Aktuell debatt - 2011-10-25

Fru talman! Det kanske skulle vara dags nu för socialdemokrater, moderater och andra att tacka svenska folket, att uttrycka ett tack för det nej till euron som en stor majoritet beslutade om i folkomröstningen 2003. Annars skulle vårt läge ha varit helt annorlunda. Vi skulle ha haft mycket svårare att möta den ekonomiska kris som finns, därför att euron och spekulationsekonomin är orsaker till krisen. Det är när kortsiktiga intressen tar över som krisen sprider sig. Milton Friedman sade: Bara en kris, verklig eller påhittad, gör riktiga förändringar möjliga. Och det har Europas makthavare tagit fasta på. Nu föreslås en bankakut som på ett tydligt sätt privatiserar vinsterna som bankerna fortsätter att dra in men socialiserar förlusterna som skattebetalarna ska ta ansvar för. Nu föreslås nedskärningar, höjd pensionsålder, lägre löner, ökad arbetslöshet och sämre välfärd, framför allt i de länder som ligger allra sämst till. Det här är högerpolitik som nu genomförs med krisen som förtecken. De som inte var bjudna på festen ska betala notan. Nu föreslås ännu fler avregleringar och ännu fler privatiseringar, trots att marknadsinflytandet är just det som banat väg för spekulation och kris. Nu föreslås en centralisering av ekonomisk politik i stället för en demokratisering. Vänsterpartiets svar är: Bryt den nedåtgående spiralen, öka jämlikheten, bekämpa arbetslösheten och investera för framtiden. Låt bankerna betala! Det är inte skattebetalarnas ansvar att bankerna har spekulerat bort pengar. Stoppa avdemokratiseringen av ekonomisk politik! Håll Sverige utanför euron! Det kanske är dags nu att tacka svenska folket, Anders Borg, för att de inte röstade som du i folkomröstningen 2003.

Fru talman! Europa och eurosystemet befinner sig i ett mycket besvärligt läge. Vi är i en skuldkris. Jag tror att det är viktigt att vi alla inser att detta inte är ett fenomen som har dykt upp sedan 2008. Vi har haft en långsiktig tendens där skuldsättningen i Europa har varaktigt ökat. Misstagen har gjorts under de dåliga åren men kanske i ännu större utsträckning under de goda åren då man inte sparat tillräckligt i ladorna. Det är de långsiktiga misstagen som har skapat de svåra problem vi har på kort sikt. Hade vi inte haft en skuldsättning på de nivåer som vi nu talar om hade den ekonomiska politiken varit avsevärt mer effektiv. Men en del av krispolitiken har naturligtvis också bidragit till problemen. Det är det som den socialdemokratiske finansministern i Tyskland kallar krass keynesianism, det vill säga där det som skulle ha varit tillfälligt blev permanent och det som skulle stimulera blev misslyckade program. Den typen av åtgärder har bidragit till detta. Det är klart att man i kris alltid måste stimulera, men man måste göra det på ett effektivt sätt utifrån att man har ordning och reda i grunden. Vid sidan av den långsiktiga tendensen och vid sidan av en del misstag under krisen är det naturligtvis stora kostnader förknippade med en finanskris som ligger till grund för de bekymmer vi har. Det här är de tre grundläggande orsakerna, och det är det vi i grund och botten måste hantera. Från svensk utgångspunkt är ordning och reda i offentliga finanser en hörnsten på hemmaplan och i Europa. Överskott i goda tider både bygger upp reserver för att hantera lågkonjunkturer när de kommer och skapar en grundläggande stabilitet som gör att den ekonomiska politiken inte blir en osäkerhetskälla. Överskott i goda tider bygger vi genom starka nationella ramverk, budgetprocesser, ansvarsfull ekonomisk politik, bra samarbete i riksdagen, riksdagsprocesser som är byggda för ansvar och långsiktighet. Har vi överskott och starka nationella ramverk finns det naturligtvis goda möjligheter att bedriva stabiliseringspolitik. Låt oss komma ihåg vår egen situation. Det här är första gången sedan 60-talet som stabiliseringspolitiken vad gäller finanspolitik, penningpolitik och växelkurs har kunnat användas fullt ut för att dämpa en ekonomisk nedgång. Vi behöver inte hävda att allting är mörker i detta. Kommer euroländerna tillbaka och skapar ordning och strukturer kan ekonomisk politik fungera också framåt. Krisen i Europa handlar bara till viss del om offentliga finanser. Det är också långvariga misstag i tillväxtpolitiken som man nu får betala ett högt pris för. Den grekiska ekonomin med 170 procent skuldsättning är en av de minst konkurrenskraftiga i Europa. Nästan alla konkurrenskraftsmätningar sätter Grekland i botten. Man har nu öppnat 150 tidigare stängda yrken. Det är en typ av reformer som vi gjorde på 1850-1860-talet i svensk ekonomi. Man har inte deltagit fullt ut i vare sig världshandeln eller det europeiska samarbetet. Man har byggt upp en utländsk skuldsättning via bytesbalansunderskott. Den typen av tillväxtproblem finns därför att man inte har gjort nödvändiga reformer för att skapa ordning och reda också i meningen att man har konkurrens och väl fungerande resursallokering på olika delmarknader. När det gäller läget nu kan vi konstatera att det är självklart att eurosystemet måste få utveckla sina beslutsstrukturer. Man kan inte följa den kris vi nu ser och dra någon annan slutsats än att här behövs mer beslutskraft och större förmåga att hantera situationen. Samtidigt finns det en anledning för oss och de andra länderna som står utanför euron att varna för överstatlighet. Vi har varit tydliga med att vi anser att lönebildning, socialförsäkringar, skatter och ekonomisk politik i grund och botten ska beslutas i Sveriges riksdag. Det är i den här kammaren vi ska vara ense och oense om ekonomiska frågor. Därför finns det skäl att varna för att krisen driver fram en överstatlighet som åtminstone från svenska utgångspunkter är problematisk. Det är också viktigt att ange att vår utgångspunkt är att ett förstärkt eurosamarbete inte får smitta andra delar av Europapolitiken. Regleringar för finansmarknad, den inre marknaden och andra viktiga frågor måste alltjämt hanteras i EU-27-kretsen. Vi måste också bibehålla en öppenhet i beslutssystemen. En europeisk union förblir en europeisk union bara om man inte tillåter den att dela upp sig i ett slutet lag som rör sig framåt och ett lag som stängs utanför. EU-27 är den centrala beslutsstrukturen i EU-samarbetet, och vi måste arbeta för att värna att så blir fallet. Nu ser vi hur eurosystemet omformateras och hur den ekonomiska politiken ställs på nya prov. Jag tycker att den huvudslutsats vi ska dra för Sverige är att vi måste vara beredda på att leva i en mycket karg och hård miljö framåt. Vi kan bygga skyddsvallar kring Sverige, och det kan vi göra i tre avseenden. Vi kan fortsätta att hålla god ordning på offentliga finanser. Det ger oss manöverutrymme och kraft att hantera situationer som uppkommer. Vi ska ställa hårdare krav på bankerna i Sverige, på det finansiella systemet i Sverige, än i andra länder därför att vi vill ha mindre problem som härstammar från bankerna än vad man ser i övriga världen. Vi måste vårda vår arbetsmarknadsmodell. Vi måste utveckla vår arbetsmarknadsmodell så att vår förmåga till omställning förbättras under de kommande åren. Detta är vad vi kan göra: starka offentliga finanser, strama tyglar för bankerna och en större omställningsförmåga och tillväxtförmåga på vår arbetsmarknad. Det måste vara utgångspunkten och de slutsatser vi drar. (Applåder)

Fru talman! Jag tycker det är viktigt att komma ihåg att det vi bevittnar nu är en finanskris som har blivit en skuldkris, som är på väg att återigen sprida sig till en ny finanskris. Det handlar om effekter av avreglerade finansmarknader, kortsiktiga vinstintressen och för höga avkastningskrav som har lett till stora förluster på världens finansmarknader. Vad som sedan har hänt är också att skattebetalarna har fått ta över de förlusterna, dels genom bankstöd, dels genom de effekter som kriserna på finansmarknaderna har haft på den reala ekonomin i form av minskad tillväxt och ökad arbetslöshet. Det är också detta som leder till social oro. Det är det vi bevittnar på Broadway i New York, i London, Tel Aviv och Tokyo, där ungdomar går ut för att protestera mot effekterna av finanskrisen. Det är inte en protest mot euron utan just en protest mot de nedskärningar som har skett inom välfärden, en protest mot den ökade arbetslösheten. Den situation vi nu bevittnar är att vi för första gången riskerar att få en ungdomsgeneration som får det sämre än sina egna föräldrar. Det är det som är grunden för de protester som nu sprider sig över hela världen. De är inte en protest mot euron i sig, utan de är en protest mot de effekter som finanskrisen har lett till. Detta är på något sätt förlängningen av nyliberalismen, med sina avregleringar, det vi bevittnade som började med Thatcher och Reagan i början av 80-talet. Nu har nyliberalismen nått vägs ände. Vilka slutsatser drar vi då av det? Ja, en del tycker att vi ska använda marknaden för att disciplinera politikerna. Det är ett argument som har använts mot euroobligationer. En del säger att det är politikerna som inte kan sköta statsfinanserna. Men vi bör komma ihåg vad som har orsakat hela problemet, nämligen de avreglerade finansmarknaderna. Det är också där som vi måste ta vår utgångspunkt när det nu gäller att hitta en lösning, så att vi kan undvika fler finanskriser, med alla de effekter som de har. Vi socialdemokrater har pekat på behovet av skärpta regleringar av banker och finansinstitut. Det handlar om ökade kapitaltäckningskrav, och det handlar om bättre insyn och mer transparens i fråga om hur bankerna bokför sina tillgångar. Vi ser också behovet av att vissa banker rekapitaliseras, precis det som nu diskuteras på EU-nivå, det vi gjorde i Sverige på 90-talet. Men det viktiga för oss är att kapitaltillskott måste täckas upp med aktietillgångar, med ägande i de banker som får det stödet. Det är viktigt att skydda skattebetalarnas pengar. Vi tycker också att bankerna måste vara med och ta sitt ansvar för notan för krisen. Det diskuteras på EU-nivå, men det händer alldeles för lite. På toppmöte efter toppmöte har det diskuterats hur bankerna ska vara med och betala notan. Ett förslag som har nämnts är skatt på finansiella transaktioner. Vi har varit öppna för att pröva det. Det är ett alternativ. Man kan se på även andra alternativ för att beskatta finanssektorn hårdare. Men en sak är helt klar: Finanssektorn i dag bidrar inte med de resurser som krävs för att vara med och betala den nota som vi har gemensamt. Skuldkrisen kräver också samordnade insatser. Det kan ske via nuvarande instrument, som EFSF, som diskuteras. Men som sagt är vi också öppna för att diskutera euroobligationer på längre sikt. Det kanske inte är aktuellt i dag, men vi tror att det är en lösning som vi bör diskutera framöver, där euroländerna lånar upp gemensamt för att klara de gemensamma åtagandena. Vad vi måste komma ihåg är att skuldkrisen inte är bara grekisk. Det är tyska och franska banker som har lånat ut till Grekland. Det var Tyskland och Frankrike som började slarva med stabilitetspakten, den som sattes ur spel och som nu måste kompletteras med ökad finanspolitisk samordning. Vi socialdemokrater respekterar folkomröstningens resultat, som säger att Sverige inte ska gå med i euron. Men vi ser ett behov av att euron fungerar bra. Därför är det nu viktigt att vi också bidrar med förslag på lösningar och annat som kan lösa den skuldkris som euroområdet har. Utöver det är det viktigt att komma åt ett annat av de problem som många euroländer står inför, nämligen brist på tillväxt och jobb. Här krävs det långsiktiga investeringar i sådant som bygger ekonomierna starka och skapar nya jobb. Det handlar om investeringar i forskning och utveckling, i utbildning och i infrastruktur. Men den viktiga lärdomen av det som har hänt nu är att vi har haft en finanskris som har gått över i en skuldkris och att grunden för den finanskrisen är en lång tid av avregleringar. Nyliberalismens idéer om avreglerade marknader har nu nått vägs ände. Vi ser resultatet. Vi ser hur protesterna växer runt omkring i världen. De växer inte bara inom EU. Protesterna kommer nu i New York, Tokyo, London och Tel Aviv - över hela världen. Vi har en situation där en generation unga riskerar att få det sämre än deras föräldrar har det. (Applåder)

Fru talman! Den 14 september 2003 var en viktig dag i svensk nutidshistoria. Det var den dag då Sverige gick till folkomröstning, och det handlade om ja eller nej till euron. Ni kanske inte minns, så jag ska påminna er om hur det såg ut. Ja-kampanjen hade en väldigt stor kampanjkassa, väldiga resurser. Ja-sidan hade samlat både blå och röda i svensk politik. Moderaterna och Folkpartiet kampanjade för ett ja, och samma sak gjorde Socialdemokraterna. Blå och röda reste land och rike runt för att övertyga svenska folket om att rösta ja. Vi i Miljöpartiet däremot sade tydligt nej till euron, och som tur var lyssnade väljarna på oss. Svenska folket gick på vår gröna linje och röstade nej till euron. I dag är det lätt att konstatera att svensk ekonomi och därmed Sveriges skattebetalare är de stora vinnarna på det nejet. Eurosamarbetet verkar i dag vara på väg att haverera. Krisen är ett faktum. Land efter land står på randen till konkurs. Stödpaketen avlöser varandra. Risken är stor att det blir Europas skattebetalare som i slutändan får stå för notan. Stommen i eurozonen utgörs av den så kallade stabilitets- och tillväxtpakten. Det är ganska ironiskt i en tid när eurozonen inte karakteriseras av vare sig stabilitet eller tillväxt. Vid sidan av den pakten finns det också något som kallas konvergenskriterierna, villkoren för om ett land ska få bli medlem i eurozonen och anta euron som valuta. I de villkoren slås det fast att det krävs en budget som inte har större underskott än 3 procent och en statsskuld som är under 60 procent av bnp. Men i dag klarar inte ens euroländerna själva sina egna medlemsvillkor. Inte ens Frankrike och Tyskland - de två ledande euroländerna - skulle i dag få gå med i euroklubben om de ansökte på nytt. Det var precis detta som vi varnade för inför folkomröstningen och som svenska folket som tur var lyssnade på. Men det är ändå den här klubben som Moderaterna, Folkpartiet, Kristdemokraterna och Socialdemokraterna kampanjade för att Sverige skulle gå med i. Centerpartiet och dess ledare Annie Lööf röstade nej till euron. Men för ett par år sedan ångrade hon sig och önskade att hon hade röstat ja. Nu har hon tydligen ångrat att hon ångrade sig och är åter emot euron. Men i Miljöpartiet har vi inte ångrat oss. Oss kan Sveriges väljare och skattebetalare lita på. Precis som då säger vi även i dag nej till att byta kronan mot euron, nej till att byta Sveriges självständiga riksbank mot Europeiska centralbanken och nej till att byta Sveriges sunda statsfinanser mot den rödblå oron och röran i eurozonen. Eurosamarbetet håller på att haverera, och land efter land tvingas till kraftiga och smärtsamma nedskärningar. Grekland ska skära ned med 200 miljarder 2012, Portugal med 150 miljarder, Irland med 200 miljarder och Italien med 400 miljarder. Jag tror att alla vet att vi miljöpartister är måna om att värna vår planet och inte lämna över en klimat- eller miljöskuld till kommande generationer. Men för oss gröna är det lika självklart att inte lämna över en stor statsskuld och stora budgetunderskott till kommande generationer. Gröna statsfinanser är lika med sunda statsfinanser. Fru talman! Det är också viktigt att se att det är inte bara en skuldkris utan även en arbetslöshetskris som härjar i Europa. EU:s genomsnittliga arbetslöshet ligger på 9,5 procent, och i många länder är det betydligt värre än så. Frankrike har 10 procents arbetslöshet, Portugal 12 procent, Irland 15 procent, Grekland 17 procent och Spanien 21 procent, och siffrorna ökar. En lösning på eurokrisen måste också ge en lösning på arbetslöshetskrisen. Även Sveriges arbetslöshet ökar, och regeringen tvingades nyligen revidera upp arbetslösheten för 2012 till nästan 8 procent. Vi ser att om man inte gör rätt investeringar i det här läget kommer den arbetslöshetskrisen bara att bli ännu värre. Sverige har en god ekonomi, goda offentliga finanser. Men arbetslösheten är fortfarande alldeles för hög. Vi anser att man ska använda de här resurserna till att göra investeringar, för att investera bort arbetslösheten men också för att investera i nya framtidsjobb. Vi vill investera i ett modernt och klimatsmart transportsystem som gynnar både vanliga resenärer och näringslivet. Det gäller investeringar i järnvägsnätet, nya sträckningar, höghastighetsbanor, ökat underhåll och upprustningar. Det är investeringar som skapar många nya framtidsjobb. Vi vill också investera i en bostadssektor som har stora underhållsbehov och reformera ROT-avdraget, som ger oss möjlighet att investera i en upprustning av hyreslägenheterna i det slitna miljonprogrammet. Det är en investering som skapar många nya framtidsjobb. Vi vill investera i de ungdomar som lämnar grundskolan utan fullständiga betyg. Vi har föreslagit 5 000 nya platser på folkhögskola och komvux, ökad status och kompetens för läraryrket och fler lärarledda timmar på högskola och universitet. Även det är investeringar som skapar många nya framtidsjobb. Vi ser att de investeringar i infrastruktur och utbildning som vi föreslår för Sverige också är lösningen framåt för Europa, som kan göra Europa starkare. Det är det som vi kallar för en green new deal för Europa, där vi samtidigt löser de långsiktiga strukturella problemen, den miljö- och klimatkris som vi är på väg in i och de svåra arbetslöshetsproblemen. Att Sveriges väljare gick till val på Miljöpartiets linje och röstade nej till euron för åtta år sedan har inneburit att Sveriges ekonomi står starkare i dag än euroländernas. Det är nu dags att göra ytterligare ett grönt val och investera i Sverige och Europa. Det handlar om att få ett modernare transportsystem, att göra investeringar i fråga om eftersatt underhåll i bostadssektorn och få en förbättrad kvalitet i skolan. Det är Miljöpartiet de grönas väg framåt.

Fru talman! I Europa har vi en skuldkris. Grundorsaken är att vissa länder har dragit på sig stora budgetunderskott som vuxit till stora skuldberg. Både USA:s och Storbritanniens statsfinanser är i djup kris. Men inget av länderna har euron som valuta. Krisen har slagit till i Grekland, i Portugal och i andra länder - inklusive USA och Storbritannien - men inte i välskötta euroländer som Finland, Tyskland och Nederländerna. Det är alltså inte på euron det hänger utan på varje lands ekonomiska politik. Om ett land driver en vettlös ekonomisk politik går det illa, helt oberoende av vilket valutasystem man har valt. Jämför Sverige och Finland! Skillnaderna i ekonomisk utveckling mellan Sverige, som är utanför euron, och Finland, som har euron som valuta, är närmast försumbara. Det gäller bnp-tillväxt, inflationstakt, investeringar, export, offentlig skuld och budgetbalans. Chefsekonomen vid Finlands riksbank, Antti Suvanto, var i Stockholm för ett kort tag sedan. Han summerade då sin egen jämförelse av utvecklingen i Sverige och utvecklingen i Finland så här: Den ekonomiska utvecklingen har varit närmast identisk i Sverige och Finland. Båda länderna har haft en bättre ekonomisk utveckling än genomsnittet för euroländerna vad gäller tillväxt och inflation. Sverige har klarat sig bra utanför EMU. Finland har klarat sig bra inom EMU. Och så ställer han frågan till sig själv: Spelar då EMU någon roll för den ekonomiska utvecklingen? Han svarar: Sannolikt inte mycket. Bestämda slutsatser vid en jämförelse kan inte dras enbart på ekonomiska grunder. Han fortsätter: Goda samhällsinstitutioner, regler, en god politik och förtroende är nycklarna. Det finns ingen mekanism som skyddar ett land mot dålig politik. Ska vi lyckas reda ut skuldkrisen måste alltså politikens och debattens fokus ligga på regler, skulder, underskott och tillväxt, inte på frågan om valutan. Nuläget: För Sveriges del är det viktigt att det i Europa inte sprider sig en allmän bankkris som också drar med sig Sverige. En sådan skulle drabba löntagare, pensionssparare och insättare i hela Europa, inklusive Sverige, med bland annat ökad arbetslöshet som följd. Det handlar om svensk självbevarelse. Därför bör Sverige vara berett att i handling stödja åtgärder mot en allmän europeisk bankkris, men lånegarantier och lån ska vara utformade på ett sådant sätt att svenska staten efter krisen får tillbaka sina utlägg med ränta. På det politiska planet görs det nu allt oftare upp om Europas ekonomiska politik enbart mellan de 17 euroländerna. Utgången av skuldkrisen kommer att befästa trenden med fördjupat samarbete inom en mindre grupp länder som Sverige inte tillhör. Det gäller åtgärder för kontroll av skulder och budgetunderskott. Observera att det är saldot i budgeten som är det centrala för att hindra nya skuldkriser, inte budgetens sammansättning eller den offentliga sektorns storlek. Det bestämmer varje land för sig. Med tanke på Sveriges mycket långtgående ekonomiska integration - konjunkturmönster, handel, finansiella marknader, regleringar av finanssektorn och så vidare - är euroländernas exkluderande samarbete ett växande bekymmer för oss i Sverige. I rum där vi inte finns med kan det fattas beslut med långsiktiga verkningar för oss och beslut som sannolikt inte tar full hänsyn till Sveriges särskilda förutsättningar och långsiktiga behov. Vi har förvisso anledning att vara stolta över att Sverige som nation inte befinner sig i samma ekonomiskt trängda läge som de flesta andra EU-länder, men en sådan stolthet får inte slå över i bristande medkänsla med drabbade och förtvivlade människor och familjer i andra europeiska länder. Om man tycker att solidaritet och sammanhållning i ett samhälle är viktigt kan en sådan hållning inte göra halt vid Öresund och Ålands hav, utan den måste rimligen inkludera också människor i våra europeiska grannländer. Alla fransmän, greker och irländare är inte giriga bankdirektörer eller korrupta beslutsfattare, utan de är helt vanliga människor, vanligt folk. Liksom i fallen med Lettland, Island och Irland bör Sverige därför vara berett - med liknande villkor och återbetalningsrutiner som i de här tidigare fallen - att bistå med lån om enskilda människors lidande på så sätt kan mildras. Är man stark ska man också vara snäll - det lär oss seriefiguren Bamse. I dag är Sverige starkt. I morgon kan det dock vara vi svenskar som behöver andras stöd, ekonomiskt och politiskt. Vi bör därför inte glömma att investera i andra länders framtida vilja att vara lyhörda för våra framtida önskemål när det gäller inflytande och ekonomisk likabehandling. Vi i Sverige bör följa Bamses råd och se vårt deltagande i att lösa Europas skuldkris som en försäkringspremie för att vi ska få omvärldens stöd i händelse av framtida problem som vi behöver hjälp med. (Applåder)

Fru talman! Europa befinner sig alltjämt, tre år efter att finanskrisen briserade, i turbulenta tider. Den finansiella krisen fick global spridning, och den följdes av en djup lågkonjunktur, den värsta sedan depressionen på 1930-talet. I dess spår förvärrades de problem med stora budgetunderskott och statsskulder som redan fanns i bland annat många euroländer och USA, till följd av överbelåning, avsaknad av finanspolitiska ramverk och oaktsamhet med skattebetalarnas pengar. Dessutom bidrog omfattande finanspolitiska stimulanser och räddningspaket under de senaste krisåren till att ytterligare späda på de tidigare statsfinansiella problemen. Finanskrisen och lågkonjunkturen följdes av en statsskuldskris, som vi alla vet, och under de senaste månaderna har denna skapat oro och medfört att den ännu bräckliga konjunkturåterhämtningen i många delar av världen fått sig en rejäl törn. Efter de senaste årens omfattande stimulanser står nu också många länder sämre rustade än 2008 för att möta en ny global kris. Det är oroväckande. Det gör det svårt att utforma en stabiliseringspolitik som kan motverka en kraftig försvagning av konjunkturen. Situationen förvärras dessutom av bristande krismedvetenhet och ett svagt politiskt ledarskap på många håll. Som litet exportberoende land drabbades Sverige hårt av den djupa lågkonjunkturen, men vi tillhörde också de länder som återhämtade sig snabbast, mycket tack vare den efterfrågestimulerande och strukturellt riktiga politik som alliansregeringen förde. Den politiska och finansiella oron i omvärlden drabbar givetvis även oss. Men till skillnad från de länder som nu är mitt uppe i den statsfinansiella krisen har Sverige ett betydligt bättre utgångsläge. Vårt strama finanspolitiska ramverk och vår budgetprocess, som Centerpartiet och Socialdemokraterna initierade i mitten av 1990-talet, har i kombination med dagens regerings entydiga linje för ordning och reda i de offentliga finanserna medfört att vi har goda marginaler i statsbudgeten. Vi har inte köpt krisdrabbade företag och banker som vissa gjorde och ännu fler ville. Det är lärdomar som dessa som de nu skuldtyngda länderna måste ta till sig för att komma till rätta med sina problem. I dessa kristider är det mer än någonsin tidigare angeläget att EU:s medlemsländer och befolkningar visar solidaritet med och ställer upp för varandra. Denna solidaritet är dock avhängig att länder i kris sköter sina åtaganden, följer regelverken och även i praktisk handling visar att de eftersträvar ordning och reda i de offentliga finanserna. Det måste alltid löna sig att ta ansvar. I syfte att uppnå detta spelar nationella finanspolitiska ramverk en mycket viktig roll, och Centerpartiet anser att vi ska verka för att fler av EU:s medlemsländer, om än inte alla, tar efter denna framgångsrika modell. Inför starten av EMU 1999 fungerade det hägrande medlemskapet som en drivkraft för finanspolitisk disciplin och strukturella reformer, men därefter har detta avtagit. Skillnaderna mellan ekonomierna i euroområdet är alltjämt mycket stora. Detta ställer stora krav på flexibilitet och omställning i ekonomin och ordning och reda i finanserna, inte minst eftersom många verktyg har tagits bort från verktygslådan. Det går inte längre att devalvera sig ur en kris. Utvecklingen visar tyvärr att politikerna i euroområdet har haft svårt att leva upp till dessa utmaningar. Det är omöjligt att i dag veta hur skuldkrisen kommer att utvecklas, även på mycket kort sikt, och vad konsekvenserna kan tänkas bli. Euroländerna har tvingats öka sin finanspolitiska samordning och att stärka den ekonomiska integrationen. Jag kan konstatera att statsskuldskrisen har satt fokus på de institutionella, ekonomiska och finanspolitiska svagheter som Centerpartiet faktiskt påpekade i samband med den svenska eurofolkomröstningen. Det kan inte bli aktuellt med ett svenskt deltagande i den gemensamma europeiska valutan förrän dessa svagheter har rättats till. Vi kan också konstatera att det har varit bra för Sverige att stå utanför de här åren. Därmed inte sagt att vi inte vill vara med och ställa saker till rätta och vara en del av räddnings- och reformarbetet. Sverige är starkt beroende av övriga EU-länder, och det är helt klart i vårt intresse att skuldkrisen löses och att agendan för tillväxt och konkurrenskraft stärks. Centerpartiet anser att Sverige bör överväga att gå med i Euro plus-pakten som ju syftar till att garantera stabilitet, konkurrenskraft och sysselsättning i euroområdet. Vi tror att Sverige har mycket att lära övriga Europa, och den chansen tycker vi att vi ska ta. Det finns en stor skillnad mellan Sverige och en stor del av övriga Europa. Jag har redan varit inne på detta, men det är värt att nämna återigen. När andra pratar åtstramningar pratar vi reformutrymme. När andra tvingas till skattehöjningar fortsätter vi att stegvis sänka det svenska skattetrycket för folk och företag. När andra dignar under skuldberg har vi en alliansregering som steg för steg betalar av statsskulden. Det är, som titeln på budgetpropositionen 2012 lyder, tid för ansvar. För våra skuldtyngda vänner i Europa är det mycket hög tid för just ansvar. Man är inne på tilläggstid, och slutsignalen kan ljuda precis när som helst. Vi får dock hoppas att vi slipper höra talas om sudden death. (Applåder)

Fru talman! Den 14 september 2003 röstade en överväldigande majoritet av svenska folket nej till att ansluta den svenska kronan till euron. Men folkomröstningen innebar inte bara ett nej till euron. Det innebar också att svenska folket sade nej och tog avstånd från tanken att svenska skattebetalare ska vara med och finansiera eurozonens finanspolitiska misslyckanden eller havererade europeiska banker. Svenska folket har klart och tydligt deklarerat: Inte ur min plånbok! Det var 3 265 000 svenskar som sade nej i folkomröstningen 2003, de flesta utan högre ekonomisk utbildning. Det var akademiker, vanliga byggjobbare, undersköterskor, lärare, företagare, arbetslösa och pensionärer. Men de var begåvade med vanligt sunt förnuft. Sunt förnuft, ja. Tyvärr verkar vår Herre inte ha varit alltför generös när han delade ut just den egenskapen till bland annat finansministern och kanske också Folkpartiets ekonomisk-politiske talesman. Här har vi en professor i nationalekonomi och en finansminister. Det är väl bra för en själv och förhoppningsvis för Sverige om man skaffar sig en bra utbildning och en hög titel. Men en hög utbildning innebär inte per automatik att man kan omsätta teori i praktik. Både professorn i nationalekonomi och finansministern ville i samband med folkomröstningen om euron 2003 ha en svensk anslutning. Vilken katastrof hade inte det varit? Men vad allvarligare är: Detta vill de fortfarande. De hade fel 2003, och de har inte mindre fel 2011. Vi ska från den svenska staten garantera det svenska banksystemet. Vi ställer upp på en svensk bankakut - för svenska banker, med svenska skattepengar. Men vi ställer inte upp villkorslöst. Om svenska skattepengar ska rädda svenska banker är det en självklarhet att staten också tar över en del av ägandet och så fort det är ekonomiskt fördelaktigt säljer tillbaka andelarna till marknaden för att rädda skattebetalarnas pengar. Vi ställer inte upp på att svenska skattebetalare ska bidra till en bankakut inom EU eller euroområdet. Vi ställer inte upp på att Sverige ska pumpa in mer pengar i IMF. Vi vill inte se några eurobonds. Vi säger nej till direkt svenskt finansiellt stöd till Irland, ett land som 2010 hade ett budgetunderskott på över 31 procent. Svenska folket har redan sagt sitt i frågan: Inte ur min plånbok! Respektera detta! Man säger att vi inte har något val, att vi, trots att vi inte är med i valutasamarbetet, måste stötta andra nationer och andra nationers banker med svenska skattebetalares pengar. Man säger att vi inte har något val. Men det stämmer inte. Just det valet är den svenska alliansregeringens och andra EU-förespråkares val. Men det finns inga måsten. Det finns inget tvång. Tvånget finns bara för dem som till varje pris och till varje kostnad för svenska skattebetalare är beredda att försvara och upprätthålla sina stormaktsdrömmar, sina imperiebyggen och sin vision om Europas förenta stater. Det finns sådant som dessa herrar inte har vågat berätta för det svenska folket, i alla fall inte i klartext. De har bland annat inte vågat berätta vad som krävs för att få en fungerande europeisk union, en fungerande inre marknad och en väl fungerande valutaunion. För detta krävs nämligen likartade förutsättningar inom i stort sett alla delar av det civila samhället. Skatter, löner och avtal på arbetsmarknaden, pensionerna, socialförsäkringssystemen, regler och lagar för finansmarknaden och villkor för företagande men också mycket annat är bara en del av vad som måste harmoniseras för att man ska få det här projektet att fungera i praktiken. Glöm alltså den svenska modellen. Glöm den svenska skattefinansierade generella välfärden. Glöm svenskt självbestämmande. Birgitta Ohlsson, folkpartistisk EU-minister, berättade klart och tydligt i SVT:s Agenda i söndags vad som nu måste hända i eurokrisens spår. Nu ska det stramas åt regelverk för den ekonomiska styrningen. Nu ska Sverige införlivas än mer i den politiska, ekonomiska och demokratiska katastrof som brukar kallas Europeiska unionen.

Fru talman! Det blev inget tack till svenska folket. Jag hade kanske inte riktigt förväntat mig det heller. Moderaterna hade ju stämma i helgen. I stället för att besluta vad man skulle göra framåt beslutade man att skriva om historien. Plötsligt hade Moderaterna inte alls varit motståndare till allmän rösträtt. Man var för, enligt Moderaterna själva. Man hade inte alls varit motståndare till kvinnlig rösträtt. Man var för, enligt Moderaterna själva. Man hade inte alls ansett att den sydafrikanska befrielserörelsen ANC skulle terroriststämplas utan man hade varit i spetsen i kampen mot apartheid. Egentligen kanske det var så att Moderaterna var emot EMU och att svenska folket ska tacka er. Det kanske är så det är. Skämt åsido, Anders Borg, har du anledning att vara lite ödmjuk. Du har anledning, precis som andra som var på ja-sidan, att faktiskt verkligen tacka den majoritet som vågade stå emot när eliterna försökte driva in Sverige i eurosamarbetet. Ni har inte råd att höja a-kassan. Ni har inte råd att förbättra sjukförsäkringen. Ni har inte råd med klimatåtgärder värda namnet. Ni har inte råd att bekämpa arbetslösheten, särskilt bland unga. Men ni har råd med kanske 10 miljarder för att rädda franska och italienska banker. Det är inte ni ensamma om. Det är faktiskt alla partier i den här kammaren överens om utom Vänsterpartiet. Ni är beredda att ställa upp i en bankakut för att rädda franska och italienska banker. Det här är dåligt använda skattepengar. Det är att använda skattebetalarnas pengar på ett ansvarslöst sätt. När det finns möjligheter att i stället visa en väg ut ur krisen genom en radikal omfördelningspolitik och satsningar på jobb och klimatåtgärder väljer ni att ställa upp på en bankakut för de franska bankerna. Euron är inte lösningen. Euron är en del av problemet. I folkomröstningskampanjen påstod ni att eurosamarbetet skulle innebära stabilitet. Vi har väl aldrig haft så instabila ekonomiska förhållanden i Europa som i dag, framför allt i flera euroländer. Ni påstod att en gemensam ränte- och valutapolitik skulle vara till gagn för samtliga länder. Visst har vissa tjänat på det. Det visade ju Carl B Hamilton. Vissa länder har gått alldeles utmärkt därför att räntenivåer och valutapolitik har varit anpassade till deras konjunkturläge. Men andra har fått betala priset. Ni påstod att euron var ett skydd mot spekulation. Samtidigt ser vi hur spekulationen, framför allt från bankerna, har drivit på och förvärrat krisen. Det är alltså inte euron som är lösningen. Euron är en del av problemet. Att driva banker måste för övrigt vara en av de mest riskfria verksamheter man kan ägna sig åt. Vinsterna går alltid ned i de privata aktieägarnas fickor. Men så fort man riskerar större förluster förväntar man sig att skattebetalarna står där och betalar notan. När folk rånar banker hamnar de i fängelse. När banker rånar folk får de bonusar. Socialdemokraterna hade två budskap i dag. Det ena, som ni tack och lov är ganska ensamma om, är att ni är för euroobligationerna. Det andra är att det inte är eurons fel. Det är förfärande tomhänt. Eliternas svar på den ekonomiska krisen just nu är mer av samma. Man driver på för en utveckling som redan har varit en orsak till att vi har de problem vi har. Mer av överstatlighet över den ekonomiska politiken, mindre utrymme för demokrati och ländernas möjlighet att själva bestämma. Mer av avreglering av finansmarknader men framför allt genom avreglering och privatisering av gemensamt ägande, vilket minskar stabiliteten och ökar spekulationerna. Mer av nedskärningar, framför allt för dem som aldrig har fått del av den fest som vissa regeringar har bjudit in till med skattesänkningar och annat. Vi föreslår i stället en bankdelningslag. Låt oss se till att skilja bankernas spekulativa verksamhet från investeringsverksamheten, och låt oss se till att aldrig någonsin gå in med en enda krona för att garantera spekulation. Det finns banker som är för stora för att falla, sägs det. I så fall undrar jag om de inte är för stora. Dessutom måste bankerna vara med och betala. Det är inte skattebetalarnas uppgift att komma som städgumma efter bankernas spekulationsfester. Vi måste stoppa smyganslutningen till euron och stoppa den centralisering av den ekonomiska politiken som pågår just nu, där tjänstemannaregeringar inom EU, kommissionen, ska få mer makt och mer att säga till om och väljarna ska få mindre. Dessutom måste vi investera. Vi måste investera i utbildning. Vi måste investera i jobb. Vi måste investera i klimatåtgärder och välfärd. Vi måste minska klyftorna - jämlikhet och rättvisa i stället för bankakut. Solidaritet i stället för ökade klyftor och kanske lite ödmjukhet från en finansminister som stod på fel sida i folkomröstningen och som borde tala om för svenska folket att de hade rätt. (Applåder)

Fru talman! Den ekonomiska krisen i Europa orsakas inte bara av ekonomiska missgrepp och felkalkyleringar. Det handlar inte bara om att kapitaltäckningen i bankerna har varit för låg eller att stabilitetspakten har varit för svag. Problemen har en djupare botten än så. Det handlar om etik och det handlar om moral. Även om det är okej enligt regelverket att spekulera i exotiska derivat med spararnas pengar eller att det skulle vara okej med stora underskott i statsfinanserna år efter år måste alla ställa sig frågan: Är det moraliskt försvarbart? Är det försvarbart att kortsiktiga vinster slår undan benen för ett långsiktigt hållbart ekonomiskt ansvarstagande? Krisen vi nu befinner oss i anser jag har sina rötter om inte helt i avsaknad av så i varje fall en grumligare syn på värden som måttfullhet, förvaltarskap, ödmjukhet, ansvarstagande, pålitlighet och ärlighet - värderingar som faktiskt har basen i den kristna etiken. Det gäller inte bara för stater, banker och andra större institutioner utan även på det privatekonomiska planet. Att ha en hög belåning på sin bostad för att kunna konsumera mer är vare sig ansvarstagande eller gott förvaltarskap. Det alltmer påtagliga konsumtionssamhället har drag av att ha mist känslan för måttfullhet. Om banker och finanskoncerner hade varit mer måttfulla i sin jakt på vinster och bonusar hade finanskrisen kanske kunnat undvikas. Spekulationer kring finansiella instrument som få förstod effekterna av gav snabba vinster, men när så bubblan sprack blev fallet hårt. Om regeringar i Europa och andra delar av västvärlden hade visat ett bättre förvaltarskap hade vi kanske inte sett land efter land med stora underskott i statsfinanserna och kraftigt ökade statsskulder. Skattemedel, investeringar i välfärd och statsfinanserna i stort måste förvaltas klokt och långsiktigt. Om vi förväntar oss att banker, företag och enskilda personer inte ska belåna sig för högt och leva över sina tillgångar ska självklart inte staten göra det heller. Ett visst mått av ödmjukhet inför dessa komplexa system och ekonomiska frågor skulle nog inte heller skada. Då ödmjukheten försvinner, försvinner också det kritiska tänkandet. Varför vågade alltför få ifrågasätta subprimemarknaden och den effekt handeln med subprimelånen gav upphov till? Varför var det alltför tyst när land efter land bröt mot stabilitetspakten? Ödmjukhet ger eftertanke, något som ofta har saknats det senaste decenniet, när pengar flyttats, spekulerats och investerats i allt snabbare takt. Ansvarstagande är kanske en av de viktigaste delarna. Att regeringar inte har tagit ansvar för att hålla nere underskotten och att bankerna inte har tagit ansvar för en rimlig kapitaltäckning och för en fungerande kontroll av affärer och investeringar har skarpt bidragit till den kris vi nu står mitt uppe i. Även enskilda hushåll har brustit i sitt ansvarstagande då många lever antingen över sina tillgångar eller nära den gränsen utan marginaler och förväntar sig att någon annan ska gå in och täcka eventuella förluster. Sist men inte minst måste vi se en större ärlighet i gällande ekonomiska frågor. Det är oacceptabelt att undanhålla information om underskott i statsfinanser. Det är oacceptabelt att föra aktieägare och sparare bakom ljuset om vilka spekulationer och investeringar man som bank har gett sig in på. Kan man inte förklara vad man håller på med kanske man inte ska hålla på med det man inte kan förklara. Fru talman! Nu står vi mitt uppe i en svår ekonomisk kris. Nu ska vi inte heller förspilla chansen att använda krisen till något långsiktigt positivt. Obalanser i systemet kan balanseras, och regelverk som uppmuntrar till förvaltarskap och ansvarstagande kan införas. Det ska vi förstås arbeta för, även om det kommer att göra ont ett bra tag framöver. Vad är alternativet? Alla samarbeten bygger på gemensamt ansvarstagande. Euron är ett utvecklat samarbete mellan europeiska länder som startade efter andra världskriget. Samarbeten bygger på solidaritet och vinn-vinn-situationer. Man gör saker tillsammans som gynnar helheten, och man håller sig ifrån det som skadar helheten även om det kortsiktigt gynnar en själv. Vårt parti förespråkar social marknadsekonomi, en marknadsekonomi som bygger på långsiktig hållbarhet, förvaltarskap och moral. Målet med den sociala marknadsekonomin är samhällsgemenskap där alla medborgare och invånare har goda möjligheter att med hänsyn till andra förverkliga sina grundläggande värden, sina rättigheter och sin egen potential. Vi är övertygade om att marknadsekonomi ger den mest effektiva fördelningen av resurser. Men effektivitet är faktiskt inte målet med vår politik. Kristdemokraterna strävar inte efter det mest effektiva samhället utan det mest mänskliga samhället. Ekonomin och finansmarknaden kan inte frikopplas från etiken. Enligt vårt synsätt måste finansmarknaden bygga på förvaltarskapstankens grundläggande idé om den enskildes vilja att ta ansvar som ägare och fatta goda beslut. Tillsyn från myndigheternas sida och styrmedel måste därför utformas på ett sådant sätt att långsiktigt ansvarstagande premieras framför kortsiktiga och icke hållbara vinster. (Applåder)

Fru talman! Vi har nu hanterat krisen i Europas ekonomi och i världsekonomin sedan 2008. Sverige har gjort breda insatser för Irland, Lettland och Island, och vi har också deltagit i det europeiska samarbetet. Jag vill i det sammanhanget passa på att tacka riksdagspartierna för det goda samarbete vi har haft i frågorna. Naturligtvis har några - Lars Ohly talar för sig själv med sin retorik - haft en annorlunda syn, men brett i Sverige har vi hittat gemensamma förhållningssätt som är bra politik därför att det är en ansvarsfull politik som gynnar Sverige och Europa som helhet. Jag tycker inte att vi ska förenkla diskussionen om eurokrisen till att den beror på en enskild faktor. Det är alldeles uppenbart att de skuldproblem vi ser i Europa finns också i andra länder som står utanför eurosamarbetet. Det är en belastning för en ekonomi att dra på sig mycket stora skulder eftersom den ekonomiska politiken blir en källa till osäkerhet. Det är alldeles uppenbart att också länder som Island och Lettland med stora banksystem har dragit på sig bekymmer med eller utan euron. Det är alldeles uppenbart att tillväxtproblem kan man ha i och utanför euroområdet. Vår uppgift måste vara att dra slutsatser för framtiden av detta. Vi ska ha en bättre ordning så att vi säkrar att utvecklingen av skulderna i den offentliga ekonomin inte fortgår. Vi måste komma tillbaka till ordning och reda i offentliga finanser. Vi måste bygga mer robusta system för att hantera bankerna, och vi måste ha en tillväxtpolitik som bättre grundar en långsiktig välfärdsutveckling. Det har varit alltför många år i de sydeuropeiska länderna utan fundamentala och nödvändiga tillväxtreformer. Det vi nu har att diskutera, och som också ska fattas beslut om i samband med eurotoppmötet och Europeiska rådet i veckan, är regelverket för banker. Det är centralt att vi får ett gemensamt krav på hur mycket kapital bankerna ska ha under krisåren. Detta är en beståndsdel som ska läggas till att vi redan tidigare har byggt upp gemensamma och förstärkta system vad gäller tillsyn och regleringar. Vi måste ha hårdare regleringar som går närmare inpå kropp och banker, och vi måste ha en bättre och starkare tillsyn som gör att riskfyllda aktiviteter övervakas noggrannare. Detta är sant för Sverige, Europa, USA och Japan. Vi ska också gemensamt hitta vägar framåt när det gäller styrningen i Europa. Jag tror inte att lösningen på Europas problem är att eurogruppen bygger ett samarbete som lämnar de övriga EU-27-länderna bakom sig. Jag tror att det europeiska samarbetet är starkast och mår bäst när samtliga EU-länder deltar. Att vi står utanför eurosamarbetet är inte en ursäkt för oss att ha svagare regelverk eller sämre ordning i våra offentliga finanser. Vi är inte oeniga om vad vi vill ha för mål när det gäller offentliga finanser. Där är vi långsiktigt för ordning och reda. Euroländerna ska också samlas för att fatta beslut om att finansiera EFSF, den fond man använder för att hantera euroländer i kris. Det är bra och nödvändiga beslut som kan lägga grunden för att vi så småningom kommer tillbaka till en återhämtning. Vi måste också få en slutpunkt när det gäller diskussionerna om grekernas långsiktiga skuldsättning. Det är svårt att se hur ett land med 170 procents skuld ska vara långsiktigt uthålligt. Min slutsats är att vi har ett starkt Europasamarbete. Sverige ska vara en del av detta Europasamarbete. Vi ska bygga samarbetet på en gemensam grund, EU-27. Vi ska föra samarbetet framåt när det gäller tillväxtfrågor och långsiktiga ansvarsfrågor om uthållighet. Samlat kan Europa naturligtvis komma tillbaka till både god utveckling och stabilitet. Det kräver exakt samma grepp hemma som det gör i det europeiska samarbetet, det vill säga ordning och reda, långsiktiga investeringar i arbetslinjen, utbildning, forskning och utveckling. Det måste vara grunden för Europasamarbetet. (Applåder)

Fru talman! Det är viktigt att komma ihåg det jag sade inledningsvis, nämligen att krisen inte beror på euron. Skuldkrisen i inte minst södra Europa, och även i andra delar av Europa, är en effekt av finanskrisen som startade 2008. Den är en effekt av tre decenniers nyliberalism - avregleringar. Vi har avreglerat de finansiella marknaderna, och vi har under den tiden fått finanskris efter finanskris. De kommer med allt tätare mellanrum. Vad drar vi för slutsats av det? Jo, att vi måste skärpa regleringen av finansmarknaden. Vi måste ha bättre insyn. Vi måste ha bättre övervakning. Vi talar om en europeisk finansinspektion. Det går att utveckla de myndigheter som nu diskuteras på Europanivå för inspektion och översyn. Slutsatsen är att vi har avreglerat för mycket. Det är det som har lett till att vi har fått en skuldkris i takt med att skattebetalarna har fått ta över skulderna från finansmarknader som inte fungerar. Det är inte eurons fel att vi står där vi är. Det är inte euron som ungdomarna demonstrerar emot i Tokyo, New York eller Tel Aviv. Det är den sociala oron och de orättvisor som växer som en effekt av att skattebetalarna har att hantera de stora skulderna. Nedskärningar i välfärden, ökad arbetslöshet, bristande tillväxt och framtidstro är de frågor vi har att jobba med, inte euron, som en orsak till krisen. Sedan kan man också diskutera hur euron fungerar. Jag är besviken på hur euron har fungerat. Jag röstade ja. Jag trodde på den så kallade stabilitetspakten, men det började med att Tyskland och Frankrike började slarva på en gång. De följde inte underskottsmålen, det vill säga reglerna som finns för hur statsfinanserna ska se ut. Det innebar en signal till övriga euroländer att det inte var så viktigt. Jag tror att det var en orsak till att svenska folket röstade nej 2003. Redan då hade man börjat slarva med stabilitetspakten. Det är inte euron som är orsaken till den sociala oro som sprider sig över hela världen. Det är finanskrisen som har orsakat skuldkrisen. Skattebetalarna får ta över de förluster som en avreglerad finansmarknad har skapat och de effekter som har påverkat den reala ekonomin genom minskad tillväxt och ökad arbetslöshet. Vi måste återreglera eller omreglera den finansiella sektorn. Här finns en diskussion på EU-nivå med skärpta regler. Jag tycker att det går för långsamt. Jag tycker att EU bör öka takten med hjälp av Basel III och andra skärpta kapitaltäckningskrav, insyn och annat som jag har varit inne på. Jag tycker också att bankerna ska vara med och bidra. Vi bör diskutera en skatt på finansiella transaktioner eller någon annan form av skatt på den finansiella sektorn. Den finansiella sektorn är i dag mindre beskattad än andra sektorer. Bankerna måste vara med och bidra. Det är radikal fördelningspolitik att se till att också bankerna är med och bidrar till det som vi behöver göra för framtiden. Det handlar inte bara om regleringar, insyn och övervakning och om ett bättre samarbete inom euroområdet för att lösa skuldkrisen. Det handlar också om att se till att vi får tillväxt, jobb och framtidstro igen så att dagens ungdomar inte blir den första generationen som får det sämre än sina föräldrar. Då krävs det investeringar i utbildning. Det som vi pekar på i vårt alternativ till budget för nästa år här i Sverige är utbildning - högskoleutbildning, utbildning med bättre matchning och kvalificerad yrkesutbildning - och också investeringar i infrastruktur. EU har här faktiskt gjort samma bedömning som vi, nämligen att vi behöver satsa på transeuropeiska nätverk, på Norrbotniabanan. Jag hoppas att regeringen också fyller på här och gör precis som man gör på EU-nivå, nämligen pekar ut viktiga framtidsinvesteringar. (Applåder)

Fru talman! Inför folkomröstningen om euron här i Sverige 2003, men också senare, var Nobelbristagaren Milton Friedman mycket kritisk till EMU. Han gick till och med så långt att han förutspådde eurons kollaps. Han hävdade att eurozonen inte är ett bra valutaområde och att länderna och ekonomierna är för olika för att ha en gemensam räntenivå. Frågan är varför en expert som Carl B Hamilton här i kammaren hävdar att Nobelpristagaren Milton Friedman hade fel, att många namnkunniga ekonomer som hållit med Friedman i de här frågorna har fel och att euron inte har med saken att göra. När vi nu kan se hur eurosamarbetet närmar sig en kollaps och ser hur ekonomier runt om i Europa, framför allt inom eurozonen, går väldigt dåligt, hur kan då Carl B Hamilton hävda att eurozonen är ett optimalt valutaområde? Hur kan man hävda att det är bäst för alla om Grekland, Irland och Tyskland har samma ränta? Och hur kan man säga att det är bäst om olika ekonomier med helt olika förutsättningar ska ha samma växelkurs? Jag tycker att det är att inte ta till sig kunskap i en orolig tid. Fru talman! I mitt tidigare inlägg talade jag om hur bra det är att svenska folket röstade nej till euron. Nu står vi inför ett annat viktigt val i ekonomin, framför allt i den europeiska ekonomiska politiken. Det handlar om vilka styrmedel som ska användas. Framför allt handlar det just nu om den så kallade Tobinskatten, en skatt på EU-nivå - en skatt avseende finansiella transaktioner. Skatten har fått sitt namn efter en annan Nobelpristagare, James Tobin. Nu har EU-kommissionen lyssnat till den gröna rörelsen och drivit fram ett förslag. Såväl Frankrikes Sarkozy som Tysklands Merkel är positiva till ett införande. Kommissionens ordförande Barroso har sagt så här om Tobinskatten: Skatten vore bra eftersom det är dags för finanssektorn att ge tillbaka ett bidrag till samhället. Det handlar om rättvisa. Om resten av samhällssektorerna bidrar, varför ska då inte banker också bidra? Tobinskatten beräknas dra in 55 miljarder euro årligen. Intäkterna är tänkta att delas mellan EU och medlemsländerna. Skatten är tänkt att gälla från år 2014 och ska omfatta finansiella transaktioner mellan institutioner där åtminstone den ena parten finns inom EU. Det handlar om skatt på handel med aktier, obligationer och derivat som utförs framför allt mellan banker. Skatten gäller alltså inte medborgare och företag. Bolån, banklån, försäkringar och andra normala transaktioner för privatpersoner omfattas inte av skatten. Däremot skulle en sådan här skatt stabilisera de finansiella marknaderna och göra att flödena blev lite långsammare och lite mindre ryckiga. I Europa råder det stor enighet om att ett införande av en sådan bankskatt vore lämpligt. Det är till stor del de mäktiga bankerna med sina omtalade bonuskulturer och väldiga vinster som ligger bakom både finanskrisen och skuldkrisen. Det är banker och andra finansiella institut som låg bakom den lånekarusell i USA som orsakade finanskrisen 2008-2009. Det är också i mycket stor utsträckning bankerna i Europa, till exempel i Frankrike och Tyskland, som lämnat gigantiska lån till Grekland och Portugal trots att länderna gått med budgetunderskott som bara blivit större och större och alltså inte varit kreditvärdiga. Trots denna uppenbara misskötsel av bankerna och trots att såväl EU-kommissionen som Frankrike och Tyskland är överens om att en bankskatt på finansiella transaktioner behövs säger den svenska regeringen nej. I tv talar du, Anders Borg, gärna om hur bankerna behöver stramas upp och skärpa sig. Men nu när du har möjlighet att verkligen ställa dig på samma sida som vanligt folk och klargöra att även bankerna måste ta del av den nota som de själva bidragit till, varit med om att orsaka, säger du nej. Vi i Miljöpartiet anser att bankerna ska ta ett ökat ansvar, och vi säger ja till en skatt på finansiella transaktioner på EU-nivå. Jag skulle vilja säga som Shakespeare kanske skulle ha sagt: Tobin or not Tobin, that is the question. Jag vill gärna ha ett besked från övriga partier här i riksdagen. Varför har ni så svårt att acceptera en Tobinskatt som gör att bankerna får betala en del av krishanteringen?

Fru talman! Svaret på den sista frågan är att en sådan skatt inte skulle fungera. Den skulle inte ge några intäkter därför att handeln med värdepapper då skulle flytta från Europa till andra delar av världen där man inte har den här skatten. Låt mig också ge ett svar till Per Bolund om Milton Friedman. Jag har väl aldrig varit någon riktigt stark anhängare av honom och hans enögdhet i många sammanhang. Men en läxa av den här tiden är att vi delvis tittade på fel frågor. Med liv och lust diskuterade vi ett optimalt valutaområde, asymmetriska chocker och allt möjligt annat. Men det var inte där problemet låg. Problemet låg i skulduppbyggnaden, i att vissa länder tillät sig att ha allt större budgetunderskott. Det är nyckeln. Det är kärnfrågan. Jag vänder mig nu till Lars Ohly. Varför gör jag det? Jo, därför att vi på 1990-talet införde en ny ordning i Sverige med utgiftstak, överskottsmål och ett finanspolitiskt ramverk vars centrala ambition var att förhindra nya skuldkriser och att förhindra att budgetunderskott uppstår i Sverige. Det parti som under alla dessa år systematiskt och med störst kraft varit emot sådana här spärrar mot skulduppbyggnad och underskott är Vänsterpartiet. Hade Vänsterpartiet suttit vid makten under de här åren hade Sverige med en oändligt mycket större sannolikhet i dag tillhört bottenligan bland de skuldtyngda länderna. När Lars Ohly talar om dessa frågor är det som att bocken är satt till trädgårdsmästare. Med hans politik hade Sverige varit ett djupt skuldsatt land med stora underskott år efter år. (Applåder) En annan aspekt beträffande Lars Ohly är detta med solidaritet. Här ser vi på tv-skärmarna förtvivlade människor och fackföreningar demonstrera mot det som pågår. Vad gör då Lars Ohlys partikamrat i EU-nämnden när denne pressar statsministern? Jo, han kräver att statsministern ger garantier för att Sverige aldrig ska hjälpa dessa länder. Att dessa människor i nöd måste garanteras frånvaron av svenskt stöd har varit Jonas Sjöstedts linje. Något mer osolidariskt har jag aldrig hört i EU-nämnden. Det duger inte att sjunga Internationalen på möten och att gå omkring med plakat. Det är vid individuella möten med människor som ligger illa till som solidariteten testas. (Applåder) Nej, Lars Ohly, du är inte solidarisk och du har inte förmått driva en politik mot en skulduppbyggnad i Sverige! Jag håller med om väldigt mycket av det som Tommy Waidelich här sagt. Men jag blev lite förvånad när han talade om tecken på att nyliberalismen nått vägs ände. Men jag fattade det efter en stund, i och med det andra inlägget. Man måste ändå säga att de sydeuropeiska länder som inte klarat den här situationen är länder som mer präglas av feodalism, av skråväsen och av gamla ekonomiska strukturer. Där är det en brist på ekonomisk liberalism. Det är det som varit deras problem - konkurrensbegränsningar och bristande kontroller. Jag tror att det behövs en något mer modifierad eller nyanserad analys när det sägs att nyliberalismen är skuld till att man befinner sig där man är. Det gäller förvisso Wall Street och dem. Jag tror att det är vad Tommy Waidelich syftade på. Jag håller med om att det är ett otroligt viktigt arbete som nu pågår i Europa och i andra länder för att på olika sätt säkra och reglera den finansiella sektorn och bankerna. (Applåder)

Fru talman! Vi är för närvarande inne i ett avgörande skede som kräver akut problemhantering för att en finansiell kollaps ska undvikas. När denna kritiska situation förhoppningsvis fått en lösning gäller det dock att blicka framåt. Europa har nämligen inte råd att vara introvert och osäkert alltför länge - inte i en värld som präglas av globalisering, strukturomvandling och ett kunskapsintensivt näringsliv som drivs av förändringsförmåga, entreprenörskap och innovation. Det finns ingen naturlag som säger att Europa kommer att fortsätta vara en rik och välmående del av världen. Vi har som få delar av världen stora ekonomiska, befolkningsmässiga och politiska problem att knäcka. Därför gäller det att vi tar EU:s nya tillväxtstrategi, Europa 2020, på betydligt större allvar än dess föregångare Lissabonstrategin, som i mångt och mycket var ett misslyckande. EU:s medlemsländer har under en lång följd av år sackat efter till exempel USA, inte minst när det gäller tillväxt, konkurrenskraft och produktivitet. Det här kommer inte att gå framöver om vi ska behålla vår status som en ekonomisk supermakt. Att återupprätta EU:s konkurrenskraft och tillväxtpotential kommer på sikt att vara lika grundläggande som att värna ekonomisk och finansiell stabilitet. Även här handlar det om att alla länder måste göra sin hemläxa - för sitt eget och för Europas bästa. Det ska heller inte vara möjligt att åka snålskjuts på andra, utan alla måste ta sitt gemensamma ansvar. Fru talman! När jag lyssnar på denna debatt känner jag mig väldigt nöjd över att vi har en alliansregering här i Sverige. Jag frågar mig hur alternativet hade sett ut. Milton Friedman används av delar av det gamla, förlorande regeringsalternativet som en auktoritet och källa. Andra delar beskriver honom som en elak människa som ville folk illa. Jag anser att Tommy Waidelich riskerar att kasta ut barnet med badvattnet när han i svepande ordalag kritiserar det han kallar för avregleringar, vilket i grunden var sunda reformer västvärlden gjorde och som Sverige genomförde under namn som Kjell-Olof Feldt och Göran Persson. Har Tommy Waidelich ringt till Göran Persson och berättat att det gamla arbetarepartiet numera tar avstånd från de reformer som fortsatte att göra Sverige rikt? Tommy Waidelich vill ha mer regleringar. Jag tror att alla är överens om att vi måste förändra regleringarna, men Tommy Waidelich verkar se ett egenvärde i mer regleringar och nya skatter. Tobinskatten öppnar nu även Socialdemokraterna för. Jag är väldigt oroad för att detta skulle innebära ett fattigare Sverige och Europa där folk och företag får svårare att få finansiering för att förverkliga sina idéer. Det ekonomiska systemet sitter ihop, och man kan inte göra det så enkelt för sig att man säger att allt är fel. Det finns saker som är fel, och dem ska vi rätta till. Så skulle det vara om Tommy Waidelich var finansminister. Tänk då om Lars Ohly var finansminister, eller någon av hans efterföljare - vem det nu blir! Både Lars Ohly här i dag och Jonas Sjöstedt i söndags i Agenda ställer svensk välfärd mot svenska insatser för ett sunt europeiskt banksystem. Gör man denna uppdelning förstår man inte väldigt grundläggande samband i den svenska ekonomin, och det är uppriktigt sagt oroande att ett svenskt riksdagsparti står och debatterar så. För övrigt håller jag med Carl B Hamilton angående just Tobinskatten; det är en i grunden feltänkt konstruktion. Det finns betydligt bättre sätt, om det nu är nödvändigt, för denna sektor att betala mer i skatt. (Applåder)

Fru talman! Om det nu är någon som undrar: Tobinskatt - nej, tack. Finansministern talar sig varm för IFSF. Finland har nu tvingats garantera nästan 14 miljarder euro till stödfonden IFSF. Det motsvarar 24 572 svenska kronor per finne eller, om man så vill, sju år av normala EU-avgifter för Finland. Det är väl inte undra på att det finska folket börjar bli lite surt. Tänk om räddningsaktionerna för euron verkligen skulle lyckas! Tänk om man med bland annat svenska skattebetalares pengar verkligen skulle kunna förhindra en kollaps av banksystemet inom eurozonen! Tänk om man från den svenska regeringens sida, i samarbete med andra EU-länder, räddar världen från en än värre kris genom att pumpa in svenska skattepengar i andra EU-länders banksystem! Vilken lycka det vore - fantastiskt. Då är väl allt bra och all oro över. Men det är ju inte så; det är konstgjord andning. Fru talman! Grundläggande förutsättningar för att få eurozonen, den inre marknaden och den europeiska unionen att fungera är inte på plats. Vi har inte liknande spelregler i samtliga berörda länder. Förutsättningarna för och kraven på penningpolitiken ser olika ut beroende på vart man kommer i eurozonen, och för all del i övriga EU. Det finns inga som helst förutsättningar för en fungerande euro. Att satsa svenska skattepengar på detta svarta hål är fullständigt huvudlöst. Det är som att spela en landskamp i fotboll där spelare, medier och publik är på plats men där man glömde att rita linjer och inte bjöd in några domare. Det blir fullständigt kaos. Det ni eventuellt kan göra med era räddningspaket är att ge lagen lite lugn och ro i halvlek. Men sedan ska de ut i andra halvlek, och vad händer då? Planen ser likadan ut, och det finns fortfarande inga domare. Nu kanske man till äventyrs tror att vi sverigedemokrater är för hårdare EU-regleringar och att närmare knyta Sverige till EU. Nej, det är inte så. Ni behöver inte vara oroliga. Vi motsätter oss hårdare ekonomisk styrning för EU. Vi motsätter oss ytterligare skärpta krav på harmonisering av EU-ländernas lagar och regler, och vi värnar ett fritt och självständigt Sverige. Fru talman! Sanningen är att det finns en majoritet i denna kammare för att införa euro i Sverige. Problemet för euroförespråkarna i denna kammare, och anledningen till att de just nu inte lyfter upp frågan, är att det opinionsmässigt är lite fel läge - lindrigt sagt. Men är det så att man alltid ska invänta rätt opinionsläge när man ska ha en folkomröstning? Ja, det brukar vara så när det gäller EU-förespråkares sida. Egentligen borde man dock generellt ha folkomröstningar när man kommer med en idé och står bakom denna, som till exempel Carl B Hamilton i valrörelsen i fjol. Han och Folkpartiet ville ha en förnyad folkomröstning om euron. Ja, men då gör vi det! Vi tar den i vår! Vi ställer upp på det. Vi ställer upp på att ha en folkomröstning om svenskt medlemskap i EMU till våren, så att vi därefter kan begrava denna stolliga idé för alltid. I detta anförande instämde Mattias Karlsson (SD).

Fru talman! Demonstrationerna i olika delar av världen har nämnts här. Som Tommy Waidelich sade: Det är inte mot euron man demonstrerar i USA, i Japan eller i Tel Aviv. Vad demonstrerar vi för då, och vad demonstrerar vi mot? Jo, vi demonstrerar mot den avdemokratisering som sker när avregleringar och privatiseringar leder till ökad marknadsstyrning och minskat politiskt och demokratiskt inflytande. Vi demonstrerar också mot den överstatlighet som leder till att politiska beslut blir svårare att fatta. En gemensam penningpolitik fungerar inte; det visar den nuvarande situationen. Den förutsätter, för att få en möjlighet att fungera, också en gemensam finanspolitik. Det leder till mer överstatlighet, en europeisk finansminister, euroobligationer och minskad demokrati. Vi demonstrerar mot orättvisorna. Vi demonstrerar mot att klyftorna ökar. Vi demonstrerar mot att de som ska betala priset i länder i kris alltid är de som aldrig blev bjudna på festen. Pensionsåldern ska höjas, lönerna ska sänkas, välfärden ska urholkas och fattigdomen ska öka. Allt detta förvärrar krisen och försvårar återhämtningen. Vi demonstrerar mot girigheten hos de fåtal som tillskansar sig stora bonusar och skattesänkningar när andra, framför allt sjuka, arbetslösa och pensionärer, får betala notan. Vi behöver reglera finansmarknaden. Vi behöver ingen bankakut som puttar in pengar, inte för att rädda välfärden och jobben utan de franska och italienska bankernas spekulation. Vi behöver en skatt på finansiella transaktioner som gör att de finansiella institutionerna är med och betalar. Vi behöver investera i klimatåtgärder, i minskade klyftor, i fler jobb och ökad välfärd - det som ni i regeringen inte har råd med. Men till bankerna och deras spekulationer finns det alltid pengar. 10 miljarder för att rädda de franska och italienska bankerna har ni råd med, och det är ni inte ensamma om. Det gäller alla partier i denna riksdag utom Vänsterpartiet. Carl B Hamilton fick ett litet utbrott. Det brukar han få, och det är alltid lika roligt. Från 1998 till 2006 var Vänsterpartiet med och styrde. Vi har fått mycket kritik av Carl B Hamilton för vad vi då åstadkom. Men en sak som vi åstadkom är just denna: 1998, när vi tog över, var den svenska statsskulden 70 procent av bruttonationalprodukten. När vi lämnade 2006 var den 40 procent av bruttonationalprodukten. Vad var alltså resultatet av att Vänsterpartiet var med och styrde? Ja, det var i alla fall inte ett slöseri med allmänna medel, det var inte en ökande statsskuld och det var inte ett galopperande underskott, utan det var en ansvarsfull ekonomisk politik. Vi misslyckades med en del, och vi kunde ha gjort annat bättre. Men kom inte och påstå att de ansvarslösa är vi som har fått ned statsskulden! Solidaritet pratade Carl B Hamilton om, men det är inte ett parti i den här riksdagen, inklusive Folkpartiet liberalerna, som har föreslagit en enda krona till Grekland. Ni har inte gjort det, och Anders Borg berömmer sig för att vi inte har varit med och betalat till Grekland. Så solidarisk var Carl B Hamilton. Nej, Carl B Hamiltons lösning är euron. Vi ska gå med i euron så fort som möjligt, ju förr desto bättre. Det här sade jag i partiledardebatten, och det gäller lika mycket nu. Jag sade det då till Jan Björklund och jag säger det nu till Carl B Hamilton. Du och Jan Björklund står där på kajen i South Hampton och ropar efter Titanic: Vi vill följa med! Det är en usel politik, Carl B Hamilton. (Applåder)

Fru talman! Vi har nu hört många olika partier, och vi har kanske lite olika uppfattning om vad som är orsaken till krisen. Men som vi ser det bottnar det i de statsfinansiella delarna. Kan man hålla koll på det egna landets statsfinanser har man också handlingsfrihet och slipper att stå med mössan i hand och fråga efter lån. Vägen framåt i dag? Ja, vi har en del som är emot EU över huvud taget här. Det är två partier. Vi har de som är för EU-samarbetet. De är desto fler i den här samlingen. Sedan råder det delade meningar om ifall vi ska vara med i eurosamarbetet eller inte. Ska vi gå med i dag? Svar: Nej, det är en självklarhet. I det här läget måste man reda ut den här obalansen innan man kan ta ställning till detta. Samarbete kräver lojalitet, och jag var inne på det. Det kräver förhållningssätt. Och regelverkens utformning kan ställas i proportion till hur länderna var för sig sköter sig i det här samarbetet. Om det inte fungerar - ja, då måste det till fler regelverk. Och den kris som vi befinner oss i nu leder faktiskt till den yttersta prövningen av detta samarbete. Obalanserna måste korrigeras, och nu testas samarbetet i Europa på allvar. Finansminister Anders Borg har tillsammans med övriga beskrivit en massa åtgärder som är på gång, men jag ska inte gå in på dem. Jag vill deklarera vad vi kristdemokrater tror på. Vi tror faktiskt på det här samarbetet med EU. Vi tror på grundtanken med EU. Vi tror på ett eurosamarbete som på sitt sätt faktiskt är någonting positivt. Vi tror på den solidariska kraft som nu visar sig i den kraftsamling som pågår i Europa och inom euroområdet. Varför tror vi på det? Jo, därför att vi tror att det gynnar de mest ekonomiskt utsatta. Det gynnar dem som har de minsta marginalerna, och det håller ihop ett Europa som gång på gång slagits sönder genom otaliga krig. Det är vad vi kristdemokrater tror på. Men samarbete är inte lätt. Det blir obalanser och uppstår kriser, och vi är i en sådan nu. Sedan tycker jag att det är lite lustigt när Lars Ohly försöker göra sig lustig kring detta att folk som rånar banker får fängelse och att banker som rånar folk får bonusar. Det kanske är ett skämt som hör hemma i fikarummet, men jag tycker inte att det är ett skämt som passar här inne, om jag ska vara allvarlig. Av vilken anledning? Jo, därför att samtidigt står Lars Ohly här och förordar en bankdelningslag. Han står upp för det, och det kan man göra. Men det innebär då samtidigt att han fortsätter att tycka att banker ska ha chansen att råna folk. Det blir konsekvensen av det hela. Annars måste du gå in och förstatliga varenda bank. Är det detta som du vill ha sagt ska du också säga i talarstolen: Jag vill förstatliga alla banker. Annars har du gett en möjlighet för den här linjen att fortsätta fungera åt det hållet. Tommy Waidelich vill reglera mer. Här tycker jag också att det är tydligt, och jag håller helt med om vad Carl B Hamilton säger, att det ju är brist på dessa avregleringar som har bidragit till en stor del av den situation man är inne i nu. Tobinsskatten vill Per Bolund ha lite respons på. Ja, Tobinskatt skulle fungera om alla länder vore med på det, men så är inte fallet. Vad Per Bolund vill införa innebär att företag och börsen försvinner någon annanstans. De kommer att hamna utanför Europa och de länder som är med i Tobinskattens del. Vi vet hur det gick med valpskatten, som har provats här i Sverige, och hur den gynnade de olika företagen. Till sist: Mot samarbete - det tycker jag framgår väldigt tydligt - står Vänsterpartiet tillsammans med Sverigedemokraterna, framför allt i den här frågan. Det är en tydlig skiljelinje i svensk politik, och det är någonting som jag tycker att vi ska ta med oss från den här debatten.

Fru talman! Bakgrunden till den ekonomiska kris vi nu ser är årtionden av felaktiga ekonomiska beslut. Det går inte att komma ifrån att det handlar om att länder i Europa och utanför har byggt upp för stora underskott. Man har dragit på sig större offentliga utgifter än man är beredd att betala skatt för. Man har dragit på sig kostsamma system som inte ger så goda effekter på tillväxten som man har hoppats på. Det här är sant för USA, det är sant för Grekland och det är sant för Irland och Lettland. Vi har haft för lite av tillväxtpolitik och grundläggande reformer som gör att marknader fungerar. Det är ingen slump att Grekland i alla de konkurrenskraftsmätningar som görs kommer sist bland de europeiska länderna. Det är ingen slump att man har högst detaljhandelsmarginaler och högst priser på många produkter. Det är ingen slump att man har den lägsta andelen utrikeshandel bland de europeiska länderna. Det har handlat om att vi har haft en alldeles för svag tillsyn och alldeles för svag reglering av de finansiella systemen. I alltför många länder har man talat om finansplatser och expansiva utvecklingar av banksystem som i grund och botten inte svarat mot en realekonomisk grund. Det är klart att den finansiella sektorn framöver måste regleras och hanteras med stramare tyglar. Det är därför som vi i Sverige som första land har infört en stabilitetsavgift, och andra har följt efter oss, inte minst Obama i USA men också här i Europa. Bankerna får helt enkelt sätta av pengar nog för att vi i framtiden ska kunna hantera framtida bankkriser. Det där är säkert åtgärder som vi kan gå vidare med liksom likviditetsavgifter, som gör att vi får en ersättning för de risker bankerna tar med sin dollarfinansiering. Det är alldeles uppenbart att vi i Sverige har kunnat ta över ägande av banker. I Carnegie och Kaupthing har aktieägarna inte fått behålla sina andelar, utan staten har säkrat sina pengar. Det här är sant i Sverige, det här är sant i Europa. Det är det som är den grundläggande utgångspunkten för det samarbete vi har och det arbete som vi ska driva framåt. Sverige har sin plats i Europa. Den platsen är den enda där vi har en möjlighet att göra våra intressen hörda. Därför ska vi driva en fortsatt aktiv Europapolitik.

Fru talman! Det talas om avregleringar här, och man pekar på att Grekland och Italien inte har reglerat i tillräcklig utsträckning. Men min poäng är att det började i den avreglerade finanssektorn. Det började med att Lehman Brothers, en investmentbank som egentligen var helt oreglerad, föll. Det var ju så det hela började. Sedan fick det spridningseffekter över hela världen på grund av att finansmarknaderna är så sammanflätade. Jag ska bara ta några exempel på era idealländer. Irland, den keltiska tigern, hade väldigt starka statsfinanser före finanskrisen men har nu väldigt dåliga statsfinanser på grund av att man fick gå in och ta hand om bankerna. Spanien hade också starka statsfinanser före krisen, lika starka som Sverige, men har också drabbats av en skuldkris därför att man har fått gå in och ta hand om bankerna. Grundproblemet är den finansiella marknaden och att den har varit så pass avreglerad. Man kan peka på Grekland, men vad drar ni för slutsatser av Irland som är den mest avreglerade marknaden enligt ert sätt att se det och den keltiska tiger som vi skulle inspireras av i Sverige? Det finns en del insikter som bör spridas, och man ska inte slentrianmässigt peka på Grekland. Problemet är mycket större än så. Lars Ohly! Jag har aldrig sett några demonstrationer mot överstatlighet eller mot euron någonstans, inte ens i Madrid som är en del av eurosamarbetet. Där demonstrerar ungdomar och andra mot de sociala nedskärningarna, mot den ökade arbetslösheten och mot att trygghetsnäten försämras. Det är dessa problem vi har att ta itu med. Då kan det ibland finnas skäl för bankstöd för att se till att den finansiella sektorn och bankerna inte rasar samman och att det får spridningseffekter. Det kan även få spridningseffekter i Sverige, men då ska vi se till att vi har säkerheter. I detta sammanhang heter säkerhet statligt ägande, och det borde Lars Ohly bejaka. (Applåder)

Fru talman! Jag kan inte undgå att bli lite beklämd över de reaktioner jag har fått här i kammaren på min fråga om skatt på finansiella transaktioner. Det som kommer fram är en enorm rädsla och osäkerhet. Man går från att hävda att Europas ekonomi i grunden är stark och att Europasamarbetet gör att vi får en stark och stor ekonomisk zon till att så fort en Tobinskatt eller skatt på finansiella transaktioner nämns vända 180 grader och hävda att Europas ekonomi inte är vatten värd. Så fort vi inför en sådan skatt på finansiella transaktioner kommer alla investeringar att försvinna från Europa till andra delar av världen. Denna politik går inte ihop, och man måste någon gång bestämma sig. Tror man på Europas ekonomi eller inte? Om man tror på den är det rimligt att införa en skatt på finansiella transaktioner som gör att bankerna är med och betalar en del av den krishantering som Europa behöver. När vi nu har chansen och hör Merkel i Tyskland, Sarkozy i Frankrike och Barroso i EU-kommissionen säga att detta är bra drar svenska politiker och framför allt den politiska majoriteten i riksdagen i bromsen i stället för att försöka se om det kan vara en väg framåt. Det är beklagligt. Något annat som är beklagligt är att man försöker använda krisen i Europa för att skapa ökad överstatlighet och gå mot mer av ett Europas förenta stater. Det är något som vi i Miljöpartiet motsätter oss. Vi tror till exempel inte att euroobligationer är en väg framåt, att låta länder som har dålig ekonomi låna till samma ränta som länder som har god ekonomi. Länder med god ekonomi, som har skött sina finanser, blir då straffade och får ta på sig att sanera dåliga ekonomier. Vi tycker att ekonomierna måste sanera sig själva och att varje land måste ha sunda statsfinanser. Vi föredrar i stället mer mellanstatligt samarbete och tror att det är vägen framåt.

Fru talman! När man går in med en bankakut och räddar banker är det inte som Lars Ohly tycks tro Europas Wallenbergare med cylinderhattar som ska räddas utan vanliga löntagare, insättare och pensionssparare. Det är deras risk för ruin som man undviker genom att gå in med en bankakut. Och naturligtvis ska ägarna inte bara få tillbaka aktierna och fortsätta som förut. Vi har exempel på hur vi gjorde i Sverige på 1990-talet. Det var en framgångsrik politik. I snart sagt varje budgetmotion, Lars Ohly, har Vänsterpartiet varit emot det finanspolitiska ramverket med överskottsmål och utgiftstak för att ni vill ha större svängrum. Men den breda väg som ni anvisar är också en väg mot skuldsättning och budgetunderskott. Ni hade släppt fram en alltför slapp finanspolitik. Det är därför jag säger att Vänsterpartiets politik på detta område är som att sätta bocken till trädgårdsmästare. Tommy Waidelich säger att det inte alls bara var den offentliga skulden i Irland och Spanien. Nej, de privata skulderna blev offentliga skulder; det är riktigt. Det som skedde i dessa två länder visar att vi inte kan överlämna konjunkturpolitiken och problemen till riksbankerna som vi trodde. Vi måste också driva finanspolitik. I dessa fall hade man kunnat införa tak på hushållens upplåning ungefär på det sätt som vi gjort i Sverige, och det finns andra metoder också. Finanspolitiken har fått en renässans, bland annat mot bakgrund av det som skett i Spanien och Irland.

Fru talman! Lars Ohly talade i ett anförande om "vi i Occupy-rörelsen". Har du tältat på gatan, Lars Ohly? Det har inte riktigt framgått i nyhetsrapporteringen. Du anklagade Anders Borg och Moderaterna för att försköna historien, men man kanske ska sopa framför egen dörr. Du är stolt, Lars Ohly, över att skuldbördan minskade mellan 1998 och 2006, under Vänsterpartiets tid som stödparti. Det du inte nämner är att när krisen var som störst, 1994, fick Vänsterpartiet inte vara med. Då var det upp till Centerpartiet att reda ut härvan tillsammans med Socialdemokraterna. Den pågående krisen har gjort att euroländerna sluter sig allt närmare. Det är en naturlig utveckling på många sätt. Det finns dock faror med detta som vi i Sverige, och övriga icke-euroländer, måste se upp med så att den svenska delen av det lite bredare europeiska samarbetet inte hotas. Krisen till trots, eller kanske på grund av den, måste Europa fortsätta hålla ihop. Bara på det sättet kan vi möta morgondagens globala möjligheter och utmaningar. Jag tackar Vänsterpartiet som tog initiativ till denna viktiga debatt. Slutligen vill jag dock varna för de tendenser till nationalism och isolering som vissa partier i kammaren har gjort till sin affärsidé och även andra uppvisar - bland dem tyvärr Vänsterpartiet.

Fru talman! Anders Borg sade vid ett tillfälle i en TT-intervju att fascinationen för att hålla fast vid EU-tanken och euron kanske inte är framför allt ekonomisk utan politisk. Anders Sellström säger i denna debatt att det är bra att hålla ihop Europas länder i ett samarbete för att undvika konflikter, och Carl B Hamilton har vid ett tidigare tillfälle uttryckt att han ser EU som framför allt ett fredsprojekt. Okej, men det är rätt historielöst att påstå att fria demokratiska nationalstater är ett hot mot freden i Europa. Nästan alla konflikter och krig i europeisk historia har sitt ursprung i försöken att mot folkets vilja bygga ett imperium, upprätthålla ett imperium eller försvara ett imperium när det av politiska, ekonomiska, religiösa, etniska eller kulturella orsaker faller samman. Fungerande demokratiska nationalstater, Carl B Hamilton, går inte i krig mot varandra. Det har aldrig någonsin hänt i världshistorien. Däremot är ett imperiebygge med svagt folkligt stöd och inneboende ekonomiska, religiösa, kulturella och politiska motsättningar en grogrund för konflikter. Vem är det som hotas av den svenska valutan? För vilka är den svenska valutan ett hinder? Jo, för dem som har dessa stormaktsdrömmar och som ser ett Europas förenta stater framför sig. Jag lovar att den svenska kronan inte är ett hot mot stabiliteten, freden och det öppna demokratiska samhället. Den här valutan - den svenska femtiolappen - är en garant för fred, stabilitet, självbestämmande och frihet.

Fru talman! Jag vill tacka finansministern och övriga deltagare i debatten. Det har varit en bra debatt, även om det har funnits ganska lite av ödmjukhet från dem som år 2003 så envetet stred för ett svenskt deltagande i euron, men som tack och lov förlorade. De borde i dag tacka det svenska folk som såg till att vi inte steg på Titanic. Nu ser man hur lösningarna på krisen formuleras som mer av samma. Det som man tidigare sade att euron skulle bidra med försöker man nu komma fram till genom fler överstatliga beslut och mer avregleringar och försämringar för vanligt folk. Klyftorna ökar, och i spåren av den krishanteringen ökar främlingsfientlighet, rasism och högerextremism. Det är lätt att vända sig till de enkla lösningarna när man upplever vardagen och verkligheten som orättvis och ojämlik och möjligheten att påverka som marginell. Det vi ser just nu är en förfärande utveckling bort från demokratin genom avregleringar, genom privatiseringar, genom att människor känner hopplöshet i stället för makt och genom att institutioner ska ta över de folkvaldas roll. Det är en utveckling som jag vill varna alldeles särskilt för. Det finns också skäl att varna för att vi till varje pris ska stå upp som städgummor med skattebetalarnas pengar när en sektor krisar, som banksektorn. Bankerna har tjänat miljarders miljarder. De pengarna har gått rakt ned i privata aktieägares fickor, men så snart det krisar räknar man med att vi folkvalda, med argumentet att det är småspararnas intressen man ska värna, ska ställa upp med miljarder för att rädda bankerna. Vänsterpartiet är det enda parti i Sveriges riksdag som säger nej till detta. Det har klargjorts mycket tydligt i den här debatten. (Applåder)

Fru talman! Det mesta torde väl redan vara sagt i debatten. Kortsiktighet har trängt undan det långsiktiga ansvarstagandet. Det är grundproblemet oavsett grundorsak. Vare sig det handlar om att spekulera bort sparkapital eller om att försätta stater på gränsen till bankrutt är det uttryck för samma sak. Känslan av ansvar för framtida generationer har ersatts av en bekymmerslös, lättsinnig otålighet att maximera nyttan för dagen. Hur framtidens Sverige ser ut vet vi inte säkert. Hur framtidens Europa kommer att gestalta sig vet vi inte heller. Utvecklingen avgörs av hur vi i dag tar hand om och vägleder våra barn och unga och hur mycket vi investerar i deras uppväxt. Lyckas vi förvalta och förmedla en värdegrund som håller för att bygga ett öppet fritt och välmående land? Förvaltar vi det ekonomiska, kulturella, sociala och andliga kapital som är nödvändigt för att ett samhälle ska kunna hålla ihop? Hur når vi ett förhållningssätt som innebär tidiga korrigeringar av små obalanser för att motverka behovet av de stora korrigeringarna när det gungar betänkligt?

Fru talman! Jag vill börja med att tacka Lars Ohly och de övriga meddebattörerna för en bra och viktig debatt om Europapolitiken som kommer så lägligt den bara kan givet att vi står inför stora beslut de närmaste dagarna. Min utgångspunkt i Europapolitiken är naturligtvis att jag tror på ett europeiskt samarbete. Sverige är ett litet öppet land som inte har någon möjlighet att göra sin röst hörd i världsekonomin på någon annan plats än via det europeiska samarbetet. I den nya globaliserade världsekonomi som växer fram kan inte Sverige ha en stark ensam röst i den framtida utvecklingen. Sveriges plats i världen är Europa. Det är där vi kan tala för våra värderingar om social trygghet, långsiktighet, hållbarhet, företagsamhet, kunskap, frihet och rättvisa. Det är Sveriges plats i Europa. Den grundläggande frågeställningen när vi diskuterar krisen i Europa är naturligtvis hur vi långsiktigt skapar trygghet, tillväxt och välfärd. Det är de grundläggande reformer som vi sätter under benämningar som arbetslinje, kunskap och forskning, företagsamhet och samarbete som lägger grunden för att nationer växer och klarar av att utvecklas. Det är naturligtvis också den plats som Sverige har i det europeiska samarbetet, nämligen att försvara en utveckling som leder till både bra tillväxt och bra välfärd för alla medborgare. Vi vill gärna se ett starkare Europasamarbete. Det behövs stärkt beslutskraft i euroländerna. Det är alldeles uppenbart att beslutskraften har varit för dålig. Men det får inte ske till priset av att vi delar Europa. En europeisk union ska vara en union; den ska hållas samman. EU-27 har ett särskilt ansvar för detta. I Sverige och Europa tror vi på en ansvarsfull politik som kan förena tillväxt och välfärd långsiktigt och hållbart så att vi kan utvecklas tillsammans. (Applåder)