt utreda och se vad det är som är effektivt att förändra, om man nu ska förändra. Utsträckta händer eller inte är det viktigt att vi fortsätter att följa den här diskussionen. Vi har ju samma verklighetsbild, det vill säga att så länge det inte byggs tillräckligt får vi problem. Ska man kunna ha en marknad där enskilda människor ska kunna göra val mellan olika upplåtelseformer måste vi ha ett regelverk som fungerar.

Fru talman! Bostaden är navet i våra liv, det vi kallar hemma. Många människor flyttar ofta. Andra behåller samma bostad från vaggan ända till graven. I bästa fall är hemmet en spegling av det liv vi lever och det liv vi vill leva, oberoende av vilken fas av livet vi befinner oss i. Den bostad vi har ska passa vår plånbok, vår familjesituation, vårt arbete och våra fritidsintressen, även om det är flugfiske. Den ska vara lätt att få tag i, lätt att sköta och lätt att göra sig av med. I dag debatterar vi hyresrätt. Det är lite typiskt svenskt att när vi pratar bostadspolitik så bryter vi ut en upplåtelseform och diskuterar bara den, helt frikopplat från de övriga. Vännerna som tillhör civilutskottet var med och besökte Norge för en dryg månad sedan. Där är andelen hyresbostäder mindre än 25 procent av bostadsutbudet, och den absoluta merparten av hyresrätterna finns i privatägda fastigheter. I Norge äger 77 procent sin bostad och de uppmuntras till det redan som unga genom en modell med ett skattesubventionerat sparande - precis den modell som Centerpartiet och Annie Lööf har föreslagit i vår sparandelinje. Centerpartiets utgångspunkt är att tala om bostadspolitiken i ett sammanhang, där utgångsläget är att man ska likställa upplåtelse- och ägandeformer samt skapa en valfrihet genom att erbjuda olika typer av bostäder. De bästa områdena är de där alla upplåtelseformer finns och du inte kan särskilja den ena från den andra. Vi ska ha en politik som ger likvärdiga förutsättningar att bo och leva i hela landet. Även där har vi mycket att lära av Norge och deras regionalpolitik. Jag hör också till dem som tycker att det i varje storstad, mellanstor stad, tätort och samhälle ska finnas tillgång till hyresrätter. De ska vara tillgängliga på en öppen och legal marknad. Sverige behöver inte kopiera den norska modellen, men vi kan väl vara överens om att det finns andra sätt än vårt och att ni som var där faktiskt lärde er något. I Norge har också byggföretagen en tyngre roll när det gäller att utarbeta planer. Vad det skulle innebära för Sverige som så starkt hävdar det kommunala planmonopolet och det kommunala ansvaret för bostadsförsörjningen vet inte jag. Men det är tankeväckande. Vi kan reflektera över vad det skulle betyda om byggföretagen också i Sverige fick rollen att ligga steget före. Så sent som i tisdags var jag och Jan Lindholm på HSB:s presentation av deras bostadsindex. Då fick vi veta att även regeringen tycker att det är ett problem att ingen tar ansvar för den gemensamma regionala planeringen. Jag tror att exemplet som alltid är Stockholm, tyvärr. Möjligen är det så att byggföretagen i mindre utsträckning än kommuner och län tar hänsyn till gränser inom vilka det råder specifika byggregler. Där kanske vi kan reflektera lite över den norska modellen igen. Därmed vill jag också ha sagt att jag i grunden tycker att det är bra när kommunala beslutsfattare och politiker går före, åtminstone så länge de statliga byggreglerna som Boverket ger ut är så generösa att de ger kommunerna det utrymmet. Jag gillar de förenklingar som har genomförts i plan- och bygglagen, med krav på kortare handläggning, men skulle önska att vi också kunde se resultat i form av färre överklaganden och kortare handläggning av dessa. Det skulle ge möjlighet till fler bostäder snabbare och en minskad tveksamhet för de aktörer som står i startgroparna för att börja bygga i planlagda områden. Centerpartiet tycker att man borde se över vilka regler och normer det är som försvårar byggandet av studentbostäder i nybyggnad och i befintliga hus. Fru talman! Det behövs fler hyresrätter. Det behövs fler billiga hyresrätter. Men det är huvudsakligen branschen själv och byggfacken som kan ta ansvar för en sådan utveckling. I likhet med arbetsmarkanden, där det gäller att få fram fler arbetstillfällen, är det parterna, det vill säga de privata fastighetsägarna, allmännyttan och hyresgästföreningen, som sitter på en del av lösningen. Centerpartiet vill att människor av olika bakgrund, med olika familjesituation och inkomstnivåer ska kunna bo i hyresrätter även i Stockholm, Göteborg och Malmö. När det gäller hyresrätter i centrum måste vi vara ärliga och erkänna att bruksvärdesprincipen är lite problematisk. Hur blir det när en fastighetsägare investerar för att sänka drifts- och energikostnader utan att ha möjlighet att få täckning för detta i hyressättningen? Hur gör vi för att undvika en svart handel på hyresbostäder när hyran inte motsvarar värdet för en bostad i centralt läge? Ska hyresbostäder alltid värderas lika, enbart utifrån deras standard, eller finns det andra parametrar i form av till- och frånval, närmiljön, omgivningen och läget, exempelvis avståndet till närmaste tunnelbanestation? Kan man utifrån de här tre enkla frågeställningarna hitta något av svaren på hur vi kan få bättre fart på nybyggnation och upprustning av hyresrätter visar det på något som vi i Centerpartiet tycker att man ska kunna ändra på. Vi tror att ett ökat byggande av bostäder som kommer av att det är lönsamt att bygga och förvalta är bra för bostadsmarknaden som helhet. Kommunerna har ansvaret för samhällsbyggnaden, där bostadsförsörjning är ett område. De kommunalt ägda bostadsbolagen ska användas som ett redskap. Det är viktigt att även privata bostadsföretag ges chansen att konkurrera med dem om hyresgästerna, på likvärdiga villkor. Kommunerna har fått ett tydligare ansvar för bostadsförsörjningen och en del får berättigad kritik för att de har en dålig planberedskap. Alternativt har de ambitiösa planer som inte genomförs. Jag kan hålla med om den kritiken, men samtidigt måste vi i det kommunala självstyrets namn tillåta kommuner att "gräva sin egen grav", så länge de gör det öppet och tydligt för aktörerna på marknaden och framför allt för väljarna, som sedan kan rösta bort dem. Det vi inte kan acceptera är när kommunerna mer eller mindre öppet spelar under täcket med byggföretag, ger markanvisningar till den som betalar mest, utan att tänka på vem det är som bygger och förvaltar till lägst kostnad. På det sättet fyller de kommunkassorna samtidigt som de skickar räkningen till dem som senare ska flytta in. Inte heller kan vi acceptera sådana kommuner som använder det kommunägda bostadsföretaget och ger sken av att det råder en "speciell anda". De odlar en mutkultur som sprider sig högt och lågt, där transparens och konkurrens åsidosätts till fördel för dem som har rätt kontakter och är förslagna nog, där de som är små och effektiva missgynnas till förmån för de stora byggföretagen. En stor del av byggkostnaderna är skatter, påstås det. Fastighetsägarna, allmännyttan och hyresgästföreningen har gemensamt fört fram förslag på hur de skattemässigt vill stärka hyresrätten. Regeringen bör ta till sig deras förslag och väga frågan om moms på hyran, med införande av skattefria underhållsfonder och borttagande av fastighetsavgiften för hyresrätt, utifrån principen att inte subventionera utan sträva efter största möjliga rättvisa mellan upplåtelseformerna. Fru talman! Dagens debatt handlar specifikt om hyresrättens villkor, en av flera viktiga frågor för Centerpartiet när det gäller att skapa ett hållbart samhälle med mångfald och möjligheter för alla att förverkliga sina drömmar om jobb, utbildning, hälsa samt en trygg och säker ålderdom. Det är angeläget att stärka hyresrättens ställning och jag tror att det bästa sättet är just genom att tillåta varierade upplåtelseformer i ett och samma bestånd. Jag ser den nyss tillsatta utredningen om att utveckla hyresrättens förutsättningar som en bra början, men jag inser samtidigt att det kommer att behövas mer för att få fart på det byggande som bland annat ger oss fler hyresbostäder för unga, för äldre och för familjer. Hyresrätter är viktiga, inte minst för tillväxten och möjligheter för företag att snabbt få tag i rätt kompetens. Det skulle vara intressant att få genomlyst vilken prislappen blir på de förslag som fastighetsägarna, Sabo och hyresgästföreningen framfört vad gäller reducerad hyresmoms, alternativt reducerad byggmoms, sedan övriga samhällsvinster har räknats in. De här frågorna ligger ju på Finansdepartementet, därför utreds de inte när vi talar om hyresrättens ställning. Det tycker jag är synd. Det är framför allt de ungas situation på bostadsmarknaden som måste lyftas fram. Bostaden är det som ger dem möjlighet till ett vuxenliv med utbildning, arbete och möjlighet att bidra till välfärden. Bostäder med en enklare standard, möjlighet för till- och frånval, möjlighet att hyra ut en del av sin bostad och fler upplåtelseformer, som ägarlägenheter och kooperativ hyresrätt, ökar utbudet och tillgången. Uppenbarligen verkar inte de sistnämnda, de kooperativa hyresrätterna, trots sina fördelar vara starka nog att sälja sig själva. Det talar väl också lite grann för sig självt. Att vi nu har höjt grundavdraget på intäkter från uthyrning av en del av en bostad borde betyda att det blir enklare för studenter att få bostad. Blev det helt skattefritt, som det är i Norge, att hyra ut delar av bostaden skulle ännu fler bomöjligheter kunna skapas för ungdomar. Frågan huruvida Sverige ska ansöka om att få arrangera vinter-OS i Åre hör möjligen inte hit. Men jag kan nämna att vid OS i Lillehammer 1994 och även vid friidrotts-VM i Göteborg 1995 producerades det byggmoduler som fortfarande används. Oavsett om det kommer någon OS-ansökan visar det att det går att snabbt och billigt tillfredsställa tillfälliga behov av bostäder om man verkligen behöver, exempelvis för studenter. Förvärvslagens avskaffande, om jag får avsluta på lite övertid, är någonting som verkar bekymra samtliga partier i oppositionen. Vi kan konstatera att det även när den fanns förekom att hyresgäster tvingades leva i förhållanden som inte var acceptabla. Det fanns en rättsosäkerhet och en godtycklighet i tillämpningen som gjorde att det var möjligt att kringgå lagen. Processen att pröva och besluta om godkännande var krånglig och skapade en osäkerhet, främst hos de seriösa köparna av flerbostadshus. Det är därför den har tagits bort. Frågan är om det är någon utanför den här kammaren som egentligen vill ha den tillbaka. Bättre då att stärka hyresnämndens roll och möjlighet att ingripa mot en fastighetsägare som inte tar sitt ansvar. Vi ska komma ihåg att oseriösa hyresvärdar, som vi här talar om, torde ha inskaffat sina fastigheter redan medan den gamla förvärvslagen gällde. Därmed, fru talman, yrkar jag bifall till förslaget i betänkande CU13 och avslag på motioner och reservationer i ärendet.

Fru talman! Jag deltog också i resan till Norge, och jag lärde mig en del i Norge. Jag lärde mig till exempel att Norge inte är Sverige. Jag lärde mig att den globala ekonomiska kris som vi märker en hel del av i Sverige inte märks i Norge. Jag lärde mig att till och med taxichaufförerna var nöjda med situationen. De brukar vara fronten, känselspröten, om vad som händer. Till och med för att veta hur det står till på kommunal nivå i Sverige kan man fråga taxichauffören. Upp- och nedgångarna för det lokala näringslivet slår direkt. Man ska inte tro att det går att kopiera norska lösningar till Sverige. Det har dessutom nyligen varit en skrämmande global bostadskris. Det är inte så länge sedan det var en bostadskris i Sverige, för ungefär 20 år sedan. Jag undrar vad Ola Johansson vill säga till dem som vill ha en bostad - det är en centerfråga; hela Sverige ska leva - och inte vill ta risken. Om man ska bosätta sig i Stockholm kan man med relativt stor säkerhet, om man bara orkar stå ut över en konjunkturcykel, få tillbaka pengarna och kanske till och med tjäna något. Men det gäller inte i ett hela-Sverige-perspektiv. Vad säger man från Centerpartiets sida till den som vill skaffa sig en bostad i en mellansvensk normalstor stad där riskexponeringen är stor? I Norge gäller andra förutsättningar än på dessa orter i Sverige.

Fru talman! Jag noterar att Jan Lindholm åkte taxi. Jag kommer inte ihåg att jag själv gjorde det, men jag borde ha frågat taxichauffören när jag gjorde det. Jag säger att vi inte rakt av kan införa Norgemodellen - det är fler som har varit inne på det - men visst är den tankeväckande. När Jan Lindholm nämner den globala ekonomiska krisen som inte har drabbat Norge ska vi komma ihåg att systemet i Norge har funnits i historisk tid. Det här är inget som har kommit sedan norrmännen hittade olja. Den kulturen och det sättet att se på sitt eget ägande och bosparande har funnits i generationer och förs över från gammal till ung i led efter led. Det här är ingenting som är lätt att återskapa. När jag nämner möjligheten att införa ett skattesubventionerat sparande ger det möjligheter för den som är ung och inte bara bor i Stockholm att skaffa sig grunden för en bostad. Vi talar om bostadsbyggande i glesbygden. Vad jag inte har nämnt är att Statens bostadskreditnämnd kan utöka möjligheten att ställa ut kreditgarantier för att bygga på de så kallade svaga marknaderna. Jag har ännu inte sett förslaget utarbetat, och jag hoppas att regeringen ser till att ge Bostadskreditnämnden ett tydligt uppdrag så att det kan komma i svang. När det gäller utvecklingen i de norra och inre delarna av Sverige handlar det inte bara om möjligheten att skaffa sig en bostad. Det handlar också om möjligheten till företagande, att göra investeringar i infrastruktur som gör att de företag som etablerar sig anställer och har rimliga förutsättningar att verka, vilket i sin tur leder till ett behov av bostäder. Om alla pengar läggs på höghastighetståg blir det inte mycket resurser över för att bygga ut det finmaskiga och välbehövliga vägnätet i Sveriges inland och glesbygd.

Fru talman! De här problemen gäller inte bara Norrlands inland utan även Blekinge och Småland. Det är områden i Sverige där det finns problem med att bygga hus i dag och att kunna räkna med att få tillbaka pengarna den dag man säljer det. Jag kan mycket väl tänka mig att Miljöpartiet kan ställa sig positivt till en modell för ett skattesubventionerat bosparande i Sverige. Jag är inte motståndare till det. När sådana frågor tas upp och kopplas till erfarenheterna i Norge ska man inte göra det så enkelt för sig som jag tycker att Ola Johansson gör. Jag som kommunalpolitiker har varit med om att vi har varit tvungna att gå emellan och hjälpa familjer som under den tidigare bostadskrisen hamnat i sådana situationer att det har varit omöjligt för dem att sälja sina fastigheter som dras med stora underskott - enorma ryggsäckar på en halv till en miljon kronor som det innebar den gången. Jag har för mig att det var i slutet av 80-talet. Man måste ha en idé om hur dessa frågor ska hanteras i ett land som befinner sig i en helt annan situation. Jag har tidigare erfarenheter från Norge. Jag vistades mycket i Norge i slutet av 50-talet och under 60-talet. Jag vet hur bostadsmarknaden såg ut där då. Dagens bostadsstandard i Norge fanns enbart i 5 procent av bostadsbeståndet i början av 60-talet. Man hade efter kriget en helt annan bostadssituation än i Sverige. Dagens bostadssituation i Norge har verkligen kommit med oljepengarna. Vad säger man till en bostadssökande som i er modell tvingas gå vägen via att skuldsätta sig? Det är inte som att skuldsätta sig i Norge. Det är en annan sak att göra det i Sverige.

Fru talman! Jag föreställer mig att fisket är speciellt roligt i Norge! Bostadsfinansiering är en fråga som berör alla upplåtelseformer. Jag nämnde behovet av kreditgarantier. Jag vet att bolånetaket ställer till med problem för många som försöker att skaffa sig en bostad eftersom det inte är möjligt att få lån. Det finns amorteringskrav. Möjligen finns andra sätt att lösa detta än att införa ett 15-procentigt bolånetak. Det här för tankarna vidare till hur det ser ut i hyresrättsbeståndet i dag. Jag vill inte påstå att de som bor i hyresrätt inte borde bo där, men jag kan mycket väl tänka mig att i denna förmånliga upplåtelseform - vilket den är på många sätt - bor många människor som egentligen har möjlighet att skaffa sig en annan bostad. Många tar initiativet själva genom att föreslå ombildning. Ombildning kritiseras mycket. Det kan jag förstå. Det är kanske inte så kul att vara hyresgäst hos sina grannar. Å andra sidan innebär det att man inleder en bostadskarriär, som man kanske har möjlighet att göra men inte tänkt på att man kunde. Det gör också att fastighetsägaren får loss kapital, som innebär att fastighetsägaren kan investera i nya bostäder, nya hyresrätter eller renovering av det befintliga beståndet.

Fru talman! Jag yrkar redan nu avslag på samtliga motioner och bifall till förslaget i betänkandet. Jag tänker ta upp några av de övergripande principerna för vår bostadspolitik och bemöta några motioner. Fru talman! Borta bra men hemma bäst. När vi talar om bostäder talar vi om hemma. Regeringens mål för bostadspolitiken är en långsiktig väl fungerande bostadsmarknad där konsumenterna, vi alla, får möta ett utbud av bostäder som svarar mot en efterfrågan. Så många som möjligt ska ha en bra bostad till en kostnad som motsvarar vad de har möjlighet att spendera. För att fler ska vilja investera i, äga eller förvalta bostäder krävs självklart långsiktiga, goda och förutsägbara villkor. Det är genom en fungerande marknad som hushållens olika behov kan bli styrande för hur bostadsbeståndet ska utvecklas. I vårt land, till skillnad från Norge, har det blivit en bra balans där 43 procent av alla bostäder är hyresrätter. Det är en balans som vi har arbetat för och som vi säkert kan fortsätta att upprätthålla. Kanske är det där någonstans utbudet bör vara. Statens inställning är ändå att så långt som möjligt vara neutral i sin behandling av olika upplåtelseformer. Väl fungerande bostadsmarknader är viktiga för individernas valmöjligheter men framför allt för en fungerande arbetsmarknad. Rörligheten på arbetsmarknaden är en förutsättning för tillväxten, och den är i sin tur förknippad med bostadsmarknaden och välfärden och välståndet i vårt land. Möjligheten att enkelt byta bostad är viktig i alla sammanhang. Vi har byggt för lite under de senaste 20 åren, ungefär hälften mot de nordiska grannländerna. Vi behöver fler hyresrätter, fler bostadsrätter, fler äganderätter och fler villor. Nu är en utredning på gång som ska behandla hyresrättens ställning, och avsikten är att den ska stärkas. Slutbetänkandet ska komma den 31 december 2012. Det kommer ett delbetänkande redan i april, och där hoppas vi få veta hur andrahandsmarknaden ska kunna stimuleras. Vi kan inte bygga bort bostadsbristen i ett nafs, men vi kan ordna villkoren så att det finns möjligheter att klara vissa toppar och att vi har bra bostäder. Här spelar naturligtvis kommunerna en viktig roll. För att uppnå jämställdare villkor, rättvisare villkor, ökat inflytande och fler och flexiblare boendeformer är det viktigt att hyresgästernas ställning stärks. Möjligheterna att ta ett eget ansvar för sitt boende ökar naturligtvis, och antalet boendeformer har möjligheter att utökas. Det ska vi vara öppna för. Jag tror inte att vi hitintills har klarat att anamma och finna alla de lösningar som kan vara möjliga. För drygt ett år sedan kom det en ny lagstiftning som ska stimulera utbudet av hyresrätter på lång sikt och som pekar på det stora ansvar som bostadsmarknadens parter har. Regeringen har poängterat att det är viktigt att alla bruksvärdesfaktorer får ett korrekt genomslag på hyrorna. Regeringen kommer att följa konsekvenserna av den nya lagstiftningen, och det är genom att följa sådana konsekvenser som vi kan se var åtgärder behöver vidtas. Behovet av skydd mot kraftiga hyreshöjningar i samband med renoveringar och ombyggnation finns reglerat på ett gott sätt, och hyresgäster kan få den nya hyran sänkt efter klagan hos hyresnämnden om så skulle behövas. Dock måste man naturligtvis ta hänsyn till om det finns särskilda avtal mellan parterna. Fru talman! Det finns stora delar av vårt bostadsbestånd som används dåligt, genom att en person kanske bor ensam i en villa eller en stor lägenhet. För att stimulera andrahandsuthyrningen har regeringen successivt ökat det skattefria beloppet för andrahandsuthyrning från 4 000 kronor till 21 000 kronor. Hyressättningen i dessa fall, som vid uthyrning generellt av ägarlägenheter, följer bruksvärdesprincipen. Givetvis följer regeringen vilka effekter detta har på hyresmarknaden. En särskild utredare ska analysera marknaden för uthyrning av bostäder och lämna underlag för ställningstaganden till hur den kan utvecklas. En viktig utgångspunkt för utredningen är att villkoren för de olika boende- och upplåtelseformerna ska vara så likvärdiga som möjligt med hänsyn tagen till de olika boende- och upplåtelseformernas skilda förutsättningar. Utbud och efterfrågan ska inte styras av att staten på ett omotiverat sätt gynnar eller missgynnar någon särskild form. En annan utgångspunkt är att förutsättningarna för att befintliga bostäder utnyttjas effektivt bör förbättras. Det var lite om Kristdemokraternas och Alliansens utgångspunkter. På det personliga planet har jag bott i princip i de flesta av de boendeformer som vi har i vårt land. Jag måste säga att det viktiga trots allt är att vi får det boende som vi behöver i den situation i livet som vi befinner oss i. I början av livet vill vi ofta ha en hyresrätt. Vi kanske inte är så fastlåsta vid var vi ska bo, inte fastlåsta vid storlek och inte fastlåsta vid den trygghet som en ägandeform många gånger kan innebära. Längre fram i livet är mönstret ofta att man har andra boendeformer, och under den sista delen av livet är det många som vill återgå till hyresrätten. Jag tror att alla boendeformer har sin stora betydelse för dem som behöver dem. Med det vill jag ytterligare en gång yrka bifall till förslaget i betänkandet.

Fru talman! Trots att jag inte var med i debatten från början kände jag att det var en hel del av det Lars Tysklind sade som inte får stå oemotsagt. Det gäller framför allt förvärvslagen och det faktum att den togs bort. Lars Tysklind sade att vi socialdemokrater ville ha den kvar. Riktigt så var det inte. Vi ville ha kvar en förvärvslag därför att vi menade att det är till gagn för hyresgäster. Vi sade också att vi var medvetna om att det fanns brister i den men att man i stället skulle åtgärda de bristerna i lagen och ha kvar den då vi menade att lagen hade en preventiv inverkan. Det menade också många av de remissinstanser som svarade på remissen inför borttagandet av lagen. Många kommuner sade också i sina remissvar att man var orolig för vad det skulle innebära om förvärvslagen helt togs bort. Vi socialdemokrater har sedan vid flera tillfällen sagt att vi vill ha en förvärvslag och att vi vill att den ska vara enkel och modern. Jag tycker att det är värt att påpeka det. Vi uttalade aldrig att vi ville ha kvar förvärvslagen som den var. Jag tycker, som sagt, att det är viktigt att påpeka det. Det är också viktigt att understryka igen, trots att Hillevi Larsson har sagt det flera gånger, att vi socialdemokrater menar att vi ska ha ett bostadsbestånd som innehåller alla boendeformer. Därför är det också viktigt att vi får ett bestånd av hyreslägenheter som balanserar. Därför vill jag passa på, när jag nu har ordet, att säga att bostadskarriär är ett ord som jag ogillar därför att i det ligger en värdering. Då värderar man olika bostäder på olika sätt, och det är vi socialdemokrater emot. Vi tycker att alla olika bostadsformer är lika mycket värda, och därför är det viktigt att vi har dem.