Interpellationssvar - Vanvård i privat äldreomsorg - 2011-10-25

Herr talman! Eva Olofsson har frågat mig vad jag avser att göra för att det ska bli möjligt att snabbt bryta avtal när det framkommer att vanvård pågår. Vidare har Eva Olofsson frågat vad jag avser att göra för att öka möjligheterna till insyn i hur de privata utförarna bedriver verksamheten. Inledningsvis vill jag understryka att oberoende av om äldreomsorgen ges i privat/enskild eller kommunal regi ska den enskilde brukaren och dennes anhöriga alltid kunna känna fullt förtroende för att verksamheten är av god kvalitet och att den bedrivs i enlighet med gällande lagar, förordningar och föreskrifter. Min utgångspunkt som äldreminister är att regelsystemen ska vara så lika som möjligt för såväl offentliga som ideella och privata utförare. Två grundläggande villkor gäller för all äldreomsorg. För det första: Socialtjänstlagens krav på god kvalitet gäller alltid, oberoende av om äldreomsorgen bedrivs i enskild regi eller i kommunal regi. Av den så kallade kvalitetsparagrafen, 3 kap. 3 § socialtjänstlagen, framgår att insatserna ska vara av god kvalitet, att det ska finnas personal med lämplig utbildning och erfarenhet och att kvaliteten systematiskt och fortlöpande ska utvecklas och säkras. Dessa lagstadgade kvalitetskrav gäller direkt också för privata/enskilda utförare, och de gäller oberoende av det avtal som sluts mellan kommunen och en privat/enskild utförare. Det innebär att den gällande lagstiftningen inte kan avtalas bort eller bortses från med hänvisning till att dessa kvalitetskrav saknas i avtalet. För det andra: När kommunen som huvudman för socialtjänsten sluter ett avtal och låter någon annan utföra kommunens uppgifter förblir verksamheten en kommunal angelägenhet. Kommunen bär fortsättningsvis huvudansvaret och har det yttersta ansvaret för verksamheten. I kommunallagens 3 kap. § 19a anges dessutom att i avtal mellan kommun och privat/enskild utförare ska kommunen skriva i avtalet att allmänheten ska ha möjlighet att få insyn i hur tjänsten utförs. Jag vill här knyta an till Eva Olofssons fråga om vad jag avser att göra för att det ska bli möjligt att snabbt bryta avtal när det framkommer att vanvård pågår. Mitt svar är att det inte är aktuellt med ytterligare statlig reglering. Argumenten är följande: Driftentreprenader kan upphandlas enligt lagen om offentlig upphandling eller lagen om valfrihetssystem. Dessa lagar reglerar upphandlingsförfarandet. Vid upphandlingsförfarandet och i avtalet är det viktigt att tydliggöra de krav och villkor som ska uppfyllas och vad som ska gälla om en part inte uppfyller sina förpliktelser. Att staten i detalj ska styra och reglera äldreomsorgen eller lagstifta om avtal mellan kommun och utförare står bland annat i motsatsställning till socialtjänstlagens karaktär av målinriktad ramlag och det kommunala självstyret samt kravet på individuell behovsanpassning. Däremot behövs det bra verktyg för att utveckla, granska och kontrollera kvaliteten i äldreomsorgen. Alltsedan regeringen tillträdde har äldreomsorgen och dessa frågor getts hög prioritet, och regeringen har vidtagit kraftfulla åtgärder för att effektivisera kvalitetsarbetet, öka insynen och skärpa tillsynen inom äldreomsorgen såväl i enskild regi som i kommunal regi. Från och med den 1 januari 2010 samordnas tillsynen av socialtjänsten med tillsynen av hälso- och sjukvården hos Socialstyrelsen. Om Socialstyrelsen i sin tillsyn finner missförhållanden - oberoende av om verksamheten bedrivs i enskild regi eller i kommunal regi - kan myndigheten lämna kritik, begära åtgärder, lämna förelägganden med eller utan vite och stänga hela eller delar av verksamheten. Från och med den 1 juli 2011 gäller lex Sarah alla verksamheter inom socialtjänsten - oberoende av om de drivs i privat eller offentlig regi - och omfattar alla missförhållanden och även risker för missförhållanden. Den nya lex Sarah bidrar även till att stärka det förebyggande perspektivet. Numera har var och en som fullgör uppgifter inom socialtjänsten skyldighet att medverka till att den verksamhet som bedrivs är av god kvalitet, liksom skyldighet att genast rapportera missförhållanden till den som bedriver verksamheten. Den verksamhetsansvarige ska utreda och avhjälpa eller undanröja det rapporterade missförhållandet utan dröjsmål. Är ett missförhållande allvarligt ska detta snarast anmälas till Socialstyrelsen. Avslutningsvis vill jag verkligen understryka betydelsen av att kommuner följer upp och kontrollerar upphandlade kontrakt. Uppföljning och kontroll är väsentligt för att uppnå en väl fungerade verksamhet. Det är trots allt kommuner, som avtalspart, som har de största möjligheterna till insyn och att påverka kvaliteten i vården och omsorgen.

Herr talman! Jag får tacka för svaret. Tyvärr kan jag konstatera att äldreminister Maria Larsson inte har några planer på att öka insynen hos privata utförare av äldreomsorgen. Den svåra problematik jag tycker att det är att missförhållandena kan pågå så länge hos privata utförare innan man kommer fram till ett beslut att bryta ett avtal ser jag inte heller att ministern tänker ta tag i. Jag lyssnade morgonen den 11 oktober på Ekot , och det var då jag fick höra talas om Koppargårdens äldreboende här i Stockholm. Det är ett av de största vård- och omsorgsboendena, där 230 multisjuka äldre tillbringar sista delen av sina liv. Koppargården har drivits av Carema sedan 2008. Sedan Carema tog över verksamheten har det varit en rad rapporter och lex Maria-fall som har visat att många sjuka äldre har farit illa. Det har varit inspektioner och uppföljningar, och Carema har lovat att rätta till och förbättra. Det har dock inte blivit bättre utan snarare sämre. Läkarna på Trygg Hälsa AB, som har stått för läkarnas ansvar på detta äldreboende och haft insyn i verksamheten, kände till slut att de inte kunde säga att det bedrevs en trygg och säker vård för de äldre. Läser man läkarnas beskrivning av hur det har fungerat ser man att det inte ens finns elementära hygienartiklar, att äldre inte har fått medicin på upp till en vecka, att sjuksköterskorna inte rapporterar sinsemellan så att de vet vad som har hänt, att bemanningen har minskat betydligt och att äldre kan bli liggande på golvet utan att någon vet hur länge de har legat. Det är alltså en mängd saker som jag tycker är riktigt skrämmande. Mina partikamrater i stadsdelsnämnden har försökt följa upp och ha insyn. Det har inte varit helt lätt, kan jag säga. I den medicinskt ansvariga sjuksköterskans kritiska rapporter har man strukit de mest kritiska delarna innan de kom till politikerna. Vi kan också säga att de som har lyft fram missförhållandena på Koppargården har varit mer fristående personer, som förvaltningens medicinskt ansvariga sjuksköterska och läkarna, som var anställda på annat håll än hos Carema. Det är väl bara att konstatera att vi inte vet vad som kommer att hända. Kommer avtalet att brytas eller inte? Detta ligger inte hos stadsdelsnämnden utan centralt i Stockholms stad, och det blir till delar en juridisk fråga. Jag tycker inte att äldres sista dagar i livet ska vara en juridisk tvistefråga. Jag håller inte med äldreministern om att äldres rätt till en god och trygg äldreomsorg ska hänga på om alla kommuner är duktiga på att skriva avtal med privata utförare. Hade Koppargården varit ett kommunalt äldreboende hade nämnden omgående kunnat agera. Man hade haft full insyn i verksamheten, man hade kunnat byta ut cheferna och man hade kunnat höja personalbemanningen, som uppenbart är alldeles för låg. I Stockholms stad drivs dock majoriteten av äldreboendena, 70 procent, av privata utförare. 60 procent av hemtjänsten drivs av privata utförare. Denna möjlighet har det borgerliga styret alltså till stora delar gjort sig av med. Än värre är, kan jag tycka, att regeringen hotar med tvångslagstiftning om inte alla andra kommuner i Sverige gör likadant. Om kommunerna inte frivilligt inför lagen om valfrihet hotar regeringen med tvångslagstiftning 2014. Mina frågor, utifrån hur verkligheten ser ut i Stockholms stad på Koppargårdens äldreboende men också på ett antal andra äldreboenden, är: Är verkligen insynen hos de privata utförarna tillräcklig? Är det rimligt att skattefinansierad äldreomsorg ska kunna gå enligt aktiebolagslagen och att prata om företagshemligheter? Och ska multisjuka äldre verkligen betala priset för en marknadsanpassning av äldreomsorgen?

Herr talman! Jag får tacka Eva Olofsson för en väldigt viktig interpellation med ett tema som berör oss alla. När man har en undermålig kvalitet inom äldrevården är det en mycket allvarlig sak, något som behöver rättas till. Jag vill också tacka statsrådet för ett väldigt uttömmande svar som belyser lagregleringen av den skyldighet man har att efterse att kvaliteten är fullgod, oavsett om det är en äldreomsorg som bedrivs i kommunal eller annan regi. Med detta sagt vill jag ändå ställa en fråga till interpellanten. När man talar om insyn måste det kopplas till att det finns en tillsyn. Och vad alliansregeringen gjorde under förra mandatperioden, mycket förtjänstfullt tack vare statsrådets ansvar, var en samordnad tillsyn, som också nämns i interpellationssvaret, av socialtjänsten, hälso- och sjukvården och Socialstyrelsen. Det visade sig att tillsynen ute i en hel del kommuner och inte minst på länsstyrelsenivå var undermålig. Det fanns alltså äldreboenden som inte hade tillsynats under många år. Hur ska man då kunna säga att det finns en öppenhet för att titta på missförhållanden? Samtidigt är det beklämmande med de olika saker i äldreomsorgen som beskrivs av interpellanten och som naturligtvis måste rättas till. Men när det gäller insyn och tillsyn här förefaller det, i alla fall när man hör interpellanten beskriva de missförhållanden som har kommit henne till del, som att det måste finnas någon form av tillsyn eftersom man kan komma fram till de problem som belyses i interpellationen. Då ska dessa missförhållanden naturligtvis rättas till. Herr talman! Det finns en annan dimension i den här interpellationen som jag skulle vilja lyfta fram. Det handlar om frågeställningen huruvida man över huvud taget från Vänsterpartiet i första hand är intresserad av att ha några alternativ, någon valfrihet över huvud taget, inom servicetjänster eller socialtjänsten. Om vi går tillbaka till 60- och 70-talens valfrihet i Sverige präglat av ett långvarigt socialdemokratiskt styre med stark vänsterinfluens var det enbart välbärgade som kunde unna sig friheten att ha en annan socialtjänst än den enda som tillhandahölls av det offentliga och som kanske inte hade den tillsyn som var vederbörlig. Man kan fundera lite grann på hur det egentligen förhåller sig med tankar på varför allianspartierna värnar denna valfrihet och hur den har flyttat sig över åren. I dag ser vi en helt annan öppenhet för valfrihetsalternativet för den äldres och de anhörigas bästa. År 1986 uttryckte en central LO-ekonom att man inom LO var mycket tveksam till privatisering av sociala tjänster. Då det gäller själva livet bör det vara samhället som tar hand om detta var den dogm som gällde ända in till mitten av 80-talet. Nu har vi som tur är förflyttat oss långt därifrån och ser hellre att valfrihetsdebatten handlar om den viktigaste frågan när det gäller bland annat äldreomsorgen, nämligen själva livet. Då är det människorna själva som ska bestämma över detta mycket mer än samhällsansvaret. I den riktningen har vi rört oss. Kan vi då med det lagrum som vi nu har och som täcker upp och garanterar kvaliteten ha en större mångfald av utförare av den här typen av tjänster borde det vara något som välkomnas av fler partier. Jag tror att Vänsterpartiet möjligen är det enda parti som inte riktigt har följt den här utvecklingen mot valfrihet i vårt samhälle, och jag beklagar detta starkt.

Herr talman! I går besökte jag verksamhetsföreträdare för äldreomsorgen i Värnamo kommun. Jag mötte 17 ansvariga för olika verksamheter inom äldreomsorgen. Min bild när jag reser genom äldreomsorgens Sverige är att det finns väldigt mycket god äldreomsorg och att det finns ett väldigt utvecklingsarbete i snart sagt varje kommun. Det är glädjande, och vi har också kunnat bidra från regeringens sida. Däremot blir jag i samma utsträckning som Eva Olofsson väldigt berörd och upprörd när missförhållanden uppdagas, som det exempel som Eva Olofsson nämner i sin interpellation. Det är aldrig acceptabelt. Men vi vet, Eva Olofsson, om vi ska vara ärliga och uppriktiga att detta kan förekomma inte bara i privat verksamhet utan också i kommunal verksamhet. Jag besökte själv en kommunal verksamhet där ett väldigt dåligt bemötande från personalen hade uppdagats, vilket fick rättsliga följder. Det kan hända i vilken verksamhet som helst. Därför har jag sett det som mitt ansvar att se till att få upp saker på bordet, att stärka tillsynen så att den blir mycket mer kraftfull än vad den har varit tidigare, därför att det är statens instrument för att se till att kontroll och uppföljning sker. Kommunerna har huvudansvaret för äldreomsorgen, men det är definitivt en statlig angelägenhet att se till att tillsynen blir väl fungerande. Så vi har tagit tag i frågan i allra högsta grad. Det är också därför som Socialstyrelsen har öppnat ett egeninitierat ärende just på det här boendet. Det är väldigt bra. Det visar att tillsynen fungerar. En annan sak som tydligt visar att vi vill ha upp saker i ljuset är den förändring i lagstiftningen som vi genomförde den 1 juli i år med en förändrad lex Sarah som innebär att alla missförhållanden ska upp i ljuset och anmälas om de är av allvarlig art. Med det vill vi tydligt visa att de inte ska sopas under mattan. Man ska ta fram missförhållanden som råder, och det kan uppkomma i verksamheter där så många människor är inblandade, för det finns inte en enda som är perfekt. Men att se till att missförhållanden kommer upp i ljuset i ett tidigt skede och hitta verktyg för att förebygga att det händer igen är centralt och viktigt. Det här är två mycket kraftfulla verktyg som vi har tagit lagstiftningen till hjälp för att få till stånd. Jag hoppas att det ska föda just den öppenhet som vi ibland ser brist på i kommunal verksamhet och ibland i privat verksamhet. Men det är inte avhängigt att det bara är en sorts verksamhet som kan innehålla den här problematiken. Det tycker jag vore hederligt om Eva Olofsson också kunde erkänna.

Herr talman! Jag har inga problem med att beskriva äldreomsorgen som Maria Larsson gjorde, att det pågår väldigt mycket bra äldreomsorg, att det finns ett utvecklingsarbete. Det finns både bra och dålig kommunal verksamhet och bra och dålig privat verksamhet. Men det finns ett speciellt problem när det gäller privata utförare, och det är det som jag vill lyfta fram här. Jag vet vad som hände i Norrköping, om det var det som Maria Larsson hänvisade till. Det var ju mycket i medierna i somras om två undersköterskor som där betett sig på ett oacceptabelt sätt mot äldre. Det var deras arbetskamrater som anmälde detta efter att man hade gått igenom lex Sarah ordentligt på arbetsplatsen. De två undersköterskorna jobbar inte kvar där längre. Och Norrköpings kommun jobbar med att skärpa sina rutiner och göra lex Sarah känd överallt, både på det aktuella boendet och i hela äldreomsorgen i Norrköping. Men jag undrar hur lång tid det ska ta innan man får ordning på situationen på Koppargården. Socialstyrelsen har varit där i flera omgångar och följt upp. Ändå blir det i stort sett bara sämre. Jag tror inte att det är personalen på Koppargården som egentligen inte vill göra ett bra jobb, utan jag tror att det handlar om för dåliga förutsättningar, för dålig kompetens, för dålig arbetsledning, för dåligt stöd, att man tog bort väldigt många sjuksköterskor etcetera. Det är inte problem bara på Koppargården. Jag var på Serafens äldreboende på Kungsholmen. Aleris hade drivit Serafen ett tag. Sedan hade man brutit avtalet efter mycket om och men, men det tog tid, och stadsdelsnämnden drev åter äldreboendet. Vad som hade hänt på detta också mycket stora vård- och omsorgsboende var att när kommunen tog tillbaka det var 70 av 210 tjänster vakanta. Man hade sänkt personalens sysselsättningsgrad. Bara 42 procent hade utbildning. Det fanns ingen struktur för verksamheten alls. Det tog också ett tag innan man kunde bryta avtalet. Man visste inte om man skulle få skadestånd eller inte. Det blir en juridisk process. Vintertullens boende på Södermalm drivs av Attendo. Här har det år ut och år in varit klagomål och synpunkter från anhöriga, politiker i nämnden och andra. Nu har man beslutat att inte förlänga avtalet till vintern. Dock ska Attendo driva det ett år till trots att man vet att missnöjet är stort. Det var inte den egna personalen utan sjuksköterskeelever från Ersta diakoni som lyfte upp att det inte fungerade. Vi vet att personalen på privata äldreboenden inte har samma meddelarskydd som i den kommunala äldreomsorgen. Vi vet att vi inte har samma insyn hela vägen. Det är många gånger aktiebolag som har sin affärsidé och annat. Vi vet att vi inte har samma statistik. Vi vet att man har mer osäkra anställningar och mer deltider. Jag hör ganska ofta när det gäller Carema att man har tagit bort rapporttiderna så att personalen inte hinner prata med varandra. Det försvinner information mellan passen. Så var det också på Koppargården. Äldre multisjuka människor ska inte utsättas för marknadsexperiment. När det inte fungerar i ett kommunalt äldreboende ska politikerna gå in och ta ansvaret på en gång. Är det ett privat boende måste man kunna rätta till missförhållanden lika snabbt. Det är jättebra med gemensam tillsyn. Vi stödde det utmärkta förslaget. Man var ute på 94 olika äldreboenden på natten och såg att de hade för dålig bemanning. Det visar sig dock att det inte räcker. Det kan mala på månad efter månad innan man kommer till ställningstagandet att bryta ett avtal eller inte. Det är dags att sätta ned foten och säga att äldreomsorg som fungerar dåligt måste kunna rättas till ganska omgående.

Herr talman! Så här långt i debatten är vi rörande överens om att all undermåligt utförd socialtjänst och äldreomsorg är oacceptabel och ska rättas till - detta oavsett om den drivs i kommunal regi eller av annan utförare. Jag återkommer till den historiebeskrivning jag gjorde i förra inlägget, nämligen att vi har gått från ett ofritt samhälle vad gällde möjligheten att kunna välja till ett fritt samhälle där vi kan välja. Alliansregeringen har följt med och gjort nödvändiga justeringar av tillsynen, precis som statsrådet nämnde. Det är viktigt att man tillsynar verksamheten och sätter ned foten när det är felaktigt. När man lyssnar till interpellanten är det uppenbart att någon form av insyn måste finnas i den privata verksamheten eftersom det rapporteras från interpellanten precis hur det förhåller sig. Det förefaller alltså att vara ganska gott. Interpellanten skriver själv att när ett kommunalt äldreboende missköter sig kan ledningen lyftas bort och åtgärder snabbt vidtas. Tillåt mig att betvivla att det har varit så. När de tidigare länsstyrelserna inte skötte sitt tillsynsansvar och kanske inte ens besökte ett äldreboende på många år, hur kunde man då snabbt komma till rätta med ett fel som inte ens hade uppmärksammats? Det är en chimär, Eva Olofsson. Hur ser Vänsterpartiet på valfrihetsförändringen som har skett i det svenska samhället, som gjort Sverige mer likt omvärlden och gett människor möjlighet att välja även sin socialtjänst, inte minst när de blivit gamla? Hur är det med rättviseperspektivet? Vill ni återgå till att man inte ska ha någon valfrihet? Vill ni till och med förbjuda alternativa utförare av socialtjänst och äldreomsorg? Jag tror inte att ni vill det, men ni vill begränsa möjligheten. Då blir det bara de välbärgade, Eva Olofsson, som har råd att unna sig valfrihet. Det vill inte Alliansen; vi vill ge denna möjlighet till alla medborgare.

Herr talman! Vad härligt att vi är överens om att det också finns mycket bra äldreomsorg. Det behöver vi säga ofta, båda i denna lokal och utanför. Missförhållandena får nämligen väldigt stort utrymme medialt, och den goda omsorgen, som är den vanligast förekommande, får ytterst lite. Det kan vi kanske hjälpa till att ändra på, inte minst med tanke på alla goda medarbetare. Det finns dock missförhållanden, och dem är det viktigt att komma till rätta med. Jag instämmer i Finn Bengtssons påstående att det nog inte går snabbare i kommunalt driven omsorg än i privat. Det är dock viktigt att rätta till missförhållanden oavsett var de uppkommer. Med jämna mellanrum uppkommer det missförhållanden, och det gäller att ha ett förebyggande arbete som ser till att i ett tidigt skede identifiera problem och avhjälpa dem. Till skillnad från Eva Olofsson, som nämner många exempel på privat äldreomsorg som hon tycker inte håller god kvalitet, ser jag många privata utförare som håller god kvalitet. Det förtjänar att nämnas i denna debatt. Jag har någon gång tidigare berättat om två undersköterskor som hade jobbat 20 år i äldreomsorgen och ville starta eget i Tranås kommun. De fick möjlighet att göra det via LOV. De hade burit på denna dröm och ville ge en nära omsorg och kunde tack vare valfriheten i kommunen starta sin verksamhet. Det som är så fantastiskt med valfriheten, Eva Olofsson, är att om man är i en verksamhet där man tycker att kvaliteten inte är god kan om man fått rätten att välja och om det finns lite att välja mellan välja bort det man inte är nöjd med och välja något annat. Det är förstås svårare om man exempelvis bor på en demensavdelning på ett äldreboende, men det går också där. Framför allt är det ganska enkelt om man har hemtjänstinsatser och inte är nöjd, och vi vet att 27 procent av dem som har hemtjänstinsatser inte är nöjda. Jag menar att det är dags att myndigförklara också äldre människor i vårt land. Precis som man väljer bort en frisör som man inte är nöjd med ska man kunna välja bort en hemtjänst som man inte är nöjd med och göra ett annat val. Det handlar om kroppsnära tjänster. Det handlar om människor som ska komma in i någons hem. Det är viktigt att man får inflytande över sin vardag även som äldre. Vi kan se att intresset har varit stort. Efter ett år har 40 procent gjort ett aktivt val i de kommuner som har infört valfrihet enligt LOV. Det indikerar att det finns ett efterfrågetryck hos de äldre. Det är en viktig del av framtidens äldreomsorg att låta äldre göra egna val och ha makten över sina liv. Man ska inte vara hänvisad till att någon annan bestämt vad man får och nästan behöva stå med mössan i hand även om man inte är nöjd med kvaliteten på omsorgen.

Herr talman! I går träffade jag Demensförbundet i Göteborg. Jag pratade med en man som inte var nöjd med boendet där hans fru hamnat, och han letade efter ett annat boende. Det går också att byta mellan olika boenden som har kommunala utförare. Förra veckan var jag på det utmärkta personalkooperativet Rallarrosen i Täby. Det var jättefint, och personalen var oerhört engagerad. Vad som bekymrar mig är de exempel på stora äldreboenden i Stockholm som under lång tid fungerat dåligt och där man håller på och harvar utan att det blir bra. Juridiken kommer in och överväganden görs: Är det tillräckligt många fel för att bryta avtalet? Får vi skadestånd eller inte? Så ska det inte vara. Äldre ska inte behöva rösta med fötterna. Hur många av de 230 på Koppargårdens äldreboende kan byta och flytta till något bättre? Äldreomsorgen ska vara bra överallt. Man måste ha inflytande där man är och kunna påverka sin vardag. Det ska finnas tillräckligt med sjuksköterskor och annan utbildad personal. Det ska finnas medicinsk säkerhet och samarbete mellan olika yrkesgrupper. Självklart ska det vara så. Jag blir förvånad över att det får fungera som det gör på vissa ställen i Stockholm. Man har bland annat gett personalen biobiljetter när man graderat upp till tyngre vårdtyngd och andra konstigheter. Varför ser man inte att man måste ta tag i dessa frågor? De äldre som bor på dessa boenden ska inte behöva fara illa. Vi har en diskussion på utbildningsområdet. I Göteborg stängde man en skola efter ett par månader för att den inte fungerade. I äldreomsorgen kan man hålla på i ett år innan något som inte fungerar stängs. När det gäller utbildningsområdet för man en diskussion om att vinsterna ska komma eleverna till godo. Är det inte dags att föra samma diskussion om äldreomsorgen? Vinster ska inte gå till företagen utan till en bättre äldreomsorg.

Herr talman! Den goda äldreomsorgen måste eftersträvas. Jag vill påstå att vi har inrättat en rad saker för att på bordet få upp missförhållanden som förut kanske inte syntes alls. En sådan sak är de öppna jämförelserna. Vi har brukarundersökningarna där vi för första gången frågar de äldre själva vad de tycker - allt för att i ljuset få upp saker som tidigare gömts undan. Det är en viktig fråga. Det är också viktigt att äldre får möjlighet att råda över sina egna liv. Tillsynen har fått de där kraftfulla verktygen som Eva Olofsson efterfrågar. Om man träffar på ett äldreboende där fara för liv eller hälsa föreligger är det möjligt för Socialstyrelsen att omedelbart stänga verksamheten. Jag är angelägen om att se till att skapa förutsättningar för en god kvalitet i äldreomsorgen överallt. Då måste man ha en öppenhet för att tidigt identifiera missförhållanden. Det är det vi skapar med en ny lex Sarah som trädde i kraft för bara några månader sedan. Det ska bli intressant att följa utvecklingen. Jag hoppas att vi är många som kommunicerar till personalen: Dölj ingenting. Ta fram i ljuset de missförhållanden ni ser. Jag tror att det har funnits många situationer som man inte har velat berätta om vare sig det har gällt ett kommunalt eller privat äldreboende. Man kanske inte ville ha medial uppmärksamhet, och det har funnits en kollegial sammanhållning som gjort att saker har tystats ned. Verksamheten är till för de äldre. Därför är det så centralt att de äldres behov kan tillgodoses på ett kvalitativt bra sätt. Tack för en angelägen debatt. Vi får säkert anledning att återkomma till att diskutera äldreomsorg flera gånger, Eva Olofsson och jag.