Interpellationssvar - Praktisk arbetslivsorientering som en levande del i elevers utbildning - 2011-10-18

Herr talman! Esabelle Dingizian har frågat mig dels om jag avser att ta några initiativ för att stimulera samverkan mellan skolan och näringslivet/arbetsmarknaden, dels om jag avser att vidta några åtgärder för att förändra lagstiftningen på området. Det är viktigt att samverkan mellan skolan och arbetslivet fungerar. Det är bland annat mot denna bakgrund som regeringen har valt att reformera gymnasieskolan. Ett av de centrala syftena med den nya gymnasieskolan, som startade hösten 2011, är att elever som går ett yrkesprogram ska få en utbildning av hög kvalitet och därmed en bra start i yrkeslivet. Eleverna kan efter ett yrkesprogram få en yrkesexamen. Regeringen har vidare gett Statens skolverk i uppdrag att inrätta nationella programråd för varje yrkesprogram som bland annat kommer att ha till uppgift att analysera kvaliteten i det arbetsplatsförlagda lärandet. Det finns också reglerat i gymnasieförordningen att det för yrkesprogrammen ska finnas ett eller flera lokala programråd för samverkan mellan skolan och arbetslivet. Regeringens strategi om entreprenörskap i utbildningssystemet innehåller ett flertal åtgärder som syftar till att förstärka samarbetet mellan skolan och arbetslivet. Ett särskilt statsbidrag för att främja entreprenörskap inom utbildningsområdet betalas ut under åren 2010-2015. I budgetpropositionen för 2012 aviserar regeringen ett nytt initiativ när det gäller samverkan med arbetsmarknaden. Regeringen avser att i samverkan med representanter för näringslivet ta initiativ till en satsning där ungdomar ges möjlighet till praktik inom tekniksektorn. Satsningens inriktning bör utformas i nära dialog med berörda aktörer. Regeringen beräknar att 20 miljoner kronor avsätts under 2013 och att 40 miljoner kronor avsätts per år 2014 och 2015. När det gäller frågan om lagstiftning anser jag att läroplanen är tydlig: Rektorn ansvarar för att samverkan med skolor och arbetslivet utanför skolan utvecklas så att eleverna får konkreta erfarenheter av betydelse för deras val av fortsatt utbildning och yrkesinriktning. Att återgå till den ordning som gällde före 1994, där staten talade om exakt hur samverkan med arbetslivet skulle se ut, är inte rätt väg att gå. Det är bara på den lokala nivån som kunskapen finns om vilka behov varje enskild elev har på detta område. I stället vill jag lyfta fram den roll som studie- och yrkesvägledarna har i skolan. I den nya skollagen gjordes ett förtydligande som är av vikt för eleverna inför deras framtida yrkesval, nämligen ett tydligare krav på studie- och yrkesvägledning. Skollagen anger att alla elever i alla skolformer ska ha tillgång till studie- och yrkesvägledning och att den som ger detta ska ha en utbildning avsedd för sådan verksamhet. Mot denna bakgrund avser jag för närvarande inte att ta initiativ till ytterligare lagstiftning gällande praktisk arbetslivsorientering i skolan.

Herr talman! Jag tackar ministern för svaret, som dess värre förbryllar mig något. Jag hoppas verkligen att utbildningsministern delar min bild av den dystra utvecklingen vad gäller barns och ungdomars utveckling i skolan och arbetslivet. Det svar jag får av ministern tyder på att han verkar vara ganska nöjd med de insatser som alliansregeringen har gjort hittills eller planerar att göra. Det oroar mig ännu mer. Jag tycker att det är viktigt att vi än en gång försöker beskriva den bild som vi har i verkligheten. Andelen elever som uppnått behörighet till de nationella programmen 2010 var 88,2 procent, den lägsta andelen sedan 1998. Andelen elever som slutar direkt efter grundskolan eller hoppar av gymnasiet har ökat och uppgår nu till en femtedel av varje årskull. Det är vanligare att unga får ekonomiskt bistånd jämfört med befolkningen i stort, främst för att de saknar arbete. Andelen är bland 18-19-åringar 8 procent, bland 20-24-åringar 10 procent. Skolministern nämner reformeringen av gymnasieskolan inklusive yrkesexamen, programråd och entreprenörskap. Dessa satsningar är väldigt bra, tycker vi, men helt otillräckliga. Vi behöver satsningar som når alla unga redan i grundskolan. I vår gröna budget föreslår vi 80 miljoner årligen för att underlätta samverkan. Med vårt förslag kan kommuner och enskilda skolor söka pengar för att bygga upp strukturer, naturligtvis utifrån de lokala förutsättningarna, för att underlätta för skolorna och företagen att mötas. Detta ger andra effekter i form av bättre praktik, sommarjobb och extrajobb. Framför allt får ungdomar arbetslivserfarenhet. Ministern förklarar att han inte tänker ta några fler initiativ för att stärka samverkan. Någon lagstiftning om prao är det inte tal om. Så synd om ungdomarna! säger jag. Jan Björklund svarar att han inte vill återgå till den ordning som gällde före 1994. Nej, det är ingen som vill det. Men ungdomsarbetslösheten har utvecklats väldigt negativt sedan mitten av 1990-talet. Vi behöver göra mer. Jan Björklund gör helt fel. Hans alliansregering väntar med åtgärder till dess att ungdomarna har misslyckats. Det är fel ordning. Om vi vill underlätta för unga att ta steget in på arbetsmarknaden efter avslutad utbildning gäller det att börja tidigt med kontakterna. Att låta alla ungdomar redan i årskurs 8 få kontakt med arbetslivet på olika sätt motiverar och stärker ungdomarnas självkänsla. Det finns forskning som visar att prao har stor betydelse för den sociala utvecklingen och den personliga mognaden. Det ger stöd för inlärning och kunskap om arbetslivet och gör det lättare att göra rätt studieval. Dess värre väljer många kommuner att prioritera bort praon helt och hållet. På många håll fungerar praon väldigt dåligt på grund av bristande engagemang och handling. Det är olyckligt att det är på det viset, för detta drabbar främst de ungdomar vars föräldrar har låg anknytning till arbetsmarknaden. Ser inte ministern fördelen med att ge unga möjlighet att tidigt få kontakt med arbetslivet?

Herr talman! Jag vill tacka Esabelle Dingizian för interpellationen. Kopplingen mellan skola och arbetsliv är en viktig fråga. Anledningen till att jag valde att anmäla mig till debatten är att det blir otydligt vad Miljöpartiet egentligen tycker i denna fråga. Det är synd att Dingizian inte erkänner de brister som fanns i den gamla gymnasieskolan. Ingenting säger Esabelle Dingizian om detta. Det finns en orsak till att regeringen och riksdagen har fattat beslut om den nya gymnasieskolan. Den största kritiken riktades just mot att det var för lite relevans och koppling mellan utbildning och arbetsliv. På 90-talet, när den första stora gymnasiereformen genomfördes, höll man arbetslivet utanför gymnasieskolan. Detta skulle den professionella lärarkåren sköta själv. I efterhand har vi sett att det inte räckt. Jag har fått tag i en debattartikel som är undertecknad av Mikaela Valtersson och Peter Eriksson, två tidigare toppolitiker i MP. Där framgår att man i första förhandlingen om skollagen med den dåvarande socialdemokratiska regeringen tog avstånd från mer centralstyrning och detaljreglering och slogs för ökad frihet för varje lokal rektor och lärare att individanpassa skolan på lokal nivå. Detta skulle inte regleras i den nationella skollagstiftningen. Det är precis detta som Esabelle Dingizian i dag verkar efterfråga, utan att tala om och erkänna att den nya gymnasieskolan faktiskt kommer att bidra till bättre kontakt, inte minst genom lärlingsutbildningarna och yrkesutbildningarna. Eller menar Esabelle Dingizian och Miljöpartiet att det med den nya gymnasieskolan, som Folkpartiet och regeringen nu inför, blir mindre kontakter med näringslivet? Var det bättre förr? Herr talman! Avslutningsvis vänder jag mig till statsrådet Björklund. När det gäller kvaliteten i det arbetsplatsförlagda lärandet vill jag nämna att Skolinspektionen nyligen har kommit med en kritisk rapport där man har granskat detta. Jag tycker att den nya Skolinspektionen är bra. Det ligger i trovärdigheten att upprätthålla en kvalitativt god gymnasieskola att man också följer Skolinspektionens rekommendationer. Jag vill gärna ha en kommentar från utbildningsministern om just Skolinspektionen och att man där har upptäckt att det fortfarande förekommer att lärlingselever inte får komma ut i praktik. Jag vill gärna ha en kommentar om detta.

Herr talman! Interpellanten påstår att jag skulle vara nöjd. Det kan hända att det har förbigått interpellanten att vi just nu reformerar hela den svenska utbildningspolitiken för att vi är gravt missnöjda med hur det fungerar. Det vi är missnöjda med är de reformer som Miljöpartiet har legat bakom. Att alla ska bli högskolebehöriga på gymnasieskolan har ju varit en kärnmodell, och är det fortfarande i den motion som Miljöpartiet har väckt i höst. Alla ska tvingas bli högskolebehöriga, även yrkeselever. Ingenting har skapat en så stor utslagning i det svenska skolväsendet som tanken att alla måste bli högskolebehöriga. Alla ungdomar vill inte bli akademiker, och ett samhälle fungerar inte om alla är akademiker. Vi måste också ha yrkesutbildningar. Tro inte att det kan ersättas med en veckas prao på högstadiet! Det fungerar inte så. Det är ett stort misslyckande i den svenska skolpolitiken att så många ungdomar slås ut. Det beror inte på bristen på prao. Det beror på ett feltänk att man ska skapa jämlikhet genom att stöpa alla i samma form. Dess värre har Miljöpartiet anslutit sig till den tanken, som ju Socialdemokraterna stod för. Det är därför vi nu gör om hela den svenska gymnasieskolan. Precis som Roger Haddad är jag förvånad över Miljöpartiets inställning. Varje månad besvarar jag interpellationer från Miljöpartiet där man pekar på något problem i svensk skola. Så kräver Miljöpartiet att jag ska lagstifta mer. Varför har ni då kommunaliserat den svenska skolan? Varför ska jag lösa alla de här problemen? Jag är för att vi ska återförstatliga skolan. Det säger jag varje gång jag har tillfälle. Då kan staten styra mer. Men så fort ett problem uppdagas ropar ni på att jag ska lagstifta. Men varför är ni då för en kommunal skola? Varför ska inte kommunerna ta ansvar för detta? Interpellanten hänvisar sedan till 80 miljoner i Miljöpartiets budget. Det tråkiga är att ni finansierar detta genom att kraftigt höja skatterna på att anställa ungdomar i Sverige. Arbetsgivaravgifterna ska höjas med 16 miljarder för dem som anställer ungdomar. Det kommer att slå ut ungdomar och öka ungdomsarbetslösheten. Det problem som interpellanten pekar på finns, och det är just på grund av vår insikt om att detta problem finns som vi nu lämnar den miljöpartistiska gymnasieskolan.

Herr talman! Tack, ministern! Jag förstår att ministern vill göra något åt detta, och jag förstår också att den nya gymnasieskolan och grundskolan kommer att bidra. Men vi har inte råd att vänta nio år. Vi har ju ungdomar som i dag går i skolan först har gått flera år i den så kallat sämre skolan. Med ministerns logik kommer det alltså att ta nio år innan vi får ungdomar som så att säga klarar sig bra. Miljöpartiet talar inte om att förstatliga. Vårt förslag om att prao ska vara obligatoriskt handlar inte om att skolan ska förstatligas utan just om att det ska vara en rättighet för ungdomar att få prao. I dag finns det ungdomar som inte ens börjar gymnasiet. Vi talar nu om en gymnasieskola som är yrkesinriktad och enklare än den som var, men vi måste få ungdomarna att komma dit. Det finns ett helt gäng som inte ens når gymnasieskolan. Skolministern talar om studie- och yrkesvägledning. Jättebra! Vi tycker att det är bra och föreslår förstärkningar där. Problemet är att ministern inte vill erkänna att det finns problem. Jag tittar på statistiken från 2003 och 2011. Den ser precis likadan ut när det gäller andelen studie- och yrkesvägledare. Den var 0,17 per 100 elever, och i dag är den 0,19. Andelen studie- och yrkesvägledare med kompetens för sitt uppdrag var 60 procent år 2003. I dag är den 64 procent. Det innebär att 34 procent av ungdomarna möter en studie- och yrkesvägledare som inte ens har en utbildning. Hur ska ungdomar kunna klara sig i denna djungel innan de möter gymnasieskolan? Dess värre hör vi redan nu att avhopp från den nya gymnasieskolan har kommit. Ungdomar i den nya gymnasieskolan med behörighet och som har sökt till nationella program - detta är för övrigt en fråga jag har ställt skriftligen till ministern - hoppar av. Vart ska de ta vägen - raka vägen till Arbetsförmedlingen? De får ju inte komma in i de nya fem programmen. Utvecklingen kan inte förändras från den ena dagen till den andra bara för att vi får en ny gymnasieskola. Det finns strukturer därute som behöver förändras. Under hela våren har jag besökt olika skolor och sett hur det ser ut på riktigt. Det är enkelt att stå här och prata och säga att det hela hur som helst ska lösas ute i skolorna när man inte ens kan skicka mer pengar. Vi behöver också tala om det som interpellationen handlar om i stället för att tala om skatteökningar. Det behövs inte mer pengar för att lagstifta om prao.

Herr talman! Jag är fortfarande intresserad av hur Esabelle Dingizian kunde komma fram till - jag hörde det tydligt i anförandet - att hon är orolig för de reformer som regeringen genomför. Miljöpartiet talar gärna om ungdomsarbetslösheten, men ni erkänner inte att den gymnasieskola som ni förespråkade ända fram till valrörelsen 2006, och precis som utbildningsminister Jan Björklund här förtydligar är ni fortfarande för principen att alla ska bli högskolebehöriga. Nu har vi två tre tydliga inriktningar på gymnasiet. Detta kommer i mycket att påverka hur lärarkåren och eleverna lägger upp undervisningen i grundskolan. Förut hade vi tyvärr en treämnesskola, för det räckte med matematik, svenska och engelska för att komma in på vilket nationellt program som helst. I min hemkommun Västerås bidrog Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och Miljöpartiet till att ta bort dessa tre ämneskrav, så att man kunde komma in på gymnasiet med 0 poäng. Det är detta som är förklaringen till avhoppen, och det är också en viktig förklaring till den höga ungdomsarbetslösheten. Min fråga kvarstår. Esabelle Dingizian efterfrågar viktiga saker, nämligen mer koppling till arbetslivet och mer aktualitet och relevans i utbildningssystemet. Blir det mindre praktiska inslag, karaktärsämnen och yrkesämnen med regeringens och Alliansens gymnasiereform? Var det bättre förr, Esabelle Dingizian? Jag skulle uppskatta ett ärligt svar.

Herr talman! Det är bara en liten sak som jag inte får ihop som jag skulle önska att interpellanten svarade på. Vi delar uppfattningen att det finns problem med att många ungdomar hoppar av. Kan inte interpellanten svara på hur det blir bättre om vi ställer kravet på dem att de ska bli högskolebehöriga?

Herr talman! Jag vill uppmärksamma ministern på att jag i första hand talar om ungdomar som går i grundskolan och inte i gymnasieskolan. Prao är i grundskolan. Jag skulle önska att ungdomarna stannade kvar i gymnasieskolan. Det är vad de inte gör. De hoppar ju av innan. Det är vad som skapar den stora arbetslösheten. Det är ungdomar som inte ens har gymnasieutbildning. Det här vet ministern mycket väl om. Det handlar inte om alla ungdomar. Det handlar om ungdomar som inte fullföljer gymnasieskolan. Det jag talar om att man på lokal nivå förbättrar samverkan om dessa ungdomar eftersom det stärker deras självkänsla. Jag kan berätta att jag har varit i S:t Ilians Skola i Roger Haddads egen hemkommun. Det är en fantastisk skola där man verkligen vet hur man gör. Där kan man se att det handlar om hantverk. Det handlar inte om att staten på något sätt ska tala hur det ska vara. Men det ska vara en rättighet för ungdomarna att träffa arbetsgivare. Jag ska tala om för ministern att jag har träffat en arbetsgivare som jag frågade: Skulle du vilja komma till en skola och berätta hur det är med ditt företag? Ja. Varför gör du inte det? Det är ingen som frågar efter det, säger företagaren. Företagen är villiga att ta emot. Det är skolorna som inte har öppnat i tillräcklig grad för företagen och skolorna att hitta varandra. Jag förstår inte att skolministern inte riktigt vill tala om det jag vill tala om utan börjar tala om en gymnasieskola som är förberedande för högskolan. Det är inte vad jag talar om. Jag vill gärna backa lite och tala om att få alla ungdomar att klara grundskolan. Det är den situationen vi har i dag.

Herr talman! Vi har nu 11 000 lärlingar. Det är en framgång. Det är elever som förmodligen annars skulle ha hoppat av skolan. Nu får de chansen att gå färdigt en lärlingsutbildning. Detta är Miljöpartiet emot, eller åtminstone vill man ha lärlingar där man tvingar dem att bli högskolebehöriga. Det är precis det som har varit problemet förut. Det var därför de hoppade av. Interpellanten är starkt engagerad, och jag uppskattar det engagemanget, för elever med svårigheter. Men på vilket sätt underlättar vi för dem om vi kräver att de ska bli högskolebehöriga? Det är därför att det kravet har funnits som de hoppat av. Det kommer även i den nya gymnasieskolan att finnas elever som är så skoltrötta att de inte heller mäktar med de nya yrkesutbildningarna. Men färre behöver hoppa av när det inte blir samma akademiska krav på utbildningarna. Det är hela idén. Om någon månad ska riksdagen rösta om gymnasiereformen på nytt. Jag såg att det finns förslag i Miljöpartiets motion. Vi får väl se hur interpellanten röstar. Men om interpellanten då röstar för att kräva av alla avhoppare att de ska bli högskolebehöriga, kom sedan inte till mig och säg att jag ska fixa detta. Det är totalt fel tänkt. Det går inte. Det finns en stor grupp elever som har det svårt i skolan. Vi hjälper inte dem genom att säga att de ska tvingas läsa in akademisk behörighet. Det är inte så att tre års lärlingsstudier kan ersättas med en veckas prao i årskurs 9. Det är vad interpellanten är ute efter här. Det kan inte ersättas av detta. Det är sanningen. När det gäller om det är ökade krav på centralstyrning ska jag läsa Miljöpartiets motioner och se vilka krav på ökad centralstyrning det finns. Det skulle i så fall vara ett trendbrott. Jag brukar alltid få kritik av Miljöpartiet för att jag styr för mycket i utbildningspolitiken. Sanningen är att dessa elever behöver en något annan skolgång på gymnasieskolan. Det räcker inte att bara säga att de ska bli akademiskt behöriga. Det är vad Miljöpartiet vill återinföra. Det är vad som har skapat en så våldsam utslagning för dessa ungdomar.